Sidor

söndag 26 juli 2009

Var Sovjetunionen kapitalistisk? del 2



Tänkte jag skulle utveckla det motargument som jag nämnde i den första artikeln som handlade om det dialektiska sättet att se på övergångssamhälle. Det finns vänstergrupper som kritiserar Sovjetunionen som ett kapitalistiskt samhälle; ett hänsynslöst statskapitalistiskt och/eller socialimperialistiskt imperium.

Den marxistiska teorin om värdelagen (även om den är äldre än marxismen) inom det kapitalistiska systemet förordar konkurrens mellan producerande enheter, detta förhållande fungerar inom kapitalismen som en reglerande faktor i avsaknad av en plan. Så, om vi kallar ett system som statligt äger företag (producerande enheter) och låter använda konkurrensen som en reglerande faktor i ekonomin. Då fördelas arbetskraften och produktionsmedlen och endast högproduktiva enheter överlever, vilket i sig leder till koncentration av kapital – ergo: Kapitalism!

Statskapitalism är ett gammalt begrepp som användes på västerländska kapitalistiska stater som blott ägde företag som konkurrerade på en marknad, som vilket kapitalistiska företag som helst.

Men! Ett system kan ha en annan regulator än konkurrens mellan producerande enheter, det vill säga genom att reglera genom en plan. På det sättet undviker man den kapitalistiska värdelagen som annars spontant kommer till som en konsekvens av produktionsanarkin. Vi pratar alltså om en planerad ekonomi, inte blott statligt ägd ekonomi. Det är bara genom en planerad ekonomi (samverkan istället för konkurrens) och samhälligt ägda produktionsmedel som kapitalismens motsättningar kan undvikas.

För att avgöra huruvida Sovjetunionen skulle ha varit kapitalistiskt måste man försöka bevisa att varuproduktionen var allmän, att produktionen drivs av konkurrensen, att den regleras av värdelagen, att produktionens mål är profit, att ekonomin utvecklas efter de kapitalistiska rörelselagarna, och att en kapitalistisk klass har makten. Här gäller det inte att plocka ut något av kriterierna och behandla det som i sig ett bevis för kapitalism. Marx analys av kapitalismen utgör en helhet där delarna står i relation till varandra.

Vad gäller varuproduktion skriver Marx följande:

”Bruksföremål kan överhuvud inte bli varor, annat än då de är produkter av inbördes självständiga privatarbeten. Sammanfattade utgör dessa privatarbeten det samhälleliga totalarbetet. Producenterna träder i samhällelig kontakt med varandra först genom utbytet av deras arbetsprodukter och därför framgår det först genom varuutbytet att deras privata arbeten har samhällelig karaktär. Eller: först genom de relationer, som uppkommer mellan producenterna inbördes, då de byter sina arbetsprodukter, visar det sig, att privatarbetena utgör länkar i det samhälleliga totalarbetet” (Källa: Kapitalet I, sid 63)


Varuproduktionen förutsätter privata producenter vars sociala karaktär endast blir verklig på marknaden. Varuproduktionen existerar alltså endast om arbetet blir samhälligt när den slutligen säljs på marknaden. I sovjetunionen var dock produktionsmedlen inte varor. Produktionsmedlen inom den statliga sektorn var inte produkter av ”inbördes självständiga privatarbeten”, utan produkter av arbeten som fördelades och prioriterades enligt en central plan (ögonblickligen samhälleligt arbete). Produktionsmedlen kunde inte heller byta ägare eller säljas på en okänd marknad. Karaktären av produktionsmedlen var därmed bruksvärden, inte varor.

Konsumtionsproduktionen tedde sig dock annorlunda än de statliga produktionsmedlen, med tanke på att butiken sålde produkten till en annan ägare, alltså produkten går från kollektiv egendom till privat egendom. Men arbetet inom konsumtionsproduktionen var fortfarande inte privat och oberoende eftersom produktionen planerades centralt. Konsumtionsprodukterna var alltså endast delvis varor i den bemärkelsen att den byttes mot pengar.

