
Det är något tragikomiskt med högerbloggarnas ivriga fokusering på den lilla västliggande ön Kuba. I regn och rusk fortsätter mantrat och den instinktiva viljan att motbevisa och blunda för de positiva egenskaperna som det kubanska samhället har att erbjuda.
Istället för att erkänna dessa egenskaper
tillsammans med de uppenbart negativa (ex. press- & ytrandefrihet) så har man tagit på sig rollen som ideologiska agitatorer. Varför just detta är tragikomiskt ligger inte bara ur verklighetssynpunkt utan också ur det hot som USA utgör mot Kubas suveräna nationalitet. Istället för att sträva efter en konstruktiv kritik förvandlas deras röster i kontexten till krigshetsare (jmf. agitationen mot Iran).
Nu har bloggaren
Attila än en gång dragit sitt strå till högerstacken. Inlägget tackar den vulgära nyliberalgurun
Johan Norberg och den tillika nyliberala bloggen
Nattväktarstaten och välfärdssamhället, vilket effektivt bör hjälpa läsaren att förstå dess politiska tillhörighet. Bloggaren Attila börjar artikeln med ett påhittat resonemang från en "kommunist":
Klasskampen, revolutionen och arbetarnas övertagande av makten är ofrånkomlig; vi lever i en värld där kapitalisterna suger ut arbetarna. Orättvisorna blir allt fler, medan pengar och makt koncentreras till en allt mindre elit.
Kan man inte hitta argument för sitt resonemang kan man ju alltid lägga ord i munnen på sin meningsmotståndare. Det påhittade resonemanget ovan är ett lysande exempel på detta. Kommunister är ju determinister, därför tycker de ju att den proletära revolutionen är oundvikligt. Men problemet ligger just i den påstådda determinismen. Anti-kommunister har en tendens att fortfarande leva i Kalla Krigsperioden vilket förklarar varför vissa fortfarande tror att marxismen är deterministisk. Determinismen är i självaverket en del av stalinismens vulgärisering och förvridning. Marx och Engels beskrev utvecklingen snarare i tendenser än i stenhuggna lagar. Den förmenta determinismen tappar alltså vikt i en korrekt beskrivning av
kommunisten. Vad kommunisten troligtvis skulle ha resonerat är istället följande:
"Alla samhällen har bytts mot nya genom historien vilket visar att det inte existerar några eviga strukturer. Därför kommer den kapitalistiska världsordningen inte alltid att finnas."
Frågan är bara vad som kommer efter. Tendenser visar att arbetarklassen kommer att leda det nya samhället men det är inte hugget i sten som lag. En kommunist och sannerligen inte en marxist skulle aldrig påstå sig kunna sia framtiden - det skulle hon/han avfärda som simpel metafysik.
Att vi lever i ett kapitalistiskt samhälle, och att kapitalististerna därför tar arbetarnas producerande mervärde är dock något som en kommunist och marxist skulle falla in på. Men vem skulle inte det? Varför faller inte nyliberalerna in på den beskrivningen, varför tycker inte nyliberalen ur sitt individualistiska perspektiv att individen har rätt till sitt producerande mervärde att göra med vad den vill?
Att orättvisorna blir fler vågar jag inte påstå, men en ökad repression från västvärlden kan vi se genom dess senaste massmordsberikade korståg i Irak och "kriget mot terrorismen".
Att rikedomarna koncentreras är också rätt, rikedomen ökar i genomsnitt i världen. Att kapitalismen genererar rikedom är helt i linje med marxismens syn på kapitalismen. Tvärtom mot vad många anti-kommunister tror är inte marxismen anti-kapitalistisk utan ser den som en nödvändig utveckling i en evolutionär samhällsutveckling.
Att en ökad kapitalistisk utveckling skulle generera ökad produktion säger alltså inte emot marxismen, tvärtom. Men med en ökad hyperkapitalism (ex. Kina) så ökar också klasskillnaden. Det är därmed typiskt att bloggaren Attila bara ser till utvecklingen i Kina med den ökande hyperkapitalismen och inte undervecklingen i form av större klasskillnader med dess följande ojämlikheter.
