Sidor

torsdagen den 27:e mars 2008

Seger för arbetarklassen! SAC vann över Lilla Karachi!

Tidningen Arbetaren rapporterar att uppgörelsen mellan Lilla Karachi och SAC Syndikalisterna är över. Muhammad Riaz får 65 000 kronor för obetald lön och blockaden avslutas. Även om Riaz får mindra än de ursprungliga 80 000 kronorna som man krävde, så är det långt mer än de 45 000 kronor som Lilla Karachi erbjöd sig att betala i tisdagens förhandlingar.

Det viktiga är i alla fall att SAC går segrande ur konflikten, med tanke på den oseriösa arbetsgivaren och det skandalösa stöd som den fått från diverse liberala debattörer och organisationer (MUF bland annat). Bevisen har dock legat starkt i fördel för Riaz uppgifter i konflikten, och några av de liberala debattörerna bad om ursäkt och ändrade sig.


Bloggat: Petter, Alliansfritt, LOKE, NEO
Andra bloggar om: , , , , , , ,
Pingat på intressant

Lästips: Svensson om nya förslag kring arbetskraftsinvandring, Alliansfritt om regeringens fredsdeklarationer, Erik Svensson funderar om sin blogg, Marlene om röstfiske, Kamferdroppar utför självkritik, Trotten om fildelning, Raving om språket

söndagen den 23:e mars 2008

Finns det en socialistisk feminism?


Varför många socialister i våra tider hängett sig till den så kallade radikalfeminismen (och sedan till den sexfientliga neofeminismen) bygger mycket på att socialister misslyckats med att ge ett tillfredsställande radikalt alternativ. Mycket av detta misstag ligger nog snarare i en frivillig kapitulation, än möjligheten till att lägga fram och argumentera för ett alternativ. För marxistiska alternativ har funnits länge, ja det fanns till och med före radikalfeminismen. Ett sådant marxistiskt alternativ var den s.k. marxist-feminismen, som växte fram i 70-talets kvinnorörelse som då rörde sig i politiska och intellektuella kretsar med vänsterradikal karaktär.

Marxist-feminister menade att mäns förtryck av kvinnor härleddes utifrån kapitalägarnas utsugning av arbetarklassen och kopplas därmed till den kapitalistiska samhällsstrukturen. Fokuset ligger generellt bland marxist-feminister på familjen som uppfattas som det område där förtrycket är som mest förankrat. Här ser jag starka kopplingar till Engels teori om kvinnans plats i det kapitalistiska samhälletsystemet. Men Engels och de tidiga marxist-feministerna anser jag faktiskt har fel i denna förklaring. Kvinnans underordning och samhällets patriarkala system måste ha längre historiska förekomster än som en konstruktion av det kapitalistiska systemet, även om det kapitalistiska systemet visserligen konstruerade en särskild karaktär av detta förtryck.

Efterhand bildades vad som kallas radikalfeminismen, som utgår ifrån att patriarkatets förtryckande system av dominans och underordning förekommer oberoende det kapitalistiska samhällssystemet. Alltså kritiserar den just det som haltar hos marxist-feminismen, som menar att ojämlikheten kommer ifrån kapitalismen. Och med radikalfeminismen kom också ett paradigmskifte vad gäller vetenskapliga studier i just områden utanför det materialistiska perspektivet. Det är nu man börjar höra slagord som "det personliga är politisk", som väckte forskningsfrågor om vem som utförde arbetet i hemmet, hur man ser på kroppen och sexualiteten, och så vidare.

Förutom att radikalfeminismen karaktäriserades med att förklara förtrycket som oberoende det kapitalistiska samhällssystemet så fokuserade man särskilt på sexualiteten, där mäns sexuella förtryck (ex. våldtäkt och misshandel) anses vara integrerat i det patriarkala systemet och inte en serie individuella händelser. Dock syntes det snabbt tendenser på urartning. Man började stirra sig blind på sexualiteten vilket ledde till att man började se heterosexualiteten i sig som en förhärskande norm vilket ledde till att "lesbiskhet" ansågs vara en metod i kampen. Man kunde höra slagord som; "en kvinna utan man är som en fisk utan cykel". Några bland dessa radikalfeminister som försöker påvisa kopplingen till heterosexualiteten är poeten Adrienne Rich och rättsvetaren Catharine MacKinnon och Andrea Dworkin. De karaktäriseras också genom en puritansk sexualsyn och censuriver där Dworkin specialiserar sig i ren demonisering av män och manlig sexualitet. Här i Sverige representeras denna extrema form av radikalfeminism av ROKS (Riksföreningen för kvinnojourer), vars bland annat ordförande för kvinnojouren i Helsingborg - Ulla Inezdotter - förklarade i SVT år 1999 att det inte skulle kunna få arbeta några män på förskolor för att skydda barnen från sexuella övergrepp.

