Sidor

tisdag 31 juli 2007

Stalinism och nazism - en jämförelse

Den mest yttrande liknelsen mellan stalinism och nazism är nog troligen att de både systemen och ideologierna utgår från ett parti som styr landet och dess statsapparatur.

Skillnad finns dock i och med att kommunistpartiet i Sovjetunionen som senare användes av stalinismen inte började som en medveten plan att styra landet själv. Som Ronald Grigory Suny påpekar så befann sig Bolsjevikerna i en koalition med vänstersocialisterna revolutionärerna månaderna före inbördeskriget men att vänstersocialisterna sedan frivilligt lämnade Sovnarkom för att lämna bolsjevikerna ensamma. I och med att de oppositionella partierna anklagades för att resa vapen mot revolutionen så förbjöds dom, för att senare ha planerats att återupprättas men aldrig kom att göra det. Detta ledde till att en ny stat bildades där bolsjevikerna tog kontrollen och var beredd att försvara sig.

När så Stalin tog makten efter Lenins död och talade för centralkommittén så struntade han i att konsultera med dem andra och bröt då en tidigare häftig och polemisk tradition. Efter att ha fått namn som Bukharin, Rykov och Tomskii ur vägen hade Stalin fått absolut makt över den ”oligarki” som Suny kallar det. Stalins mål var att koncentrera makten till de högsta instanserna men det fick enligt Suny oftast ett resultat som visade sig vara tvärtom, detta som ett resultat av den minskade auktoritet som bolsjevikerna fick i och med att man bröt med NEP. Suny påpekar även att medan Stalin använde sin skapade Lenin-kult i sin retorik så vände, förändrade och undertryckte han mycket av Lenins arv [Stalinism and Nazism – Dictarorships in Comparison, s.37.] Suny visar också exempel på stalinismens paradoxala system i och med att den både var radikal genom att den försökte få bort det efterblivna systemet och genom att den samtidigt hade element av konservativa strävanden. Den ville återbygga hierarkier och gamla värderingar som nationalism genom patriotism och en strävan efter patriarkala värderingar. Detta visar även på en unik karaktär hos stalinismen i jämförelse till tidigare tradition inom bolsjevikerna.

Hitlers parti hade i åtankarna redan från början att uträtta en hård kamp mot alla former av demokratiska förordningar. Andra skillnader mellan det stalinistiska använda partiet och det nazistiska partiet var den av grunden förhållandet och icke-förhållandet till ledargestalt; som Ian Kershaw beskriver så var den nazistiska rörelsen en klassisk rörelse av karismatisk ledarskap vilket det Sovjetiska kommunistpartiet inte var. Detta var således ett problem för Stalin som var tvungen att ändra på strukturer genom att spela ut en möjlig opposition till hans makt, därför har historiker som Ronald Grigory Suny påpekat att Stalin var tvungen att förvrida det som Lenin och det tidigare Bolsjevikiska partiet stod för. Internationalism förvandlades till nationalism, och en upprättelse av patriarkala familjeförhållande ges som några exempel. Stalin skapade också en myt om sig själv som kultfigur. För att kunna göra det så var han tvungen att göra Lenin till en kultfigur och försöka manipulera bilden av sig själv som en naturlig fortsatt ledargestalt efter kultfiguren Lenin.

En annan faktor som har en unik karaktär mellan de båda systemen är att stalinismen inte hade en så stor användning av en expansionism som nazismen, då stalinismen påpekade att fienden huvudsakligen fanns inom systemet. Den expansionism och användandet av det s.k. Blitzkrieg blev enligt Omer Bartov också en av faktorerna som gjorde nazismen inte reproducerbar i och med att det ledde till ett omfattande världskrig som Tyskland omöjligen kunde vinna, de omfattande militära vinningarna i väst anser han förblindade nazisterna då inte liknande förutsättningar existerade i öst.

Andra jämförelser kan också diskuteras vad gäller Stalins och Hitlers personligheter och alltså förhållande till sina system. Ronald Grigor Suny påpekar att de stora utrensningarna var för Stalin ett sätt att upprätta en personlig diktatur, att alltså Stalin använde sig utav inrikes terror mot partiets byråkrati för att upprätta sin personliga diktatur. Detta använde sig inte Hitler utav då förutom en mindre jämförelse med de långa knivarnas natt. Men som Ian Kershaw påpekar så gick Hitler med om denna utrensning motvilligt.

Moshe Lewin ger en förklaring till den stalinistiska utrensningen som ett försök att ändra byråkratins ställning och makt men påpekar det synnerligen självklara faktumet att fysisk eliminering av byråkrater inte ändrar det byråkratiska systemet, för det krävs systemändring – alltså en form av politisk reform. Alltså hade inte utrensningarna något samband med seriös analys eller relation till verkligheten. Detta menar Lewin är en anledning till Stalins institutionell paranoida inställning i och med hans anti-byråkratiska begär som synnerligen logiskt inte hade några som helst konsekvenser på grund av hans irrationella och oseriösa metoder, vilket bara skulle öka Stalins paranoia. Här finner vi något som jag finner ganska intressant och som jag finner unikt för de två systemen, det vill säga Hitlers Tyskland och Stalins Sovjet, och det är att liknelsen mellan Sovjetunionens klasskamp och Nazitysklands ”raskrig” faktiskt är ogiltigt. Det ena är ett formellt system med reella konsekvenser medens det andra är ett konstruerat irrationellt fenomen som krävs fysisk eliminering vilket för det ena inte ens är ett alternativ. Att fysiskt döda kapitalister har ingen som helst påverkan på ett kapitalistiskt system, medens fysiskt dödande av en, ”främmande” eller ”lägre stående”, ”ras” har påverkan i ett ”raskrig”. Liknelsen blir då oftast till endast olika anledningar, hur rationellt eller irrationellt det ändå används, till medvetet fysisk eliminering av människor. En sådan liknelse innefattar då alla försök, inklusive stalinismens, nazismens och andra regimers eller bödlars, eftersom en medvetet fysisk eliminering logiskt nog också har i regimens eller bödlarnas perspektiv en anledning även om det är för en personlig irrationell tillfredställelse. Liknelsen blir då meningslös eftersom det krävs att den innefattar alla försök, och då har vi inte lärt oss någonting varför utan bara att man hade en anledning vilket vi redan logiskt visste.

En förklaring som jag inte riktigt håller med Lewin om är hans polemik till Trotskijs tes om att Stalin var skaparen av byråkratin. Lewin menar att Stalin snarare var skyldig genom negation till det omfattande byråkratiska system. Detta visar på ett förenklat sätt där stalinismen blir personifierat i Stalin. Stalin var snarare en del av stalinismen där dennes negation var en del av stalinismens konsekvenser vilket vidare inte har så mycket med Stalins intention. Således har intentionen föga att göra med saken då Stalin ändå var en del av skapandet av byråkratin.

