Sidor

söndag 22 juni 2014

Den idealistiska historieprofessorn som relativisatör

Konservativa tänkare brukar anklaga vänsterorienterade forskare för att relativisera sanningen, ofta får Frankfurtskolans teoretiker stå i skottgluggen för en; som jag menar orättvis, skuld för en postmodern senkapitalism. Men en teoretisk tradition som över huvud taget faller sig mer naturligt att anklaga för relativisering är den ideologiska historiesynen, i Sverige bland annat representerad av den ständiga skriftställaren inom populärhistoria Dick Harrison som gjort sig känd genom historiska biografier över personer som Robin Hood och Birger Jarl.

Harrison har också forskat i medeltiden, slaveriets historia och specifikt om digerdöden. Men det verkar som just den kälkborgerligt orienterade - idealismen - ligger varmt om hjärtat hos Harrisons skriftställande. Denna fallenhet för att fokusera, överdriva, och framhöja en atomistisk historiesyn där enskilda historiska personer får stå ansvariga för den historiska utvecklingen. Således är det inte tyvärr någon överraskning när Harrison i SvD leker med en kontrafaktisk tanke huruvida historien skulle ha utvecklats om inte Gavrilo Princip kunnat utföra Sarajevoskottet och "skjutit ihjäl ärkehertig Franz Ferdinand och dennes hustru Sophie". Låt gå att kontrafaktisk spekulation kan vara en underhållande tankelek - en lek för uttråkade historiekännare. Men det kan knappast ses som seriös historisk folkbildning.

Utgångspunkten i Harrisons kontrafaktiska historiespekulation utgår ifrån att de två Världskrigen aldrig skulle ha ägt rum, om det inte vore för att chauffören Lojka struntade i att svänga höger vid ett vägskäl i Sarajevo, vilket gjorde att Gavrilo Princip fick chansen att avlossa sina dödliga skott mot Ferdinand och Sophie. Det är en häpnadsväckande ahistorisk historieskrivning som inte tar hänsyn till de materialistiska och sociala kontexterna som låg bakgrund till att Sarajevoskotten över huvud taget kunde bli en "utgångspunkt" för en väpnad konflikt mellan nationer.

Plötsligt försvinner skulden hos den japanska, brittiska, nordamerikanska, franska, italienska och tyska borgarklassen som upp till världskrigen tävlade i en imperialistisk världskapitalism. Allt kan förklaras med en icke-existerande högersväng i Sarajevo! Bättre apologet kan inte den härskande ideologin ha, en populär relativisatör av historien som frikänner borgerligheten från 1900-talets masslakt av människor.

För att förstå den främsta motorn bakom världskrigen måste man som historiker vara hederlig nog att ta i beaktning de imperialistiska staternas behov av att dominera världsekonomin genom politisk styrning, investeringar, handelsavtal, och valutaregleringar.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

onsdag 18 juni 2014

Vad är Margareta Larsson (sd) rädd för egentligen i sin konstkritik?



Det är en januskänsla jag får när högerkonservativa politiker tar bladet från munnen och konkretiserar sin ideologiska skillnad från andra verklighetsuppfattningar. Den första känslan är omedelbar och reflexmässig utifrån min egen progressiva motpol; hur kan det vara möjligt att hamna så fel? Medan den andra, senare, känslan kommer från en reflektion möjliggjord av tid och intellektuell nyfikenhet; äntligen kommer politikens skillnad fram i dagsljuset! Jag syftar naturligtvis på den senaste indignationen kring att Margareta Larsson, riksdagsledamot för Sverigedemokraterna, ifrågasätter Carolina Falkholts konst – ett ifrågasättande som landar i en frågeställning om all konst bör vara lagligt.

Larsson kritiserar nämligen Falkholts val av vagina som föreställning i sin väggkonst på en högsstadieskola. Det ska enligt Larsson vara ”sexuellt ofredande av minderåriga” och ett led i vår samtida kulturs översexualisering. Den Larssonska kritiken bottnar i vissa relevanta samhällskritiska punkter:

1: En kulturkritik mot sexism.

