Vad betyder begreppet antisemitism? Och vart kan detta fenomen befinna sig?

Begreppet formulerades i Tyskland år 1879 av en viss Wilhelm Marr, samma året bildades även den tyska Antisemitligan och två år senare höll ligan sin första Antisemit-kongress.

År 1881 utfördes de blodigaste pogromerna mot judarna sedan medeltid i 167 städer och byar i Ryssland.

Mitt i detta antisemitiska decennie 1880, med radikala och akademiska antisemiter, tar kanske nordens kändaste antisemitiska vänsterman Johan August Strindberg avstånd från den antisemitism han tidigare anförtrott. Hans danske judiske vän och representant, Edvard Brandes får stå för den danska översättningen av Röda Rummet 1885, som på uppmaning av Strindberg i brevkorrespondens skulle stryka eller skriva om de stycken som behandlar juden. Även Karl Otto Bonnier skulle få detta uppdrag av Strindberg i nyutgivning av boken Svenska folket - men Bonnier vägrade tyvärr.

En som inte vägrade Strindbergs uppdrag var Emil Schering som publicerade den första upplagan av Svenska folket i Tyskland år 1942. Där har Schering strukit allt som skulle kunna ha tolkats som antisemitisk, och levererade således en bok om det svenska folket till det tyska folket där det stod att läsa hur det är folket som gjorde historien - inte hjältarna, att det var en skyldighet att kritisera en förtryckande härskare och att Karl XII var extremt feg, samt att folket hade rätt att välja sina ledare och att störta dem.

Så blev även Sveriges första antisemitiska vänsterman även en intellektuellt reflekterande vänsterman som ångrade sig och erkände fel. För mig som svensk vänsterradikal är Strindbergs intellektuella storhet något att se upp till och vara stolt för.

Antisemitismen har funnits och finns alltså inom vänstern. Men på samma sätt som villfarelser frekventerar genom hela samhället. Dumheter existerar ändock - vilket inte skall och inte har förnekats! Vänstern som grupp är inte immuna mot dumheter, som vilken annan grupp.

Bloggkamraten Anders Svensson har ändå rätt i att:

Anledningen till att det så sällan diskuteras i vänstern är ju av den enkla anledningen att antisemitism inom vänstern är ovanligt och inom den organiserade vänstern (folk aktiva i olika vänsterorganisationer) extremt ovanligt. Det är alltså inget större eller viktigare problem inom vänstern som sådan, men diskuteras trots allt med jämna mellanrum ändå.

Innebär detta då att det inte finns någon antisemitism inom vänstern. Inte alls, det finns antisemitism, men den är alltså ytterligt begränsad. Vanligare är antisemitism dock inom en del av de grupper som dyker upp i vänsterns Palestina-demonstrationer eller antikrigsdemonstrationer. Ofta rör det sig om ungdomar från familjer med ursprung i mellanöstern (dock väldigt sällan om palestinier). I kombination med att Israel-vänner ständigt gör egna kopplingar mellan judendom och Israel genom att ordna hyllanden av staten Israel i synagogor kan detta leda till att vi får vad som ser ut som och i praktiken är antisemitiska yttringar i en del demonstrationer.

Antisemitism inom vänstern är ovanlig. Där den finns; exempelvis kring personen Israel Shamir bygger det nog mer på överdriven stolthet och personlig hybris än ett grundligt hat mot judarna som folkslag. Men den finns, och även om det existerar p.g.a. villfarelser är den lika illa, och lika nödvändigt att bekämpas som vilken annan antisemitism i samhället.

När bloggkamraten Anders Svensson återpublicerade Andreas Malms artikel "Kväljande antisemitism", som riktade kritik mot den unisonta liknelsen mellan Nazitykland och Israel och den antisemitism som florerar kring personen Israel Shamir, skrev jag en gillande kommentar:

"Jag håller med Malm till fullo (och då även dig Svensson) om att villfarelserna inom Vänstern måste bemötas. Jag tycker dock Malms kritik av Nyberg är lite orättvis, men det hör ju knappast till andemeningen i Malms artikel.

Antisemitism skall bekämpas var helst det väljer visa sitt fula tryne, även när den råkas i vänsterkretsar!"

