Sidor

lördag 18 april 2009

Socialistisk folkbildning - eskapist eller aktivist?



Genom Konfliktportalen.se har en mycket läsvärd diskussion kommit upp om diskrepansen mellan intellektuella teoretiker och arbetarklassen, som helhet, vad gäller bildning. I alla fall är det så jag tolkat diskussionen, som startades av Krastavac och följdes av Jesper Nilsson och sedan av Anarkofalangen på Autonoma Kärnan.

Själva diskussionen verkar ha blossat upp på grund av ett personligt gräl mellan Jesper och Krastavac, men det personliga är inte så intressant medan kärnfrågan är desto mer viktigare. Kärnfrågan är alltså att Krastavac kritiserats för att ha "pratat för mycket om sitt arbete", varpå Krastavac kommer fram till att:
"Visserligen handlade det inte om att jag snackade om jobbet i allmänhet, utan att jag ofta tog min egen situation på min arbetsplats som exempel i politiska diskussioner.

Men vadå? Om man inte utgår från sin egen situation, vems ska man då utgå ifrån? Ska man lalla på om arbetarnas befrielse från sitt elfenbenstorn som de revolutionära överklassarna från förrförra seklet? Ja, det vore i och för sig ganska trevligt. Fast nu är det ju tyvärr så att jag och de flesta av mina vänner inte har det valet. Vi är helt enkelt fast i vår vardag."
Poängen hos Krastavac är något som jag finner tangera med marxismens teori om arbetsdelningen och dess uppdelande konsekvenser av människan i mentalt och fysiskt arbete. Vissa människor i den kapitalistiska arbetsmarknaden sätts i teoretiskt arbete och fråntas koppling till den fysiska produktionen i samhället - och vice versa. Denna dualistiska uppdelning av människan påverkar naturligtvis också i djupare psykologiska led. Vilket kan förklara varför den kapitalistiska människan allt mer verkar må dåligt. Människan är helt enkelt pressad in i en form som halverar hennes kapacitet och nödvändighet.

Det är alltså inte alls märkligt att arbetare känner hinder för att spendera sin dyra fritid åt bildning - vare sig marxistiska klassiker eller proletärlitteratur, när det kapitalistiska samhället inte fodrar denna möjlighet för större delen av befolkningen. Att Karl Marx' Kapitalet är svårläst hjälper dessutom inte så värst mycket. Krastavac har en viktig poäng i att man måste kunna föranka diskussion med den konkreta tillvaron, och varför då inte med sina egna erfarenheter? Men då är det erfarenheten som är viktig, och erfarenhet behöver inte vara den egna erfarenheten, utan även andras erfarenheter.

På tal om egen erfarenhet har även jag stött på den autonoma arbetarromantiken á la förakt av intellektuellt arbete, som Jesper Nilsson påpekar i sitt svar till Krastavac:
"Å andra sidan upplever jag en mentalitet bland utomparlamentarisk vänster där ett växande förakt mot intellektualitet och studiedisciplin gror. Antagligen som resultat på bristande kaderverksamhet. Denna mentalitet går hand i hand med en illaluktande arbetarromantisering. Som i en identitetpolitisk anda för med sig att vissa erfarenheter ger företräde i både sakdebatt och informella hierarkier. Stundtals beskrivs det som en god egenskap att vara dåligt påläst, då det skulle påvisa en autenticitet i egenskap av socialistisk avsändare."
Denna irrationella romantik är lik den folkromantik som den äldre vänstern i form av maoist-stalinistiskt resonerade om nation och folk. Den ledde till en kamp mot hbt-rörelse och internationalism, vilket Jan Myrdal kan personifiera. Romantik har en tendens att vilseleda vad målet är för en organiserad arbetarklass.

Den egna erfarenheten som jag tidigare nämnde var just om en arbetares erfarenhet. Jag som student kunde helt enkelt inte veta något om arbetarklass eller arbetares vardag om jag inte själv är en lönearbetare i blåställ. Därför var min klassmedvetenhet inte värd något alls - enligt denna ultravänsterperson. Det är ett problem som faktiskt ifrågasätter människans möjlighet att skaffa sig kunskap utöver sin direkta erfarenhet, vilket i sig är ett banalt, men framför allt ett farligt sätt att se på den mänskliga kunskapen och vår historia.

Anarkofalangen på bloggen Autonoma Kärnan kritiserar å sin sida Jesper Nilsson:
"Vi förespråkar alltid det egna självdeltagande aktivismens väg. Vill man skapa sig ett politiskt rum att handla i gäller det inte att läsa böcker. För att vinna politiska kamper idag krävs en nomadologisk hållning och ett skärpt sinne där man rotar sina strategier i en myriad erfarenheter. Att tala om sitt arbete är en mycket bra början.

