Sidor

torsdag 31 januari 2008

Dilsa Demirbag-Stens pubertala försvar på SVT-Debatt

Har nyss sett Debatt på SVT där det debatterades om vad som är konst och bland annat Demirbag-Stens anklagelser mot den antirasistiska och feministiska tidskriften Mana i Kulturrådet. Nu har det ju visat sig att Dilsa och hennes apologeter (Henrik Bachner bland annat) fått fel, och tidskriften fått rätt genom att den fortsätter att få statligt kulturstöd från Kulturrådet.

Men trots att Dilsa och Bachner avslöjats med felcitering och feltolkningar av text, och nu samt med att Kulturrådet ger Mana rätt efter anklagelserna så fortsätter Demirbag-Sten att agera yrvaken. Dock förnimmer man som tittare en viss irritation hos Demirbag-Sten som inte riktigt lyckas nå publiken med sina ogrundade anklagelser. Istället bemöts hon med oförståelse för hennes beteende inom Kulturrådet. Och det med rätta; för varför upprepar hon som ett mantra att hennes agerande inte skulle vara en politisk censur? Istället har hon hafsigt slängt ihop en ursäkt med att tidskrifter som Mana kan publicera hur bra som helst utan Kulturstödet (SIC!). Som om Kulturrådet i självaverket är onödigt. Varför befinner sig Demirbag-Sten i Kulturrådet då?

Dilsa Demirbag-Stens irritation över att inte få som hon vill syns tydligt då hon systematiskt försöker avbryta Manas ansvarige utgivare Babak Rahimi (som förgäves försöker få någon syl i vädret) med antingen suckar eller helt enkelt försöka förleda diskussionen till något annat. Ett tecken på Demirbag-Stens pubertala retorik och polemiska stil, som vi tidigare kunnat läsa i Expressen bland annat. När Babak Rahimi slutligen säger till Demirbag-Sten att sluta avbryta honom så ryter Demirbag-Sten till och menar att det i själva verket är han som avbryter! Vem lever egentligen i en ding-ding-värld?




Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,
Pingat på intressant

måndag 28 januari 2008

Dagens Nyheter och Chavez

Det var när jag hittade DN:s senaste nyhet om Venezuelas demokratiska president Hugo Chavez som jag höjde ögonbrynen över minst sagt kontroversiella nyhetsrubriker. Men först angående den senaste nyheten där Hugo Chavez skall ha yttrat viljan att skapa en militärallians, så att de vid tillfälle kan slå tillbaka när USA försöker störta en regering igen i regionen. Det är bra, men framför allt på tiden!

För den som läser artikeln på DN:s hemsida kan också se nyheter i likadant ämne (Hugo Chavez) bredvid artikeln i en ruta. Där kan man läsa artiklar med de kontroversiella titlarna "Hugo Chávez är mentalt sjuk" och "Oppositionen vill drogtesta Chávez". Artiklarna återger pubertala anklagelser från högeroppositionen som har gjort allt i sin kraft och tid åt att smutskasta den demokratiskt valde presidenten Hugo Chavez. Varför DN anser det vara av nyhetsvärde att återge en oppositions vulgära retorik är journalistisk ohederligt. Jag skulle till och med kalla det för att inte vara journalism över huvud taget. Lågvattenmärke för DN.


Andra bloggar om: , , , ,
Pingat på intressant

Lästips: Bulten i Bo om Judisk Kröna, Alliansfritt om dumförklaring, Trotten om musikindustrin, Svensson om internet

söndag 27 januari 2008

Antisemitismen enligt ODIHR/EUMC

Bloggen Jonathan är en av de bloggdebattörer som tagit den ovanliga försvarsställningen för de kritiserade Dilsa Demirbag-Sten och Henrik Bachner, i samband med deras anklagelser mot den antirasistiska och feministiska tidningen Mana.

Jonathan började med att försvara Bachners felcitering och feltolkning men lyckades inte leverera någon exemplifiering på sina påståenden, som skulle underbygga hans försvarställning. Istället för att efter denna kritik försöka utveckla resonemanget med exemplifiering så hänvisade Jonathan till en viss sorts definition av begreppet "antisemitism" hos EUMC, utan att själv ge några referenser ur den. Efter att jag kritiserade just denna svaghet i denna argumentation så har Jonathan försökt framställa en referenslista till definitionen hos EUMC med urklippta citat från tidskriften Mana.

Det är därför hederligt av Jonathan att faktiskt göra en sådan lista med systematiska referenser till definitionen av antisemitism hos EUMC-artikeln. Men ändå finns det ett gravt problem hos Jonathans framställning. Problemet finns antagligen i att han enbart läst EUMC-artikeln som är en extrem förkortning av den 30-sidiga rapportern av ODIHR, som jag gör en genomgång av i mitt tidigare inlägg om denna debatt.

Problemet ligger i att Jonathan och Dilsa Demirbag-Sten troligen endast läst artikelns uppradade punkter för vad som KAN vara uttryck av antisemitism. Och detta syns i Jonathans blogginlägg där han bland annat tar denna punkten som exempel:
Denying the Jewish people their right to self-determination, e.g., by claiming that the existence of a State of Israel is a racist endeavour
Denna punkt anser Jonathan tyder på att tidskriften Mana skulle vara antisemitisk därför; "att en judisk stat är i grunden rasistisk är ett återkommande tema i Mana". Men är det verkligen så? Varför det är så viktigt att ge exempel på sina påståenden är därför att sådana påståenden lätt kan förväxlas med kritiken av den nuvarande staten Israel som en rasistisk stat - vilket den de facto är - men det betyder inte att rasismen är cementerat i staten Israels existens, utan den kritiken riktas mot hur staten sköts. Men Jonathan påstår att Mana menar att Israel i sig är rasistisk, att Israels rasistiska politik inte kommer ifrån statens handlingar utan från dess existens. Vad jag har läst i Mana finns inte en sådan föreställning, utan kritiken mot Israels rasistiska politik förankas i statens reella handlingar - inte på en inneboende irrationell natur. Tvärtom verkar texterna i Mana just kritisera staten Israels politik, inte staten per se.

Vidare använder Jonathan punkten:
Drawing comparisons of contemporary Israeli policy to that of the Nazis
som ett exempel på varför en del kritiska texter i Mana skulle vara antisemitiska. Men problemet här är just Jonathans exkludering av sammanhanget punkterna är skrivna i. Han referar själv i inlägget att dessa punkter KAN INKLUDERAS som antisemitiska, men verkar inte ha tagit hänsyn till denna formulering, som syftar på resten av rapportens försök till definition av begreppet och fenomenet antisemitism.

ODIHR-rapporten är därför till större hjälp till läsaren för att förstå mer av vad som kan tolkas som antisemitisk. Under rapportens lite över 30-sidor långa text kan man finna de huvudkriterier för antisemitism vilket kan användas som hjälp för att kunna identifiera fenomenet. Denna hjälpdefinition summeras i början av ODIHR-rapporten, som egentligen bör räcka för läsaren att fatta sammanhanget. Denna sammanfattning finns faktiskt även att läsa i den förkortade EUMC-versionen och i mitt tidigare inlägg i debatten: "
Anti-Semitism is a certain perception of Jews, which may be expressed as hatred towards Jews
Med judar menar man judar som ett kollektiv. Och det blir alltså väldigt tydligt vid punkten som Jonathan tog upp om nazist-jämförelse vad som KAN tolkas som antisemitiskt. Det är alltså när en sådan jämförelse syftar och får konsekvens utav att rikta ett hat mot judar som kollektiv. En annan hjälp-definition man får när man läser ODIHR-artikeln är att uppfattningar som syftar eller får konsekvens av att förminska förintelsen av Nazityskland är antisemitiska. Varken den första hjälpdefinitionen eller den andra kan appliceras på en jämförelsestudie i sig. Jämförelsestudier till Nazityskland behöver inte alls betyda en förminskning av den förintelse Nazityskland begick. Men en sådan jämförelse KAN innebära en sådan attack eller förminskning. Om jämförelesestudier (kallas komparativ metod inom vetenskapen) per se skulle innebära antisemitism skulle det innebära att en av de mest centrala vetenskapsmetoderna stämplas som antisemitisk - vilket är en fullkomligt absurd tanke.

Jonathan har ett citat från Mana som faktiskt väcker lite frågor och det är dess kopplingen till punkten:
Accusing the Jews as a people, or Israel as a state, of inventing or exaggerating the Holocaust
med en artikel av Babak Rahimi där det går att läsa följande; "det absurda är att även standardversionen av Förintelsen – den sionistiska versionen – används för att hålla Förintelsens hjul rullande." Jonathan drar den snabba slutsatsen att Rahimi menar den "etablerade versionen" av Förintelsen, vilket inte är en sådan konstig slutsats om man skall analysera citatet i sig. Men problem uppstår alltid när man tar ett litet citat och styckar det ifrån en hel artikel. Vad Rahimi kritiserar är uppfattningen om Nazitysklands förintelse som enbart med judiska offer (många dödades systematiskt, bland annat zigenare, slaver, handikappade, kommunister, anarkister etc.), och att denna uppfattning hindrar oss att dra några slutsatser av det systematiska massmordet som utfördes i Nazityskland. Rahimi varken förminskar förintelsen i Nazityskland eller attackerar judar som ett kollektiv, utan hävdar tvärtom att om vi skall kunna dra några konstruktiva lärdomar av detta hemska brott så måste vi också förstå att detta också kan ske mot andra folk och grupper. Om nu detta är en "standardversion" av förintelsen kan man ha invändningar mot eller ej, Rahimi förklarar inte mer ingående hans begreppsval, men för att kunna få mer information av vilken version av förintelsen han kritiserar får man helt enkelt gå till hela artikeln. Rahimis kritik av en felaktig version av Nazitysklands brott mot mänskligheten och uppmaning till oss att bekämpa mass- & folkmord var helst vi bevittnar den är inte ett anklagande mot Israel för att ha hittat på förintelsen eller överdrivit den. Rahimi skriver; "Är det något Förintelsen har lärt oss är det att vi aldrig ska tolerera rasism och etniska diskrimineringar".

