Sidor

fredagen den 31:e oktober 2008

Väljarflykt när sossarna gick åt höger

När Mona Sahlin med partiledningen offentliggjorde att socialdemokraterna inget lärt sig av det folkliga hat mot Göran Perssons och Ingvar Carlssons försämringspolitik, sjönk naturligtvis det stora väljarstödet de fått i förhoppning att Mona Sahlin stod för något annat - för en traditionell social-demokratisk reformpolitik.

Varför skulle väljarna vilja rösta in en Göran den här gången när de röstade ut honom förra gången?

Den här flykten ligger endast på Sahlins axlar och den osynliga makt hon representerar inom socialdemokraternas ledning. Den som inte har någon verklighetsanknytning, och därmed inte vet om vad arbetarklassen vill och kräver av partiet. Huvudet har sannerligen sprungit åt andra hållet än vad kroppen gjort. Det fanns en anledning till varför arbetarrörelsen gick ut och kritiserade Sahlins uttalande om att stänga ute vänsterpartiet, och det var för att arbetarrörelsen önskar en ökning av utgiftstaken till det offentliga - det som vänsterpartiet står för. Väljarna vill helt enkelt ha vänsterpolitik.

Är det inte dags att våga vara vänster?

Så här ser undersökningsresultaten ut: "Socialdemokraterna får 39,5 procent i mätningen, jämfört med 45,7 i september. [...] Moderaterna kan samtidigt notera en uppgång till 26,1 procent, jämfört med 21,6 i september. [...] Vänsterpartiet kan också glädja sig åt rekordsiffror. Partiet får 7,4 procent, mot 5,1 förra månaden"

PS: Det skulle också vara intressant att veta vart dessa väljare som flytt sossarna bor, ifall de är glesbygd eller stadsbor, då glesbygdens hat mot mijlöpartiet även kan ha haft betydelse.


Tidigare bloggtexter i ämnet:
Gör det någon betydelse? Kritiken består ändock,
Svar till Stig-Björn Ljunggren om kritik mot socialdemokraterna,
Accepterar vänsterpartiet Sahlins utgiftstak?,
Den taktiska anti-kommunismen propagerar,
Vad är socialdemokratin?



PS: SBL fortätter sin apologetik av Mona Sahlin och hennes partiledning: "- Socialdemokraterna var tvungna att sätta ned foten men nu ser det ut som att socialdemokraterna stängde dörren för vänsterpartiet i stället för tvärtom, vilket var fallet. Vänsterpartiet har varit oerhört skickligt på att kommunicera med media, säger han. Den pågående finanskrisen är enligt Stig-Björn en annan orsak till socialdemokraternas nedgång - i krislägen sluter väljarna upp kring landets ledning och statsministern. Stig-Björn Ljunggren tror att socialdemokraternas väljare nu flyr till antingen vänsterpartiet eller soffan.". Och som vanligt skyller SBL, som en beskedlig högersosse, allt på alla andra.

Visst är det så utomordentligt demokratiskt att attackera kritiken i sig själv, istället för att välkomna och bemöta kritiken på ett hederligt sätt.

Det är så festligt med alla dessa autkoritära antidemokrater som kommer till höger-Monas försvar.



Bloggat: Morian, Svensson, Lasse Strömberg, den okände rebellen, A-Falk, LasseB, ClaesKrantz, Mer vänster i Uppsala, Kulturbloggen, Röda Malmö, Opassande, Pissoffis
Media: SS1, SS2, SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, AB3
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,
Pingat på intressant

torsdagen den 30:e oktober 2008

Upp till kamp mot moralen och för vänsterradikal sexpolitik!


Det är sannerligen ett tragiskt öde att vänsterpartiet anammat den neofeministiska sexualmoralen. För vad vänsterpartiet gör påverkar även resten av landets vänsterrörelse i viss del, mycket därför att vänsterpartiet är det enda taktiska alternativet i parlamentarismen.

Jag hyser en tes om vart och hur denna vänster-neofeminism kom till som en kil i den annars sexradikala vänsterrörelse som de facto existerade i Sverige. Det var tack vare vänstern i Sverige som vi fick den så kallade sexuella revolutionen - och det skall vi inom vänstern vara oerhört stolta över.

Den hypotes jag förnimmer inom den nuvarande populära neofeminismen är p.g.a. den förhärskande stalin-maoismen som blev poppis på sjuttiotalet, och främst representerades på sin tid av SKP (inte det SKP som senare blev VPK, utan det SKP som drog sig ur VPK). Att även VPK och andra vänsterrörelser tog till sig denna riktning finner jag inte så märkligt i konkurrens. Med denna sorts maoism fick vi istället för ett emanciperande en blandning med hyllande av kvinnan.

Helt plötsligt blev den radikala feminismen ställd på sitt huvud, men hade fortfarande rester kvar av femnistisk förnuft:
"Sex är ett viktigt och naturligt behov. Men över hela världen har man i historisk tid utgått från att män har större behov av sex än kvinnor. [...] Det sociala trycket, förväntningarna på och straffen för kvinnan, har emellertid varit sådant att hon måst undertrycka sina sexuella behov. Detta har sedan kallats för naturens ordning. [...] Ett psykologiskt hinder är rädslan för vad som inträffar om man "släpper sexualiteten lös". Rädslan har gjort att man med skrämselpropaganda sökt bekämpa den ofarliga onanin och förföljt homosexuella. Sexualiteten kallas ofta tygellös, man inser tydligen att den är en naturkraft." (Källa: Jorden är vår, Prisma, 1974)
Men å andra sidan kunde kan skriva att:
"samhället tillåter, ja uppmuntrar, prostitution och pornografi. Utviknings- och poseringsflickor ses och behandlas som föremål för njutning. Porrindustrin är hårt kopplad till multinationella vinstintressen, knarksyndikat och langning. [...] det är bara hela och självständiga människor som kan ställa krav på livet, förändra sina livsvillkor och vägra att låta sig ekonomiskt utnyttjas."(Källa: Jorden är vår, Prisma, 1974)
Det enda som är ett rent faktafel i detta är att porrindustrin skulle vara stark kopplad till kriminalitet och knarksyndikat. Resten är korrekta uppgifter som används av ett säkerligen gott syfte men med horribla konsekvenser. För man hjälper inte kvinnor i stigmatiserade yrken att ytterligare stigmatisera genom offentligt bekämpning av yrkena. Dessa yrken existerar oavsett statliga förbud, oavsett polisiära eller sociala förföljelser eftersom behovet av mänsklig närhet är ett basbehov. Även i maoist-Kina förekommer det prostitution trots att boken "Jorden är vår" påstår att de tillsammans med ficktjuvar och arbetslösa har förvunnit. De tidigare "25 000 prostituerade" i Shanghai fick tydligen sjukvård och utbildning och fick självkänsla.

Det är fullkomligt sant att "det är bara hela och självständiga människor som kan ställa krav på livet, förändra sina livsvillkor och vägra att låta sig ekonomiskt utnyttjas". Problemet är bara att dessa människoöden kommer att koncentreras vid samhällig förföljelse, inte minska. Stigmatisering trycker blott ner dem i sämre arbetsklimat bort från samhällets insyn.

En progressiv åtgärd för att hindra att människor utnyttjas mer än andra lönearbetare inom kapitalismen vore att öka samhällets insyn, inte minska den. Acceptera den som en del av samhället och beakta människans rättigheter och friheter.



PS:Blogge briljerar om saken:
"[...]Brink har tidigare haft uppenbara problem i debatten så fort ämnet glidit in på prostitution, självbestämmandet över den egna kroppen och moralism. Brink vill under inga omständigheter vara en moralist, och inte heller vill hon avsäga sig självbestämmandet över den egna kroppen (ett argument som är centralt i exempelvis abortfrågan) – men samtidigt är hon pinsamt medveten om att hennes argumentation kring prostitution och den svenska sexköpslagen inte är i linje med dessa ståndpunkter.

Det hjälper inte heller att hon tar avstånd från och ursäktar sig för sin tidigare erfarenhet som strippa, ty i själva verket tycks hon rida ganska högt på att ha haft ett så spännande yrke under en tid; det skänker henne cred som gör att hon står ovanför de gängse knastertorra statsfeministerna, det går inte att vifta bort en kvinna med den bakgrunden som en nucka. Men det är precis som Gudmundson säger, att man faktiskt måste välja om man ska stå för en sexradikal linje eller en gudfruktig moralistisk. I alla fall om man vill framstå som trovärdig."
Gudmundson är en politisk pajas. Men här levererar han en text som i alla fall delvis är intressant och förnuftig, den om neofeminismens dubbelmoral. Men som vanligt har han inte all fakta rätt. Vänsterpartiets förmenta neofeminism kom mycket tidigare än Lars Ohlys inträde som partiledare. Vi har ju exempelvis den postpolitiska neofeminist-gurun Schyman.

Idag har neofeminismen blivit legio inom landets vänster, det har dock inte alltid varit så, och kommer troligtvis (och förhoppningsvis) inte alltid vara så. Så därför riskerar jag att trampa på oerhört ömma tår här, men min ödmjuka anledning är endast att öppna för diskussion, och är det något som vänstern allt sedan den marxistiska metoden tog överhand är fundamental på är det diskussion och livlig polemik.


