När vi idag talar om DDR är det ofta i samband med enkla ställningstanden i en kvarstående demoniserande agitation. Missförstå mig inte, jag har inga anledningar att måla ett stalinistiskt system i vackra färger. Hade jag levt i DDR hade jag nog troligtvis varit under övervakning - eller blivit fängslad som kommunisten Rudolf Bahro - för mina marxistiska åsikter, ty DDR:s stalinistiska ledarskap gillade inte att man kritiserade dess deformering av den "marxistiska" begreppsapparaten.

Men det hindrar mig inte för att vilja analysera DDR ur ett nyktert och hederligt perspektiv. Det händer ibland att juveniler värderar DDR som ett värre system än Hitlertyskland eller i alla fall jämställer de båda, vilket tyder på en allvarlig historielöshet. Men låt oss konstatera några fakta om DDR; det var en partidiktatur, med en stalinistisk byråkrati med följande allvarliga inskränkningar i medborgarnas politiska fri- & rättigheter.

Det är en bild av DDR som å andra sidan inte förklarar varför så många människor i östra Tyskland är kritiska till det kapitalistiska systemet. Från SVT:

"Nästan två tredjedelar av människorna i före detta Östtyskland tycker att det kapitalistiska systemet har gjort samhället mindre rättvist. De minns tiden när var och en var garanterad ett arbete."

Nu i helgen uppmärksammas 20 år efter Berlinmurens fall inför måndagens jubileum, vilket naturligtvis bör uppmärksammas i TV och radio. Problemet är dock den historielöshet från många av dessa experter och tyckare i morgonsoffor och diskussionsprogram. I SR:s OBS talade Ulrika Knutson om för lyssnarna vad hon ansåg om den stalinistiska planekonomin:

"Jag tycker inte man behöver vara marknadsromantiker för att i en fotnot tala om att den renodlade planekonomin inte fungerat så värst bra."

En annars intressant reflektion från Knutson blev därmed snabbt ett tydligt exempel på just denna Kalla krigetagitation. Hennes poäng som hon är ute efter är att påvisa skillnad mellan "ren" planekonomi och "blandekonomi", som då implicit skall vara en icke-nyliberal ekonomi. Det viktiga problemet ligger dock i att hon helt utan vidare associerar planekonomi - i sig själv - till det historiska stalinistiska systemet. Det är alltså ett logiskt felslut, inte bara för att planekonomi kan vara både kapitalistisk och icke-kapitalistisk, utan även för att just planekonomi kan se mycket olika ut.

Knutsons raljanta försök att ogiltigförklara all sorts planekonomi är därmed enkelt att vifta bort som tokeri. Det blir ännu mer simpelt när vi ser hur vår "blandekonomi" allt mer slaktas av en maktelit som går kapitalismens ärenden för ökad privatisering och fri marknad. Vart är reformismen nu? Den aktör som varit mest aktiv i slaktandet har varit den som traditionellt varit den som representerat just blandekonomin i vårt land - ja just det socialdemokraterna!

En opinionsundersökning i 27 länder visar till och med att människor börjar bli allt mer kritiska till kapitalismen:

"Bara 11 procent av närmare 30 000 tillfrågade i en undersökning i 27 länder anser att den fria marknadskapitalismen fungerar väl.
[...]
- Det verkar som om Berlinmurens fall 1989 inte betydde den förkrossande seger för de fria marknadskrafterna som det verkade på den tiden. I synnerhet inte efter de senaste tolv månadernas händelser, säger Doug Miller, chef för firman Globe Scan som gjort undersökningen tillsammans med universitet i Maryland, USA.
[...]"