Den hederlighet Jonathan visade på genom att försöka exemplifiera sina anklagelser mot Mana visade sig försvinna lika snabbt som den kom.


PS:Läs artikeln Jonathan länkar till i slutet av sitt inlägg, den är ett typiskt exempel på hur enkel Israelkritik anklagas för att vara "antisemitiskt". Den är hysteriskt rolig men samtidigt tragisk.

DS: Jag tog även en promenad i lördags


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , ,
Pingat på intressant

De borgerligt demokratiska massmorden

För den naiva liberalen som fått för sig att brott mot mänskligheten bara gjorts i fascismens, kristendomens och kommunismens namn har mycket att lära sig av Sven Lindqvists nyss utkomna essäsamling om massmord begångna i den borgerliga demokratins namn.

För detta vill jag tacka Lindqvist för en efterlängtad bok. En bok som tydligen effektivt klär av den naiva borgerligheten och dess apologeter.


Andra bloggar om: , , , , , , ,
Pingat på intressant

onsdag 23 januari 2008

Dilsa Demirbag-Sten försvarar sig mot den massiva kritiken

I en artikel försöker Dilsa Demirbag-Sten försvara sitt agerande i Kulturrådet, och därmed försöka förklara varför den antirasistiska och feministiska tidskriften Mana inte skall få kulturstöd:
" De tidskrifter som inte får kulturstöd har alla andra möjligheter att publicera sig. Det finns ett publicistiskt liv före, efter och utanför Kulturrådets stöd. Ganska många publikationer lyckas alldeles utmärkt utan statlig finansiering. Per Wirténs egen tidning Arena är ett exempel. Censur är det med andra ord inte."
Varför finns då kulturstödet? Är det så att Demirbag-Sten anser att det är onödigt med kulturstödet, som av tidskrifter är den större delen av hela inkomsten? De tidskrifter som inte får stöd har ju "alla andra möjligheter". Så vad har Demirbag-Sten i Kulturrådet att göra?

Det är, lyckligtvis, högt i tak i Sverige. Man får kalla judar för hundar och grisar och homosexuella för cancersvulster. Betyder det också att det är okej om någon skriver det i en statligt subventionerad tidskrift? Det är ingen hypotetisk fråga. Vi accepterar att pornografiska och främlingsfientliga publikationer får publiceras, men det betyder inte att vi anser att de bör få statligt bidrag.
I citatet ovan jämställer Demirbag-Sten tidskriften Mana med pornografi och främlingsfientlighet. Hon jämför inte, utan likställer det ena med det andra. För att göra en sådan stark likställning behövs en god argumentering som tar avstamp i verkliga premisser. Demirbag-Sten menar nog inte att tidskriften Mana är en porrblaska men befinner sig ändå i samma kontroversiella arena. Ett sådant påstående är ändå i sig kontroversiellt på grund av graden av anklagelsen, och därmed höjs förväntningarna på argumentationen. Men varför anser då Demirbag-Sten att Mana tillhör denna kontroversiella arena? Lite längre ner i artikeln radar hon upp några små punkter som skall stödja hennes påståenden.

Min reservation lyder: ”...tidskriften inte har tillräckligt hög kvalitet då den innehåller en uppskruvad retorik och glider mellan Israelkritik och antisemitism.”
Vad menar jag med det?
Här är några exempel på uppskruvad retorik i tidningens rubriker:
”Folk (e) partiets bleke husnigger” (Mana 2005 #2)
”Kukklubbens fobi” (Mana 2006 #4),
”Hata Israel” (Mana 2003 #5/6).

Nå, dessa rubriker, som Demirbag-Sten radar upp som exempel på hennes anklagelser om tidskriften Mana, skall alltså förklara en "uppskruvad retorik". Och här är det som Demirbag-Sten först förvillar bort sig. Vad är uppskruvad retorik? Till skillnad från vad? Varför är rubriksättningen eller uppmaningen "Hata Israel" ett exempel på uppskruvning? Då borde ju samma uppmaning om exempelvis USA vara lika kontroversiellt. Och, varför tar Demirbag-Sten upp begreppet "husneger" som ett uppskruvat exempel? Detta begrepp har en helt annan historia och sammanhang än begrepp som "nigger" eller "neger", då den har ankyntning i den amerikanska antirasismen. Begreppet husneger användes bland annat av Malcom X som en epitet på de afroamerikaner som försvarade rasismen och den vita mannens ställning. Kan det vara så att Demirbag-Sten de facto saknar kunskap om antirasismens historia?

Ett annat exempel på uppskruvad retorik och rena fantasier står chefredaktören Babak Rahimi för:
”Jan Björklund vill undervisa historia för att dämpa borgerlighetens ångest inför liberalismens död och det faktum att dagens realliberalism närmar sig 1930-talets fascism” (2007 #5/6).
I det ovanstående citatet är det tydligen kritiken mot borgerligheten som svider i ögonen hos Demirbag-Sten. Babak Rahimi kritiserar den borgerliga utvecklingen med att den närmar sig 1930 talets fascism. Närmar sig. Det har borgerligheten gjort många gånger. Men det betyder inte att liberalism är ett likhetstecken med fascismen i Nazityskland. Det betyder inte att Rahimi likställer den svenska liberalismen med fascismen i Nazityskland. Uppenbarligen har Demirbag-Sten svårt att tolka texten. Menar hon på allvar att det är uppskruvat på grund av att det finns begrepp som borgerlighet och fascism i samma mening? Då vore nog många fascismforskare refuserade av Demirbag-Sten, bland annat storheter som Allan Bullock (Hitler - en studie i tyranni, Prisma, Stockholm 2004) och William L. Shirer (Det Tredje Rikets uppgång och fall - det nazistiska Tysklands historia, Forum, Kina 2004). Dessutom är det faktiskt många som är oroliga över vart vårt borgerliga samhälle utvecklas till, med allt mer grövre övervakning av sin egen befolkning och åsiktshegemoni i det offentliga samhället.

Dessutom kastar Demirbag-Sten sten i sitt eget glashus. I Demirbag-Stens egna tidning, Expressen, kan man lätt hitta rubriker som efter Demirbag-Stens metod kan uppfattas uppskruvande. Något som även Hampus Eckerman påpekar i sin kommentar.

Vidare försöker Demirbag-Sten förklara sin anklagelse mot tidningen om "antisemitism" och "konspirationsteorier":
Än värre är det med Manas starka antisemitiska tendenser och rena konspiratoriska fantasier. Som i Mohamed Ghanems inlägg ”En läsning i den israeliska baktanken om fred” på Manas hemsida (10/4 2007):
”Att freden gör att Västvärlden kan bli kvitt den israeliska ekonomiska utpressning som har fortsatt sedan israels invigning 1948 med förevändning att Västvärlden måste betala den oändliga förintelse fakturan under Nazityskland i andra världskriget. Alltså Israels intresse att fortsatta påminna europierna om dem skuld känslorna och att dem bär huvud försummelse om det som hänt dem i Hitlers koncentrationsläger och att dem måste betala för detta för att åter lösa sina synder, utan att ifrågasätta eller gnälla.”
Vart är de "antisemitiska tendenserna"? Vart är de "konspiratoriska fatasierna"? Det enda vi får levererat är en klump text av Mohamed Ghanem som kritiserar det faktum att staten Israel använder Förintelsen för att vifta bort kritik. Demirbag-Sten använder också andra exempel som kritiserar staten Israel. Än en gång förvandlas Israelkritik till "antisemitism" hos en pro-israelisk debattör och det är synd, för det förstör. Vulgära pro-israeler som viftar bort kritik mot Israel med syftningar om "antisemitism" göder just bränsle åt just den reella antisemitismen. Det är kontraproduktivt i den viktiga kampen mot antisemitismen, och i den kampen hjälper inte debattörer som Demirbag-Sten - de stjälper.

Vidare upprepar Demirbag-Sten samma felcitering som den avslöjade Henrik Bachner gjorde i Axess:
Eller Joacim Blomqvists teori (18/9 2007) om Lars Vilks rondellhundar:
”Det var Israel som påverkade Lars Vilks att göra rondellhundarna, för på det här viset kommer landets folkrättskränkning bort från löpsedlar och nyhetssändningar.”
Denna felcitering och feltolkning av Blomqvist har redan avslöjats. Vad det handlar om är att Bachner medvetet eller omedvetet kastat om och tagit bort text av Blomqvists ironiska kritik av Irans president (som ansåg att sionister låg bakom Vilks teckningar). Blomqvist svarar själv Bachners felcitat på sin blogg följande:
"Ett exempel är i det parti av hans text som angriper en kommentar jag skrivit om ett israeliskt bombangrepp mot Syrien, där han bröt han loss en bisats som ändrade innebörden av min ironiska slutknorr. Med det förfalskade citatet verkade det som om jag försvarade Irans antisemitiska president och tog parti för allehanda antisemitiska konspirationsteorier. I själva verket angrep jag Irans president och tydliggjorde att jag inte har något övers för konspirationsteorier. Om man tar sig vilka friheter som helst när man söker förlöjliga sin motståndare, kan man hitta vad som helst i motståndarens texter. Med rätt citatteknik kan djävulen bli from.