Arbetskraften i Sovjetunionen var även den av en annan delvis karaktär än från varans, eftersom lönen inte gick efter prestation utan efter position, och den fastställdes utefter planen istället utefter tillgång och efterfrågan på arbetskraft (arbetslösheten påverkade inte). Merproduktionen tog heller inte formen av mervärde, och alla medborgare garanterades arbete. Mervärde existerade inte eftersom konkurrensen inte existerade som en motor och reglering för ekonomin, företagsledaren i sovjet riskerade inte behöva konkurrera ut andra företag för att överleva eftersom det inte fanns ”olika kapital” så som Marx karaktäriserar kapitalismen.

Att konsumtionsprodukter och arbetskraften antar delvis varuform kan helt enkelt inte tas som bevis för att Sovjetunionen var kapitalistiskt, eftersom kapitalism förordar generell varuproduktion. Byteshandling kan också endast försvinna med att knappheten försvinner, och kan inte avskaffas administrativt. Byteshandlingen kan endast gradvis utvecklas bort genom ökande produktion. Men en ekonomi som inte bygger på konkurrens mellan ”olika kapital” och där företag individuellt producerar varor på en marknad kan helt enkelt inte vara en kapitalistisk ekonomi.


Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Bild på Hitler i Israels ambassader, petter skriver Israels armé behöver PR-lektioner, Anders_S skriver Island: Knebent flertal for ansøgning om medlemskab, kimmuller skriver 53 eller 438 kvadrat per invånare, Björn Nilsson skriver En ny parad

15 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Kan man diskutera Sovjet utan att ta hänsyn till vad som fanns innan? Mitt förslag till alternativ läsning av historien:

De ryska revolutionerna inträffade i en miljö som huvudsakligen var feodal. Små öar av kapitalism ändrar inte på huvudsaken. Revolutionen slog ut den gamla feodalklassen och den nya svaga borgerligheten, men på grund av den existerande miljön skedde en nybildning av en feodalklass. "Mänskligheten gör sig inte större uppgifter än vad den klara av" för att citera Marx. Och i Sovjet byggde man vad man under förhandenvarande förhållanden kunde bygga, nämligen en moderniserad feodalism. Och ur den nya industriella basen föddes nomenklaturan som utvecklades till härskande klass och vars medlemmar omkring 1990 kunde stjäla företagen och bli en enkel rövarbourgeoisie.

Med andra ord anser jag att Sovjet inte kan diskuteras utanför den ryska ramen, samt att utvecklingen stämmer bra med en modell av Marx'typ.

Dock finns det en del intressant litteratur om "sovjetkapitalismen" från 60- och 70-talen, exempelvis av nationalekonomen Martin Nicholaus.

Anonym sa...

Ludwig von Mises har en enkel och genial beskrivning av planekonomins karaktäristik; "famlande i mörker". De som "planerar" har inte ens korrekta uppgifter att utgå från, innan de skall börja tvinga sina undersåtar att tillverka saker ingen vet om de vill ha.

Vi skall inte glömma att enorm varubrist var sovjetunionens primära egenskap vid sidan av partiets totala förtryck.

Björn Nilsson sa...

De flesta människor i Tsarryssland var förmodligen utsatta för "enorm varubrist". Sovjetregeringen lyckades göra en del åt det, vilket är märkligt eftersom man inte hade några fungerande mallar att gå efter utan måste testa sig fram. Att tro att bevarad monarki, eller en borgerlig republik i någonting som till stora delen var ett Tredjevärlden-land, hade gått i land med en sådan utveckling får man betrakta som mindre troligt. Det hade väl i bästa fall blivit som ett Bulgarien i jätteformat.

Kristoffer Ejnermark sa...

Björn:

Du har naturligtvis rätt i att kapitalismen aldrig riktigt utvecklades i Tsarryssland, man skulle kunna säga att det snarare var ett förmodernt alt. förkapitalistiskt samhälle. Men jag håller inte med om att det skedde en "nybildning av en feodalklass". Nomenklatura är inte en klass. Att påstå det visar på att man inte riktigt förstått att klass utgår ifrån produktionsförhållanden (Marx), nomenklaturan i sovjet hade aldrig kontrollen över produktionen, dess motsättning var planen.

