John Rawls, Robert Nozick & den etiska egoismen

John Rawls och Robert Nozicks rättighetsteorier går bägge under beteckningen kontraktsresonemang, där en uppfattning byggs på ett fiktivt konstrakt mellan medborgarna i ett samhälle (Collste, s.44). Rawls moraliska utgångspunkt är att försöka tänka sig in i den sämst ställda individen i samhället för att maximera utfallet av fri- och rättigheter (45). Han menade att friheterna, möjligheterna, inkomst etc. skall fördelas lika eller olika om det gynnar den sämst ställde. Utgångspunktens centrala beståndsdel är dock individens frihet och möjlighet och inte gynnandet av samhället i stort (Collste, s.45).

Robert Nozicks rättsteori å sin sida är också en teori som bygger på kontraktsresonemanget men fokuserar mer på själva individens rättigheter, inget är större än individens rätt till liv, frihet och egendom. Och det är just detta som förenar medborgarna. Skillnaden mot Rawls ligger just i individens rättighet och förhållandet till staten. Nozick menar att staten är till för att skydda individernas liv, frihet och egendom genom polis och militär. Staten har inte rätt att omfördela resurser till de sämre ställdas gagn.

Skillnaden mellan dessa kontraktsargumenterande rättsteoretiker gentemot den så kallade etiska egoismen ligger i rättsteorins hänsyn till individernas gemensamma rättigheter. Etisk egoism menar att individen alltid väljer handlingar som gynnar henne själv, en sådan etik har en tendens att komma i konlikt i just gemensamma anslutningar, som kräver en hänsyn till just andra individers fri- och rättigheter.

Den intressanta slutledningen från dessa liknelser och skillnader är att den etiska egoismen inte kan åberopas tillsammans med namn som Rawls och Nozick. Den libertianska misantropen existerar inte utifrån deras tradition.

Källa: "Inledning till etiken" av Göran Collste, Studentlitteratur
Andra bloggar om: John Rawls, Robert Nozick, etisk egoism, etik, kontrakt, samhälle, filosofi
Pingat på intressant

USA var bakom FRA-lagen!

Tidigare skrev jag om möjligheten att genomförandet av FRA-lagen var en del av informations-föhandlandet mellan underrättelsetjänster, preciserat mellan USA och Sverige.

Nu har bloggkamraten Svensson visat just det avtal som regeringen under Mikael Odenbergs undertecknande med USA:

HAVING a mutual interest in research and development relating to homeland security matters;

SEEKING to make the best use of their respective research and technology development capacities, eliminate unnecessary duplication of work and obtain the most efficient and cost effective results through cooperative activities;

DESIRING to increase the exchanges of information and personnel in areas pertinent to the identification of homeland security threats and countermeasures and consequence management and the development of technical standards, operational procedures, and supporting methodologies that govern the use of relevant technologies;

STRESSING that physical and cyber-based critical infrastructures and other homeland security capabilities, both governmental and private, are essential to the operation and security of the Parties’ respective economies and governments;

NOTING that the Parties’ economies are increasingly interdependent, and that infrastructure protection and homeland security are of paramount concern to the Parties’ respective governments;

BEING AWARE of research, development, testing, evaluation, development of technical standards and operations in both countries in chemical, biological, radiological, nuclear and explosive countermeasures and consequences management, in other areas that could enhance homeland
security;

NOTING the important work accomplished under arrangements such as the Agreement on Science and Technology Cooperation Between the Government of the United States of America and the Government of the Kingdom of Sweden, dated June 29, 2006;

Mer citat ur det långa avtalet kan hittas på Svenssons bloggpost.


Andra bloggar om: FRA-lagen, Sverige, USA, underrätelsetjänst, regeringen, Mikael Odenberg
Pingat på intressant

Vad händer nu med "EU-registreringen" av bloggarna?

Initiativtagaren Marianne Mikko (s) menade att bloggare kan förorena cyberrymden.

- Om vi ser namn och bild på den som skriver så gynnar det yttrandefriheten. Om en bloggare förolämpar eller manipulerar så kommer vi att veta vem som står bakom bloggen, säger Marianne Mikko till Ekot.