Dilsa Demirbag-Sten lånade Henrik Bachners förfalskade citat och menade att det kom från min kommentar. På liknande sätt går hon på i hela debattartikeln. "
Demirbag-Stens artikel verkar alltså vara ett hastverk för att försvara sig mot den massiva kritik hennes anklagelser fått bemöta. Istället för att erkänna att hon faktiskt inte hade så mycket att gå på med sina påståenden, och att hon gjorde ett allvarligt misstag, så försöker hon göra ett billigt försök till att vifta bort kritiken med upprepningar och lånade felcitat.

Slutligen så hävdar Demirbag-Sten något märkligt, hon syftar till en definition av antisemitism som uppdaterats av OSCE/ODIHR (hon skriver ODHIR men det skall vara ODIHR, kontoret för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter):
Manas redaktion är, lindrigt sagt, mycket intresserade av Israel. Det står dem fritt att vara det. De bör dock uppdatera sig i ämnet och den arbetsdefinition av antisemitism som tagits fram och används av OSCE/ODHIR och EU-organet FRA inkluderar tydligt uppfattningar och propaganda som finns i Mana.
Hon ger inga som helst exempel och argumenterar alltså inte för vad en sådan "uppdaterad" definition skulle innebära. Menar hon, vad beträffar hennes tidigare exempel på antisemtism som visat sig vara enkel och normal Israelkritik, att kritik mot Israel tagits upp av EU som en definition av antisemitism? Det om något skulle ju vara en skandal för EU.

När jag tittade på ODIHR:s hemsida hittade jag en 30-sidig rapport om antisemitism som organisationen arbetat fram och det jag kunde hitta var följande:
"“a certain perception of Jews, which may be expressed as hatred toward Jews”. Manifestations of anti-Semitism “could also target the State of Israel, conceived as a Jewish collectivity. Anti-Semitism frequently charges Jews with conspiring to harm humanity, and it is often used to blame Jews for ‘why things go wrong’. It is expressed in speech, writing, visual forms, and in actions, and employs sinister stereotypes and negative character traits”"(s.3)
Och inkluderade punkter:
"• Calling for, aiding, or justifying the killing or harming of Jews in the name of a radical ideology or an extremist view of religion;
• Making mendacious, dehumanizing, demonizing, or stereotypical allegations about Jews as such or the power of Jews as a collective — such as, especially but not exclusively, the myth about a world Jewish conspiracy or of Jews controlling the media, economy, government or other societal institutions;
• Accusing Jews as a people of being responsible for real or imagined wrongdoing committed by a single Jewish person or group, or even for acts committed by non-Jews;
• Denying the fact, scope, mechanisms (e.g., gas chambers) or intentionality of the genocide of the Jewish people at the hands of National Socialist Germany and its supporters and accomplices during World War II (the Holocaust);
• Accusing the Jews as a people, or Israel as a state, of inventing or exaggerating the Holocaust;
• Accusing Jewish citizens of being more loyal to Israel, or to the alleged priorities of Jews worldwide, than to the interests of their own nations.

Examples of the ways in which anti-Semitism manifests itself with regard to the State of Israel, taking into account the overall context, could include:
• Denying the Jewish people their right to self-determination, e.g., by claiming that the existence of a State of Israel is a racist endeavour;
• Applying double standards by requiring of it behaviour not expected or demanded of any other democratic nation;
• Using the symbols and images associated with classic anti-Semitism (e.g., claims of Jews killing Jesus or blood libel) to characterize Israel or Israelis;
• Drawing comparisons of contemporary Israeli policy to that of the Nazis;
• Holding Jews collectively responsible for actions of the State of Israel.
(s. 29f)
Vad som kan sammanfattas av OSCE/ODIHR är alltså uppfattningar/åsikter som i slutändan riktas mot judarna som ett folk. Detta gäller alltså också för uppfattningar som riktas mot Israel, vilket Henrik Bachner och Dilsa Demirbag-Sten inte verkat ha fattat. De tar kritik mot Israel per se som antisemitiska uppfattningar. OSCE/ODIHR artikeln fortsätter också med att förtydliga och betona:
However, criticism of Israel similar to that levelled against any other country cannot be regarded as anti-Semitic. (s. 30)
Likadant kan man läsa i BRÅ:s rapport om hatbrott år 2006:
Avseende antisemitiska hatbrott har undantag gjorts rörande brott som riktar sig mot staten Israel och dess politik. Dessa brott kodas inte som hatbrott av den anledningen att brottet då inte är specifikt riktat mot den judiska befolkningsgruppen eller judendomen. Sådana händelser kan vara pro-palestinska demonstrationer och liknande.
Varken Bachner eller Dermirbag-Sten lyckas alltså att leverera ett enda exempel på sina anklagelser mot tidskriften Mana. En sådan argumentation måste visa att israelkritikerna på något sätt kritiserar staten Israel på andra förutsättningar än andra länder, vilket de inte gjort. Det är givetvis svårt att göra en sådan analys, vilket gör den nya uppdaterade definitionen hos OSCE/ODIHR svår och därmed lätt utsatt för kritik. Denna definition blir mer grumlig och abstrakt och därmed mer utsatt för spekulationer eller subjektiva åsikter. Men trots detta, så visar inte Demirbag-Sten att hon följer sina egna direktiv när det gäller den uppdaterade definitionen. Det enda hon gör är att referera till denna definition och lämnad det sedan åt läsaren. Det är undermåligt.


Uppdatering kl.21.27: OSCE/ODIHR:s definition av antisemitism förklarar även som ovan nämner i citeringen; "Denying the Jewish people their right to self-determination, e.g., by claiming that the existence of a State of Israel is a racist endeavour". Detta betyder alltså inte att kritiken mot Israel som en rasistisk stat skulle vara antisemitiskt, som vissa verkar tro. Uppfattningen att existensen av staten Israel per se som 'rasistisk' är dock enligt citatet ett utryck av antisemitism. Uppfattningar som trivialiserar Förintelsen anses också vara antisemitisk, och då har man syftat till just jämförelsen Nazityskland och Israel. Men just jämförelsen i sig betyder inte att man gör en trivalisering av Förintelsen.


PS: För den som vill läsa hur fantastisk och underbar Dilsa Demirbag-Sten är utan att få exempel eller argumentation för det kan läsa den liberala ledarskribenten Sanna Rayman på Södermanlands Nyheter och den liberala ledarskribenten Sakine Madon på Expressen.

DS: För den som vill läsa en utmärkt och hysteriskt rolig slakt av bloggaren Jonathans pubertala försvar av Bachner och Demirbag-Stens anklagelser kan läsa Hampus Eckermans svar.


Läs också: Esbati
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , ,
Pingat på intressant

Lästips: Svensson om stadsplanering, Alliansfritt om studentskrapan, Kaj Raving om KD, Marlene om självömkan, Trotten om terrorhot

måndag 21 januari 2008

Joacim Blomqvist svarar själv angående Bachners felcitat

Genom Hampus Eckerman finner jag att Blomqvist svarar på Bachners feltolkning och felcitering:
"Jag rekommenderar varmt att Henrik Bachner läser hela min text, men inte som fan läser Bibeln. Jag har aldrig försvarat Ahmadinjead utan tvärtom angriper jag honom i texten som citeras men de orden har påpassligt nog fallit bort. I min ironiska avslutning på ovan nämnda text står det; "Man kan undra ifall Mahmoud Ahmadinjead, Irans president med sinne för långsökta konspirationsteorier inte i själva verket har rätt. Det var Israel som påverkade Lars Vilks att göra rondellhundarna, för på det här viset kommer landets folkrättskränkning bort från löpsedlar och nyhetssändningar", dvs jag gillar varken konspirationsteorier eller Irans president. Något man tydligt förstår om man läser hela texten. Kommentaren handlar om bombningen av Syrien och inte om Ahmadinjead eller Lars Vilks rondellhundar."


Andra bloggar om: , , , , , , , ,
Pingat på intressant

Sju sanningar om LOKE

Som en av många bloggare fortsätter jag utmaningen från Blogge om att erkänna sju sanningar om en själv:

01: Jag äter ost (även med löpe), trots att jag är vegetarian. Älskar en fin ostbricka med vin. Anser att det moraliska ansvaret ligger hos tillverkarna och inte hos mig.. ;)

02: Jag har nästan en överdriven koncentrationsförmåga; som gör att jag kan koppla bort hela världen runt omkring mig. Brukar driva min flickvän till irritationens brant. I småskolan fick jag höra att jag var disträ.

03: Jag älskar papper; tror det är därför jag tycker om att teckna och måla och samla och läsa böcker. Eller om det är tvärtom.

04: Jag äter ibland på Burger King. Förut åt jag på Mcdonalds men jag blev trött på att beställa "köttlösa" burgare och få ett kollektivt smiley från de anställda. Dricker även Coca-Cola. Men är fortfarande antiimperialist.

