Sidor

tisdag 30 oktober 2007

Privatisering minskar yttrandefriheten

Sitter och läser det senaste nummret av tidskriften för grävande journalistik, Scoop (#3, 2007), där särskilt en artikel fastnade på näthinnan. Artikeln heter "Sverige tystnar i takt med privatiseringarna" och är skriven av Hannes Delling.

Delling levererar skrämmande fakta om den nyliberala utvecklingen i landet. Något som jag tidigare diskuterat och skrivit om på denna blogg som just en utveckling av likriktning i snarlikt riktning efter Orwells framtidsbeskrivning "1984", om det extremt likriktade övervakningssamhället.

Delling beskriver hur privatiseringarna av den offentliga verksamheten gör att det blir svårare för anställda att ta kontakt med medierna och därmed också försvårar en granskning av vad som sker med skattepengarna.

Problemet ligger i att det för privata arbetsgivare är fullt lagligt att kolla upp vem som i anonymitet gått till media och därefter straffa den personen. Konsekvensen med allt mer privatiseringar inom skolor, omsorg och sjukvård har lett till att Sverige de facto håller på att tystna. Bland annat säger Lennart Lundqvist (professor i statsvetenskap):
"Man kan inte längre låtsas att yttrandefrihet fungerar. Folk är livrädda för att förlora sina jobb och håller käften. Vi kommer att få se färre visslare som säger ifrån. Och det i sin tur öppnar upp för korruption där ledningarna gör vad de vill för skattepengarna. Öppenheten är grundbulten i hela samhället. [...] I det privata är man jättebra på effektivitet och att göra saker på konkurrenskraftigt sätt, men man har ingen tradition av yttrandefrihet. Och de kommer inte att frivilligt vända 180 grader. Ju mer det offentliga urholkas desto sämre blir det med öppenheten."
Inte nog med att det saknas tradition av yttrandefrihet i privata företag utan fackförbundet Kommunal varnar även för att många privata företag aktivt verkar mot yttrandefrihet genom att tvinga antällda att skriva på kontrakt om tystnadsplikt. Något som är förbjudet att göra inom myndigheter och allmänna organ.

Det är ganska lätt att kunna se att marknadsekonomin helt enkelt inte klarar sig själv när det gäller grundläggande demokratiska fri- och rättigheter. Någon fri kapitalism får ju totalt motsatt effekt när det gäller demokrati eftersom den saknar demokratiska instanser och därmed demokratiska traditioner. Därför är avregleringar ett direkt hot mot demokratin och individuella fri- och rättigheter - nyliberalismen är i sin konsekvens en inskränkning av demokratin. Kapitalismen behöver regleras för att någorlunda passa in i demokratiska ramar, där individerna garanteras rättigheter och friheter efter jämlika mått.


Lästips: Svensson om högerextremistiskt våld, Alliansfritt om utförsäljning av offentlig vård, Esbati om konstnadseffektivitet
Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,
Pingat på intressant

måndag 29 oktober 2007

Vad är en intellektuell?


Har just läst en intressant essä på Dagens Nyheters kulturavdelning, skriven av Mikael Löfgren. Han skriver om Stefan Collinis bok "Absent minds - ­Intellectuals in Britain" (Oxford University Press) och diskuterar med Collin och sig själv om vad en intellektuell kan vara och vad en intellektuell har ansetts som att vara i olika tider och i olika delar i västvärlden.

Termen "intellektuella" har och används än idag av vissa som ett skällsord. Är man intellektuell är man antingen verklighetsfrånvänd eller arrogant, eller både och. Detta tror jag har mycket med en överdriven kritik av den akademiska världens avskiljande från den reella verkligheten. I början en sund kritik, men som blivit vulgär i sin automatiska generalisering.

Det är inte automatiskt att akademiker eller intellektuella är frånskilda från den vanliga människans verklighet. Denna kritik har förut varit flitigt från marxistiskt, eller politiskt vänster-håll gentemot den akademiska arenan. Denna generella kritik är fel på grund av sin vulgära karaktär. Alltså när den underkänner den vetenskapliga akademiska sfären som automatiskt borgerlig fostran. Det är lätt att hamna i denna fälla, liksom det är lätt för representativa politiker att tappa kontakten med sina väljare. Men det är därför kritiken är så viktig och sund i sin konstruktivitet, inte i sin destruktivitet.

Ultravänstern har alltså fel i sin destruktiva hållning gentemot den akademiska och intellektuella sfären. Det är viktigt att de intellektuella och den akademiska världen inte sätts undan i ett hörn med total avskildhet från resten av samhället. Att det verkligen sker en växelverkan. Dessutom kan intellektualitet lära människan en stor del, bland annat självsäkerhet och hantering av kunskap. Ett redskap för en upplysning.

Stefan Collini listar en rad kännetecken som han tycker definierar en intellektuell:
1) åstadkommit något av konstnärligt, analytiskt eller kulturellt värde; 2) tillgång till medier vilkas potentiella publik är större än en krets av specialister; 3) artikulerat åsikter och ämnen som berör allmänheten; 4) gjort sig känd för att säga intressanta och viktiga saker på ett effektivt sätt i rätt medier
Collini gör precis det som jag skrivit ovan, en kritik av intellektuella genom att göra själva definitionen av dem i direkt eller indirekt koppling till resten av samhället, till resten av medborgarna. Och jag håller faktiskt med honom. Att vara intellektuell skulle jag vilja påstå mer ingående kunna: 1)ha en kunskapsbank; 2) som man kan reflektera över; 3) och kunna härleda ett sammanhang eller sammanband för att identifiera problem; 4) och därav kunna ta ställning i problemdiskussionen.

Att kunna ta ställning i sakfrågor/problemdiskussioner anser jag är den som definitivt definierar en intellektuell från en meningslös flip-flop-docka, som inte kan ta ställning för något annat än vad som i den offentliga politiska arenan anses vara säkert.


Lästips: Arbetargräs om USA:s hegemoni, Svensson om nyliberalismens koppling till kriminalitet, Alliansfritt om den nya arbetsmarknaden, Trotten skriver om försvarspolitiken, Mullvaden om det degenererade samhället, Röda Raketer om stora demonstrationer i USA
Andra bloggar om: , , , , ,
Pingat på intressant

lördag 27 oktober 2007

Så förvränger högern verkligheten - hur Anton Bergsmark har rätt och apologeterna fel

Märk väl min förvåning när jag för några dagar sedan läste en text skriven av en ung sosse, Anton Bergsmark, som luftade en blanding av klasshat och mediakritik. Underbart! Det tyder ju på att Socialdemokraterna ännu har en viss fot kvar i arbetarklassen och inte glömt sitt viktiga idéarv från marxismen.