Denna extrema form av radikalfeminism i form av kulturkonservativ och puritansk sexualsyn innebär ett sådant kvalitativt paradigmskifte inom feminismrörelsen att den fått ett eget namn för att lättare kunna kategorisera den i en komparativ analys med andra feministiska inriktningar. Dr Madeline Weld menar att denna moderna form av feminism - neofeminismen - är skadlig både för feministrörelsen och resten av samhället. Neofeminismen är sannerligen en antihumanistisk och reaktionär rörelse. Därför kan man gott påstå att neofeminismen är en annan form av feministisk inriktning än radikalfeminismen vars minste gemensamma nämnare är det patriarkala förtryckets obereonde av det kapitalistiska samhället med en fokusering på det personliga. Därför är det viktigt att fråga sig själv när personer pratar och diskuterar "radikalfeminism" vad för sorts radikalfeminism som menas.

I de senaste dagarna har det i bloggosfären blossat upp en debatt (Svensson: "Queer har inget med socialism att göra", Röd Libertarian: "Jo, Queer är visst socialism" och Erik Svenssons: "Intressant i bloggosfären") om just queerfeminismens roll till socialismen med utgångspunkt i en debattartikel ("Queer är socialism" av Athena Farrokhzad och Tova Gerge) i Aftonbladet. Kritiken mot queerfeminsmen, eller snarare den poststrukturalistiska feminismen, utgår ifrån en beskrivning av postmodernismen som en extrem relativisering. Dock måste jag påpeka att en sådan beskrivning är en allt för lätt förenkling av den postmoderna kritiken. Uppfattningen att postmodernism i sig skulle innebära en vulgäriserande relativisering representeras främst skulle jag vilja säga av Erik Wijk inom den vänsterintellektuella gruppen i Sverige. Även om hans kritik mot postmodernismen i mångt och mycket är viktig och briljant så är det ändå en extrem form av postmodernismen som Wijk (och Svensson) fokuserar sin kritik på, och kan därifrån endast tolkas. Skräckexemplet av en vulgär postmodernistisk forskare var en berättelse, som jag fick berättad för mig av en av mina tidigare föreläsare, som handlade om en forskare som skulle få sin avhandling opponerad varpå forskaren svarade på all kritik med att det "är din uppfattning" och ansåg därmed saken avklarad eftersom det inte existerade någon sanning. Men det är en extrem form av postmodernism, inte en karaktär av postmodernismen i sig.

Dock vill hålla med om att just den poststrukturalistiska kritiken inom queerfeminismen gränsar till det vulgära, det extrema hos just postmodernismen. Detta eftersom den delar mycket av svagheten hos postmodernismen i och med att dess kritik mångt och mycket är onödigt. Den känns onödig då den i sin kritik mot feminismforskningens dikotomi - kön/genus-distinktionen - bygger på en vilja att upprätta en kontextuell växelverkan mellan norm och det konkreta, som jag är övertygad att strukturella feminister är medvetena om. Det andra problemet som pekar mot att queerfeminismen har vulgär-postmodernistiska tendenser är dess vilja att lösa upp eller dekonstruera begrepp (som exempelvis kvinna) i dess konkreta betydelse (alltså inte i dess genus-betydelse). Problemet tror jag dock ligger mest i queerfeministernas eller poststrukturalisternas oförmåga att förklara på ett enkelt och mer förståeligt sätt deras kritik. Man klagar över att det är vårt sätt att uppfatta begreppet "konstruera" som gör att vi inte riktigt fattar, men man kanske skall försöka förklara sig på ett konstruktivt sätt som man pratar med lekmän, som att försöka i alla fall vid något tillfälle beskriva sin kritik till läsare som inte riktigt har kunskap att tolka djupa abstraktioner. Som det är nu kan jag ha missförstått dem totalt och de kanske inte alls har med postmodernism att göra och att relativisera begrepp. Men i så fall ligger problemet i deras förmåga till kommunikation vilket är A och O för något relevant.

Som det är nu kan det enda konstruktiva och konkreta vara, som kommit ur queerfeminismen, dess hjälp för samhället att uppmärksamma en breddning av synen på sexualiteten (bisexualitet och transexualitet). Men frågan är då också om man kan införliva queerfeminismen i en socialistisk samhällskritik? Svaret beror på vad queerfeminismen är. Är det en vulgär-postmodernistisk kritik som löser upp begrepp i en extrem relativiseringsprocess så måste svaret vara nej. Men jag är inte alls övertygad om att det är så. Jag tror att queerfeminismens problem ligger i kommunikationen, och därmed kan queerfeminismen införlivas i en marxistisk samhällskritik.