Och i Aftonbladet fick man i helgen läsa en sällsynt intressant intervju med paret Ingrid och Rolf Lämmel, som visade på en komplicerad bild av DDR istället för den vanliga demoniseringen:

"– Muren borde inte ha rivits på det sätt som skedde, säger Rolf.
Inte så att de tycker det vore bättre om muren fortfarande funnits. Men de vänder sig mot att man kastade allting i DDR på sophögen. Även sånt som de tycker var bra.
– Västtyskarna tittade på oss ungefär som om vi vore tysktalande gästarbetare från Polen, säger Ingrid. Vi var andra klassens människor.
Hon räknar upp allting som fungerade bättre i DDR.
Gratis utbildning åt alla. Gratis dagis åt alla. Alla hade ett jobb. Priserna var låga.
[...]
de känner fortfarande ilska över att DDR enbart förknippas med mur, Stasi och förtryck.
– Efter snart 20 år börjar Tyskland fundera på att införa utbildningssystem och sjukvård som vi hade i DDR. Då pekar politikerna på Finland och säger att av dem har vi mycket att lära. Sanningen är att finnarna importerade sitt system från DDR. Men det törs ingen säga. Om det håller man tyst.
Rolf skakar frustrerat på huvudet.
Men som många före detta östtyskar är han kluven.
– Friheten är större i dag. Nu slipper jag tänka på vad jag säger."

Om man skall tänka nyktert blir det förenklat att måla DDR som en förtryckarstat, men likaså blir det förenklat att nicka åt den stalinistiska censuren och enbart peka på de positiva delarna av DDR. Något har dock ändå många människor förstått. Nämligen att det är giltigt att kritisera det fria marknadssystemet, och längta till ett rättvist, jämlikt och demokratiskt samhälle. Därav finner vi faktiskt socialismens överlevnad. Reagan har sannerligen inte mördat kommunismen, vilket Östtyska marxister var väl medvetna om redan under DDR-eran. Kritiken mot stalinismen från kommunister ansågs farligare än kritik från väst. Ungefär som när dagens högerdebattörer och sossar avskyr när socialister och kommunister kritiserar Stalin, Mao och Pol Pot. Den marxistiska kritiken hotar nämligen dess förenklade anti-kommunistiska agitation, som delade in världen i enkla delar där stalinism helt enkelt betydde kommunism. Nu börjar verkligheten dock komma dem ikapp, och därmed också kommunismens revansch.

Reformismen har visat sig inte kunna fullfölja sitt socialistiska projekt. Nu för tiden tävlar postmodernistiska socialdemokrater med att genomföra nyliberala "reformer". Om ett reellt demokratiskt välfärdssystem skall garanteras för framtiden är en global revolution den enda lösningen, där världscentrum och periferi måste samarbeta. Hela det ekonomiska systemet måste alltså ändras i grunden. Stalinismens "socialism i ett land" var från början dömt att misslyckas.


Bloggat: Ett hjärta rött, Jinge, Kildén & Åsman, Erik Svensson


Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om DDR, stalinism, agitation, politik, diktatur, förtryck, kapitalism, marknadsekonomi, nyliberalism, socialdemokraterna, reformism, ekonomi, socialism, kommunism, marxism, Kalla kriget, Sovjetunionen

SR:s program Kaliber hade den 1 november ägnat dagen åt att granska kretsen kring Mohammed Omar under rubriken "Den oheliga alliansen - antisemitism på frammarsch". Vad som troligtvis sporrat Kaliber att göra en sådant granskning var den så kallade Al Quds-demonstrationen på Segels torg i Stockholm den 20 september. Den hyste de två kufiska Förintelseförnekarna Lasse Wilhelmson och Mohamed Omar, två personer med olika bakgrunder men som enas i sin förnekelse av historiska källor om Förintelsen. Demonstrationen, som endast samlade ett antal av 50 personer, inkluderade också ett antal nazister som passade på att visa sitt så kallade "antisionistiska" engagemang.