Många bloggkommentarer förvrängde budskapet hos Bergsmark genom att hänga upps sig på hans retorik. På hans "klasshat" som hos vulgärliberaler oftast tolkas som något jämställt med personhat. Eller på hans om något kontroversiella kritik av borgerlighetens skenheliga humanism. Vad jag syftar på är naturligtvis ståhejet kring mordet på Riccardo som kablats ut bland borgarmedia ut till offentligheten.

Poängen som Bergsmark levererar är att det är något gravt misstänksamt att just Riccardos fall uppmärksammats och andra inte. Och här kommer klassanalysen in. Riccardo hade en omkrets som ger speciella fördelar som förklarar varför just hans mord blev uppmärksammat, och även i den grad som det förekom och fortfarande förekommer.

Istället har bloggkommentarer gett sig på med att ge tasksparkar på grund av termer som Bergsmark valt att använda i sin frustration. Ord som "retards" som riktas mot de som deltog i manifestationen mot Gatuvåld. Just detta ordval har högersossen Jonas Morian hängt upp sig på och tar det ur sin kontext och översätter det rakt av till svenska som "efterblivna", som för att insinuera att Bergsmark menar att de är efterblivna. Vilket naturligtvis aldrig varit fallet. Men det visar hur högersossar och andra vulgära högerfolk tar till halmstrå för att skina i den skenheliga humanismens strålar. "Se på mig, jag är snäll i alla fall!".

Men bloggare som Jonas Morian är falska eftersom de vet så väl andemeningen i Bergsmarks text. Det var inte att kalla folk för efterblivna eller att håna Ricardo. Anton Bergmarks text var ett sant utryck för det klassförtryck som vårt klassamhälle utgör mot sina medmänniskor. Det var ett uttryck över den frustration över att det måsta ta en överklasspojke som offer för gatuvåld för att samhällets strukturella våld tas på allvar eller i alla fall ges relativt stor uppmärksamhet i massmedia. En frustration som i sin hetta rann över glasets kanter där den naggats och stänkte på de personer som inte tycktes ha genomskådat detta hyckleri.

De andra vulgärliberalerna som reagerat på Bergsmarks text skallar om någon slags ond "socialism" som föder ett destruktiv personhat, något de felaktigt benämner "klasshat" (även Morian felbenämner det). För de har ju läst Bergsmark som fan läser Bibeln. "Bergsmark hånar Ricardo för han hatar överklasspersoner". Men visst, det är fel att tolka klasskampen till att aktörerna är personer när det handlar om ett strukturellt problem. Däremot är det en helt annan sak att använda personer som förklarande exempel. Varför Bergsmark reagerar är ju på grund av klassamhället, inte på grund av någon tom idé som inte har någon förankring i verkligheten. Han reagerar på det strukturella förtryck som vi ser dagligen.

Socialismen eller klasshatet handlar inte om något personhat mot överklasspersoner eller kapitalister. Utan klassteorin utifrån marxismen handlar om klassamhället som ett strukturellt problem. När socialister ropar "Krossa kapitalismen!" menar de inte att man skall genomgå ännu ett Stockholms blodbad med rullande kapitalisthuvuden. Utan 'krossandet' riktas mot systemetbyggnaden. Detta är busenkla fakta som jag lovar att högersossen Jonas Morian vet om och även de flesta liberaler. Men de förvränger och ställer oftast resonemang på dess huvud för att få igenom sina intressen. Skit samma om verkligheten fördunklas, de vill ju behålla strukturen som den är för det ligger i deras intressen.

Nu har Anton Bergsmark tyvärr tagit bort sitt inlägg, och tar tillbaka sina kontroversiella ordval som så fatalt missuppfattats och använts för politiska poänger. Det är synd för texten var sannerligen intressant ur en ren klassteoretisk analys. Hoppas bara att Anton Bergsmark inte förvrids av sina nyliberala partikamrater och fortsätter det Socialdemokratiska idéarv som den delar med hela arbetarklassen. Socialdemokratin behöver mer av personer som Anton. Och högersossen Jonas Morian fortsätter att göra bort sig angående Socialdemokratins Idéarv. Han borde läsa en av Socialdemokratins storheter Gunnar Gunnarson.

Relaterat: Anton Bergsmarks blogg Ung Mening - "Människovärdet vi fodra tillbaka", Politikerbloggen - "SSU-blogg hånar våldsoffer", STOCKHOLM CITY - Riccardo hånas på SSU-blogg
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , ,
Pingat på intressant

onsdag 24 oktober 2007

Ratatouille - bästa animerade filmen hittills

Ja, bättre än Shrek-filmerna till och med. Om man nu lyckas ta sig över hindret där Remy kan kontrollera Linguini genom att dra i hans hår...

Annars är den en glädjesprutande animation. Animationen och rörelserna är underbara. De har lyckats väldigt väl med detaljerna när det gäller råttans rörelser. Och, jo, den kräver nog att man är lite öppen för att se råttor en längre tid. Jag för min del älskar min tamråtta Busen, så det bara ökade underhållningen.


Andra bloggar om: , , ,
Pingat på intressant

måndag 22 oktober 2007

Fjodor Dostojevskijs ”Ynglingen” – en kavalkad av borgar & överklassens intrig och skvallervärld


Jag kommer ihåg att jag läste en kommentar om klassisk litteratur på en kulturblogg i sveriges bloggosfär för några månader sedan. Tyvärr kommer jag inte ihåg namnet på kulturbloggen men han skrev något fyndigt om hur berikande det kan vara att faktiskt ta sig tid att läsa de stora litterära klassikerna och befarade sig över att det faktiskt är ganska många som ljuger att de läst klassiker. Sedan radade han upp författare och kommenterade deras litterära skapande och jag fastnade speciellt för hans beskrivning av den ryska giganten Fjodor Dostojevskij, som av Ernest Hemingway uppfattades som den allra bästa författaren. Kulturbloggaren beskrev Dostojevskijs litterära verk som speciellt tunga jämfört med andra klassiska författare han listade, exempelvis Coetzy som han ansåg var ett bättre alternativ att börja läsa om man skall börja läsa klassiker.

Jag har tidigare läst ”Brott och Straff” av Dostojevskij när jag läste på gymnasiet och vad jag minns av den boken var faktiskt precis det kulturbloggaren påpekade, den var väldigt tung att läsa. Men ändå väldigt intressant och djup! Det fås inte glömmas. Den gav ett djupt intryck på min personlighet, och hur jag började se på intellektuella reflektoner. Men jag hade sedan dess inte läst något mer av Dostojevskij och när kulturbloggaren prumt beskrev hans verk som särskilt tunga begav jag mig till det lokala antikvariatet. Där lyckades jag finna två inbundna böcker med titlarna ”Ynglingen” och ”Onda andar”.