Bloggat: Hanna, Jinge, Rabiatfeminism, Mer vänster i Uppsala, Magnus Ahlkvist
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , ,
Pingat på intressant

Gör det någon betydelse? Kritiken består ändock

Nu är det alltså s-kvinnors ordförande Nalin Pekguls tur att kritisera kritiken. Kritik är sunt för ett demokratiskt klimat, men hur är det med kritiken som kritiserar kritiken?

Naturligtvis är det inte märkligt att denna kritikens kritik existerar, eftersom apologetik är en naturlig reaktion vid vilken attack som helst.

Nalin Pekgul, som själv tagit en oppositionell roll inom socialdemokraterna, går nu alltså till försvar för partiledaren Mona Sahlin. Anledningen är denna:
"Socialdemokraternas strategi spikades i partistyrelsen den 19 september. På mötet, berättar Nalin Pekgul, redogjorde Mona Sahlin för hur diskussionerna med miljöpartiet framskred och redovisade också ”alla bekymmer” med vänsterpartiets inställning till de ekonomiska ramverken.

–Hon var öppen med att det kommer att bli svårt med vänsterpartiet. Jag räckte upp handen och sade att jag tycker att det är viktigt att vänsterpartiet är med. Men i denna församling var det inte många som uttryckte det klart.

Mona Sahlin fick partistyrelsens mandat att fortsätta sam- talen med de två andra oppositionspartierna, förklarar Nalin Pekgul."
Pekgul menar alltså att kritiken mot Sahlin är orättvis och pekar på påståendet att Sahlin inte skulle ha haft partistyrelsen med sig i beslutet. Pekgul menar alltså att Sahlin visst hade partistyrelsen med sig. Låt nu vara att andra inte håller med, som Heléne Fritzon, som menar att frågan inte var uppe på ett sådant sätt. Om nu Pekgul har rätt vad betyder det?

Kritiken mot Mona Sahlins politik förändras knappast, eftersom påståendet om styrelsen endast var en bisak till själva problemet. Att hon inte skulle ha haft styrelsen med sig var nog möjligen viktigt för de som fortfarande hyser tro, hopp och kärlek till partiledningen.

Men för mig och många andra skulle det faktiskt inte vara förvånande att Mona Sahlin
hade partiledningen med sig. Socialdemokraternas högergiring kan inte förklaras på enskilda individer, utan det är ett politisk paradigmskifte inom partiets ledning. Sahlin kan som bäst användas som en representativ person för denna högergiring, som den sista ur den nyliberala 90-tals trion - Ingvar, Göran, Mona.

Eller som Dagens Kotka förklarar:
"Det har kommit ut två böcker om Mona Sahlin nu i höst 2008. Jag ska inte göra reklam för böckerna. Det är nämligen inte så intressant. Det skulle ge mycket mera om politiken som socialdemokraterna står för diskuterades. Politik är inget enmansgöra bakom Sahlin finns talskrivare och sakkunniga. Frågan är om inte dom har mera makt än Mona Sahlin. Mona är närmast att betrakta som symbol för makten vi inte ser.

Bakom henne tronar också en partistyrelse. Den coachar henne och tillåter inte Sahlin att föra en egen agenda. Som i andra partier är det partistyrelsen som leder politiken."
Det Kotka skriver är viktigt att hålla i minnet. Men det betyder inte att diskussionen inte kan använda Sahlin som representant för denna osynliga makt inom partiets ledning.

Faktum kvarstår alltså. Socialdemokratiska partiet kritiseras kraftigt utifrån från arbetarrörelsen och innefrån från partiets egna medlemmar för att föra en politik som inte har förrankning inom arbetarklassen.


Bloggat: LasseB, Jinge, Claes Krantz, Gameover, politikerbloggen, MMK, Gulan Avci, HBT-sossen, Kulturbloggen
Media: SvD1, SvD2, AB, GP
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , ,
Pingat på intressant

tisdagen den 28:e oktober 2008

Zeitgeist Addendum- postpolitisk upplysare i en global kapitalistisk kris

Visst var filmen effektiv nu när vårt globala ekonomiska system verkar stryk gång gång. Men framförallt bättre än den första filmen som handlade om diverse konspirationsteorier om WTC-attacken. Addendum-filmen är mer konkret och analytisk och får därmed en större slagkraft. Det grafiska upplägget av vår globala kapitalism är slående. Hur pengar skapas och hur värde skapas ur skuld.

Men problemet med framställningen är dess postpolitiska förenkling, med ett vanligt mantra om "ideologiernas" död.

Det allra mest genomskinliga i denna vulgära postmodernism fanns uttryckt i jämställandet av alla dessa så kallade "ideologier" eller "politiska system", som kapitalism, socialism, fascism, liberalism, och kommunism. Alla dessa "system" framställdes som jämställda för att de skulle vara "monetära system".

Problemet med en sådan postmodern förklaring ligger i en felaktig statsvetenskaplig analys av Kina och Sovjetunionen. Om man mot all förmodan skulle komma fram till att Kina skulle vara kommunistiskt, eller socialistiskt, ja då skulle en sådan postpolitisk analys stämma överens. Men det finns ingenting som tyder på att Kina skulle vara socialistiskt, än mindre kommunistiskt.

Och hur idiotiskt är det inte att påstå att ett icke-monetärt framtida icke-kapitalistiskt samhälle som kommunismen i självaverket är ett monetärt system? Det är inte särskilt seriöst. Möjligen taktiskt för att så effektivt som möjligt nå en anti-kommunistisk publik, men har föga med strävan efter förnuft och sanning att göra. På liknande vis kan man fråga sig vart klassanalysen tog vägen.

På samma sätt kan man allvarligt kritisera förespråkarna av det så kallade "Venusprojektet". Va fan va det egentligen annat än smygreklam? Förespråkarna hade intressanta idéer även om de var kraftigt förenklade, men va tusan betydde det konkret? Va det någon som egentligen förstod vad Venusprojektet va för något? Venusprojektets skapare Jacque Fresco har tidigare varit medlem i den teknokratiska rörelsen som i sina övergripande ekonomiska system producerar mer frågetecken än utropstecken. Som ett vanligt moment i en teknokratisk teori så undviker man att diskutera maktfördelningen, som visserligen även tangerar med frånvaron av klassanalysen. Här ger de olika marxistiska statslösa teorierna mer substans, och för oss som är mer införlivade i dessa teorier så är inte Frescos idéer nya.

Annars fann jag den grafiska informationen väldigt bra på det hela. Särskilt förklaringen om banksystemet och den fiktiva värld vår globala kapitalism lever på och förslavar oss genom. Om det inte vore för denna pedagogiska infallsvinkel så vore inte Addendum värd att se.


Bloggat: Interacting arts
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
pingat på intressant

Lästips: Ekonomikommentarer om att lindra lågkonjunkturen, K&Å om Bush och McCain, Alliansfritt om kristdemokratisk homofobi, Ett Hjärta Rött om privatiseringen, Björn Nilsson om spekulationsrus, Svensson om f.d. fascisten Kamprads knepiga kunskaper om ideologi, Erik Berg om regleringar, Erik Svensson skriver om Hans Bergström, Kaj Raving om friskolor, Pierre Gilly om USA, Röda Raketer om Greenspan, Trotten om euron

måndagen den 27:e oktober 2008

Svar till Stig-Björn Ljunggren om kritik av socialdemokraterna

S-B Ljunggren svarade på min tidigare kritik av den Mona-apologetik, som han utförde i samband med Mona Sahlins utspel om samarbetet med (mp) och uteslutandet av (v) samt den pudel Sahlin senare fick göra, varpå jag tänkte ge honom ett svar även om det kommer något sent.

SBL svarar så här:
"[...]Vad jag sagt är att socialdemokraterna vill knyta fast miljöpartiet till sig för att de inte ska springa iväg till Alliansen efter valet. Däremot vill (s) inte ha med (v) eftersom de tror att det är ett sänke i valrörelsen, där det inte handlar om att vinna vänsterväljare utan mittenväljare.

Dessutom vill (s) ha ett trovärdigt alternativ efter valet 2010 när (sd) kan komma att förlänga Alliansens regeringsinnehav med sitt passiva stöd. Det är den frågan (s) vill ha upp på bordet. Och för att kunna göra en blocköverskridande överenskommelse så kan man inte ha med (v) i bagaget.

Slutligen. Socialdemokraterna har glidit på en räkmacka fram till nu.

När partiet tvingas sätta ner foten i en lång rad frågor kommer de också att få betala ett pris för detta. För varje ställningstagande så kommer någon att känna sig trampad på tårna. Det finns inget sätt att undvika detta för (s), frågan är bara hur man ska hantera en förmodad opinionsförlust. I vilken fråga ska man ta smällen?