Omars & Wilhelmsons demonstration på Sergels torg sporrade en i jämförelse mycket stor mot-demonstration bestående av allehanda olika grupperingar inkluderat diverse vänstergrupper, palestinagrupper och exiliranska rojalister och socialister. Det var med stor glädje man kunde bevittna hur vänstern tillsammans med palestinarörelsen i Sverige aktivt och medvetet visade avståndstagande från en delvis förtäckt antisemitism som antisionism. Vissa i kretsen kring Omar har dock försökt stigmatisera mot-demonstrationen p.g.a. att folk därifrån kastade ägg och frukt mot Al Quds-demonstranterna. På det sättet har man försökt undvika kritiken mot Al Quds som pekat på att den aktivt välkomnade nazister och Förintelseförnekare i manifestationen. Men skillnaden mellan Al Quds-demonstrationen och mot-demonstrationen var den att Al Quds var centralt och organiserat som samling, medan mot-demonstrationens alla olika grupper var ett resultat av en spontan reaktion utan central organisering. Därav går det inte att kollektivt kritisera mot-demonstrationen så som det går att göra med just Al Quds.

Omars & Wilhelmsons Förintelseförnekelse har tidigare diskuterats flitigt inom bloggosfären, och då särskilt inom vänstern. Varför just vänstern haft sina ögon på Omar och Wilhelmson beror på att de tidigare varit en del av palestinarörelsen i Sverige innan de nu positionerat sig som Förintelseförnekare och umgås i radikalkonservativa kretsar. Därav har vänstern haft ett tydligt incitament att ta avstånd från Omars & Wilhelmsons åsikter. Själv så bemötte jag systematiskt Omars & Wilhelmsons Förintelseförnekelse som av Wilhelmson och Erlingsson sedan fortsatte på Fib-Forum. Jag kritiserade även mer ingående Wilhelmsons irrationella "antisionism".

I kölvattnet efter Kalibers rapportage om kretsen kring Mohamed Omar så har det kommit diverse reaktioner i bloggosfären. Journalisten Magnus Sandelin, som tidigare vid upprepade gånger visat en märklig syn på kritik mot staten Israel, var researcher åt Kaliber reportaget. Han publicerade för någon dag sedan ett blogginlägg där han avslöjade att han gått med i Fib-Forum, som är en öppen mail-lista, för att analysera hur diskussionerna gick om just Al Quds-demonstrationen och om Omar och Wilhelmson. Inte helt oväntat kommer han fram till att det förekom öppen antisemitism i diskussionerna på Fib-Forum, vilket jag tidigare tagit upp här på min blogg. Att det just var Sandelin som var researcher var naturligtvis problematiskt eftersom han har en tendens att tolka kritik mot Israel som antisemitism, men Kalibers reportage håller jag fullständigt med om. Även om jag ställer mig kritisk till Sandelins raljanta attityd mot Fib-Forum.

För trots att det förekommer Förintelseförnekelse hos vissa listmedlemmar på Fib-Forum så anser jag att forumet fyller en viktig funktion som diskussionsportal på nätet. De få personer som yrkar Förintelseförnekelse och annan antisemitism är ytterst få, men väldigt aktiva, och kan räknas på under en handfull, och det tycker jag Sandelin missar att poängtera tydligare. Även missar Sandelin att poängtera tydligare att Fib-Forum är helt oberoende av Fib-Kulturfront som organisation, varpå listan är öppen för alla. Fib-Kulturfront har varit en aktiv del av vänstern som faktiskt tagit starkt avstånd från Omar & Wilhelmsons Förintelseförnekelse. Att inte nämna detta anser jag är ohederligt i kontexten av Sandelins "avslöjande" av antisemitism i Fib-Forum.

Det finns dock ett allvarligt problem med att allt för mycket fokusera på Omar-gänget, och det är att Israel-försvarare i sambandet kan slå sig på bröstet som auktoriteter i avlsöjanden av "antisionister som antisemiter". Varför just Israelförsvararen Sandelin valde att granska Fib-Forum var av egen utsago för att han fann det intressant att några från vänstern befann sig på Omars sida. Att dessa personer endast kan räknas på en hand verkar inte ens Sandelin reflektera över. I Kalibers rapportage kunde även andra Israelförsvarare, som Henrik Bachner och Helene Lööw, framträda som stora auktoriteter. Varför så få "vänster"-personer granskas för att passa in en mall på "ohelig allians" innebär ett oundvikligt problem som Sandelin och andra Israelförsvarare undviker. Dessa få "vänster"-personerna passar nämligen in i en propagandamall som Israelförsvararna agiterat om de senaste åren, nämligen en mall som säger att det finns en betydande antisemitism inom den svenska vänstern. Nu tar de alltså chansen att försöka bekräfta denna illusion genom att granska en handfull debattörer som de flesta inte ens visste fanns.

