S-kvinnornas debattartikel i VF den 25/11 statuerar att:

"Varje köp av någons kropp bygger på en exploatering och ett utnyttjande av dennes utsatthet. Det är att profitera på någon annans olycka."

På vilket sätt skiljer sig sexarbetarens säljande av sin arbetskraft gentemot sjukgymnastens säljande av sin arbetskraft? Varje köp av arbetskraft som kräver mänskligt kroppsarbete är en del av kapitalismens exploatering (alienering) av människan, det håller jag fullständigt med om. Men det gäller inte bara lönearbetare som säljer sex, det gäller även lönearbetare som säljer vård, omsorg eller sin kompetens i den direkta produktionen.

Att hävda att säljande av sexarbete skulle vara något särskilt exploaterande kan enbart landa i en sexualmoralism som tvingas på varje människa. Rent subjektivt kan det stämma att vissa av kulturella skäl anser att sex är heligt, liksom det stämmer att vissa inte anser att sex är något heligt, utan något helt normalt i människans liv. Att därav införa, eller rent av förstärka kriminalisering bryter mot en grundläggande mänsklig fri- & rättighet. Staten skall helt enkelt aldrig blanda sig i vuxna människors sexualliv.

Vidare förklarar S-kvinnorna:

"De kvinnor, unga flickor, män och pojkar som säljer sina kroppar befinner sig i vanmakt på grund av drogberoende, fattigdom eller annan utsatthet."

Vi lever fortfarande i en västerländsk kultur som stigmatiserar sexarbetare, ett historiskt arv från antikens filosofi om den dualistiska uppdelningen av människan i kropp och själ; den kristna sexualmoralismens ursprung. Därav är det inte lätt att vara kvinna eller man idag och vara sexarbetare. Det leder inte bara till social stigmatisering, utan även till institutionell stigmatisering. Alla sexarbetare är inte drogberoende, eller fattiga - eller ens särskilt utsatta förutom det kulturella stigmat. Att de skulle vara drogberoende är en missuppfattning som utgår ifrån gatuprostituerade, som faktiskt är överrepresenterade vad gäller utsatthet, fattigdom och just droger. Sexarbetare är dock långt ifrån enbart gatuprostituerade.

Hur skall vi då hjälpa de de utsatta sexarbetarna, och hur skall vi bekämpa den kulturella stigmatiseringen? Skall vi göra det genom att ytterliga stämpla de prostituerade genom statlig kriminalisering och institutionellt förtryck? Självklart inte, eftersom det faktiskt förvärrar tillvaron för sexarbetarna. Istället borde vi utifrån solidaritet hjälpa sexarbetarna själva att kämpa för bättre arbetsmiljö med ökad trygghet.


PS:Trafficking är slaveri, och har inget med lönearbete att göra (prostitution).


Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om trafficking, sex, sexarbetare, prostitution, VF, debatt, kropp, stigma, stigmatisering, förtryck, kriminalisering, arbetsmiljö

Från Konfliktportalen.se: andread0ria skriver Korrekt, PJ!, Jinge skriver En Ekorres bekymmer, domljuger skriver Urban Outfitters kommer förlora den här striden, Anders_S skriver Operation Adam knäckte Balkanrelaterat knarknätverk, Kaj Raving skriver Krävde schyssta villkor – får sparken, herman skriver Socialistiska forum

Hjärtat värmer med tanke på att det fortfarande finns hjältar:

"Den 62-åriga kvinnan som nu kallas för "Robin Hood-bankiren" flyttade över mer än motsvarande cirka 77 miljoner kronor till andra personers konton.[...]Enligt BBC kunde kvinnan ha dömts till fyra år i fängelse. Men förmildrande omständigheter gör att kvinnan får en villkorlig dom. Hon har erkänt brottet och samtidigt inte profiterat själv på bedrägerierna, anser rätten."

