Erik Wijk skriver bra om Rice och Bildt

Erik Wijk påminner oss på Aftonbladets Kultursidor om Carl Bildts blodiga händer angånde angreppskriget mot Irak:

I januari 2003, sex veckor före Irakkrigets utbrott, spelade Carl Bildt i International Herald Tribune ut kortet om massförstörelsevapen och fastslog att ”avlägsnandet av Saddam Husseins regim är det enda sättet att nå fred”. Bildt visste även hur: ”För att uppnå detta är det nödvändigt att bygga upp ett militärt tryck. Men en uppbyggnad i största allmänhet kommer inte att räcka. Det måste också stå klart att om de långt mer önskvärda sätten att avlägsna regimen inte lyckas kommer det mindre önskvärda sättet – krig – att genomföras. Alternativet att bara backa, att återvända till den djupt misslyckade och skadliga strategin från förr och vänta på nästa utbrott kan inte på allvar övervägas av någon omdömesgill aktör.”

Carl Bildt undertecknade artikeln som före detta svensk statsminister. Han glömde nämna att han nyligen engagerats som europeisk rådgivare åt den amerikanska krigslobbyn Kommittén för Iraks befrielse (CLI), som bestod av krigshökar och hade starka band till Georg Bushs regim. När Mikael Nyberg avslöjade Bildts arbete för kommittén i Aftonbladet (27 oktober 2006) teg Bildt och övrig press. När Expressen till sist tog upp tråden (20 februari 2007) slingrade sig Bildt på sin blogg och påstod att hans insats i kommittén enbart var att ”diskutera Irak efter regimen Saddam Hussein”.

CLI:s president Randy Scheunemanns bild var en annan: ”Vi rekryterade Carl Bildt för att han skulle verka för en intervention i Irak”. Och vidare: ”Han var helt på det klara med att CLI:s syfte var att vända opinionen i USA och internationellt, till förmån för en militär intervention” (Expr. 23 februari 2007).

Och denne högerman har vi i vår regering. En man som verkar mer engagerad av att åka runt i världen härs och tvärs och det enda sättet vi kan få reda på vad han tycker och gör är att läsa på hans blogg. Det är en snygg utrikesminister det!

Erik Wijk skriver även intressanta faktauppgifter angående Condoleezza Rice:

För Condoleezza Rice och hennes kollegor inom Bushregimen är Bildts miljoner småpotatis jämfört med deras egna intressen i amerikanska storföretag inom krigs- och säkerhetsindustrin som bärgat miljardkontrakt i Irak. För dem kan krig aldrig misslyckas. Nobelpristagaren och förre världsbankschefen Joseph Stieglitz har räknat ut att Irakkriget har kostat enbart det amerikanska samhället ofattbara 3 000 miljarder dollar – enorma belopp har hamnat i företagarnas och deras politikervänners fickor.

Sedan Condoleezza Rice tillträdde i januari 2005 har Irakkriget fortsatt i tre och ett halvt år med bombningar av städer och byar, godtyckliga nedskjutningar och ständiga övergrepp mot civilbefolkningen – alltsammans klara krigsförbrytelser. De vetenskapliga undersökningar som gjorts landar på runt en miljon döda irakier. FN talar om fyra miljoner flyktingar. Rices ansvar för allt detta borde prövas av domstol.

Den amerikanska utrikesministerns kanske mest påtagliga brott är ändå av ett annat slag. Förra månaden avslöjade amerikanska ABC med hjälp av höga källor att hon suttit ordförande för en rad möten i Vita huset med toppskiktet i nationella säkerhetsrådet där man ingående diskuterat och godkänt tortyrmetoder att användas mot misstänkta terrorister. Rice har då gett CIA klartecken att använda exempelvis slag, sömnberövanden och drunkningstortyr: ”This is your baby. Go do it!”.

Det är till det svenska folkets, och all världens folks stora skam, som håller folkrätten högt emot krigsförbrytelser, tortyr, angreppskrig, massmord och ockupation, att vi hyser ett välkomnande möte mellan krigshetsare och krigsförbrytare. Minst sagt skampligt!


Bloggat: Jinge
Andra bloggar om: Erik, Wijk, Irak, Irakkriget, Condoleezza Rice, Carl Bildt
Pingat på intressant

Imperialismens kuddprofeter

Begreppet kuddprofeter används i Gamla Testamentet för beteckning av de profeter som ständigt försvarade och förlåtade maktens ställning och gärningar. Profeter var på den tiden inte siare eller magiker, utan politiska och samtida kommentatorer. Som begrepp anser jag det särskilt tillfredställande då det har en historisk och kulturell bakrund att vila på, och beskriver debattörens/agitörens ställning och utgångspunkt.

Jag har tidigare beskrivit Gulan Avci (du vet, hon som blev så arg på Janne Josefsson för att hon inte fick prata så mycket i programmet Debatt som hon själv ville) som en politisk pajas. Det kan tyckas elakt, men det är fullständigt riktat mot hennes politiska agerande - inte mot hennes personliga person. Hon kan visst vara hur trevlig och mysig som person som helst, men det hindrar inte henne att samtidigt agera likt kuddprofeterna i Gamla Testamentet.

Det senaste politiska spektakel hon utfört går att läsa på Expressens debattsida. Där går hon i frontalattack mot hela vänstern för att den kritiserar det imperialistiska kriget och ockupationen av Irak. Felet som vänstern skulle ha utfört enligt Gulan Avci är att protestera mot den Irak-konferens som hölls i Stockholm för några dagar sedan. Där inbjöds krigsförbrytaren Condoleezza Rice från den imperialistiska ockupationsmakten USA, den irakiska nickedockan Nouri al-Maliki och den iranska arbetarmördaren Manouchehr Mottaki.

Gulan Avci, ordförande i Liberala Invandrarförbundet, förstår dock inte varför man skulle kunna protestera mot ett sådant möte. Vad då krigsförbrytare? Vad då arbetarmördare? Vad då ockupation? Vad då hundra tusentals mördade irakier? För maktens ständiga försvarare är USA:s ockupation av Irak ett tecken på fred demokrati. Sällan är verkligheten så svart och vitt i ögonen hos en kuddprofet.



Lite bilder:







Media: Svd 1, SvD 2, AB, DN-Ledare, AB 2
Bloggat: Blogge, Röd libertian, REVOLUTION 01, REVOLUTION 02, Jinge, Ung Vänster, Trotten
Andra bloggar om: Gulan Avci, Liberala Invandrarförbundet, ockupation, krigsförbrytare, Condoleezza Rice, USA-imperialismen, imperialismen, Nauri al-Maliki, Manouchehr Mottaki, kuddprofet, Irak, vänstern
Pingat på intressant

Var Sovjetunionen kapitalistisk?

Jag skriver denna text i polemiskt syfte i hopp om en diskussion om just kapitalismens karaktär.

De argument, som jag vet om, som har tagits upp i fråga om Sovjetunionens karaktär som kapitalistisk har genom historien genomgått två vågor av popularitet inom vissa vänstergrupperingar eller vänsterinriktningar. Den första vågen är direkt kopplad till Kinas (KKP:s) ideologiska linje gentemot Sovjetunionen (och Jugoslavien). Från KKP:s linje spreds denna uppfattning vidare till olika maoistiska influerade organisationer världen över, och var påverkade av Mao Tse-tungs tal till Albaniens Arbetarpartis 5:e kongress:

"Sovjetunionen, Jugoslavien och de andra länderna där makten ligger i händerna på de moderna revisionistklickarna ändrat eller är i färd med att ändra färg."(Källa: Nyhetsbyrån Hsinhua, telegram av den 2 november 1966)

Men den maoistiska kritiken av Sovjetunionen (med teorin om kapitalismens återupprättande) spreds med mer klarhet från de kinesiska ledarna i en riktad kritik direkt efter Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien:

"Den sovjetiska, revisionistiska klicken av renegater har inte bara fullständigt återupprättat kapitalismen i sitt land, utan de har också bedrivit en ursinnig imperialistisk politik i utlandet"(källa: Renmin Ribao, 30 augusti 1968)

Här i Sverige hade vi KFML och De förenade FNL-grupperna (som hade många medlemar och stydelsepersoner från KFML) som starkast influerades av den Kinesiska linjen. Begrepp som socialimperialism och socialfascism är centrala i de argument som figurerade i dessa maoistiska kretsar. Tanken är att staten i Sovjetunionen vid någon tidpunkt ändrat karaktär till den statsmonoplistiska kapitalistiska. Man ser alltså ett privilegierat samhällsskikt (byråkratin) i Sovjetunionen som ett tecken på ett nytt sorts borgerligt skikt i landet.

Det första argumentet för att Sovjetunionen skall ha varit kapitalistiskt är alltså det privilegierade byråkratiska skiktet.

Även framgick det invändningar (argument 2) mot att man i Sovjet använde begreppet profit inom ekonomin. Tillsammans med detta argument finner vi även påpekande över vissa andra marknadsekonomiska kategorier finns kvar inom Sovjet, så som varor (konsumtion), värde, pengar, pris, löner.

Så, vi har alltså två centrala argument för att Sovjet var kapitalistisk från den maoistiska rörelsen. Argument som kom att användas i den s.k. "statskapitalistiska teorin" (se ex. den statskapitalistiska teoretikern Tony Cliff).

Arg. 01: Det privilegierade byråkratiska skiktet.

Arg. 02: Förekomsten av ekonomiska kategorier som profit, varor (konsumtion), värde, pengar, pris och löner.

Men maoisternas statskapitalistiska teorier kom snabbt att förlora diskussionen inom vänsterrörelserna. De motargument som riktades förklarade följande:

Motarg. 01: Ett privilegierat byråkratiskt skikt betyder inte att den har karaktären av en 'ny klass'.