Ska (s) förlora opinion på att tillsammans med vänsterpartiet bestämma de nya förutsättningarna för budgetarbetet? Eller genom att hålla fast vid nuvarande disciplin och försöka ta åter de väljare som i förra valet röstade med Alliansen?"
SBL ifrågasätter att han tolkat Sahlins utspel med (mp) och utestängandet av (v) fel, då han ansåg att det skulle leda till fler väljare. SBL:s anledning till försvar av Mona Sahlin var alltså rent taktiskt för att få socialdemokraterna till makten, allt annat är sekundärt. Men SBL ifrågasätter när jag påstår att han tolkat att sossarna nu skall få mer väljare, men i meningen efter skriver han ju faktiskt följande: "Däremot vill (s) inte ha med (v) eftersom de tror att det är ett sänke i valrörelsen, där det inte handlar om att vinna vänsterväljare utan mittenväljare." Vad betyder inte det om inte just att SBL ser samarbetet med (mp) och utestängandet av (v) som en generator av nya väljare? SBL:s invändning är alltså inte värt någonting än just retoriska kullerbyttor. Han hamnar på sin ömma bak oavsett.

Min kritik av SBL:s übertaktik var att den just var ett feltänk, vilket opinionsiffrorna visat. Väljarna sjönk efter Mona Sahlins utspel av pudlar och tillbakadragningar härs och tvärs. Ett problem som orsakats av Sahlins frånvarande från arbetarklassens verklighet. Men som av högersossar som SBL taktiskt skyllts på, just det, kritikerna av Sahlin... Istället för att bara erkänna att många fackmedlemmar vill ha den politik som vänsterpartiet representerar, så blundar man för att försvara en redan bortgjord politiker.

SBL missar även att kärnan i min kritik var att Sahlins misstag var att uttala om att stänga ute vänsterpartiet, inte att man inlett ett samarbete med miljöpartiet. Att Sahlin skulle vilja säkra det osäkra kortet var inte oväntat. Vad som var oväntat var kniven i ryggen på vänsterpartiet, som inte bara kritiserades utan dödsförklarades på en presskonferens. Det var misstaget, som Sahlin gjorde, och det var det som orsakade kabaliken och kritikerstormen. Don’t shoot the messenger!

SBL verkar även väldigt säker på att sossarna vinner väljare tillbaka från Alliansen om de själva går åt höger; eventuellt öppnar för ett samarbete med ett högerparti. Det är vad han kallar: locka mittenväljarna. För det vet vi ju alla att de osäkra väljarna alltid är höger? Men då undervärderar man just det tidigare folkliga hatet mot Göran Persson som fick stå som symbol för en politik som år för år förstörde och försämrade välfärden för folk. Folk hatade innerligen Göran, liksom de hatade miljöpartiet som fick stå symbol för den döende glesbygden med höjda bilavgifter. Det räckte med att gå ut på arbetargolven för att känna av oset av detta genomgripande hat.

Därför tror jag att det är trovärdigare att analysera Alliansens seger år 2006 med att folket valde bort Göran Persson. Folket ville bryta de växande otryggheten och köpte Alliansens tomma retorik i sin desperation. De ville ha en förändring. En fråga som högersossar som SBL bör fråga sig är vad som händer med väljarstödet när väljarna får reda på att Mona Sahlin är ännu en Göran Persson?


Tidigare texter i ämnet:
Accepterar vänsterpartiet Sahlins utgiftstak?
Den taktiska anti-kommunismen propagerar
Vad är socialdemokratin?


PS: Urban Ahlin (s) klagar på Pär Nuders bok för att den avslöjar "interna diskussioner" som skulle kunna skada partiet. Retoriken känns igen. Man kritiserar kritiken istället för att erkänna vart problemet ligger. Många inom socialdemokratin och arbetarklassen är missnöjda med den nyliberala högerpolitik ledningen fört i två decennier. Demokratisk centralism inom partiet är bra, men bara för att hindra aktiv splittring och aktiv motarbetning mot demokratiska beslut inom partiet, inte för att hindra spridning av inre politiska schismer. Urbans högersosse-retorik är ett stalinistiskt förvriden demokratisk centralism som jag som ortodox kommunist särskilt hatar, och hoppas innerligen att (s) inte tar till sig det. (Media: DN, AB. Bloggat: Morian, Kulturbloggen, Peter Karlberg, A-Falk, Reza, HBT-sossen, Claes Krantz)

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,
pingat på intressant

söndagen den 26:e oktober 2008

En studie av Lars Gårdfeldts ”Hatar Gud bögar?”

Homo-, bi-, transsexuella personer har genom historien utsätts för ett institutionaliserat och individuellt förtryck, som än idag låter sig finnas i våra samtida moderna samhällen. Lars Gårdfeldt ger i sin avhandling ”Hatar Gud bögar?” en genomgående förklaring av olika människosyner som ligger bakom det förtryck och ojämlikhet som riktats mot hbt-personer.

Centralt är det två begrepp som figurerar som förklarande orsaker, och det är den så kallade genuspelagianismen och reproduktionsantropologin. Dessa två begrepp hänger samman därför att de bägge har en människosyn som utgår ifrån att människan producerar sitt eget människovärde. Låt så vara med goda gärningar (den ursprungliga pelagianismen) eller producerandet av ett bestämt genus (den samtida). Enligt denna människosyn kan alltså människor inte förtjäna ett människovärde om de inte lever upp till normen. Människovärdet inom pelagianismen är alltså inte givet i människan självt; utan i hennes gärningar.

Här har Kyrkan, speciellt den romersk-katolska, visat upp ett exceptionellt motsägelsefullt förhållningssätt efter att ha förklarat pelagianismen kätterskt redan år 430 e. Kr. (3:e ekuminiska konciliet i Efosos). Men ändå så har den romersk-katolska kyrkan på genuspelagianistiskt maner systematiskt uteslutit transexuella personer i ett resonemang som bygger på genusproduktion.

Bland annat så fastslog Vatikanen i ett dokument år 2003 att registrering av kön i kyrkliga böcker inte får ändras i efterhand. Även vardaglig misshandel av hbt-personer ter sig som om gärningsmännen utgår ifrån genuspelagianism – att de misshandlade upplevts bryta mot sin könsroll.

Anledningen till varför denna människosyn kan leda till sådana extrema uttryck beror på den dehumanisering som kommer ifrån den värderelativisering som pelagianismen innehåller. Vi kan alltså se genuspelagianismen både i det institutionella förtrycket inom kyrkan och ute i vardagslivet i individuellt förtryck.

Reproduktionsantropologin fokuserar dock mer på den praktiska produktionen av könsroll – exempelvis barnalstrandet. Denna syn kunde ses i Nazityskland där homosexuella ansågs vara en fara för statens fortlevnad och världsdominans eftersom, menade de, homosexuella minskade barnalstrandet. Logiskt nog kontrollerade Nazityskland i samband även aborterna.

De förmenta könsrollerna har varit den centrala boven i förtrycket mot hbt-personer och även heterosexuella har fått utstå förtryck om de ha ansetts bryta mot könsrollen – en erfarenhet som även jag fått erfara tyvärr.

Det viktiga man som läsare av "Hatar Gud Bögar?" får är en strukturering av vad som ligger bakom ett förtryck av hbt-personer eller personer som ansetts som hbt-personer. Med de begrepp Gårdfeldt ger läsaren får vi inte bara veta skillnaden i förtrycket utan även att den inom kyrkan är motsägelsefull.



Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
Pingat på intressant

fredagen den 24:e oktober 2008

Underhållande kulturpolemik i Dagens Nyheter

Jag norpade åt mig ett ex Dagens Nyheter idag när jag besökte Karlstad för studier. Annars brukar jag läsa på tidningens hemsida, men nu fick jag den gratis för att jag köpte en burgare på Max.

Ibland kan det hända att man missar något intressant bland kultursidorna som inte publiceras digitalt på hemsidan. Idag var en sådan dag. Men det var inte Nina Björks kolumn som lockade ögonen utan en polemik om konst mellan Johan Lundberg (chefredaktör för den konservativa Axess Magasin) och Dan Jönsson. Tyvärr lär jag ha missat de tidigare inläggen av Dan Jönsson, får nog läsa upp dem vid ett senare tillfälle eftersom inte de heller verkar vara tillgängliga.

Johan Lundberg:
"Nu har Dan Jönsson i två korta inlägg hunnit jämföra mig och Axess övriga skribenter med frimurare, sverigedemokrater, kreaktionister och slutligen Sven Stolpe. Varför? I sitt senaste inlägg lämnar han åtminstone några ledtrådar. Mitt första misstag är att låta religiösa människor skriva om konst. Det andra att jag i min ledare påstår att figurativt måleri "mobbas ut ur samtidskonsten" och det tredje att jag tycker att "skönhet är lika med nakna tanter".

Jag kan bara konstatera att de två sista påståenden är gripna ur luften. Poängen i min ledare är precis det motsatta, nämligen att figurativt måleri är på frammarsch i samtiden.

Jag anser vidare att skönhet kan vara mycket, mycket mer än nakna tanter, till exempel solnedgångar i motljus, rådjur i skogsgläntor, molniga alptoppar och - håll i dig nu Dan Jönsson - en fjäril på en blomma. Jag förmodar i och för sig att denna enkla smak diskvalificerar mig som samtalspartner med über-esteten Jönsson som är för fin för att debattera med dem som kritiserar den modernistiska historieskrivningen såväl som med dem som anlägger ett religiöst perspektiv på konst (vilket torde begränsa hans konstkritiska verksamhet väsentligt).