Mycket bättre än att läsa rödvinsfläckade böcker. Hur tjocka pärmar de än har."
Att utgå ifrån sig själv är en bra början, men inte den enda början som är möjlig för en aktivist. Anarkofalangen har dock en poäng i att
"Vi menar att om man äter sig fet på tankesmedjors gratisfrukostar och forskar sig trött i skallen kring det socialliberala samhällsbyggandes moderna historia så kommer också ens begreppsvärld röra sig i de snäva kretsar som man levt sin livstil inom."
Vilket tangerar det problem som västmarxisterna (som Perry Anderson kallar Adorno, Marcuse, Sartre, Althusser, Lukács, Della Volpe, Lefebvre, Colletti) hade vad gällde att förena marxistisk teori och klasskamp. Det är lätt att atomisera sig från helheten, vare sig som arbetarromantiker eller teoretiker. Här utgör Gramsci den enda från västmarxismen som konstruerade en enhet av teori och praktik.

Problemet som jag ser det är den individuella isoleringen, som måste brytas ifall vi skall uppnå en enhet mellan klassteori och klasskamp.

Därav är det ju faktiskt intressant att vi inom den bloggande vänstern skapar och villigt ingår i nätverk. För den vassaste kritiken mot bloggosfären har alltid varit att bloggen är en individuell isolering. Här kan konfliktportalen.se vara en injektion av frisk konstruktiv luft inom den bloggande vänstersfären. Förutom konfliktbloggarnas nätverk har det funnits spontana bloggnätverk mellan SP-bloggarna och diverse vänsterbloggare (inlusive min egen) som diskuterade och reflekterade olika ämnen. Och det är, skulle jag vilja avsluta med, charmen med den politiska vänstern; att den trots sina mängder av åsiktsskillnader så finns det ett demokratiskt behov att diskutera med varandra.

Men inte sagt att bloggar är lösningen för arbetarklassens frigörelse. Självklart inte! Men ett problem med dagens vänster är att inte ta till sig den konkreta erfarenheten från tidigare vänsterrörelser, med viktiga klasskampsmetoder som aktivistarbete och opinionsarbete som jag anser gjorde De förenade FNL-grupperna till en sån stor framgång. Idag är vänstern tyst, vilket måste brytas.

Uppdaterad:
Jag glömde ett tankespår som kan kopplas till eskapismen som jag nämner i rubriken till detta inlägg, och det är det som jag skriver om den kapitalistiska arbetsdelningen av människan och dess konsekvenser. Jag hintar i inlägger ovan att det kan vara en av orsaken till varför så många unga och gamla idag mår psykiskt dåligt. Men detta kan ju också få andra konsekvenser i längre led, det vill säga i människans psykiska tillstånd att fly verklighetens dystra och destruktiva press och stress. Jag har funderat länge på varför utvecklingen idag allt mer verkar gå till hjärndöda TV-program och annan ytlig skräpkultur, och jag tror att detta har med det borgerliga samhällets degeneration ju mer det utvecklas ifrån sin historiska revolutionära tid. Detta lägger mer tyngd på dagens vänsterrörelse att faktiskt bjuda motstånd, ett aktivt motstånd på alla fronter.

Läs också Luftslottets bidrag till diskussionen, också Tusenpekpinnar, planekonomen skriver Handlingens propaganda och pedagogik, Forever United skriver Vem ska bilda arbetarklassen?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
Pingat på intressant

Promoes Svennebanan hittad genom Autonoma Kärnan.

Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver En pinsam påminnelse…, slutstadium skriver Reinfeldt ljuger

8 kommentarer:

Hampus Eckerman sa...

Givetvis är det enklare än. Sluta tramsa filosofi. Sluta tramsa ideologier och dogmer. Alla vet ändå i vilken riktning man ska gå från dagens utgångsläge och hela det där fastlåsandet är det som splittrat vänstern i små meningslösa fraktioner som inte gör någon som helst nytta annat än att skriva om varför de andra grupperna inte går att sammarbeta med.

Och framförallt, det leder ingen vart att använda ord som "nomadologisk". Varför skriva på sekteristiskt byråkratspråk? Vem är så dum att tro att fler kommer lyssna då?

Marxism i all sin ära, men om alla vill ha större offentlig sektor, bevarad välfärd och ökad jämlikhet är det ointressant om Groucho Marx eller någon annan sa något om det för 100 år sedan.

Ser inget friskt i diskussionen, snarare något sjukt. När en rörelse är så introvert att den hellre diskuterar riktningar, splittringar och filosofier än hur den bör agera för att skjuta politiken i den riktning som precis alla är överens om har det gått åt helvete.

Att säga att Myrdal är mot internationalism är nog annars det dummaste hittills.

Kristoffer Ejnermark sa...