Enligt Margarete:

"hon tog pengar från de rikas bankkonton och satt på de fattigas och konkursmässigas konton, för att skaffa dom kredit. När det hade lyckats satte hon tillbaka pengarna på de rikas konto. Vid vissa tillfällen lyckades det inte och det fattas 1,1 miljoner Euro som bara försvann. Kvinnan tog inga pengar själv utan hon villa bara hjälpa dessa som inte kunde få kredit. Nu har hon själv förlorat allting, jobbet, livförsäkringar allting är borta och hon lever nu på 1000 euro i månaden. Domaren tyckte det var ett svårt beslut att hitta ett rättvist straff. Domen blev 22 månader villkorlig straff."

Pingat på intresssant
Läs även andra bloggares åsikter om Robin Hood, hjälte, klasskamp, bank, fattig, rik

Kajsa Ekis Ekman är en flitig vänsterdebattör, som oftast har intressanta analyser och slutledningar, men vad gäller som konstkritiker fumlar hon tyvärr i mörker. På Aftonbladets kultursidor ifrågasätter hon Åsa Linderborgs analys av Vertigos nyligen släppta bok av Markis de Sade - Juliette. Hon tycker Linderborg gör fel i att analysera det litterära verket, ty Markis de Sade var inte annat än en sadist som bara hade ett syfte: "att få fortsätta förgripa sig på unga fattiga kvinnor."

Ekmans utgångspunkt för en sådan analys är inte ur ett marxistiskt perspektiv över huvudtaget intressant, ty konstnären själv (Markis de Sade) är i grunden ointressant vad gäller konstverket. Det spelar alltså inte någon roll huruvida författaren som person varit ett helgon eller en sadist. Konstverket måste kunna stå och falla av sig själv. Ekman borde istället fråga sig varför Markis de Sades litteratur anses vara intressant. Det är knappast p.g.a. läsarfantasier om Markisen själv, utan jag vill vara så radikal att hävda att läsarna faktiskt bedömer romanerna efter deras innehåll.

Kan det kanske vara så att läsaren finner något avslöjande, och realistiskt skildrande i hans romaner om aristokraters materialistiska perversioner kryddat med beskrivande förhållande till den fattiga och maktlösa massan? I själva verket skulle man kunna hävda att hans romaner är exempel på den realistiska konstens triumf, som Engels en gång i tiden tolkade mycken konst.

Ju mer författarens åsikter förblir dolda desto bättre för konstverket. Den realism jag åsyftar kan växa fram till och med trots diktarens åsikter. - Friedrich Engels

Till skillnad från det borgerliga skönhetsidealet, som utgår från dogmatiska ramar, så ser den marxistiska estetiken att människans skapande reflekterar inte bara sig själv, utan även människans sociala och fysiska omgivning. Skönheten är inte något som kommer från en gudom som definierar eviga lagar, utan det är människan själv i hennes kontext som avgör skönhetens estetik. Det som lockar hos Markis de Sade är att hans konst avslöjar något sant hos oss själva och den kontext han levde i, och som vi fortfarande lever i (utvecklad och förändrad) - klassamhällets omänsklighet; Överklassens förakt mot massan, och dess hycklande apologetism.

Markis de Sades romaner avslöjar dock inte enbart om klassamhällets grymheter och dess dualistiska splittring av människan rent själsligt och kroppsligt, utan även om människans basbehov vad gäller sex. För trots att behovet ibland eller ofta får en vulgärform, så beskrivs sexuallivet inte som en nödvändig koppling till kärlek. Vi, liksom de andra djurarterna har behov av sex, med eller utan kärlek. Det är alltså ingen kristen moralism över kärleken, utan en sann beskrivning av människor som har sex för sexets skull. Sex behöver helt enkelt inte vara "fint" eller ett bevis för "kärlek", det har sitt eget existensberättigande.