Det första påståendet är däremot korrekt, låt vara att Jönsson nogsamt undviker att nämna att den andra person som skriver om konst från ett religiöst perspektiv är muslim. Men Jönsson vill väl spara på krutet så att han har lite jämförelser med självmordsbombare och talibaner att ta till om han skulle vara tvungen att skriva ytterligare ett inlägg om Axess."
Dan Jönsson svarar direkt med:
"Nej, nu får vi väl ändå ta och lugna ner oss lite. Vad Johan Lundberg än tror så hade jag mycket gärna fördjupat mig mer i artiklarna av Mohamed Omar och framför allt Merete Sanderhoff. Ja, även Lundbergs egen, aningen aparta Ecointervju har sina poänger.

Men Axess sätter själv höjden på debattnivån när tidningen låter diskussionen inledas med två artiklar som är så fördomsfulla och framför allt okunniga som Scrutons och Kimballs. Deras moralistisk-kristna kulturfientlighet är uttryck för ett inte bara estetiskt, utan politiskt djupt reaktionärt projekt som jag tänker fortsätta bekämpa där det dyker upp. Att Johan Lundberg skriver att det figurativa måleriet är på väg tillbaka är ju sant, förstås. Men i hans konspiratoriska optik handlar det om en subversiv och hemlig motström i ett konstklimat där vissa tekniker och formspråk "perautomatik döms ut som banala och otidsenliga".

I verkligheten är det ju så att figurativt måleri har haft en framskjuten plats i den så kallade samtidskonsten hela det här decenniet. Var har Johan Lundberg varit under tiden, på en alptopp? Nästa gång jag ser en fjäril på en blomma ska jag tänka på honom."
Jönsson visar vart skåpet skall stå, och det med bitsk humor. Men visst har Jönsson rätt. Lundbergs konservativa kulturmagasin snubblar på sin egen oförnuftiga ideologi. Nu titulerar sig inte Axess Magasin som konservativ, men det är trivialt och intetsägande. Magasinet är konservativ om man ser till dess ideologiska inriktning. Och konservatism är och kommer att förbli oförnuftets ideologi i kamp mot förnuft och uppfattningen om framåtskridandet. En massa av avföringsidéer som allt sedan Tredje Riket tappat sin oskuld. Tur att vi har kämpar som Jönsson som tar tid att strida för det moderna förnuftiga samhället.


Andra bloggar om: , , , , , , , , ,
Pingat på intressant

torsdagen den 23:e oktober 2008

Det är de rika som fuskar


Att det är de rika i samhället som tenderar att gå över våra gemensamma lagar, vare sig de vore juridiska eller etiska, har varit en kunskap hos proletärerna i mannatider.

Jag har tidigare skrivit om min hembygd som alltid varit uppdelat i en finare/rikare del och en fattigare/proletär del:
"Men det var särskilt lustigt att den speciella familjen Schulman bosatte sig i just Uddeholm, som fungerar som en liten förort eller stadsdel från själva Hagfors centrum. Uddeholm har nämligen alltid varit en stark symbol för det klassamhälle vi lever och levt i. Där överklassen bodde och fortfarande bor i fina och stora villor efter Rådasjön, medan arbetarklassen fick nöja sig med radhusen längre in mot skogen och på andra sidan vägen. Där de fina folken bodde med sjöutsikt över sjön skulle man inte prata dialekt, hagförska var fult - man skulle prata fint. För mig har detta faktum varit särskilt surrealistiskt som barn uppväxt i Hagfors - hur det kan finnas människor i ett samhälle som medvetet isolerar sig för att de befinner sig i en överklass, för att de är av herrarskap.

Min far berättade vidare om Uddeholm vid vårt samtal att skillnaden mellan överklass och underklass även visades på andra sätt. Förr i tiden när klassklyftorna var ännu starkare och bilden var ännu mer färgstark, eftersom byggandet av den sociala välfärdsstaten ännu inte lyckats få efterverkningar, kunde man se skillnaderna i människosynen eller självsynen mellan överklassen/herrskapet och arbetarklassen hos den lokala butiken. De av arbetarklassen gjorde alltid rätt för sig och ville alltid betala varorna kontant i butiken medan det fina överklassfolket nästan aldrig skulle betala i kontant utan de skulle ha det på krita. För fint folk betalar inte."
Detta ledde till att överklassen i bygden hade så mycket skuld till butiken att den var nära till konkurs. Känns det igen i den nuvarande kapitalistiska krisen? Finansvalpar som handskas med värde som egentligen inte finns.

Nu har det enligt DagensPS gjorts en undersökning i detta ämne. Det visar sig att förmögna personer fuskar mest med skatten:
"Amerikaner med en inkomst på motsvarande mellan 3 miljoner och 7 miljoner kronor är största lögnarna. De försökte, enligt rönen, trolla bort 21 procent i snitt av den skatt som de skulle betala. När det gällde dem som tjänade 300.000 kronor till 700.000 kronor var motsvarande siffra 8 procent, rapporterar Metro - som alltså hänvisar till Forbes - och konstaterar att procentsatserna avser både undangömd inkomst och överdrivna företag.

Bakom studien står ekonomiprofessor Joel Slemrod, som anlitats för uppdraget av den amerikanska skatte/indrivningsmyndigheten IRS"
Så vad har vi lärt? Att proletärerna är de som har det reella vetandet kanske. Att vi lever i ett klassuppdelat samhälle. Att herrarskapet är det som parasiterar på samhället och dess medborgare. Därför, all makt åt proletärerna!



Media: Forbes, Metro
Bloggat: Aktieskolan, Trotten, Röda Malmö, Svensson, Ekonomikommentarer, Mullvaden
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , ,
Pingat på intressant

onsdagen den 22:e oktober 2008

Birro! Människor kan vara elaka helt enkelt


Min uppfattning av Marcus Birro är övergripet positivt, även om jag måste erkänna att jag inte läst något av hans poetiska verk. Minns honom på SVT-Debatt för ett tag sedan då han stod upp för de sjuka och arbetslösa i samhället. Hedersvärt. Men jag vet själv för lite om honom för att göra någon allvarlig personanalys.

Något som inte kan tyckas så hedersvärt är vad Katrin "Schulman" Zytomierska gjorde för att skapa en mediehysteri och allmänt spektakel. De flesta har väl vid det här laget hört av någon eller läst själv de moraliska hedersövertramp som hon gjorde mot Birro. Invektiv som "fullo" och "judehatare" yttrades av Katrin, antagligen i ett övervägt led i en hyperexhibitionism.

Man skulle kunna uppskatta Katrins övertramp om de var till för att kommentera något. Som om hennes elakheter vore en kritik av ett redan elakt system, eller för den delen ett för slätstruket system. Men det är att övertolka henne. Det finns nog inget annat än att kalla Katrin-personer som just provokatörer och uppmärksamhetstörstande exhibitionister. Plus att det inte skadar naturligtvis att få lite cash i fickorna. För se, även jag lockas till att skriva om henne!

Men det som egentligen lockar mig till att skriva detta är vad rubriken insinuerar. Birro har tagit illa vid sig angående en sannerligen elak kommentar om honom nu när Katrin visat sig fått stanna kvar i TV4:s Idol-program:
"Nu släcker jag ner den här bloggen på obestämd framtid.

När någon sänker sig så lågt och skriver så här:

Katrin vann över dig din lilla lus och nu gnager du väl på dina döda barns ben igen din snuskige lille italienske dödgrävare. Jag hoppas innerligen att du dör snart och då ska vi pissa på din grav innan vi skändar den fullständigt

…har alla former av anständighetsgränser passerats."
Människor kan vara synnerligen elaka ibland. Så elaka att de kan ta över ens liv, ens tankar och känslor.

Men varför låter vi oss ta åt oss så mycket av ett fåtals elakheter? För mig kom jag för ett tag sedan underfull med att det hörde med min konflikträdsla att göra. En rädsla som jag haft allt sedan jag minns. Inte förrän jag kom ifrån mitt tidigare liv kunde jag bryta min onda cirkel och börja växa en insikt om mitt problem. Jag vet att jag inte är ensam om detta och idag anser jag ha kommit över en stor del av detta problem genom rationell självargumentation.

Orsaken till att vi människor idag är så konflikträdda tror jag bottnar i att vi omhuldas ifrån konflikter som barn. Jag tror jag skulle ha mått mycket bättre om jag fått en tidigare erfarenhet att handskas med andra människor som har andra åsikter än jag själv. Jag tror inte min konflikträdsla är unik, tvärtom anser jag att alla människor idag mer eller mindre är rädda för konflikter. Idag skall vi tycka lika, eller hålla käft.

Medan Katrin skriker tomma termer säger Birro begrepp med innebörd. Han var en av dem som vågade sticka ut halsen och vågade konflikt och tog den. Därför är det dubbelt så synd att han inte klarade hela vägen.

Ett citat från Shakespears Ceasar passar som guideline:
"En feg dör många gånger, förrn han dör, den tappre smakar endast en gång döden"



Uppdatering: Jonathan Leman (hör och häpna ;)) skriver i en intressant bloggpost på newsmill om just bakrunden till Katrins invektiv judehatare till Birro. Marcus Birro hade tydligen för ett tag sedan i en rubrik skrivit "elitism-judism". Aj, aj Birro! Själv svarar Birro på Leman att han redan ursäktat användandet av "elitism-judism" utan att närmare förklara vad han egentligen menar med termen. Dåligt Birro!