Motarg. 02: Förekomsten av marknadsekonomiska kategorier i ett övergångssystem bevisar inte ett kapitalistiskt system.

Motargumenten måste förklaras ytterligare. Det första motargumentet förklarar skillnaden i att privat äga produktionsmedel och att som en byråkrat ha en särskild ställning inom staten. Det väsentliga är att Sovjet hade en nationell karaktär av produktionsmedlen och förekomsten av planhushållning, båda faktorer som motsäger en kapitalistisk ekonomi (som ex. investering utifrån profitkvot). Istället kom man i Sovjet att använda lönsamhetsindex som just index och incitament för att hjälpa företagen att följa planen. Kvar finns då argument 02 om de kvarvarande marknadsekonomiska kategorierna.

Motargument 02 utgår ifrån dialektiken, som möjliggör förklarandet av karaktären av Sovjet som varken kapitalistiskt eller socialistiskt utan som ett övergångsamhälle från kapitalism till socialism. Att utesluta kategorin 'övergångsamhälle' med en formell logik antingen-eller-förhållande mellan kapitalism & socialism är inte dialektiskt. Att Sovjet hade kvar ekonomiska kategorier från kapitalismen är alltså inget bevis för att Sovjet var ett kapitalistiskt samhälle, tvärtom fungerade kategorierna annorlunda i Sovjet där pengar inte längre automatiskt kunde omvandlas till kapital (som i de kapitalistiska länderna).

Vad är då ett kapitalistiskt system? Detta kan vi läsa i Kapitalet, III, 3, 254-55:

"Två kännetecknande drag utmärker omedelbart det kapitalistiska produktionssättet: för det första, är dess produktion en varuproduktion. Det är inte förhållandet att producera varor som skiljer det från andra produktionssätt, utan det är varuförhållandet som är det förhärskande och avgörande kännetecknet på vad som produceras. [...] Vad som för det andra särskilt utmärker det kapitalistiska produktionssättet är att dess omedelbara ändamål och avgörande drivkraft är produktionen av mervärde."

Ett kapitalistiskt system definieras alltså med att den förvandlar arbetskraften till en vara och produktionsmedlen till kapital. De statskapitalistiska teorierna tappade därmed mark. Men så har vi den andra vågen - en nutida renaissance inom frihetliga och anarkistiska vänsterister, som tyvärr - måste jag påpeka - upprepar samma argument, blandat med kritik av Sovjet som aldrig riktigt en arbetarstat (som förvisso är lika gamla som Oktoberrevolutionen).

Bland de tidigare kritiken av Sovjetunionen som icke-kapitalistisk fanns:
*mensjvikerna, d.v.s. socialdemokraterna (Bauer, Kautsky)
*ultravänstern, med:
*Bordiga (det italienska kommunistpartiets grundare). Tillsammans med Tysklands kommunistiska arbetarparti under 20-talets förra hälft, och Pannekoek i Nederländerna.

Men dessa inriktningar bygger på en icke-dialektiskt ifrågasättande av övergångsstadiets möjlighet. Klarar inte revolutionen av att omedelbart upprätta det socialistiska samhället så kan det inte vara en socialistisk revolution (vilket inte är densamma som en socialistisk stat). Kärnpunkten som förenar socialdemokratin med ultravänstern är dess uppfattning att övergångsstadiet inte kan existera. Sovjet kan alltså inte vara en arbetarstat eftersom den inte uppfyller deras ideala normer.

Dock, statens karaktär som kapitalistisk eller arbetarstat bestäms utifrån statens funktion, inte dess form eller struktur. Proletariatets diktatur (arbetarstaten) är oberoende av statens form, d.v.s. förekomsten av demokrati och borgerliga distributionsnormer är båda underordnade element.


Andra bloggar om: Sovjetunionen, kapitalism, ekonomi, arbetarstat, socialism, kommunism, maoism, ultravänster, Bordiga, Karl Marx, marxism
Pingat på intressant

Lästips: Jordränta om dörrknackning, Alliansfritt om överdriven reaktion på en utmärkt LO-kampanj,

Håller tummarna för Socialistiska Partiet!

Jag glädjs åt att att Socialistiska Partiet möjligtvis kan få ärva Stieg Larssons otaliga miljoner, som hans släktingar så frenetiskt bråkat om.

Den antistalinistiska vänstern behöver alla hjälp den behöver i Sverige.


Andra bloggar om: Socialistiska Partiet, antistalinism, Stieg Larsson, arv
Pingat på intressant

Tredje demonstration vid firandet av Israel?

Siri Jonsson och Lilly Näslund skriver intressant på Yelah angående de två demonstrationerna i Stockholm mot firandet av Israels 60 år.

Högerdebattörer har i samband med dessa protester gått till storms om en antisemitisk vänster, som menar man riktar sina protester mot själva judarna och judendomen. Om detta har jag skrivit om tidigare.

För det första verkar många inte fattat att det förekom två demonstrationer under dagen.

Men vad som också inte har kommit fram är alltså det som Siri och Lilly skriver på Yelah:

Det förekom två demonstrationer, varav den ena inleddes halv tre och riktade sig mot firandet inne på Berns som skulle starta klockan tre. Högtidlighållandet i synagogan var planerat till klockan sex på kvällen.

Den andra demonstrationen planerades till klockan sju, alltså efter samlingen i synagogan, och riktade sig då mot kvällens planerade fest inne på Berns. Båda demonstrationerna undvek alltså medvetet att demonstrera under tiden evenemanget i synagogan pågick. Det därför att protesterna var riktade mot Israels ockupation av Palestina och definitivt inte mot judendom, judar eller synagogan.

Så, det är ju ganska uppenbart att de demonstrationer var helt och hållet inriktade till att kritisera Israel, inte judarna som folk eller judendomen i sig. Men nu har det ju även rapporteras om att det demonstrerades utanför synagogan, så frågan är vilka som planerade den (tredje?) demonstrationen vid synagogan? Den var den som skall ha varit "högljudd", "skräniga" och "våldsamma", och visade sig alltså inte ha dragit till sig polisens uppmärksamhet. Om denna demonstration har det även förekommit rykten om yttrande tillmälen som "judejävel" (påståendet kommer i från Charlotte som har bloggen Kamferdroppar). Eller kan det helt enkelt vara som Siri och Lilly skrivet; att denna (tredje?) demonstration vid synagogan faktiskt var en av de två planerade demonstrationerna? I så fall var den ju bevisligen inte en demonstration mot synagogan - utan mot Israels ockupation och förtryck av det palestinska folket.


Andra bloggar om: Israel, Palestina, Stockholm, demonstration, antisemitism, polisvåld, polis
Pingat på intressant

Lästips: Svensson om en intervju med Katrine Kielos, Erik Svenssons senaste, Björn Nilsson ger lite bilder på Irakdemonstrationen i Stockholm, Hampus om Israels vägra av Desmond Tutu, Proletärbella om Sverigedmokraterna, Rawias senaste, Trotten om Irakkonferensen, Alliansfritt om Luf:s osmakliga syn USA:s krig i Irak.

Frågan om antisemitism: Finns den inom vänstern?

Vad betyder begreppet antisemitism? Och vart kan detta fenomen befinna sig?

Begreppet formulerades i Tyskland år 1879 av en viss Wilhelm Marr, samma året bildades även den tyska Antisemitligan och två år senare höll ligan sin första Antisemit-kongress.

År 1881 utfördes de blodigaste pogromerna mot judarna sedan medeltid i 167 städer och byar i Ryssland.

Mitt i detta antisemitiska decennie 1880, med radikala och akademiska antisemiter, tar kanske nordens kändaste antisemitiska vänsterman Johan August Strindberg avstånd från den antisemitism han tidigare anförtrott. Hans danske judiske vän och representant, Edvard Brandes får stå för den danska översättningen av Röda Rummet 1885, som på uppmaning av Strindberg i brevkorrespondens skulle stryka eller skriva om de stycken som behandlar juden. Även Karl Otto Bonnier skulle få detta uppdrag av Strindberg i nyutgivning av boken Svenska folket - men Bonnier vägrade tyvärr.

En som inte vägrade Strindbergs uppdrag var Emil Schering som publicerade den första upplagan av Svenska folket i Tyskland år 1942. Där har Schering strukit allt som skulle kunna ha tolkats som antisemitisk, och levererade således en bok om det svenska folket till det tyska folket där det stod att läsa hur det är folket som gjorde historien - inte hjältarna, att det var en skyldighet att kritisera en förtryckande härskare och att Karl XII var extremt feg, samt att folket hade rätt att välja sina ledare och att störta dem.

Så blev även Sveriges första antisemitiska vänsterman även en intellektuellt reflekterande vänsterman som ångrade sig och erkände fel. För mig som svensk vänsterradikal är Strindbergs intellektuella storhet något att se upp till och vara stolt för.

Antisemitismen har funnits och finns alltså inom vänstern. Men på samma sätt som villfarelser frekventerar genom hela samhället. Dumheter existerar ändock - vilket inte skall och inte har förnekats! Vänstern som grupp är inte immuna mot dumheter, som vilken annan grupp.

Bloggkamraten Anders Svensson har ändå rätt i att:

Anledningen till att det så sällan diskuteras i vänstern är ju av den enkla anledningen att antisemitism inom vänstern är ovanligt och inom den organiserade vänstern (folk aktiva i olika vänsterorganisationer) extremt ovanligt. Det är alltså inget större eller viktigare problem inom vänstern som sådan, men diskuteras trots allt med jämna mellanrum ändå.