Kristoffer Ejnermark sa...

Anonym:

Den österrikiska skolan (Ludwig von Mises och Hayek) försökte leda i bevis att ekonomiska system som saknade marknadsstyrning också saknade rationella mekanismer för att beräkna produktionsmetoders produktivitet. Ergo; Mises försökte avfärda arbetsvärdeteorin. Han lyckades inte.

Det går alldeles utmärkt att beräkna genom att beräkna mängden arbete. Hayeks allmänna "informationsproblem" undviks lätt genom att det planekonomiska systemet både är centralt och decentralt, detta förutsätter naturligtvis att det inte finns någon byråkrati som monopoliserar den centraliserade makten.

Björn Nilsson sa...

Det speciella med feodalismen (som ur härdighetssynpunkt är ett mycket starkare system än kapitalismen) är dels att överskiktet tar hand om produktionsöverskottet genom "utomekonomiskt tvång" och att personliga relationer och hierarki har stor betydelse, på gott och ont. I det systemet fungerade åtminstone delar av nomenklaturan som en klass som behärskade produktionsmedlen och förfogade över produktionsöverskottet. Men jag accepterar inte Milovan Djilas' och Michael Voslenskys idéer om en ny klass, just därför att så mycket pekar i feodal riktning.

Vill man se efter orsaker till att Sovjet stagnerade efter Stalins tid kan de ligga just hos nomenklaturan: den var inte intresserad av den datorisering som just hade dragit igång och som hade kunnat lyfta näringslivet enormt. Industriledarna ville inte att deras siffror skulle vara allmänt tillgängliga, så har jag i alla fall uppfattat det. Och Malenkov gav efter, och man började halka efter.

Idag är läget ett annat, snart finns datorer i alla hushåll i Sverige åtminstone, och möjligheter att lägga upp helt andra typer av planering än den centraliserade planeringen av gammal typ. Jag slutar inte tycka att det är pinsamt när motståndare mot planekonomi fortsätter att tjata om Sovjet i stället för att se till dagens teknik. Idag finns teknik för demokratisk decentralisering, och i morgon ännu bättre teknik etc etc.

Sixten Andréasson sa...

Var Sovjetunionen kapitalistiskt? Ett nyckelord i Kristoffers framställning, som ger svaret nej på frågan, är ”övergångssamhälle”.

Dialektiken innebär väl att ”övergång” inte bara och hela tiden behöver innebära en rörelse i en riktning. Sovjet utvecklades onekligen mot mer socialism under 30-talet och åren efter det fruktansvärda kriget. Eric Hobsbawm summerade efter Sovjets fall, att de viktigaste positiva effekterna av Oktoberrevolutionen var inspirationen för den antikoloniala rörelsen och krossandet av Hitlerfascismen. Det senare hade nog inte varit möjligt utan att stora delar av folket fått uppleva fördelar som kunde väcka entusiasm. Längre fram dämpades och svalnade denna.

Trots propagerandet av socialism uppifrån motarbetades därifrån folkets egna initiativ. på grund av byråkratiska och odemokratiska metoder När folket blev mer och mer likgiltigt blev ”nomenklaturan” allt maktfullkomligare. Så småningom såg de att motsvarande skikt i kapitalistiska stater hade det mycket bättre och dessutom inte behövde förställa sig.......

I Kina blev det också en övergång till en mycket rå kapitalism trots Maos försök att stoppa en sådan övergång med kulturrevolutionen – förgäves!

”Socialismen är nu en gång ett vetenskapligt och medvetet viljebeslut och det kan man taga tillbaka. Och den har förmågan att inom sig föda fram kontrarevolutionära själar.”
(Peter Hacks, tysk författare i en intervju. Min översättning)

Alex sa...