Fan, jag tar tillbaka att Birro till skillnad från Katrin använder sig av vältänkta begrepp. Det gör ingen av dem.


Bloggat: Kjellberg, Kulturbloggen, Blogge
Andra bloggar om: , , , , , ,
Pingat på intressant

Japaner och tyskar drar sig till kommunismen

Telegraph:
"What many young Japanese view as an erosion of their economic security and employment rights, combined with years of political stagnation, are propelling droves of them into the arms of the Japanese Communist Party (JCP), the nation's fourth largest political party."
Samtidigt nämns att en proletärroman toppar listorna i landet och manga med s.k. kommunist-tema. Att alternativ till kapitalismen blir allt mer lockande i tider som sådana är inte så konstigt som telegraph försöker få det som. Försämrade villkor för arbetande och arbetslösa och en global kapitalistisk kris är alla orsaker till ett rationallt fenomen, inte något mystiskt med det överhuvudtaget.


Erik Svensson uppmärkammar om hur Karl Marx bok Kapitalet lockar i det nuvarande Tyskland:
"German media have reported that bookstores across Germany have seen a 300 percent increase in sales of the book in recent months."
Förnimmer vi kanske en stundande marxismvåg? Hoppas det. Hellre socialism än barbari.




Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , ,
Pingat på intressant

tisdagen den 21:e oktober 2008

Hermann Hesse - Siddhartha

Johannes Edfelt skrev att denna bok var ett ädelt konstverk. Anledningen till varför man i just sådana romaner reflekterar över begreppet konst ligger i textens uppbyggnad. Texten i boken Siddhartha är inte bara text utan till synes perfekta ordval i ett övertänkt pussel. Varje mening är livsviktig för berättelsens helhet. Ingenting känns onödigt. Naturligtvis krävs det en stor diktare för att klara av en sådan bedrift. Det är intet för intet Hesse fick Nobels litteraturpris och anses vara en av Tysklands främsta författare (blev så småningom schweizisk medborgare).

Boken handlar om en indisk bramanpojke vid namn Siddhartha som beger sig ut i världen, lämnar sin far, för att söka vishet.

Som barn var han älskad, men sökte ändå tidigt till samtal med de vise. Han älskade nämligen inte sig själv - Jaget.
"Glädjen bodde inte i hans hjärta när han vandrade på fikonlundens rosenstigar..." (s.6)
Han förstod att de visa (bramanerna, prästerna) visste mycket men saknade viljan att ta fram lärdomen om Atmans (världens enhet) förhållande till Jaget. De kunde inte släcka hans törstande efter frigörelse.

"Bodde då icke Atman inom honom, flöt då icke urkällan i ens eget jag, det var denna man måste göra till sin." (?)
Därför beslutar sig Siddhartha att söka sig till asketerna - samanerna - för att där fokusera på Jaget. Där hoppades han kunna bli fri från törsten, önskningarna och drömmarna, genom att utplåna Jaget. För att på det sättet få reellt ta del av livets hemlighet.

Efter att ha lärt sig meditera bort sitt jag hos samanerna kommer han fram till följande:
"Vad är meditation? Vad är flykt från kroppen? Vad är fasta? Vad är att hålla andan? Det är flykt från jaget, det är en kortvarig befrielse från existensens kval, en kort bedövning av smärtan och en glömska av livets meningslöshet. Samma flykt, samma bedövning finner oxmotaren i härbärget när han dricker några skålar risbrännvin eller jäst kokosmjölk. Då känner han inte längre sitt jag, då känner han inte längre livets smärtor, då erfar han en kort bedövning. Insomnad vid sin skål med risbrännvin finner han detsamma som Siddhartha och Govinda när de med långa övningar utträder ur sina kroppar och dväljs i icke-jaget. Så är det, o Govinda." (s.16)
Govinda som han samtalar med är en nära barndomsvän som följer med honom till samanerna för att bli asket. Siddhartha tar tillslut till sig allt vad asketismen kan lära en människa, tålamod, fasta och tänka. Men något fattas, vilket får honom att kritisera asketismen.

När ett rykte sprider sig om en upplyst människa Gotama - Buddha - bestämmer sig Siddhartha och Govinda att lämna samanerna för att leta upp honom. När de tillslut kommer fram till Buddhas trädgård ser Siddhartha honom på hans uttryckbara kroppsspråk av frid, fullkomnad och ro. Buddha uttryckte inte något sökande, någon vilja, någon ansträngning blott "ljus och frid" (s.25)

Buddha lovade förlossning genom hans lära. Livet var lidande och den som följde Buddhas väg fann lösningen från lidandet. Govinda lockades starkt till denna lära och anslöt sig för att bli munk. Men Siddhartha tvekade om Buddhas lära var den rätta vägen till frigörelse.

Siddhartha möter Buddha i hans trädgård och förklarar vad han anser vara en lucka i hans lära om enhetsvärlden. Buddha påpekar dock att lärans mål inte är att vara perfekt utan att få resultat. Siddhartha medger att Buddha hittat sin egen förlossning genom sitt eget sökande, men att den inte hittats genom läran och påpekar att ingen kan frigöra sig genom en lära. Varför läran inte kan hjälpa en att utplåna jaget beror på att läran i sig blir en del av jaget.

För att frigöra sig från jaget måste Siddhartha söka sin egen väg - som Buddha själv gjorde. Nästa steg i äventyret för bramansonen som blev asketyngling var att själv ta del av livet, av omvärlden. Här skiljs alltså vännerna Siddhartha och Govinda åt skilda vägar.

Han börjar se tingens och de levande varelsernas konkreta tillvaro. Han började umgås med en kvinna som gjorde kärleken till konst och lärde honom allt hur en man kunde behandla en kvinna. Lärde sig samla pengar, kasta tärning och spela schack. Lärde sig att bli en rik man och befalla tjänare. Men trots att han hade gott om pengar och spenderade mycket så blev han allt mer grinig och kände allt mer missmod, slapphet och frånvaro av kärlek.

Tillslut ledde hans själsliga krämpor att han på äldre dagar funderade på självmord. Han kände sig eländig och äcklig.

I själva stunden han ska släcka sitt liv i floden förnimmer han återigen stavelsen Om och dess innebörd av det fullkomliga eller fulländningen. Stavelsen Om är i indisk meditation en utbredd tradition för att liksom stiga in i hela rummet eftersom stavelsen resonerar bra som eko. Siddhartha själv ansåg sig höra stavelsen från flodens brus.

När han vaknar upp bredvid floden är han som en ny människa men samtidigt fortfarande Siddhartha. Han känner inte längre något hat mot sig själv, och insåg nu att han först nu har upplevt en tidigare kunskap om att all världens lust och rikedom inte är något gott. Lärandet var därför inte tillräckligt tidigare för att få honom till insikt. Förlamad av för mycket vetande, texter och regler hade en tidigare förvandling av jaget hindrats, men nu hade han upplevt kunskapen inte bara i tanken utan i kroppen.

När Siddharta i sista delen av berättelsen får ta del av sin son och kände den själviska kärleken som fader till sin son börjar han på allvar uppskatta de barnsligheter världsmänniskorna tillstod sig med. Dessa till synes irrationella handlingar som människan ibland kunde uträtta. Detta beredde honom till att börja se alltings beroende och jämställdhet. Att för första gången känna sig jämställd till de så kallade barnmänniskorna (världsmänniskorna). De var inte så olika de visa.

Det var i det ögonblicket Siddhartha blev reellt medveten om målet i sitt sökande, det var att i alla ögonblick kunna ha möjligheten att tänka enhetstanken. Totaliteten. Att reellt bli en del av enheten.



**************************************

David på bloggen Davids skrivarkiv skriver om boken Siddhartha på följande sätt: "Flera gånger i boken väcks frågan om vad det är som är viktigt och värdefullt. Ena stunden föraktar till exempel Siddharta barnmänniskorna, men andra stunden ser han barnmänniskornas enfaldighet som mer värdefulla än hans egen vishet. Men att fulländningen är det högsta, det mest önskvärda och slutgiltiga målet ifrågasätts dock inte. I Hesses "Glaspärlespelet" står till exempel meditationen och självförverkligandets betydelse i konflikt med kampen mot krig och kampen för en bättre värld, men något sådant perspektiv framträder inte i "Siddharta"."

Men som jag tidigare refererade så kritiserar Siddhartha visst meditationen och flykten från jaget. David kritiserar boken för att vara skriven "på gränsen till klyschigt och stereotypt.". Och visst skulle man kunna tycka det om inte är medveten om att bokens berättelse är just framställd på ett pedagogiskt sätt i likhet med andra religiösa traditionella texter. Tydlighet är i sådan kontext något efterstävandevärt. Därför borde man inte läsa Siddharth som en av Hesses andra bocker, utan mer som en lång pedagogisk dikt. Det till synes klyschiga och stereoptypa blir då inte störmoment i denna vackra berättelse.