Innebär detta då att det inte finns någon antisemitism inom vänstern. Inte alls, det finns antisemitism, men den är alltså ytterligt begränsad. Vanligare är antisemitism dock inom en del av de grupper som dyker upp i vänsterns Palestina-demonstrationer eller antikrigsdemonstrationer. Ofta rör det sig om ungdomar från familjer med ursprung i mellanöstern (dock väldigt sällan om palestinier). I kombination med att Israel-vänner ständigt gör egna kopplingar mellan judendom och Israel genom att ordna hyllanden av staten Israel i synagogor kan detta leda till att vi får vad som ser ut som och i praktiken är antisemitiska yttringar i en del demonstrationer.

Antisemitism inom vänstern är ovanlig. Där den finns; exempelvis kring personen Israel Shamir bygger det nog mer på överdriven stolthet och personlig hybris än ett grundligt hat mot judarna som folkslag. Men den finns, och även om det existerar p.g.a. villfarelser är den lika illa, och lika nödvändigt att bekämpas som vilken annan antisemitism i samhället.

När bloggkamraten Anders Svensson återpublicerade Andreas Malms artikel "Kväljande antisemitism", som riktade kritik mot den unisonta liknelsen mellan Nazitykland och Israel och den antisemitism som florerar kring personen Israel Shamir, skrev jag en gillande kommentar:

"Jag håller med Malm till fullo (och då även dig Svensson) om att villfarelserna inom Vänstern måste bemötas. Jag tycker dock Malms kritik av Nyberg är lite orättvis, men det hör ju knappast till andemeningen i Malms artikel.

Antisemitism skall bekämpas var helst det väljer visa sitt fula tryne, även när den råkas i vänsterkretsar!"

Mot denna kommentar reagerar sedan Jonathan Leman, som gjort sig känd med att se antisemitism där den inte finns, med att skriva ett eget blogginlägg:

Ejnermark som till fullo håller med känner inte alls att det skär sig när han länkar till Fib/K. Samma Ejnermark färsvarade innerligt tidningen Mana som genomgående satt likhetstecken mellan sionism och nazism, något som också tas avstånd från i artikeln. även Anders Svensson försvarade Mana.

Jonathan Leman läser dock Malm fel. Malm menar inte att liknelsen nazism och sionism nödvändigtvis är antisemitisk, utan är fel i sak. Malm bemöter även detta i samma artikel mot Eva Myrdal. Jag kan alltså hålla med Malms kritik av den unisonta liknelsen, men jag håller inte med Malms avfärdande av både tidningarna Fib och Clarté. Jag behöver inte hålla med om allt som står i dessa tidskrifter för att uppskatta flertalet av artiklarna, och nutidens Clarté är långt mycket bättre än den var för några decennier sedan. Jag skulle vilja hävda att Clarté är en av skandinavens viktigaste intellektuella tidskrifter.

Jag håller alltså med Malm och Svensson om att det är fel att sätta ett unisont likhetstecken mellan nazism och sionism. Jag håller inte med Lemans bisarra mening om att likhetstecknet i sig betyder antisemitism. Man kan faktiskt tycka att något är fel utan att man tycker att det är antisemitiskt. Som Malm skriver:

Felaktig uppfattning / lagvidrig, brottslig uppfattning. Det ena är inte nödvändigtvis detsamma som det andra. Eva Myrdal uppmanar mig att anmäla FiB-Kulturfront för brott mot lagen: jag anser att ”FiB bryter mot svensk grundlag”, ja, ”yttrande- och tryckfrihet enligt lagen är hans [mitt] stora problem”. Sicko! Man skulle alltså inte kunna ha fel utan att samtidigt bryta mot lagen? Om jag kritiserar en åsikt betyder det att jag måste anse att den bryter mot lagen, jag ska polisanmäla varje aktör som har åsikter jag förkastar, jag är rentav emot existensen av en lag om yttrande- och tryckfrihet! Myrdal argumenterar för att de enda åsikter som är värda klander är de lagvidriga – en, återigen, självupphävande argumentation: all diskussion ska inställas med hänvisning till yttrandefriheten.

Jonathan Leman tror dock att jag tillsammans med många inom vänstern konstant mörklägger en bred antisemitism inom vänstern. Och när jag och Anders Svensson uppskattar Malms kritik av just antisemitism inom vänstern så hotar det Lemans konspirationsteorier. Då måste Leman försvara sin teori om mörkläggningen/förnekandet inom vänstern genom att påstå att den egentliga orsaken till varför jag och Svensson håller med Malm är just för att det är Andreas Malm som skriver. Vi skulle alltså egentligen inte uppskatta Malms kritik, vi skulle alltså välja att hålla med Malm av taktiska skäl antagligen i den stora vänsterkonspiration som Leman anser sig övertygad om. Som Leman själv skriver:

Det känns mer som att dessa två säger sig hålla med Malm just för att Malm har skrivit texten.

Leman förstår alltså inte ännu skillnaden i att anse något felaktigt och att anse något antisemitiskt. Han gör som Eva Myrdal när hon missar Malms kritik. Bara för att jag och många med mig kritiserade Lemans, Demirbag-Stens och Bachners anklagelser om antisemitism i tidskriften Mana betyder det ju inte alls att jag och alla andra kritiker anser att Mana är den mest förträffligaste tidskriften i världshistorien. Jag kan mycket väl tycka att vissa formuleringar är felaktiga och rent av osmakliga, men detta är inte kriterier i sig för att vara antisemitism.


Bloggat: Svensson 1, Svensson 2, Svensson 3, Svensson 4, Mullvaden , Jinge
Andra bloggar om: Jonathan Leman, Andreas Malm, Eva Myrdal, Fib, Clarté, Israel Shamir, antisemitism, Israel, vänstern, högern, August Strindberg
Pingat på intressant

Johan Ingerös syn på antisemitism

Ingerö klagar i sitt senaste inlägg på att många anklagar honom för att sätta ett likhetstecken mellan Israelkritik och antisemitism. Han skriver:

"Jag konstaterade att man absolut kan vara kritisk mot Israel utan att för den sakens skull komma i närheten av något som skulle kunna kallas antisemtism."

I det tidigare blogginlägg Ingerö syftar på som ett klargörande av hans syn på antisemitism och Israelkritik skriver han följande:

"Problemet uppstår när man etablerar en dubbel standard som konsekvent drabbar just Israel. Det kan ske genom att

1. man ständigt angriper ockupationen av palestinska områden men aldrig någonsin Marockos ockupation av Västsahara eller Kinas ockupation av Tibet.

2. man anser att Israel bör bojkottas på grund av påstådda övergrepp mot mänskliga rättigheter, men utan att tillämpa samma princip på någon av världens uppemot hundra diktaturer

3. man angriper idrottsturneringar där Israel tillåts medverka samtidigt som man inte har några invändningar mot deltagarländer vars våldsutövning med råge överträffar Israels"

Ingerö menar alltså att fokusering på Israels ockupation, krig, terror, massakrer, och etnisk rensning är antisemitisk, just p.g.a. fokuseringen. Vips! så har vi fått en vänster enligt Ingerö som blivit antisemitisk.

Ingerö lyckas dock inte övertyga om vänsterns påstådda ensidighet gentemot Israel. Vart tog vänsterns kritik mot USA vägen? Eller mot Francos Spanien? Eller mot apartheidstaten Sydafrika? Eller motPutins Ryssland? Turkiet? Chile? Colombia? Thailand? Kina? o.s.v. Vänstern har ju även kritiserat mot Sovjetunionens invasion i Afghanistan och Tjeckolsovakien. Ingerös kunskap om vänstern ter sig gravt förvridet.

Däremot kan man med goda grunder kritisera den svenska högern för att ensidigt demonisera Kuba, utan att närma sig samma kritik mot Kina. Hur kan man förklara en sådan sak? Eller hur MUF startade en kampanj för - inte emot - USA. Hur förklarar unghögern det?

Men inte nog med att Ingerö har dåliga kunskaper om vänstern, så har han en skrämmande syn på begreppet antisemitism som i grund och botten handlar om rasism mot judarna. Ingerö förvandlar begreppet antisemitism till fokuserande på staten Israel. Tänk om man är personligt engagerad i palestiniernas sak och har av tid och kraft inte engagerat sig lika mycket i andra politiska kampanjer? Ja då är man oavsett anledning - antisemit - enligt Ingerö. Det är inget annat än utsuddning och relativisering av begrepp.



Sedan uppmärksammar jag att Jonathan Leman länkar till Ingerös inlägg med det beskrivande ordet "intressant". Det förvånar mig dock inte att Lemans märkliga syn på antisemism lockar till sig andra märkliga tolkningar.


Bloggat: Svensson 1, Svensson 2, Petter, 1915
Andra bloggar om: Israel, antisemitism, Jonathan Leman, Johan Ingerö, vänstern, högern
Pingat på intressant

Jonathan Lemans syn på antisemitism

I den senaste debatten om den så kallade "vänsterextremismen" kring ett debattprogram i Axess-TV, avslöjar Leman ännu en del av sin märkliga uppfattning om begreppet "antisemitism".

Leman upprörs över att Petter använder begreppet folkmord i samband med Israels etniska övergrepp på Palestinierna. Detta ordval beskriver Leman som en demonisering och inte som Israelkritik (SIC!). Ergo menar Leman att Petter utför antisemitism.

Vidare upprörs Leman över att Bokcaféet i Jönköping säljer tröjor med trycket "Burn Israel burn - world wide intifada fighting the imperialist order", och verkar insinuera att kritiken mot den världsimperialistiska ordningen per definition är antisemitistiskt - vips! - så har antikapitalism blivit ett likhetstecken med antisemitism.