Anonym: "Ludwig von Mises har en enkel och genial beskrivning av planekonomins karaktäristik; "famlande i mörker". De som "planerar" har inte ens korrekta uppgifter att utgå från, innan de skall börja tvinga sina undersåtar att tillverka saker ingen vet om de vill ha."

Fast så är absolut inte fallet i dag. Det finns numera utarbetade modeller för hur en socialistisk planekonomi bygd på arbetsvärden skulle kunna fungera.

Faktum är att arbetsvärden som kalkyleras med moderna datorer är avsevärt mer exakta än marknadsvärden och beräknas mycket snabbare. Moderna datorer skulle i en socialistisk planekonomi ge konstanta uppdateringar om hur ekonomin ser ut (i dag brukar det ta flera veckor) och se till så att allt kommer dit det ska.

Marknadspriser är färesten väldigt godtyckliga och framstår lätt som irrationella; börser som kraschar, skördar som bränns, fattigdom bland överflöd. Marknadspriser bestäms av tillgång och efterfrågan och efterfrågan har inte att göra med behov utan av förmågan och viljan att betala. Faktorer som fördelningen av rikedom, nycker och mode påverkar efterfrågan.

Marknaden är också kaotisk och ointelligent, den saknar framförhållning och målorientering, den är blott reaktiv på olika typer av marknadssignaler. Följden är således fluktuationer och instabilitet. I en planekonomi så kan vi fastställa konkreta mål och sedan med hjälp av datorer räkna ut hur vi bäst och smidigast skall åstadkomma dem.

Alex sa...

Forts: Anledningen till att industrisamhället inte utvecklades under antiken var antagligen p.g.a. slaverisystemet, all industriproduktion utfördes av slavar vilket inte uppmuntrade till någon rationell kalkyl av arbetskostnaderna. Det fanns inga incitament till att ersätta slavarbetskraft med mekanisk kraft. Kapitalismen är förstås mycket mer innovativ än så, men inte tillräckligt. Men kapitalisten köper sin arbetskraft så billigt som möjligt och med låga löner så skapas inte så stora incitament till att ersätta arbetskraften med maskiner. Om vi ser genom historien så noterar vi att de största tekniska framstegen har gjorts i perioder då arbetarna haft höga löner, det är den höga kostnaden som gör att kapitalisten överväger att ta till tekniska lösningar. Än i dag finns det oerhört många branscher som är tekniskt eftersatta, där man använder sig av stagnerad teknologi. I en socialistisk planekonomi är inte målet att öka vinsterna utan blott att tillfredsställa behov, det finns egentligen inte några hinder för moderniseringar. I dag så framstår moderniseringar ofta som ett hot mot arbetarna, vilket är klart eftersom vi har arbetslöshet någonting som inte skulle existera i en planekonomi då det är fullständigt irrationellt.

Att planekonomin till skillnad från marknadsekonomin kan vara demokratisk är ett starkt argument. I planer kan vi fastslå hur (och hur intensivt) vi vill utnyttja vår produktionsapparat, hur mycket till konsumtionsvaror, hur mycket till sociala nyttigheter (skola, vård, omsorg), hur mycket till ackumulation av produktionsmedel o.s.v. Vi kan även bestämma vilka sektorer vi vill utveckla, vilka teknologier vi vill utnyttja, vilka industrier vi vill avveckla, vilka varor vi vill producera och i vilka kvantiteter. Vi tar helt enkelt makten över samhället och över framtiden, ekonomin ställs i folkets tjänst istället för tvärt om som i dag.

Tänk dig vilka framsteg man kan göra när man har planer och inte ren anarki, även i dag är det främst statsföretag eller statsstödda företag som kommit upp med alla stora innovationer. Marknaden tänker kortsiktigt, snabba cash. Den gör aldrig några större tekniska genombrott än Ipods. Betänk också vilka enorma resurser som skulle frigöras! Inte bara de arbetslösa utan också större delen av den arbetskraft som är uppbunden i sektorer som inte skapar någonting utan endast administrerar det monetära systemet eller försöker realisera varorna genom t.ex. marknadsföring. Kapitalismen är ett så irrationellt system på så vis att det finns mängder med arbetslösa sida vid sida med mängder med produktionsmedel som inte heller är i rörelse, detta samtidigt som vi lever i en värld präglad av social nöd. Hur svårt kan det vara?