Jag har nu lyckats komma igenom boken ”Ynglingen”(originaltitel: Podrostok, Wahlström & Widström 1992) och jag måste påstå att den var förvånadsvärd lätt i sitt språk. Inte alls likadan vad jag minns från boken ”Brott och Straff”. Och jag tänkte dirakt på den uppfattningen av Dostojevskijs verk som allmänt tunga, att den inte stämmer riktigt. Språket i ”Ynglingen” är välbygt och flytande och det är just språket som gör att ”Ynglingen” blir mer lättillgänglig jämförelsevis med ”Brott och Straff”.

Annars bjuder den på intellektuella tankeknutar i sin spindelvävs-handling av sprudlande kaskader av intriger och skvaller mellan borgar- & överklassens Ryssland. Och det är just i intrigerna djupet ligger och det intressanta förekommer. Dostojevskij är lysande när det gäller att få psykologiska problem för ungdomens prövningar i vuxenvärlden att både bli verklighetstrogna och opretentiösa. Han beskriver med skarp penna det degenererande intrigmakeri som är så typiskt och viktigt för de högre klasserna i samhället att det känns helt rätt att påstå att det estetiskt typiska är Dostojevskijs storhet.

Men för att slutligen återknuta till min introducerande utläggning. ”Ynglingen” är ett exempel av Dostojevskij som mycket väl kan läsas som en relativ lättillgänglig bok bland de litterära klassikerna. Handlingen kan bli långrandig men språket är livlig och dessutom levererar boken en mängd lärdomar i franska uttryck, som jag redan upptäckt nyttan av.



Andra bloggar om: , , , , , , , , ,
Pingat på intressant

Åsa Linderborg skriver bra igen!

Läste precis en notis i Aftonbladets kulturavdelning där Åsa Linderborg med rätta angriper den avdankade vänstertidningen Arena för att gå grummligaa intressens vägnar.

Arenas Per Wirtén verkar nyttig idiot när han angriper kritiken mot regeringsdirigerade historiekampanjer, som den anti-kommunistiska som är planerad. Wirtén är nämligen en av dom som är fast i Kalla Kriget-agitationen. I den agitation där världen är svart och vitt och liksom fyrkantig. Kommunism är lika som sovjet. Punkt slut. Med samma logik är ju anti-kommunism som Hitler, påpekar Linderborg. Och Åsa har rätt. Jag har tidigare påpekat vilken överraskande naiv och dogmatisk syn vulgära anti-kommunister förhåller sig med.

I en sådan vulgär fyrkantig värld som anti-kommunisterna befinner sig i, är det kanske inte så konstigt att de tar till icke-demokratiska synpunkter som partiförbud och statlig historieskrivning. Skrämmande!

Uppdatering: Dessutom har Åsa Linderborgs bok "Mig äger ingen" nominerats till årets bästa skönlitterära böcker, Augustpriset. Grattis! Det förtjänar hon.


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,
Pingat på intressant

Livskommentar #3

Jag tror jag har pratat om detta i ett par år nu. Hur jävla glad jag över mina erfarenheter. Över att kunna veta hur jag fungerar och vart mina känslor ligger. Annars har jag gått vilse. Utan tron på mig själv skulle jag ha förintats för många år sedan. Utan känsla av mig själv. Utan någon respekt för mina känslor. Visst, det finns en baksida och det är skalet. Förhårdnaden från erfarenheterna genom mina 24 år. Men det är charmen. Varför jag kan älska en bok, som jag inte kan läsa. Älska den bara för dess mängd av dammlager och slitna kanter. Bevis för att den levt. Bevis på dess erfarenheter.

Erfarenheterna definierar mig till en självständig människa inom dess totala förutsättningar.


Andra bloggar om: , , ,
Pingat på intressant

onsdag 17 oktober 2007

Boo Westlunds jägaragitation i Värmlands Folkblad

Än en gång får man slås av att Värmlands Folkblad tillåtit en helsida till Boo Westlunds agitation mot rovjdur. En standardtaktik i Westlunds agitation är att försöka balansera ut sina åsikter med en "objektiv" eller "positiv" artikel. Idag handlar det om en artikel där jägare avlöjar norska tjuvjägare:
- De har hyrt en stuga av en annan norrman. Han har sagt att det gick bra jaga på markerna, men han har ingen jakträtt på vår mark, säger jaktledaren.
Norrmännen hade annars alla andra papper i ordning.
De hade tullat sina vapen vid gränsen och betalat för statligt svenskt jaktkort.
Och det var väl bra, att det visar hur bra jägare är att avslöja tjuvjägare. Problemet är dock att jägarkåren annars är urusla när det gäller att ta ansvar för den tjuvjakt som sker inom den. Den vill helst blunda och låtsas som om den inte finns. I alla fall inte påpeka den eftersom den innebär en stor fläck på jägarnas rykten. Men nu gick det bra i alla fall eftersom jägarna fick agera hjältarna, och att skurkarna faktiskt var norskar. Svenska jägare är allt mycket bättre. Men inte nog med det. De norska tjuvjägarna visar sig även vara ofrivilliga tjuvjägare. Fantastiskt! Det är synd om dem till och med. Balanserat och objektivt.

Så långt den "positiva" artikeln. En annan artikel på sidan av Westlund handlar om att "regeringens rovdjursutredare vill se klara gränser för antalet rovdjur kopplat till regionala toleransnivåer." Vilket i realiteten kommer att leda till en ännu mer urlakning av de redan utrotningshotade djuren och då tänker jag mest på vargen som håller på att dö ut av dåliga gener.
- Vi måste sätta gränser för trycket av rovdjur och även ta hänsyn till de ekonomiska skador de orsakar, säger Åke Pettersson.
Han vill se klara toleransnivåer och tydliga mål för rovdjuren. För Värmlands del handlar det i första hand om varg och lo.
Vad är det för ekonmiska skador? Klarar man inte av att skydda sina djur får man helt enkelt skylla sig själv och ta ansvar för att inte kunna ta hand om dem och ge dem tillräcklig skydd enligt min uppfattning. Men idag får djurägare kompensation och hjälp med skydd, mer än tillräckligt för att bortse några "ekonomiska skador". Tvärtom genererar rovdjuren ekonomisk tillgång i form av turism och representation. För att inte tal om den naturliga tillgång rovdjur ger. Och vad är det för trams om toleransnivå? Tolerans? De få som inte tycker om rovdjur har en direkt eller indirekt koppling till jägarkåren. Och det är de som står för mytifieringen att glesbygden skulle vara särskilt intolerant mot rovdjur. Det stämmer inte och det enligt ett par opinionsundersökningar. Mycket mer än vad jägarkåren har om saken. Varför skall en liten minoritet av befolkningen diktera över natur och medmänniskor?