Sedan har ju den roman som Linderborg och Ekman diskuterat visserligen problem utifrån ett jämställdhetsperspektiv då det exempelvis saknas vaginal stimulans. Men borde inte Ekman utifrån det ovanstående resonemanget kunna tolka denna saknad som ett avslöjande av den kontext som Markisen levde i, av just de klassförhållanden och den sexuella efterblivenhet som existerar i ett patriarkalt samhälle? Istället landar Ekman i en borgerlig Hänt-Extra-tolkning vars enda produkt blir en affektiv moralkaka.


PS: Rekommenderar Vertigoförlagets Carl-Michael Edenborgs svar till Ekman, där han grundligt redogör för de faktafel som Ekman i all hast använde i sin analys:

"[...]Nej, Sade ägde inga bordeller. Nej, Sade skar inte sår i kvinnor och hällde kokande stearin i dem. Nej, Sade blev inte portad på Paris bordeller. Nej, Sade satt inte i fängelse i över trettio år för att han betett sig illa mot prostituerade. Nej, offren i hans böcker är inte bara vackra, unga kvinnor utan minst lika ofta vackra, unga män[...]."

Bloggat: Vertigomannen

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Markis de Sade, Kajsa Ekis Ekman, Åsa Linderborg, Carl-Michael Edenborg, debatt, estetik, konst, litteratur, roman

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Kommentar till det danska kommunvalet: Røde kommuner – og hvad så?, Jinge skriver Vem vill ha Göran Hägglund vid köksbordet?, Cvalda skriver Del 3 – Studiebesök

Är det någonstans Dagens Nyheter kan ha nyanserat och nyktert innehåll så är det tyvärr oftast bara på dess kultursidor, och således finner vi även denna gång närmandet till verkligheten i Venezuela i en kolumn i kulturavdelningen. Kanske inte undra på att högertrollen hatar kulturjournalister så mycket när de hindrar dess ideologiska potemkinkuliss.

Kajsa Ekis Ekman skriver om den tragiska sanning om en svensk massmedia som går ärenden åt Venezuelas hatiska elit. Samma mediaelit som deltog i statskuppen år 2002. Det är samma gamla ideologiska hyckleri som tvingar högerdebattörer och övertygade journalister att helga medlen för målet:

"Nyheterna från Venezuela går ofta ut på att svartmåla Chavez som en löjlig och galen diktator, medan det är knäpptyst om utvecklingen i landet. För tillfället gäller det medierna. Ett antal privata radiokanaler har blivit av med licensen, och hela censursnacket vevas i gång. [...]Men det räcker med att titta på venezolanska medier för att se att detta inte stämmer. Nio av tio dagstidningar är anti-Chavez, och de får Fox News angrepp på Obama att se ödmjuka ut."

Den venezolanska högerns ideologiska retorik har stupat ner i en avgrundskloak, och kan inte förstå att den i sin desperata splattrande i skiten missar att den stänker på sig själv.

Man skulle kunna tänka sig att svenska massmedier, som till 80% ägs av borgerligheten, i alla fall hade ett nyktert avstånd från dess venezolanska like. Tyvärr får man medge att även kloaken spridit sig hit, och det med en rasande fart och affektiv följd. Mycket tack vare ideologiskt övertygade höger-journalister som SR:s Lars Palmgren, som inte missar ett ögonblick att förmedla elitens klasshat i Latinamerika. Hur Palmgren fortfarande kan vara anställd på SR är en tragisk obegriplighet om vår hegemoniska samtid.

Många av lögnerna om Venezuela har varit om den så kallade "censuren" mot fria (privata) medier som är kritiska mot Chavez. I själva verket domineras massmedia i Venezuela näst intill totalt av privatägda oligopol. En följd av tidigare nyliberala avregleringar, som ledde till att radiolicenserna på svarta marknaden och licenser gick i arv. Till skillnad från andra länder (exempelvis Sverige) tappade staten kontrollen över licenserna (alltså vilka som hade rätt att sända), vilket Venezuela och andra Latinamerikanska länder försöker återupprätta.