I självaverket är Omar och fåtalet listmedlemmar i Fib-Forum en illusionär guldgruva åt Israelförsvararna, som självfallet gottar sig i att de tycks bekräfta sina övertygelser om en befintlig antisemitisk vänster. Vad de egentligen gjort är att ha skapat ännu ett luftslott för att lappa och laga en välövad apologetism till staten Israel. Nu anser de att de kan peka på Fib-Forum och Lasse Wilhelmson när de kritiseras för en falsk illusion, men de kommer ändå dras med problemet av representativ giltighet. Nu fungerar bara de handfulla personerna som enskilda kufar inom vänstern, och är därav obetydliga.


Läs också om tidigare redogörelser om Israelförsvarare:
Henrik Bachners syn på antisemitism
FFLH:s syn på antisemitism
Jonathan Lemans syn på antisemitism
Johan Ingerös syn på antisemitism


Bloggat: Lindelöf, Dagens Kotka 1, Dagens Kotka 2, Jinge
Media: Sydsvenskan, SvD, Ekuriren, Bohuslänningen, Sydsvenskan 2

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om antisemitism, Mohamed Omar, Lasse Wilhelmson, Israel, Israelförsvarare, apologeter, Fib-Forum, Fib-kulturfront, antisionism, Israelkritik, Kaliber, Förintelseförnekelse

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Oklart om Telekompaketet, Anders_S skriver Rätt att han dömdes till fängelse, vsfstockholm skriver Rapport från filmkväll med sting., Johan Frick skriver Politikerna ska bli begripliga

Är det inte typiskt av vårt hyper-byråkratiska - borgerliga - samhälle att krossa något så fullständigt logiskt till något så komplext och ologiskt? Ta exempelvis paret Stieg Larsson och Eva Gabrielsson, som valt att vara sambo istället för äkta par i cirka 30 år. Valet att inte gå igenom äktenskap motiverades av att Stieg inte bara var deckarförfattare, utan även en aktiv journalist som avslöjade och bekämpade rasismen och nazismen i landet. För att stävja mordhot valde de att inte gå i äktenskap.

Det skulle de inte ha gjort enligt vårt juridiska byråkratsystem; ty det fick lagliga konsekvenser vad gäller arverätten. Det räckte inte att Stieg och Eva levt ihop och älskat varandra i under 30 år. Står det inte på papper så gills det inte, ty samboförhållanden anses inte ha samma tyngd som äkta par - enligt lagen. Så allt som Stieg ägde, inklusive de berömda deckarböckerna, lägenheten, och datorn med den icke slutförda sista boken i serien ärvdes inte av den kvinna som hjälpt Stieg att författa böckerna och levde tillsammans med Stieg, utan till Stiegs broder och fader.

Givetvis blev det protester mot ett sådan inhumant system, och brodern och fadern som gladeligen tagit emot arvet och försökt köpa ut Eva gnäller på att de blivit "bad guys" i denna tragedik. Det är inte konstigt alls med tanke på att de vägrat ge Eva någonting av arvet från början, och medan förhandlingarna var igång gick man tillslut med på att ge Eva rätten att ha kvar lägenheten (SIC!), om hon gav dem Stiegs dator som den sista boken är skriven på. Nu senast går fadern och brodern ut i media, utan att kontakta Eva, och "erbjuder" miljonbelopp till henne, vilket hon naturligtvis reagerar på. Det är inte särskilt sympatiska släktingar som beskrivs i denna tragiska historia. Men självfallet bör man inte moralisera allt för mycket (om ens något) på fadern och brodern, då själva kärnan av problemet fortfarande ligger i ett sjukt system som uteslutar människan ur juridiken.