Sedan förekommer två konstiga och korta notiser på sidan utan underskrift men troligen skriven och utvald av herr Westlund eftersom hans krivit de andra artiklarna på sidan. Den ena av dem handlar om en hund som blivit "offer" för en varg-"attack". Jag förbryllas varje gång sådana här händelser kan bli nyhetsstoff. Vad är det för viktigt att skriva om sånt här? Varför skriver man inte om alla de gånger jägarna sjuter ihjäl sina egna hundar (de är många fler än när rovdjur fäller en hund) eller när hundar blir överkörda? Eller varför inte fråga sig varför jägarna är så grymma och känslokalla att de låter sina "älskade" hundar springa lösa i vargrevir? Den andra notisen handlar om att några distrikt av Jägarnsa Riksförbund har skickat in en skrivelse till regeringen som handlar om ett krav på en undersökning om utplantering av varg. En modern myt som är vedertagen som just myt, bland annat av känd mytforskare och vetenskaplig DNA-undersökning. Att jägare än idag håller denna myt vid liv är tragiskt, men ännu tragiskt att Värmlands Folkblad ger utrymme som tyder på att detta är värt nyhetsutrymme. Skandal.


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,
Pingat på intressant

tisdag 16 oktober 2007

Illustration: "1984"


Jag är inte riktigt säker på titeln på denna illustration/teckning. Det är i allafall av Orwells tema "1984", där människan reducerats till blott reproducenter av ett samhällsystem. Mycket av den kritiken ser jag, och många med mig, i dagens liberala utslagningssamhälle. Vi har blivit varor/maskiner som används i att reproduktion av det rådande samhället. Allt genom "Den Enda Vägen".


Andra bloggar om: , , , , , , ,
Pingat på intressant

måndag 15 oktober 2007

Sheila Fitzpatricks "Everydag Stalinism" - en revisionistisk framställning

Sheila Fitzpatrick vill belysa hur det var för människan i staden att leva i 30-talets Sovjetunion. Med detta som utgångspunkt visar hon exempel på hur annorlunda eller onormalt det var att leva på den tiden, med konstant rädsla för utrensning vilket hindrade personer att avancera i karriärlivet. Ju högre och större befogenheter som man hade desto större var risken att arresteras av myndigheten. Men detta var också något som kategoriskt bemöttes med en allmän syn att vara modig, det fanns ett ideal att som en modig person utsätta sig för risker.

Hon visar också hur kastandet av NEP och skapandet av en centraliserad kommandoekonomi resulterade i en omfattande svart marknad av varor och tjänster som populärt kallades blat, det var också ganska omfattande att känna personer som fungerade som en sorts hjälppersoner. Dessa fenomen var nödvändigt i en tid med en överdriven knapphet av varor och tjänster som kunde resultera i att man kunde fastna i köer upp emot omkring 12 timmar. Förutom detta visar hon också att det p.g.a. knappheten så uppstår det ransonering av varor där vissa ”viktiga” personer får tydliga privilegier, som t.ex. partimedlemmar och ingenjörer. Detta ledde till att vissa uppfattade att privilegierna resulterade i att det skapades en ny överklass. När det gäller klassbegreppet ser man hos Sheila i inledningskapitlet att hon påstår sig utesluta en diskussion om en klass i sin framställning. Anledningen som hon framhåller som orsak vara påstår hon att klass som ett marxistiskt begrepp inte var nödvändigt i Sovjetunionen. Paradoxalt ger man sig in i en diskussion även vid ett sådant påstående. Boken innehåller då och då insinueringar om en ny ”klass”, det vill säga nomenklaturan av privilegierade partipersoner och byråkrater som hade en tydlig särställning bland Sovjetunionens befolkning. Denna nya klass är dock genom framställningen inte definierat av produktionsförhållanden men får ändå en bemärkelse av ”klass” vilket gör ändå att framställningen får en ton av ofullständighet. I vilket värde finns en utförd insinuation till att partipersoner är den nya elitskiktet i samhället, speciellt eftersom partiet åberopar sig själv till en marxistisk tradition om inte för att påpeka en sorts ironi över att samhällsomvandlingen i stort sett kunde liknas med att vända på en pannkaka.

De som är bekant med marxismen vet att i de ytterst få tillfällen Marx yttrade sig om ett möjligt framtida samhälle såg han ett samhälle utan klasser, det vill säga skikt i befolkningen definierat i produktionsförhållande. Inte en enda klass. Inga klasser överhuvudtaget. Därför är det inte så svårt att föreställa sig entusiasmen och fascinationen att påpeka en ironi över att partiet vänt på steken istället för att praktisera vad man åberopar sig själv. Men i sin iver är det lätt att tappa bort sig vilket klassbemärkelsen eller klassliknelsen har en tendens att göra. Det går inte att undgå en marxistisk bemärkelse när man insinuerar privilegierade skikt eller en ny ”klass” till en grupp människor som själva definierar klass efter marxistisk tradition. Liknelser och jämförelser till tidigare överklass före den ryska revolutionen gör inte saken direkt bättre, även om man noggrant eller förbiseende påpekar skillnaden.

Skillnader mellan de privilegierade byråkraterna och de tidigare ägarna av produktionsmedlen är att en förändring av det senare inte nödvändigtvis behöver en genomgripande samhällsförändring, också kallat revolution, för att förändringar av privilegier skulle skötas. Detta kunde skötas av politiken som i motsättning till tidigare.

Sheila visar också med sin bok att efter vad hon kallar den kulturella revolutionen med att Oktoberrevolutionen skall ha på slutet av 20-talet resulterat i en omfattande ändring i kulturella värden med bortkastande av ”borgerliga” värden. Detta ändrades i och med ingången i 30-talet då det blev godtagbart med vissa varor och kläder som förut ansågs vara förgånget. En liknande faktor som ändrade som hade ganska stor konsekvens var det faktumet att uniformer och graderingar återupptogs i samhället efter att tidigare i och med revolutionen ansetts vara förgånget.
En annan tes som Sheila bedriver är vad hon kallar den stigmatisering som utbredde sig bland befolkningen där ”fel” härkomst räckte för att få en stämpel som fiende och få konsekvenser som mindre befogenheter, exempelvis att få rösta. Detta fick som en övergripande konsekvens att många människor försökte dölja sin släkthistoria och tillhörighet vilket i sig fick konsekvens att den samhällige paranoida inställningen ökade.

I sitt sammanhang känns framställningen kort efter läsning tillfredställande mycket på grund av de otaliga detaljerna hon ställer fram för läsaren. Men ändå är mångt och mycket redan skildrat vad gäller exempelvis de privilegierade byråkraterna och det sociala marknadssystem som florerade. De källhänvisningarna som används känns tyvärr också hängande i luften i och med att mycken tyngd lutar sig mot intervjuer och tidningsartiklar. Jag skulle ändå vilja påstå att framställningen har sitt värde i att det ger en viss uppfattning i sin kontext hur det var att leva ett vanligt urbant liv i Stalinsovjet.