David verkar även ha missat vad berättelsen menar med sin beskrivning av Siddhartha. Gång på gång kritiserar David hur läsaren i förväg redan vet vad Siddhartha tillslut ska komma till insikt om. Men missar därmed att det i berättelsen beskrivs att Siddhartha redan vet vad som är rätt, redan vet att han behandlar sonen fel, redan vet att överdriven rikedom och lust är fel, men kan inte göra något åt det för att han är en människa. Det är det som är själva kärnan i boken, och David missar det helt.

Egentligen kan man beskriva kärnan i boken i en enda mening: "Den vishet som en vis söker meddela låter alltid som dårskap" (s. 114)

Vishet kan inte meddelas, blott vetande.


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
Pingat på intressant

lördagen den 18:e oktober 2008

Väljarna vill ha vänsterpolitik

Det gick utmärkt ett bra tag för socialdemokraterna i oppositionen. Goda opinionssiffror tydde på ett stadigt växande stöd för en annorlunda politik än den rovgiriga högerpolitiken som nu förts sedan Högeralliansen tagit regeringsposten.

Sossehatet försvann gradvis när sossehögeriets tydligaste symbol - Göran Persson - försvann, och väljarna hyste reella förhoppningar på att Mona Sahlin skulle återupprätta en modern progressiv socialdemokrati.

Men när Sahlin behagade öppna munnen vittnades också hennes grundfasta övertygelse på en fortsatt högersväng inom partiet, och därmed för Sverige. Hon tänkte minsann visa att hon själv kunde! Därmed gick hon bakom ryggen på medlemmarna och den övriga ledningen genom att på en överraskande presskonferens meddela att hon stängt dörren för Vänsterpartiet, och inlett ett intimt samarbete med det förhatliga och tillika borgerliga miljöpartiet.

Socialdemokraterna Claes Kranz och S-B Ljunggren jublade: nu får socialdemokraterna mer stöd!

Men uppenbarligen har de analyserat saken lite bak och fram. För inte kan man ignorera det gigantiska hat som riktas ute på glesbygd och bland arbetarrörelsen gentemot miljöpartiet. Ett parti som frekvent flirtar med den nyliberala högern vad gäller försämrad arbetsrätt, och dessutom anses vara anledningen till den skyhöga avgiften på bil och bensin utan annan ersättning.

Socialdemokraternas ytterligare högersväng med Sahlin vid rodret var kanske för de allra flesta en överraskande kniv i ryggen, men för de invanda politiska analytikerna var det inte något överraskande med det. Sahlins nyliberalism har länge varit känd.

I sin karriär har hon bland annat med Ingvar Carlsson och Göran Persson stått för den ideologiska omsvängningen i partiet under 1990-talet. Dessa högersossar har faktiskt ett stort ansvar vad gäller den nyliberala utvecklingen i Sverige, vilket alls inte bara kan skyllas på den nyliberala tankesmedjan Timbro. I längden har naturligtvis denna nyliberala utvecklingen lett till att arbetarrörelsen tappat taget om det politiska samhället och gett utrymme för borgerligt övertagande. I mångt och mycket kan man lägga ansvaret för vår nya högerregering på dessa högersossar. Det är en ganska stor tyngd dessa personligheter har på sina axlar.

Mona var ju faktiskt som arbetsmarknadsminister mellan 1990 och -91 en av frontfigurerna för förslaget om ett så kallat Stoppaket vilket bland annat innehöll strejkförbud, lönestopp och höjda strejkböter. Som tur var gick det inte igenom p.g.a. massiva protester. Samma mönster går igenom när hon tillsammans med Ingvar Carlsson trots utlovad återuppbyggnad av folkhemet efter borgarnas regering 1994 bidrog till att 107 000 offentliga arbetstillfällen försvann under året. Högersossen säger en sak, och gör en helt annan sak vilket vi dyrt fick bevittna.

Monas "flexibilitet" syntes även när hon i DN hänvisade till Olof Palme. Bland annat lär hon enligt artikeln sagt att "Vi ska markera vår ståndpunkt vad gäller Irak. Vi tvekar inte i vår vilja till internationell solidaritet". Men tidigare har det låtit något helt annat. Hon försvarade nämligen USA:s bombningar i Afghanistan 2001 och svarade i en intervju i Expressen på frågan om det är ett rättfärdigt krig då barn, kvinnor och andra oskyldiga lemlästas svarar hon: "Ja det tycker jag… I alla krig dör civila, det är som om folk glömmer bort det mellan varven, att bomber är något tekniskt." Palme vänder sig i graven.

Men för majoriteten av väljarna fanns det ändå ett hopp i Sahlin. Kanske hon ändå kunde vända partiet till sig själv igen?

Nu fick hon dock göra en pudel, och ta tillbaka sitt uttalande om att stänga ute Vänsterpartiet i ett eventuellt samarbete i valet år 2010. Men skadan hade redan skett. Hon visade sitt rätta höger-jag, och väljarna visar nu i den senaste opinionsundersökningen efter uttalandet att stödet minskat för Socialdemokraterna. Sahlin drog alltså sossarna åt höger, och minskade sitt stöd.

Tvärtemot vad apologetiken från högersossarna löd.

Men det är klart, för de inbitna apologeterna till sossarna högersväng kan ju det sjunkande stödet till Mona Sahlin alltid skyllas på själva kritiken av Mona Sahlin.


Tidigare texter i ämnet:
Accepterade Vänsterpartiet Sahlins utgiftstak?
Vad är socialdemokratin?



PS: Jag håller med Svensson, som kommenterar ett uttalnde från Peter Eriksson, att det inte var konstigt att (s) och (mp) diskuterat fram en gemensam valplattform eftersom (v) ställt sig kritisk till deras utgiftstak. Vad som däremot var konstigt va Sahlins uttalande om att dörren var stängd för (v), som hon sedan fick äta upp genom att göra en pinsam pudel. Stödet för Vänsterpartiets politik är tämligen stort och det har inte oppositionen råd med att utesluta. Däremot håller jag inte med om att (v) skall ta chansen att kräva socialisering av bilindustrin, kollektivtrafiken, elen, telekommunikationerna, järnvägarna och sjukvården med mera. Visserligen vore det positivt om en sådan politik gick igenom år 2010, men det är inte särskilt troligt. Som jag ser det fyller (v) en simpel taktisk funktion, och det är att ständigt trycka på mer utgifter till den offentliga sektorn och stärka dess inkomster. Jag hyser ingen förhoppning av att (v) kommer att bli ett reellt socialistiskt parti, utan hyser blott förhoppningar om att (v) kan komma att vrida ett redan sjukt samhälle till ett gradvist mindre sjukare samhälle, tills den dagen väljarna inser att vårt parlamentariska system är en verkningslös illusion och falsk demokrati.


Media: Yelah. SvD, DN,
Bloggat: Mer vänster i Uppsala, Svensson, Jinge, SKP, Rött Hjärta
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,
Pingat på intressant

torsdagen den 16:e oktober 2008

Är alla människor religiösa? - En studie av Mircea Eliades "The Sacred and the Profane"

(Mircea Eliade, 1907-1986)


Religionshistorikern Mircea Eliade är en av religionsvetenskapens giganter och har därmed haft en central roll en bra tid i den akademiska kontexten kring utbildningen och forskningen i religionshistoria. Således var det inte märkligt att även jag fick Eliades mest meriterade bok "The Sacred and the Profane" bland kurslitteraturen i C-kursen i Religionshistoria.

Dock är inte Eliade fri från kritik, trots att jag som student inte fick veta detta, vilket i sig är ganska märkligt eftersom studie på akademisk nivå borde hålla kritisk analys högt. Men mer om kritiken mot Eliade vid ett annat tillfälle. Nu tänker jag framställa en analys av vad Eliade säger om skillnaden mellan religiösa och icke-religiösa människor. Anledningen är för att bemöta påståendet att vi alla är religiösa, även de som anser sig vara icke-religiösa.

På seminariet om boken kom det nämligen upp påståenden om att vi alla skulle vara religiösa eftersom vi alla har "ritualer" och "myter", exempelvis att vi firar julen eller borstar tänderna varje morgon. Dessa påståenden ansåg sig grundas i Eliade.

************************

Boken ”The Sacred and the Profane” syftar till att reda ut vad som skiljer heligt (sacred) från världsligt (profane) i vad gäller människans uppfattning av rum (space), tid, naturen och människan själv. Därför börjar Eliade med att försöka definiera termerna heligt och världsligt, där det heliga är manifesterat till en sorts ”verklighet” som är annorlunda än naturliga realiteter, och är i motsättning till det världsliga . För att visa det paradoxala i det heliga tar Eliade den heliga stenen som ett exempel; som manifesteras i sin helighet som något annat än sten men samtidigt fortsätter att vara en sten i sin omgivning . Vidare beskriver Eliade det moderna världsliga medvetandet som ett sätt att se fysikaliska beteenden som att äta, ha sex etc. endast som en summa av organiska fenomen, medan det för den primitiva människan aldrig är endast fysisk utan har koppling till det heliga .Eliade talar även om Varat, och menar att heligt och världsligt är två olika sorters Vara.

