Sidor

lördag 28 november 2015

SvD:s Fredrik Johanssons slappa kritik mot Keynesianismen

Penningcirkulationens självständighet i förhållande till varuproduktionen och de verkliga varorna verkar vara något som ledarskribenterna i SvD saknar kunskap om. Han resonerar om en marknadsekonomi innan kapitalismen, om en historisk tid då ekonomin dominerades av varubyte och pengar bara var ett medel för detta byte. Då har man missat utvecklingen av kapitalismens självständiga penningcirkulation, och hur denna utveckling allt mer lett till kriser då den aldrig helt kan skiljas från varubyte. Det är också retoriskt av skribenten att försöka få inflationskrisen i Venezuela att vara något annat problem än ett inneboende kapitalistiskt problem, otaliga regeringar av alla politiska färger i kapitalistiska ekonomier har nu i hundra år i krislägen använt sig av centralbanker för att vidga byteshandeln. Inflation är nödvändig för kapitalistiska samhällen även idag för att kompensera eventuell överproduktion och realisera mervärde; genom krediter till hushållen och till kapitalistiska företag vars profitkvot inte räcker till investeringar.

Det SvD:s ledarskribent kallar för "vänstern" eller för "vänsterns" svar över hur vi ska tackla problemet med underkonsumtion handlar om att problemet ligger i att flertalet människor inte fått tagit del av samhällets inkomster och rikedom för att kunna konsumera. Denna "vänsterns" analys är inget nytt inom ekonomisk analys exempelvis hade redan Jean Charles Sismondi förklarat i början av 1800-talet de faktiska problemen med ojämn fördelning av inkomster som leder till att arbetare inte har råd att betala tillbaka de produkter de skapat. Men det har inget med "vänster" att göra. Sismondi är en av de klassiska borgerliga ekonomerna som redan för två hundra år sedan smulade sönder jämviktsteorin. Karl Marx vidareutvecklade Sismondis ensidiga teori om underkonsumtion med att sätta den hos kapitalismen i relation till överproduktion. Att enbart fokusera på massans fattigdom i klassamhällen är en borgerlig ensidig analys. Vänstern, om man nu menar den ekonomiska analys som är influerad av marxistisk ekonomisk teori, syftar på att det sedan kapitalismens genombrott är nödvändigt att förklara ekonomiska kriser i kapitalismens inneboende motsägelser av en ständig explosiv produktion av varor till en marknad (orsakerna till överproduktion). Keynesianismen är en modern variant av Sismondis underkonsumtionsteori, att ekonomiska kriser beror på bristande efterfrågan hos konsumenter och att kriser därav kan undvikas genom fördelning av rikedom och inkomster. Här har SvD:s ledarskribent fel i två steg:

1) Keynesianismens eller underkonsumtionsteorins lösning på kapitalismens problem kan inte enkelt stämplas som Vänsterpolitik. Viss vänster torgför den fortfarande liksom högerorienterade politiker, men oavsett har marxistisk ekonomisk teori sedan länge tillbaka avslöjat dess tillkortakommanden som en lösning på kriser.

2) kapitalismens inneboende drivkrafter är inte i fara med mer jämnt fördelade rikedomar eller inkomster. Huvudsaken för kapitalismen är att det finns utrymme för kapitalackumulation. 

Källa: http://www.svd.se/kleptokratins-gryning-nar-vanstern-blir-farlig-pa-riktigt

söndag 9 november 2014

Problemet med Farsdag

Problemet med sådana här Farsdagar eller Morsdagar är dess funktion som dyrkan av ytan. Dyrkan av inget innehåll. Hylla "pappan" utan anledning. Som om Pappan per definition förtjänar hyllas, inte av sin karaktär som verklig uppfostrare utan som en symbolisk funktion. Det är tvärtom - ingen hyllning - utan en nedvärdering av Pappans eventuella kvalitativa karaktär som person och människa.

lördag 8 november 2014

Varför Åsa Linderborg har fel i artikeln "Det ska fan vara politiskt korrekt"

Några punkter varför Åsa Linderborg har fel i artikeln "Det ska fan vara politiskt korrekt":

- Kajsa Ekis Ekman har inte gång på gång erkänt att hon gjort fel i sitt resonemang.

- Linderborg blandar ihop två olika saker, telefonsamtalen till Ekmans arbetsgivare och den rimliga och legitima kritiken gentemot hennes felkönande.