För att ta några liknelser har Hans Mommsen påpekat att de både, Stalins och Hitlers, diktaturer tenderade att ignorera sanningar som inte var välkomnade, och skylde fel och ofullkomlighet på andra. Stalin proklamerade dock den sovjetiska konstitutionen 1936 vilket Hitler aldrig skulle göra. Hitler undvek ändringar i konstitutionen som kunde förminska hans kontroll över staten. En annan sak som Mommsen påpekar var att i motsatts till det bolsjevikiska partiet så hindrade Hitler försök till integration inom partiet där Hitler försökte eliminera alla överlevande demokratiska element. Några politiska diskussioner eller val inom partiet fanns inte utan kontrollen kom ovanifrån genom en auktoritetsställning. Mommsen ger exempel på att redan på Weimar tiden så fokuserades de politiska mötena på propaganda inom massmöten istället för någon polemisk tradition mellan olika åsikter.

Moshe Lewin påpekar att båda diktatorerna kunde skylla katastrofer på andra och att detta var deras teknik för styrning av makt och att hålla en oskyldig bild av sig själv inför massorna, båda konstruerade myten kring sig själva men det nazistiska partiet styrdes i kontrast till det sovjetiska inte med omfattande terror, även om den styrdes av en strikt auktoritet. Mommsen beskriver också en liknande jämförelse där både Hitler och Stalin saknade en sund relation till verkligheten och hade ett djupt irrationellt förhållande till professionella inom militären och regering som de sällan litade på. Ian Kershaw beskriver de många liknelserna som övergripande ytliga medens det på djupet ligger en snarare olik, eller unik, karaktär till de båda systemen. Hans beskrivningar ger naturligtvis Kershaw en bild som kritiker av den totalitära teorin som han menar ger en insinuation till att det är mer liknelse mellan systemen än skillnader. En av dessa skillnader mellan Hitlers och Stalins karaktärer var förhållandet till partiets och statens byråkratiska system och hur man använde det, där Hitler till skillnad från Stalin inte ville vara en del av maskineriet. Framställningen tycker jag visar Kershaw rätt i denna kritik, då en tanke om att det skulle finnas fler liknelser haltar även på dess förklarande metod och det faktum att det rådde fundamentala skillnader.

Vad man kan säga är att en jämförande metod kan vara en viktig påminnelse om systemens unika karaktär och att system frånskilt från relation till verklighet och demokratiska förordningar och strävanden får digra konsekvenser, vilket i bägge systemen var en utförlig metod. Detta är viktiga slutsatser från två unika system som tyvärr kan komma undanskymda om ideologiska skygglappar sätter en allt för stor tyngd vid liknelser eller skillnader istället för jämförelser, där individer sjunkit bort sig i hyllanden av ett enda alternativ eller rena förnekelser av förbrytelser i sitt kroniska försvar av sin idealstat.


Jag tycker att det i sammanhanget är intressant att citera Sven-Eric Liedman som i en intervju svarar på frågan vad han tycker om kopplingen mellan nazism och kommunism:
- Jag tycker den helt absurd och jag blir väldigt upprörd över det lättköpta jämförandet. kommunismens verkningar i Sovjet och Kina är förfärliga, me det är bara i det avseendet man kan säga att där finns något som påminner om nazism. Kommunisterna har alltid verkat i föreställningen att någon gång nå det klasslösa samhället. Nazisterna ser vissa som undermåliga raser. Det gör inte kommunisterna, även om det bland dem också finns undantag. Fästan avståndet till nazisterna är stort får detta inte sägas, för nu är det populärt att jämställa nazism och kommunism. Återigen detta förenklande för att världen ska bli enklare att förstå.
Det tåls att påpeka att Liedman felaktigt använder begreppet jämförande. Vad han syftar på är istället begreppet liknelse. Det är och kommer alltid att vara omöjligt att likställa nazism med kommunism.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , ,
Pingat på intressant

måndag 30 juli 2007

lördag 28 juli 2007

Därför är Pride bra


Jag har tyvärr aldrig varit med i en Pridefestival, men uppfattningen om den är fruktansvärt delad bland folk och anledningen är enkel. Den stavas M-E-D-I-A. Enligt massmedian är Pride en fröjd i färger och överdriven prakt av fåfänga och sexualitet. På grund av medias fixerade bild av Pride får två grupper av människor bränsle till bålet.

Ena är naturligtvis den moralistiska gruppen som tycker att homosexualitet, bisexualitet och transexualitet är symbolen för den högsta Ondskan. Allt som bryter mot hetronormen är farligt och onaturligt.

Den andra gruppen är de som anser sig tillhöra hbt-gruppen men anser att allt som bekräftar fördomar om människor som är hbt är dåligt. Det är dåligt eftersom de själva gör en grej av att verka så normala som möjligt och får därmed en automatisk aversion mot det onormala. Pride skadar alltså kampen för ett jämlikt samhälle.

Bägge har gått på medias fixerade bild att Pride är EN sak för ETT slags folk - för promiskuösa fåfänga fjollor. Där man skall ha minst 250 graders färgskala på kläderna och helst gå barbröstad. Problemet är att de människor jag har pratat med som faktiskt varit med och gått med i Pridefestivalen motsäger sig starkt denna bild. Pride visar sig vara något helt annat än vad media försöker få den att verka.

Men en sak är i alla fall viktigt att påpeka. Att vara fåfäng är inte något fel. Speciellt viktigt är det att lägga vikt för jämlikhet när det gäller fåfänga hbt-individer som tyvärr är en utsatt grupp av sina egna. Pride är därmed bra eftersom den är till för alla smaker, även för fjollor.


Andra bloggar om: , , , , , ,
Pingat på intressant

fredag 27 juli 2007

Äntligen!

Äntligen får vi svar på tal om vilka som hade rätt i "vegetarian-debatterna". Jag har figurerat i många debatter på internet och IRL om just skillnaden mellan vegetarisk mat och köttberikad mat. Därför är det med en stor tillfredställelse när det kommer vetenskapliga studier av kaliber som styrker ens tidigare resonemang.

Så visst, uppgifterna kommer inte som en chock men de är likväl mycket eftertraktade eftersom det inte finns så effektiva argument som just vetenskapliga uppgifter och studier. Ju fler desto bättre.

Nu har vi alltså fått bevis för att kött skadar miljön (AB & SvD) och att vegetarisk kost är ett bättre alternativ.


Andra bloggar om: , , , ,
Pingat på intressant

Löjlig artikel

Göteborgs-Posten har nu tagit över högerfacklan som skall riktas mot Chávez och Venezuela. Mantrat känns igen - Chávez är odemokratisk - Chávez är odemokratisk - odemokratisk - odemokratisk...

Och sen radas det upp några punkter som skall försöka förklara varför Chávez är odemokratisk. En man att vara rädd för. Problemet är bara att punkterna inte når upp till målet. Punkterna saknar substans för att vara några exempel på Chávez som odemokrat. Det enda i artikeln som målar Chávez som odemokratisk är dess rubrik vilket säger en hel del om författaren och uppdragsgivaren.
Inom de närmaste dagarna kommer Chávez att presentera flera förslag till konstitutionella förändringar. Ett av förslagen handlar om att ta bort den lag som hindrar presidenten att ställa upp i fler än två på varandra följande val.
Det är denna punkt som författaren konstruerat sin målande rubrik på. Men är detta verkligen ett tecken på att Chávez är en odemokrat? Faktum kvarstår ju att andra så kallade demokratier i världen har en konstitutionell byggnad som saknar just denna lag. Varför är det då helt plöstligt en grej när Venezuela kanske skall ta bort den?