Ergo:
- Kritik mot kapitalism/imperialism = rasism mot judarna
- Kritik mot Israel, som av någon (Leman) kan uppfattas som demonisering = rasism mot judarna

Ännu en gång kan vi alltså se hur den förödande utslätningen av begreppet antisemitism kan ha för konsekvenser. Inte undra på att Jonathan Leman, Henrik Bachner, Dilsa Demirbag-Sten och andra som går efter begreppets utsuddning ser spöken i varje vrå och skrymsle.


Uppdaterat: Svensson ger intressanta svar på tal (Här och Här) mot Magnus Sandelins ogrundade påståenden.

Tidigare om Jonathan Leman delade syn med Bachner, Dilsa och EXPO
Andra bloggar om: antisemitism, Israel, israelkritik, Petter Nilsson, Jonathan Leman, Henrik Bachner, Dilsa Demirbag-Sten, imperialism, antikapitalism
Pingat på intressant

Bekämpa hatets ursprung istället för hatet!

Det är förvånansvärt hur lätt det är att glömma det förebyggande perspektivet och kritiken mot strukturen. Att i själva verket kritisera symptomen och inte problemen. Denna glömska finner jag i Svenssons ensidiga syn på hatet som alltid destruktivt i alla perspektiv, och i Sjölanders tillika ensidighet.

Svensson menar att:

"hat och klasshat är destruktivt och inte kan användas för att bygga inför framtiden. [...] det jag säger är att denna känsla är destruktiv. Den kan inte användas för att bygga upp nåt, bara riva ner. [...] Hatet mot en grupp (klasshatet) kommer oundvikligen att riktas mot individer i den hatade gruppen om det är hatet som får dominera. Hatet är en destruktiv kraft som får de mest ambitiösa idéer att krascha och gå under. Därför är det inte rätt att hata."

Problemet är att Svensson har fel. Klasshatet är inte hatet mot en grupp. Klasshatet är en förklaring av varför folk hatar sin chef, alienationen och överklassens bekvämlighet. Klasshatet är att förklaring varför folk hatar dessa relationer, och svaret ligger i det förtryckande systemet - i det klassystem som producerar motsättning mellan arbetare och chefposition, mellan arbetare och kapitalist.

Svensson påstår att hatet alltid är en destruktiv kraft som får idéer att inte fungera. Han skriver vidare i en utveckling i kommentarerna:

"Ett konkret exempel på att hat är destruktivt: Det hat som uppstått bland palestinier på grund av Israels förtryck (strukturellt och kollektivt) mot Isrel, israeler, judar osv är destruktivt och leder palestinierna allt längre från enlsönign. Man röstar på ett parti, Hamas, som inte står för en vettig lösning. Hatet utslöser aktioner som i sin tur skapar motsvarande hat på andra sidan. Detta gäller också andra vägen förstås Förutom det där med Israels förtryck, som är den egentliga orsaken till allt. Men poängen är att palestiniernas kollektiva och personliga hat inte leder och inte kan leda till en lösning på problemet."

Problemet är dock att exemplet som Svensson ger ovan endast förklarar vissa taktiska fel som det palestinska folket valt utifrån vårat vänster- (marxistiska?) perspektiv. Det är alltså inte alls ett exempel på hur hatet är anledningen, utan exemplet beskriver bara att palestinierna valt fel väg. Varför palestinierna valt fel väg kan dock spekuleras, men framför allt inte säkert förklaras med hatets funktion. Istället skulle man kunna peka på vänsterns misslyckande i Palestina. Att vänstern misslyckats att ge ett alternativ till Hamas.

Felet som Svensson gör i exemplet Palestina gör också Sjölander i en tolkning av Åsa Linderborgs bok "Mig äger ingen":

"För arbetarklassen är klasshatet förödande. Åsa Linderborg beskriver detta med all önskvärd tydlighet i sin självbiografiska bok "Mig äger ingen"; med arbetarpappan som aldrig vågar ta riktig politisk ställning (åtminstone inte utåt) men som desto mer vältrar sig i klasshat och bitterhet. Och det här är det första argumentet mot klasshatet som politisk drivkraft. Hat är, liksom bitterhet, inga konstruktiva känslor. Och en vänster som inte vill bygga något utan bara riva ner kommer aldrig att bli framgångsrik."

Sjöberg ser alltså klasshatet som anledningen till Åsas pappa går ner sig i alkoholism och bitterhet. En förklaring till varför klasshatet kommit till lyser dock med sin frånvaro. Pappan kanske hatar det som gör honom bitter? Och är det verkligen hans bitterhet som hindrar honom till att agera ut sina åsikter? Problemet som jag tolkade boken var just pappans ovilja att visa sina åsikter (han vågade inte ens skriva sin signatur med rött bläck, och gå i 1:a majtåg), problemet kan ju helt enkelt ligga just där - i att han inte agerade.

Problemen delas alltså mellan Svensson och Sjölander i och med att deras argument saknar kopplingen till dess premisser. Det är alltså inte klart att palestiniernas val bygger på hat, eller att Åsas pappa inte går i 1:a majtåg p.g.a. att han hatar. Förklaringarna kan vara av en helt annan orsak.

Svensson säger att; "man hatar jobbet på fabriksgolvet därför det är så jävla tråkigt. Så hjärndött, så befriat från krav på tankeverksamhet. Jag har hatat fabriksjobben sen första dan till sista dan." Och erkänner alltså hatet mot klassförtrycket, men påpekar sedan lika snabbt att denna känsla inte kan användas för att bygga upp något. Svensson ger dock ingen förklaring på varför det skulle finnas en sådan beständig motsättning.

Så frågeställningen ligger fortfarande kvar; är det alltid destruktivt att hata? Är det alltid så att hatet är förblindande? Eller är det så att hatet kan bli förblindande? Det är ju två helt olika saker. Kärlek kan också bli förblindande. Rationell analys kan också bli förblindande. Varför skall just hatet misstänkliggöras?

Vad är det hos hatet som gör att man tappar tilltron till människans förmåga att kontrollera sig själv? Kan det inte vara så att det spelar ingen roll vad för känsla eller idé man sätter som målet som skyr inga medel? För att hata är fullkomligt naturligt, vi gör det alla, varje dag och det är fullkomligt harmlöst, för det mesta - som allt annat - självklart.

Men borgerligheten skyr hatet i sitt verbala avgudande av det moderata, det försiktiga, det överslätande och det känslokalla. Vi vet varför liberalerna inte vill veta av folkets hat mot ojämlikhet och tyranni. De kan ju inte för sin överlevnads skull erkänna klassförtrycket. Men vi, socialister, kan inte blunda och vägra det sanna. Att proklamera att det inte är rätt att känna hat när man faktiskt känner hatet, och vet att det bygger på en verklig orättfärdighet, ja då hänfaller man sig till det falska predikandet. Vi skall inte bekämpa hatet, inte bekämpa mänskligheten! Utan bekämpa orsaken till hatet! Vi skall kanalisera klasshatet mot dess ursprung, och avslöja den allmänhumanistiska lögnen om att alla är bröder i ett klassamhälle.


PS: Synonymer till begreppet hat (Norstedt Ordbok, 1992); fiendeskap, stark illvilja, inbitet agg, groll, hätskhet; animositet, bitterhet, ilska, aversion, avoghet, leda, antipati, vedervilja, avsky, olust, indignation.

FRIHETSSÅNGER II.

Hatets känsla ständigt målas
som en avgrundsflamma
och med kärlek prålas -
sägs från himlen stamma.
Men om aldrig hatet lågar
i ett mänskligt sinne,
kan väl finnas då – jag frågar –
kärleksglöd därinne?
Nej, den själ som icke hatar
vad han orätt finner
den om rätten endast pratar
aldrig för den brinner.
Ty den ädle, som vill kämpa
för det sanna, sköna,
söker icke hatet dämpa
men dess ursprung röna
Ja, må hatets ädla lågor
väcka alla tröga
sätta varje barm i vågor
för det sanna, höga!
Då skall nya slägten vinna
kärlek, frid på jorden;
nu ack nu vi oftast finna
endast tomma orden.

(Johan Bernt Johansson,
Ny Tid, 17 Nov 1892, alt.
Hatets sånger – Vertigoserien)



MITT HAT

Den känsla jag ärfde af fäder,
som hungrat och lidit som jag,
den följdes af trasiga kläder
och växte af hunger och slag.

Mitt hat är som glödande lågor,
som välla sig fram ur en graf.
Det sjuder som fräsande vågor,
på stormande, brusande haf.

Och hatet, det faller och stiger
så vildt som en brusande flod,
och till mods jag är som en tiger,
som dricker af ångande blod.

Det sätter i knutna handen
min stålgråa blänkande knif;
det rifver, det sliter i banden
och kräver tyrannernas lif.

Mitt hat, det vill ständigt föröda
och aldrig det skänker mig frid;
det bjuder mig ständigt att döda
i rasande, ursinnig strid.

Men hatet, det vill mig förbanna
för feghet och bristande mod,
när fegheten skrämt mig att stanna
i stormen mot guldkalfvens stod.

(Torbjörn - Brand, nr5, 1904, alt.
Hatets sånger – Vertigoserien)


HAT

Och får vi ej hata med vårt tunga hat,
och får vi ej häckla både kyrka och stat,
både här och tron och prelater,
men måste vi hylla den blekhylta frid
och hinka med duvofjät hän till strid,
vad bleve då av våra dater?

Ty hatet skänker oss makt och mod,
det giver fart åt vårt unga blod,
det ger oss härdighet att svälta,
det ger oss lust att håna och le,
och svara på gamlingarnas spott och spe
med bitter och etsande sälta.