Vi lever allt i ett märkligt samhälle som förvandlar människan till patalogiska pengarmarximerare, istället för att ge människan möjlighet att fokusera på saker som att Eva faktiskt fortsätter med sitt arbete med Stiegs författarskap. Istället får vi bråk och konflikt över ett gammal lag som var till för att skydda tillgångar inom familjen.


Bloggat: Svensson, Röda malmö

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Stieg Larsson, deckare, författare, juridik, lag, äktenskap, sambo, konflikt, arv, arvsrätten, borgerligheten, familj

Michael Moore är en viktig debattör i vårt höger-hegemoniska klimat. Men det är inte bara från kapitalismens apologeter som kritiken kommer, utan även från vänster finns det kritiska invändningar och vänsterkritiken handlar egentligen om vad som gör Moore så viktig - hans populism. Vänsterns problem idag är just det som Moore försöker lösa, och det är att göra samhällskritiken tillgänglig på ett enkelt, och faktiskt underhållande sätt. Att helt enkelt nå ut till allmänheten och utmana med ett mot-hegemoniskt perspektiv, det som vänstern delvis lyckades med på 60-70-talet.

Därav blir kritiken från vänster just felställd, eftersom den utgår ifrån att all vänsterkritik alltid måste vara akademisk. Mycket av kampen för hegemonin i samhällsdebatten bygger faktiskt på självförtroende, och det visar Michael Moore med råga. I Moores popularisering har det tidigare anmärkts att han aldrig riktar kritik mot problemets kärna - kapitalismen i sig själv. Alltid har det varit avslöjanden och kritik mot vad som snarare skulle kunna ses som symptom på ett ruttet system, men den senaste filmen "Capitalism - a love story" verkar just vara Moores svar på kritiken. Även om jag inte sett filmen ännu, så verkar både trailern och hans reklam-intervjuer för filmen just peka på en kritik av kapitalismen i sig själv.

I Dagens Nyheter ger den aktade recensenten Johan Croneman filmen en 4 av 5 möjliga betyg, och passar på att påpeka att:

"Michael Moores metoder kan man säkert diskutera, men att stirra sig blind på finliret i stället för det han är ute efter att prata om – ett korrupt ekonomiskt system som måste förändras, reformeras, eventuellt bytas ut – det är att smita undan av ren feghet."

Det är det som är problemet med många arroganta högerspöken, som exempelvis SvD:s Per Gudmundson som passar på att stämpla Moore som fiende till demokrati. Det är intressant att se hur det endast är tokhögern och bombliberaler som fortfarande stämplar alla som inte håller med dem om att marknaden är lösningen på allt som onda demoner. Men den kritiken är egentligen ointressant eftersom den inte erbjuder någon som helst reflektion. Kritiken från vänstern riktar sig i alla fall mot innehållet i Moores filmer.

Jan Söderqvist försöker recensera Moores film i SvD och landar inte så förvånansvärt som en av kapitalets apologeter att kapitalismens negativa effekter på något märkligt sätt inte har med kapitalismen i sig att göra, utan... (trumvirvel)... med exogena effekter. Det är ett standardformulär för vad varje god epigon till kapitalismen bör argumentera; förneka orsak och verkan som en effekt av något annat och sedan hoppas på att allmänheten glömmer. Liksom Gudmundson nickar Söderqvist instämmande vid stämplandet av Moore som fiende till "demokratin". Gudmundson & Söderqvist anser nämligen att alla andra åsikter än de delar är odemokratiskt, även när åsikter tydligt stödjer demokrati - och tydligt vill ha mer demokrati. Som när Moore säger följande:

