Lars Ohly och Israelapologeterna

Lars Ohly har nu i en debattartikel i Expressen svarat på de grundlösa och felargumenterade anklagelserna om antisemitism riktat mot honom. Anklagelser som konstruerades av det klassiska felslutet "Guilt by Association" och som idag blivit en obehaglig hobbyverksamhet för apologeter till staten Israel. Det går ut på att genom associationer till andra personer försöka gå i bevis att Ohly (eller någon annan kritiker av staten Israel) de facto är antisemit.

I Ohlys fall gick "Guilt by Association" i det första associationsledet till bloggen Jinge, som av Israelapologeterna tveklöst skall betraktas som den värsta megafonen för antisemitism i landet. När apologeterna sedan stötte på kritik och stressigt försökte hänvisa till faktiska bevis visade det sig att samtliga apologeter använde sig av ett andra sortens associationsled, nämligen; kommentarer av Jinges läsare. Alltså räckte det inte med att apologeterna använde ett argumentationsfel från början, de fick använda ett argumentationsfel för att försöka belägga det första. Snacka om tragikomik!

Men så blir det för apologeter, ty deras roll är att i alla väderlekar Försvara & Förlåta. Har man således rollen att Försvara & Förlåta en stat som öppet bryter mot folkrätt och annan internationell lag, som massmördar civila människor och behandlar en stor del av sin egen befolkning som andra rangens medborgare - så måste apologetiken gå ut på att skifta fokuset bort från denna stat och till kritikerna, de som påpekar dessa överträdelser. Lars Ohly har således alldeles rätt när han skriver:

"Samtidigt gör en del Israelvänner övertramp när de anklagar Israels kritiker för antisemitism. Kampen mot rasism och antisemitism gynnas inte av att antisemitismen relativiseras på det sättet. Det är smaklöst och oansvarigt att tillskriva alla oss som arbetar mot Israels ockupation, murbygge, bosättningar och dagliga våld mot palestinier antisemitiska uppfattningar."

Det skulle också vara intressant att veta vad Jenny Lindahl Persson menar med sin analys av bloggen Jinge:

"jag har läst igenom bloggen, och tycker att den är problematisk. Det kanske inte handlar om medveten antisemitism, men innehållet är ändå över gränsen. Bland annat ges utrymme för konspirationsteorier med en etnisk färg, samt underliga resonemang om familjen Bonnier.
Konspirationsteorier är för det mesta rätt dumma och till och med osmakliga, men vi behöver inte för den skulle dra en skarp gräns mot dessa och säga att det inte är tillåtet att konspirationsteoretisera i vänstern. Däremot är det inte okej att göra det med etniska förtecken."

Om hon nu har läst Jinges bloggpost om Bonnier så hade hon läst att det inte alls handlar om Bonniers eventuella etnicitet utan istället om Bonniertidningars fallenhet för att skriva om sex. Vart ligger det antisemitiska i mediakritik? Vad gäller konspirationsteorier med "etnisk färg" hos Jinge skulle det vara intressant att veta vart Jinge skulle ha konspirerat dessa teorier på bloggen.

Uppdatering: Lars Ohly svarar nu i en intervju på EXPO på frågor om bloggen Jinge. Bland annat svarar han på den märkliga frågan varför han inte tidigare svarit på kritiken:

"Men så var det också att Jenny Lindahl Persson försökte få ut uppgifter från SKMA om vilka artiklar det var som de hade hänvisat till på den här bloggen. Det mesta av det material som de hänvisade till var borttaget när Jenny tittade till Jinges blogg. Vi ville ju inte såga Jinge innan vi visste att det stämde, så att säga. [...][Jinge] är inte antisemit, det vore fel att påstå. Av det han har skrivit kan jag inte utläsa att han har antisemitiska uppfattningar. Däremot har han visat ett synnerligen dåligt omdöme som har låtit en del inlägg ligga kvar. De flesta av de inläggen, jag tror nästan alla, har inte varit författade av honom själv utan det har varit dels gästboksinlägg och dels gästskribenter. Lasse Wilhelmsson är den som har varit värst av gästskribenterna."