Om så är fallet är det dock viktigt att man inte gör samma misstag som de tidigare marxist-feministerna, som med en dogmatisk materialistisk syn ville påtvinga könsförtrycket en direkt koppling till kapitalismen. En socialistisk eller marxistisk feminism borde istället se klasstrukturen och könstrukturen som varandra olika fenomen men som ingår utifrån en materialistisk dialektisk syn i en totalitet med en växelverkan dess emellan. Slagordet här är: "Ingen kvinnokamp utan klasskamp - ingen klasskamp utan kvinnokamp". Denna marxistiska feminism kan i sig kopplas till tvåsystem-teorin som i sin förening av marxist-feminismen och radikalfeminismen sammankopplar precis det jag beskrivit ovan - en syn på könsförtrycket som obereonde det kapitalistiska samhällssystemet men med en integration av marxistisk kritik och samhällsanalys. På det sättet kan vilken feministisk inriktning som helst (förutom neofeminismen p.g.a. dess antihumanistiska karaktär) sättas samman med socialism.



Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , ,
Pingat på intressant

lördagen den 22:e mars 2008

Historiker skriver på upprop mot statlig kampanjhistoria

Hittade det intressanta Historieuppropet

Antagonistens förmåga att konstant misstolka

Det är alltid en viss procent av de naturligt politiska/ideologiska antagonisterna som gör sig en ovana att konstant feltolka motståndaren i en diskussion. Troligtvis bottnar denna automatik ifrån en förhastad fördom utifrån ens egna politiska/ideologiska utgångspunkter. Man skulle nog kunna beskriva det som styrt av känslor mer än intellektuell reflektion. Istället för att stanna upp, ta ett andetag, låta tankarna rulla runt, och försöka sätta sin in i motståndarens resonemang, så kastar de sig genast ner i brunnen för att fäktas med de dömda brunnstenarna.

Det kanske är just där problemet ligger för dessa tama försök till kritik eller bemötande, det vill säga i dessa antagonisternas letargiska icke-intellektualism. Lik tröttna drönare stöter de på hinder på sin ideologiska stig som de per automatik av saknad av medel attackerar utan tid för reflektion.

Då kan vi få debattörer som bloggaren PL&C, som i sin enfald reagerar skadeglatt över ett skämtsamt inlägg tidigare här på min blogg om den marxistiska termen "löneslav". I det inlägget skriver jag att jag häpet kunnat läsa termen löneslav i en artikel i tidningen Värmlands Folkblad. Redan här borde några ögonbryn höjas eftersom begreppet löneslav faktiskt inte är så ovanligt som man kan tro i den offentliga diskursen (termen används med mellanrum i tidningen), men framför all kan man få uppmärksamhet varför jag sätter en sådan tyngd på just det begreppet. Att jag sedan fortsätter "analysen" i inlägget med att komma fram till slutsatsen att det skulle vara ett; "purfärskt exempel på att klassamhällets uppdelning av människan i löneslavar och kapitalister har reella konsekvenser", borde definitivt övertyga den reflekterande läsaren att jag överdriver.

PL&C tror dock att jag på allvar tagit VF-artikeln som ett bevis för marxismen (SIC!), och gottar sig sedan i att VF-artikeln handlar om en person som inte orkade vara löneslav och istället blev en kapitalist (tidningsägare), och tar detta som ett bevis i sig att alla kan blir kapitalister och underförstått att det kapitalistiska klassamhället är ett fantastiskt samhälle som ger alla lika möjligheter. Att verkligheten inte ter sig så verkar dock inte hindra PL&C. Alla har nämligen inte råd att starta sin egen tidning, och kapitalister är i direkt beroende av löneslavar. Men det viktiga i sammanhanget är att han genom fördomen tror sig ha hittat (som om jag inte hade läst artikeln) ett fel i mitt resonemang när han i självaverket missar hela målet. Det enda man skulle kunna ta för en tendens av klassamhället utifrån VF-artikeln är att människan är uppdelade i olika klasser med olika förutsättningar och möjligheter där kapitalisterna uppenbarligen har det bättre än löneslavarna. Men den kopplingen från VF-artikeln kan inte tas som bevis för marxismen förutom på en mer lättsam nivå, eftersom det handlar om en individuell betraktelse över sin egen klassresa.

Men det här handlar inte om reflekterande debattörer utan ideologiska stridstuppar. Då är allt positivt bara man syns och väsnas tillräckligt. PL&C:s icke-intellektualism kan kanske till och med räknas som anti-intellektualism eftersom han vid ett par tillfällen, varav en i det nämnda inlägget, kritiserar min profiltext på min blogg eftersom jag där beskriver ett personligt mål till intellektuell fulländning, som han ironiskt beskriver som "den anspråkslösa ambitionen". Vid bägge tillfällena väljer han dock att inte ta med min följande beskrivning av det personliga målet i sig, vilket man naturligtvis skulle förvänta sig av en antagonist som kritiserar just det. Jag skriver visst att jag strävar efter intellektuell fulländning, men jag påpekar lika snabbt efter meningens punkt att ett sådant mål i sig är omöjligt att nå. Att PL&C styckar upp texten på så sätt är alltså intellektuellt ohederligt, eftersom det beskriver något som jag inte har skrivit. (En positiv utkomst från PL&C:s inlägg är dock att han påpekat att min profiltext blivit borttagen från min blogg, det har jag härmed korrigerat i inställningarna eftersom det varit av misstag)