Vilken nöt. Rätten att kunna få vara anonym är en avgörande del av just yttrandefrihet. Och på vilket sätt menar hon att registreringen skulle ske? Genom tvång? Polisåtgärder? Gigantisk underrättelsetjänst?... luktar allt för skumt nära FRA-lagen och en allt mer rädsla för sin egen befolkning.

Men det är ändå en väsentlig skillnad. FRA-lagen har klara definitioner vad den skall kontrollera, nämligen information. Men vad ska EU kontrollera vad gäller bloggar, vad är en blogg för det första?

Men, nu verkar det som om hela nyheten var en anka. Uppgiften att uropaparlamentet arbetar med ett lagförslag för att kunna registrera bloggare på nätet var felaktigt.

Sveriges Radios nyhetsprogram Ekot påstår i sin toppnyhet på torsdagsmorgonen att europaparlamentet , efter förslag från parlamentets kulturutskott, arbetar med ett lagförslag som går ut på att registrera och kontrollera bloggare på nätet.

Nyheten är en så kallade nyhetsanka och innehåller flera fel. Det allvarligaste felet är att förslaget ska bli en lag. Europaparlamentets förslag är ett av många opinionsyttranden som parlamentet gör varje år. Yttrandena syftar till att påverka opinionen eller EU-kommissionen i olika frågor. Dessa yttranden kan i sig aldrig omvandlas till en lag.

I sig aldrig omvandlas till en lag, eftersom det är ett så kallat opinionsyttrande.

Claes Krantz frågar sig om inte denna nyhetsanka i själva verket är en mediakupp av liberala bloggare:

Det är så man kan undra om ett antal bloggande liberaler lyckades genomföra en mediakupp? När några av de bloggare som hårdast drivit på frågan EU-registrering i den s.k bloggosfären lyckas hamna på webbförstasidorna hos både DN och SV på samma dag kan bara beundra medias källgranskning av bloggarna som spred informationen om något som inte var sant. Hur många bloggare kan bara drömma om att få sin blogg länkad till i särskilda artiklar i både DN och SvD. Tacksamheten är riktigt rörande. Men det kanske är den vanliga standarden för faktakoll på SvDs ledarblogg?

Media: SvD, AB, DN1, DN2
Bloggat: Henrik-Alexandersson
Andra bloggar om: EU, registrering, FRA, blogg, internet, media
Pingat på intressant

Klassförtrycket ökar

I både SvD och DN kan vi läsa att klassamhället har intensifierats och att klasskillnaderna är större idag än de var för 20 år sedan. Då var jag 5 år, och hade ingen aning om att jag fötts in i ett kapitalistiskt samhälle som tvingar in mänskligheten i olika värderande klasser. Anledningen till denna tvångsindelning har allt sedan dess förklarats för mig som nödvändig av Gud, natur eller tillväxt. Inte alls olik stalinisternas försvar av terrorn i Stalinsovjet, eller fascisterna av Nazityskland; "Ja men, det är ju nööödvändingt!"...

Jasså är det nödvändigt med mänskligt lidande? Okej! Det köper vi säger nyliberalen och mantrar för sig själv; "Klassförtryck är bra!" Och fortsätter:

"Kapitalisterna har arbetat sig upp genom sin duglighet och de har rätt att leda, därför att de har särat sig från mängden och enbart det bevisar, att de är av högre ras."

Nej visst ja, det var ju Adolf Hitler.

När vi i västvärlden var rädd för socialismens allt mer popularitet försökte vi stävja den genom att införa välfärd och pekade finger åt de som kritiserade kapitalismen i sig själv. Helt plötsligt fick vi se hur "kapitalismen" klarade sig själv genom social välfärd genom reformer. Några decennier senare börjar rädslan för socialismen och dess utökande av demokratin att försvinna och därmed behovet av att ha en stävjande effekt. Välfärden började logiskt krackelera. När vänsterspöket försvann behöver vi ju inte något att skydda oss med.