I Venezuela gjordes en kartläggning av radiostationerna tidigare i år, där radiosändningsmyndigheten CONATEL bad radiostationerna i landet att sända in giltiga handlingar. Cirka 240 radiostationer och 45 TV-kanaler vägrade dock att skicka in sina papper, vilket resulterade i att 35 radiostationer stängdes. Bland högerns massmedia i Venezuela och Sverige har detta helt korrekta utförande blivit en propagandasymbol för Chavez' som "diktator".



Bloggat: Frasse, The Life of Avlo, Lasses Blogg

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Venezuela, media, massmedia, Chavez, demokrati, yttrandefrihet, privatägd media, oligopol, tv, radio, tidnignar, Dagens Nyheter

Från Konfliktportalen.se: kimmuller skriver Dawit Isaak och tysta arbetsplatser, Anders_S skriver Den borgerliga politikens pris, Jinge skriver Ge Zlatan Långledigt!, Johan Frick skriver Borås känns ”fult och kalt och kallt”, och så vidare

Folkpartiets Jan Björklund vill nu sälja delar av det statliga Vattenkraft:

"– Jag tror inte att det är realistiskt att sälja hela Vattenfall rakt av. Men att dela upp bolaget och stycka av vissa delar skulle kunna vara rimligt, sade Jan Björklund på tisdagen på en träff med riksdagsjournalisterna."

Bakgrunden är centerpartiets Maud Olofssons haveri vad gäller ansvaret för Vattenkraft, som i sin senaste internationella expansion visat sig ta på sig ansvaret att betala en eventuell kärnkraftsolycka i Tyskland. Därav har det yrkats för Maud Olofssons avgång, och nu vill högerregeringen rädda skinnet på sin kamrat genom att privatisera bort sitt eget misstag.

Det är dock glädjande för högerns nyliberaler vad gäller regeringens successiva slaktande av välfärdsdemokratin. Nu blir det alltså kanske ännu en spik i välfärdens kista som vi fått bevittna under en mycket kort tid efter högern intagit regeringen år 2006. Och vi får det allt svårare att på demokratiskt initiativ kunna hindra den kortsiktiga vinstmaximeringen som följer av privatisering. Folkets möjlighet att kontrollera Vattenfalls miljöhänsyn försvinner mellan borgerlighetens giriga fingrar.


Bloggat: Annarkia, Alliansfritt

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, välfärd, politik, nyliberalism, vinstmaximering, profit, vattenkraft, privatisering, Jan Björklund, Maud Olofsson, högerregeringen, regeringen

Åsa Linderborg sätter fingret på många av nutidens högerdebattörers tillkortakommande. Det är som om högern genomgår en sorts intern kris, där intellektuell heder bytts ut till en affektiv retorik. Linderborg analyserar hur högerdebattörer använt Jan Guillous ungdomliga ambition att avslöja KGB som ett politiskt slagträ för att ifrågasätta avslöjandet av IB:

"Men det är ingen vänstermyt att svensk militär ihop med socialdemokraterna registrerade, övervakade och avlyssnade 400 000 kommunister, VPK:are, fredsaktivister, miljövänner, FNL:are och radikala sossar utan att kunna döma nån för nånting. Reportagen i Folket i Bild/Kulturfront 1973 – som långt senare styrkes av den statliga Säkerhetskommissionen – är inga ord skrivna i sanden, som kan sköljas bort av en högervåg även om den är aldrig så kraftig. Samma krafter som nu med retuscherarens alla verktyg i handen försöker sudda bort denna skamfläck ur historien, accepterar FRA-lagstiftningen. Jag förstår om borgarna hellre pratar om Stasi."