Blogtips: Svensson, Johan
Andra bloggar om: , , , ,
Pingat på intressant

torsdag 26 juli 2007

Herman Hesse: Stäppvargen


På baksidan av mitt exemplar av boken (Albert Bonniers Förlag, 2003) står det att Stäppvargen är en roman som handlar om "den moderna människans tragiska dualism, hennes slitningar mellan ande och driftliv mer påsträngande och intensivt än i något av sina andra verk". Vad gäller hans andra verk kan jag tyvärr inte reflektera över eftersom jag ännu inte läst något av hans andra verk. Men just denna roman kan jag svara för, och jag vill invända på informationen som baksidan ger.

Stäppvargen handlar om människans tro på någon mänsklig natur, och med den att individen skall ha EN identitet. Hesse skriver romanen i en välskriven kritik till just den uppfattningen. Det är alltså ingen dualism. Den handlar om människans misstag att tro att människan skall vara EN person när vi alla egentligen är en hel bunt av personligheter beroende på situationerna vi möter. Det är ett intressant psykologiskt problem vilket gör boken till en mycket intressant läsning.

Jag har själv blivit bemött av en vän som reagerat på att jag varit "annorlunda" i annans sällskap, typ bytt dialekt etc. Insikten ligger i att det inte är något problem. Det är tvärtom fullständigt normalt att en människa agerar annorlunda bland olika människor. Jag tror inte att det finns en sann personlighet inom en individ. Möjligtvis skulle det kunna finnas men den skulle ändå vara omöjlig att få reda på, även för den individen det handlar om. Därför var det en allmän känsla av "Duh!" som ringade inom skallen på mig när jag läste igenom boken, men samtidigt skrattade jag åt min arrogans eftersom det tydligen är ett verkligt psykologiskt problem som vissa har. Tydligen finns det människor som tror att en person kan vara "sann" genom en viss personlighet, och att många personligheter innebär att det är något "falskt". En sådan uppfattning är sannerligen banal och man kan se med säkerhet varför det kan bidra till psykologiska problem eller svårigheter. Jag tror inte för fem öre att någon beter sig och pratar exakt lika med sina föräldrar, sambo, vänner, bästa vänner, eller fiender etc.

Så jag skulle absolut inte påstå att Stäppvargen är en roman om människans dualism utan om människans felaktiga uppfattning om sig själv som ett dualistiskt problem för att hon tror att det är något fel med flera personligheter. Jaja, Stäppvargen är i alla fall en av de bästa romanerna jag läst. Den är intellektuell och intressant och mycket välskriven. Dessutom passar den som handen i handsken för alla enstörningar där ute.


Andra bloggar om: , , , , , ,
Pingat på intressant

Vilka är dom?

Ja, jag frågar mig - vilka är dessa människor? Men jag skulle lika gärna kunna fråga - varför är dessa så populära?

Förmodligen är det som vanligt med populära modesuccéer. Helt irrationellt förutom en konstant lättsam ton. Själv har jag helt och hållet missat familjen Schulman förutom lillebrodern Alexander som jag givit en liten känga åt tidigare. Så jag antar att lille Alex är den enda intressanta av dessa, och det beror på hans speciella hänförelse att försvara det förtryck som pågår. Ack, ack...

Annars har jag helt andra uppfattningar över vilka som regerar bloggosfären. Exempelvis Jinge, Petter, Svensson, Blogge, Erik, Esbati. Och de skribenterna kvalificeras varken av läsarsiffror eller av ideologisk tillhörighet ;P


Andra bloggar om: , , , ,
Pingat på intressant

onsdag 25 juli 2007

Pierre Bourdieus klassteori jämfört med marxismens


I början av en introduktion ( Pierre Bourdieu (1999 [1994]), Praktisk förnuft. Bidrag till en handlingsteori, s. 11 – 24.) kan man läsa en förklaring av Bourdieu själv vad gäller hans förhållande till teori och empiri. Han beskriver det som ett ställningstagande ifrån vad han beskriver ”den stora teorin”, som utmärks genom frånvaron av hänsvisning till empirisk verklighet. För att förstå den sociala världens innersta logik menar Bourdieu att man måste födjupa sig i en historiskt placerad och till tidens särskilda karaktärs empirisk verklighet, man kan alltså påstå att förhållandet mellan teori och empiri där empiri kan beskrivas som en underifrån-perspektiv alltså är ett perspektiv som bygger på perspektiv nedifrån och upp.

Hans sociologiska undersökningar har i jämförelse till andra sociologer handlat mycket om elitens karriärvägar, vilket (enligt Jan Carle i Per Månssons (2003 [1998]), Moderna samhällsteorier ) skapat irritation hos många intellektuella speciellt eftersom Bourdieu analyserat vägen till deras position förutom genom utbildning också på grund av en reproducering av smak och livsstil. Man skulle därmed kunna påstå att Bourdieu utgått ifrån att endast analysera höga maktposioner, alltså positioner i samhället med mycket makt. Men det är orättvist och fel då detta snarast är en kvantitativ skillnad i jämförelse till andra sociologer.

Det är också något speciellt med hans samhällsvetenskapliga teori. Det påstås att den utmärker sig ifrån de mer strukturalistiska och marxistiska sociologin och vägrar infinna sig i någon speciell kategori inom samhällsvetenskapen. Bourdieus analyser utgår ifrån att det kapitalistiska samhället är ett klassamhälle, dock inte i exakta samma anda som den marxistiska materialismen då Bourdieu utvecklar och möjligtvis introducerar begrepp som kapital förutom i ekonomiska också i begrepp som socialt kapital och kulturellt kapital. Ett centralt tema är det så kallade reproducerandet av dessa sociala skillnaderna som alla är beroende av faktorer som t.ex. ekonomisk kapital och kulturellt kapital. En faktor i Bourdieus teori som har liknelse till marxismen är marxismens materialistiska dialektiska uppfattning att allt är i rörelse och förändring. Bourdieus teori menar nämligen att den sociala verkligheten är i ständig förändring vilket innebär att man måste se historiska händelser i sin tid, sammanhang och situation, och analysera dem efter sin speciella karaktär, för att t.ex. kunna göra en komparation och verklig förståelse av den empiriska verkligheten. Det gäller alltså inte att endast samla empiriska fakta utan också förstå varför dessa fakta befinner sig och verkar som de gör. Som exempel tar Bourdieu hur överklassen snabbt ändrar sina sociala verksamheter när de introducerats inom borgerligheten eftersom det då blir ett hot mot överklassens sociala ståndpunkt i samhället, likaså gäller till exempel det nu påbörjade massuniversitetet som introducerade sociala klasser under de som traditionellt befunnit sig i reducerande ställningar i universiteten, där det då blev nödvändigt att ändra och bevara sin speciella ställning gentemot andra sociala klasser. Det går alltså inte att utifrån enskilda analyser i ett sepciellt historiskt skeende sätta en stämpel på en speciell social klass eftersom den sociala verkligheten ständigt är i förändring.