Bloggat: Erik Svensson, Marlene, Mer vänster i Uppsala
Läs även andra bloggares åsikter om Lars Ohly, antisemitism, staten Israel, Israel, israelvänner, israelapologeter, apologeter, kritik, konspirationsteorier
Pingat på intressant

Minskad studiegräns innebär katastrof för studenter

Nu har den studiesociala kommittén kommit fram till att den skall minska studiegränsen från sex år till fyra år. Och anledningen till detta är för att öka antalet examinerade - ergo; spara in pengar från eventuella studiebidrag:

"Enligt Lage Rahm, ledamot för Miljöpartiet i kommittén, väntas kommittén bland annat föreslå att ”normaltiden” för studiemedel blir fyra år. Om en studerande läser en längre utbildning, exempelvis till läkare eller gymnasielärare, måste den studerande efter fyra år vara klar med minst tre års studier för att beviljas en förlängning av studiemedel med maximalt två år. Lage Rahm menar att detta är orimligt"

I det verkliga livet innebär detta dock inte bara mer pengar i statens kassa och ännu ett steg i avveckling av välfärden, utan även konkreta konsekvenser för tusentals studenter som nu riskerar att inte kunna färdigutbilda sig. Eller riskerar, de kommer helt enkelt inte kunna göra det, om detta förslag klubbas igenom. Allt för att staten skall kunna sänka skatter för rovgiriga kapitalister och samhällets övre hälft som kan köpa sig ännu en chipspåse & fläskkotlett till TV-soffan.

Ty långt från alla kan studera med annan inkomst än just studiemedel - och således drar vi Sverige mer och mer tillbaka till tiden före välfärden skulle visa att kapitalistiska stater minsann kunde erbjuda människor en socioekonomisk trygghet och en utveckling av minskade klassklyftor. Dock, när arbetarnas klasskamp tynar bort ser vi hur västvärlden allt mer utvecklas till en civilisation som liknar det tidigkapitalistiska samhället med skyhöga klassklllnader à la socialdawinism. Vi är inte där ännu, men på väg. Och anledningen till detta är helt enkelt därför att våra borgerliga system inte har någon konkurrent att visa sig duktig inför längre. Desto viktigare är det att arbetarklassen vaknar upp och börjar kämpa för sina tidigare vinningar som nu avvecklas bit för bit.

Läs också vad SSCO svarar på förslaget:

"– Ett mycket märkligt förslag med tanke på att den pågående Bologna-processen innebär att svenskarnas genomsnittliga studietid kommer att förlängas, säger SSCO:s ordförande Kristian Kull.

– Men vi ser flera negativa konsekvenser. Den sociala skiktningen på lärosätena och i samhället kommer att bli tydligare, eftersom människor från studieovana hem drabbas allra hårdast av de försämrade villkoren. Dessutom riskerar vi att få se ett mycket allvarligt kompetensbortfall i takt med att svenskarna får allt sämre möjligheter att utbilda sig, säger Kristian Kull.

– Om det här går igenom så innebär det en mycket kraftfull försämring av det svenska studiemedelssystemet. Det är ett ytterst märkligt resonemang från en kommitté som tillsattes med uppdraget att förbättra studenternas ekonomiska villkor. Men tyvärr måste man säga att det går i linje med den oroväckande trenden att allt mindre resurser satsas på den högre utbildningen, säger Kristian Kull."

Uppdatering: Professor Ulf Bjereld kommenterar förslaget också:

"Det är inte så svårt att räkna ut vem som vinner och vem som förlorar om den borgerliga alliansregeringen verkligen genomför utredningens förslag. Ungdomar från studieovana miljöer och med svag ekonomi kommer att tveka, medan ungdomar från studievana miljöer och med god ekonomi kommer att våga.

Klassamhället består, och tar sig ständigt nya uttrycksformer."

Bloggat: Div Nörderier, JJ, Oscar Wolf, UNT, Parzec, Grundberg
Media: NA
Läs även andra bloggares åsikter om studiestöd, studiemedel, klassamhälle, klasskillnader, borgerlighet, kapitalism, studier, student
Pingat på intressant

Rituell process och funktion - en studie av Victor Turners "The Ritual Process – Structural and Anti-Structure"

Victor Turner börjar med att förklara svårigheten för oss utomstående att analysera och tolka primitiva kulturer, som alltså skall förklara varför det tidigare funnits etnocentriska förklaringar av primitiv kultur och religion. Turner påpekar att det inte existerar några ”enkla” människor i förhållande till oss moderna människor, och jämför det med konst att skillnaden ligger i förekomsten av teknologi och inte i förekomsten av fantasi och känslor.