Man kan förstå varför Socialdemokrater skulle ha ett motiv till revansch gentemot Guillou, och försöka grumla till IB-avslöjandet. Det skulle ju innebära att en av socialdemokraternas pinsammaste och mörkaste historia suddas bort - men som Chomsky har påpekat går det inte att mörda historien. IB-affären är grundligt kartlagt och kan inte suddas bort. Men av vilken anledning känner sig högern ha av att försöka grumla till IB-avslöjandet genom logiska felslut? Linderborg kommer till två intressanta slutsatser:

- Personligt hat gentemot Guillou varande klassförrädare. Likt Olof Palme och Olof Lagercrantz.

- Den borgerliga regeringens FRA-lagstiftning. Högerdebattörerna vill skifta fokuset bort från landet egna regering.

Högerdebattörernas apologetism är alltså inget annat än ett smaskigt hyckleri. Det syns när DN:s ledarsida under rubriken "Fortsätt riva murar!" helt utesluter staten Israels apartheidmur, som är både längre och högre än dåtidens Berlinmur. Därför håller jag fullständigt med Linderborg i att det inte går att ta den svenska högern på allvar när de försökte fira Berlinmurens fall.

Samma hyckleri finner vi när den ultrakonservativa Timbro-epigonen Roland Poirier Martinsson klagar på vänsterdebattörer för att de inte kan föra ett samtal:

"[det är] min fasta åsikt att de medvetna missförstånden, personangreppen och de fördummande förenklingarna i huvudsak kommer från vänster"

När man analyserar Martinssons argument för sitt svävande påstående, så visar det sig att han blandar ihop valid politisk kritik, som exempelvis Michael Moores nya film om kapitalismen, med personangrepp. Martinsson har därmed i sin affektiv vilja att försvara höger, borgerligheten och kapitalismen blandat ihop korten för det vanliga - målet helgar medlen! Hyckleriet hopar sig bland högerns debattörer, men varför händer detta just nu?

Jo, antagligen har det med att högerns klasskamp idag är starkare än den har varit på mycket länge i Sverige. Därav kommer politisk-ideologisk arrogans i kölvattnet. Det är helt enkelt frustrerande för högerdebattörer att bevittna hur intellektuella och populära människor kan kritisera kapitalismen, borgerligheten och högerpolitik överlag. Högerns hegemoni skapar alltså denna affektiva retorik hos apologeterna.


Bloggat: SKP, Lindelöf

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Jan Guillou, högern, högerdebattörer, intellektuell heder, retorik, hegemoni, kapitalism, borgerlighet, vänstern

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Handelsbanken – banken som rundat kriserna, Jinge skriver Intel Inside?, Cvalda skriver Del 2 – Första brainstormingen & möte med HGF

För några dagar sedan uppmanade högerblaskan SvD oss att stödja krig och ockupation i Afghanistan. Det uppmanades att vi skulle "stödja soldaterna" som är en kopiering av USA:s krigspropaganda "support our troops". I USA är denna paroll en orwellskt term eftersom det inte handlar om att stödja soldaterna, utan om att stödja en fortsättning av kriget - en fortsättning av lemlästningen och dödandet av soldaterna. Ett ärligt stöd till soldaterna hade varit att försöka få ett slut på kriget, och få hem dem vid liv istället för i svarta liksäckar.

I Sverige förhåller det sig smärre annorlunda i och med att soldaterna inte blir tvingade att "tjänstgöra" för ockupationen av Afghanistan, utan får frivilligt välja. Det innebär att det inte är som i USA att en fattig arbetarklass blir tvungna att tjäna en imperialistisk och militär supermakt om man är listad i militären. De svenska soldaterna är helt enkelt inte några vanliga soldater, utan legosoldater. Unga svenskar som längtar efter äventyr, eller blivit duperade av den amerikanska krigspropagandan där krig är fred, frihet är slaveri och okunnighet är styrka.