En annan trött debattör är bloggaren Marcus Fridholm, som reagerar på ett inlägg jag skrivit (Borgarklassens diskreta charm) som handlar om en generell beskrivning av "borgaren" med utgångspunkt ifrån konflikten vid restaurangen Lilla Karachi, där borgare uttryckt förvåning och bestörtning över att få glåpord efter sig när man öppet stödde en oseriös arbetsgivare i en arbetsmarknadskonflikt. Slutsatsen jag drar där är att nedlåter man sig att bete sig som svin är det inte heller konstigt att man beskrivs som just det, och då syftar jag på MUF:s provocerande stöd till arbetsgivaren i konflikten. Jag är övertygad om att det finns och har funnits intellektuella borgare som inte beter sig som svin, det är just därför som den karaktärbeskrivning jag gjorde i inlägget kan kallas som en generell beskrivning utifrån en konkret utgångspunkt. Och jag håller med Fridholm att det är med en bred pensel jag målar denna karaktärbeskrivning, men jag vidhåller ändå till slutsatserna. Borgaren är en hycklare som talar fint om rättigheter och friheter medan borgarsystemet förtrycker människan genom att dela in henne i olika klasser och utsätter henne för ett utslagningssystem. Det är inte att pådyvla borgaren åsikter han inte har, det är att beskriva och kritisera det borgerliga klassamhället som borgaren är apologet till per definition.

Där Fridholm vacklar är vid hans stränga påpekande att det är fel att ta ställning i konflikten med restaurangen Lilla Karachi eftersom "ord står mot ord", och hävdar envist att det saknas bevis för att kunna ta ställning. Men saken är att det faktiskt inte saknas bevis. Den revisor som arbetsgivaren gömt sig bakom visade sig inte vara en revisor, och de antal anställda som arbetsgivaren angett är betydligt mindre än vad som kan vara troligt. Vem part som ljuger är alltså inte så svårt att lirka ut. Efter att den liberala tidningen/bloggen NEO uttryckt sitt ogillande till vissa liberalers stöd till arbetsgivaren tillsammans med tidningen Arbetarens avslöjande har faktiskt ett par liberala debattörer ändrat sig vilket, vill jag påstå, är några exempel på intellektuell hederlighet på den borgerliga sidan. Sådant värmer! Men Fridholm visar inga tecken på att vilja eller kunna ändra sig, varför vet jag inte, möjligtvis en brist i reflekterande förmåga. Han tror att stödet till den papperslösa arbetaren i konflikten handlar om "blåögdhet" och "naivitet" och passar på att beskriva sin högst egen personliga erfarenhet av lömska proletärer som bedrar och ljuger små oskyldiga företagare som egentligen bara vill vara snälla.




Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,
Pingat på intressant

Lästips: Trotten tipsar om Birros artikel om alkoholism, Marlene om nyliberalism, Svensson om forskning, intisbloggen om Socialdemokraterna, Alliansfritt om problemet med sänkt arbetsgivaravgift, Erik Svensson tipsar i bloggosfären

lördagen den 15:e mars 2008

För den som trodde att det var ute med marxistisk terminologi




I tidningen Värmlands Folkblad kan man ju tydligen läsa begreppet löneslav, både i rubrik och löpande text:
– Jag stod inte ut som löneslav. Nu har jag världens bästa jobb, säger ägaren, chefredaktören och ansvarige utgivaren Åsa Wikberg.
Tänk, ett purfärskt exempel på att klassamhällets uppdelning av människan i löneslavar och kapitalister har reella konsekvenser.


Andra bloggar om: , , , , ,
Pingat på intressant

fredagen den 14:e mars 2008

Sammanhanget som försvann

Forskning och diskussion om brott mot mänskligheten begångna av stalinistiska regimer är, för det första, inte fel. Inte någon form av hets, högerpropaganda eller Mccarthyism.

Men problemet ligger i vilken form och kontext forskningen och diskussionen förs. Beroende på sammanhanget kan seriös forskning bli dess negation. Och det är här problemet ligger med den statliga myndigheten "Forum för Levande Historia". Och just här som Arena-gruppen går vilse i sin unisona applåderande av den statliga myndighetens senaste regeringsdirektiv om en upplysningskampanj - "brott begångna av kommunistiska regimer".

Myndighetens problem med kontexten har även tagits upp mer ingående av intisbloggen:
Genom påkostade gratistidningar till varje svensk gymnasieelev, ett suggestivt så kallat ”faktahäfte”, utställningar och utförliga lärarhandledningar ska Sveriges skolungdom ympas mot inte bara kommunistbaciller utan även mot idéer om revolution, “utopi och fanatism” och gamle Karl Marx budskap om “diktatur och våldsutövning”. Genom fantasifulla klassrumsövningar av typ “Stalin, Mao och Pol Pot resonerar kring middagsbordet” (för den enklare betygsnivån) ska eleverna nå lärandemålet att “förklara och inte bortförklara historien”.