"– Det fina med den amerikanska drömmen är tron på demokrati och rättvisa. Men jag har svårt att se hur demokratin kan fungera när den ekonomiska makten är allt annat än demokratisk"

Inte konstigt att högerspöken som Gudmundson och Söderqvist ser rött när Moore dyker upp på bioduken. Moore spricker helt enkelt hål på den borgerliga myten om att marknadekonomi på något religiöst sätt skulle betyda demokrati. Ett ekonomiskt system som kapitalism, som bygger på ett system som utesluter demokrati, har naturligtvis ingenting med demokrati att göra, tvärtom innebär det att ekonomin inom alla så kallade "demokratier" idag helt enkelt inte är demokratiskt. På goda grunder går det därav att ifrågasätta vårt samhälle varande demokratisk nog. Men det vill inte högerspöken höra eller se, ty det riskerar att deras klassintressen av att diktatorisk äga produktionsmedel ifrågasätts på ett bredare lager i samhället. Demokrati är alltså en direkt fiende till kapitalismen, och därav är det så viktigt för högerspöken att vända på steken och försöka skydda sig mot kritiken.

Trots diverse högerspökens förutspådda galla mot Moore så verkar "Capitalism, A love story" gå väldigt bra hos allmänheten. På Twitter har Moore rapporterat ett bra tag nu att biosalongerna varit fulla och att den möjligtvis kommer att slå publikrekord i jämförelse med hans tidigare filmer.




Bloggat: Röda Malmö, Schools out
Media: EX

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Michael Moore, bio, kapitalism, Capitalism a love story, kritik, samhällskritik, ekonomi, marknadsekonomi, högerspöken, tokhögern, bombliberaler, vänstern, demokrati

Tråkeka är ett ålderdomligt invektiv för en någon som är efterhängsen, och liknande hänger hyckleriet med när sexualmoralismen trampar in i människors privatliv. Nu senast med hjälp av den ultrakonservative Göran Skytte i en kolumn i SvD 24 oktober 2009. Skytte har nämligen fått nys om att svenska skolor får besök av RFSU, som under sexualundervisning för 14-15 åringar inte bara undervisar i kunskap om könen, samlag och onani - utan även analsex. Det anser Skytte "inte [är] riktigt klokt", underförstått att analsex är något skumt och obehagligt. Samma gamla tusenåriga sexualmoralism alltså. Att det yttras av en gammal ultrakonservativ kolumnör kommer dock inte som någon överraskning.

Däremot kommer sexualmoralismen som en överraskning när den kommer från vänster, som traditionellt skall representera en progressiv åskådning på livet. Tyvärr måste man nog faktiskt medge att en stor del av vänstern kapitulerat inför en moralistisk syn, inte bara på sex, utan på mångt och mycket vad gäller handlingar som människor gör. Orsaken har med vår liberala, individualistiska, tidsålder. Där orsak och verkan förklaras med individer, istället för kontexter. Därav blir samhällsproblem ofta förknippat med onda kapitalister istället för att kapitalismen i sig blir orsaken, och så vidare. Det blir opportunt att bojkotta Coca Cola, som ett medel att bekämpa kapitalismens inneboende lagar.

Inom bloggosfären finns det enstaka pärlor, och en av dem är vänsterbloggaren och Fibbaren Knut Lindelöf, som tidigare deltagit i ett viktigt avståndstagande gentemot Förintelseförnekarna Omar & Wilhelmsson. I en bloggpost som kommenterar Göran Skyttes sexualmoralism yttrar dock Lindelöf att han minsann inte är moralist och därav inte vill införa statligt förbud, men att han ändock finner analsex motbjudande. Lindelöf representerar alltså en paradoxal sexualmoralism som förnekar sig som moralist och yrkar människors sexliv som deras privatliv, men ändå inte orkar utesluta att ge sin moraliska åsikt om viss sex. Och det är sexualmoralismen tragiska tråkeka, nämligen hyckleriet; ty nästan ingen vill vara en gammal konservativ moralist.