I sina fältstudier i rituella processer i en afrikansk stam kommer han underfull med att riterna ofta genomförs i relation till sociala kriser i stammen. Och här tangerar han både Eliade och Douglas i deras slutsatser om koppling mellan religion, myt, och ritual med samhället, kollektivet där den har en sammanhållen funktion. Turner förklarar att ritualerna genomförs för att personer eller grupper inom samhället har brutit mot strukturen/mönstret och därigenom förargat någonting likt en ande (Turner föredrar att använda termen Shade, på svenska liknande Skugga) av en förfader.

Han nämner även att riterna även har en social funktion däri att den hjälper de inblandade att komma ihåg samhällets struktur. Inte bara själva ritualen utan varje del som innefattas i ritualen så som gester, sånger, varje artikel som används, böner, namnet på ritualen och till och med den tid och rum som inkluderas betyder någonting förutom sig själva, alltså har ett symboliskt värde. En annan funktion som tangerar lärdomsfunktionen är det som Turner vittnar som en princip om att göra synvärdigt: ”to make appear, or reveal.” Genom att göra något (ex. känsla) synvärdigt genom att uttrycka den genom symbolism blir det enklare eller överhuvudtaget möjligt att bemöta problemet, eftersom det som är osynligt eller gömt betraktas som farligt. Turner påpekar att en sådan rituell metod inte är alls så olik den moderna psykoanalysen.

Turner skiljer ytterliga på de symboliska funktionerna hos riterna. Han menar att man kan se vissa symbolers relationer till staminvånarna som kognitiva klassifikationer om hur deras uppfattning av universum är uppbyggt, och sedan symboler har en ren överlevnadsfunktion av samhället som en social gemenskap genom att de kanaliserar känslor som kan uppstå mellan människor.

Turner studerar i huvudsakligen två olika riter, varav en handlar om att upprätthålla kvinnans potens som blivande mamma, och en annan som handlar om födseln av tvillingar. Speciellt vad gäller förekomsten av tvillingar får vi även här en återkoppling till Eliade och Douglas förklaring om faran och kraften i marginala stadier, som är marginala eftersom de inte passar i det klassifikationsmöster som residerar i medvetandet. Därför förklarar Turner betraktas tvillingar både som en välsignelse och ett missöde Tvillingar kan därför få en paradoxal ambivalent status i samhället som mer-än-människa samtidigt som mindre-än-människa därför att de är så svåra att sätta in i ett ideal mönster, och just på grund av tvillingarnas status som marginalvarelser kan de också användas i ritualer för att just symbolisera det ideala mönstret.

I den stam som Turner studerar (Ndembu) har hela samhället tagit till sig tvillingarna, då de anser att tvillingar är en attack på hela samhället. När en kvinna fått tvillingar blir det en sak för hela samhället, med andra ord tvillingarna blir ett samhällsansvar som man finner anledning att kollektivt fira och rituellt mobilisera för samhällets enhet. Än en gång används alltså riten för att symbolisera samhället. Men också så får vi ett tydligt exempel på hur marginal-varelser/personer kan användas som just en paradoxal symbol.

Victor Turner arbetar fram i boken två integrerande begrepp som på ett djupare sätt förklarar den rituella processen och funktionen, och dessa begrepp är liminality och communitas. Begreppet liminality fokuserar på subjektet i ritualen som en ambivalent person som transporteras från det strukturella samhället till en status utan någon som helst klassifikation eller hierarki. Personer som är i liminality är alltså i ett stadie i likhet som Eliade och Douglas beskriver som trösklar eller marginaler, som jag tidigare skrivit kopplas ett sådant stadie till det heliga cosmos med sin fara och kraft. Turner skriver också att liminality frekvent liknas till döden eller att ligga i livmodern.

I denna liminala period som liminala personer kan befinna sig i uppstår det en ostrukturerad samhörighet mellan individerna byggt på att de i perioden är jämlika individer, denna samhörighet kallar Turner för communitas som han tar från latinet för att förklara en social relation byggt på gemenskap. Turner menar att denna rituella framställning av gemenskap mellan jämlika individer är nödvändigt för att behålla ett samhälle byggt på struktur och hierarki, men kritiserar samtidigt uppfattningen att denna rituella liminala-communitas skulle ha en enbart legitimitet av ett hierarkiskt samhälle.

Men jag tycker att Turner gör det för lätt för sig, eftersom legitimitet av ett sådant samhälle inte är så långt ifrån en överlevnadsfunktion. Jag ställer mig frågande ifall det endast är möjligt att ha hierarkiska strukturer, och att sådana temporära ritualer av jämlikhet de facto är ganska hånande. Men jag håller med Turner om att sådana ritualer kan och är nödvändigt för att bevara strukturen och samhället.

