Michael Moore är en viktig debattör i vårt höger-hegemoniska klimat. Men det är inte bara från kapitalismens apologeter som kritiken kommer, utan även från vänster finns det kritiska invändningar och vänsterkritiken handlar egentligen om vad som gör Moore så viktig - hans populism. Vänsterns problem idag är just det som Moore försöker lösa, och det är att göra samhällskritiken tillgänglig på ett enkelt, och faktiskt underhållande sätt. Att helt enkelt nå ut till allmänheten och utmana med ett mot-hegemoniskt perspektiv, det som vänstern delvis lyckades med på 60-70-talet.

Därav blir kritiken från vänster just felställd, eftersom den utgår ifrån att all vänsterkritik alltid måste vara akademisk. Mycket av kampen för hegemonin i samhällsdebatten bygger faktiskt på självförtroende, och det visar Michael Moore med råga. I Moores popularisering har det tidigare anmärkts att han aldrig riktar kritik mot problemets kärna - kapitalismen i sig själv. Alltid har det varit avslöjanden och kritik mot vad som snarare skulle kunna ses som symptom på ett ruttet system, men den senaste filmen "Capitalism - a love story" verkar just vara Moores svar på kritiken. Även om jag inte sett filmen ännu, så verkar både trailern och hans reklam-intervjuer för filmen just peka på en kritik av kapitalismen i sig själv.

I Dagens Nyheter ger den aktade recensenten Johan Croneman filmen en 4 av 5 möjliga betyg, och passar på att påpeka att:

"Michael Moores metoder kan man säkert diskutera, men att stirra sig blind på finliret i stället för det han är ute efter att prata om – ett korrupt ekonomiskt system som måste förändras, reformeras, eventuellt bytas ut – det är att smita undan av ren feghet."

Det är det som är problemet med många arroganta högerspöken, som exempelvis SvD:s Per Gudmundson som passar på att stämpla Moore som fiende till demokrati. Det är intressant att se hur det endast är tokhögern och bombliberaler som fortfarande stämplar alla som inte håller med dem om att marknaden är lösningen på allt som onda demoner. Men den kritiken är egentligen ointressant eftersom den inte erbjuder någon som helst reflektion. Kritiken från vänstern riktar sig i alla fall mot innehållet i Moores filmer.

Jan Söderqvist försöker recensera Moores film i SvD och landar inte så förvånansvärt som en av kapitalets apologeter att kapitalismens negativa effekter på något märkligt sätt inte har med kapitalismen i sig att göra, utan... (trumvirvel)... med exogena effekter. Det är ett standardformulär för vad varje god epigon till kapitalismen bör argumentera; förneka orsak och verkan som en effekt av något annat och sedan hoppas på att allmänheten glömmer. Liksom Gudmundson nickar Söderqvist instämmande vid stämplandet av Moore som fiende till "demokratin". Gudmundson & Söderqvist anser nämligen att alla andra åsikter än de delar är odemokratiskt, även när åsikter tydligt stödjer demokrati - och tydligt vill ha mer demokrati. Som när Moore säger följande:

"– Det fina med den amerikanska drömmen är tron på demokrati och rättvisa. Men jag har svårt att se hur demokratin kan fungera när den ekonomiska makten är allt annat än demokratisk"

Inte konstigt att högerspöken som Gudmundson och Söderqvist ser rött när Moore dyker upp på bioduken. Moore spricker helt enkelt hål på den borgerliga myten om att marknadekonomi på något religiöst sätt skulle betyda demokrati. Ett ekonomiskt system som kapitalism, som bygger på ett system som utesluter demokrati, har naturligtvis ingenting med demokrati att göra, tvärtom innebär det att ekonomin inom alla så kallade "demokratier" idag helt enkelt inte är demokratiskt. På goda grunder går det därav att ifrågasätta vårt samhälle varande demokratisk nog. Men det vill inte högerspöken höra eller se, ty det riskerar att deras klassintressen av att diktatorisk äga produktionsmedel ifrågasätts på ett bredare lager i samhället. Demokrati är alltså en direkt fiende till kapitalismen, och därav är det så viktigt för högerspöken att vända på steken och försöka skydda sig mot kritiken.

Trots diverse högerspökens förutspådda galla mot Moore så verkar "Capitalism, A love story" gå väldigt bra hos allmänheten. På Twitter har Moore rapporterat ett bra tag nu att biosalongerna varit fulla och att den möjligtvis kommer att slå publikrekord i jämförelse med hans tidigare filmer.




Bloggat: Röda Malmö, Schools out
Media: EX

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Michael Moore, bio, kapitalism, Capitalism a love story, kritik, samhällskritik, ekonomi, marknadsekonomi, högerspöken, tokhögern, bombliberaler, vänstern, demokrati