Därför kan vi nu se en minskad hänsyn till mänsklig gemenskap, minskad hänsyn till jämlikhet och ökad tro till förtryckande klassindelning. Allt p.g.a. en total borgerlig hegemoni & klasskamp. Och det är inte bara de självutnämnda högerpartierna som leder klasskampen. Utan det gör även Socialdemokraterna som lyckats genomföra det mesta av denna pre-välfärd-renässans. Och Vänsterpartiet kan inget göra, om det ville, för att sossarna har satt upp ramar för förhandlingar som hindrar alla dörrar utom den borgerliga vägen.

Reformismens bankrutt? Eller temporär högerrenässans?


Bloggat: Claes, Arbetarperspektiv, Hyena, samhällsfeber
Andra bloggar om: klass, klassamhället, klassförtryck, klasskillnader, kapitalismen, Adolf Hitler, välfärd, reformism, klasskamp, borgerligheten, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet
Pingat på intressant

Johan Norberg, "marxist"-Benulic och Klein-djävlarna

Lars (inte Johan som det står i ingressen) Pålsson Syll, professor i nationalekonomi vid Malmö Högskola, skriver i DN-Kultur en intressant artikel i debatten kring Naomi Kleins nyaste bok och den bok som skall svara på Klein av nyliberalen Johan Norberg och högeragitören Boris Benulic som fort tillfälle ges agerar "marxist" - och därmed blir Benulic underförstådd som "motvikt" mot den radikala nyliberalen. För den som ändå inte känner igen namnet Boris Benulic så brukar han lufta sina högerextrema åsikter i sin kolumn i Metro. Enligt wikipedia har han bland annat gett sitt stöd till USA-imperialismens invasion av Irak 2003 och kritiserade de massiva demonstrationerna världen runt mot kriget.

För att förstå Benulics roll som den agerande "marxisten" i dramat kan vi läsa bland annat på Johan Norbergs egna blogg hur viktigt Benulic-kortet kan te sig:

"Pålsson Syll ondgör sig över att argumenten mot Klein kommer från "marknadshögern" och från anhängare av klassklyftor och djungelns lag. Det borde i och för sig vara ointressant varifrån påpekanden om fel kommer. Är det fel så är det, även om det är greve Dracula som påtalar det. Men frågan är också hur Pålsson Syll får denna invändning att gå ihop med det faktum att jag har skrivit den kritiska boken tillsammans med en marxist, Boris Benulic.

Svaret skulle få Naomi Klein att avundas Pålsson Sylls polemiska konst: Han nämner nämligen inte Benulic med ett ord efter att han nämner honom som medförfattare. I Pålsson Sylls värld finns inte Benulic, för hans blotta existens strider mot föreställningen att Kleinkritikerna bara är kallhjärtade nyliberaler." [min fetstil]

Men jag kan gå längre och påstå att Boris Benulic faktiskt inte existerar. Han är en påhittad person för att vara ett lättvindigt kort för diverse vulgärdebattörer att använda när man känner för att basha vänstern generellt (speciellt den svenska av någon anledning) eller ge sitt eget radikala perspektiv ett falskt skimmer av balans. Benulic existerar inte! Naturligtvis finns det en individ som heter Boris Benulic men han är inte den som vulgärhögern vill att han skall framtså som.

Dessutom, men framför allt, missar Johan Norberg Pålsson Sylls kritik av Klein och Norberg själv, då kritiken mest riktar sig mot helheten i ett försök att bryta sig loss ensidigheten och fokuseringen på detaljer. Det är inte bara hos herr Norberg han ser detta problemet utan även hos Klein:

"Kleins bok är inte invändningsfri. Precis som de samtida radikala kollegerna Noam Chomsky och Mike Davis har Klein en naiv övertro på att oändligt staplande av fakta på fakta i sig utgör ett argument. Visst kan fakta sparka. Men risken är också att läsaren storknar och inte ser skogen för bara trän. För att binda ihop och visa på kausala samband krävs mer av analytiskt skarpsinne och en genuin vilja att tränga in under skeendenas yta, snarare än den sorts impressionistiskt faktamåleri som dessa samhällskritiker ägnar sig åt. Seriös samhällskritik kan inte nöja sig med en "platt" verklighetssyn där målet är att korrelera olika händelser och skeenden. Den måste borra djupare och blottlägga och förklara de underliggande strukturer och krafter som framkallar dessa fakta." [Min fetstil]