O hat, du store, du heliga hat,
o skänk våra leder ett sinne desperat,
o hat, brinn högt och hotfullt och klart,
o hat, brinn trotsigt och uppenbart!

(Johannes Sköld, Stormklockan, Nr.1,
december 1908, alt. Hatets sånger –
Vertigoserien)


HÅLL LÅGAN KLAR!

Ack, kärlek veta de föga utav
deras andliga ljus är förnuftets grav.
Och allt det andra blott tomma tal:
En murken kärna i fagert skal.

Mitt bland detta äckliga, tomma prat
dock finnes ett glödande, dystert hat,
ett hat till allt som är hatet värt,
ett hat som brinner tills det förtärt.

Det synes en flammande blixt ibland,
som sätter luttrade själar i brand.
Det brinner med låga så klar, så ren,
så skön som dalande solens sken.

Må hatet brinna! Håll lågan klar
tills utav det onda finns intet kvar!
Ty då skall kärleken härska först,
då får du släcka din lyckotörst.

(F.J. Gustafsson, Brand, Nr.37, 1910,
alt. Hatets sånger – Vertigoserien)

Bloggat: Trotten, Petter, Proletärbella, Charlyene
Andra bloggar om: klasshat, klassamhälle, klass, hat, hatet, mänsklighet, människa, känsla, dikter
Pingat på intressant

Folkpartister är dagens stalinister?

I torsdags kunde man i VF läsa den folkpartistiska synen på den rasistiska staten Israel. Riksdagsledamöterna Birgitta Ohlsson och Nina Larsson vänder verkligheten upp och ned och slår på de stora trummorna för det förträffliga hos denna unga religiösa stat. I och för sig är det ganska lätt att gå vilse när man är så fokuserad på målet i en sådan uppenbar frustration som dagens vulgära israelfanatiker befinner sig i.

Mycket av Birgittas & Ninas argumentationsteknik kan nämligen jämställas med stalinisternas försvar av Stalinsovjet på 1930-talet. Det israeliska massövergreppet på mänskliga rättigheter, folkrätten och den konstant ignorerande inställningen till FN:s otaliga resolutioner viftas bort p.g.a. Israels ”demokrati”. Folkpartisterna har tydligen inget lärt av historien. Liberalerna har blivit dagens stalinister.

Birgitta & Nina påstår att Israel är det enda landet i regionen som är en demokrati, men glömmer uppenbarligen att Palestina hade fria val. Problemet med demokratin i Palestina är tydligen att ”fel” parti vann. Det säger en hel del om den demokratisyn som folkpartisterna har. Folkpartiet tycker alltså att endast demokratier som väljer representanter som de själva tycker om är ”demokratiskt”.

Varför nämner inte Birgitta & Nina den apartheid-mur som Israel byggt, en mur som är dubbelt så hög och tre gånger så lång som Berlinmuren i Östtyskland?
Varför nämner inte Birgitta & Nina de tusentals kidnappade människor som Israel håller i sina fångelsehålor?

Varför nämner inte Birgitta & Nina att de 23 % icke-judiska medborgare i Israel inte har rätt att gifta sig med judar, eller göra värnplikt? Eller att de icke-judiska medborgarna måste ha särskilda ID-kort?

Varför nämner inte Birgitta & Nina att 500 palestinska byar förstördes och 800 000 palestinier fördrevs till flyktingar år 1948? Eller att Israel än idag vägrar sex miljoner palestinier att återvända till sina hem?

Hur kan demokratiska personer fira en stat som byggdes på massakrer, terrorism, fördrivandet av ett folk från dess land, brytandet av internationell lag, och etnisk rensning? Hur står det egentligen till med liberalernas människosyn och demokratisyn?


PS: Publicerad som insändare i Värmlands Folkblad

Media: Aftonbladet
Andra bloggar om: Israel, etnisk rensning, internationell lag, folkrätt, Palestina, demokrati, rasism, Folkpartiet, Birgitta Ohlsson, Nina Larsson, stalinism, stalinister, mänskliga rättigheter, judendom, judar, religion, apartheid, Berlinmuren, Östtyskland
Pingat på intressant

Mats Parner om FFLH och Debatt

Ibland trycks det särskilt intressanta artiklar av vänsterprofilen Mats Parner i Värmlands Folkblad. Hans texter kan annars läsas på Fib:s hemsida och det anti-stalinistiska www.marxistiskarkiv.se. Tyvärr går det inte att hitta hans senaste publicerade artikel på VF, men samma artikel går att finna på marxistiskarkiv.

Artikeln jag syftar på har titeln; "FORUM FÖR TILLRÄTTALAGD HISTORIA". Och handlar i stort om den undermåliga karaktären i Forum för Levande Historia och programmet Debatt har på SVT, där Parner syftar särskilt på det avsnittet Jan Myrdal försökte få en syl i vädret. Parner är dock, för att undvika onödigt missförstånd, inte en vän av Jan Myrdal utan är en av den svenska vänsterns mest flitiga kritiker av just honom - vilket syns i artikellistan på marxistiskarkiv.

Jag får faktiskt ge Mats Parner rätt i att SVT:s Debatt tyvärr verkar vara ett forum för vulgära gaphalsar, där avbrytandet och hävdandet upphöjs till konst. Janne Josefssons osmakliga indragande av de röda khmererna får en att baxna av programmets brist på kvalité, liksom även Parner uppmärksammar. Men ändå måste jag tydliggöra mitt tyvärr i sammanhanget. För trots att Debatt är dåligt utförd så har vi allt för lite diskussions och debatt program där olika åsikter får testas och föras fram. Ett sådant medel kan i vår tid av borgerlig dominans bland nyhetsrapporteringarna ge ett försök till demokratisk motvikt.

Vad Parner skriver om FFLH är också viktigt och tänkvärt:

Antag, att vi själva vore lika ideologiskt förblindade som de ”levande historieförfattarna”. I så fall kunde vi ta fasta på någon av de stora världsreligionerna − t ex kristendomen, juden-domen eller islam − och sedan, på karakteristiskt (FFLH)maner, döma ut just det trossystemet som ett världsomspännande brottssyndikat med tusenåriga rötter. Detta vore fullt möjligt utan att vi på minsta sätt gjorde avkall på det faktiska och autentiska. Volym efter volym skulle kunna fyllas med sakligt korrekta uppgifter om kristendomens/judendomens/islams digra syndaregister.

Likafullt bleve framställningen ideologisk och totalt missvisande. Islam representeras av andra än bin Ladin och kristendomen inte nödvändigtvis av sina korrumperade 1500-talspåvar.

På samma sätt kunde man välja ut ett par av de officiellt så mönstergilla demokratierna, låt oss säga Förenta Staterna och Storbritannien, och beskriva dessa makters framfart genom seklerna i uteslutande negativa termer − även nu utan minsta faktafel. Avslutningsvis kunde man sedan utmönstra de bägge storheterna som onda imperier, ja, t o m som enorma brottskonsortier, och varna skolungdomen för ”demokratins söta lockelse”.

Också det förfaringssättet vore givetvis helt otillständigt.
Dessbättre har den auktoritativa kritiken mot regimen Fredrik Reinfeldts ideologiska nitälskan inte uteblivit. T ex offentliggjorde ungefär 250 doktorer och doktorander i olika historiska och samhällsvetenskapliga discipliner vid svenska universitet & högskolor det s k historieupp-ropet i DN redan den 2 april (www.historieuppropet.se). ”Som professionella forskare med historien som arbetsfält känner vi en växande oro över att historieämnet förvandlas till
politiskt slagträ i allehanda regeringskampanjer”, skriver de 250. ”Ska varje ny gymnasiekull få en undervisning som inspirerats av de för tillfället sittande ministrarna?” frågar man retoriskt. ”Riskerna för ett opportunt urval ligger /i så fall/ i öppen dag.”

Enligt den senaste noteringen (24 april) har antalet undertecknare vuxit till inte mindre än 441. Betänkligt är att endast två av dessa 441 − idéhistorikern Stefan Widqvist och kultur-geografen Mekonnen Tesfahuney − har säte och stämma vid universitetet i Karlstad. Som jämförelse kan nämnas att Växjö universitet bidrar med 31 namn.

Ja visst är det betänkligt Parner! att endast två av alla de underskrifter som återfinns i Historieuppropet kommer från Karlstads Universitet. Men eftersom jag själv är student där, och för att jag själv just har läst Historia där kan jag möjligtvis bringa lite ljus över frågan.

När jag läste Historia på Karlstads Universitet fick jag nämligen "lära" mig hur konstigt det var hur det kunde finnas människor än idag som kallar sig kommunister. Att fascismen var revolutionär inte konservativ. Att utopierna har ställt till det för mänskligheten. Att nazismen likt kommunismen förhåller sig med utopi. Att rasbiologi och klassteori kan likställas. Att Lenin införde en diktatur. Att journalisten och vulgära antikommunisten Staffan Skotts bok "Aldrig mer" var en fantastisk bok. Att oktoberrevolutionen var enbart en statskupp med politiska mord. Att Stalin var en sann arvtagare till Lenin. Att det är kommunismens fel att det finns en feltolkning av fascism. Att begreppet etnisk kan ersättas med klass. Att kommunismens förklaring av fascismen är att den endast skulle vara grundligt ont. Att ytterligheter berör varandra. Att det är fel att kommunismen svarar på något inneboende gott. Att varken kommunism eller fascism låter något stå i vägen för målet. Demokratier har aldrig krigat mot varandra. Att kamp mot det moderna blir en kamp mot det annorlunda. Att en revolutionär är en potentiell massmördare (SIC!).