Så vilka slutsatser kan man dra i en jämförelse mellan Bourdieus och Marx klassteori? Först och främst måste jag strängeligen säga emot det ovanliggande påståendet att marxismens "materialism" skulle vara motsägande till vikten av ett socialt "kapital". Som om marxismen blott skulle vara en förment ekonomistisk teori. Dialektiken säger något annat, och den påpekar att marxismen snarare sätter tyngd på totaliteten och därmed förhållandet mellan det ekonomiska och sociala "kapitalet". Det är inte självklart att tyngden skall ligga på det ekonomiska. Påverkan kan verka från båda delarna. Gramscis hegemonibegrepp är ett utmärkt marxistiskt (materialistisk dialektiskt) exempel på detta förhållande. För det andra har jag visat på andra liknelser till den dialektiska logiken (som visats ovan) så Bourdieus klassteori är faktiskt inte så långt ifrån marxismens. Man skulle rent av kunna påstå att Pierre Bourdieu var marxist.


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,
Pingat på intressant

måndag 23 juli 2007

Marxism & gnosticism - elitism?

När jag läste lite om gnosticism fick jag reda på att ordet betyder insikt. Eftersom gnosticismen går ut på att endast få kan få insikt uppfattas den också som elitistiskt.

Detta är intressant eftersom det är just elitismen som har gjort att man på visst håll gjort en liknelse mellan gnosticism och marxism. Liknelsen ligger (naturligtvis felaktigt) hos bägge parternas elitism.

Trots det uppenbara stolliga i ett sådant påstående skall jag försöka klarlägga några punkter. För det första är marxismen inte någon religion eller någon del av någon religiös rörelse. Marxismen är en vetenskaplig teori inom samhällsvetenskapen. För det andra är inte denna teori elitistiskt. Tvärtom! Kunskap är något som alla kan uppnå i ett reellt fritt samhälle, problemet ligger dock i att människan idag inte lever i ett reelt fritt/jämlikt samhälle. Så marxismen är inte mer elitistiskt än att Orwell skulle vara förespråkare av ett Storebrors-samhälle.


Andra bloggar om: , , , , , ,
Pingat på intressant

Fuck Crocs!

Ja. Varför sprider sig dessa ohyggliga "foppa-tofflarna"? De är nog de allra fulaste skor/tofflor jag någonsin sett i mitt 24-åriga liv och de bara förökar sig i allt snabbare fart.

Här omkring är det mest övre medelålderskvinnor och barn som springer runt med färgade gummisniglar på fötterna. Därför var det som att vandra i himmelen när jag var en vecka på Arvikafestivalen. Där var gummisnigeln det onormala. Här är det tvärtom - och det skrämmer och äcklar mig.

För alla er likar tipsar jag om denna sida: I hate Crocs so much


(länktips från Sakine)
Andra bloggar om: , , ,
Pingat på intressant

Tycker inte svenskar om natur?

Läser att Sverige är ett mycket populärt turistland. I artikeln intrvjuas ett par från USA och här i de djupa värmländska skogarna kan jag se en förvånadsvärt stor skillnad i ökningen av turister. Här är det allra mest holländare och tyskar och de är här av en orsak - naturen.

Turism är bra, särskilt här i de små orterna där allt fler människor ser ut att flytta ifrån och näringen försvinner. I andra städer i värmland har man försökt häva den negativa utvecklingen, men här i Hagfors skiter kommunpolitikerna i kör på sin egen stad. Här finns det ingen kommunpolitiker i makt som har ryggrad nog att stå för sin stad och kommun, istället får man ståspeck direkt det kommer en utländsk investerare som vill köpa upp slalombacken. Utan att bry sig om konsekvenser firade nog politikerna med skumpa bara för att någon lyckats fästa blicken på något i deras stad och kommun. Nu står slalombacken öde efter att köparen sålt utrustningen och skogen omkring. Så kan det gå när man saknar ryggrad.

Jag vill påpeka att jag inte har något emot holländare eller tyskar, men det är sorgligt att se när allt fler hus blir öde och naturmark försvinner när turisterna köper upp boenden runt omkring och använder dem till säsongboende. Det får mig att fråga vart alla svenskar är? Finns det inga svenskar med plånbok med något intresse för natur? De svenskar som verkligen köper boende för att "slappna av" visar sig istället fly ner till Spanien eller något närliggande sydeurpoeiskt land. Så, vad är det som gör rika svenskar till att inte tycka om det oerhört vackra natur vi har? Har vi någon slags mindervärdeskomplex eller vad?


Andra bloggar om: , , , , , , , ,
Pingat på intressant

Glömsk-piller?


Skulle du vilja ta ett piller för att glömma något? Jag vet i alla fall vad jag skulle vilja. Endast tanken gör att jag mår illa.

Svåra erfarenheter borde inte vara en trivalia att gå en omväg kring utan en viktig process i en människas utveckling. Att hjälp måste finnas är en självklarhet men om sådana här piller effektiviseras kommer vi ett steg längre till dystopia.

Men frågan är ju om dessa piller fungerar eller inte. Och om de fungerar så är följdfrågan hur effektiva de är? Aftonbladet är ju en del av den media som sysslar med sensationsnyheter så det är värt att ha lite tvivel. Glömsk-pillren kanske inte finns över huvud taget. I alla fall inte i den form som Aftonbladet vill få läsaren att tro.


Andra bloggar om: , , , ,
Pingat på intressant

De blodiga bananerna går igen


Genom Jinge läste jag Flammans högst intressanta ledare om hur företaget Chiquita har hanterat skandalen.

För de som inte vet vad skandalen går ut på så kan jag kortfattat återge hur det ligger till. Företaget Chiquita har nämligen under en tid i Columbia sanktionerat dödsskvadroner. Avslöjandet kom i mars och det visade sig att företaget har gjort 100 betalningar mellan 1997-2004 på 1,7 miljoner dollar till de paramilitära dödsskvadronerna. Företaget har utöver detta fått böta 100 000 dollar för mutor.

Istället för att försöka göra något åt dessa skandaler och göra rätt för sig har företaget valt att uttrycka sin ogillande mening till de tidningar och bloggare som tyckts sg ha rätten att berätta om dessa skandaler. Verkar sannerligen som företaget är rädda för något... undrar vad det kan vara.


Andra bloggar om: , , , , , , ,
Pingat på intressant

Pinsamt Dahlberg!

Läste Anna Dahlbergs ledare i Expressen för någon dag sedan. Jag häpnades över vissa av hennes påståenden om organisationen Humanisterna men kunde inte riktigt bemöta dem eftersom jag inte hade läst dessa "debattartiklar" som hon nämnde. Nu har jag dock läst en intervju i Expressen idag där Björn Ulvaeus (medlem i Humanisterna) förklarar Annas missförstånd. Och det är inga dåliga missförstånd Anna levererade.

För det första vill inte Humanisterna (och därmed Björn) avskaffa rättigheter för religiösa. Vi har fortfarande de basala mänskliga rättigheterna som yttrandefrihet kvar, om man nu skulle avskaffa den i kontexten onödiga religionsfriheten. Vad Anna Dahlberg har gjort är alltså en höna av en fjäder. En höna som inte har något med fjädern att göra.

Pinsamt Dahlberg!


Andra bloggar om: , , , ,
Pingat på intressant

söndag 22 juli 2007

Socialisera rubbet!

Säger som Hanna Löfqvist och Patrik Renfors: Demokratisera rubbet!

För det är ju lite lustigt. Jag skulle tro att den allra mest vanligaste invändningen till ett sådant förslag ligger i skräcken för stalinism. Och, med den följer vanligtvis en serie med missförstånd.

