Har nyss sett Debatt på SVT där det debatterades om vad som är konst och bland annat Demirbag-Stens anklagelser mot den antirasistiska och feministiska tidskriften Mana i Kulturrådet. Nu har det ju visat sig att Dilsa och hennes apologeter (Henrik Bachner bland annat) fått fel, och tidskriften fått rätt genom att den fortsätter att få statligt kulturstöd från Kulturrådet.

Men trots att Dilsa och Bachner avslöjats med felcitering och feltolkningar av text, och nu samt med att Kulturrådet ger Mana rätt efter anklagelserna så fortsätter Demirbag-Sten att agera yrvaken. Dock förnimmer man som tittare en viss irritation hos Demirbag-Sten som inte riktigt lyckas nå publiken med sina ogrundade anklagelser. Istället bemöts hon med oförståelse för hennes beteende inom Kulturrådet. Och det med rätta; för varför upprepar hon som ett mantra att hennes agerande inte skulle vara en politisk censur? Istället har hon hafsigt slängt ihop en ursäkt med att tidskrifter som Mana kan publicera hur bra som helst utan Kulturstödet (SIC!). Som om Kulturrådet i självaverket är onödigt. Varför befinner sig Demirbag-Sten i Kulturrådet då?

Dilsa Demirbag-Stens irritation över att inte få som hon vill syns tydligt då hon systematiskt försöker avbryta Manas ansvarige utgivare Babak Rahimi (som förgäves försöker få någon syl i vädret) med antingen suckar eller helt enkelt försöka förleda diskussionen till något annat. Ett tecken på Demirbag-Stens pubertala retorik och polemiska stil, som vi tidigare kunnat läsa i Expressen bland annat. När Babak Rahimi slutligen säger till Demirbag-Sten att sluta avbryta honom så ryter Demirbag-Sten till och menar att det i själva verket är han som avbryter! Vem lever egentligen i en ding-ding-värld?




Andra bloggar om: Mana, Dilsa Demirbag-Sten, antisemitism, antirasism, feminism, debatt, SVT, diskussion, pubertal, censur, politik, Babak Rahimi
Pingat på intressant