Martin Malia kritiserar ganska fränt Sheilas framställning i en artikel i TLS. Där ifrågasätter han ifall man förstår utvecklingen i Sovjetunionen bättre i och med Sheilas bringande av mer vetande och påpekar att boken "Everyday Stalinism" mysteriskt nog inte gör att vi förstår detta i större grad. Istället påpekar Malia att "Everyday Stalinism" istället radar upp fenomen som privilegier till nomenklatura, blat, och Stalins terror som faktiskt inte är några nya vetanden. Malia sätter sig ifrågasättande även på Sheilas framställning av liknelsen av Tsarryssland i och med införandet av pass-systemet. Hur går det ihop med den tidigare förställningen av en modernisering? Malia kritiserar också Sheila för att praktisera revisionism i och med att hon påstår att den kulturella revolutionen skulle vara som en social klasskamp. Något sådant fanns inte hävdar Malia. Och jag är böjd att hålla med.


Andra bloggar om: , , , , , , , ,
Pingat på intressant

söndag 14 oktober 2007

Rätten till fri abort - utrota stigmatiseringen och tabun!

Jag har på sistone reagerat kraftigt på diverse insändare av abortmotståndare i den lokala tidningen, och kan för mitt liv aldrig förstå deras destruktiva moralpredikerande. Jag kan se den direkta reaktionen på deras värdemoral när de implementerar hur "hemskt" och "traumatiskt" en utförd abort är, både för ett objektivt (religiöst, metafysiskt) värde och för den berörda kvinnan. Den talar om för kvinnor att de ska må dåligt. Att det är det normala. Och mycket av mina erfarenheter är tyvärr att folk i gemene faktiskt tror att det är det normgivande. Detta är inget annat än en destruktiv norm som talar om hur man skall tänka och handla. Men som RFSU med rätta påpekar säger den vetenskapliga forskningen att det snarare är en myt än en sanning. De flesta har inte psykiska men efter en abort. Det är helt okej att inte ha det, men det självklart också helt okej att ha det och det är här Erik Sandbergs Dokument Inifrån kommer in.

Erik Sandberg fokuserar på de kvinnor som faktiskt får allvarliga psykiska men. Han visar hur de tyvärr blivit förbisedda på grund av en så kallad "polariserad debatt", mellan abortmotståndare som attackerar rätten till fri abort och abortförsvararna som lyfter upp att kvinnor faktiskt inte mår så dåligt efter abort. Erik har en intressant poäng. Vi skall absolut inte glömma de kvinnor som faktiskt får psykiska efterverkningar, men faktum kvarstår: De allra flesta mår bra och får en lättnad-känsla efter. Och Erik har fel på en viktig punkt nämligen att detta förbiseende av de som behöver stöd skulle vara ett led av att RFSU:s eller liknande abortförsvarares resonemang. Det har snarare med att sjukvården inte är tillräcklig och att det föreligger en samhällig tabu kring abort och att man därför undvikar att prata om det. Det är just denna tabu som RFSU och abortförsvarare försöker angripa genom att bekämpa den destruktiva stigmatiseringen. Det är okej att må bra, det är okej att må dåligt. Men för i helvete, säg inte att kvinnor mår dåligt av abort!

Eriks dokumentär var säkerligen välmenande innan men den visar på klara ställningstaganden med misstänksamma kameravinklar och musik. Den blir i sitt hela ett misstänkliggörande av hela aborträtten vilket han ju faktiskt försöker att undvika. Han gör samma misstag som han kritiserar RFSU att göra - fokuserar. Något som är viktigt att påpeka är att den extrema organisationen "Ja till livet" inte på några sätt kan jämställas med den toleranta och tillika nyanserade organisationen RFSU. Om man utgår ifrån Eriks dokumentär kan man få uppfattningen att man kan göra en sådan liknelse. Vilket blir ett stort minus för dokumentären. Alarmerande och onyansierad.

Efter att denna dokumentär visades på SVT svarade Lena Lennerhed (förbundsordförande för RFSU) på RFSU:s hemsida att:
De kvinnor som upplever känslor av sorg och kris måste bli bemötta utifrån sina behov. De måste få information om, och rätt till, de stödsamtal som den svenska abortlagen föreskriver, såväl före som efter aborten. Samtidigt är det viktigt att respektera kvinnans egna val och beslut om huruvida hon vill ha ett stödsamtal eller inte.

RFSU förminskar inte på något sätt de känslor som kvinnor upplever efter en abort. Vi är måna om att kvinnor som söker abort får del av alla de rättigheter som står inskrivna i den svenska abortlagstiftningen.
Och därmed slår hon huvudet på spiken när det gäller problemet med Eriks dokumentär. RFSU har ingen som helst anledning till att förminska känslor som en del kvinnor kan få av abort. Men RFSU är särskilt viktiga därför att de samtidigt bekämpar den destruktiva norm-stigmatiseringen som både slår mot kvinnor som känner en lättnad och de som känner en oro efter utfören abort.


Samtidigt: Slovakien: Aborträtten under attack, Kroatien vägrar ta ansvar för sexualundervisning
Extra läsning: Kvinnor beskriver sin positiv erfarenhet av abort
Andra bloggar om: , , , , , , ,
Pingat på intressant

lördag 13 oktober 2007

Fan va gött! Grattis Al Gore och *in-your-face* på reaktionärerna!

Haha... vad mer kan man göra än att dra lite på smilbanden nu när nobels fredspris utnämnts till Al Gore och FN:s klimatpanel? Det är ju utmärkt! Både för miljöns skull och för alla reaktionära högerbloggare som skriker halsen av sig i chocktillstånd.

Men visst undrar man varför en miljökämpe får fredspris? Man kan ju spekulera naturligtvis. Om vi lyckas rädda miljön ifrån växthuseffektens globala hot så räddas inte bara svenska tallskogar och brasilianska regnskogar utan hela världen som vi ser den idag. Stundande kaos skulle undvikas. Väl värt ett fredspris. Men det kräver ju en utvecklad förklaring vilket jag antar kommer att vara fokuset en längre tid framöver.

Men Herre Lenin va gött det är att se högerreaktionärerna vridas av chock efter nyheten.

Den svenska högermedian fortsätter också den att spinna vidare den reaktionära pajkastningen. Svenska Dagbladet och Expressen för vidare en förvrängd uppfattning om ett speciellt rättsfall i Brittanien. Högermedian missar totalt essensen i domarens kommetarer. När dommaren säger att Gores film är “broadly accurate” så hänger man upp sig på de nio fel domaren säger sig ha hittat i filmen. Men som vetenskapsbloggen Dentiod framlägger så är inte dessa "sakfel" några fel, inte ens domaren själv beskriver dem som fel utan som 'fel'. Man undrar ju om det råder en total blindhet hos gammelmedia? Men samma hysteri fanns när Moores Farenheit-film var på tapeten, då skreks det om en massa fel som egentligen inte var några fel. Same shit...