I jämförelse har vi det paradoxala rasistargumentet som formuleras: "Jag är inte rasist, men...". För Lindelöfs paradoxala moralismargument formuleras det: "Men jag moraliserar inte. Jag resonerar. Jag redovisar ärligt min känsla av äckel samtidigt som jag är emot förbud, som jag vet är meningslöst". Lindelöf har naturligtvis all rätt i världen att inte tycka om vissa sexhandlingar, ty sex tillhör som Lindelöf säger människans privatliv. Men vad tillför en privat moralisk åsikt om analsex till diskussionen? Skall man vara ärlig som en förnuftig rationell upplysare, som inte moraliserar, bör man också låta sin privata moralism om sex just vara privat. Annat är just hyckleri.

Nu är ju inte Lindelöf ensam inom vänstern att moralisera om analsex, även författaren Margareta Zetterström nickar instämmande till Lindelöfs blogginlägg.


Bloggat: Niklas, projo

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om sex, sexliv, privat, privatliv, analsex, samlag, sexualundervisning, hyckleri, moralism, sexualmoralism

Metro fiskar i bloggosfären med en typifiering av olika slags bloggar. I den kategoriseringen slinker jag naturligtvis in som en politisk bloggare:

"KÄNNETECKEN: Är oftast strikt professionell åsiktsmaskin och avslöjar inga detaljer om sitt privatliv. FRA-bloggaren, som avskyr avlyssning och fildelningsförbud, kan betecknas som en underkategori här. Kan också vara ledarskribent eller politiker.
DRIVKRAFT: Vill driva opionion för politiskt parti eller organisation."

En åsiktsmaskin kan jag hålla med om, men ibland kan det hända att jag avslöjar mitt privatliv - eftersom jag inte använder den här bloggen endast som propagandafunktion, utan som ett personligt verktyg. Ibland kan det till och med slinka in ett inlägg om nybakade lussekatter eller semlor, och när jag firar midsommarafton. Annars kännetecknas mina inlägg av kritisk media-analys, oftast politiska texter från kolumner, ledarsidor, debattsidor men också av egna reflektioner kring viktiga ämnen som ekonomi, filosofi och kultur. Den enkla typifieringen stämmer alltså inte riktigt.

Min drivkraft är inte heller att lobba för någon speciell organisation (förutom arbetarrörelsen i sig själv). Än mindre för något speciellt parti (även om jag sympatiserar med Socialistiska partiet och Arbetarmakt), jag har ingen partibok. Så vad är då min drivkraft? Glöden i kraftens kärna bygger snarare på en övertygelse på förnuftets nödvändighet gentemot moralism, och vikten av ett jämlikt samhälle utan löneslaveri och klasskillnader.

En reflektion jag får varje gång jag påminns om existensen av andra typer av bloggar än sådana jag läser (det vill säga "politiska" bloggar) så reagerar jag instinktivt på dessa s.k. "modebloggar" varande icke-bloggar. De bloggar som inte innehåller någon djupare tankeförmedling än att hälsa på sin granne, eller ta ett bloss på kafferasten, eller visa upp sin nyköpta mascara anser jag inte ens vara värda kallas blogg. För att vara en blogg krävs något innehåll. Men jag har haft fel. Uppenbarligen har dessa otaliga bloggar ett innehåll, som jag missat, som många människor anser underhållande. Den viktiga frågan varför bloggar som levererar underhållning lockar fler besökare än djuplodade filosofi och kulturbloggar? Har inte människan filosoferat i alla tider?

Jo, det har hon naturligtvis. Men idag lever människan i allt mer grånande dagar, ty livet blir allt mer automatiserat och varufetischerat. Det kapitalistiska lönearbetet splittrar människan från hennes intressen och individualitet, och lönearbetaren orkar knappt gå in genom dörren när arbetsdagen är slut. Underhållning blir därmed människans omedelbara räddning, det hjälper henne att leva genom dagen, för att återigen tvingas säljas sin arbetskraft nästa dag. TV, film, sport och modebloggar fyller därmed en viktig funktion som ett eskapistiskt verktyg och systemets reproduktion. Om medborgarna är upptagna dygnet runt hinner man inte reflektera under längre perioder, och om man orkar reflektera så orkar man ändå inte göra något åt det.


Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om blogg, blog, bloggosfären, typ, politik, filosofi, kultur, media, kritik

Från Konfliktportalen.se: vsfstockholm skriver Absolut ingenting funkar, Anders_S skriver IB-affären och övervakningen av vänstern i verkligheten, Jinge skriver Dagens Bild – Ragnarök, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Kapitalism = ojämlikhet 2.0, Bo Myre skriver Poznan: In defence of Cegielski’s fired workers

Ja, det är ju inte speciellt någon nyhet att kapitalism per definition innebär ett ojämlikt system. Ändock är det ett faktum som ständigt måste återerövras från en massiv borgerlig apologetism. Borgerlighetens apologeter har i århundraden försökt försvara det kapitalistiska systemets yttersta förträfflighet, och dess slutstation för mänsklighetens civilisationsbygge (Fukuyama). Denna borgerliga apologetism är just det uppdrag eller den funktion som nationalekonomer, objektivistiska filosofer, deterministiska högerdebattörer och dogmatiska juveniler har för att reproducera de nuvarande samhällsstrukturerna.

Enligt deras resonemang lever vi i den bästa av de möjliga världar som människan kan åstadkomma, oftast blir dock människan utesluten i en naturalistisk åskådning där den nuvarande liberal-demokratiska kapitalismen närmare anses naturlig. Den ultimata civilisationen; historiens slutstation. Även om Fukuyamas beskrivning av den liberal-demokratiska triumfen bemötts med mycken skepsis och stundtals förlöjliganden, så erkänns tesen ändock i det tysta. Visst finner apologeterna ändock trivialer som de anser måste förändras, exempelvis att vårt kapitalistiska samhälle inte är nog kapitalistisk. Alla problem som kapitalismen levererar enligt dess inre lagbundenheter förklaras som exogena effekter, alltså konsekvenser utanför kapitalismen. Enkelt och intetsägande, men de undviker förklara kapitalismens negativa effekter.

Dessa exogena förklaringar leder till att liberaler måste förklara de negativa effekterna på annat vis än att det har med systemets orsak och verkan att göra, och ur en liberal åskådning landar förklaringen nästan alltid på den enskilde individen. Därmed öppnar den liberala ideologin en möjlighet för moralistiska förklaringar på negativa samhällseffekter, exempelvis att förklara den senaste ekonomiska krisen på enskilda individer på Wall Street. De anses ofta vara speciellt giriga och nedriga människor, helt enkelt onda personer. Det här är en allvarlig paradox för liberaler, som annars slår sig på bröstet som de förnuftiga vapendragarna i det moderna samhället; de minnsann slåss för förnuftet i kriget mot den unkna moralismen (exempelvis sexualmoralism). Motsägelsen ligger dock när de skall förklara problemen som uppstår i deras ideologiska utopi; då kommer moralismen fram som en nödvändighet för apologetismen.

För att ta ett exempel kan man ta Folksams försäkring, som nu halverat utgifterna till begravningar till sina kunder, så att de i praktiken knappt har råd att bli begravda. En liberal kan aldrig erkänna att detta är en verkan på en kapitalistisk lagbundenhet om profitmaximering, utan landar troligtvis på att Folksam är ett ondskans företag, eller alternativt styrs av en ond person. I självaverket är inte sådana här profitmaximeringar ovanliga, tvärtom regelmässigt kopplade till det kapitalistiska systemet som bygger på att företag i konkurrens tvingas jaga profit för att överleva. Folksam är inte Lucifer, utan agerar bara inom marknadsekonomin.


Bloggat: Röda Malmö

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Kapitalism, ojämlikhet, ekonomi, ideologi, apologet, apologetism, försvar, Folksam, moralism, liberal, profit