Sidor

lördag 18 augusti 2007

Vad är "gnällvänstern"?

Ja, vad är egentligen den beryktade "gnällvänstern" som figurerar i allehanda borgerlig retorik? Begreppet har ju faktiskt funnits ganska länge, så det måste ju ha någon slags funktion. Men frågan är om funktionen ligger som ren retorisk agitation eller som en sann beskrivning av verkligheten?

Begreppet "gnällvänstern" har länge varit ett begrepp för att gruppera de individer som ger en negativ kritik av borgerliga intressen eller borgerliga gärningar. De "gnäller", d.v.s. de uttrycker sina negativa åsikter. Ordvalet "gnäll", som uppenbart har en negativ laddning, syftar på att det är något "fel" med att uttrycka sina negativa åsikter om en viss händelse eller åsikt. Ordvalet "vänster" fungerar sedan som en riktning för vad för gruppering man syftar på.

Med tanke på syftena till att använda ett sådant begrepp är det tydligt att man vill undvika att bemöta den negativa kritiken, eller helt enkelt saknar de verktyg för att göra ett intellektuellt bemötande. Den stigmafaktor begreppet innehåller gör att begreppet i sig innehåller en massa underliggande påståenden.

På liknande sätt kan man jämföra den pubertala uppfattningen över radikala som Nej-sägare. En sådan uppfattning tyder på en viss trötthet för politisk retorik snarare än en värdering av en verklighet. Och begreppet "gnällvänster" tyder på en klar liknelse. En trött uppfattning om personer som kritiserar.

Bloggen The Bejconpire skrev för ett par dagar sedan om den beryktade "gnällvänstern":
Det tycks vara fel på precis allt som vår regering gör om man skall tro på den onyanserade gnällvänstern i både media och bloggosfären. Regeringen, och hela högerfalangen för den delen, framställs som ett gäng parasiterande monster med en vidrig människosyn och klinisk känslokyla.
The Bejconpire visar alltså precis det som jag skrivit ovan. Begreppet "gnällvänstern" syftar på en grupp som kritiserar borgerliga intressen samt gärningar. Ibland kan man också påpeka sin uppfattning över gruppen som oförmögen att tänka logiskt eller något liknande ogiltigförklarande. Men sådana ogiltigförklarande är oftast onödiga eftersom det redan finns inbäddad i begreppet "gnällvänster". The Bejconpire frågar sig dock om den är:
så totalt hjärntvättad att den inte förmår tänka själv och bedöma rimligheten i sina påståenden?
Syftet är klart av en stigmatiserande karaktär. I just detta fallet bygger det på en reaktion mot det senaste steget i den borgerliga hetskampanjen mot bidragstagare och sjukskrivna. The Bejconpire säger sig inte förstå alls varför det är något fel med att blåsa upp bidragsfusk och "ökad" bidragstagning. Jag har skrivit en del om detta förut (text 1, text 2). Istället för att argumentera för varför vi skall jaga bidragsfuskare och varför vi skall minska ett icke-existerande ökande av bidragstagandet så levererar The Bejconpire några exempel som han anser "gnällvänstern" borde tycka om.

Uppfattningen hos The Bejconpire är alltså att dessa individer ser för mycket negativt och inte på de positiva sakerna hos Högerregeringens intressen och gärningar. En sådan uppfattning är synnerligen konstig eftersom det förutsätter att vänsterfolk borde höja möjliga positiva effekter hos en politisk fiende. Det är lika konstigt för högerfolk att höja positiva effekter hos sina politiska fiender. Det har inte så mycket kontakt med det politiska verkligheten.

Som en självutnämn vänsterperson är jag inte ens övertygad om att de exempel som The Bejconpire levererar är några positiva exempel alls. Så varför borde jag då höja dom som positiva? Låg arbetslöshet har knappast endast med Högerregeringen att göra, och de extra pengarna i plånboken som Högerregeringen lovade åt den upp genom höjda avgifter på annat håll. Det kallas valretorisk manipulering.

Så vad är då "gnällvänstern"? Det är tydligen ett retoriskt begrepp för stigmatisering istället för ett stimulerande begrepp för politisk diskussion. Och det är i sig tragiskt eftersom politiska diskussioner är väldigt sällsynta idag under det tjocka brus av retorisk smörja.


Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,
Pingat på intressant

söndag 12 augusti 2007

Ingmar Bergman beundrade Hitler - heder åt Boëthius och ris åt virrpannor

Maria-Pia Boëthius har skrivit en högst intressant artikel i SvD som lyser upp Ingmar Bergmans tidigare beundran av nazismen och Hitler. Det problem som Boëthius har tagit som syfte till artikeln är det faktum att kultureliten varit tysta om just denna pikära historia.

