Liberalismens dikotomiska världsbild är tyvärr allt för utbredd i samhällsdebatten idag. Verklighetens kontext atomiseras i sina beståndsdelar och kateogoriseras därav. Just Tännsjö är en av våra mest intressanta filosofer p.g.a. hans radikala konsekvensetik. Han är alltså inte liberal, utan ser maximering av lycka som ledstjärna, istället för en egoistisk sådan. Tidigare har man bland annat kunnat lyssna på hans briljanta sågning i SR:s "Filosofiska rummet" av den liberala allmänhumanistiska och den konservativa förvanskningen av begreppet solidaritet. Men igår hade Tännsjö en kritisk debattartikel riktad mot "queerteorin", som han beskriver som följande:

"Queerteorin ser valet av kön som inte bara något nödvändigt, som något vi inte kommer ifrån, utan också som något önskvärt. Vi frigörs då vi får möjlighet att välja våra sexuella attribut."

Tännsjös tankefel ligger ironiskt i hans val av formulering, och känslan jag fick när jag läste artikeln från början till slut var att författaren absolut inte kunnat vara Tännsjö. Texten är full av upprepade logiska fel, som förhoppningsvis kommer ifrån en underliggande brist på kunskap i queerteori. Men det är just det som sätter tvivel, eftersom även jag som inte alls gått någon queerteoretisk kurs eller är särskilt beläst i ämnet vet att formuleringen "valet av kön" är problematisk eftersom det inte handlar om något val, utan om identitet. Transsexuella personer har inte en fredagsmorgon gnuggat sina tankeknölar och ställt sig frågan: "Hmm... vilken könsidentitet skulle jag vilja ha?". Tvärtom är det ett immanent problem för personen, inte något val som personen kan få för sig att göra. Utan det handlar om en befintlig diskrepans mellan kroppens attribut och dess förhållande till samhällets normer.

Istället uppfattar jag queerteorin som emancipatorisk bortom förtryckande könsroller; att vi helt enkelt borde röra oss ifrån de dikotomiska identiteterna av könsidentitet. När det gäller just transsexualitet kan jag hålla med liberalen Hanna Wagenius förklaring, att det handlar om en person som anser sig fått fel biologiskt kön. Vad som sägs vara nödvändigt i queerteorin är inte att varje människa borde få möjlighet och lika förutsättning att välja könsidentitet, utan att varje människa måste få denna möjlighet och förutsättning att få sin könsidentitet bekräftad utanför de dikotomiska ramarna. Det handlar alltså inte om att välja, utan om frihet för en redan befintlig identitet.

Tännsjö går därmed vilse genom att han valt fel formulering. Vad som ligger bakom Tännsjös formulering är svårt att analysera. Det kan vara ett ärligt misstag, eller en underliggande kritik mot transexualiteten i sig själv. Det får vi tyvärr inte något tydligt svar på i artikeln, trots uppenbara nedsättande formuleringar som att transexuella mäns "besatthet" av att bli kvinnor.

Artikeln är ologisk och otydlig, vilket inte minst poängteras av Tännsjö själv genom att på frågan om vi skulle bli lyckligare om vi tvingas välja kön svarar att han "är osäker". Det är ett fegt och ohederligt svar, och går stick i stäv mot hans tidigare filosofiska diskussioner. Det här är sannerligen olikt Tännsjö. Men själva resonemanget är logiskt korrekt om man bortser ifrån den felaktiga premissen, ty låter vi leka med tanken att det verkligen handlar om att välja könsidentitet då har Tännsjö rätt i att det kan påverka vår lycka. Då det skulle innebära fler val för oss att göra, och därmed ångest. Men premissen är fel, och därmed fallerar hela resonemanget i ett logiskt felslut.

Tännsjö har tidigare kommit med tvivelaktiga uttalanden och analyser, men det har kunnat härledas till en öppen konsekvensteori eller med andra ord utilitarism. Den här debattartikeln tyder dock på att problemet med Tännsjö inte ligger i hans ulititarism som så mycket av våra nyliberaler älskar att hata, utan i hur han tolkar och formulerar sina premisser. Det kanske är dags för mig att omvärdera Tännsjö, trots sina ibland briljanta resonemang.


PS: Den samtida kritiken mot identitetspolitik har dock rätt i problematiken i den ensidiga fokuseringen på just identitetspolitiska frågor. När vänsterekonomerna i onödan övergav Marx på nittiotalet hängav sig den etablerade vänstern åt att fly in i identitetsfrågor som feminism och hbt-frågor. Men problemet ligger inte i att kämpa för ett jämlikt och jämställt samhälle, utan problemet ligger i just ensidigheten. Det botas inte genom att byta ut ensidigheten till någon annan ensidighet, som att övergiva kampen för ett jämställt samhälle. Marx ville emancipera människan, som totalitet och som individ.


Bloggat: Projo, Niklas Hellgren, HBT-Sossen

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Torbjörn Tännsjö, konsekvensteori, kön, könsidentitet, transsexualitet, logik, premiss, liberalism, identitet, val