Vad socialisering innebär är ju faktiskt demokratisering. Alltså anti-stalinism. Snyggt och gott.


Andra bloggar om: , , , ,
Pingat på intressant

fredag 20 juli 2007

Fenomenet Jan Myrdal

Jag uppmärksammade Åsa Linderborgs välskrivna artikel om Jan Myrdal i Aftonbladet för någon dag sedan, i hänseende till hans 80 års dag. Hon visar på ett utmärkt sätt dualismen hos Myrdals intellektuella förmåga, vilket också sätter prov på läsaren av Myrdals texter.

Den Myrdal jag värdesätter är den outröttliga intellektuelle som figurerar som ett utmärkt exempel på hur en intellektuell bör handla. Han är inte rädd att åka till de ställen han skriver om och vill analysera och han är inte rädd för att ta ställning. Det sista är nog själva poängen för en intellektuell. Allt för många kvasi-intellektuella idag fummlar bort sig i sin relativism och vågar inte ta ställning för något och tappar därmed substans och innehåll. Myrdal är tar ställning emot imperialism och försvarar outröttligt idén om folkhemet.

Det skall väl påpekas också att jag inte håller med Jan Myrdal i allt han skriver. Vissa ställningstaganden är rentav obegripliga. Men det hindrar mig inte att värdesätta honom som en viktig och stor personlighet bland de svenska intellektuella. En man att lära av.

Därför tycker jag att det är synd att som Svennson enbart ta till de ställningstaganden som gör Jan så kontroversiell och sedan stryka honom helt. Läser man honom rätt kan Jan lära oss alla något.



Läs också: Expressen
Andra bloggar om: , , , , , ,
Pingat på intressant

Neofeminism är inte marxism!

La märke till att Bloggen Frihetspropaganda (LouiseP) gör samma analys av feminismen som liberalen och tillika sexpositiva Blogge Bloggelito och går vilse. Blogge tillsammans med LouiseP har nämligen gått på neofeministernas (aka: radikalfeministernas) försök att representera en "allmän" vänsterposition. Mycket har dessa neofeminister visserligen fått hjälp från liberaler med ovanligt stark vänsterfobi som är vana att måla fan på väggen.

Den logiska framställningen som LouiseP visar haltar även den på samma sätt som Blogges försök till liknelser mellan marxism och neofeminismens icke-feministiska moralism. LousieP kopplar:
Eftersom ortodox marxism ser klasser i ekonomiska termer (ägandet av produktionsmedlen), inte i enlighet med sexuella sekundära karaktäristika har det funnits en svårighet att definiera kvinnor som klass annat än som en grupp som antingen tillhör den exploaterade klassen eller den exploaterande klassen; individuella kvinnor är således antingen arbetare eller kapitalister. Olika lösningar på dilemmat har resulterat i ett populärt angreppssätt som sätter könen som klass i två separata men interagerande system; kapitalism och patriarkat, och könen blir som två olika sociala kast i förhållande till varandra.
LouiseP medger här ovan att marxismen ger ett graverande problem för uppfattningen att kvinnan skulle vara en klass i marxistisk mening. Men försöker sedan släta över detta genom en hastig konstruktion där kopplingen försvinner. Vart ligger förklaringen? Vart ligger argumenten för att neofeminismen skulle vara marxistiskt? All teori som bygger på några ägarförhållanden kan inte rimligtvis slängas med hastigt valda epiteter utan några djupare analyser.

Neofeminismen (radikalfeminismen) är i sin teoretiska uppbyggnad i självaverket långt ifrån någon marxistisk analys. Neofeminismen förklarar liksom LouiseP nämner flyktigt i sin bloggtext att kvinnan och mannen är två olika "klasser", och därmed behöver man inte brysig om något som klasskamp. Anledningen till att socialister anammat radikalfeminismen bygger istället på att socialister misslyckats att bemöta neofeministernas argumentering med ett marxistiskt alternativ. Därför är det så viktigt för socialister idag att bekämpa de nya "feministiska" teorierna som bubblar upp. Och även så viktigt att bemöta missförstånd från de liberala sexpositiva feministerna som blandar ihop korten.


Har tidigare skrivit om detta: "Sexualmoralism är fiende till den feministiska kampen"

Andra bloggar om: , , , , ,
Pingat på intressant

Expressens Sakine Madon luftar sina reaktionära uppfattningar

Det är tragiskt att läsa det reaktionära mantrat "de får skylla sig själv". Som om det skulle vara det mest naturligaste uppfattning en människa kan ha. När det gäller de svenska studenternas ekonomiska situation är det ett självklart mantra från reaktionärt högerhåll - studerar man på heltid och ändå inte klarar sig på studiemedlet "får man skylla sig själv" om man inte "vill" ta ett lagerarbete någonstans som "extraknäck". Det är en typisk högeruppfattning. Samma uppfattning finner vi på högerns syn på arbetsmarknaden. Med USA som ideologisk högborg borde varje god löneslav ha minst två arbeten samtidigt för att klara sig. Det är gör de reaktionära inget konstigt med det, det är tvärtom moraliskt riktigt! Det är att göra rätt för sig intalar de sig själva i sann moralistiskt anda.

Sakine Madon på Expressen är som typexempel för dessa moralistiska högerreaktionära. Hon hatar studenter som klagar och dessutom har mage att inte vilja arbeta utöver sina heltidsstudier. Klart att många stundenter klarar av att arbeta på sidan av, men långt ifrån alla klarar av det. Men Sakine är högerreaktionär så för henne är det inte alls något problem med att inte alla har lika förutsättningar för högre studier. Jämlikhet är totalt främmande för dessa apologeter. En skola för alla svider i deras ögon.

Detsamma vad gäller kårhuset som vars representanter väljs i demokratiska val attackeras vilt av Sakine som en högborg av extremister. Hon fasas över att de demokratiska representanterna kan vara vänstersympatisörer eller rent av medlemmar av en vänsterorganisation! Vilken skandal! Sakines ideologiska tillhörighet låter ta henne på villovägar. Vad representanterna har för politiska tillhörighet är en del av den demokratiska processen.

Det handlar inte om att studenterna skulle vara rädda för arbetsmarknaden. Studenter är inte mer rädda för arbetsmarknaden än andra grupper i samhället. Dessutom handlar det inte om att vara rädd, att arbeta i dag är ett tvång. Det är ett sant löneslaveri. Att studenter som studerar heltid skall behöva ingå i detta löneslaveri säger sig självt vara motsattsen till en strävan efter ett demokratiskt och jämlikt samhälle - där alla individer får lika förutsättningar. En del kommer klara det, men en del kommer inte. Är det ett samhälle vi vill sträva efter?

Men stundenterna skall hålla käften. De skall arbeta vid sidan om sina heltidsstudier och kan de inte det skall de med rätta falla ut ur systemet och landa längst ner i samhällstegen. Individuell konkurrens före mänsklig jämlikhet. Några få individer före individen. Sakines hat gentemot människors vilja till högre kunskap. Leve reaktionärismen!


Läs också: Signerat Kjellberg, SIF-rapport "Studenter och trygghetssystemen", Johan Ingerö, Petters svar
Andra bloggar om: , , , , , ,
Pingat på intressant

Vietnamrörelsen är fortfarande aktuell

Det glädjer mig att se att den svenska Vietnamrörelsen blivit ett ämne för diskussion igen efter 40 år. Det är med glädje eftersom Vietnamrörelsen var på sin tid en banbrytande folkrörelse och förtjänar därmed den studie som krävs för en ökad kunskap om dess struktur och förutsättning.

