Jag håller på att beta in på Dostojevskij, som är en av de stora konstnärerna i litterär konst. Tidigare har jag skrivit några reflektioner kring Dostojevskijs roman Ynglingen, och jag läste Brott och Straff som gymnast, som jag planerar att läsa om för att reflektera lite här på bloggen framöver. Men efter att nyss ha läst Idioten har jag för tillfället uttömt viljan att sätta tänderna i ännu en tegelstensroman, så har jag istället börjat läsa Shakespeare, Steinbeck och Hemingway som kommer i andra inlägg framöver.

Furst Mysjkin är huvudrollen, Nastásia och Aglaja är hans förälskelser. Furst Mysjkin kallas idiot för sin fallandesjuka (Epilepsi) och saknar, som nyinflyttad från vårdsvistelse i Schweiz, de sociala regler som högdjuren i Ryssland lärt sig från barnsben; därav hans naiva godhet och öppenhet och motvilja till intriger och falskspel.

Det intressanta med romanen Idioten är tydligheten i författarens kamp mellan strävan till realism och till hans romantiska personliga ideal. För trots att Dostojevskij ville med huvudrollen, furst Mysjkin, porträttera en frälsare som skulle liknas Jesus, så kunde hans intellektualitet helt enkelt inte överge vikten av realism. Furst Mysjkin blev inte någon Guds son, inte någon fullständigt god människa, så som Dostojevskij egentligen ville. Och här kan vi alltså verkligen prata om det som Marx & Engels vittnade om realismens åverkan i konsten; nämligen konstens frigörande från konstnärens personliga åsikter – realismens, och konstens triumf!

I Idioten är just människan det intressanta. Hur furst Mysjkin lyckas ruska om sin omgivning genom sin naiva och blinda godhet och öppenhet, hur människor är sociala varelser som dömer och strävar efter bekräftelse i kulmination av digra sociala fördömande. Nastásia Filippovna Barasjkóva tar rollen som den socialt ambivalente, och därav både lockar och avskräcker människor, exempelvis har vi Jelizavjéta Prokófjevna Jepantjina (Aglajas mor) som räds sällskap och association med Nastásia.

Jag skall inte beskriva mer om själva berättelsen och avslöja innehållet allt för mycket. Men innehållet i sig självt är intressant förutom dess realistiska triumf även dess dialogiska samtalande fokus. Här har den sovjetiska pedagogikforskningen Vygotskij & Bachtin (som är erkänd idag) en tangering. Bachtin som faktiskt analyserat Dostojevskijs romanförfattande introducerar då en tolkningsvinkel som erbjuder en dialektisk metod hos Dostojevskij. Ty i Idioten finns det inget centralt ideologiskt centrum utan romanen bör ses som en helhet där dialogen mellan (växelverkan) människorna är det viktiga.

Med furst Mysjkin finner vi en människa, som inte är gudomlig, men som på grund av sin bakgrund och förutsättning ser bortom de sociala normer som fördömer människor, liksom för Jesus. Trots ränker och skärmytslingar ser han ingen skillnad på den stigmata (Nastásia) och den icke-stigmata (Aglaja).


PS: Boken jag läste var översatt av Staffan Dahl, namnen stavas lite annorlunda med de olika översättningarna. För den ännu mer intresserade läs den utmärkte boken om Dostojevskij av Karl Erik Lagerlöf (Carlsson Bokfölag, Stockholm, 2008).


Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Fjodor Dostojevskij, Idioten, realism, romantik, furst Mysjkin, Jesus, människan, dialog, dialektik, sociala normer, Vygotskij, Bachtin, Marx, Engels, reallismens triumf

Från Konfliktportalen.se: avantivideo skriver Stöd till de strejkande arbetarna på Lagena 15 juni i Malmö (2009), Björn Nilsson skriver Två typer av brott - vilken skall prioriteras?, Tuss skriver Om strejken på Systembolagets lager, Krister B. Anana skriver Embryo bakom SVT:s nya miljösatsning, clausewitz skriver Vild strejk!, tusenpekpinnar skriver Solidaritet med arbetarna på Lagena!