2: Att frihet inom ett demokratiskt system inte betyder att all uttryck är eller bör vara tillåtet. Här syftning till medborgerliga rättigheter att slippa diskriminering (hets mot folkgrupp, förtal etcetera).

Dessa samhällskritiska utgångspunkter är viktiga i vår samtida kulturdebatt, och ens nyfikenhet triggas när även högerkonservativa politiker ger sig in i debatten – de vars röster annars är svårt att hitta. Problemet med den Larssonska kritiken hamnar dock i föremålet för kritiken – att det i det aktuella fallet av en vaginamålning får stå föremål för samhällets sexistiska kultur.

I och med att Larsson väljer detta föremål blir det i själva verket så att hon (över)sexualiserar det kvinnliga könet – och reproducerar samhällets sexistiska kultur. Det blir alltså så att hennes relevanta samhällskritik vänds till sin motsats när Falkholts konstnärliga arbete för att avdramatisera det kvinnliga könet tolkas genom ett sexistiskt raster. Könet är – per definition - ett sexualiserat objekt i Larssons kritik.

I hederlighetens namn bör dock nämnas att det naturligtvis kan vara så att den Larssonska kulturkritiken även bottnar i en kritik på vilket sätt kampen mot sexismen bör föras – bör man föra en kamp mot det (över)sexualiserade kvinnliga könet genom att avdramatisera det? Försöka få in det i andra kontexter än som ett sexuellt objekt frånskilt begärande kroppar och subjekt – är det verkligen den rätta vägen i en redan sexistisk kultur där vi automatiskt är präglade med ideologiska sexistiska glasögon? Tyvärr kan jag dock inte hitta en sådan vilja eller öppning i den Larssonska kulturkritiken, utan den fastnar i den moraliska formuleringen ”obehagligt och skrämmande”.

Att barn får se en konstnärlig tolkning av det kvinnliga könet är ”obehagligt och skrämmande”, för att – ska man kanske anta – skolan bör vara en fristad från nakna kroppar. Just detta har lett till en mängd humoristiska indignationer på nätet, där folk upplyser henne om alla de kända konstverken föreställande nakna människor utställda i våra offentliga miljöer i parker, byggnader och museer. Man frestas även att påpeka vad man i så fall bör göra med alla nakna illustrationer av människor i läroböckerna i ämnen som antikens historia och i ämnet biologi? Allt detta frestar en naturligtvis att skrattande avfärda den Larssonska kritiken med en arrogant handviftning. Hennes kritik representerar definitionen av hyckleri och irrationalitet.

Som en politisk kritik, med utgångspunkt från vissa relevanta kulturkritiska ståndpunkter, kan vi vara överens om att den Larssonska kulturkritiken landar i en irrelevant – hycklande och irrationell – slutledning.

Lyckligtvis har vi dock en psykoanalytisk och poststruktural förklaring till personers moraliska reaktioner på organ utan kroppar som ”obehagligt och skrämmande” genom teoretiska storheter som Lacan, Deleuze och Zizek. Vilket ironiskt nog förvandlar den Larssonska kulturkritiken till en bekräftelse på en marxistisk samtida kulturkritik. Det gör att vi, även om vi kan avfärda Larsson som politisk relevant, kan sätta hennes kritik i en större allmänmänsklig kontext. Vad är det som gör att en människa känner obehag och en skrämmande känsla kring ett organ (kön, röst etcetera) frånskilt från kropp? Märk väl att Larsson inte är medveten om detta i sitt resonemang.