Det mest intressanta som Turner tar upp i och med begreppen liminala peroider/personer och communitas som en gemenskap av jämlika individer är faran i överdrifter i samhällen där man överdriver antingen strukturen (hierarkin) i samhället, eller överdriver den jämlika gemenskapen.
Som Turner själv formulerar det: ”Maximazation of communitas provokes maximization of structure, which in its turn produces revolutionary strivings for renewed communitas.” Även i vår moderna tid finner vi fortfarande viljor till att tillhöra ett communitas, exempelvis hippierörelsen. Det handlar alltså inte bara om primitiva kulturer vilket tangerar med Turners inledande påstående att primitiva människor inte kvalitativt är annorlunda än vi moderna människor.


Läs även andra bloggares åsikter om Victor Turner, religion, ritual, religionsvetenskap, forskning, Eliade, kosmos, samhälle, primitiv, modern
Pingat på intressant

Ilmar Reepalu svarar antisemitismanklagelser

Ilmar Reepalu svarar på absurda antisemitism-anklagelser som riktats mot honom, och andra som yrkat stopp av DC-matchen i Malmö p.g.a. att israeliska idrottsmän skulle spela i matchen:

"När jag säger att över 400 barn har mördats av Israels krigsmaskin, gör jag mig skyldig till en övertolkning anser Skogkär, eftersom jag antyder att man har dödat vartenda barn av vett och vilja ”inte av misstag, inte i stridens hetta, inte genom kalkylerat risktagande, inte genom nonchalans”. Detta är på fullt allvar Skogkärs argument. Stridens hetta, kalkylerat risktagande eller nonchalans är i hans moraliska universum giltiga argument för att döda barn. Men aldrig i mitt.

Skogkär anser att anklagelser om barnamord inte får riktas mot staten Israel eftersom de associerar till antisemitiska skräckbilder av judar som använder barnens blod i religiösa ritualer. Jag är guilty by association och Skogkär uppmanar mig att välja mina ord med omsorg.
Mina associationer går till massakrerna på palestinska flyktingar i Sabra och Shatila i Beirut 1982. "

För det första är det glädjande att se Reepalu som varande socialdemokrat ta en kritisk ställning gentemot staten Israel. Socialdemokraterna har idag annars ett blint öga riktat mot staten Israel, vilket i ännu ett steg hedrar Reepalu.

För det andra bygger uppenbarligen anklagelserna riktat mot Reepalu på absurda tankevurpar. Sådana vurpar som ofta görs av israelvänner vars största problem är att kunna skaffa självdistans och inse att staten Israel inte är likhetstecken med alla världens judar. Om så vore fallet, så skulle all kritik riktat mot staten Israel helt enkelt vara antisemitiskt - vilket faller på sin egen orimlighet. Men är man ihärdig israelvän och läst mycket skräpagitation så har människan en tendens att till och med falla för det irrationella.

I den faktiska verkligheten finns det dock judar som inte identifierar sig med staten Israel, och dessutom israeliska medborgare som inte identifierar sig med staten. Detta är en del av verkligheten som varande sionister inte räknar med i sin analys av staten Israel som den samtida judiska existensen (se exempelvis Henrik Bachners Återkomsten - antisemitism i Sverige efter 1945). Den sionistiska uppfattningen att staten Israel idag skulle utgöra den enda faktorn för den judiska existensen erbjuder fantastiska verktyg att slå undan kritik mot staten Israel - som just "antisemitiska" uttryck eller föreställningar. Problemet ligger bara i att staten Israel inte alls är den enda faktorn för judisk existens, och därmed faller hela tankepyramiden.

Det är något förhärskande av sionister att förutsätta att kritik och ifrågasättande inte skulle kunna samverka med det judiska, ja man skulle rent av kunna tolka det som antisemitiskt, ty att förutsätta att den judiska existensen är beroende av frånvaron av kritik mycket väl kan tolkas som en negativ applicering på "judar". Detta gäller också det klassiska felslutet "guilt by association" där man genom associationer av vad en person (eller flera) gör anklagar en helt annan person (eller flera) för att vara antisemitisk. Sedan finns det virrpannor som tror att själva fokuset på Israels massmord är ett tecken på antisemitism, något som inte ens Henrik Bachner anser är ett giltigt sätt att analysera, ty det finns många fler anledningar till varför det finns ett fokus på Mellanösternkonflikten än att det skulle vara antisemitism inblandat.