Vilket kan förklara varför Klein också går vilse när det gäller analys av kapitalismen. Klein är inte en vänsterguru utan kan snarare betraktas som en grå socialdemokrat som inte har någon tanke på att kritisera kapitalismen i sig. Istället får vi se en ihopblandning av nyliberalism och nykonservatism. Men Lars påpekar också att Norbergs avfärdande av Kleins bok är allt för ensidig eftersom Norberg själv som nyliberal förespråkare undviker de andra funktionerna boken har att avslöja/visa konsekvenserna och tankarna kring den nyliberala politiken (chock-teorin åsidosatt). Som Lars skriver:

"Han [Norberg] talar om sin och Friedmans ideologi - som försvarar marknadens frihet och uppfattar alla försök till socialpolitik och skattefinansierad samhällelig omfördelning som en kränkning av oförytterliga mänskliga rättigheter - som liberal. Men med sådant ordtrolleri kan en Karl Staaff eller Bertil Ohlin inte längre räknas till det liberala lägret. Det borde få oss att fundera över vad det är för slags liberalism som Norberg försöker lura på läsaren.
Isaiah Berlin skriver i klassikern 'Fyra essäer om frihet': 'Vargarnas frihet har ofta betytt fårens död. Den ekonomiska individualismens och ohämmade kapitalistiska konkurrensens blodbesudlade historia behöver inte särskilt understrykas […] Den obegränsade laissez-faire-politiken och de sociala och juridiska system som tillät och uppmuntrade den ledde till brutala kränkningar av friheten … Sådana system uppfyller inte de minimiförutsättningar som krävs för att något meningsfullt mått av frihet ska utövas av individer eller grupper och utan vilket en sådan frihet är av begränsat eller inget värde för dem som teoretiskt kanske besitter den.' Så talar en riktig - prefixlös - liberal. Men det är något helt annat än Johan Norberg."

Och det är just denna problematisering av begreppet liberal som Lars gör som är så viktigt när nyliberaler nu börjar överge det tidigare maskerade epitet "nyliberal" till det enklare och än mer maskerade epitetet "liberal". Vad menas? Och vad undanröjs? Vem är Benulic? Och vem är Norberg?

Norberg förstår inte varför Lars ska göra en sådan problematisering (naturligtvis). Norberg avfärdar problematiseringen med att Lars tidigare skrivit något liknande tidigare. Så va det över. Och så kan "nyliberalerna" fortsätta lämna död last och istället maskera sin gamla laissez-faire-politik med det mer flummigare epitetet liberal. Epitetet "nyliberalism" funkar ju inte längre eftersom det blivit gängse svärord.

Och för att återkomma till Lars argument varför Klein trots sina brister är läsvärd:

"Kleins "Chockdoktrinen" är en vidräkning med den nyliberala ekonomistiska ideologi som legitimerar denna utveckling på det globala planet i dag. Hon visar också att det bakom talet om fria marknader och tillväxt döljer sig en krass verklighet med demonterad välfärd och ökade klassklyftor.

I det unga 2000-talet ömsar tiden skinn och glömda idéer om demokrati och välfärd väcks åter till liv. Klein vill att människor själva åter ska sätta gränser för hur långt marknadens djungellag ska få gälla. Det kan Norberg och hans gelikar aldrig förlåta henne." [min fetstil]

Nej, det kan herr Norberg aldrig förlåta.