När det gäller det heliga och hur det manifesterar sig i en hierophany (gudomlig plats) så beskriver Eliade att det ett tecken på att den religiösa människan uppfattar en ”absolut verklighet”, tillskillnad från en uppfattad ”icke-verklighet” i den stora omgivningen . En fixerad utgångspunkt är möjlig med en hierophany tillskillnad från den världsliga verkligheten som är likgiltig och oändlig, denna fixerade utgångspunkt manifesteras som centrum i världen varifrån den religiösa människan kan orientera sig ifrån. Den icke-religiösa människan å sin sida uppfattar rummet (the space) frånskiljt alla religiösa förutsättningar.

Eliade säger också att även den icke-religiösa människan kan ha platser, som födelseort, som har en unik kvalité som om de skulle kunna vara ”heliga platser” men säger också att dessa degraderade religiösa beteenden hos den världsliga människan ”is worth nothing” . Mer om ”spåren av religion” hos den världsliga människan framöver.

En helig plats är alltså med andra ord ett brott i den likgiltiga rymden. Detta brytande av likgiltigheten/relativiteten symboliseras med en ”öppning” där en övergång kan göras mellan jord & himmel, jord & undervärlden etc. Denna symbolisering av ”öppningen” kan vara en tröskel eller skorsten. Även tempelbyggnader är symboler för det kosmiska berget, allt för att symbolisera en öppning till ”himlen”. Tempelbyggnaderna anses även vara byggda i mitten av Världen ( Jerusalem, Babylon) .

Kosmos är en organisk enhet och ordning som skapats av gud(arna), varpå den religiösa människan känner sig behövd att upprepa eller imitera den kosmiska rymden och tiden genom ritualer. Ritualen kan antingen vara en sådan upprepning av skapelsen i sig själv eller en projektion av kosmos. Eliade beskriver viljan hos den religiösa människan att komma så nära mitten (centrum) av Världen som möjligt som just en vilja till att kommunicera med gud(arna) . Detta förordas att den heliga tiden är möjlig att upprepas, exempelvis ses detta i de periodiska religiösa ritualfestivalerna, och är därmed olika från den världsliga (profane) tiden som är historisk.

För en icke-religiös människa är tiden kopplad till människans existentiella dimension, där den är kopplad till människans egna liv och har därmed en början och slut (döden). För den icke-religiösa människan är de upplevda tidsrytmerna fullständigt en mänsklig erfarenhet och har ingenting med gudomlig närvaro att göra. En religiös människa kan dock uppfatta en brytning i den världsliga tiden genom vissa ritualer i jämförelse till hur kyrkor bryter den världsliga verkligheten.

Kosmos som begrepp är också användbar i vissa nordamerikansk urbefolkningsspråk som ordet År, som ”the world has passed” med meningen ”a year has gone by”. Vilket visar kopplingen mellan uppfattningen av kosmos och tid, där året föds på nytt vid nyårsdagen. I ålderdomliga kulturer blir världen ny årligen, tiden är en sluten cirkel men har möjligheten att bli pånyttfödd vid varje nyårsdag, och varje skapelse börjar i tiden. Vid nyårsdagen och världens pånyttfödelse föddes även människan på nytt och hennes synder försvann, vilket gjorde att den religiösa människan i de ålderdomliga kulturerna kände sig friare och renare vid varje nyår.

Eliade tar upp problemet med den religiösa människan och förekomsten av samhällig framgång, i och med att den heliga tiden är oändligt reproducerbar och periodisk, och handlar om när gud(arna) skapade skapelsen. Men han undviker problemet med att påstå att även den mest primitiva religiösa människan inte vägrar framgång i princip och kan acceptera framgång som en serie nya gudomliga uppenbarelser. Att inte ”i princip” vara emot framgång och vara kapabel att resonera till acceptans säger inget om graden av förekomst av framgång i ett religiöst samhälle. Därför tycker jag Eliade gör en lättvindig undvikande av en validativ kritik av den religiösa uppfattningen av tid och rum.

En brytning mot den religiösa cirkeltiden är den judiska och kristna religionen, som integrerar det gudomliga i den historiska världsliga tiden och rummet. I kristendomen är även den världsliga historien möjlig att frälsa.

Religionens koppling till naturen syns framförallt i symbolerna, som vattnet som symboliserar både död och återfödelse, sköljer bort synder och upplöser former. Jorden är också frekvent i den religiösa symboliken, som moder jord, och att människan skulle vara född från jorden . Sedan har vi ju förekomsten av trädet . Och symbolen för berget. Månen som symboliserar att döden inte är slutet (tiden som upprepande cirkel), och solen för supervarelser.

Nu för att återkomma till skillnaden mellan den religiösa och icke-religiösa människan och om det inte egentligen förhåller sig så att de icke-religiösa är religiösa – fast inte medvetna om det. En religiös människa har en uppfattning av världen som ett levande kosmos, och existerar för att gud(arna) skapade det och att världen har en mening. För den icke-religiösa människan har alla viktiga erfarenheter som sex och att äta fråntagits sin helighet. För den icke-religiösa är kroppen och huset inte lika med att inneha en existentiell situation till kosmos. Den icke-religiösa människan har alltså inte någon uppfattning av ett kosmos; en helig och ordnad enhet världen.

En religiös människa tolkar även koder överallt i världen och praktiserar övergångsritualer, exempelvis initieringen av pubertetövergången från en åldersgrupp till en annan. Ett barn har exempelvis bara en fysisk existens innan övergångsritualen då barnet blir accepterat av familjen och samhället. För en icke-religiös människa är detta otänkbart, eftersom födelse, giftermål och död är sådana saker som bara är en angelägenhet för individen och familjen, och att övergångarna har tappat sina rituella karaktärer.

Men Eliade påpekar även att det finns kvar minnen av den avskaffade religionen i den sekulariserade världen. Eliade säger dock att initieringarna i våra moderna icke-religiösa samhällen inte existerar som religiösa handlingar. Den icke-religiösa accepterar relativiteten av verkligheten och kan även ifrågasätta meningen med existensen.

Men även om den icke-religiösa ser det heliga som ett hinder för sin frihet så är den religiösa människan en del av den historiska tiden och rummet som den icke-religiösa är en del av och faktiskt accepterar för sin existens. Eliade skriver att den icke-religiösa människan inte kan göra något åt det faktum att inneha vissa: ”behaviour of religious man, though they are emptied of religious meaning” (s.35) . Den icke-religiösa människan har alltså historiska rester av religiösa beteenden, men som är tomma från religiös mening. Därför menar Eliade att majoriteten av de icke-religiösa fortfarande beter sig religiöst. Men det betyder inte att de är religiösa, eftersom det är handlingar som saknar religiös mening och är rester av historiska minnen. Eliade skiljer dessa beteenden av icke-religiösa som en form, medan de religiösa människorna använder dessa religiösa uppfattningar i en ontologisk status som är paradigmatis .

Jag skulle alltså vilja påstå att Eliades mest grundläggande syn i boken är att erkänna skillnaden mellan beteenden och uppfattningar begångna av icke-religiösa och religiösa människor. Sådant som kan ses som ”ritual” och ”mystik” behöver inte vara paradigmatisk och därmed är inte alla människor religiösa.


Bloggat om Eliade: Café Exposé om hans bok Eviga Återkomsten del 1, del 2
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
Pingat på intressant

Lästips: Hampus Eckerman om finanskrisen, Ekonomikommentarer om finanskrisen, K&Å om finanskrisen, Alliansfritt om Camilla Lindberg, Svensson om Christer Gardell, Trotten om fascistbloggar, Marlene om oppositionen, Esbati om Krugman, Röda Malmö om den pågående husockupationen i Lund, Mullvaden om Volvokrisen

Konkurs föder förstatligande?

"Volvo Personvagnar och Saab Automobile kommer allt närmare att drabbas av konkurser i de båda ägarföretagen."
Det kan man läsa på SVT, och tydligen är det ett s.k. värderingsbolag som fört upp ägarna Ford och General Motors på en varningslista. Anledningen till att att Volvo PV och Saab Automobile nu hotas av konkurs kommer ifrån att hela bilindustrin visat förluster. Försäljningen har sjunkit kraftigt i USA och Europa och man förväntar sig att förlusterna kommer att forsätta även nästa år.

Anledningen är troligtvis den senaste krisen för kapitalismen. Helt plötsligt får medelklassen i västvärlden känna på reella motgångar, och då sjunker naturligtvis köpet av bilar, som andra liknande produkter.

Monopolkapitalisterna Ford och GM hade tänkt som kapitalister ofta tänker - kortsiktigt. Därför hade de satsat på stora bilar - för det var ju det som medelklassen krävde i bra tider. Nu när den moderna tiden kommit ikapp med ett finansslag i huvudet visade det sig att satsningen skulle ha skett precis tvärtom; mer små, miljövänliga bilar. Det är därför Volvo PV nu anser sig återta utvecklingen av sin gasbil som ägarna tidigare stoppade. Frågan är nu om de hinner innan det sätts i konkurs.

Att Volvo PV och Saab Automobile överlever och fortsätter sin industri i Sverige har en stor betydelse för hela vår ekonomi, inte bara tanke på de bägge företagen och deras anställda utan även för deras underleverantörer och deras anställda och hela ekonomin runt omkring. Att samhället har intresse i deras fungerande fortlevnad är självklart.