Det lär inte bli helt lätt, i synnerhet som erfarenheten av “kommunismen” – uttryckt av Levande Historias tre exempel: Sovjetunionen, Kina och Kambodja – helt ryckts ut ur just sitt historiska sammanhang. Den ryska revolutionen och bolsjevikernas maktövertagande 1917, det följande inbördeskriget, våldet och terrormetoderna är i det närmaste helt avskuret från sitt sammanhang i första världskrigets blodbad, den vita terrorn, invasionerna och svältblockaderna – omständigheter som förpassas till några rader i appendix.


Det är inte endast kontexten kring stalinismen själv som saknas hos den statliga myndigheten, utan även ett bredare perspektiv om den historiska kontexten. Sammanhanget som pekar på den röda tråden av brott mot mänskligheten oavsett i vilket namn det sägs ske och ha skett, "kommunism" som "demokrati".

Bloggaren Bloggelito har skrivit ett skickligt inlägg om just historikern Michael Schoenhals fantastiska tillrättavisning av gottegrisarna på det internationella seminariet "Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer", som skulle redovisa resultatet av Forum för Levande Historias nya direktiv. Stefan Jonsson beskrev händelsen i Dagens Nyheter (2008-03-13):
Bakom de borgerliga ministrarna på första rad satt intellektuell elit och bildad allmänhet.

Många väntade att höra resultatet av kalla krigets sista ideologiska upprensningsaktion. Eskil Franck, chef för Forum för levande historia, räckte skriften till kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth. Hon såg nöjd ut och höjde ett varningsord: "Kommunismen är en ideologi som skördat och alltjämt skördar många offer!"

När så forskarna klev upp vände hela föreställningen. Jelena Zjemkova och Youkk Changg som leder dokumentations­centrum i Ryssland respektive Kambodja var ointresserade av ideologiska förklaringar. Deras mål är att identifiera gärningsmännen och hedra de döda genom att förhindra nya massmord. Michael Schoenhals, professor i Kinas historia i Lund, läste å sin sida upp ett gammalt dokument från Kinas underrättelsetjänst som fick illustrera hur långt Maos regim var beredd att gå i utrensningen av klassfiender. I skrivelsen avvisas entydigt folkkongressens vilja att begränsa våldsutövningen. Gäller det inte att föregripa angrepp på revolutionen och moderlandet? Då fordras hårdhet mot varje misstänkt!

Schoenhals förklarade: "Ni som kommit hit för att höra oss fördöma kommunismen har missat hela poängen med historisk kunskap. Vår uppgift är att strängt granska brott mot mänskligheten så att vi lär oss att känna igen dem i samtiden - och detta oavsett om det utförs i kommunismens eller demokratins namn." Sedan avslöjade han att dokumentet han läst alls inte stammade från Maos Kina, utan var en ordagrann återgivning, med enstaka substantiv utbytta, av George Bushs senaste tal, där presidenten förklarar varför USA ska använda tortyr i kampen mot terrorismen.
Likt Stefan Jonsson tror jag att professor Schoenhals föreläsning inför de snopna gottegrisarna kommer att gå till historien. Jag kan se de obekväma högeragitörerna sitta och vrida på sig i sina platser, häpna över att inte få levererad ideologisk agitation mot kommunismen.

För mig är det fortfarande mystiskt hur begreppen fortfarande sitter kvar när det gäller diskussion och viss forskning och dokumentation om det stalinistiska fenomenet. I forskningen är man inte ju inte alls ovan vid begreppet "stalinism", men ändå envisas ändå vissa att hävda begreppet "kommunism". De smarta personer som i reaktion mot en sådan kritik är de personerna som förvandlar det omöjliga begreppet "kommunistisk stat" till "kommunistisk regim". Begreppet "kommunistisk stat" är ju omöjligt just p.g.a. kommunismens definition av sig själv som icke-stat. Den röda tråden tycks vara i viljan att poängtera användandet av begreppet "kommunism". Lyckligtvis har inte detta något med historisk forskning egentligen att göra, utan kan snarare ses som ideologisk agitation. Begreppet stalinism är rent vetenskapligt ett mycket bättre begrepp vad gäller en vetenskaplig forskning om Sovjetunionen, Kina och Kambodja (och resten av de stalinistiska regimerna med ett tillfredsställande historiskt sammanhang givetvis).