I alla fall, ett stort grattis till Al Gore och FN:s klimatpanel! Det förtjänar ni!


Bloggosfären: Emretsson, Blogge, Det Progressiva USA, Biology and Politics
Andra bloggar om: , , , , , , , , ,
Pingat på intressant

fredag 12 oktober 2007

Boris Benulic är igång igen

Tillbaka till Kommunistiska manifestet! uppmanar Benulic vid en pinsam reflektion av Birros underbara tv-serie "Upp till kamp!". Men Benulic är ett typexempel på att vem som helst kan använda termer och totalt misslyckas att definiera dem. Benulic är och har aldrig varit marxist, han har närmast vigt sitt liv åt att förvanska och förvrida den marxistiska terminologin. Ett projekt som tidigare var flitigt inom stalinismen och dess avart maoismen. Benulic har inte lärt av stalinismen, som han uppmanar andra att göra. Pinsamt.

I sin senaste kolumn i Metro lägger han av en kavalkad mot den offentliga sjukvården och vänder verkligheten på dess huvud med en uppseendeväckande tes. USA:s sjukvård är bra! Kubas är dålig! Det är så uppseendeväckande att det blir tröttsamt. Det är nästintill regel för liberala debattörer att köra en tvärtom-metod vad gäller polemik eller diskussion ö.h.t. Att vända resonemanget på dess huvud och sedan hammra dit ett utropstecken. Allt för att förvirra. Allt för att inte låta motståndarna vinna argumentation.

Men Benulic orkar inte ens styrka sin tes. Det enda han lyckas med är att ge exempel på när svensk sjukvård inte lyckats och samtidigt påstå att det inte finns någon undersökning som säger att privatisering är sämre än offentlig sjukvård. Benulic kanske skall ta och botanisera lite bland forskningsvärlden innan han uttalar sig. Det finns faktiskt en undersökning som just kommer fram till den slutsatsen - att privat sjukvård är sämre än offentlig. Och det i en svensk forskning. Benulic flummar till och vänder verkligheten upp och ner för att få sin tes igenom.

Kuba är dålig påstår han. Han har sett Kubas sjukvård påstår han. Jaha? Vad säger det? Nada. Ingen jämförelse, ingen förklaring. Och därmed kan man inte dra någora slutsatser eller diskutera hans påståenden. Meningslöst.


Andra bloggar om: , , , , , , , ,
Pingat på intressant

torsdag 11 oktober 2007

Nyliberalismens ogrundade påståenden (del 2)

Jag sitter här på Karlstads Universitet med ett ex av "häften för kritiska studier" (hfKS) och läser en intressant artikel skriven av Daniel Ankarloo. Den handlar om de nyliberala påståendena om att avreglering genererar större välgång och jämlikhet. På mycket återknyter det till en kort framställning jag tidigare gjort på denna blogg. Daniels artikel i hfKS ger dock fler källor till att de nyliberala påståenda är ogrundade och därtill att de faktiskt är just de källorna som nyliberalerna själva hänvisar till. De källorna jag syftar på är självklart Fraserinstitutet och The Heritage Foundation, som bägge samlar och kategoriserar länder i index av "ekonomisk frihet", vilket innebär en blandning av nyliberala målsättningar som låga skatter, privat egendom, liten offentlig sektor och fri handel etc.

Vad Daniel Ankarloo gör är att lista de bägge källorna för det flummiga "ekonomisk frihet" och jämföra dess rankning av länderna med OECD:s rankning av välstånd i industriländerna. Och det slående är att man inte kan se något entydigt samband mellan graden av "ekonomisk frihet" och grad av välstånd. De tre länder som hamnar högst upp på på BNP-listan är Luxemburg, Norge och USA. Luxemburg och USA får av de bägge källorna av "ekonomisk frihet" realativt höga värden men Norge sabbar sambandet genom att komma med en mycket låg siffra med "ekonomisk frihet". Problemet för sambandet mellan "ekonomisk frihet" och välstånd fortsätter genom listan.

Ankarloo visar också en intressant jämförande studie vad gäller just vårt land, Sverige. När han jämför Sveriges rankning i BNP genom åren och graden av "ekonomisk frihet" ser han att Sverige har ett klart samband där ju mer avregleringar vi gjort desto mindre välstånd har landet fått.

Vidare går Ankarloo och jämför listrankning vad gäller förhållandet mellan "ekonomisk frihet" och jämlikheten, levnadsstandarden och medellivslängden. Och samma saknad av entydiga och svårigheter finner vi där. När det gäller just jämlikheten finner vi ett klart samband - en ökad avregelering ger en ökad ojämlikhet.


(Källa: hfKS 2007/195-196, Högerpopulismens grund)
Andra bloggar om: , , , , , , ,
Pingat på intressant

Peter Erikssons meningslösa partiretorik är farligt

Man blir matt av reotik som misshandlas till meningslös gallimatias. Miljöpartiets Peter Eriksson har ju, som vi nu fått oss tilldelade genom massmedia, sålt sin själ för uppmärksamhet.

Det är tråkigt på många plan.

För det första underminerar det politikens och demokratins roll genom en förstärkning av steorotypiseringen av de verklighetesfrånvända "politikerna". Detta bygger ju också på den allmänna uppfattningen av politiker som just riksdagspolitiker. Det är ju de som syns och därmed får representera politik i allmänhet.

För det andra är det en farlig väg för just politiken att gå en meningslös retorisk linje. Om politiken håller sig med retoriska termer utan att definiera eller underbygga dem så blir en sund demokratisk polemik svår om inte omöjlig. När Peter Eriksson påstår att Vänsterpartiet är "bakåtsträvare" underförstår han en massa saker som han inte definierar och hans påstående blir då meningslöst. Det blir i den politiska retorik-kontexten ett liberalt verbiage, alltså byggt på känslor mer än rationell argumentation.

Så, det är tragiskt att Peter Eriksson slagit in på en väg, som faktiskt är farligt både för allmänheten och politiken i sig. Får väl bara hoppas att detta var ett undantagets groda, än en reell förändring inom den politiska retoriken i stort.


Bloggosfären: Morian, Sjölander, Jinge, Hanna Löfqvist , Världen enligt Johan, Kärlek & Socialism, Ilona, Esbati, Svensson 01, Svensson 02, Röda Raketer, Nyliberal is Good!, Trottens betraktelser
Media: DN 01, SVD 01, SVD 02
Andra bloggar om: , , , , , ,
Pingat på intressant

tisdag 9 oktober 2007

Vad är konst?

