Sidor

söndag 9 november 2014

Problemet med Farsdag

Problemet med sådana här Farsdagar eller Morsdagar är dess funktion som dyrkan av ytan. Dyrkan av inget innehåll. Hylla "pappan" utan anledning. Som om Pappan per definition förtjänar hyllas, inte av sin karaktär som verklig uppfostrare utan som en symbolisk funktion. Det är tvärtom - ingen hyllning - utan en nedvärdering av Pappans eventuella kvalitativa karaktär som person och människa.

lördag 8 november 2014

Varför Åsa Linderborg har fel i artikeln "Det ska fan vara politiskt korrekt"

Några punkter varför Åsa Linderborg har fel i artikeln "Det ska fan vara politiskt korrekt":

- Kajsa Ekis Ekman har inte gång på gång erkänt att hon gjort fel i sitt resonemang.

- Linderborg blandar ihop två olika saker, telefonsamtalen till Ekmans arbetsgivare och den rimliga och legitima kritiken gentemot hennes felkönande.

- Den dogmatism inom vänstern Linderborg refererar till har länge funnits i och med att exempelvis transfeminister och rasifierad vänstern exkluderats p.g.a. rasifierade och heteronormativa strukturer. Den ”stalinism” som avfärdat rasifierad vänster eller feministisk vänster som liberal trots dess marxistiska analyser – dogmatismen riktas inte gentemot etablerade vänsterskribenter utan gentemot personer som OCKSÅ kritiserar andra maktstrukturer än klass. Det är Linderborg själv som faller i sin anklagelseakt när hon tillskriver andra vänsterpersoner som liberala utan klasskritik. Det är hon själv som faller i dogmatism genom att osynliggöra delar av vänstern som inte har ”korrekt” åsikt trots att de hyser klasskritik på materialistiska grunder.

- Linderborg vill att vi ska se den goda intentionen bakom eller hos helheten i en vänsterskribents verk och tolka eventuella svinigheter gentemot människor som brist på kunskap. Vad det handlar om är alltså att Linderborg klagar på kritikens bristande goda ton. De exkluderade människorna som behandlats svinaktigt får sig alltså en slänga av en av landets mest inflytelserika kulturjournalister för att de blir arga och visar känslor i sin kritik. Jag har själv för några år sedan i min kritik av Kajsa Ekis Ekman fallit i samma fälla som Linderborg, nämligen klagat på bristande god ton, det var fel av mig lika mycket som det är fel av Linderborg idag att kräva det av rasifierad vänster, den feministiska vänstern eller transfeminismen. Själv verkar Linderborg dock förstående inför Ekmans övertramp (”avvikelserna i ett enskilt verk” kallar hon det), det är visst skillnad på vilka man kan ha förstående för.

- Linderborg nämner själv att hon kanske förenklar. Och ja, Linderborg förenklar när hon tar exempel på felaktigt fokus på hudfärg för att avfärda kritiken mot rasifierade strukturer. Bara för att Linderborg i sin kritik mot kulturministern fått sin kritik avfärdad som om att det egentligen handlade om kulturministerns hudfärg så säger det ingenting om det rimliga och viktiga i att belysa rasifierade strukturer och hur det påverkar även våra egna rörelser och organisationer.

- Linderborg blir själv en av orsakerna till att kritiken mot transmisogyni och transfobi i nuläget fokuserar på en enda person – Kajsa Ekis Ekman. Hade det inte varit för alla vänsterfigurer som gick ut till hennes försvar som person och avfärdade kritiken mot hennes resonemang så hade inte debatten fokuserat så mycket på just henne som person. Det är verkligen ohederligt att anklaga kritikerna för detta. Det kunde lika väl ha kunnat bli en bredare diskussion om dess bredare utsträckning.