05: Jag har över 6 000 stycken Magic the Gathering-kort. Tyvärr har jag dock inte spelat något riktigt rollspel någon gång, det skäms jag över.

06: Jag uppriktigt hatar reklam. Därför har jag en impulsiv vilja att sprätta bort alla märken på mina kläder. Mutar även TV:n så fort jag kan när dom jävlarna kommer fram. Men har inte något emot att ha en röd stjärna på kavajen. (Jag har inte gjort någon produktreklam i detta inlägg, OK?!:D )

07: Jag hatar det överdrivna "anti-jantelags"-tjaffset. Visst jantelagen är dålig. Men, någon jävla gräns får det vara med självsmicker!


Andra som erkänt: Svensson, Kamferdroppar, Isabella Lund, MinaModerataKarameller, Teflonminne
Andra som inte erkännt ännu: Trotten, Kaj Raving, Marlene

Andra bloggar om: , , , , , , ,
Pingat på intressant

söndag 20 januari 2008

Bachners feltolkning och felcitering återigen

Jag skriver detta i ett nytt inlägg eftersom mitt tidigare i ämnet är ganska fylligt nog. I förra inlägget skrev jag bland annat om just den citering Henrik Bachner gör i sin artikel, som handlar om Irans president och konstnären Vilks rondellhundar.

I MANA:s artikel som heter "Folkrättsligt klavertramp tystats" och skrivet av medredaktören Joacim Blomqvist, så kan man läsa följande:
"Det var i torsdags som internationella medier rapporterade om att Israeliska stridsflyg flugit in i Syrien från Medehavet. De bombade ett område i nordöstra Syrien, varefter de konfronterades av syriskt stridsflyg.
[...]
Israelvänliga amerikaner har menat att bombningarna var riktade mot Syriens kärnvapenframställning, en framställning som ska ske med bistånd från Nordkorea, vilka officiellt – enligt de flesta också i realiteten - skrotat sitt kärnvapenprogram. Tesen att Nordkorea hjälper Syrien med kärnvapenframställning har framför allt hävdats i en artikel i New York Times skriven av USAs förra FN-ambassadör John Bolton, känd som en av Bush handgångna män och en av Washingtons värsta hökar.
[...]
Slutsatsen blir att den sjukligt paranoida Bolton försöker få till stånd ett storkrig i regionen som den politiskt ansatta israeliske Ehud Olmert har nappat på, även om han förstås vet att risken för storkrig just nu är minimal.
[...]"
Och här kommer det sista stycket i texten:
"Här i Sverige dränktes vi istället under förra veckans största geopolitiska klavertramp av en parodisk pressfrihetsdebatt om några pennteckningar. Man kan undra ifall Mahmoud Ahmadinejad, Irans president med sinne för långsökta konspirationsteorier inte i själva verket har rätt. Det var Israel som påverkade Lars Vilks att göra rondellhundarna, för på det här viset kommer landets folkrättskränkning bort från löpsedlar och nyhetssändningar."
För den som inte har en paranoid inställning är det sista klart och tydligt ett ironiskt och kritiskt inlägg och slutpoäng. Men Bachners sjuka begreppsförklaring av "antisemitism" tvingar honom till paranoida feltolkningar. Ironi är svårt, men anser man sig själv vara en forskare som önskar öka kunksap genom textanalys då bör man även kunna odogmatisk tolka texter och kunna tolka ironi - annars kan man inte bemötas som seriös forskare.

Kritiken som Joacim Blomqvist levererar i det sista stycket riktas mot den svenska median, som var upptagna med Vilks teckningar istället för Israels bombräd i Syrien. Sedan gör han narr av Mahmoud Ahmadinejad som har "sinne för långsökta konspirationsteorier". Det finns ingenting i texten som tyder på att Blomqvist skulle hålla med Ahmadinejad. Tvärtom så fortsätter Blomqvist och ironiserar Ahmadinejads konspirationsteori om Vilks-teckningarnas koppling till Israel.

Bachner gör inte bara en feltolkning av Blomqvists ironi, utan Bachner måste även för att feltolkningen skall passa konstruera om Blomqvists text. Och därmed måste Bachner felcitera Blomqvist för att det skall passa. Bachner skriver följande:
"I en kommentar den 18/9 2007 undrade redaktionssekreteraren Joacim Blomqvist om inte Ahmadinjead "i själva verket har rätt". Israel hade just bombat ett mål i Syrien, påminde Blomqvist och förklarade: "Det var Israel som påverkade Lars Vilks att göra rondellhundarna, för att på det här viset kommer landets folkrättskränkning bort från löpsedlar och nyhetssändningar."
Märk väl hur Bachner styckar upp citatet för att sedan ha trollat bort Blomqvists kritik av Irans president. Hur Bachner hanterar citeringstekniken är klart manipulativ och omkonstruerande för att passa ett visst syfte - i detta fallet Bachners egna sjuka definition av "antisemitism".

Bachner tar även upp det faktum att tidskriften Mana publicerat antisemitisten Israel Shamir. Och det är visserligen sant, Mana hade i ett gammalt nummer publicerat en artikel skriven av Shamir. Men detta var före Shamir blev avslöjad av Expo. Något som Arne Ruth i hans fyra sidiga inlaga till styrelsen i Kulturrådet kommenterade. Arne Ruth kommenterade även att just denna artikel av Shamir inte heller var antisemitisk. Efter Expos avlöjande av Shamir så avbröt Mana allt vidare samarbete med Shamir. Denna verklighet passade nog inte in i Bachners halmstråtolkning.

Slutligen så baxnar Bachner över en rubriksättning i Mana - "Hata Israel" - som publicerades 2003-12-13 och var även den skriven av Blomqvist. Vad den rubriksättningen skulle ha med antisemitism förklarar inte Bachner. Nej, han insinuerar att vi som läsare skall förstå det av någon anledning. Men en sådan rubriksättning (eller uppmaning) är inte något ovanligt, speciellt inte när det gäller en stat som förtrycker, krigar och ockuperar andra länder. Jag hatar både Israel som USA för deras massmördande, förtryckande och ockupationer. Det är en politisk kritik av en stats agerande - inte något konstigt med det.

Bachners sätt att grummla till antisemitismen är allvarlig, inte bara för den vetenskapliga forskningen utan även för antisemitismens offer. Det är kontraproduktivt.


PS: Jag tog en promenad i lördags.
Dessutom: Två liberaler till har yttrat sin naiva uppfattning om yttrandefriheten.
Bloggat: Svensson
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , ,
Pingat på intressant

lördag 19 januari 2008

Henrik Bachner gör bort sig igen - nu i Axess

Så vem är då denne forskare vid namn Henrik Bachner? Jo han är en forskare som kokat ihop en felaktig och farlig begreppsdefinition av termen antisemitism. Hur gör han det? Jo han kopplar termen till kritik av Israel. (Mer om Bachners konstiga "antisemitiska" begrepp och dess åverkan på myndigheten Forum för Levande Historia är grundligt utrett av bloggaren Bulten i Bo)

Det är bland annat Bachner som gjorde bort sig och myndigheten Forum för Levande Historia genom att publicera en undermålig surveyundersökning om svenska folkets "antisemitism". En undersökning som är så vetenskapligt undermålig att Forum för Levande Historia bland annat anmäldes till JO av Lars Drake. Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet säger att det är omöjligt att inte bli klassad som antisemit om man utgår ifrån denna undermåliga undersökning.

Ulf Bjerelds kritik syns också på Bachners sprudlande anklagelser, bland annat på Ordfront, Jan Guillou och Donald Boström. Och inte att förglömma, hans undermåliga anklagelse på hela Sveriges befolkning.

Men nu har alltså Bachner gjort bort sig ännu en gång, men nu har han även dragit med sig idétidskriften Axess. Och allt på grund av att Bachner ser sin egenkonstruerade "antisemitism" hos tidskriften MANA. Och Bachners problem syn ännu en gång. Bachners kritik riktas mot artiklar i MANA som kritiserar Israels systematiska förtryck av palestinierna.

Visserligen riktas det exempelvis mot en iraelkritik som jämställer Israels förtryck med Nazitysklands förtryck mot judarna. Men det kan som högst kallas magstarkt eller felaktigt, men absolut inte antisemitiskt.

Bachner hävdar också att man kan vara antisemitiskt om man hävdar att Israel inte vill ha fred och att Israel exploaterar Förintelsen. Men dessa påståenden är sanna. Israel vill inte ha fred och exploaterar faktiskt Förintelsen. Det syns när Israel systematiskt viftar bort all kritik genom att skrika om "antisemitism" - inte alls olikt det Bachner själv håller på med. På denna punkten håller jag alltså med Svensson. Det har ingenting med antisemitism att göra.

Bachner citerar även MANA:s medredaktör Joacim Blomqvist. Blomqvist görr narr av både Irans president, presidentens konspirationsteorier, och massmedians ovilja att ta upp Israels förtryck. Detta tolkar Bachner som fan läser Bibeln och fattar inte ironin.