Jag har i diskussioner med min flickvän botaniserat bland mina tankar kring konst och vad vi menar med konst. Vi kom in på denna diskussionsväg här om dagen när vi var och tittade på konstutställningen i Hagfors Statshuskällare. Det var en utställning hållet av Hagfors Konstförening, som brukar ställa upp med intressanta utställningar. Kommer ihåg en irakisk konstnär ifjol som berörd mig speciellt. Men i år var det blott en tavla som intresserade och det var ett motiv av ett äldre par som satt på en soffa, där gumman var halvt genomskinlig. En stark, men kanske krystad idé. Men ändå något intressant eftersom den sa något.

Och det är väl här diskussionen bredde ut sig. Vad är konst frågade vi oss. Vi bägge frågade oss om blott tinget kan vara konst och om det verkligen är upp till personen som ställer ut det som definierar det som konst. Tidigare om åren var jag av den uppfattningen att det var upp till personen, alltså "konstnären", att bestämma om det var konst eller inte. Men på senare tid har jag kommit underfund med termens och begreppets funktion och skillnaden emellan. Konst som begrepp måste ha en specifik definition, annars är allt konst. Och är allt konst är inget konst - eftersom något som förklarar allt och allting i självaverket inte förklarar något. Man måste alltså definiera begreppet konst, och inte lämna det år "var och en".

Konst måste bygga på en idé. Det var detta vi kom fram till. Det var det som skillde hantverket ifrån konstverket. Hantverket skapas oberoende från en övergripande idé och uteslutande från dess funktionalitet. Konst måste bygga på en idé som man vill förmedla. En sorts kommunikation.

På den berörda konstutställningen på Hagfors Stadshuskällare ställde man också ut skulpturer. Där hälften ungefär var utställda av Hagfors Konstförening från det lokala tågmuseet. De hade alltså ställt upp ting som aldrig varit tänkt att förmedla någon idé utan var blott skapade för sin funktionalitet. Detta var alltså ingen konst. Det var hantverk. Och det är väl här vår slutsats kommer in på en kritik av den postmodernistiska konsten. Ting som tas från verkligheten ut ur sin naturliga kontext till ett annat, säg en konstutställning, blir inte konst bara för att konstnären vill ställa tingets natur på huvudet. Det kan sannerligen vara intressant ur ett kritiskt och radikalt perspektiv, men inte ur ett rent konstperspektiv. Postmodernistisk konst är helt enkelt inte konst, det är blott en handling som visar ett ting utanför sin kontext. Men är då inte detta en idé då? Jo, men idén finns i handlingen, inte i tinget. Och då kan man visserligen diskutera om man ser handlingens "konstnärliga" uttryck i tingets ickekontext. Men jag tvivlar på det eftersom det är beroende på om personen, d.v.s. "konstnären", kommunicerar sin idé till handling till betraktaren. Och då blir det än en gång relativt.


Andra bloggar om: , , , , , ,
pingat på intressant

söndag 7 oktober 2007

Anders Björnsson blandar ihop korten

Läste historikern Anders Björnssons debattartikel på SvD:s hemsida, där han polemiserar mot Humanisterna och dess ordförande Sturmark, samt statliga förbud mot religiösa/kulturella symboler i Frankrike.

Han har en bra poäng som han spinner vidare på och försöker foga samman med Humanisterna. Men det är också där som det hela faller på sina egna ben. Humanisterna har ju ingenting med vad Frankrike håller på med. Humanisterna har inte kampanjat eller diskuterat något förbud.

Men jag håller med att han har en poäng i att man inte i toleransens/humanismens namn bör införa statliga förbud mot religiösa symboler. Men detta har som sagt inget med Humanisterna att göra. Och då faller hela Björnssons debattartikel ihop som ett korthus. Foget krackelerar och spricket.


Bloggosfären: Blogge, Logografen
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,
Pingat på intressant

Johanna Altenstedt har inget lärt

Läste genom Blogge att Johanna Altenstedt låtit sig intervjuas i radio (SR, P1 - Publicerat "Ett outsinligt webbhat") utan att programmet låtit någon svara på hennes anklagelser och historier om den aktuella händelsen. Ett klassiskt exempel på opartiskhet.

Men det intressanta är att Johanna Altenstedt viftar bort kritiken som ett "drev" som enligt henne tycks vara "surrealistisk". Detta utan att närmare gå inte på varför. "Drevet" har missförstått. Det är "surrealistiskt" för att kritikerna inte tycker som hon.

Hela denna diskussion och kritik kom från att Altenstedt hade hotat Isabella Lund, och erkännt på bloggen att hon hotat, men nu helt plötsligt bestrider hon att hon hotat. Surrealistiskt? Ja tydligen. Och hon låter istället för en konstruktiv argumentation låta sig hållas med ett ensidigt mantra om anonymitetens ställning i diskussioner. Enligt henne är det ju tydligen ett hot mot demokratin att det finns demokratiska rättigheter som ger människor rätt att vara anonyma. Och det är just detta mantra som hon och någon viss LO-bloggare använder sig av istället för att argumentera, eller för den delen föra en konstruktiv diskussion.

Så, det är något allvarligt fel med att betrakta en bred och mångsidig reaktion på en orättfärdighet som ett simpelt "drev". Men Altenstedt har rätt till sin skeva verklighetsuppfattning, hon har naturligtvis rätt till yttrandefriheten och de demokratiska rättigheterna som alla andra. Men Sveriges Radio har vissa regler om opartiskhet som skall följas och som i detta fallet inte följts. Det är tragiskt ur många synvinklar. När personer börjar ifrågasätta kommunikationer och ett öppet samhälle med att "internet är farligt", eller att bloggar, forum eller andra arenor för kommunikation och polemik är farliga så bör man vara på sin vakt. En fri polemisk arena är en förutsättning för en sund demokrati eller samhälle för övrigt.

Men Altenstedt har å andra sidan effektivt lyckats vrida uppmärksamheten åt sidan ifrån hennes debatteknik till anonymitetens vara eller icke vara. Vad det egentligen handlar om, som sagt, är det faktum att Altenstedt hotat en motpart i en polemik till tystnad. Och att SR:s program Publicerat är partiska i sin journalistisk. Journalistetik verkar vara frånvarande från både Åke Petterson och Johanna Altenstedt.