Problemet att ensidigt hylla Forum för Levande Historias nya kampanj, som Devrim Mavi i Arena-gruppen är alltså myndighetens sammanhang. Hur kommer det att användas och hur kommer det att hjälpa elevernas historiekunskap om brott mot mänskligheten? Att det kan ske oavsett vad man kallar sig och att det snarare bygger på djupare och komplexare strukturer, eller att det är något som skedde om man hyllade Josef Stalin eller Adolf Hitler? Och vart tog den intellektuella kritiken vägen, som bloggaren Erik Svensson påpekar, om problemet med en statlig historieskrivning? Devrim Mavi fattar inte problemet i det senaste Arena-nummret, utan spelar okunnig om skillnaden mellan en statlig myndighet som talar om hur vi skall tolka historien med en mångfacetterad historieforskning i universitet. Vi skall inte vara oroliga över att en sådan myndighet som Forum för Levande Historia skulle kunna vara ett tecken på stalinistisk praxis. Nej, vi kan vara trygga för Devrim Mavi påminner oss att här i Sverige har vi ett öppet samhälle. Verkligen? Och om vi nu hade det, hur länge har vi det med en sådan statlig myndighet?

Hade det inte varit för professor Schoenhals så hade jag varit långt mindre positiv till utvecklingen i vårt "öppna" land.



Bloggat: Redundans, Svensson
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , ,
Pingat på intressant

lördagen den 8:e mars 2008

Man skall inte fira den internationella kvinnodagen!

Jag blir så frustrerad ibland. Speciellt när personer vänder verkligheten upp och ned på grund av att man saknar kunskap om saker och tings historiska sammanhang.

Förbövelen, man skall inte fira den internationella kvinnokampsdagen! Man skall uppmärksamma den hårda kamp feministerna har utfört under vår mänskliga historia, och som feministerna fortfarande kämpar för idag. Inte gå till närmaste café och köpa rosa gräddbakelser och fira med skumpa! Sannerligen inte att göra det genom att lyssna på Britney Spears, som om Spears skulle vara en feministisk symbolfigur.

Inte har vi hört att man skall fira arbetarnas dag - 1 maj? Nej, den är inte alls olik den internationella kvinnodagen faktiskt, och likt den så är den en dag för uppmärksamhet och solidaritet med kampen för jämlikhet och jämställdhet.



PS: Så håller jag självklart med Isabella Lund om att det är fördjävligt att falska feminister (neofeminister/radikalfeminister) försöker slå ett slag mot kvinnliga sexarbetare, som om stigmatisering och hets hade något med kamp för jämställdhet!


Media: SvD, DN, AB, DN-Ekonomi
Bloggat: Kamferdroppar, Ett Hjärta Rött, Mullvaden, Intisbloggen
Andra bloggar om: , , , , , , ,
Pingat på intressant

fredagen den 7:e mars 2008

Utan hat - ingen utveckling

Hade inte människan haft förmågan att hata så hade hon fortfarande plockat potatis åt Herr von Röfvenhål. Hatet har varit förutsättningen för människan att agera mot orättvisor genom hela vår mänskliga historia. Det är förutsättningen som motiverar till handling genom att den blottar människans innersta väsen. Utan hatet - ingen utveckling!

Det är därför inte konstigt att Herrarnas apologeter aktivt agiterar emot hatet. De Herrarnas apologeter som slutligen accepterat det borgerliga klassherraväldet och kommit att vänja sig vid det. De kanske till och med har egennytta av att det nuvarande hierarkiska konkurrens-samhället reproduceras, och därför är det inte konstigt att de vill ha lugna och nöjda löneslavar.

Hatet är farligt, därför är de rädda. Därför vill de så innerligt att folket inte skall hata, allra minst visa sitt reella hat. Lugn, och ordning. Det är så borgaren vill ha det; visst har vi ett klassindelat samhälle som gynnar och missgynnar vissa människor - borgaren tycker ändock att det är värt det (han sitter ju trots allt på Herrskapets tron). Allt som på det minsta sätt skulle kunna rubba förtryckets status quo - lugnet - ordningen - är farligt, är "barbariskt", är ouppfostrat och respektlöst, sätts i motsättning till kärlek, är ett tecken på "ungdomliga rastlöshet", idioti och pöbelskt.

Så låter borgerlighetens apologeter när "pöbeln" börjar rubba på deras orwellska klassdiktatur.

Jag hatar kapitalismen, dess förtryckande klassindelning och löneslaveri! Anledningen till att jag hatar kapitalismen och apologeten Reinfeldt, och hans svansande mauderater, har förutsättning i min förmåga till kärlek. Kärlek till de förtryckta, solidaritet till de människor som slagits ut av klassystemet och marknadskonkurrensen.

Man kan inte älska en människa om man inte samtidigt hatar det som gör den illa.



Bloggat: Trotten
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,
Pingat på intressant

tisdagen den 4:e mars 2008

Intressant om Nicolae Ceausescu

I månadens nummer av Populär Historia kan man finna en del intressanta artiklar, däribland en fem-sidig artikel om den före detta stalinistiska diktatorn Nicolae Ceausescu.