Ta bara den ironiska liknelsen av den Larssonska kulturkritiken om det ”obehagliga och skrämmande” med vaginor med Slavoj Zizeks skämt om att tulpaner borde ”förbjudas för barn” – för att de egentligen är ”vagina dentatas” som längtar efter att sluka en. Det skrämmande ligger i att organen, i sig själva, får en odöd subjektivitet. Vaginan som med den lacanska frasen ”c’est moi, la vérité, qui parle” innehar kvinnans andra röst – en subjektivitet i sig själv, det är föremålet i sig själv som talar som gör en överraskad. Det är ett groteskt organ, för att använda ett lacanskt begrepp en representation av lamella:


” Whenever the membranes of the egg in which the foetus emerges on its way to becoming a new-born are broken, imagine for a moment that something flies off, and that one can do it with an egg as easily as with a man, namely the hommelette, or the lamella. The lamella is something extra-flat, which moves like the amoeba. It is just a little more complicated. But it goes everywhere. And as it is something - I will tell you shortly why - that is related to what the sexed being loses in sexuality, it is, like the amoeba in relation to sexed beings, immortal - because it survives any division, and scissiparous intervention. And it can turn around. Well! This is not very reassuring. But suppose it comes and envelopes your face while you are quietly asleep... I can't see how we would not join battle with a being capable of these properties. But it would not be a very convenient battle. This lamella, this organ, whose characteristic is not to exist, but which is nevertheless an organ - I can give you more details as to its zoological place - is the libido. It is the libido, qua pure life instinct, that is to say, immortal life, irrepressible life, life that has need of no organ, simplified, indestructible life. It is precisely what is subtracted from the living being by virtue of the fact that it is subject to the cycle of sexed reproduction. And it is of this that all the forms of the objet a that can be enumerated are the representatives, the equivalents [Lacan, J., The Seminar, Book XI, The Four Fundamental Concepts of Psychoanalysis, sid. 197-198]”

När Zizek förklarar den lacanska lamellan förstår man att det är ett tacksamt grepp i surrealistiska skräckfantasier, ett levande dött organ (en hand som rör sig utan kropp, ett leende utan ansikte och kropp, en vagina utan kropp, en röst utan stämband etcetera) som representerar det overkliga eller det Reala, det skrämmande bottenlösa djupet som upplöser alla identiteter.

Så vad Larsson egentligen reagerar på är inte vad hon i resonemanget syftar på utan det är det odöda föremålets immanenta ”skrämmande och obehagliga” funktion. Lamellan.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

måndag 16 juni 2014

nu återupplivar jag min blogg - samt lite om min politiska utveckling

Välkommen tillbaka kära läsare och följare.

Jag har varit borta ett bra tag men nu är jag tillbaka från en välbehövlig paus. Min politiska vandring och utveckling landade efter några år i ett medlemskap i Vänsterpartiet, detta efter att jag som ungdom varit en passionerad utomparlamentarisk vänsterkritiker till Vänsterpartiet. Detta kan man bland annat läsa här på min blogg, mycket av mina tidigare åsikter kommer alltså att te sig ganska motsägelsefulla med de nya - mer insiktsfulla och mognare - åsikterna.

Min syn på Vänsterpartiets roll är alltså förändrad. Visserligen ser jag fortfarande brister, exempelvis i vissa feministiska frågor och synen på marknaden. Men idag är jag av den åsikten att Vänsterpartiet har den främsta plattformen för ett socialistiskt, hbtq-feministiskt, samt miljö- arbete i vårt parlamentariska system. Mitt engagemang inom Vänsterpartiet, som varande kommunpolitker i Hagfors (ledamot i kommunstyrelsen och platser i diverse kommunutskott), och aktiv i samhällsdebatten, är att stärka partiets roll inom det parlamentariska systemet. Jag är övertygad att ett starkt parlamentariskt vänsterparti gynnar den utomparlamentariska feministiska klasskampen.