- Linderborg förklarar att ”99,5 %” av kvinnorna har en fitta, som någon kritik mot transfeministers och queefeministers rimliga påpekande att kategorierna kvinna och man egentligen inte har så mycket med de faktiska biologiska könsorganen att göra – utan mer om att de faktiskt definierar sig som kvinna eller man. Linderborg försöker göra det till att det är fittan i sig själv som gör att kvinnan får gemensamma erfarenheter av patriarkala förtyck. Vad är det som är så fel i att påpeka att det är den gemensamma erfarenheten som KVINNA som gör att en får liknande erfarenheter av patriarkala förtryck? Orkar en inte göra den insikten till sin egen så blir en blind för transkvinnors faktiska erfarenheter av patriarkala förtryck som just kvinnor.

- Linderborg pratar sig i slutet av texten varm om diskussion och den goda tonen och kritiserar en samtida polisiär samtalsmetoden, samtidigt som hon befarar att hon varit auktoritär och dragit upp argumentationslinjer – och vill jag påpeka även resonerat som en egen åsiktspolis. Det är att kasta sten i ett glashus ridande på en hög häst.



Slutligen vill jag hävda att Linderborg visst har några intressanta poänger, bland annat mot denna ängslighet och censuriver inom kulturen som riktats mot bland annat filmen Paradis Kärlek i SVT. Men de bra poängerna används av Linderborg på ett ohederligt sätt för att avfärda rimlig belysning och kritik mot heteronormativa och rasifierade strukturer, det är synd minst sagt.

söndag 22 juni 2014

Den idealistiska historieprofessorn som relativisatör

Konservativa tänkare brukar anklaga vänsterorienterade forskare för att relativisera sanningen, ofta får Frankfurtskolans teoretiker stå i skottgluggen för en; som jag menar orättvis, skuld för en postmodern senkapitalism. Men en teoretisk tradition som över huvud taget faller sig mer naturligt att anklaga för relativisering är den ideologiska historiesynen, i Sverige bland annat representerad av den ständiga skriftställaren inom populärhistoria Dick Harrison som gjort sig känd genom historiska biografier över personer som Robin Hood och Birger Jarl.

Harrison har också forskat i medeltiden, slaveriets historia och specifikt om digerdöden. Men det verkar som just den kälkborgerligt orienterade - idealismen - ligger varmt om hjärtat hos Harrisons skriftställande. Denna fallenhet för att fokusera, överdriva, och framhöja en atomistisk historiesyn där enskilda historiska personer får stå ansvariga för den historiska utvecklingen. Således är det inte tyvärr någon överraskning när Harrison i SvD leker med en kontrafaktisk tanke huruvida historien skulle ha utvecklats om inte Gavrilo Princip kunnat utföra Sarajevoskottet och "skjutit ihjäl ärkehertig Franz Ferdinand och dennes hustru Sophie". Låt gå att kontrafaktisk spekulation kan vara en underhållande tankelek - en lek för uttråkade historiekännare. Men det kan knappast ses som seriös historisk folkbildning.

Utgångspunkten i Harrisons kontrafaktiska historiespekulation utgår ifrån att de två Världskrigen aldrig skulle ha ägt rum, om det inte vore för att chauffören Lojka struntade i att svänga höger vid ett vägskäl i Sarajevo, vilket gjorde att Gavrilo Princip fick chansen att avlossa sina dödliga skott mot Ferdinand och Sophie. Det är en häpnadsväckande ahistorisk historieskrivning som inte tar hänsyn till de materialistiska och sociala kontexterna som låg bakgrund till att Sarajevoskotten över huvud taget kunde bli en "utgångspunkt" för en väpnad konflikt mellan nationer.

Plötsligt försvinner skulden hos den japanska, brittiska, nordamerikanska, franska, italienska och tyska borgarklassen som upp till världskrigen tävlade i en imperialistisk världskapitalism. Allt kan förklaras med en icke-existerande högersväng i Sarajevo! Bättre apologet kan inte den härskande ideologin ha, en populär relativisatör av historien som frikänner borgerligheten från 1900-talets masslakt av människor.

För att förstå den främsta motorn bakom världskrigen måste man som historiker vara hederlig nog att ta i beaktning de imperialistiska staternas behov av att dominera världsekonomin genom politisk styrning, investeringar, handelsavtal, och valutaregleringar.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,
 
 
Copyright © LOKE - KULTUR & POLITIK
Blogger Theme by BloggerThemes Design by Diovo.com