Studier i Vietnamrörelsen innebär inte bara att vi får kunskap om själva organisationen (De Förenade FNL-grupperna), utan även kunskap om de olika vänsterorganisationer som figurerade vid denna tid samt dess olika ideologiska anknytningar.

Jag har tidigare skrivit lite om De Förenade FNL-grupperna, som bygger på en text-analys i en C-uppsats i historia jag precis skrivit färdigt. I den artikeln nämner jag Kim Salomons akademiska bok i ämnet ”Rebeller i takt med tiden” (Tiden Athena, Prisma, Stockholm, 1996) som faktiskt är den hitintills bästa studien i DFFG:s struktur. Problemet med Kim Salomon är att han saknar kunskap om den kommunistiska historien och har därmed en tendens att blanda ihop sakförhållanden och tyvärr lätt för att svälja parters argument utan närmare analys. Ett gravt men vanligt borgerligt misstag är att strunta i en analys över det sociala fenomenet stalinismen och i dess ställe sätta ett flummigt begrepp "marxism-leninism". Detta innebär att Kim Salomon tappar kontakten över varför vissa saker hände inom DFFG.

Nu för inte så länge sedan kom det ut en ny bok om DFFG av Åke Kilander ("Vietnam var nära", Leopard förlag) och med den blossade det upp ännu en diskussion om organisationens struktur. En diskussion som man skulle kunna säga inte har förts på 40 år, och är alltså högst välkommen. I bloggosfären gav sig Jinge och Svensson in i varsin recention av boken och kommenterar över hur de ser på organisationen. Svensson som kan betraktas som en trotskist (medlem i Sp) är därför också väl medveten om den polemik som skedde mellan ledande DFFG:are och trotskister vilket har varit ett omfattande material i den studie jag gjorde i min c-uppsats. Denna polemik är högst värdefull för att kunna statuera vart de ledande i DFFG ställde sig ideologiskt. Speciellt syns det i Uppsala-FNL-grupps uteslutande av trotskister med argument som färgas av stalinistisk agitation.

I det senaste nummret av Clarté (nr.2 2007) finns det två korta recentioner av Kilanders bok. Bägge artiklarna som skrivits av Henrik Skrak och Ulf Karlström är gillande till den positiva bild som Kilander dragit över DFFG:s historia. Ulf Karlström å sin sida har mer personliga saker att säga eftersom han var ordförande i DFFG 1969-70, och ledamot i förbundsstyrelsen 1968-70 och 1971-72. Han slår inte helt oväntat bort anklagelser om stalinistisk (maoistisk) influens inom organisationen, liksom DFFG gjode när den fortfarande existerade. Därmed blundar han för organisationens teoretiska tendenser och politiska ställningstaganden som klart stämmde överrens med Kinas utrikespolitik. Bara för att Kina starkt motsatte sig Sovjetunionen under den tidien betyder inte att maoismen var något alternativ till stalinismen. Ulf Karlström kör även på som vanligt när det gäller problematiken kring DFFG:s fronttaktik. Ulf skriver i sin Clarté-artikel att DFFG hade en enhetsfront vilket har varit den stenfasta hållningen under hela DFFG:s verksamhet. Problemet är dock att det inte var en enhetsfront utan snarare en folkfront. Dessa begreppsdiskusioner var på DFFG:s tid högst aktuella och så här i efterhand måste jag ge trotskisterna rätt i denna polemik. När man ser till taktiken av folkfronten som skapades av stalinister så ser man starka kopplingar. Och det är här som Ulf tyvärr fortfarande verkar vilsen i sin fasta, men likväl falska, övertygelse.

DFFG var sannerligen influerat av den maoistiska varianten av det stalinistiska fenomenet. Både inom dess teoretiska element och dess taktiska. Men det är i alla fall glädjande att diskussionen har kommit. Jag hade dock hoppats på en bättre bok är Kilanders "Vietam var nära".



Mats Parner skriver en utmärkt artikel om detta.


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,
Pingat på intressant

torsdag 19 juli 2007

Nu är jag tillbaka

Jag vet att jag borde ha talat om att jag skulle ta ett litet avbrott från mitt bloggande, men som en del annat i mitt liv har jag en tendens att glömma vissa saker.

Anledningen till att jag nu varit borta i några dagar beror på att jag har varit på den alltid fantastiska festivalen Arvikafestivalen. Åkte dit på tisdagen förra veckan och stannade där till söndan. Jag tänker inte recensera den här i detta inlägg utan det kommer lite senare.

När jag åkte iväg passade jag på att lämna in min dator för byta av fläktar som börjat skrika i protest. Men som vanligt när det gäller elektroniska mekanicker så är det alltid något mer som är fel och det dröjde någon extra dag utan dator och tillgång till dator.

Det har hänt mycket under denna vecka jag varit borta så jag skall försöka komma ikapp. Jag planerar en liten uppfräschning av bloggen och lite mer förklaring till varför jag bloggar/skriver här över huvud taget. Men först kommer i allafall en recention av Arvikafestivalen 2007 om en kort stund. Håll till godo!

torsdag 5 juli 2007

Teckning: Cyber


Här är en teckning som jag förnuvarande håller på med. Har ännu inte kommit på vad för text jag skall använda i bubblan. Den är gjord med bläckpenna.


Andra bloggar om: , , , ,
Pingat på intressant

onsdag 4 juli 2007

Högerns verklighetsflykt på SvD:s ledarsida

När tidningarna hade stora rubriker när Dilba blev stoppad av ett amerikanskt flygbolag fick jag en snabb förhoppning(AB, EXP, SvD, DN). Den gick ut på att det skulle hjälpa allmänheten att vakna över det demokratiska hot som "kriget mot terrorismen" utgör mot oss alla. Tyvärr behövs det kända individer för att något som blivit normalt skall uppmärksammas som fel. Men samtidigt var jag synisk nog att förvänta mig USA:s hundar att snabbt springa till förtryckets försvar. Allmänheten skall inte förledas!

Först uppmärksammade jag Alex Schulman som kontrade med att Dilba är att "betrakta Dilba som den dummaste bruden i stan". Hon var "dum" nog att tro sig ha rätten till en ironisk kommentar i ett fritt och tillika demokratiskt system. Schulman ser inte något fel med det eftersom han troligen är assimilerad i systemet. Allt är bra och sker det något så är det ett undantag värt att vifta bort. Ingen eftertanke eller analys.

Sedan vaknade jag idag med att läsa precis det jag befarade för någon dag sedan. SvD:s ledarsida orkade inte hålla sina fingrar i styr och vill rätta till de som råkat få några sympatier till Dilba och ogillande åsikter om "kriget mot terrorismen". Och Gud befare om några börjat tycka illa om USA! Det måste kontras! Och SvD svarar med en utomordentlig pubertal ledarsida som radar upp all kritik av tyngd och substans och proklamerar dem som "myter". Dessutom kryddas innehållet med en rubrik som talar om att alla som kritiserar USA och resten av västvärlden med dess "krig mot terrorism" är att betrakta som terroristernas hantlangare. Underbart! Fantastiskt! SvD lyckas stryka ett streck över all kritik med några adjektiv och lyckas därmed hålla sina övertygelser. Men frågan är om de lyckas med sina intentioner att nå ut till allmänheten? Vem förutom SvD själv går på deras pubertala kontringar?