Bloggat: Dan Josefsson, Ett HJärta Rött
Läs även relaterat: AB1, AB2
Andra bloggar om: Johan Norberg, Boris Benulic, Naomi Klein, Chockdoktrinen, marxism, marxist, Lars Pålsson Syll, DN-Kultur, nyliberalism, nykonservatism, liberalism
Pingat på intressant

Utomjordingen Reinfeldt och problemet med respekt

Statsminister Fredrik Reinfeldt visar sitt förhållande till verkligheten i en intervju om FRA-lagen i Expressen:

I stället för att ta striden direkt tänker han låta den blåsa över. Han kan tänka sig att komma tillbaka och försöka lägga tillrätta senare.
- Har det varit ett klimat att berätta vad det här handlar om? Det är därför jag säger att vi kanske får återkomma, säger han.
Har du ingen förståelse för kritiken?
- Beslutet är ju fattat.
Men det är ju det som de kritiserar.
- Jo, det kan man göra, men beslutet är fattat, säger Fredrik Reinfeldt.

Men, beslutet är ju fattat! Haha! Vad är roligare än en statsminister som gör en komplett fåne av sig själv? Men på något sätt är det också tragiskt att Sverige fått en egen Bush junior. Är det någon vi inte behöver flera av är det honom.

Men en sak kan vi tacka fånen Reinfeldt för och det är hans klumpiga avslöjande sätt. För visst skulle man kunna ta Reinfeldts avslöjande respektlöshet och okunnighet i sakfråga som ett praktexempel på de parlamentariska politikernas nästintill totala eskapism?

Reinfeldts praktexempel visar på att det är på tiden att vi tar till oss Karl Marx lärdom av Pariskommunen vad gäller förtroendemännens ställning i samhället. För att stävja karriärismen och närma de representativa individerna till folket behövs en vanlig lön (inte en astronomisk siffra som dagens), även bör man diskutera möjligheten av automatisk rotation så att inte samma individer sitter på posterna år ut och år in och slutligen en diskussion om slopandet av mandattid så att folket när som helst kan avsätta den förtroendeman som skall representera det. Det finns säkert många fler sätt att öka förtroendemännens respekt för dom de skall representera och det är hög tid att de börjas diskuteras på allvar.


Bloggat: Opassande, MMK
Andra bloggar om: Fredrik Reinfeldt, statsminister, politiker, respekt, verklighetsflykt, eskapism, förtroendemän, representera, Karl Marx, Pariskommunen, folket, humor
Pingat på intressant

Lästips: Alliansfritt om PKU-registret, Svensson om EU, Erik Svensson om den globala vänstern, Esbati gör narr om liberaler, Proletärbella om latinamerika, Kildén & Åsman om tankesmedjor

Irrationell fördom tycks fortfarande bestå i det offentliga samhället

Då och då uppmärksammas hur arbetsgivare avskedar arbetstagare p.g.a. irrationella grunder som frisyr och musiksmak. Och det får mig att allvarligt fråga mig om vi är på väg till ett radikalkonservativt samhälle där värderingar och fördomar styr samhället? Är det nu vi får se konsekvenserna på nymoralisme och den mediala renässansen?

Kan det till och med vara så att radikalkonservatismen är en backslash på 90-talets nyliberala höjdpunkt?

I alla fall så är det en tragisk vändpunkt om detta är sant. För är det någonting som är värt att kämpa för är det de rationella framstegen och målet om förnuftet allt sedan upplysningstiden. Att se till de mänskliga rättigheterna och friheterna istället för att rikta fokuseringen på värderingar utefter ett feodalistiskt mönster. Ledstjärnan kan inte vara annat än jämlikhet och broderskap. Radikalkonservatismen hör helt enkelt inte till det moderna samhället med sina flörtar till människors irrationella fördomar.

När vi ser dessa fördomsfulla ageranden i vårt samhället måste vi fråga oss ifall vi vill ha ett samhälle byggt på förnuft eller oförnuft. Och vi har ju sett hur oförnuftets ideologi (radikalkonservatismen) tillbringade till Nazitysklands fascistiska metafysik...


Bloggat: Blogge
Media: DN, AB1, AB2
Andra bloggar om: radikalkonservatism, neokonservatism, nyliberalism, fördom, irrationalitet, moderna samhället, upplysning, förnuft
Pingat på intressant