Boëthius skrev den alltså inte för att smutskasta Ingmar Bergman eller stigmatisera hans konstnärskap. Utan, helt tvärtom, fördjupa hans konstnärskap med en historia som Ingmar Bergman ansåg själv var en stor påverkan i hans liv. Men det var inte själva beundran av Hitler som var viktig utan upptäckten av nazismens hemska gärningar, enligt Bergman i en intervju:
”När koncentrationslägrens portar slogs upp ville jag först inte tro mina ögons vittnesbörd. Jag trodde det var propaganda från de allierade. När sanningen gick upp för mig blev chocken ohygglig. På ett brutalt och våldsamt sätt blev jag tagen ur min oskuld. ‘Människan är en avgrund och jag bävar då jag skådar ner i den‘, som Georg Büchner formulerade det i Woyzcek”
Visst skulle man kunna fråga Ingmar Bergman vad som egentligen fick honom att beundra nazisterna och Hitler. Va det nazisternas konservativa heteronormativa idémassa? Eller var det ur ett rent konstnärligt intresse? Intressanta frågor som förmodligen inte kommer att kunna svaras.

Men en sak bör påpekas. Varken jag eller Boëthius ser Bergmans tidigare nazibeundran som något som sänker hans konstärliga skapande. Så varför då över huvud taget nämna hans nazibeundran? Jo, som sagt, för att den tagit ett sådant stort intryck i Bergmans liv. Att inte nämna det p.g.a. någon inofficiell självcensur är beklagligt och därför förtjänar Boëthius all heder. För de som vill läsa det utantill så säger Boëthius:
Här har vi en världens största filmskapare någonsin och ett genomgående tema i hans verk är skam och skuld. Men ingenstans i alla dessa översikter har jag läst att han i tio år – från 1936 till 1946 sympatiserade med nazisterna och med hans egna ord ”älskade Hitler”.
[...]
Dessa tio år i hans unga liv måste ju ha varit helt avgörande för hans fortsatta liv, tänkande och skapande; kanske själva grundbulten.
[...]
Problemet är inte Ingmar Bergman. För min del kunde han dö i frid, efter att ha berättat nästan allt om hur nazismen och Adolf Hitler bergtog honom under tio år av hans liv.
Boëthius stigmatiserar inte Ingmar. Hon påpekar en viktig erfarenhet för en konstnär som antagligen betytt en stor del för dens konstnärskap. Detta tyder på Boëthius smak för mediabevakning fortfarande håller sig skarp.

Men en del verkar tydligen inte fatta vad Boëthius försöker få fram med artikeln. Bloggen Gustafsson i Säffle läser artikeln upp och ned antagligen för att Boëthius har vänsteråsikter. Gustafsson reagerar med att skriva:
Att Bergmans omdömeslöshet hände för drygt 60 år sedan, och att det är något som Bergman många gånger bett om förlåtelse för, och erkänt skam för, hindrar inte Boëthius från att spotta på den nu hädangångne.
Gustafsson kan helt enkelt inte ha läst artikeln, för hur annars kan ha uppfattat det som om Boëthius "spottar på den nu hädangångne"? Boëthius lyser tvärtom upp en viktig erfarenhet som fördjupar Ingmars konstnärskap. Dessutom missuppfattar Gustafsson själva syftet med artikeln, som inte är för att avslöja nytt material eller någon spektakulär nyhet. Syftet till artikeln är att belysa att kultureliten tigit om ingmars nazibeundran. Gustafssons reaktion visar tydligt på hur stigmatisering av vänstersympatisörer kan bli så fel. Till och med så fel det kan bli.

Sedan finns det de vanliga virrpannorna som nästan ursäktar nazismen med att likna den med stalinismen, och till och med påstår att stalinismen var värre. En populär uppfattning men likväl farlig eftersom den förminskar fascistregimernas gärningar. Och att börja jämföra dödssiffror är ett väldigt grummligt territorie att stampa in i. Demokrat-kapitalismen har ju som vi alla egentligen vet stått och står fortfarande för den allra största dödssiffran. Skall vi då helt plötsligt införa nazism för att den inte dödade lika mycket judar under den korta tid den levde?

Visst bör man ursäkta sina tidigare sympatier till mördarregimer. Många har gjort det, inklusive Ingmar Bergman. Men att börja föra en ideologisk kampanda och likna begreppet kommunism med stalinism så blir det något helt annat. Vilka förutom några ytterst få individer hyllar idag Stalin, Mao och Pol Pot?



Andra bloggar om: , , , , , , , ,
Pingat på intressant

fredag 10 augusti 2007

Socialstyrelsen är bevisligen omänsklig!