Svensson har redan effektivt grusat sönder ledarsidans argument. Men jag tänker ändå kommentera lite om dem.

Den första kritiken som tituleras som "myt" är att terrorismens huvudorsak är fattigdom och förtryck. SvD tycker att det är en "myt" eftersom man fokuserar på en handfull individer som visat sig ha varit läkarutbildade. Problemet ligger dock i att en sådan individfokusering döljer själva kärnpunkten i kritiken om fattigdom och förtryck. Majoriteten av terroristattentaten ligger för det första utanför västvärlden och londons gator. För det andra är det även där som grunden för terrorismen skapas bland just fattigdom och förtryck. Att några läkarutbildade lockas in i terrorismens logik är bara ett led i dess utbredning, inte av dess ursprung.

Den andra kritiken som tituleras som "myt" är om något en efterkontruktion. Dessutom har ju terroristattentaten ökat i och med "kriget mot terrorismen". Det är ett faktum likt skrivet i sten för de som inte ensidigt fokuserar på västvärlden som representant för hela världen. Kritiken ligger inte i att man skall kasta säkerheteten på skräphögen utan kritiken ligger i hur man sköter säkerheten.

Den tredje kritiken som tituleras som "myt" bygger på ett rättfärdigande av den första mytförklaringen. Eftersom SvD förnekar att fattigdom och förtryck gror möjlighet till terrorism måste SvD förklara terrorismen på något annat sätt. Förklaringen faller på religionen Islam. Islam har något allvarligt "problem någonstans inne i islam" påstår de. Förklaringen ligger alltså i Islam. Men hur förklarar man då alla de andra miljontals muslimer som inte ens har haft en tanke att lockas av terrorism? Det är sannerligen något pubertalt med en sådan förenklad förklaring som SvD rättfärdigar med. Ingen reflektion eller analys. Bara blint fördömande för blint rättfärdigande. Högerns verklighetsflykt i ett nötskal.

Så det är med en speciell känsla av tillfredställelse jag läser SvD:s pubertala ledarsida idag. Jag hade rätt. Jag spådde hundens skall.


Andra bloggar om: , , , , , , , ,
Pingat på intressant

Film: Underworld

Jag vill passa på att hålla med Art of Jean om att tycka om Underworld filmerna (1 & 2). Vampyrer, varulvar och effektiva vapen och vackert filmad. Perfekt underhållning! Mycket av mitt gillande ligger också i filmernas sparande på data-teknik vad gäller special effekter. Man använder nämligen oftast masker som gör det hela mer trovärdigt och snyggt. Man bör alltså inte förvänta sig några gummiaktiga Jar Jar Binks-figurer i dessa filmer.



Andra bloggar om: , , ,
Pingat på intressant

Stalinisten Kim förvånar ständigt


Kim Jong Il, diktator av det stalinistiska Nordkorea, orkar inte sluta att förvåna omvärlden. Nu verkar han ha genomfört "mode"-lagar om hur den nordkoreanska befolkningen skall klä sig och ha frisyren.
Kvinnor som visar sig offentligt måste ha kjol på sig. Dessutom får armar och tår inte vara nakna. [...] Männen kommer lindrigare undan när det gäller kläder men istället finns numera strikta regler när det gäller frisyren. Endast fem frisyrer tillåts. De får inte vara kortare än en och inte längre än fem centimeter. Håret måste dessutom trimmas var femtonde dag.

Ja, vad skall man säga...


Källa. AB


Andra bloggar om: , , , , ,
Pingat på intressant

Högerns slakt av kulturen fortsätter

Så nu fortsätter museerna att tappa besökare på grund av höger-regeringens slopande av fri entré.
Störst minskning, 83 procent, har Arkitekturmuseet som hittills bara haft knappt 33.000 besökare.

- Vi var också ett av de museer som vann mest på den fria entrén så den här utvecklingen är logisk, om än beklagansvärd. Vi har gått från att vara ett museum av allmänt intresse till ett för specialintresserade. Det är jättetråkigt, inte minst ur ett demokratiperspektiv, att besökare numera måste göra ett aktivt val att gå på museum, säger Arkitekturmuseets arkivchef Inger Mattsson, tillförordnad museichef.
Högern sätter som vanligt kapitalism före demokrati.


Källa: DN


Andra bloggar om: , , , ,
Pingat på intressant

tisdag 3 juli 2007

FNL i Sverige (DFFG) och polemiken



De Förenade FNL-grupperna (DFFG) var under 60- & 70-talen en betydande folkrörelse med starka anknytningar till 60-talsvänstern. Man har till och med beskrivit DFFG som brytpunkten i svensk folkrörelsetradition, där DFFG var en utpräglad utomparlamentarisk organisation. Därför är också DFFG av ett stort värde för en utpräglad historisk forskning. Tyvärr har det dock inte skett så mycket forskning i den utomparlamentariska vänsterns historia. Med tanke på att senare generationer visserligen hört talas om Vietnamkriget men inte beteckningar som FNL eller DFFG så har också en liknande forskning även en bildningsfunktion.

Kim Salomon står för den hitintills mest ambitiösa studien av FNL-rörelsen i Sverige och kom ut med boken ”Rebeller i takt med tiden – FNL-rörelsen och 60-talets politiska ritualer” (Tiden Athena, Prisma, Stockholm, 1996). Den är både välskriven och informativ men också skriven ur en borglig-akademisk synvinkel. Och med borglig-akademisk synvinkel syftar jag på blindheten av det sociala fenomenet –stalinismen - främst. Kim Salomon ser inte någon stalinism i historien utan han använder det luddiga begreppet ”marxism-leninism” vilket tyvärr är ett begrepp idag med vitt skilda betydelser. Därför blir också Salomons studie tyvärr också ofullständig.

Stalinismen är som sagt ett socialt fenomen och inte ett begrepp som syftar på en individ (Josef Stalin) eller en personkult. Vissa har därför ett automatisk problem vad gäller begreppet beroende på borglighetens ivriga fokusering på individen. Begreppets namn (stalin-ism) inbringar också möjligtvis till en viss förvirring. Men när definitionen står klar som ett socialt fenomen förklarar också begreppet utvecklingen i Sovjetunionens sattelitstater och maoistiska länder som Kina. Om man inte gör en analys av stalinismen ser man inte heller dess koppling till maoismen.

Fronten

Eftersom Salomon inte definierat stalinismen och tagit kunskap om dess historia så tappar han spåret. Detta syns i hans beskrivning av polemiken som uppstod kring DFFG. Där blandar han ihop begreppen enhetsfront med folkfront som var en stor del av den polemik som skedde mellan DFFG:s ledning och kritiker. DFFG:s ledning som bestod främst av medlemmar i det stalinist-maoistiska SKP/KFML använde felaktigt begreppet enhetsfront på organisationen vilket kritikerna påpekade med hänvisning till Kominterns historia. Eftersom kritikerna var medlemmar i det trotskistiska RMF förvandlades polemiken till en intressant diskussion kring stalinismen och trotskismen.