Han föddes år 1918 i en fattig lantbrukarfamilj med en mamma som var analfabet och en far som var alkoholiserad. Det berättas att Ceausescu fick gå barfota till skolan och fick låna böcker av skolkamrater. Han retades också på grund av sin talsvårighet. Han lämnade skolan när han var elva år och flyttade då till huvudstaden Bukarest. Det redovisas också att han vid femton års ålder arresterades för att ha delat ut "kommunistiska flygblad". Hans senare frekventa fängelsevister på grund av politisk agitation fick honom att komma i nära kontakt med viktiga personligheter, som senare skulle få viktiga positioner i det ryskvänliga Rumänien i kriget.

En viktig person han hade lärt känna i fängelset var Gheorghe Gheorghiu-Dej, som skulle bli landets premiärminister 1952. Genom honom fick Ceausescu en rad höga befattningar (ex. biträdande jordbruksminister, biträdande minister för de väpnade styrkorna, sekreterare i centralkommittén, ledamot av politbyrån). Tre dagar efter Gheorghe Gheorghiu-Dej gick bort i cancer utnämndes, trots många anklagelser för att vara maktgalen, Nicolae Ceausescu till partiets generalsekreterare.

Med honom kom den stalinistiska förföljelsen att bli allt större. Han var gravt misstänksam och tålde aldrig kritik och en politisk rensning gjordes tillsammans med att en personkult växte kring honom. Man kan gott och väl jämställa honom som en liten Josef Stalin. Hans grepp om verkligheten var gott som förlorad med tanke på hans kontroversiella införda lagar. Däribland genomförde han lagar för att öka födelsetalen med att förbjuda preventivmedel, och att göra det ovanligt dyrt att skilja sig och göra abort. Konsekvensen av att födelsetalen fördubblades fick vi sedan se på TV med de hemska rumänska barnhemmen.

När det gäller stalinistisk förbrytelse finns det otaliga exempel på och här blir Nicolae Ceausescus Rumänien ett i mängden av exempel på stalinismens konsekvenser. Dock är det mest uppseendeväckande med artikeln i Populär Historia de beskrivningar som nu förtiden har glömts bort kring de unisonta fördömanden av den före detta diktatorn och hans stalinistiska kontrollsamhälle. Det är den del av västvärlden som vände sig till Nicolae Ceausescu med öppna armar och leende läppar. Det hör vi inte nu för tiden.

Den stalinistiska Nicolae Ceausescu kom nämligen att som ensam nation i öst att konsekvent sätta sig upp mot Sovjetunionen vilket bidrog till att vissa i väst uppskattade honom med gillande ögon. Bland annat bjöd Ceausescu in Frankrikes president (Charles de Gaulle) och träffade moskvakritikern Tito. USA:s president Nixon kom till och med att besöka landet, vilket vicepresident George Bush också gjorde och fällde kommentaren; "en av de goda kommunisterna" angående diktatorn Nicolae Ceausescu. Att väst gillade denne stalinistiska diktator fick sitt slutgiltiga bevis i och med att han blev inbjuden till drottningresidentet Buckingham Palace i London år 1978.

Så kan borgarklassen handla när det passar. Och jag undrar om inte det horribla exemplet som Nicolae Ceausescu gett oss är just detta - hur borgerlighetens hyckleri i praktiken utgör sig.

Något jag saknar i Marcus Svenssons (journalist och statsvetare) artikel i tidningen är dock en redogörelse över vilka som till slut hjälpte till att störta denna maktgalne diktator förutom militären. I kontexten hade det varit intressant att få information över de kommunister och socialister som faktiskt var med i upproret och störtandet av den stalinistiska diktaturen.


PS: Läs artikeln i tidningen! Läs även de andra artiklarna med särskilt den intressanta artikeln om Simone de Beauvoir.



Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,
Pingat på intressant

måndagen den 3:e mars 2008

Vad håller ni på med VF?

Allt började med att Schulmans började blogga på VF:s hemsida. Hemsidan kraschade för besökartrycket. Det enda bra med detta är att VF får uppmärksamhet, för vad Schulmans bloggar om kan omöjligtvis kallas annat än meningslöshet. Vet inte om jag vill kalla det att blogga över huvud taget, i alla fall är det milslångt ifrån vad jag håller på med.

Sedan började nöjes-journalisterna blogga, vilket var en väl efterlängtad satsning vad gäller seriositet och kvalité.

Men nu har visst en "Hanna" börjat blogga på VF. Hon verkar vara en kopia av Schulmans meningslöshet, fast utan humorn. Varför? Bättre kan ni!


Andra bloggar om: , , , , , , , ,
Pingat på intressant

söndagen den 2:e mars 2008

Borgarklassens diskreta charm

Borgaren är en hycklare. Det är faktiskt ganska lätt att komma under fund med. Med enkel livserfaranhet finner vi borgare som grundligt och förmodligen ärligt upprörs över det oordnade, komplicerade och det till synes irrationella.