Dessa historieföreläsningar av ideologisk rappakalja följde ett perfekt mönster utifrån vad FFLH predikade på sina antikommunistiska seminarier för några år sedan (och ännu?). På dessa seminarier kunde man bland annat lära sig liknelsen mellan det sovjetiska folkmordet och det nazistiska folkmordet - samtidigt som man lärde sig att Förintelsen var unikt; hur nu det går ihop. Man upprepade åsikter och idéer från den vetenskapligt starkt kritiserade historikern Rummel. Precis som historieföreläsningarna på Karlstads Universitet. Revolutioner påstods vara den främsta orsaken till folkmord - precis som föreläsningarna i Karlstad.

Typiskt för FFLH och föreläsningarna i Karlstad var den totala frånvaron av en diskussion om stalinism. Istället sätts ett definitivt likhetstecken med stalinistisk praktik och kommunistisk ideologi, och istället för historia hänfaller man till genealogi där ondskan finns i idén. Facismen beskrivs med en utopi istället för en dystopi. Fascismen fråntas sitt konservativa och politiska innehåll till fördel av dess retoriska självbild - "De såg sig revolutionära". Denna så kallad totalitäristiska historieteori predikas som den enda stora sanningen. Kanske detta förklarar frånvaron av forskare från Karlstag?


Andra bloggar om: Karlstad Universitet, Historia, forskning, Forum för Levande Historia, antikommunism, Rummel, fascism, nazism, stalinism, Jan Myrdal Debatt, Mats Parner, Värmlands Folkblad, marxistiskarkiv
Pingat på intressant

Hatet är en mänsklig känsla

Jag har tidigare (post1, post2, post3) skrivit om hatets funktion, och varför just hatet ogillas verbalt av härskarna och deras apologeter i landet. Bland annat är det viktigt att vidhålla att hatet är en mänsklig känsla bland många andra, där just hatet väcks av begångna oförrätter. Hade inte människan möjlighet att känna hat gentemot förtrycket, då hade vi inte suttit här idag.

Eftersom borgerligheten tagit härskarmakten ifrån feodalherrarna, är det också förståeligt varför borgare är rädda och verbalt "oförstådda" inför ett mänskligt fenomen som Hatet. För just Hatet blir i ett förtryckande system ett farligt medel för herrarnas position som just herrar. Härskarna i vårt klassamhälle önskar att medborgarna gick in i en mental istid utan möjlighet till känsloutbrott, som skulle kunna hota deras härskande position. Allt skall vara lagom, och allt förtryck predikas som normalt om inte naturligt. Borgarna och deras apologeter har därmed blivit vår tids religiösa kuddprofeter.

Självklart hatar också apologeten Mattias Svensson, annars vore han inte människa. Men ändå känner han behovet av att misstänkliggöra Hatet, stämpla det med Ondskans öga. Och det är inget konstigt med det för Mattias Svensson försvarar borgerligheten, och det betyder att man därmed måste kritisera det som hotar dess position. Det betyder dock inte att Mattias Svensson har rätt. Det är endast förståeligt.

Mattias Svensson anser också verbalt att klass handlar om inkomst eller vilket proletärt arbete man har. Men jag är ganska övertygad om att Mattias Svensson inte är en fullständig idiot. Klass handlar så klart inte om inkomst eller vilket arbete en person har - det vet Mattias. Hans retoriska kullerbyttor om vänsterns olika värderingar av människor faller alltså platt som just tomt verbiage. Liknelsen mellan klass och ras tillhör den retoriska dynghögen - och just därför blir jag lite besviken på Mattias för bättre kan han nog!

Vad är då klasshat? Detta frågar sig Mattias Svensson i något som alltså endast kan tolkas som verbalt ordgräs. Borgerligheten och deras försvarare kan förstås försöka men att radera ut mänskligheten ur människan fungerar bara i Orwells 1984.

För de som ändå känner sig lite förvirrade i de liberala lögnerna om klass och hat kan detta ordspråket vara till hjälp:

Man kan inte älska en människa om man inte samtidigt hatar det som gör den illa.

Och klasshatet bottnar i klassförtrycket i vårt klassamhälle. Hatet mot ojämlikheten i att människan tvångsindelas i olika grupperingar. Det är inte hatet mot denna indelning som gör indelningen, utan det liberala utslagningssamhället. Detta vet både Mattias som jag.



Uppdatering: Mattias Svensson svarar mig med en fråga; "Om det nu är rätt att "klasshata", Kristoffer, vilka hatar du då? Hatar du mig? Är det på grund av att du inte kan hantera att vi inte har samma åsikter och uppfattningar, för du kan rimligen inte känna mig särskilt väl till andra egenskaper? Hatar du socialister med täta föräldrar? Hatar du kulturvänstern som väl aldrig gjort ett proletärt handtag? Hatar du liberaler med enkel bakgrund? Hatar du på grund av din egen bakgrund eller dina egna åsikter?" Och jag som ärligt trodde att Mattias kunde lite marxistisk teori om klass. Nåväl, en liten enkel lektion om klass kan passa som svar till frågan "vilka jag hatar" i mitt klasshat. Klass är nämligen, som jag tidigare skrev, oberoende av inkomst och yrke. Således riktar sig inte klasshatet mot en särskild inkomst eller särskilt yrke. Detta är en grund du borde veta som politisk debattör, Mattias. En annan grund du borde veta är att klasshatet och klasskampen inte riktar sig mot individer, eftersom det är fullständigt irrelevant. Varför är det då irrelevant? Jo eftersom klassamhället är just det - ett samhällssystem. Man kan inte likvidera kapitalismen genom att skapa ännu ett stockholms blodbad. Om detta, Mattias Svensson, borde du ha vetat!

Bloggat: Proletärbella
Andra bloggar om: borgerligheten, klasshat, klassamhället, klass, arbetarklass, inkomst, proletär, hatet, hat, människan, mänskligheten, ojämlikhet
Pingat på intressant

Sverigedemokraterna hjärta Folkpartiet

"Det riktigt intressanta med Folkpartiets utspel är, att det gynnar Sverigedemokraterna både långsiktigt och kortsiktigt."
(Reine Weine, riksdagskandidat för Sverigedemokraterna i valet 2002, om folkpartiets utspel om att "ställa mer krav" på invandrare)

På sistone har vissa högerdebattörer (Jonathan Leman, Fredrik Malm, Niklas Ekdal) än engång försökt problematisera kategoriseringen av Sverigedemokraterna som ett högerparti. Sd skall helt enkelt inte kunna få vara en representant på högerskalan, det kan ju smutsa ner resten av högern. Vissa liberaler kan till och med gå så långt att verbalt frånsäga högerstämpeln, eftersom högern inkluderar nazismen. Tänk att populismen har blivit en sådan ledstjärna.

Men när vi inom vänstern menar att Sverigedemokraterna är ett klassiskt högerparti syftar vi inte på populistiska politiska svepskäl, som att stå för välfärd eller nationalism, eller på agitoriska syften att smutskasta hela högern. Utan vi utgår ifrån ett partis grundläggande åsikter och visioner.

Varför Sd är ett klassiskt högerparti kan enkelt och bäst ses i jämförelse med Folkpartiet:

* Arbetsrätten: Fp: "arbetsrätten måste anpassas till de krav som dagens arbetsmarknad ställer" och Sd: "arbetsrättslagarna bör revideras [..] facket har fått alltför stort inflytande"

* Arbetsgivaravgiften skall sänkas

* Inkomstskatten skall sänkas

* Förmögenhetsskatt skall avskaffas

* Fastighetsskatten skall sänkas

* Hushållsnära tjänster skall subventioneras

* Tillfälliga anställningar skall underlättas

* Ökad privatiserad sjukvård

Sverigedemokraterna är inte ett parti för de förtryckta och lägst stående på den sociala stegen i landet. Sänkt skatt, privatisering, eftergifter till kapitalisterna är precis i led med den nuvarande högerregeringens nedmontering av Sveriges välfärd.

När Niklas Ekdal på DN skriver att; "Sverigedemokraterna är i allt väsentligt ett vänsterparti, med sina välfärdslöften till pensionärer, sin folkhemsgemenskap och sitt försvar av nationell särart mot globaliseringens dynamik" slås man av det urvattnade i argumentet. Löften om välfärd och nationalromantik kan knappast endast kallas vänster. och dessutom är det en retorik som inte kopplar till Sd:s politiska grund. Det är alltså intetsägande och fördummande. Till sin essens ett typiskt retoriskt knep att grumla Sd:s kategorisering som ett högerparti.

Fredrik Malm, som är riksdagsledamot i Folkpartiet, har av förståeliga skäl viljan att problematisera Sd:s politiska kategorisering då partiet har många liknelser med just Folkpartiet. Malm menar att vänstern; "uppfattar allt rasistiskt, kränkande, korkat, dumt och eländigt som per automatik höger". Men Malm tycks ha fått allt om bakfoten. Vänstern menar inte att Sd är höger för att Sd är dumma och rasistiska. Som jag skrivit ovan syftar vänstern på Sd:s politiska grund i ekonomiska frågor. Alltså, när vänstern avslöjar Sd som ett klassiskt högerparti så har man klätt av Sd:s populistiska maskeraddräkt. Malm tittar dock på maskeraddräkten, liksom Ekdal, och är således inte införstådd i skillnaden mellan form och innehåll.

Jonathan Leman å sin sida ger Åsa Petersen rätt i Aftonbladet i sin kritik av Ekdal, när hon påpekar att Sd:s främlingsfientlighet är det väsentliga i partiet. Men Leman går ännu längre och anser det vara ett "feltänk" att klassificera Sd som ett klassiskt högerparti. Leman håller även med Heléne Lööw att Sd varken är vänster eller höger.