Bachner förfasas också över att man kan förklara Israel som en rasistiskt stat. Men det är den ju. Den är en systematisk rasistisk stat som har speciella juridiska lagar för icke-judar, bland annat. Man tåls att upprepa att den apartheidmur som byggts i Israel både är dubbelt så hög och tre gånger så stor som Berlinmuren. Misstaget att inte kritisera muren då är lika som idag. I Israel finns det ett antal av 23 % icke-judiska medborgare, dessa människor får inte gifta sig med judar eller göra värnplikt och har speciella ID-kort. Icke-judiska medborgare är inte jämlika till sina judiska bröder och systrar och jag delar åsikt med den israeliska journalisten Gildon Levy att Israel är en rasistisk nation. Bachners problem syns alltså ännu en gång. Han verkar ha allvarligt svårt att skilja på kritik av staten Israel och antisemitism.

Det enda jag kan se Bachner har rätt i sak är det att antisemiten Israel Shamir fått blivit publicerad i MANA. Men det är också det enda, och det kan ha fler förklaringar än att tidningen skulle vara antisemitiskt. Allt annat verkar ju faktiskt tala om motsatsen.

Bachner är alltså en politisk pajas, som har en tendens att dra med sig andra i sitt förlöjligande. Att likna israelkritik med antisemitism är fel, liksom att likställa antisionism med antisemitism. Det är felaktigt och därmed oseriöst. Hur en forskare har kunnat följa en sådan linje är för mig outgrundligt. Hur han har kunnat få fotfäste i den statliga myndigheten Forum för Levande Historia är också en sådan grav skandal att den nog för evigt kommer att gå till historien i landets skamhög.


Läs även ett utmärkt inlägg av bloggen Motbilder. Även Aftonbladet skriver om saken. Organisationen JIPF (judar för israelisk-palestinsk fred) stödjer även tidskriften MANA i ett öppet brev:
"Öppet brev till kulturrådet

Med anledning av anklagelserna mot tidskriften MANA

Föreningen Judar för Israelisk Palestinsk Fred (JIPF) vill utrycka sitt stöd för tidskriften MANA och för det fria ordet. JIPF är oroad över det faktum att MANAs politiska åsikter tas som argument för att strypa kulturrådets stöd till tidskriften.

Tanken är att stödet från kulturrådet ska »främja hög kvalitet och mångsidigt utbud av åsikter och behandlade ämnen« och kulturrådet bör därför inte vara en instans som tillämpar politisk gallring i sin myndighetsutövning.

Påståenden och anklagelsen om att tidskriften Mana skulle vara antisemitisk är absurda och grundlösa. Trivialiseringen av begreppet antisemitism genom att kritiken mot Israel likställs med kritik av judar kan bidra till att kampen mot antisemitism, liksom kampen mot all form av rasism, försvagas.

Den demokratiska debatten och yttrandefriheten kan ta stor skada om Kulturrådet börjar ägna sig åt politisk censur, när uppgiften är att främja mångfald och kvalitet.

Med vänliga hälsningar
Dror Feiler, Ordf๖rande för Judar för Israelisk Palestinsk Fred (JIPF)
2008-01-17"


Ännu en pajas i sammanhanget är Gulan Avci (Ordförande i liberala invandrarförbundet) som i Expressen kritiserar MANA med att upprepa Bachners roliga och skrämmande felcitering och feltolkning av Blomqvist. Kanske dags att växa upp och lära sig vad ironi är? Avci tar även upp ett rent arbetsplatsärende, vad nu det skulle ha med saken att göra? Avci tar även upp MANA:s kritik av folkpartisterna Nyamko Sabuni och Mauricio Rojas, som gjort sig kända för diverse rasistiska uttalande bland annat för att förespråka tvångsgranskning av könen på alla invandrarkvinnor. Att Avci även inte förstår begreppet "husneger" och feltolkar det till rasism tyder på allvarlig kunskapsbrist i rasismens historia. Begreppet husneger användes av bland annat Malcom X som en beteckning av slavar som försvarar slavägaren. Beteckningen är alltså i kontexten korrekt och har ingenting med rasism att göra. Resten av Avcis liberala verbiage kan hänvisas till mitt tidigare inlägg om vissa liberalers naiva inställning till yttrandefrihet.


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
Pingat på intressant

torsdag 17 januari 2008

Högern som agerar stalinister och fiender till yttrandefriheten

På tal om den politiska skandalen kring Kulturrådet.

Jag har tidigare förundrats över hur lätt det är för en del högerdebattörer att skalla mot presstödet. Här i Värmland är det moderatägda NWT som agiterar för ett slopande av presstödet. Anledningen till detta är att få full monopol som enda morgontidning i Värmland. Utan presstöd kan nämligen inte konkurrenten VF överleva. NWT lever av feta reklamer mellan sina artiklar. Borgerligheten skakar hand med borgerligheten. Det är därför den hatar presstödet, för den skakar om monopoliseringen av de offentliga åsikterna.

Liberalerna skyller på principerna: "Skatt är stöld!". Medan konsekvenserna blir yttrandefrihetens tillbakagång och hegemonins ytterligare triumf, talar vissa liberaler om sin naiva nyliberalistiska utopi - där individen har näst intill kunskap om allt och allting alltid. En sådan liberalism hjälper oss inte att få förklaringar. Den förordar likriktning.

För oss som vill ha en livlig och pluralistisk yttrandefrihet så är inte vissa liberalers nyliberalism något att sätta i granen. Den allsvetande och självständiga individen är för oss en naiv och utopisk villfarelse som inte har något att göra i ett samhälle byggt på strukturer OCH individer. I vårt kapitalistiska samhälle är individen inte självständig utan beroende av kapitalet. Därför, om vi nu skall vara allvarliga om att vilja ha en livlig och pluralistisk yttrandefrihet borde det finnas ett stöd för de röster som annars tystas på grund av sitt beroende av kapital. Stödet är alltså en hävstång mot kapitalismens monoplisering och likriktning.

Men vissa liberaler förstår naturligtvis inte. De är ju naiva i sin nyliberalism och rapande "skatt är stöld" och som vanligt vandrar de blinda förbi verkligheten som inte består av allsvetande individer.

En vettig liberal i just skandalen kring Kulturrådet är Per Wirtén på Expressen:
"Det är när ärendet några dagar senare (9/11) hamnar i Kulturrådets styrelse som det blir obehagligt. Normalt går styrelsen på referensgruppernas sakkunniga rekommendationer. Inget snack. Pang med klubban. Men nu hände nåt. På mötet gavs bara information, men fyra ledamöter gick i gång på Demirbag Stens summariska reservation och gjorde en unik protokollförd invändning mot referensgruppens förslag om pengar till Mana: en anklagelseakt mot Mana präglad av statens allra kallaste maktambitioner. Tidskriften är antidemokratisk, antisemitisk, intolerant och representerar ”en förvrängd tolkning av verkligheten”, skriver de. Läs orden en gång till: ”en förvrängd tolkning av verkligheten”. Det är Stalin."


Ja, det är sannerligen Stalin. Det är skrämmande, men allt fler borgare börjar i dessa tider agera stolta stalinister.

Som när Claes Arvidsson uppmanar regeringen att avgöra vilka som skall få vara i ABF:s lokaler, i samband med att den liberala tidskriften NEO "avslöjat" att ABF hyrt ut lokaler till syndikalister, RKU:are och medlemmar i Arbetarmakt. Arvidsson uppmanar regeringen att hindra stödet till ABF om de inte skärper sig. Rättning i ledet inför Stalin!



PS: FSK kritiserar Kulturrådet!

Bloggat: Esbati 1, Esbati 2, Svensson,
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,
Pingat på intressant

onsdag 16 januari 2008

Vad är det för fel med vänsterpartiet? 4.0 (Alec Nove)



Bloggkollegan Svensson svarar (här & här) i debatten om ett möjligt nytt vänsterparti på frågan om man kan särskilja marknad från kapitalismen och behandla dem som två helt olika fristående fenomen.

Innan jag skall försöka bemöta Svensson så tror jag några klartecken om mina ståndpunkter i debatten bör göras klarare:

01: Marknaden och kapitalismen är visserligen två fenomen, men kan inte på något sätt behandlas på ett varsitt självständigt sätt. Marknaden är en konsekvens av privategendomen och klassamhället.
02: Socialismen, som kännetecknas som ett mellanstadie som skall avskaffa klassamhället, kan då inte sträva efter att upprätthålla marknaden.
03: Jag förnekar påståendet att man endast kan välja mellan en kommandoekonomi eller en blandekonomi. Här påpekar jag vikten av en demokratisk planekonomi, som inte existerade under Sovjetunionens och Östeuropas kommandoekonomier.


När det gäller ståndpunkt 01 så bygger den på att marxismens totalitetstänkande omöjliggör ett eklektiskt tänkande; alltså att man kan ta delar av verkligheten och sätta det i ett vakuum och behandla det självständigt. Begreppet totalitet kommer ifrån den dialektiska filosofin som betonar uppfattningen om verkligheten i sin helhet. Det Karl Marx revolutionerade mot de tidigare borgerliga ekonomerna var att han tog hänsyn till historiska utvecklingar. Dialektikens logik är också radikal annorlunda än den formella logiken då den tar hänsyn till rörelsen eller förändringen. Medans den formella logiken talar om att A + B = AB, så förklarar rörelsens logik att i verkligheten så utvecklas och förändras allt, larven blir till fjäril och löven blir till jord etc. och då kan A bli B eller B bli A, A + B = AB så tillvida att A inte blir B o.s.v.