Jag har skrivit tidigare (text 1, text 2) om hur omänskligt socialstyrelsen och försäkringskassan beter sig. Och nu får vi ännu ett bevis på socialstyrelsens och försäkringskassans förakt för mänskligt värde.

Det är nästan omöjligt att undvika att fråga sig hur och varför det har kunnat bli så här. Jag tror att människorna som jobbat på liknande utsatta arbeten sliter ut sig både i kropp och själ. För att orka med sig själv att arbeta med krossade familjer och trasiga människor så blir det till en viss grad nödvändigt att stänga in sig själv. Att stänga in sin egen mänsklighet för att skydda den från att själv bli trasig. Därför är det kanske inte så konstigt varför tjänstemän inom socialstyrelsen, försäkringskassa och även migrationsverket handlar omänskligt.

När det gäller migrationsverket vet jag att det har problem med en hög koncentration av ny personal för att den inte orkar med de omänskliga arbetena. De som blir kvar blir naturligtvis de människor som orkar stänga sin medmänsklighet utanför lite längre än sin arbetskamrater. Hur det är med socialstyrelsen och försäkringskassan vet jag inte men skulle kunna tänka mig att det är densamma där.

Jag har även skrivit tidigare om den officiella myten om att utgifterna från socialförsäkringssystemet ökar från år till år. Den myten är en del av en långtgången borgerlig hetskampanj och är naturligtvis inte sann, men jag misstänker att det senaste utspelet från socialstyrelsen och försäkringskassan är ett led av denna mytföreställning. Det är så att i förhållandet till BNP:n så minskar utgifterna frrån socialförsäkringssystemet - alltså tvärtom.

Det är skrämmande när mytförklaringar sprider sig som löpeld bara för att borgarmedia har en priviligierad särställning i mediaklimatet. Den borgerliga hegemonin kallas den. En reell konsekvens av vår klassdiktatur Sverige.

Socialstyrelsen, försäkringskassan och migrationsverket borde inte få bete sig och dikta sina egna lagar och regler på grund av det klimat och omänskliga arbete som de idag får genomföra. Någon sorts medmänsklig kontroll borde finnas.



Läs också: DN 2, DN 3
Tidigare relaterat: NWT ljuger om bidragsfusk, Högerregeringen vill öka sjukskrivningen
Bloggtips: Jinge, Svensson, Alliansfritt Sverige, Jordränta, Ett hjärta rött, Josefin Brink, Pooma, deep edition
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,
Pingat på intressant

LO:s ordförande hukar sig för överheten

Det är en uppiggande debattartikel som Transportarbetarna skriver i DN. För den lyser upp ett problem som sannerligen behövs diskuteras om, varför vill Wanja Lundby-Wedin hejdlöst diskutera om försämringar i arbetsrätten?

Jag delar också Transportarbetarnas förvåning vad gäller Sacos ordförande Anna Ekströms uttalande om fackliga blockader som otidsenliga. En reaktionär uppfattning som i kontexten hör hemma i ett svenskt samhälle för 200 år sedan.

Liksom vad Transportarbetarna påpekar är tendensen idag inte en harmonisk arbetsmarknad som inte är i behov av den konflikträtt vi har idag. Tvärtom kan vi se:
Vi lever under en period när en rad samverkande faktorer bidrar till försämrade villkor och lönepress neråt inom delar av främst tjänste- och byggsektorerna. Det bäddar i sin tur för ett företagsklimat som snarare premierar ansvarslöshet och brutalitet än social hänsyn och omsorg om de anställdas väl och ve.
Att fackpampar har en vana att huka sig för överheten är tyvärr en sorglig tendens i arbetarrörelsens historia, men det Wanja och Anna idag visar på chockar ändå till den nivå man ifrågasätter fackens makt över huvud taget i ett samhälle som Sverige.

I dessa dagar har man också kunnat läsa om Maud och Centerpartiets reaktionära överträffningar inom Högeralliansen (DN 1, SVD 1, DN 2, DN 3) . Hon uttalade sig om att slänga den svenska konflikträttsmodellen på sophögen och introducera lagar som regleringar inom arbetsmarknaden. Ett förslag som på inga punkter behövs förutom att försvaga arbetarnas konflikträtt. Det icke-problem som det reaktionära utspelet handlar om är blockadrätten mot företag där arbetarna inte är anslutna till facket. Där har exemplet blivit salladsbaren Wild´n Fresh som blev ett borgerligt mediaspektakel. Gigantiska missförstånd över vad en blockad egentligen är blandades med vulgära utspel från unghögern.

I detta sammanhäng lägger sig LO:s & Sacos ordförande platt inför samhällets Herrar. En situation som egentligen bör mötas av en normal kampanda. Det man får göra i ett sådan sits är att hoppas på att Transportarbetarnas reaktion beskvaras.