Tanken att Sd varken skulle vara vänster eller höger bottnar i att partiet i undersökningar verkar dra till sig väljare från båda blocken. En sådan uppfattning verkar även Expressens Sakine Madon stå för. Problemet med en sådan förklaring är även denna gång dess fokusering på partiets yta. Är verkligen ett partis definition vart dess väljare kommer ifrån? Ytan i Sd:s fall är ju det klassiska populistiska partiet som vill retoriskt locka så många väljare som möjligt, och då är det extra svårt att försöka definiera Sd genom att utgå från dess retoriska förmåga.

Här vill jag faktiskt slå ett slag för vänstern, som faktiskt ger både en tillfredsställande definition samtidigt som det inte kapitulerar inför det populistiska partiets retoriska självbild. Varför högerdebattörer har svårt att klä av Sd:s retoriska hölje beror antagligen på att de saknar det arv vänstern har i marxismen - att se skillnaden i yta och innehåll.

Istället för att kapitulera inför Sd:s retoriska självbild - att inte platsa i höger-vänster-skalan - så är den bästa metoden i folkbildningens och forskningens tecken att gå till partiets innehåll och dess totala karaktär. Att inte kapitulera till atomistiska förklaringar utan se helheten.

Vi måste alltså även avslöja de högerpopulister som försöker grumla till höger-vänster-skalan till att inte riktigt gälla dem själva eller ens vara aktuellt för någon. Sverigedemokraterna är en del av dessa högerpopulister. Miljöpartiet är ett annat, som ibland är höger och ibland är vänster men aldrig både och samtidigt, men själva positionerar sig som ingetdera. Det är inget annat är ett simpelt retoriskt knep för ökad populism. Och med detta får vi en ytans samhällssjukdom som fördummar och vilseleder.


Andra bloggar om: Folkpartiet, högerdebattörer, Jonathan Leman, Fredrik Malm, Sverigedemokraterna, främlingsfientlighet, höger, högerparti, vänster, Niklas Ekdal, ekonomi, yta, innehåll, totalitet, helhet, marxism
Pingat på intressant

Lästips: Proletärbella om sig själv, Trotten höjer riktigt ordet om presstödet!, Alliansfritt om kroppstraff, Svensson om vikten av förebyggande verksamhet, Raving om regeringens förhållande till välfärden, Mullvaden om vårdstrejken, Jinge om en viktig kommande demonstration, och slutligen det senaste intressanta från Rawia.

Vad händer i Libanon?

När man läser de stora svenska nyhetsrapporteringarna får man bilden av att den senaste konflikten i landet är orsakat av den libanesiska motståndsrörelsen och partiet Hizbollah. Utan att vidare påpeka att Hizbollah ingår i en bredare opposition mot av landets konstitution olagliga regering.

Ja, just det! Ett sådant fakta som i sammanhanget rubbar den västerländska unisonta demonisering av den libanesiska motståndsrörelsen. Sådant skall man inte få höra om man tillhör allmänheten - Gud bevare USA-stödda olagliga regering så länge man mantrar att Hizbollah är värre än Hitler och stoppat byxorna fulla med kärnvapen från Lucifer-Iran.

Vissa högerdebattörer har verkligen svårt med att sluta se världens detaljer i var sin bubbla, och sig själv innesluten i en. Oförmögna att förstå varför jag och många med mig kan ge mitt fulla stöd till en motståndsrörelse som Hizbollah i kriget mot den israeliska ockupationsmakten. Oförmögna att se skillnaden mellan att ge taktiskt stöd för folkrätten och att personligen stödja en organisations politiskt temporära ståndpunkter. Det är sådana kuddprofeter som i sammanhanget möter en med tom blick när man stödde FNL i Vietnam eller FLN i Algeriet. Folkens rätt att göra uppror mot ockupation och militärt förtryck platsar inte i kvasi-intellektuella hjärnor som har fullt upp med att ha huvudet i röven och hatten i handen.

Som jag tidigare skrivit om Hizbollah; "Det finns en hel del punkter att kritisera Hizbollah, de religiösa och politiska förvillelserna, samt attacker på civila mål (vilket även Israel är frekvent i skall påpekas). Men Hizbollah har vid redan två kritiska tillfällen varit den enda organisation i Libanon som aktivt och successivt kunnat trycka undan den främmande israeliska krigsmakten för ett fritt och suveränt Libanon. Det handlar inte om ett generellt stöd till organisationen Hizbollah, utan om ett stöd till motståndet mot Israels anfallskrig."

Det handlar alltså inte om ett villkorslöst stöd, utan bygger på motståndsrörelsens maktbas i det libanesiska folkets självständighet. Likaså gäller detta konflikten nu, när den olagliga regeringen når sitt slut. Och just därför borde vi ge den libanesiska oppositionen vårt fulla stöd. Det är ingen slump att Hizbollah är så oerhört populärt inom Libanon bland alla sorters religiösa grupperingar. Därför blir det surrealistiskt när vissa arga högerdebattörer nämner det ena - stöd till motståndet mot ockupationen - och oppositionens reaktion i Beirut (annars nämnd som Hizbollahs "övertagande") som två bubbelargument för den svenska "vänsterns" fascistering.

Men så går det när västvärlden inte har en fri press och reell yttrandefrihet, där de centrala nyhetsrapporteringarna har ett fullständigt fortroende för myndigheterna - låt vara amerikanska, Israeliska som svenska.



Media: SvD 1, DN 1, DN 2, SvD 2
Bloggat: Rawia Morra 1, Rawia Morra 2, Rawia Morra 3, Svensson
Andra bloggar om: Libanon, hizbollah, nyhet, journalism, högern, högerdebattörer, Hitler, motståndsrörelse, Israel, opposition, krig, ockupation
Pingat på intressant

Lästips: Trotten om varför han inte firade Israels 60 års-dag, Petter om unghögerns metoder, Proletärbella om män som djur, senaste nytt från Alliansfritt

Polisen bröt mot lagen för att skydda Israel-festen

Igår protesterades det i samband med firandet av apartheidstatens Israels 60 års-dag. Allehanda kuddprofeter (Lars Leijonborg, Fredrik Malm, Gunnar Hökmark, Jonathan Leman, Gulan Avci, Patrick Krassén, Lotta Edholm, Fredrick Federley) till Israels mördararmé var och firade på Berns fina salonger i Stockholm, medan det genomfördes demonstrationer ute på gatan till minne av allt det lidande som den fjärde största krigsmakten i världen utfört och fortfarande utför mot det palestinska folket.

De som valt att protestera mot detta smaklösa firande var några hundra personer ur några frihetliga organisationer (RF, AFA?) och medlemmar ur ungdomsförbundet REVOLUTION, samt ett antal palestinier.

Men demonstrationen som genomfördes fredligt enligt demonstrationsrätten attackerades våldsamt och bryskt av polismakten. Så här står det på REVOLUTIONS hemsida:

Efter en mindre konflikt med polisen vid Nybrogatan, som med batonger och hundar offensivt och aggressivt mötte en del demonstranter när de närmade sig en av avspärrningarna, samlades vi vid en banderoll som International Solidarity Movement (ISM) medtagit, och protesterade med slagord. Efter en stund tog vi beslutet att bege oss mot en annan avspärrning, där vi hoppades kunna komma lite närmare festen och samtidigt nå flera förbipasserande med vårt budskap.

Vi stannade längs trottoaren på Hamngatan som vätter mot Berzelii park och Berns, där protesten fortsatte. Pro-israeliska festbesökare syntes på avstånd, och hörde oss definitivt när vi skanderade slagord som ”Palestina – solidaritet” och ”bojkotta Israel”. En annan talkör var ”Fest och glam, vilken skam, champagne och cider, när Palestina lider”. Det var en radikal stämning med bra sammanhållning, men samtidigt, vilket är viktigt i sammanhanget, uppträdde demonstranterna helt fredligt. Inget våld förekom och trafiken rullade på som vanligt.

När polisen då valde att angripa demonstrationen kom det därför som något av en överraskning för många deltagare. Under förevändning om att vi inte ”hörsammat ordningsmakten” och den öppna lögnen att vi ”störde den allmänna ordningen” beslöt sig poliskommandot, som så många gånger förr, att i praktiken avskaffa rätten att demonstrera.

Det är oroväckande att polismakten verkat bli mer hätsk mot demonstrationer, och börjat bekämpa en av demokratins centrala fri- och rättighet; demonstrationsrätten. Inte nog med att polismakten sätter en kil i demokratin, så tar polisen till våld och hets. Misshandel med batong, stormande med hästar. Och häktning för påhittade"ohörsamhet mot ordningsmakten", med förekommande nakenvisitering, fotografering och DNA-kontroll.

Många förbipasserande reagerade även på polismaktens brott mot demokratiska fri- och rättigheter, enligt Yelah:

Det är helt sjukt det här, jag trodde vi levde i en demokrati, man ska ju ha rätt att demonstrera”, kommenterade en förbipasserande händelsen.

47 personer greps alltså helt godtyckligt av polismakten för att skydda Israelfesten. En 14-åring hölls tills halvåtta på morgonen och fick besked om att vara anhållen trots att hon inte var straffmyndig.

Det är som den förbipasserande personen sa; "helt sjukt". Man kan med bittert allvar fråga sig vad det är som börjar hända med polismakten i Sverige, med allt mer godtyckliga arresteringar, misshandel och hetsning.

Och, frågar jag mig, varför är det tillåtet för polisen att använda politiska glåpord i dessa godtyckliga gripanden? Hur objektiv inställning har polisen egentligen när människor får höra "- Jävla kommunistsvin!" när man blir nertryckt i marken med batongslag? Dessutom utan att ha brutit mot en enda lag.