Rörelsens logik, eller dialektiken betonar alltså förändringen, och just därför tar man hänsyn till växelverkan mellan fenomenen som exempelvis marknaden och kapitalismen. Man kan enligt formell logik behandla dessa som självständiga och fristående fenomen men det förklarar inte verkligheten som alltid är i rörelse och förändring. Det viktiga är alltså att marknaden är en konsekvens av privategendomen och klassamhället. Och här kommer vi in på min andra (02) ståndpunkt:

Eftersom det socialistiska samhället är det mellanstadie som skall sträva efter klassamhällets avskaffande kan det inte heller sträva efter en blandekonomi med marknadsinslag eftersom marknaden förutsätter privategendom och klassindelning. Socialismen definieras därmed med en strävan att avskaffa marknaden.

Påståendet 03 bemöter Svenssons och Sten Ljunggrens förklaring varför marknaden är en viktighet för ett postkapitalistiskt samhälle. De menar att marknaden är bra eftersom kommandoekonomierna i Stalinsovjet och Östeuropa misslyckades. Denna premiss för deras argument anser jag är fullkomligt fel med den enkla förklaringen att kommandoekonomi inte är det enda sättet att styra en planekonomi. Stalinsovjet är alltså inte en representant för planekonomi.

Svensson förklarar i sitt inlägg ”Företagande under socialismen” att olika sorters företagande är viktigt under socialismen och introducerar för första gången Alec Noves marknadsocialistiska teori med att rada upp hans fem olika företagsformer.

Den första formen av egendom som Nove beskriver som nödvändigt är det statliga företaget som skall övervaka strategiska delar av industrin, tjänster och finanser. Denna form av egendom skall enligt Nove inte styras av de anställda, utan skall centraliseras rent administrativt och ekonomiskt.

Den andra formen av egendom är det så kallade ”förstatliga företaget” som är statligt ägda företag som har fullständig autonomi där företagsledningen är ansvariga inför arbetarna.

Dessa två former av företag anser Nove ska täcka större delen av den samhälliga produktionen och servicen. Dessa skall fungera under en så kallad ”välvillig konkurrens” som Nove anser skall påverka direktörernas och arbetarnas löner genom framgång på marknaden, men med skillnaden att egendomen inte får säljas och att staten kan ingripa vid hot om konkurs.

Den tredje formen av egendom är små kooperativa företag som är självstyrda och privatägda av de anställda som är fullständigt ansvariga för företagets framsteg eller misslyckanden.

Den fjärde formen av egendom är små privata företag med kapitalister, som inte får anställa mer än exempelvis tio arbetare.

Den femte, och därmed sista, formen av egendom enligt Nove är individer som fungerar som egenföretagare, exempelvis frilansande journalister, rörmokare och konstnärer.
Nove menar att marknaden skall styra större delen av ekonomin, kooperativ och privata företag skall tillåtas att kunna gå i konkurs tillsammans med de förstatliga företagen. Vilket innebär att anställda skall kunna sättas i arbetslöshet (SIC!) vid konkurs. Vad vi har fått av Noves marknadsidé är alltså en blandning av samhälligt ägande med marknadsreglering av produktionen och distributionen. Ett system som är omöjligt att bestå eftersom det är byggt på två olika ekonomiska regleringar som tjänar olika klassintressen.

Konkurrensen kommer att leda till en systematisk undergrävning av regleringen av investering, eftersom graden av investering bestämmer företagets konkurrensfärdighet. De företagsfonder som Nove beskriver de anställda ska köpa sig in i kommer att av direktörerna att användas som externa investeringar och lån till andra företag och därmed användas som en tillgång. Dessa kapitaltillgångar blir sedan ett intresse för denna nya bourgeoisie, intressen som den kommer att kämpa för och kämpa för att utöka.

Denna klasskamp kommer sedan att möta motstånd av de arbetare som blir satta till arbetslöshet eller låga löner. Och varför skall en del anställda acceptera konsekvenserna och andra inte? Klasskampen kommer alltså att intensifieras. Är detta ett övergångsamhälle som strävar efter klassamhällets avskaffande månne? Nove visar alltså på annat. Ett samhälle som leder till ökade klassmotsättningar och ett konkurrenssystem som leder till undergrävda lönenivåer och därmed till ojämlikhet.

Ett övergångsamhälle kan inte expropriera alla privatägda företag direkt utan det sker under en lång -övergångs- period. Men för det utgörs inte detta postkapitalistiska samhälle med att sträva efter marknadsprinciper utan istället för dess avskaffande. Ernest Mandel kritiserade Alec Noves marknadsidéer på 80-talet och utvecklade en planmässig teori som jag tänker att ta upp i ett annat inlägg. Hur ett socialistiskt övergångsamhälle bör struktureras är inte någon enkel utläggning och detta inlägg är redan långt nog.

Men vad som är klart så här långt är att Alec Noves marknadsidéer inte är någon idé om ett socialistiskt samhälle. En idé som alltså inte har något att göra i ett nytt möjligen socialistiskt parti.


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , ,
Pingat på intressant

Lästips: Trotten om skolbetyg, Alliansfritt om sexistisk reklam, Svensson fortsätter om brottslighet, Slutstadium om Sverigedemokraterna, Erik Svensson om miljön, Björn om rasism, Red Metal om maskning

tisdag 15 januari 2008

År 2007

Så, jag har förnuvarande många tankar som svärmar i mitt huvud, och mycket att skriva. Bland annat några tankar kring marxism som kommer snart som några blogginlägg. Kommer också fortsätta mina serieinlägg om hur ett nytt vänsterparti skulle vara byggt i polemik med bloggkollegan Svensson och med mig själv. Men undertiden jag skriver dessa texter tänkte jag reflektera lite över det år som kommit och gått för si så där två veckor sedan.

Det är alltid något som man glömmer när man gör sådana här försök att reflektera över en tid. Jag är inte heller ensam med att göra sådant här. De flesta bloggare har dock gjort reflektionen tidigare runt nyår och jul. Bloggkollegat Trottens betraktelser gjorde en lista över förra årets bästa filmer. Han glömmer det fantastiska äventyret Pans Labyrint, som blandar fantasi/fantasy med onda fascister och revolutionära hjältar prydda med röda stjärnor. En fantastisk film, som blev kult direkt den kom ut.

Tillsammans med Pans Labyrint har vi även Simpsons-filmen, men även en annan som vi absolut inte skall glömma - Futuramas första film och därmed nyheten om att Futurama kommer tillbaka. Jag tror den nyheten gjorde året. All hail the Hypnotoad!

Jag håller dock inte med Trotten om filmen 300. Den var inte alls bra. Trist och intetsägande hjärndöd. Jag anser att något konstnärligt även skall ha substans förutom estetik. Det är en film som inte är gjord att tolka eller diskutera och därför inte heller att reflektera över. Försöker man blir det som Trotten skriver något kontroversiellt som filmen inte strävar till. Den är helt enkelt ytlig och har inga ambitioner. Gillar man sådana filmer är den nog perfekt - blod, 17β-hydroxiandrost-4-en-3-on och krig.

En annan sak som var världig bra förra året var att jag och min flickvän skaffade oss en stereoanläggning med LP-spelare. Fyndade igår LP-skivor som Folk och Rackare, Ella Fitzgerald och Duke Ellington.

Nu kommer jag inte på något mer. Kanske återkommer om något kommer upp.


Andra bloggar om: , , , , , , ,
Pingat på intressant

Lästips: Trotten om Vänsterpartiet, Marlene visar sitt avståndstagane mot nazismen, Alliansfritt om Sabuni, Svensson fortsätter om brottslighet, Kaj Raving är arg över att inte ha fått in replik på insändarsidorna

måndag 7 januari 2008

Vad är det för fel med vänsterpartiet? 3.0


Bloggkollegan Svensson förtydligar lite mer av hans uppfattningar kring ämnet kapitalism och marknad i ett nytt inlägg i hans serie om ett nytt bredare vänsterparti. Han och jag skiljer oss just på den punkten att man kan ta marknaden och ställa det bredvid kapitalismen för att skapa en marknadsocialistisk idé.

Svensson tar upp några intressanta punkter som han anser förklarar varför jag tar teori före verklighet. Det i sig är en mycket intressant filosofisk ståndpunkt by the way, problemet med hönan och ägget – vad kommer först; Verkligheten eller teorin om verkligheten? Förklarar teorin hur vi uppfattar verkligheten, eller förklarar verkligheten sig själv? Stora frågor som förtjänar ett helt eget blogginlägg för framtiden (lägger det på minnet).

Nåja, Svenssons första punkt han svarar med är följande; ”Det får inte vara brist på restauranger, modeaffärer, caféer osv. Ett sånt samhälle vill ingen ha.”Och jag håller med, ett trist, grått, Östeuropa är det ingen som vill ha. Men frågan är om det verkligen bara existerar ett sådant dikotomiskt förhållande? Kan vi verkligen endast välja mellan en konkurensbygd marknad och en stalinistisk centralplan? Jag tror något annat.

Stalinsovjet, Östeuropa och dess maoistiska avarter skulle jag faktiskt påstå har inget med den marxistiska tanken på hur ett socialistiskt samhälle skulle se ut. Jag tror till och med att Svensson skulle hålla med om detta, eftersom vi båda lutar åt en trotskistisk förklaring till stalinismen. Svensson och jag vill alltså inte ha det som i det trista gråa Öststaterna. Men vad är det då som skiljer? Jo, Svensson tycker inte att det ”är möjligt med hjälp av en centralt planerad ekonomi” att undvika en utveckling till ett trist och grått samhälle. Svensson tror alltså att en planerad ekonomi endast kan vara dogmatiskt centraliserad. Koppling är ju, som sagt, till Stalinsovjet.