Bloggtips: Jinges, Svensson 1, Svensson 2, Bloggen Bent, Alliansfritt Sverige, Röda Raketer, Magnus Andersson
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , ,
Pingat på intressant

onsdag 8 augusti 2007

NWT ljuger om bidragsfusk

Nya Wermlands Tidningen levererade en konstig ledarartikel den 6 augusti. Artikeln hade rubriken "Ett gigantiskt bidragsfusk" och följande text handlade om en alarmerande ökning av bidragsfusket.
"Uppenbarligen finns det tyvärr ett gigantiskt bidragsfusk i Sverige."
Detta påstår artikeln. Den gigantiska (smaka lite på adjektivet) siffran visar sig sedan bygga på Värmland. Och Värmlands siffra för fuskare visar sig sedan vara, håll i er nu, 65 individer under årets första hälft. Att 65 individer har polisanmälts för fusk med bidrag skall alltså vara fog för att kallas för gigantiskt. 65 människor som anmälts, inte fällts.

Nå, det är ju naturligtvis inte så att det är okej med att det är några stycken som fuskar bara för att det är en mycket liten del som gör det. Saken ligger i att NWT medvetet medverkar till en hetskampanj mot socialförsäkringssystemet genom att förstora upp ett nästan icke-existerande problem. Uppfattningen att det skett ett ökat utnyttjande är alltså inget annat än en officiell myt. En myt som pumpats ut till offentligeheten genom borgerliga medier som exempelvis Dagens Nyheter. Nu efterföljd av NWT.

Myten ligger i att det faktiskt inte skett en ökning av utnyttjandet av försäkringssystemet. NWT liksom Dagens Nyheter hör till den borgerliga sfären som anser sig vara ideologiskt skyldiga att attackera Sveriges välfärdssystem. Därför är det också ingen slump att NWT-artikeln nämner sin vurm för just det välfärdssystemet. Det ingår helt enkelt i en känd retorisk förvrängning och förvirring. Först i grunden skapa ett problem för (X), sedan attackera (X) fast maskera det genom att använda andra begrepp som "bidragsfusk" eller "bidragsberoende", och sopa igen spåren genom att posera som en vurmare för (X). Detta retoriska knep är en förutsättning för att få officiell respons för uppfattningar som egentligen ogillas av allmänheten. Att helt enkelt få det som man pratar om något helt annat - högerns retorik i ett nötskal.

Vad NWT vill är helt enkelt att attackera socialförsäkringssystemet. Det är därför ledarartikeln mantrar "bidragsfusk" som ett "gigantiskt" problem. När det i själva verket inte är något problem alls (förutom i kontexten rent småkriminellt). Men för samhällets utgifter ligger utgifterna i nivå med 1980-talets utgifter. I jämförelse med BNP:n så ligger utgifterna till och med lägre idag än förr. Alarmismen från borgarmedian är alltså helt enkelt fel. Om vi jämför till exempel utgifterna till hushållen som andel av BNP årtalet 2003 jämfört med 1990-talet så var det faktiskt mindre utgifter 2003. Den ständiga ökningen stämmer inte, detta trots att arbetslösheten var större 2003.

Ett annat faktum som tycks vara helt bortkommit i den borgerliga mytkampanjen är det att socialförsäkringssystemen går med stora finansiella överskott. År 2003 var överskottet 112 miljarder kronor (27 % av budgeten, eller lika som utgifterna för sjukpenningen och förtidspensionering tillsammans).

Så vart är problemet? Socialförsäkringssystemet visar tvärtom på en nedgång i utgifter i förhållande till BNP. Dessutom går systemet med ett finansiellt överskott. Så vart får man tyngd för moralistiska hets- & mytkampanjer? Kampanjen handlar naturligtvis egentligen inte om det enstaka fusk som existerar. Utan det används som ett svepskäl till att ge en känga åt välfärdssamhället. Det hemska systemet som egentligen inte är något problem med, förutom att det tvärtom inte används i den grad den kan. Som hand i hanske i högerns upp-och-ned-vända värld. För hur skulle högern annars överleva om den inte försöker maskera sina egna intressen?



PS: NWT:s kommunistskräck tar sig även nya rekord i artikeln. Lite typiskt sitter NWT kvar i Kalla Krigets agitationsanda och blandar ihop korten, stalinism blir kommunism och tvärtom. Allt för att tysta kritikerna. Pubertal retorik.


Läs mer: Clarté 4/2004 - De växande bidragen - ett påhitt
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,
Pingat på intressant
 
 
Copyright © LOKE - KULTUR & POLITIK
Blogger Theme by BloggerThemes Design by Diovo.com