Åter till Kuba. De flesta människor har inte längre några illusioner angående det kubanska samhället. Några handfulla människor inom ett par obetydliga stalinistiska organisationer kan inte tas som representanter. Kuba har många brister främst inom demokratiska fri- och rättigheter. Men verklighetens proportioner talar också om att det finns många länder som har det betydligt värre (se
Amnestys listning av brott mot mänskliga rättigheter). Sjukvården är väsentligt bättre än grannländerna. Försök att ändra denna uppfattning om sjukvården har naturligtvis försökt (se Attilas inlägg) och det sätts utanför omvärldens kontext med fokusering på enskilda exempel. På
denna hemsida tas några skräckexempel fram med foton och berättelser. Men man misslyckas med sin intention just på grund av sin metod. När det gäller just sjukvård eller vård i allmänhet så finns det bättre, och mer objektiva, källor att gå till vid en jämförande studie. Två av dem är
World Health Organization och
UNICEF.
Frekvensen av spädbarnsdödlighet är ett utmärkt exempel för en jämförande studie i olika länders sjukvård. Efter en
tabell från WHO kan vi se att Afghanistan har 165 (per 1 000 födda), Angola 154, Bolivia 52, Mexiko 22, Venezuela 18, Colombia 17, USA 7, medans Kuba hamnar på 5 tillsammans med Storbritannien. Låt oss fortfarande ha i åtanke att Kuba är ett utvecklingsland under handelsembargo som hindrar mediciner att komma in i landet. Tillskillnad från den agitatorsida som Attila anger som källa, påpekar UNICEF handelsembargot som en orsak till att sjukvården inte är ännu bättre:
Cuba is on track to achieve most of the Millennium Development Goals by 2015 despite having suffered several major recent hurricanes and a devastating drought in its eastern provinces. A tightening of the trade embargo against Cuba has limited shipments of money, food and medicine, impacting infant and maternal mortality rates.
Men det verkligt tragiska är inte enbart blogghögerns ensidiga fokusering på Kuba, utan det är sammanhanget det verkar i.
Attila tackar nyliberalgurun
Norberg för upplysning över världsläget (allt fler blir rikare i och med spridning av kapitalism - vilket lite pinsamt är helt i linje med marxismens förklaring av det kapitalistiska samhället som jag tagit upp ovan). Och tackar även den nyliberala bloggaren
Nattväktarstaten och välfärdsstaten för att sprida en lustig konspirationsvideo utlagt på
youtube som handlar om en f.d KGB-agent. KGB-agenten gör sig känd genom att leverera skräckhistorier om "hjärntvättning" av det amerikanska folket som ett exempel. Pubertala poler levereras som "marxism-leninism" vs. "american patriotism". För det första är det tragiskt och komiskt att agenten tas på så stort allvar. Men för det andra så är det ännu ett exempel på att många anti-kommunister fortfarande stannat kvar i Kalla Kriget-perioden. För dem är Stalinsovjet och dess hemliga polis ett utmärkt exempel på kommunism eller marxism och tappar därmed årtionden av forskning i det sociala fenomenet stalinism. Det enda som KGB-agenten möjligtvis skulle kunna bidra är ännu ett exempel på hur det stalinistiska fenomenet fungerade och på vissa få ställen fortfarande fungerar.
Det är slående att se det tydliga mönstret blogghögern använder sig av Kalla Kriget-symboler som KGB, Stalinsovjet och Kuba för att kanalisera sin kommunistskräck. Ideologin fungerar som svar varför de använder just den lilla ön Kuba istället för de många andra värre förbrytarna i världen. Det systematiska tigandet om USA är också ett utmärkt exempel.
Andra bloggar om:
Kuba,
KGB,
Sovjetunionen,
Stalinsovjet,
stalinism,
kommunism,
marxism,
bloggosfär,
anti-kommunism,
anti-kommunist,
UNICEF,
WHO,
sjukvård,
spädbarnsdödlighet,
kommunistskräck,
Pingat på
intressant