Så då är ju fråga om en planerad ekonomi endast kan vara en dogmatiskt centraliserad ekonomi, och följdfrågan är så klart om det är detta man menar när man kritiserar marknadsocialistiska idéer? Nej, är svaret på båda frågorna. En planerad ekonomi, som marxismen ser den är blandad liksom resten av samhället. Liksom man inte bara kan välja mellan representativ demokrati och direkt demokrati, behöver man inte bara välja mellan centralt planerad och anarkistiskt (osäker på termen) planerad ekonomi.

Nyckelbegreppet inom marxismen är dialektiken och det följande begreppet totaliteten/helheten. Det är just detta som gör marxismen just så intellektuellt intressant. Det är växelverkan. Det är demokratin.

Varför kommandoekonomierna i Stalinsovjet och Östeuropa misslyckades var på grund av att det inte fanns någon växelverkan mellan det byråkratiska kast som planerade ekonomin och arbetarklassen. Arbetarklassen berövades medlen för att kunna besluta om planen.

Kommandoekonomierna i Stalinsovjet och Östeuropa antog också faktiskt en del reformer till marknadsocialism; Jugoslavien i början av 1950-talet, Tjeckoslovakien 1958, DDR 1963, Sovjetunionen 1965, Tjeckoslovakien igen 1968, Polen på 1960-talet och Ungern 1968. Faktiskt så stämmer Ungerns reformer ganska väl med vad Svensson anser behövs, med privata kooperativ och småföretag. Men dessa reformer var inte effektiva trots att det var anledningen till att man genomförde dem, och således var de inte långlivade. Anledningen till att man över huvud taget övervägde dessa marknadsreformer var för att kommandoekonomin började allt mer visa sig vara ineffektiv. De stora ekonomiska vinningarna i början av kommandoekonomin kom till trots det byråkratiska kastets isolerade makt och inte på grund av den.

Det intressanta med Ungerns marknadsreformer är att det de facto ledde till en markant ökad ojämlikhet i inkomst. Men som sagt, någon ekonomisk effektivitet genomfördes inte. Det ironiska med marknadsocialistiska ideologer är att de har en tendens att beteckna sina idéer som ”nya”, ”fräscha” eller ”moderna”. Men marknadsocialister har funnits ett bra tag. Några av dem är Owen, Proudhon och Lange.

Vid övergången till det socialistiska samhället är det tvärtom ytterst nödvändigt att arbetet utvecklas från att bli samhällig genom privata utbytet på en anonym marknad, till att bli samhällig på grund av att dess innehåll och form kommer att vara föremål för demokratisk diskussion och debatt.



PS:
Jag tog en promenad i lördags.

Andra bloggar om: , , , , ,
Pingat på intressant

Lästips: Alliansfritt om det krigsivrande Moderata Ungdomsförbundet, Trotten om musikindustrin, Slutstadium om ungdomsvård, Marlene om 70.talet, Kaj Raving om grundlagskydd för transpersoner

torsdag 3 januari 2008

Bents pubertala marxismskola

Det är då och då hysteriskt roligt att läsa hur de borgerliga apologeterna förgäves försöker sig på att förklara marxismens natur. De är så ivriga att försvara klassförtrycket och dess indelning av människan så att vilka naiva påståenden som helst kan användas till ett hopkok av argumentationsbygge.

Ett sådant argumentationsbygge kom jag över när jag läste vem som vunnnit priset som 2007 års politiska blogg. Den vanns förtjänt av Isabella Lund, som jag själv faktiskt röstade på som årets bästa. Det påminner mig om att tacka alla er som röstade på mig, tack! Tävlingen hölls av Bloggen Bent, där jag av en händelse fick syn på ett inlägg om "socialismen".

Medan den socialistiska vetenskapen talar om vikten av att befria människan så att hon kan få oändliga förutsättningar att kunna utveckla sig själv, att äntligen bli fri från klassamhällets sociala och ekonomiska förtryckande, så påstår Bent att:
Inte ens inom Marxismen var det ju i regel tal om att en skomakare skulle bli en doktor, utan det handlar ju bara om att skomakaren ska ha makten såsom varande skomakare. Om skomakaren blir någonting annat än en skomakare så ska inte skomakaren med säkerhet ha någon makt, för han var ju inte längre arbetare.
Sedan när blev inte en doktor en arbetare? I ett parallellt universum som bara Bent vet om kanske doktorer är ett synonym till kategorin kapitalist? Men i vår verklighet existerar inte ett sådant samband. En doktor är en lika mycket arbetare som en ekonom, som en städerska, som en journalist, som en lärare, som en svarvare. Vad den emancipationerande marxismen - socialismen - syftar till är att ge alla människor lika mycket förutsättningar till att utveckla sig själva oavsett om man vill bli journalist eller doktor. Bent försvarar dock klassförtrycket och dess löneslaveri, som vilken god borgerlig apologet som helst. Han fortsätter:
Huruvida han skall ha makt beror på en klassanalys. I sin mest ytliga form innebär det att man behåller den feodala samhällsstrukturen i pyramidformen, men man vänder bara pyramiden upp och ner. Samma regler som förut ska gälla, men det är en annan klass som ska vara privilegierad.
Vilket är ett vanligt misstag om marxismen, men ändå ett misstag. Ville inte Karl Marx ha ett samhälle där alla tillhörde en och samma klass, där alla arbetar lika mycket, tänker lika och alla är lika fattiga? Nej, faktiskt inte. Karl Marx lade ner 99 % av sina skriftställningar till det som är och vad som varit, och när han åtog sig förhoppningar om ett framtida samhälle så var det ett klasslöst samhälle. Alltså ett samhälle utan klasser, inte två klasser och sannerligen inte en klass. Ett samhälle utan klasser där var och en har maximal möjlighet till att nå reell frihet och förverkligande som individ. Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.

Bent fortsätter på temat och försöker förklara en uppfattning om socialismen som en oundviklig väg till "massmord och förtryck". Anledningen till detta finner Bent hos "socialisters" vilja att utöka den parlamentariska demokratin. Demokratin är farlig för borgerliga apologeter eftersom kapitalismen i sig är icke-demokratiskt. Därför blir allt prat om en utökad demokrati automatiskt farligt. Men vad Bent säger är att en utökning av demokratin skulle leda till en koncentrering av makt - och sedan följer det vanliga som vi alla mantrar "makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut”. Sambandsproblemet är bara att Bent ser denna koncentrerade makt hos den representativa demokratin. Inte demokrati i sig, utan hos den representativa - parlamentariska - demokratin.

Bent försöker dock i förhand försvara sig mot en kritik av detta problem genom att peka på arbetarråden (sovjeterna) i Stalinsovjet. Och därmed tror Bent att han gjort ett vattentät samband mellan parlamentarisk demokrati och arbetardemokrati. Representativ demokrati blir alltså i Bents argumentation ett likhetstecken med decentraliserad demokrati. Bägge är exakt lika vad gäller maktkoncentration enligt Bent, och det är det som är lustigt. För stalinismen i Sovjetunionen var inte uppbyggd på demokratiska arbetarråd, som var en kvarleva från Oktoberrevolutionen före den stalinistiska kontrarevolutionen. Stalinismen i Sovjetunionen avskaffade demokratin i dessa arbetarråd och därmed dess reella funktion som ett demokratiskt verktyg för folket. Bent kan därmed inte ta dessa "arbetarråd" som ett exempel på hur demokratiska arbetarråd fungerar eftersom det handlar om två helt olika strukturer. Bents försök till presumtivt självförsvar är alltså förgäves.

Det är hur som helst typiskt hur demokrati i sig själv i de borgerliga apologeterna kan bli en förklaring till dess motsats. Kapitalism är som sagt icke-demokratiskt då den är byggd på kapitalistens oinskränkta makt, den är alltså byggd på ett diktatoriskt envälde. Därför är det farligt när folk börjar få för mycket förtroende till demokratiska ideal. Stalinismen är ett fenomen som kan definieras av frånvaron av demokrati, och en decentraliserande maktstruktur. Tvärtom det Bent försöker pådyvla stalinismen.

Det socialister faktiskt gör, och då syftar jag på de marxistiska influerade socialisterna, är att de kritiserar den parlamentariska demokratin just på grund av det representativa systemet gått för långt. De kritiserar den representativa demokratin för att den just leder till maktkoncentration. Där är härur marxisterna pratar om de demokratiska råden som ett sätt att blanda direkt demokrati med representativ demokrati för att förhindra att makten blir för centrerad att makten kan korrumpera. Dessutom talar marxisterna om lärdomar från Pariskommunen om just korruption, som dagens parlamentariska demokrati lyser med sin frånvaro. Framför allt så påpekas vikten av en automatisk rotation av förtroendeplatserna för att förhindra karriärism, och att förtroendemän när som helst kan röstas bort från sin plats om förtroendet sviks. Allmänna val är också en förutsättning Karl Marx skriver om Pariskommunen.

De demokratiska råden är alltså en åtgärd mot just det problem som den borgerliga (parlamentariska) demokratin får när representationen tappar kontakten med det folk den annars skall representera.