Det var väl ändå lite väl gnällande hampus! Även om jag kan hålla med lite om onödigheten i "byråkratspråk". Men filosofi och teori är absolut inte trams. Lika lite som praktisk kamp är trams. Just välfärdsproblemet är intressant men framför allt förståeligt genom en historiematerialism á la marxism! Att påstå något annat är ett anakronistiskt felslut.

Diskussionen har väl för tusan inte handlat om olika "riktningar, splittringar och filosofier"? Det är du som pratar trams genom att påstå det. Vad diskussionen handlar om är att hitta en gemensam diskussion om att hur en politisk vänster skall och bör agera.

Myrdals folkromantik har lett till diverse nationalromantiska ställningstagande, bland annat ett utdraget försvar av den svenska flaggan som om det skulle vara en viktig fråga för arbetarklassen, och till ett okritisk förhållande till islamiska organisationer. Ett fullt stöd till Hizbollah och Hamas är möjligt även utifrån ett kritiskt perspektiv. Myrdals homofobiska resonemang kretsar också kring påståenden vad arbetarklassen "tradionellt" ansett om "bögen"; ergo klassisk romantisering.

Björn Nilsson sa...

Var inte de framgångsrika FNL-grupperna till stora delar "maoist-stalinistiska" där de satt och gnetade i sina studiecirklar? Och i detta livligt påhejade av Myrdal som aldrig har gett något intryck av att man aldrig skall läsa stora böcker och lära sig viktiga saker?

För att gå in på huvudämnet: man kan inte stoppa Kapitalet i händerna på nybörjare. Däremot borde det inte vara några svårigheter att prestera bra pedagogiskt material som, på grundval av Marx' teorier, förklarar varför det som händer händer. Ibland har jag funderat på om inte projekt av den typen skulle vara bra för vänstern att enas om, så får man mindre tid över till att fundera över varför man skall splittra sig hela tiden - mindre tid för ofog alltså.

Hampus Eckerman sa...

Visst var det gnällande, men jag är bara så enormt trött på det där med att gräva ned sig i vad ngn död person kan ha sagt för hundra år sedan. För mycket religion över det hela för mig.

"Historiematerialism". Hjälp mig. Inte undra på att ingen är intresserad och att en del kan reta upp sig över det. Sedan ska man självklart inte förväxla intellektualism med studiedisciplin. Det är två helt olika företeelser.

Myrdal har sagt mycket konstigheter och hans HBT-noja är klassiskt konservativ, men den "nationalromantik" han visar har inget att göra med att han är emot internationalism. Tvärtom är han helt för en sådan. Att han ser en nationalstat som en form att organisera sig under och med en folkrätt att försvara är något annat.

Hampus Eckerman sa...

Björn, jag håller med dig om att studiecirklar är bra, liksom bildning. Ser dock inget särskilt skäl till varför en Marx skulle vara bättre än en Ahrundati Roy. Snarare tvärtom eftersom Marxs exempel är 100 år gamla och inte uppdaterats.

Idag är nog Chalmers Johnssons böcker betydligt mer relevanta än Marx.

Kristoffer Ejnermark sa...

Björn: Ja, DFFG var till stor del maoist-stalinistiska. Men det var inte därför de var framgångsrika, utan det var det massiva aktivistarbete som genomfördes och det framgångsrika opinionsarbetet. Men mer om DFFG vid annat tillfälle.

Det om pedagogiskt material låter som ett utmärkt tips tycker jag. Att göra Kapitalet mer lättillgängligt skulle vara en utmärkt förutsättning för ett effektivt opinionsarbete för en ny vänsterrörelse.

Hampus Eckerman sa...

Är inte det att tänka baklänges? Påminner mig om filmen Gremlins II där man i bakgrunden kan höra:

"Se Casablanca, nu i tricolor med ett nytt, lyckligare slut."

Casbablanca ska inte göras om. Ej heller ska Kapitalet omvandlas till någon sorts läsa-lätt-version. Då finns det gott om andra böcker som redan är lättlästa eller har ett modernt språk, skrivna av moderna författare med liknande ståndpunkter.

Bättre att leta fram dem och skriva en rekommendationslista. Då finns fördelen att de böckerna ofta finns tillgängliga via vanliga bokaffärer. Eller helt enkelt en länklista till de bästa artiklarna på nätet.

Finns enormt mycket bra materiel nu p.g.a finanskrisen.

Kristoffer Ejnermark sa...

Hampus:

Självklart, om man då omvandlar och gör ett nytt "Kapitalet". Men jag tror Björn syftar på en förkortning, och en förenkling. Vilket jag nog inte skulle kunna se som baklänges, men visst har du rätt i att det redan finns bra och lättlästa böcker i ämnet! Här är ju den proletärlitteratur som vi i Sverige har guld värd.

 
 
Copyright © LOKE - KULTUR & POLITIK
Blogger Theme by BloggerThemes Design by Diovo.com