- Den dogmatism inom vänstern Linderborg refererar till har länge funnits i och med att exempelvis transfeminister och rasifierad vänstern exkluderats p.g.a. rasifierade och heteronormativa strukturer. Den ”stalinism” som avfärdat rasifierad vänster eller feministisk vänster som liberal trots dess marxistiska analyser – dogmatismen riktas inte gentemot etablerade vänsterskribenter utan gentemot personer som OCKSÅ kritiserar andra maktstrukturer än klass. Det är Linderborg själv som faller i sin anklagelseakt när hon tillskriver andra vänsterpersoner som liberala utan klasskritik. Det är hon själv som faller i dogmatism genom att osynliggöra delar av vänstern som inte har ”korrekt” åsikt trots att de hyser klasskritik på materialistiska grunder.

- Linderborg vill att vi ska se den goda intentionen bakom eller hos helheten i en vänsterskribents verk och tolka eventuella svinigheter gentemot människor som brist på kunskap. Vad det handlar om är alltså att Linderborg klagar på kritikens bristande goda ton. De exkluderade människorna som behandlats svinaktigt får sig alltså en slänga av en av landets mest inflytelserika kulturjournalister för att de blir arga och visar känslor i sin kritik. Jag har själv för några år sedan i min kritik av Kajsa Ekis Ekman fallit i samma fälla som Linderborg, nämligen klagat på bristande god ton, det var fel av mig lika mycket som det är fel av Linderborg idag att kräva det av rasifierad vänster, den feministiska vänstern eller transfeminismen. Själv verkar Linderborg dock förstående inför Ekmans övertramp (”avvikelserna i ett enskilt verk” kallar hon det), det är visst skillnad på vilka man kan ha förstående för.

- Linderborg nämner själv att hon kanske förenklar. Och ja, Linderborg förenklar när hon tar exempel på felaktigt fokus på hudfärg för att avfärda kritiken mot rasifierade strukturer. Bara för att Linderborg i sin kritik mot kulturministern fått sin kritik avfärdad som om att det egentligen handlade om kulturministerns hudfärg så säger det ingenting om det rimliga och viktiga i att belysa rasifierade strukturer och hur det påverkar även våra egna rörelser och organisationer.

- Linderborg blir själv en av orsakerna till att kritiken mot transmisogyni och transfobi i nuläget fokuserar på en enda person – Kajsa Ekis Ekman. Hade det inte varit för alla vänsterfigurer som gick ut till hennes försvar som person och avfärdade kritiken mot hennes resonemang så hade inte debatten fokuserat så mycket på just henne som person. Det är verkligen ohederligt att anklaga kritikerna för detta. Det kunde lika väl ha kunnat bli en bredare diskussion om dess bredare utsträckning.

- Linderborg förklarar att ”99,5 %” av kvinnorna har en fitta, som någon kritik mot transfeministers och queefeministers rimliga påpekande att kategorierna kvinna och man egentligen inte har så mycket med de faktiska biologiska könsorganen att göra – utan mer om att de faktiskt definierar sig som kvinna eller man. Linderborg försöker göra det till att det är fittan i sig själv som gör att kvinnan får gemensamma erfarenheter av patriarkala förtyck. Vad är det som är så fel i att påpeka att det är den gemensamma erfarenheten som KVINNA som gör att en får liknande erfarenheter av patriarkala förtryck? Orkar en inte göra den insikten till sin egen så blir en blind för transkvinnors faktiska erfarenheter av patriarkala förtryck som just kvinnor.

- Linderborg pratar sig i slutet av texten varm om diskussion och den goda tonen och kritiserar en samtida polisiär samtalsmetoden, samtidigt som hon befarar att hon varit auktoritär och dragit upp argumentationslinjer – och vill jag påpeka även resonerat som en egen åsiktspolis. Det är att kasta sten i ett glashus ridande på en hög häst.



Slutligen vill jag hävda att Linderborg visst har några intressanta poänger, bland annat mot denna ängslighet och censuriver inom kulturen som riktats mot bland annat filmen Paradis Kärlek i SVT. Men de bra poängerna används av Linderborg på ett ohederligt sätt för att avfärda rimlig belysning och kritik mot heteronormativa och rasifierade strukturer, det är synd minst sagt.
 
 
Copyright © LOKE - KULTUR & POLITIK
Blogger Theme by BloggerThemes Design by Diovo.com