Bent måste helt enkelt vara okunnig om Stalinsovjet för att kunna tro att sovjeterna skulle kunna tas som ett exempel på decentraliserad demokrati. Att han skulle ljuga tror jag är för otroligt.

Men hur som helst, det är inte alltid roligt att läsa hur naiva argumentationsbyggen har fel om just det den skall försöka förklara, men sådana här korthusbyggen är roliga på grund av sin vulgäritet. Det vill säga den mängd av felbygge huset har, gör att det hela snuddar till ironi. Det tragiska i det hela är väl att Bent faktiskt menar vad han skriver.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , ,
Pingat på intressant

Lästips: Trotten skriver om Per Ström, Marlene skriver om Kenya, Svensson om facket, Alliansfritt skriver om alliansfriheten, Kaj Raving om regeringens neddragning av medel till alternativ till djurförsök

onsdag 2 januari 2008

Skitfilm!

Jag såg nyss kvällens film på TV3; 40 Days and 40 Nights. Varför vet jag inte, men i alla fall.

Det handlar om en person som är trött på sitt meningslösa sexbruk och bestämmer sig för att inte ha sex i 40 dagar. När tiden snart är ute är personen ganska sexuellt frustrerad och drömmer den sista natten om sex, medan personen blir våldtagen av sitt ex.

Personens nya kärlek får reda på detta och blir fördärvad och börjar anklaga personen med att fråga "om det var värt det?!". Personens kärlek springer ifrån personen och sätter sig i en busskur och gråter, som om det inte var synd om personen utan liksom tvärtom.

Hur detta surrealistiska scenario kunnat hända, med en story som behandlar händelsen som fullt normalt är för mig fullkomligt absurt. Det är äckligt, och den enda anledningen till att en våldtäkt kan bli den våldtagnas fel är just på grund av att personen råkar ha en snopp och inte ett par bröst.

Sjukt och äckligt. Se den inte.

Uppdatering:
Jag har läst lite blogginlägg om just denna film och de senaste som kommenterar just TV3:s visning är av någon anledning alla tjejer och alla har totalt missat att huvudpersonen blir utsatt av en våldtäkt och att storyn behandlar detta som fullt normalt. Helt otroligt och avskyvärt. Här är några; Paulina Levo, Johanna, Ida Akebrand, Kaisa Sturesson Meliinda,


Andra bloggar om: , , ,
Pingat på intressant

tisdag 1 januari 2008

Vad är det för fel på vänsterpartiet? 2.0

Jag har i mitt tidigare blogginlägg försökt att ganska abstrakt redogöra vad Vänsterpartiet är för något i nuläget. Bland annat vad för strategi som partiet arbetar efter och vad som framgått är att partiet sedan länge arbetat efter en reformistisk strategi. Man har alltså trots en hafsig bekännelse till marxism valt att inte gå efter en marxistisk linje. Problemet finns i partiets eklektiska filosofi, som bland annat lett till en gammal marknadssocialistisk uppfattning.

På mitt tidigare inlägg så svarade bloggen Desdichado med att den också börjat analysera Vänsterpartiet, men med att börja detaljgranska det nya programförslaget. Före jag läste Desdichados granskande inlägg hade jag faktiskt inte läst programförslaget. Och jag skall väl säga att programförslaget bekräftade mina farhågor.

Partiets eklektiska filosofi - att man kan dela upp världen i självständiga delar, har som sagt lett till att partiet kunnat se bland annat marknad skiljd från kapitalismen, och därav kunnat komma fram till maknadssocialistiska idéer. Precis det som Karl Marx och Rosa Luxemburg på sin tid fick bekämpa. Idéer om marknadssocialism är alltså inte något nytt.

Karl Marx skrev i sin kritik av Gothaprogrammet och vände sig mot den eklektiska skiljandet mellan produktion och distribution:
"De borgerliga nationalekonomerna har lärt vulgärsocialismen... att betrakta och behandla distributionen som oavhängig av produktionssättet och att därigenom framställa socialismen som något som huvudsakligen rör distributionen."
Marx menar dessutom i Filosofins elände, där han polemiserar mot anarkisten Proudhon, att produkternas utbytessätt i allmänhet motsvarar produktionssättet. Om det senare ändras, kommer också det förra att förändras. Sättet för produkternas utbyte regleras efter sättet för deras framställning. Detta genererar av nödvändighet till klassmotsättningar.

Vad som skulle kunna sägas är att de idéer som kan betecknas som marknadssocialistiska bygger på idéer om arbetarkooperativ och en positiv syn på konkurrens. Detta har, som sagt Luxemburg bemött med att även arbetarkooperativ oundvikligen kommer att bemöta konsekvenser för den kapitalistiska konkurrensen:
"Kooperativ - speciellt kooperativ inom produktionens fält - utgör en hybridform inom kapitalismen. Den kan beskrivas som en liten enhet socialiserad produktion inom det kapitalistiska utbytet.

Men i en kapitalistisk ekonomi dominerar utbytet produktionen. Som ett resultat av konkurrensen, kommer den fullständiga domineringen av kapitalets intressen inom produktionsprocessen - d v s den hänsynslösa exploateringen - bli en förutsättning för varje företags överlevnad...

Och, beroende på marknadens krav, kommer arbetare antingen att anställas eller att kastas ut på gatan. Med andra ord, alla metoder kommer att användas för att göra det möjligt för ett företag att stå emot konkurrensen på marknaden. Arbetare som bildar ett kooperativ inom produktionens fält hamnar därför i den märkliga situationen att de tvingas styra sig själva på det mest despotiska sättet. De tvingas att inför sig själva inta rollen som kapitalistisk entreprenör - en motsättning som förklarar det så ofta förekommande misslyckandet för produktionskooperativen, vilka antingen ombildas till rena kapitalistiska företag eller, om arbetarnas intressen fortsätter att dominera, dukar under."
Man kan helt enkelt inte skapa öar i ett konkurrenskapitalistiskt hav, om man nu inte gör en generalisering à la Bernstein utifrån den isolerade kapitalistens synvinkel.

En annan varnagel utifrån den eklektiska filosofin är det som följer av att grumla till den ekonomiska delen i marxismen och den socialistiska ideologin. Det vill säga nedtryckandet av ekonomin till fördel för idén och "värderingar". Tyvärr var det precis det som jag läste i det granskande inlägget hos bloggen Desdichado. Det skrivs om idéer och värderingar, men inte om den växelverkan med den materialistiska världen som är A och O för den marxistiska dialektisken. Denna uppfattningen om socialismen som ett ideal eller samling av värderingar luftades även av Vänsterpartiets Eva Zetteberg i Vänsterpress 9/92:
"Socialism kommer ur ordet social och dess ursprungliga mening var just att människan är social till sin natur. Socialismen handlade alltså inte från början om hur man organiserade produktionen utan om krav på social rättvisa... Kanske borde vi beskriva våra grundvärderingar som delas av långt fler än vänsterpartiets väljare istället för att använda ordet socialism. Värderingar som bygger på en humanistisk grundsyn där rättvisa, solidaritet och varje människas människovärde är grundpelare."
I mitt förra inlägg skrev jag om bloggkamraten Svensson som även han kritiserat Vänsterpartiet för att vara; "en mindre kopia av socialdemokraterna". Han har även skrivit en hel del inlägg om sin idé om ett "bredare vänsterparti", där han radat upp en del punkter som han anser skulle vara viktiga för ett sådant nytt socialistiskt parti i Sverige. I hans andra inlägg i serien om det möjliga nya breda vänsterpartiet är det speciellt en punkt jag höjer ögonbrynen åt och det är punkt 5:
5. En modern syn på vad ett modernt socialistiskt samhälle innebär på det ekonomiska planet. Med hänsyn tagen till att allt omöjligen låter sig planeras centralt. Med möjlighet till småföretagande och närvaron av marknadskrafter på de områden där detta är effektivare än planering.
Tyvärr får jag väl säga, omöjliggör denna punkt att det "breda" vänsterpartiet kan ta emot marxistiska grupperingar eller fraktioner. Detta eftersom ett sådant eklektiskt förhållningssätt är en fullständig antagonist till marxismens dialektiska totalitetstänkande. Det är samma reformistiska kamp som Karl Marx och Rosa Luxemburg fick hålla på sin tid och det är precis samma kamp som marxister idag för hålla. Svensson har faktiskt fel; det är faktiskt inte en modern syn - det är en gammal och beprövad marknadssocialistiskt idé.

Annars ser jag inga andra problem hitintills med de punkter som Svensson radar upp som förslag. Ett nytt och brett vänsterparti för Sverige är en ytterst nödvändighet som jag delar uppfattning om med Svensson. Men om detta breda parti även skall kunna inluderas marxistiska influenser bör det också kunna inkludera deras rätt att kunna ha en marxistiskt uppfattning. Att alltså inte sätta fast den dömda marknadssocialistiska idén.



PS:
Rubriken bör rent språkmässigt egentligen vara; "Vad är det för fel med vänsterpartiet? 2.0" samma fel finns i mitt första inlägg i serien. Varför jag stavar vänsterpartiet med ett litet "v" är dock medvetet.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , ,
Pingat på intressant

Lästips: Trotten om vad som kanske kommer att hända 2008, Marlene skriver om Reinfeldt och hans regering, Svensson skriver om bloggåret 2007
 
 
Copyright © LOKE - KULTUR & POLITIK
Blogger Theme by BloggerThemes Design by Diovo.com