I en socialistisk planekonomi skulle vi också tjäna mer. Exploateringskvoten i dag är på ungefär 100%, en genomsnittlig arbetare skulle tjäna dubbelt så mycket i en planekonomi baserad på arbetsvärden där envar får vad han faktiskt producerar (en timmes produktion ger en timmes produkter).

Sedan förstås den starka gemenskap, sammanhållning och allmänt välmående som är resultatet av social och ekonomisk jämlikhet.

Så varför hålla fast vid ett förlegat och underlägset system?

Björn Nilsson sa...

Tack Alex. Äntligen vettiga påpekanden om dagens möjligheter!

Sixten Andréasson sa...

Alex, mycket bra!
Men lite reservationer. planekonomin blir lite väl rosenskimrande, det kommer säkert att uppstå problem då ocksä. Man får våga ändå säga, att problem är till för lösas!
Arr få ut 100% av vad man producerat är väl inte realistiskt. Pensioner, sjukvåd, utbildning måste ju ha sin andel.
Kommunisten Nils Bejerot, som i senare delen av sitt liv gjorde en berömvärd insats mot narkotikan, lär en gång ha sagt: Många har en överdriven uppfattning om socialismen. Den är egentligen inte så mäkrkvärdig, mer att likna vid de svenska landstingen - sjukvård efter behov och kostnad erlagt koöllektivt.
(Det var i och för sig längesen)

Kristoffer Ejnermark sa...

Instämmer i uppskattningen av Alex kommentarer. Skönt att få reflektion istället för demagogisk apologetik. :)

Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Kristoffer Ejnermark sa...

Anonym:

Använd pseudonym, annars kommer jag att radera dina kommentarer i fortsättningen.

Partidiktatur är inte socialism. Att påstå det är en genealogisk a-historisk förklaring på stalinismen. Stalinismen utvecklades i Sovjetunionen, och spreds därefter, och är inte religiöst inneboende i var och varannan kritiker av den borgerliga klassdiktaturen.

Oktoberrevolutionen var inte en statskupp. (något jag kommer att ta upp i ett följande blogginlägg) Historiska källor bekräftar att bolsjevikerna hade befolkningen med sig.

Proletariatets diktatur är en klassdiktatur, inte en statsdiktatur eller partidiktatur. Läs Marx!

Arbetsvärdeteorin används. Se exempelvis matematikerna Moshe Machover och Emanuel Farjoun samt fysikern Viktor Yakovenko, som använder termodynamiken för att bekräfta teorin. Se Andrew Kliman, Alan Freeman som krossar den liberala förvillelsen att simpelt avfärda arbetsvärdeteorin som ologisk (TSSI). Se Michael Heinrichs, Chris Arthurs och Rolf Heckers värdeformanalys.

Att sovjet aldrig kom upp i 1913 års jordbruksproduktion är lögn. Spannmålsarealen år 1927 var exempelvis 94,7 miljoner ha (ökning med 100,3 % av förkrigstidens areal).

Marknaden har absolut inte visat sig överlägsen. Det var inte planen som gjorde att sovjet föll, tvärtom var det planen som gjorde att sovjet kunde undvika de kontinuerliga ekonomiska kriserna som skedde i den kapitalistiska världen, och påvisa ett historiskt rekord i ekonomisk tillväxt.

Sven sa...

Intressant att se potentialen i en demokratisk ekonomi, och hur sovjetekonomin trots den byråkratiska diktaturen påvisade förvånansvärd utveckling.

Jag skulle gärna vilja veta mer om de kriser som kapitalistvärlden hade, som sovjet lyckades undvika.

 
 
Copyright © LOKE - KULTUR & POLITIK
Blogger Theme by BloggerThemes Design by Diovo.com