Sidor

torsdagen den 30:e oktober 2008

Gör det någon betydelse? Kritiken består ändock

Nu är det alltså s-kvinnors ordförande Nalin Pekguls tur att kritisera kritiken. Kritik är sunt för ett demokratiskt klimat, men hur är det med kritiken som kritiserar kritiken?

Naturligtvis är det inte märkligt att denna kritikens kritik existerar, eftersom apologetik är en naturlig reaktion vid vilken attack som helst.

Nalin Pekgul, som själv tagit en oppositionell roll inom socialdemokraterna, går nu alltså till försvar för partiledaren Mona Sahlin. Anledningen är denna:
"Socialdemokraternas strategi spikades i partistyrelsen den 19 september. På mötet, berättar Nalin Pekgul, redogjorde Mona Sahlin för hur diskussionerna med miljöpartiet framskred och redovisade också ”alla bekymmer” med vänsterpartiets inställning till de ekonomiska ramverken.

–Hon var öppen med att det kommer att bli svårt med vänsterpartiet. Jag räckte upp handen och sade att jag tycker att det är viktigt att vänsterpartiet är med. Men i denna församling var det inte många som uttryckte det klart.

Mona Sahlin fick partistyrelsens mandat att fortsätta sam- talen med de två andra oppositionspartierna, förklarar Nalin Pekgul."
Pekgul menar alltså att kritiken mot Sahlin är orättvis och pekar på påståendet att Sahlin inte skulle ha haft partistyrelsen med sig i beslutet. Pekgul menar alltså att Sahlin visst hade partistyrelsen med sig. Låt nu vara att andra inte håller med, som Heléne Fritzon, som menar att frågan inte var uppe på ett sådant sätt. Om nu Pekgul har rätt vad betyder det?

Kritiken mot Mona Sahlins politik förändras knappast, eftersom påståendet om styrelsen endast var en bisak till själva problemet. Att hon inte skulle ha haft styrelsen med sig var nog möjligen viktigt för de som fortfarande hyser tro, hopp och kärlek till partiledningen.

Men för mig och många andra skulle det faktiskt inte vara förvånande att Mona Sahlin
hade partiledningen med sig. Socialdemokraternas högergiring kan inte förklaras på enskilda individer, utan det är ett politisk paradigmskifte inom partiets ledning. Sahlin kan som bäst användas som en representativ person för denna högergiring, som den sista ur den nyliberala 90-tals trion - Ingvar, Göran, Mona.

Eller som Dagens Kotka förklarar:
"Det har kommit ut två böcker om Mona Sahlin nu i höst 2008. Jag ska inte göra reklam för böckerna. Det är nämligen inte så intressant. Det skulle ge mycket mera om politiken som socialdemokraterna står för diskuterades. Politik är inget enmansgöra bakom Sahlin finns talskrivare och sakkunniga. Frågan är om inte dom har mera makt än Mona Sahlin. Mona är närmast att betrakta som symbol för makten vi inte ser.

Bakom henne tronar också en partistyrelse. Den coachar henne och tillåter inte Sahlin att föra en egen agenda. Som i andra partier är det partistyrelsen som leder politiken."
Det Kotka skriver är viktigt att hålla i minnet. Men det betyder inte att diskussionen inte kan använda Sahlin som representant för denna osynliga makt inom partiets ledning.

Faktum kvarstår alltså. Socialdemokratiska partiet kritiseras kraftigt utifrån från arbetarrörelsen och innefrån från partiets egna medlemmar för att föra en politik som inte har förrankning inom arbetarklassen.


Bloggat: LasseB, Jinge, Claes Krantz, Gameover, politikerbloggen, MMK, Gulan Avci, HBT-sossen, Kulturbloggen
Media: SvD1, SvD2, AB, GP
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , ,
Pingat på intressant

Inga kommentarer:

 
 
Copyright © LOKE - KULTUR & POLITIK
Blogger Theme by BloggerThemes Design by Diovo.com