Sidor

torsdag 16 oktober 2008

Är alla människor religiösa? - En studie av Mircea Eliades "The Sacred and the Profane"

(Mircea Eliade, 1907-1986)


Religionshistorikern Mircea Eliade är en av religionsvetenskapens giganter och har därmed haft en central roll en bra tid i den akademiska kontexten kring utbildningen och forskningen i religionshistoria. Således var det inte märkligt att även jag fick Eliades mest meriterade bok "The Sacred and the Profane" bland kurslitteraturen i C-kursen i Religionshistoria.

Dock är inte Eliade fri från kritik, trots att jag som student inte fick veta detta, vilket i sig är ganska märkligt eftersom studie på akademisk nivå borde hålla kritisk analys högt. Men mer om kritiken mot Eliade vid ett annat tillfälle. Nu tänker jag framställa en analys av vad Eliade säger om skillnaden mellan religiösa och icke-religiösa människor. Anledningen är för att bemöta påståendet att vi alla är religiösa, även de som anser sig vara icke-religiösa.

På seminariet om boken kom det nämligen upp påståenden om att vi alla skulle vara religiösa eftersom vi alla har "ritualer" och "myter", exempelvis att vi firar julen eller borstar tänderna varje morgon. Dessa påståenden ansåg sig grundas i Eliade.

************************

Boken ”The Sacred and the Profane” syftar till att reda ut vad som skiljer heligt (sacred) från världsligt (profane) i vad gäller människans uppfattning av rum (space), tid, naturen och människan själv. Därför börjar Eliade med att försöka definiera termerna heligt och världsligt, där det heliga är manifesterat till en sorts ”verklighet” som är annorlunda än naturliga realiteter, och är i motsättning till det världsliga . För att visa det paradoxala i det heliga tar Eliade den heliga stenen som ett exempel; som manifesteras i sin helighet som något annat än sten men samtidigt fortsätter att vara en sten i sin omgivning . Vidare beskriver Eliade det moderna världsliga medvetandet som ett sätt att se fysikaliska beteenden som att äta, ha sex etc. endast som en summa av organiska fenomen, medan det för den primitiva människan aldrig är endast fysisk utan har koppling till det heliga .Eliade talar även om Varat, och menar att heligt och världsligt är två olika sorters Vara.

När det gäller det heliga och hur det manifesterar sig i en hierophany (gudomlig plats) så beskriver Eliade att det ett tecken på att den religiösa människan uppfattar en ”absolut verklighet”, tillskillnad från en uppfattad ”icke-verklighet” i den stora omgivningen . En fixerad utgångspunkt är möjlig med en hierophany tillskillnad från den världsliga verkligheten som är likgiltig och oändlig, denna fixerade utgångspunkt manifesteras som centrum i världen varifrån den religiösa människan kan orientera sig ifrån. Den icke-religiösa människan å sin sida uppfattar rummet (the space) frånskiljt alla religiösa förutsättningar.

Eliade säger också att även den icke-religiösa människan kan ha platser, som födelseort, som har en unik kvalité som om de skulle kunna vara ”heliga platser” men säger också att dessa degraderade religiösa beteenden hos den världsliga människan ”is worth nothing” . Mer om ”spåren av religion” hos den världsliga människan framöver.

En helig plats är alltså med andra ord ett brott i den likgiltiga rymden. Detta brytande av likgiltigheten/relativiteten symboliseras med en ”öppning” där en övergång kan göras mellan jord & himmel, jord & undervärlden etc. Denna symbolisering av ”öppningen” kan vara en tröskel eller skorsten. Även tempelbyggnader är symboler för det kosmiska berget, allt för att symbolisera en öppning till ”himlen”. Tempelbyggnaderna anses även vara byggda i mitten av Världen ( Jerusalem, Babylon) .

Kosmos är en organisk enhet och ordning som skapats av gud(arna), varpå den religiösa människan känner sig behövd att upprepa eller imitera den kosmiska rymden och tiden genom ritualer. Ritualen kan antingen vara en sådan upprepning av skapelsen i sig själv eller en projektion av kosmos. Eliade beskriver viljan hos den religiösa människan att komma så nära mitten (centrum) av Världen som möjligt som just en vilja till att kommunicera med gud(arna) . Detta förordas att den heliga tiden är möjlig att upprepas, exempelvis ses detta i de periodiska religiösa ritualfestivalerna, och är därmed olika från den världsliga (profane) tiden som är historisk.

För en icke-religiös människa är tiden kopplad till människans existentiella dimension, där den är kopplad till människans egna liv och har därmed en början och slut (döden). För den icke-religiösa människan är de upplevda tidsrytmerna fullständigt en mänsklig erfarenhet och har ingenting med gudomlig närvaro att göra. En religiös människa kan dock uppfatta en brytning i den världsliga tiden genom vissa ritualer i jämförelse till hur kyrkor bryter den världsliga verkligheten.

