Sidor

måndag 22 oktober 2007

Fjodor Dostojevskijs ”Ynglingen” – en kavalkad av borgar & överklassens intrig och skvallervärld


Jag kommer ihåg att jag läste en kommentar om klassisk litteratur på en kulturblogg i sveriges bloggosfär för några månader sedan. Tyvärr kommer jag inte ihåg namnet på kulturbloggen men han skrev något fyndigt om hur berikande det kan vara att faktiskt ta sig tid att läsa de stora litterära klassikerna och befarade sig över att det faktiskt är ganska många som ljuger att de läst klassiker. Sedan radade han upp författare och kommenterade deras litterära skapande och jag fastnade speciellt för hans beskrivning av den ryska giganten Fjodor Dostojevskij, som av Ernest Hemingway uppfattades som den allra bästa författaren. Kulturbloggaren beskrev Dostojevskijs litterära verk som speciellt tunga jämfört med andra klassiska författare han listade, exempelvis Coetzy som han ansåg var ett bättre alternativ att börja läsa om man skall börja läsa klassiker.

Jag har tidigare läst ”Brott och Straff” av Dostojevskij när jag läste på gymnasiet och vad jag minns av den boken var faktiskt precis det kulturbloggaren påpekade, den var väldigt tung att läsa. Men ändå väldigt intressant och djup! Det fås inte glömmas. Den gav ett djupt intryck på min personlighet, och hur jag började se på intellektuella reflektoner. Men jag hade sedan dess inte läst något mer av Dostojevskij och när kulturbloggaren prumt beskrev hans verk som särskilt tunga begav jag mig till det lokala antikvariatet. Där lyckades jag finna två inbundna böcker med titlarna ”Ynglingen” och ”Onda andar”.

Jag har nu lyckats komma igenom boken ”Ynglingen”(originaltitel: Podrostok, Wahlström & Widström 1992) och jag måste påstå att den var förvånadsvärd lätt i sitt språk. Inte alls likadan vad jag minns från boken ”Brott och Straff”. Och jag tänkte dirakt på den uppfattningen av Dostojevskijs verk som allmänt tunga, att den inte stämmer riktigt. Språket i ”Ynglingen” är välbygt och flytande och det är just språket som gör att ”Ynglingen” blir mer lättillgänglig jämförelsevis med ”Brott och Straff”.

Annars bjuder den på intellektuella tankeknutar i sin spindelvävs-handling av sprudlande kaskader av intriger och skvaller mellan borgar- & överklassens Ryssland. Och det är just i intrigerna djupet ligger och det intressanta förekommer. Dostojevskij är lysande när det gäller att få psykologiska problem för ungdomens prövningar i vuxenvärlden att både bli verklighetstrogna och opretentiösa. Han beskriver med skarp penna det degenererande intrigmakeri som är så typiskt och viktigt för de högre klasserna i samhället att det känns helt rätt att påstå att det estetiskt typiska är Dostojevskijs storhet.

Men för att slutligen återknuta till min introducerande utläggning. ”Ynglingen” är ett exempel av Dostojevskij som mycket väl kan läsas som en relativ lättillgänglig bok bland de litterära klassikerna. Handlingen kan bli långrandig men språket är livlig och dessutom levererar boken en mängd lärdomar i franska uttryck, som jag redan upptäckt nyttan av.



Andra bloggar om: , , , , , , , , ,
Pingat på intressant

5 kommentarer:

opassande.se sa...

Otroligt fin illustration, Loke.

Kristoffer Ejnermark sa...

Tusen tack! :)

Magnus Berg sa...

Fjodor Dostojevski var ju konservativ. Därför kan man störa sig på en del i 'Onda andar'. Annars är han långdragen men lysande. Har tyvärr inte hittat Ynglingen men har läst 'Idioten' och 'Bröderna Karamasov' förutom 'Brott och straff' samt lilla 'Anteckningar från ett källarhål'.
Den sista har ett lysande parti där han resonerar kring handlingsmänniskan och dess motsats den intelligenta människan. Handlingsmänniskan är handlingskraftig i och med sin oförmåga till reflektion medans den intelligenta männsiskan blir handlingsoförmögen i och med att han/hon fastnar i en allt djupare tankeverksamhet där den ena tanken föder nästa i en oändlig ström. Det sägs ju att chefer och andra makthavare bör vara handlingsmännsikor. ;-)

Somliga säger att världens bästa bok är Robert Musils klassiker 'Mannen utan egenskaper'. Jag kan inte säga emot. Den är absolut i toppskiktet med sin blandning av skönlitteratur och filosofi. Däremot är den fjärde, sista delen, inte bra. Musil dog innan han var klar med den. Sammanlagt omfattar de 4 delarna 1600 sidor. Läs åtminstone 1200! ;-)

Kristoffer Ejnermark sa...

Hej Magnus Berg!:

Tack för din kommentar. Jag håller med dig om att Fjoder Dostojevskij var en borgerlig konservativ. Det är därför den realtistiska konstteorin är så intressant tycker jag, eftersom man kan utläsa klasskritik i berättelser av personer som innehar personliga ställningstaganden för liberala eller konservativa ideologier. Marx och Engels tyckte mycket om exempelvis Schakespear, Tolstoj och Balzac på grund av deras skicklighet i att beskriva det typiska. Engels lär till och med sagt att Balzacs litterära skapelse är ett exempel på realismens triumf eftersom konstnärens personliga uppfattningar inte fördärvar det estetiska verket.

Jag vill tipsa om ett gulkorn om marxistisk estetik av socialdemokraten Gunnar Gunnarson. Boken heter 'marxistisk estetik' om jag minns rätt och den benar skickligt ut om den marxistiska metoden kan användas i ett konsteoretiskt sammanhang.

Jag skall kolla upp Musils bok och får se om jag får upp några tankar kring den. Tack för tipset! :)

Magnus Berg sa...

Det är enbart i Onda andar som jag blir störd av Dostojevskis aversion mot omstörtarna. Annars tycker jag han är en fantastisk författare. I vinter måste jag ta tag i Bröderna Karamazov och läsa om den. Det är en fantastisk skildring med många intressanta moraldiskussioner.

Tack för tipset om "Marxistisk estetik". En teoretisk grund är alltid en bra ögonöppnare.

 
 
Copyright © LOKE - KULTUR & POLITIK
Blogger Theme by BloggerThemes Design by Diovo.com