Några förtydliganden:

Jag sympatiserar med Vänsterpartiet eftersom dess vänsterpolitik gynnar mig och flertalet inte bara ekonomiskt, utan även med en bättre social trygghet i och med prioriterade satsningar i välfärden. Det gynnar alla ekonomiskt eftersom Vänsterpartiet har välfinansierad och välgenomarbetad budgetförslag för att skapa jobbtillfällen genom samhällsinvesteringar istället för att som den borgerliga alliansen hålla på med ytliga maskeringar. Med en klar signal om att vinstintresset inte ska styra välfärden innebär det också att Vänsterpartiet är en stark aktör för att säkra en välfärd vars mål är att tillfredsställa människor behov - inte riskkapitalisters vinstintressen. Slutligen är ett starkt Vänsterpartie också en kraft som kan påverka Socialdemokraterna att inte ta en högersväng med att liera sig med borgerliga partier i en eventuell ny regering. (V)i vägrar nämligen sätta oss i en ny regering eller samarbeta med en ny regering med samma gamla Allianspartier.

Jag kallar mig gärna för feminist, vänster, socialist och marxist. Men inte kommunist.

Begreppet kommunist har tappat sin funktion sedan det stalinistiska projektet, med terror och partidiktatur, sände stora delar av Europa och världen i ett komplext mörker för många människor. Även om jag ur ett historieforskningsperspektiv helst skulle vilja använda begreppet stalinism istället för kommunism på detta 1900-talets en-partidiktatur så befinner sig associationerna till Stalins terrorvälde dock allt för starka i vår kontext för att kunna använda begreppet kommunism på ett förståeligt sätt. Jag har alltid varit och är fortfarande passionerad i min kritik mot det stalinistiska systemet (oavsett om det är Stalin-sovjet eller Mao-Kina) - vilket kan läsas i otaliga texter här på min blogg. Stalinism är ett kontra-revolutionärt, konservativt, nationalistiskt, och socialt system som i själva verket är den progressiva socialismens motsats - vilket också var därför många revolutionärer i protest begick självmord eller mördades när de kände sig svikna av den stalinistiska omvandlingen i Sovjetunionen.

Vänsterpartiet är det enda riksdagsparti som gjort upp med sitt förflutna med tidigare förbindelser till stalinistiska stater, med att inte bara ändra sitt partinamn och program, utan även publicerat vitböcker som undersökt dess historia. Moderaterna har inte gjort upp i samma utsträckning sitt anti-demokratiska förflutna med att rösta nej till nästan alla demokratiska reformer i Sverige samt att dess ungdomsförbund en gång i tiden marscherade med nazistiska hakkors, inte heller är moderaterna självkritiska att de ingår i internationalen IDU tillsammans med f.d. militärdiktatorer, dödsskvadroner, USA-stödda terrorgrupper och apartheidpartier, inte heller har Centerpartiet gjort upp med sin nazistiska historia utan nöjer sig med att lakoniskt förklara att det nazistiska förflutna inte är något att vara "stolt över". Det är väl det minsta man kan begära. Centerpartiets dunkla politik slutar dock inte i det förflutna, utan partiet är idag medlem i den Liberala Internationalen tillsammans med militärkuppmakarna i Honduras och Thailand. Socialdemokraterna har å sin sida inte rannsakat sin historia med olaglig åsiktsregistrering av vänsteranhängare i den uppmärksammade IB-affären. Organisationen SILC (Swedish International Liberal Center) som domineras av folkpartister har haft en tendens att bjuda in organisationer kopplade till exilkubansk terrorism, den dåvande folkpartistiska ordförande Paul Wretling i stockholmsavdelningen var med om att finansiera ett terrorattentat här i Sverige mot tidningen Norrskensflamman, och låt oss inte glömma när Andreas Küng som samtidigt som han var partistyrelseledamot i folkpartiet aktivt stödde högerextrema terrorgrupper i världen som med våld försökte störta regeringar som USA inte gillade. Låt oss alla minnas det ofantliga hyckleri när diverse kritiker till Vänsterpartiet försöker anföra en kritik med utgångspunkt från partiets historia. Idag finns det knappast något fog till att tvivla om dess demokratiska ryggrad, det syns också i opinionsundersökningar där folket har högt förtroende till Vänsterpartiets demokratisyn. Frågan är som sagt när övriga partier ska följa Vänsterpartiet?


 
 
Copyright © LOKE - KULTUR & POLITIK
Blogger Theme by BloggerThemes Design by Diovo.com