Staten bör därför vid en eventuell konkurs fundera på att köpa upp företagen och åternationalisera dem, och helst församhälliga dem så att hela samhället kan ta del av dem. Med en riktad räddningplan skulle vi kunna rädda företagen och ekonomin ur en allvarlig kris.

Tidigare texter i ämnet: Så ska vi socialisera Volvo PV, Socialisera Volvo och Saab!


PS: Lyssna på Göte Kildén på Studio Ett som igår kommenterade partiledardebatten. Han är den före detta arbetare på Volvo och medlem i Socialistiska Partiet, och han pratar i andra delen av programmet, alltså inte de första 45 minuterna.



Bloggat: Svensson1, Härnösands Arbetarekommun, Trotten, Svensson2, K&Å, Mullvaden, Jinge, A-Falk, Svensson3, Ett Hjärta Rött, Mullvaden
Media: DI, SvD1, SvD2, AB, GT, Teknikens värld, DN1, DN2, DN3, SvD3, SvD4, AB2, AB3, AB4, AB5, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13, DN14, DN15, DN16, SVT

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , ,
Pingat på intressant

tisdagen den 14:e oktober 2008

Accepterar vänsterpartiet Sahlins utgiftstak?


Högersossen och übertaktikern Stig-Björn Ljunggren påstår på Fib-listan och på sin blogg att Lars Ohly (v) accepterat Mona Sahlins utgiftstak på AB:s debattsida. I den debattartikeln syftar Ljunggren på följande:
"vi är inte omöjliga ens när det gäller de ekonomiska ramverken. Vänsterpartiet är beredda att kompromissa även när det gäller ramverken om vi inom dessa kan hitta sätt att stärka välfärden, öka rättvisan och satsa på klimatet. Vi är alla överens om att det måste vara ordning i statens finanser. Oreda i ekonomin drabbar alltid vanligt folk hårdast. [...] Vi fortsätter att hålla dörren öppen för ett vänstersamarbete. Vi ställer inte heller nu några ultimatum. Vi är som tidigare beredda att diskutera allt. Men för oss är det helt avgörande att vi kan komma överens om en politik som minskar klassorättvisor och könsskillnader, bygger ut välfärden och satsar på klimatinvesteringar."
Detta avsnitt i Ohlys artikel är inget nytt, utan Vänsterpartiet har tidigare (som Ohly skriver) sagt att de är villiga att diskutera allt. Men Ljunggren parafraserar Ohlys artikel till något helt annat, Ljungbergs citat från artikeln lyder:
"jo vi ställer upp på budgetdisciplin, men vill samtidigt ha in vår politik inom ramarna"
Det är uppenbart att det är Ljungbergs tolkning av Ohly och inte ett direkt citat från Ohly. Vad Ohly skrev var att de är villiga att diskutera de ekonomiska ramverken. Inget nytt, det var klart även före Ohlys skrev denna artikel. Att diskutera budgettaken är långt ifrån att acceptera Sahlins diktat om taket.

Vad som är viktigt att komma ihåg är att begreppet utgiftstak inte syftar till någon objektiv sanning där en snubbe karvat ett fixt tal i en stentavla. Utan utgiftstaket är en budgetram som sätts av regeringen. Det var Göran Persson som för 10 år sedan införde denna budgetmodell med utgiftstak för de tre kommande åren, och tanken var för att säkra budgettaket ifall en konstnad började skena iväg.

Så att kasta termen "budgettak" på varandra är en retorisk bluff för att vinna kortsiktiga politiska poänger. Det är den som format en regering som bestämmer hur högt budgettaket skall vara eller om det skall vara något budgettak, vilket gör denna retoriska bluff till en gigantisk illusion riktat endast mot okunniga väljare. Det är ett fult spel.

Stig Björn Ljunggren var en av de högersossar som försvarade uteslutningen av Vänsterpartiet i början av förra veckan före Mona Sahlins pinsamma pudel. Anledningen var att han ansåg det taktiskt bättre att endast samarbeta med Miljöpartiet; eftersom det skulle generera mer väljare.

Nu visade sig Ljunggrens übertaktiska argumentering inte stämma överens med verkligheten när Sahlin i slutet av förra veckan fick göra en pudel, efter massivt tryck från fackföreningsrörelsen och sitt parti. Väljarna verkade inte tycka att det var bra att stänga dörren för Vänsterpartiet.

Ljungren försöker nu, med sin konstruerade parafras , att syfta på att Ohly nu är beredd på att ha en "budgetdisciplin", som om Ohly hade ändrat sin syn på budgetkravet. Att dessutom använda ordet "disciplin" är ganska infantilt då det syftar på att Vänsterpartiet tidigare inte var ekonomiskt disciplinerat. Egentligen handlar det ju endast om att Vänsterpartiet har en annan budget.

Att syfta på att Vänsterpartiets budget skulle vara "odisciplinerad" eller "oansvarig" är dessutom i nuvarande kontext skrattretande. Erik Berg beskriver det på ett briljant sätt:
"Det är ju inte direkt så att det är vänsterpartiet som varit pådrivande för att avreglera de finansmarknader som förvånande nog visat sig ha som verksamhetsidé att blåsa upp jättelika luftslott.

Det är inte vänsterpartiet som kommit på idén att seriekoppla alla världens banksystem likt en hemmagjord julgransbelysning för att sedan ställa ut hela skapelsen i regnet med strömmen på och se vad som händer.

Det är inte vänsterpartiet som hittat på att varannan svensk skall förmås plöja in sina besparingar och framtida inkomster i bostadslån i den fromma förhoppningen om att fastighetsvärdena – den här gången – kommer stiga för alltid.

Det är inte vänsterpartiet som tänkt ut den geniala – verkligen geniala – idén att knyta värdet av löntagarnas framtida pensioner till börsutvecklingen och göda en ännu större spekulationsbubbla med våra pensionspengar.

Det är inte vänsterpartiet som drar runt i Stockholms förorter med den svenska motsvarigheten till subprimebolag och försöker lura igenom bostadsrättsombildningar.

Tvärtom. Vänstpartiet är det ENDA svenska parti som konsekvent har röstat NEJ till den sadomasochistiska flumbubbla som övriga partier i sin oändliga upplysthet varit övertygade om skulle hålla samman den här gången, eftersom en klase ekonomer med tveksamma trackrecords men trovärdiga kostymer lovade att allt blir baaara bra om vi gör såhär."
Högertidningen Svenska Dagbladet gjorde för några dagar sedan en rundringning till diverse LO-förbund och frågade vad de tyckte om utestängningen av vänsterpartiet. En förkrossande majoritet var emot att utestänga vänsterpartiet, endast 2 av 15 förbund var för.

Och trots att LO-toppen med Wanja Lundby-Wedin uttalar stöd till (s)-(mp)-uppgörelsen, så visade LO-medlemmarna i ett demokratiskt beslut tidigare i år att:
"LO i syfte att verka för full sysselsättning och en mer demokratisk styrning av finanspolitiken skall verka för att nuvarande system med utgiftstak ändras genom tillräckliga sysselsättningsmarginaler, eller genom att nuvarande treåriga utgiftstak avskaffas. LO är i samma syfte alltid öppet för förändring och omprövning av styrning och mål i finanspolitiken."
Men Ljunggren vägrar se detta utbredda stöd för Vänsterpartiets politik. Istället ringde han själv upp Wanja och påstår att:
"De vill gärna att budgettaket diskuteras som allt annat i en demokrati. Men de har inga krav på detta just nu. De ställer upp på sossarnas partiledning. Det är inte ett LO-krav att budgetrestriktionerna ska avskaffas, förändras eller skjutas åt sidan."
Att Ljunggren är så villig att ignorera ett demokratiskt fattat beslut är allvarligt, men tyvärr typiskt för högersossar. Ignorerandet i sig motsäger inte heller att Vänsterpartiets politik har stort stöd inom arbetarrörelsen. Det ljunggren må ha luskat fram är att LO-toppen inte har en tanke på att förmedla sina demokratiska beslut, vilket i sig är talande om byråkratin inom LO.

Slutledningsvis så har inte (v) accepterat Sahlins ekonomiska diktat, utan har blott upprepat sina tidigare förklaringar om villigheten till diskussion. Det existerar en reell vilja bland väljarna att diskutera budgettaket. Enligt Johan Ehrenberg och Sten Ljungberg så har utgiftstaget de senaste 10 åren lett till att den offentliga sektorn fått överskott på 435 miljarder som inte fått användas. Pengar som kunde gått till vård, skola och omsorg. Du vet, sådan politik som väljarna vill ha.



PS:
Bilden är lånad av Jinge.
Tidigare text i ämnet: Den taktiska anti-kommunismen propagerar, Vad är socialdemokratin?

Bloggat: Morian, Ett Hjärta Rött, Esbati, SVT-Opinion, Jinge, Annarkia, Röda Malmö, Trotten, A-Falk, LasseB, Röda Raketer, Svensson, Ung Vänster, SKP, Jinge2,
Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, AB, SvD1, SvD2, SvD3, ETC

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,
Pingat på intressant
 
 
Copyright © LOKE - KULTUR & POLITIK
Blogger Theme by BloggerThemes Design by Diovo.com