Bloggat: Svensson, Dumheterna, Simone
Läs även andra bloggares åsikter om antisemitism, staten Israel, Israel, Ilmar Reepalu, Malmö, tennis, kritik, Henrik Bachner
Pingat på intressant

Konststudenter har goda poänger

Studenter på Konstfack har i en tid varit utsatta för en omfattande kritik i media och bloggosfären. Detta har jag tidigare kommenterat om, och försökt ge ett annat perspektiv än det ensidiga avståndstagande som skett i debatten. Visserligen kan avståndstagarna se att det studenterna i fallet utförde var konst (fast dålig konst) men man kunde aldrig tänka sig att konstnärer skulle bryta mot lag och förordningar. Det var minsann stroppigt och arrogant, konsntärer skall som alla andra följa rättsamhället - annars tror de att de är bättre än alla andra. Nå, min invändning var att juridiken skall handskas av rättsamhället och blott rättsamhället. Att en konstnär åker fast för lagbrott om han/hon utför lagbrott är en plattityd som egentligen inte behöver tas upp. Frågan har aldrig handlat om att konstnärer eventuellt skall gå fria från brott.

I själva verket är det en viktig uppgift konstnären har att erbjuda människan verktygen att se bortom juridiska lagar och sociala normer - att vara en del av forskarvärlden som applicerar ett kritiskt synsätt på tillvaron. Konsten behöver inte göra det, men det är en av många innehåll och konsekvener den kan ha, och har haft några hundra år. Speciellt när vissa har reella svårigheter att tänka i andra banor än efter de nuvarande juridiska och sociala normerna.

Studenterna på Konstfack kritiserar ledningen i skolan för att böja sig efter makthavarna; -"Det ska inte vara Konstfacks uppgift att agera juridisk" säger en av studenterna och det är allvarliga invändningar studenterna formulerar. Makthavarnas position och uppdrag är något helt annat än konstnärens, den första har till uppdrag att hålla ihop samhället och kontrollera så alla följer de "gemensamma" lagarna, den uppgiften behöver alltså inte konstnären ha som ofta positionerar sig utanför samhället och normerna.

"- En del konst har potential att vara en politisk motkraft, säger Tove El. Att kulturministerns rädsla för kritik kan påverka vår skolledning känns obehagligt för mig som konstnär. Jag tolkar rektorns uttalanden som att han vill att vi ska börja tillfredsställa makt­havarna.

Grant Watkins tycker att debatten om händelserna kring Konstfack har hamnat snett.

- Den retoriska frågan som ställs i medierna, om man får lov att göra vad som helst i konstens namn, antyder att konstnären gömmer sig bakom en institution, att konsten skyddar en från att behöva stå för vad man gör. Men det finns inget sådant skydd för konstnärer att falla tillbaka på.

Ingen av dem känner igen sig i blogg- och mediebilden av konstnären med provokation och lagtrots som enda mål.

- I den konstnärliga processen kan det hända att man bryter tabun eller överskrider gränser. Men det är inte ett mål i sig och det är inte sådant vi lär oss här på Konstfack, säger Grant Watkins.

- Det är också viktigt att komma ihåg att lagen inte alltid har rätt och att konstnärer - ja, alla medborgare - har en skyldighet att ifrågasätta om vårt samhälle är format på bästa sätt, säger Joakim Forsgren."

Bloggat: Free and Thinking, Blue Screen of Death
Media: AB, SvD
Läs även andra bloggares åsikter om konst, konstnär, konstfack, makthavare, politiker, samhälle, rättsystem, juridik, norm
Pingat på intressant

MUF:s André Assarsons försvar

Efter att André Assarsson fick en hel del kritik mot sitt ifrågasättande av en kurs i marxistisk teori på Malmös Högskola, så har han försökt att försvara sin ståndpunkt på sin blogg. Han menar att hans ifrågasättande av kursens tillblivelse inte är censur, och att han egentligen är för en fri utbildning och fria universitet. Det var väl sympatiskt, men ack så logiskt fel. Ty Assarsson ifrågasätter att själva kursen upprättats över huvud taget. Han kritiserar inte enbart teorin i detta fallet. Således kan man inte tolka Assarssons ifrågasättande som något annat än ett försök att inskränka på friheten i utbildning och universitet. Det är inte första gången den svenska högern agerar stalinistisk.