Som när borgaren ser med oförstående ögon på det arga folket. Han förstår inte att människor kan tycka illa om honom, än mindre att människor öppet visar sitt ogillande. Han lever ju bara sitt liv med ofarliga åsikter. OBS! Mantra; antirasism, frihet och självklart "mänskliga rättigheter". Åsikter som i kontexten är PK och inte alls i närheten av att vara farliga. Konstanterna heter - neutralitet och försiktighet. Han vill inte stöta sig med någon, allra minst med makten (om inte polisen stoppar deras miljonbåt under en rutinmässig alkoholkoll, eller andra ytligheter).

Detta betyder förstås att borgaren kommer att möta konflikt förr eller senare. Blott strävandet till neutralitet och försiktighet ligger i dess motsägande part att inte stöta sig med makten. För i verkligheten existerar inte neutralitet. I förhållandet till makten blir borgaren dess medlöpare och utfärdare.

Att nu vissa borgare öppet visat sitt stöd för en oseriös företagare är ett typexempel på en sådan konflikt, och dess hyckleri syns i hur borgaren reagerar på det ogillande som riktats mot honom. Borgaren blir förskräckt över att människor riktat ogillande kommentarer mot honom. Kommentarer som i vissa avseenden kan beskrivas som oprofessionella, icke-städade och irrationella. Men i denna situation helt korrekt och taktiskt rationellt.

Borgaren, som agerar moraliskt fel - eller svinaktigt - som att öppet stödja en oseriös företagare i en arbetsmarknadskonflikt är och kommer alltid att således vara ett borgarsvin. Epitetet "borgarsvin" syftar då på borgarens agerande. Sådana epiteter är inte konstiga och heller inte ovanliga, de finns genom hela vår historia och är ett hjälpmedel för oss att förmedla våra känslor eller uppfattningar; vilket är själva användningen av det mänskliga språkbruket.

Den borgerliga bloggdebattören PL&C (som jag länkar ovan) är en sådan borgare som reagerar på användandet av epitetet "borgarsvin". Min relativt lättsamma kommentar kring att MUF öppet gett sitt stöd till den oseriösa företagaren till restaurangen Lilla Karachi har hos honom metamorfosats till ett; "hatiskt och fördomsfullt inlägg". Det är uppenbart att borgare skyr själva tanken på att kunna känna känslan "hatet", och därmed kopplas allt som skulle kunna kännetecknas med en sådan känsla som något självklart negativt. Allah bevare liberalen om han någonsin hatade något och förstörde sin potemkinkuliss av ofarlig neutralitet.

Därmed inte sagt att borgaren inte har känslor. Visst har borgaren uppfattningar över vad som är moraliskt fel, hur annars skulle borgaren kunna sitta både på makthavarens tron samtidigt som på avdyrkarens stol? Alla klassherravälden har Herrar och dyrkare. Och det är nog just där som Edvin Alam går vilse. Med Doktor Kosmos hjälp så behövs det inte ett "dollargrin för att va ett äkta borgarsvin". Ett svin behöver inte bo på stureplan. Svinet kan gott väl ha grott från trasproletär jord och anförtrott sig till det eskapistiska avdyrkandet.

På grund av borgarens inneboende motsägelse eller hyckleri till sig själv och sin omgivning blir också bilden av den komplicerad. Man kan inte säga att borgaren är "si och så", just på grund utav att borgaren agerar olika på grund av situationens förhållande till makten och sig själv. I vissa avseenden är det okej att vara klinisk rationell och känna avsmak för tecken av irrationalitet (känslor), och i andra är det okej att visa vördnad och ogillande. Den här moraliska flexibiliteten finner vi konkretiserat hos borgarens handskakning med den ena stalinistiska diktaturen (Kina), samtidigt som borgaren isolerar den andre stalinistiska diktaturen (Kuba). Eller när borgaren pratar sig mätt på rättigheter samtidigt som borgaren försvarar krig mot suveräna nationer.

Borgaren kan tala högt om professionalitet och värdighet, samtidigt som borgaren sitter och trycker på knappen som kommer att bomba en civil familj. Borgaren kan prata högt om valfrihet medan otaliga människor dagligen slås ut. Borgaren kan prata högt om välstånd och utveckling medan miljoner människor dör varje år av svält och enkel sjukdom - folk får det bättre, han kan prata högt om detta; inte alls olikt de debattörer förr i tiden som försvarade slaveriet med argument att slavarna får det bättre. Att ett system utvecklas är dock ett dåligt argument för att få dess inneboende förtryck att fortsätta. Det var lika fel för slaveriet som stalinismen. Borgarklassens herravälde är inte mer värd för att en avdyrkare kan stapla siffror och grafar på ett snyggt sätt. Klassförtrycket och dess indelning av människan fortbestår.


Andra bloggar om: , , , , ,
Pingat på intressant

Lästips: Erik Svensson om Miljöpartiet, Svensson om polisen, Trotten om krisen i Sydamerika, Marlene om ull, Kamferdroppar om idrott och politik, Hampus Eckerman om israelförsvarare, Jinge om Ohlys uttalande om Israel
 
 
Copyright © LOKE - KULTUR & POLITIK
Blogger Theme by BloggerThemes Design by Diovo.com