Sidor

onsdag 18 april 2007

Kuba är en byråkratisk diktatur


Denna text skrev jag för några år sedan och samanfattar mina kritiska synpunkter på Kubas styrelseskick

Kuba är en byråkratisk diktatur efter stalinismen. Revolutionen utfördes av gerillan 26-Julirörelsen och bestod mest av småborgare, och var delad mellan vänster och starkt antikommunister, de hade inga höga planer på några sociala reformer utan ville i stort sett bara störta Batistadiktaturen.

Jag hävdar att jag sympatiserar med den vänsteropposition som först formades för att störta och hämma den byråkratiska kontrarevolutionen (stalinismen) i Ryssland. En av de mest betydande personerna som ledde den var Leo Trotskij. Oppositionen ville avskaffa den byråkrati och centralmakt som uppstått under det fruktansvärda inbördeskriget, men stalinisterna angrep dem vid demonstrationer och slog och mördade medan folket stod och tittade på. Stalinisterna/byråkraterna kallade de oppositionella/kommunisterna för ”gammelbolsjeviker” för att de stod för den ”gamla” socialistiska vägen att en världsrevolution skulle vara nödvändig och att demokratiska arbetarråd samt oberoende arbetarorganisationer/kommissioner skulle styra regeringen, och inte tvärsom. Att regeringen ska kontrollera arbetarorganisationer och arbetarråd, var stalinismens makt, och ”socialismen i ett land” dess utgångspunkt. När stalinisterna ansåg oppositionen vara allt för farlig för deras maktposition rensade man ut tusentals medlemmar ur det kommunistiska partiet, vilket var med andra ord en landsförvisning, man fängslade och mördade samtidigt tusentals oppositionella. Trotskij själv flydde landet och blev förföljd av en KGB-agent i hela 15 år tills han blev mördad med en ishacka i Mexico.

På Kuba agerade Castro populistisk genom att först vara en stark antikommunistisk talare till att bli förespråkare för ”socialism”, den stalinistiska tanken och utgångspunkten ”socialism i ett land” delades både av Ernesto ”Che” Guevara och Fidel Castro, vilket är en omöjlighet för en sån liten och föga utvecklad ö. Socialism kan aldrig överleva som en ö i ett hav av kapitalism, någonting sådant förutsätter att landet ska kompromissa med sina kapitalistiska/byråkratiska grannar för att överleva och det leder till ökad centralmakt och minskad demokrati. I Kuba har det aldrig funnits några demokratiska arbetarråd (sovjeter), oberoende arbetarorganisationer/kommissioner, som fanns i revolutionen 1917 i Ryssland, stalinismen spred sig direkt när Castro fick makten eftersom han nu var beroende av det stalinistiska partiet för att kasta ut de kapitalistiska krafterna som hindrade honom. Man fängslade trotskister (de oppositionella fick namnet trotskister av stalinisterna) och när ”Che”, som fortfarande slogs mellan stalinistisk och revolutionära tankegångar och hade en del vänner inom trotskismen, lämnade Kuba till Bolivias djungler kastade man ut trotskisterna ur landet. Fidel Castro kom att kalla sig kommunist i samma veva som USA satte ner en invasionsstyrka med omkring 1 500 exilkubaner. Den invasionen misslyckades katastrofalt då det kubanska folket slöt sig bakom regeringen. Som tidigare nämnts så hade ”Che” en stalinistisk syn och detta gällde även arbetardemokratin. ”Che” säger i boken ”Människan och socialismen på Kuba” (Viktor Samuelssons översättning):

"Vi använder den nästan intuitiva metoden, att ha våra öron öppna för massans reaktioner när den ställs inför de konkreta problemen. Fidel Castro är en mästare på detta... På de stora offentliga mötena kan man observera något som påminner om en dialog mellan två stämgafflar vilkas vibrationer frambringar nya vibrationer i varandra, en dialektisk enhet som existerar mellan individen och massan."


Citatet påminner om en syn på arbetarklassen som en rådgivare istället för att arbetarklassen skall få ha reell makt. Och det är här min kritikiska kärnpunkt befinner sig vad gäller Kubas styrelseskick. Den undermåliga demokratin, press- och organisationsfriheten bottnar i den stalinistiska modellens paradox. Socialism är demokratins förverkligande men på Kuba haltar den fram under ett pågående hinder av dess byråkratiska diktatur. Kuba behöver alltså mer socialism, mer arbetardemokrati.


Andra bloggar om: , , , , , , ,
Pingat på intressant

2 kommentarer:

El Manisero sa...

Du använder så mycket fina ord att man måste väl nästan vara professor för att förstå vad du menar. Vad sjutton är "byråkratisk diktatur" - till skillnad från annan diktatur?

Kan du förklara med lite mer konkreta exempel och inte bara politiskt fikonspråk. Här är en film från en rättegång på Kuba 1989. Det finns mycket man kan fundera över i filmen, t ex vad de åtalade har begått för brott, men med tanke på att gripandet sker i juni, domen faller den 7 juli och de har avrättats den 13 juli är de inte direkt några byråkratiskt malande kvarnar att tala om. Notera även (ungefär 1:01 timme in i filmen) när det blir försvarsadvokaternas tur, hur de alla säger (varianter av) "vi instämmer till fullo i de anklagelser som riktas mot vår klient". Kan det bli effektivare och mindre byråkratiskt än så?

Det är ganska magstark film, men om man klarar av att se den så ger den en ganska spännande inblick i det kubanska systemet.

/johan

Kristoffer Ejnermark sa...

Johan:

Med "byråkratisk diktatur" menas en arbetarstat under byråkratins makt och inte under arbetarnas makt. Alltså en form av diktatur, istället för demokrati.

 
 
Copyright © LOKE - KULTUR & POLITIK
Blogger Theme by BloggerThemes Design by Diovo.com