Enhetsfrontstaktiken utarbetades av Komintern 1921 som en konsekvens av dåtidens splittring inom arbetarklassen. Vid Komintern-kongressen 1924 började man använda begreppet ”enhetsfront underifrån” som riktades mot de socialdemokratiska ledarna, men denna taktik övergavs året efter då man ansåg att kapitalismen gått in i en stabiliseringsperiod vilket medförde till ett taktikbyte till samarbete med borgerliga organisationer. Efter 1928 slog Komintern igen in på en ny politisk taktik (1928-34) eftersom man ansåg att kapitalismen gått in i en krisperiod. Man började rikta in sig på socialdemokratin som en huvudfiende Efter 1934 ändrade Komintern igen linje till den så kallade folkfrontstaktiken som skulle ena arbetarklassen med borgerliga demokrater. Benämningen av socialdemokrater som socialfascister försvann.

Begreppet enhetsfront syftar alltså på en fronttaktik där olika grupper, organisationer och partier under ett visst klassintresse kan samlas för ett visst syfte, som t.ex. att kasta ut en invaderande imperialistmakt (exempelvis från Vietnam), och / eller genomföra en proletär revolution. Den 2:a allryska sovjetkongressen och den Tyska generalstrejken 1920 är två exempel på effektivisering genom enhetsfront.

Begreppet folkfront syftar på en fronttaktik där antagonistiska klasser samlas i en front för att besegra en gemensam fiende eller upprätta ett gemensamt mål, till exempelvis genomför en borgerlig revolution. Folkfronten var något som det stalinistiska Sovjetunionen på 1930-talet spred inom Komintern (efter 7:e kongressen), exempelvis samarbetade stalinisterna i Spanien med antagonistiska representanter för att bekämpa falangisterna, samtidigt som arbetarklassen på sidan om kämpade i en enhetsfront. Folkfronten bygger på en respekt för den borgerliga ordningen och egendomen, detta för att inte, som det kallas, stöta bort den radikala borgerligheten från fronten.

DFFG: s fronttaktik var inte en enhetsfront utan snarare en front byggd på stalinismens folkfrontstaktik från 1930-talet. På ett slående sätt kan vi se detta genom de uteslutningar av revolutionära medlemmar från organisationen:

[…den 7 oktober 1970 beslöts att] utestänga medlemmar i trotskistiska organisationer och andra vilka för en trotskistisk linje i förhållande till frontorganisationer från Uppsala FNL-grupp. […] (”Trotskismen, Fronterna och Vietnamrörelsen”, Uppsala FNL-grupp, 1970)

Personerna man syftade på var medlemmar i det trotskistiska RMF. Uppsala FNL-grupps skriftställning framställde till exempel fronttaktikerna och sammankopplingen av spanska ”trotskister” och fascister i det Spanska inbördeskriget på 1930-talet, vilket var en typisk anklagelse från stalinistiskt håll.

Imperialismen

En annan faktor som kom att peka på DFFG: s koppling till stalinismen och maoismen var polemiken kring begreppet imperialism. DFFG: s ledning använde sig av begrepp som socialimperialism och statskapitalism när man sa sig analysera karaktären hos Sovjetunionen. Bakgrunden till denna analys finner vi i KKP: s (Kinas Kommunistiska Parti) politik gentemot SUKP (Sovjetunionens Kommunistiska Parti). KKP menade att Sovjetunionen svikit arvet från Lenin och Stalin och inlett en kontrarevolution med återgång till kapitalism.

Kritiken mot DFFG: s ledning låg inte bara i att man tyckte att DFFG höll på att bli övertagen av KKP: s världssyn utan även i giltigheten i begrepp som ”socialimperialism” och ”statskapitalism”. Begreppet socialimperialism bygger nästintill på en pubertal teori som går ut på att imperialism syftar på imperiebyggande, medans begreppet imperialism (Lenin, Hobson, Hilfering) snarare beskrevs i ekonomiska termer. Det är därmed högst tvivelaktigt att Sovjetunionen skulle gynnas ekonomiskt p.g.a. sin expansion, det förhöll sig nog snarare tvärtom i politiska intressen.

Slutsats

DFFG: s vilja att analysera världsläget låg i linje med KKP: s världssyn vilket kan förklaras i och med att personerna i DFFG: s ledning oftast var medlemmar i det maoistiska SKP/KFML. Dessutom var DFFG: s fronttaktik i linje med den stalinistiska folkfronten trots DFFG: s egna intellektuella förvillelse vad gällde begreppen enhetsfront och folkfront. Likt Salomon drar jag alltså slutsatsen att ”FNL-rörelsen liksom KFML/SKP fungerade som ambassadör för Kinas utrikespolitik.” Men till skillnad från Salomon så ser jag också kopplingar till stalinismen i och med fronttaktiken och beskrivningen av den från DFFG: s ledning. Även polemiken till trotskisterna som då råkade vara kritikerna av de tvivelsamma begreppen och historielösheten hos DFFG tycker jag visar på tydliga stalinistiska tendenser.


Förkortningar:
FNL = Front National de Liberté (franska), Nationella befrielsefronten
DFFG = De Förenade FNL-grupperna
SKP = Svenska Kommunistiska Partiet, som senare bytte till;
VPK = Vänsterpartiet Kommunisterna (som senare bytte till Vänsterpartiet)
KFML = Kommunistiska Förbundet Marxist-leninisterna. En utbrytargrupp från VPK som bildades 1967. KFML bytte namn år 1973 och tog VPK:s gamla namn SKP.
RMF = Revolutionära Marxisters Förbund
KKP = Kinas Kommunistiska parti

Material bl.a. : ·
Uppsala FNL-grupp, Trotskismen, Fronterna och Vietnamrörelsen. 1970
Vi skall segra! – Grundkurs i marxism-leninismen. Röd Ungdom/oktober, 1976
Salomon, Kim, Rebeller i takt med tiden – FNL-rörelsen och 60-talets politiska ritualer. Tiden Athena, Prisma, Stockholm, 1996.
Mandel, Ernest; ”Från klassamhälle till kommunism” Röda Rummet/Stockholm, 1976
Ekman, Anders ”Den proletära enhetsfronten” fjärde internationalen nr 6 1972
F. Martin, ”Kominterns linje 1928-34”, MF 1.1 1973
Dimitrov, Georgi, ”The People’s Front”, December 1935
Den stora polemiken – polemiken om generallinjen i den internationella kommunistiska rörelsen, oktober, 1977
Bucharin, N. I. & Preobrazjenskij, E. A. ”Kommunismens ABC del 1” Partisan Dokument 6 / Faksimiltryck offset Borås, 1972
Bladh, Mats, Ekonomisk historia – Europa och Amerika 1500-1990. Studentlitteratur, Lund, 1995.
Andersson, Kenth-Åke, Revolutionär marxism kontra stalinism i Viet Nam-rörelsen – Ett svar av Kenth-Åke Andersson till trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen utg. Av Uppsala FNL-grupp. Röda Häften 9, Partisan, 1971


Läs även Svenssons recention av Åke Kilanders bok Vietnam var nära. Och Jinges.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Pingat på intressant
 
 
Copyright © LOKE - KULTUR & POLITIK
Blogger Theme by BloggerThemes Design by Diovo.com