Kosmos som begrepp är också användbar i vissa nordamerikansk urbefolkningsspråk som ordet År, som ”the world has passed” med meningen ”a year has gone by”. Vilket visar kopplingen mellan uppfattningen av kosmos och tid, där året föds på nytt vid nyårsdagen. I ålderdomliga kulturer blir världen ny årligen, tiden är en sluten cirkel men har möjligheten att bli pånyttfödd vid varje nyårsdag, och varje skapelse börjar i tiden. Vid nyårsdagen och världens pånyttfödelse föddes även människan på nytt och hennes synder försvann, vilket gjorde att den religiösa människan i de ålderdomliga kulturerna kände sig friare och renare vid varje nyår.

Eliade tar upp problemet med den religiösa människan och förekomsten av samhällig framgång, i och med att den heliga tiden är oändligt reproducerbar och periodisk, och handlar om när gud(arna) skapade skapelsen. Men han undviker problemet med att påstå att även den mest primitiva religiösa människan inte vägrar framgång i princip och kan acceptera framgång som en serie nya gudomliga uppenbarelser. Att inte ”i princip” vara emot framgång och vara kapabel att resonera till acceptans säger inget om graden av förekomst av framgång i ett religiöst samhälle. Därför tycker jag Eliade gör en lättvindig undvikande av en validativ kritik av den religiösa uppfattningen av tid och rum.

En brytning mot den religiösa cirkeltiden är den judiska och kristna religionen, som integrerar det gudomliga i den historiska världsliga tiden och rummet. I kristendomen är även den världsliga historien möjlig att frälsa.

Religionens koppling till naturen syns framförallt i symbolerna, som vattnet som symboliserar både död och återfödelse, sköljer bort synder och upplöser former. Jorden är också frekvent i den religiösa symboliken, som moder jord, och att människan skulle vara född från jorden . Sedan har vi ju förekomsten av trädet . Och symbolen för berget. Månen som symboliserar att döden inte är slutet (tiden som upprepande cirkel), och solen för supervarelser.

Nu för att återkomma till skillnaden mellan den religiösa och icke-religiösa människan och om det inte egentligen förhåller sig så att de icke-religiösa är religiösa – fast inte medvetna om det. En religiös människa har en uppfattning av världen som ett levande kosmos, och existerar för att gud(arna) skapade det och att världen har en mening. För den icke-religiösa människan har alla viktiga erfarenheter som sex och att äta fråntagits sin helighet. För den icke-religiösa är kroppen och huset inte lika med att inneha en existentiell situation till kosmos. Den icke-religiösa människan har alltså inte någon uppfattning av ett kosmos; en helig och ordnad enhet världen.

En religiös människa tolkar även koder överallt i världen och praktiserar övergångsritualer, exempelvis initieringen av pubertetövergången från en åldersgrupp till en annan. Ett barn har exempelvis bara en fysisk existens innan övergångsritualen då barnet blir accepterat av familjen och samhället. För en icke-religiös människa är detta otänkbart, eftersom födelse, giftermål och död är sådana saker som bara är en angelägenhet för individen och familjen, och att övergångarna har tappat sina rituella karaktärer.

Men Eliade påpekar även att det finns kvar minnen av den avskaffade religionen i den sekulariserade världen. Eliade säger dock att initieringarna i våra moderna icke-religiösa samhällen inte existerar som religiösa handlingar. Den icke-religiösa accepterar relativiteten av verkligheten och kan även ifrågasätta meningen med existensen.

Men även om den icke-religiösa ser det heliga som ett hinder för sin frihet så är den religiösa människan en del av den historiska tiden och rummet som den icke-religiösa är en del av och faktiskt accepterar för sin existens. Eliade skriver att den icke-religiösa människan inte kan göra något åt det faktum att inneha vissa: ”behaviour of religious man, though they are emptied of religious meaning” (s.35) . Den icke-religiösa människan har alltså historiska rester av religiösa beteenden, men som är tomma från religiös mening. Därför menar Eliade att majoriteten av de icke-religiösa fortfarande beter sig religiöst. Men det betyder inte att de är religiösa, eftersom det är handlingar som saknar religiös mening och är rester av historiska minnen. Eliade skiljer dessa beteenden av icke-religiösa som en form, medan de religiösa människorna använder dessa religiösa uppfattningar i en ontologisk status som är paradigmatis .

Jag skulle alltså vilja påstå att Eliades mest grundläggande syn i boken är att erkänna skillnaden mellan beteenden och uppfattningar begångna av icke-religiösa och religiösa människor. Sådant som kan ses som ”ritual” och ”mystik” behöver inte vara paradigmatisk och därmed är inte alla människor religiösa.


Bloggat om Eliade: Café Exposé om hans bok Eviga Återkomsten del 1, del 2
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
Pingat på intressant

Lästips: Hampus Eckerman om finanskrisen, Ekonomikommentarer om finanskrisen, K&Å om finanskrisen, Alliansfritt om Camilla Lindberg, Svensson om Christer Gardell, Trotten om fascistbloggar, Marlene om oppositionen, Esbati om Krugman, Röda Malmö om den pågående husockupationen i Lund, Mullvaden om Volvokrisen

Inga kommentarer:

 
 
Copyright © LOKE - KULTUR & POLITIK
Blogger Theme by BloggerThemes Design by Diovo.com