SR: "Ett outsinligt webbhat"
Bloggosfären: Isabella Lund svarar med fakta mot Altenstedts missvisningar, Aqurette, opassande, LouiseP, Basic Personligt, Electric Sheep
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,
Pingat på intressant

onsdag 3 oktober 2007

80 döda efter abortförbud i Nicaragua

När andra länder i Latinamerika är på väg mot mer demokrati och tillämpning av mänskliga rättigheter är Nicaragua på väg åt motsatta hållet när det gäller respekt för mänskliga rättigheter
Det säger Human Rights Watch enligt Ekot idag. Nicaragua har abortförbudet som infördes för ett år sedan och Human Rights Watch hävdar nu att 80 människor har dött på grund av detta förbud. "Inte ens när graviditeten lett till så svåra komplikationer att kvinnan riskerar att dö har hon rätt till abort i Nicaragua längre." förklarar Ekot. Och det är fördjävligt, men målande om hur förbud mot abort kan få för konsekvenser - om abortmotståndarna får igenom sina irrationella krav.



Andra bloggar om: , , , , , ,
Pingat på intressant

Katrin Schulman går i mytfällan

Läser genom "Den Osynliga bloggen" hur Katrin Schulman trampar i det reaktionära träsket i den senaste schulmanska känslostormen.

Katrin Schulman har nämligen fått nys om ett spektatulärt exemplar inom socialbidragsvärlden. Det handlar om en man som hon inte tycker borde få bidrag. Och, det handlar naturligtvis om "hårdrock-killen" som alla högerreaktionära bidragshatare mantrar om. Om hon hade varit mer uppmärksam under det program som hon fick informationen ifrån (Boston Tea Party med Filip och Fredrik) så hade hon också hört kommentarerna från panelen om just detta spektakulära exempel. En viktig kommentar som fälldes under detta program var just det som dessa högerreaktionärer, och resten av det civila samhället förresten, borde få reda på: Det är helt enkelt inte så enkelt. Nu fälldes inte kommentare precis så men kontentan var ungefär så att dra spektakulära exempel för att göra generella slutsater är en omöjlighet. Dessutom har vi inte all informarion i just detta exempel. Massmedia har en tendens att vilseleda med falsk information genom uteslutande, ibland medvetet och ibland omedvetet.

Faktum kvarstår. Den kampanj som blossat upp från det reaktionära träsket angående det "ökande" bidragstagandet är och har alltid varit en hets- & mytkampanj. Den bygger på felaktig statistik och ideologisk-retoriska manövrer. Och Katrin Schulman har trampar rakt ner i det. Svalt det helt och ivrigt i sitt hat mot bidragstagare. Oftast när dessa reaktionära pratar om "bidragstagare" så handlar det inte heller om de faktiska bidragstagarna. Alltså inte de som faktiskt får hjälp på grund av sin av någon orsak sänkta förmåga. Istället handlar det om några fuskare, som av någon anledning blivit representater i reaktionärernas argumentation. Alarmismen om bidragsfusket är också den en del av hets- & mytkampanjen och den insinuerar till och med suspektion i och med ordvalet (fusk). Något utbrett bidragsfusk existerar inte, det är därför de stora orden snabbt förvann när utredningarna gjordes kring detta.

Medans "bidragsfusket" är försvinnande liten kostar skattefusket 100 miljarder kronor om året. Men reaktionärerna vill inte bry sig om skattefusk, det skulle ju betyda en uppmärskamhet om att företag (läs: kapitalism) inte är så rumsrent som reaktionärerna vill påskina. I en undersökning gjord av Ekot så var vartannat företag berett att fiffla med fakturorna för de hushållsnära tjänsterna. Men reaktionären Maud Olofsson gör en bagatell av fusket. Dessutom planerar vår reaktionära Högerregering på att lägga ner Ekobrottsmyndigheten och ska inte längre ta in uppgifter om folks förmögenheter. Allt för att minska uppmärksamheten på hur företag (läs: kapitalism) kan ruttna och förstöra. Kapitalism är automatiskt bra, den kan klara sig själv tycker våra kära reaktionära nyliberaler. Att verkligheten förhåller sig tvärtom spelar ingen roll, Maud har funnit ljuset!

Högern har sannerligen en tendens att sparka ned och slicka upp. Lägga ner Ekobrottsmyndigheten och ignorera skattefusk. Men ändå slå på stora trummor över ett fusk hos arbetslösa och sjuka människor. Silar mygg och sväljer kameler?

Uppdatering: Den borgerliga tidningen SvD tycker att Ekot är elaka som "bara" fokuserar på fusket och inte på dom "bra" sakerna.
Åsa Petersen skriver bra på Aftonbladet.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , ,
Pingat på intressant

Mänsklighetens framtid är vänsterns ansvar

I dag har samhället på många sätt gått ner i en misantropi. Ett hat och stigmatiserande av de svaga individerna i samhället. De är lata och odugliga, men framförallt ovärdiga vår gemensamma tid och resurser. Vi skall spara på våra gamla och unga. De ger ju inget, utan bara tar. Vi skall jaga och stigmatisera sjuka och arbetslösa. De ljuger och parasiterar. Egentligen kan de alla bidra till samhället, men de vill inte, de saknar moral.

Denna moralistiska uppfattning är i sitt innersta väsen kortsiktigt för att den är känslomässig. Den bygger på en djup avundsjuka på jämlikheten. Värdet finns inte i människan självt utan i den självförvärvda eller tilldelade statusen, en självisk känsloreaktion på att alla människor förtjänar ett drägligt liv.
Detta är en ideologisk högerståndpunkt. Byggd på en människosyn som talar om att hon är självisk i sin natur och att den är statisk. Människan har alltid och kommer alltid att vara självisk enligt högerns apologeter. Därför är det liberala utslagningssamhället naturligt och därmed underförstått också bra.
Men människan har ingen statisk natur. Hur hon handlar och tänker är beroende av det sammanhang och förutsättningar som tillges henne. På detta plan ger inte högern något svar. Den är ju reaktionär och konservativ.

Men ändå sitter den på makten. Den har tolkningsföreträdet men saknar svar och problemlösningar för människans situation. Globala miljöproblem kräver regleringsåtgärder i den globala marknadsekonomin. Här kommer inte heller ”nyhögerns” iver till fri marknadsekonomi med några svar och problemlösningar. Istället kommer den med problem med ökade klyftor.

Nej, mänsklighetens och världens framtid ligger i vänsterns ansvar. Men den kräver att vänstern kryper ut ur högerns skugga och återigen börjar tro på sig själv. Det är den som har medlen att avskaffa de fossila bränslena, som hotar själva existensen av människan. Det är den som inte värderar människorna olika på grund av dess klass och förmåga. Dagens problemlösningar är ett allt för stort ansvar för att lämnas till ett fåtal kortsiktiga och själviska apologeter.
För att låna två utmärkta frågor – Socialism eller barbari? Socialism eller barbeque?


PS: Denna lilla text skickade jag in till VF:s insändarsidor och har idag fått den publicerad.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,
pingat på intressant
 
 
Copyright © LOKE - KULTUR & POLITIK
Blogger Theme by BloggerThemes Design by Diovo.com