Typiskt nog rapporterar de stora tidningarna i landet med full förståelse för myndigheternas metoder. Ingen kritisk journalism väl värt en av världens mest auktoritära diktaturer.

(en människa som inte fick bli 60 år p.g.a. mördar och rasiststaten Israel)

Media: TV4, DN, METRO. SvD
Bloggat: Jinge, Svensson, Blogge
Andra bloggar om: REVOLUTION, demonstration, polismakt, polis, demonstrationsrätten, frihet, rättighet, demokrati, Israel, 60 år
Pingat på intressant

Överklasspråk

Var hos min far igår och brukade jorden för att förbereda sättande av potatis och grönsaker. Därför köpte jag ett Aftonblad för att under vilostunderna vila ögonen på kultursidorna med en kall folköl. Döm om min förvåning när jag läste en kort artikel av Ulrika stahre om en dadaistisk utställning och förhållandet med Lenin och Moskva.

Gott! tänkte jag och förberedde mig att sätta tänderna i något smaskigt intressant, men icke! Texten var ett fullkomligt verbiage! ordgräs! Meningslösa meningsbyggnader blandat med frenetisk name-dropping. När jag läst klart texten, läste jag den igen och förstod ännu mindre. Räckte texten till min flickvän som nickade instämmande.

Samtidigt visade min far hans senaste köpta bok som handlade om hur man kan skriva. Ett avsnitt i boken tar upp skillnaden mellan överklasspråk, medelklasspråk och arbetarklasspråk. Överklasspråket förklarades med en utomordentlig polemisk skärpa med ett exempel. Exemplet var en lång mening skriven av en chef om nödvändigheten i en sak. Chefen förklarade med otaliga ord varför nödvändigheten var så nödvändig för att det var så nödvändigt. Verbiage och förbannat ordgräs! Överklassens maktspråk ligger just i sin meningslöshet.

Överklasspråkets verbiage påminde starkt om Ulrika Stahres artikel om den dadaistiska utställningen, vars hela artikel egentligen bara förmedlade kunskapen om existensen av en utställning. Totalt meningslöst.



Ps: hittade tyvärr inte artikeln på Aftonbladets hemsida.

Andra bloggar om: Ulrika Stahre, Aftonbladet, överklasspråk, verbiage, ordgräs, dadaism, Lenin
Pingat på intressant

Sovande samtid

Nina Björk skriver i DN (080428) att hon; ”velat vara med i den tro på att världen var möjlig att förändra som alla vittnar om. För senare generationer ter den sig märklig.” Och syftar då på 68-vänstern med en reflekterande frågeställning vart den kom ifrån. Hon är inte ensam vill jag påstå, många är vi idag som känner oss vilsna och besvikna på samtiden. Känner att här är något fel med ett allt mer tystnat samhälle. Då ter sig tiden när människor trodde på förändring avlägsen, men det är inte 68-vänsterns tid som ter sig märklig – utan vår egen tid.

Vår egen dystopi av letargiska drönare som inte orkar annat än att leva och följa. Här lever vi i den märkligaste av världar! Den värld som i det djupaste hyckleri skapar en spegelbild av Orwells skräckvälde - där krig blir fred, frihet blir slaveri och okunnighet blir styrka. Ett samhälle som producerar människor genom att döda hennes reflektion.

Jag håller med Björk om att misstaget 68-vänstern utförde var att ignorera chansen att förändra genom att fokusera på splittring istället för organisering. Något att lära av för oss i samtiden?


Andra bloggar om: Nina Björk, 68-vänstern, 1968, förändring, dystopi, Orwell, människan
Pingat på intressant

1:a majtåg i Hagfors - tre gånger fler deltagare än ifjol!

Det märks att vi har fått en arbetarfientlig regering i Sverige. För 1:a majtåget i år var det största jag sett i vår lilla stad. Och det var underbart! Regnet slutade lagom till avmarschen med den traditionella Hagfors Musikkår och röda fanor, och folk kom från alla håll och deltog i protesterna.

1:a majtåget slutade i Blinkenbergsparken där tal skulle hållas, med underhållning och kaffe med fika. Tyvärr får jag väl medge att underhållning var av undermålig kvalité, samt de första talen av Socialdemokratiske kommunalordförande och fackrepresentanten för Kommunal, som varken var tränade för tal eller inlevelse. Kommunalordföranden verkade helt ointresserad av vad han läste innantill i sina papper. Det enda som fick mig att vakna till under hans tal var när ett av partytälten höll på att blåsa omkull mig och min flickvän. Men ett lyft i kvalitén stod i alla fall den Socialdemokratiske riksdagsmannen Lars Mejern Larsson för - i alla fall vad gällde retorisk förmåga att hålla tal. Hans invektiv mot Högerregeringens slakt av välfärden värmde även gott i hjärtat, men hans uppmaning att gå med i SAP får stås över. Klasskamp förs inte genom medlemsregistrering!

Slutligen en skön dag! En hoppets dag i en mörk tid. Det skall bli intressant att se hur 1:a majtågen varit i resten av landet, om de har varit lika lyckade som den i Hagfors.



Uppdaterat: Bloggat; Sjölander publicerar bilder under dagen, Erik Laakso om dagen, Svensson i Göteborg, Peter Karlberg i Södertälje, Björn Andersson i Oxelösund, Björn Nilsson i Stockholm, Röda Raketer i Stockholm. Media; VF, NWT, DN 1, DN 2, SVD
Andra bloggar om: 1 maj, 1:a majtåg, majtåg, arbetarnas dag, arbetarrörelsen, tal, underhållning, Lars Mejern Larsson, Socialdemokraterna, facket, Högerregeringen, välfärd, klasskamp, Hagfors
Pingat på intressant

CUF:s patetiska populism

Centerpartiets ungdomsförbund (CUF) har tydligen kommit fram till en ny politisk provokation - demonstrera på 1 maj! arbetarnas dag! Och för vi, som följer den politiska narraktigheten i CUF:s desperata kamp för medial uppmärksamhet, vi himmlar med ögonen och följer med en lång trött suck...

Och naturligtvis bemöts provokationen med kritik, och naturligtvis tar CUF akt i att påpeka det, vrida det något varv, gråta i media och slå på de stora trummorna. Vips! Så har vi sossar som inte respekterar demokratin enligt Magnus Andersson (Förbundsordförande Centerpartiets Ungdomsförbund), som tillika frågar sig hur det står till med demokratisynen i Socialdemokraterna på sin blogg.

Det är inte lite giftiga och smaskiga tasksparkar CUF:s Förbundsordförande använder sig av. Med tanke på att kritiken mot CUF:s senaste provokation egentligen handlade om lämpligheten i att ett ungdomsförbund till ett högerparti demonstrera på arbetarrörelsens dag. Kritiken riktar sig ju trots allt mot CUF:s märkligt ensidiga politiska metod att ständigt provocera sig till uppmärksamhet. Kritiken har inte riktat sig mot CUF:s egentliga demokratiska rätt att demonstrera.

En annan ung centerpartist är Johan Pettersson (vice förbundsordförande i Centerpartiets Ungdomsförbund och han är effektiv epigon till Magnus Anderssons populistiska äventyr. På sin blogg brister Pettersson ut i full deklaration att 1 maj därmed har tappat sin trovärdighet!

Vad har egentligen hänt med liberalerna? Håller den politiska högervinden att vända där det populistiska skådespeleriet är ett desperat sätt att sätta klorna i makten? Eller har borgerlighetens hybris tillslut fått sin verkan?

Hur som helst är den populistiska retoriken CUF mantrar särskilt honungsdrypande. Vad sägs som; "Vår positiva inställning – för framtiden. Och inte minst för att vi vet att varje människa är fantastisk – vi tror på dig." Eller vad sägs om detta; "Vi är trötta på människor som berättar för dig om du är överklass eller arbetarklass. Vi vet att du håller hög klass." Aww... så gulligt! Eller inte. Trött på att påpeka klasskillnaderna, som dessutom ökar idag? Det är väl klart att inte CUF som representerar klassamhället inte vill att folk påpekar ojämlikheten och orättvisan, det är CUF som stämplar människor i överklass och arbetarklass - inte de som rättfärdigt påpekar förtrycket. En retorisk kullerbytta in extremo.

Här kommer lite uppdatering över det arbetarefientliga högerpartiet Centerpartiet och dess ungdomsförbund (citat hämtade från socialist.nu):

"Det är väl ingen tvekan om att det är rörigt i Bagdad och ett par andra ställen men det är ju inget krig i den bemärkelsen"
Fredrick Federley (c), juli 2007, om varför flyktingar från Irak som inte kan bevisa en personlig hotbild ska skickas tillbaka

"Skillnaden är att dessa företagare har valt att lita på sin personal"
CUF förklarar varför en del krogägare vägrar sluta kollektivavtal

"Vi måste få ett genusperspektiv på våra förslag. Skatteförslaget är ett exempel när vi har tänkt så."
Maud Olofsson (c). Alliansens skatteförslag ger mer pengar till män än till kvinnor.

"Ska vi ha en fri konkurrens måste man få kunna använda också prisnivån som ett sätt att konkurrera om jobben. Så kommer det att bli."
Maud Olofsson (c) om varför det är bra med lönekonkurrens

"Om man ställer motfrågan. På vad sätt har de höga ersättningarna hjälpt människor att få fler jobb?"
Maud Olofsson (c) har lite svårt att svara på varför det skulle bli fler jobb av att a-kassan sänktes Ekot 060822

Andra bloggar om: CUF, centerpartiet, centerpartiets ungdomsförbund, Magnus Andersson, populism, höger, 1 maj, arbetarnas dag, provokation, demokrati, demonstrera, demonstration
Pingat på intressant