Mot denna kommentar reagerar sedan Jonathan Leman, som gjort sig känd med att se antisemitism där den inte finns, med att skriva ett eget blogginlägg:

Ejnermark som till fullo håller med känner inte alls att det skär sig när han länkar till Fib/K. Samma Ejnermark färsvarade innerligt tidningen Mana som genomgående satt likhetstecken mellan sionism och nazism, något som också tas avstånd från i artikeln. även Anders Svensson försvarade Mana.

Jonathan Leman läser dock Malm fel. Malm menar inte att liknelsen nazism och sionism nödvändigtvis är antisemitisk, utan är fel i sak. Malm bemöter även detta i samma artikel mot Eva Myrdal. Jag kan alltså hålla med Malms kritik av den unisonta liknelsen, men jag håller inte med Malms avfärdande av både tidningarna Fib och Clarté. Jag behöver inte hålla med om allt som står i dessa tidskrifter för att uppskatta flertalet av artiklarna, och nutidens Clarté är långt mycket bättre än den var för några decennier sedan. Jag skulle vilja hävda att Clarté är en av skandinavens viktigaste intellektuella tidskrifter.

Jag håller alltså med Malm och Svensson om att det är fel att sätta ett unisont likhetstecken mellan nazism och sionism. Jag håller inte med Lemans bisarra mening om att likhetstecknet i sig betyder antisemitism. Man kan faktiskt tycka att något är fel utan att man tycker att det är antisemitiskt. Som Malm skriver:

Felaktig uppfattning / lagvidrig, brottslig uppfattning. Det ena är inte nödvändigtvis detsamma som det andra. Eva Myrdal uppmanar mig att anmäla FiB-Kulturfront för brott mot lagen: jag anser att ”FiB bryter mot svensk grundlag”, ja, ”yttrande- och tryckfrihet enligt lagen är hans [mitt] stora problem”. Sicko! Man skulle alltså inte kunna ha fel utan att samtidigt bryta mot lagen? Om jag kritiserar en åsikt betyder det att jag måste anse att den bryter mot lagen, jag ska polisanmäla varje aktör som har åsikter jag förkastar, jag är rentav emot existensen av en lag om yttrande- och tryckfrihet! Myrdal argumenterar för att de enda åsikter som är värda klander är de lagvidriga – en, återigen, självupphävande argumentation: all diskussion ska inställas med hänvisning till yttrandefriheten.

Jonathan Leman tror dock att jag tillsammans med många inom vänstern konstant mörklägger en bred antisemitism inom vänstern. Och när jag och Anders Svensson uppskattar Malms kritik av just antisemitism inom vänstern så hotar det Lemans konspirationsteorier. Då måste Leman försvara sin teori om mörkläggningen/förnekandet inom vänstern genom att påstå att den egentliga orsaken till varför jag och Svensson håller med Malm är just för att det är Andreas Malm som skriver. Vi skulle alltså egentligen inte uppskatta Malms kritik, vi skulle alltså välja att hålla med Malm av taktiska skäl antagligen i den stora vänsterkonspiration som Leman anser sig övertygad om. Som Leman själv skriver:

Det känns mer som att dessa två säger sig hålla med Malm just för att Malm har skrivit texten.

Leman förstår alltså inte ännu skillnaden i att anse något felaktigt och att anse något antisemitiskt. Han gör som Eva Myrdal när hon missar Malms kritik. Bara för att jag och många med mig kritiserade Lemans, Demirbag-Stens och Bachners anklagelser om antisemitism i tidskriften Mana betyder det ju inte alls att jag och alla andra kritiker anser att Mana är den mest förträffligaste tidskriften i världshistorien. Jag kan mycket väl tycka att vissa formuleringar är felaktiga och rent av osmakliga, men detta är inte kriterier i sig för att vara antisemitism.


Bloggat: Svensson 1, Svensson 2, Svensson 3, Svensson 4, Mullvaden , Jinge
Andra bloggar om: Jonathan Leman, Andreas Malm, Eva Myrdal, Fib, Clarté, Israel Shamir, antisemitism, Israel, vänstern, högern, August Strindberg
Pingat på intressant