En viktig del av krigspropagandan har just varit den påstådda anledningen att invasionen och ockupationen skulle handla om att upprätta en "en stabil, demokratisk afghansk centralregering". Enligt den amerikanska författaren och fotografen Ann Jones har denna vision allt mer försvunnit i landet efter att ha besökt det och mött befolkningen. Hon säger:

"De flesta afghaner tror numera att det bara var fagert tal för att dölja de verkliga målen: permanenta baser och ockupation" [Källa: Afghanistan.nu nr3-09]

När man lyssnar på krigspropaganden från USA:s och Sveriges ministerier så är det lätt att tro att de ökande attackerna mot ockupationssoldater (inklusive FN-byggnader) endast kommer ifrån en vilja att stoppa de "demokratiska" val som marionettregimen försökt få igenom i landet. Bakom potemkinkulisserna sker dock en amerikansk militär offensiv med flygbombningar av södra delen av landet, där byar och civila bombas sönder.

"Det tar tid att bygga upp ett land" sade Carl Bildt i SR:s Konflikt förra veckan. Och visst är det så. Särskilt när de imperialistiska länderna satsar betydligt mer pengar på att bomba sönder landet än att bygga upp det. Tre gånger mer av våra skattepengar går till att kriga än vad som går till den civila hjälpen. I år har krigshetsarna i regeringen spenderat över 1 139 000 000 kronor för att kriga i Afghanistan i NATO-ledd trupp.

De svenska legosoldaterna lämnade för ett tag sedan över en fånge till afghanska myndigheter, vilket direkt bryter mot internationell lag som hindrar att överlämna människor om det finns risk att de torteras. Svenska Amnestys generalsekreterare Lise Bergh sa med anledning av att de svenska trupperna börjat överlämna fångar till afghanska myndigheter:

"Och det är alldeles uppenbart att fångar riskerar tortyr om de överlämnas till de afghanska myndigheterna"

Vad afghanerna behöver är inte krig och ockupation, utan civil hjälp och uppbyggnad. Talibaniseringen kan inte bombas bort, utan enbart bekämpas för gott om dess ursprungliga orsak elimineras, d.v.s. fattigdom och ojämlikhet. Med en väl fungerande välfärd dras möjligheterna för talibanerna bort. Krig är inte fred, så som USA propagerar och våra kära krigsivrande liberaler agiterar, utan verklig fred skapas genom att förankra ett väl fungerande samhälle där mat, hem, arbete och utbildning säkras.

Det är lustigt hur det enda officiellt liberala partiet i Sverige också hyser de flesta krigsivrande politikerna (SVT-Rapport 28/8) bland riksdagspartierna. Det är inte för intet som dagens liberaler kallas för bombliberaler - frihetsbegreppet har med tiden rationaliserats bort i försvaret av USA-imperialismen. Imperiet helgar medlen - känns det igen? Gårdagens stalinister är sannerligen dagens liberaler.

Det är inte så förvånande att bombliberaler som Niklas Lindgren leker okunnig om sakfrågan, som handlar om hur man bäst bekämpar talibaniseringen i Afghanistan. Niklas som tror på bombernas lösning, trots att talibanerna bara får mer stöd bland befolkningen, och mer etablering runt om i landet i samband med amerikanska bombmattor. Jag tror på fattigdomsbekämpning och civil uppbyggnad, vilket kräver att ockupationen snarast upphör. Därför ger jag mitt kritiska stöd till det afghanska motståndet, liksom jag ger mitt kritiska stöd till det palestinska motståndet, och det libanesiska motståndet. Det är viktigt att i samband med stöd till befrielserörelser även kritisera dem i de fall de, som talibanerna eller Hamas, är religiösa fundamentalistiska rörelser.


Bloggat: Magnus Berg, Jinge
Media: SvD

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Afghanistan, krig, ockupation, Sverige, talibaner, fundamentalism, död, bomb, fred, samhälle, Carl Bildt, bombliberaler, befrielsekamp, motstånd