Assarsson yttrar visserligen inte till statsmakten för att censurera landets universitet. Men det betyder föga någonting. Ty Assarsson riktar sitt ifrågasättande direkt till Malmö Högskolans rektor Lennart Olausson, och dessutom officiellt i Sveriges Radio. Således bevittnar vi en ledande ungmoderat politiker ta strid mot frihet i utbildning, högskolor, universitet och forskarsamhälle. Moderaternas orwellska nyspråk utvecklas ytterligare i takt med att de som "frihets"-vänner bekämpar friheten.

Men att Assarsson nu går ut och försöker backa sin tidigare kritik i SR-P1 kan ju tolkas som att Assarsson trots allt insett sitt misstag som "frihets"-vän. Men att spackla på sitt censuriver polerar sällan ens roll som varande "frihets"-vän, och med detta felsteg har MUF på länge fått en fläck på sin tunna fana.


Bloggat: Utsikt från höjden
Läs även andra bloggares åsikter om MUF, unghögerm, André Assarsson, frihet, utbildning, forskning, högskola, universitet, Malmö Högskola, marxism, marxistiska metoden, marxistisk filosofi, teori, filosofi, vetenskap, censur, kritik, Sveriges Radio
Pingat på intressant

MUF kräver censur av marxistisk teori på högskola

Genom bloggen Röda Raketer nås jag av nyheten att vice ordförande för MUF (Moderata Ungdomsförbundet) André Assarsson krävt ett stopp för introduktionskursen i marxistisk teori vid Malmös Högskola. Assarsson kritik, som han själv beskriver som "inte nådig", bygget helt och hållet på att stalinismens förbrytelser under 1900-talet skall skyllas på den marxistiska metod/teori som Karl Marx föramställde på 1800-talet.

För det första är själva grundbulten i Assarssons kritik ett akronistiskt felslut, då Marx ingalunda kan beskyllas för gärningar som gjorts av andra efter hans död.

För det andra så är den marxistiska metoden/teori frekvent inom den högre utbildningen i så gott som alla humanistiska utbildningar, inluderat Historia, Religion, Psykologi, Statsvetenskap och Filosofi. Den marxistiska metoden/teorin behandlas i högre utbildning som en vetenskaplig teori bland andra. Det är alltså inte ovanligt eller märkligt att starta en introduktionskurs i marxistisk teori eller grundkurs i marxistisk filosofi.

För det tredje så är det inom stalinismforskningen i dag erkänt att stalinism som fenomen förvrängde och uteslöt viktiga delar av den marxistiska begreppsaparaten för sina egna syften. Det är alltså inom forskningen inta alls så att man kan likställa den stalinistiska terrorn i Sovjetunionen med marxism. Det är av den anledningen som forskningen använder sig av begreppet stalinistisk stat framför 'kommunistisk' stat eller 'marxistisk' stat. Jag har tidigare skrivit om den moderna forskningen om Stalinsovjet & massvälten i Ukraina, och den komparativa forskningen mellan Stalinsovjet & Nazityskland.

Den marxistiska metoden är ett sätt att analysera vår civilisation i en historisk och samhällelig kontext. Inte en samling direktiv hur man skall upprätta arbetsläger eller massmörda partikamrater och uppföra skenrättegångar. Att en vice ordförande i ett av landets största politiska ungdomsförbund saknar denna elementära kunskap i social och ekonomisk teori är som bäst tragiskt. Att han dessutom ropar på censur tyder på en märkligt skev syn på yttrandefrihet och ett fritt forskarsamhälle, något som osar motsägelse av att han själv på sin blogg reklamiserar termen 'frihet'. Vad som är viktigt att få fram är om Assarssons krav på inskränkning av frihet och öppenhet inom högre utbildning och forskning är ett officielt ställningtagande från MUF.

Bloggat: Alliansfritt, Mer vänster i Uppsala, Utsikt från höjden, Esbati, Björnbrum

Läs även andra bloggares åsikter om marxism, Karl Marx, marxistisk teori, marxistisk metod, MUF, moderat, censur, frihet, yttrandefrihet, forskning, utbildning, stalinism, sovjetunionen
Pingat på intressant

Missa inte Perry Andersons LRB-artikel om Italien

Den förklarar utvecklingen av vad som kommit att kallas Italiens "första republik" och "andra republik", deras skillnader i både positiva och negativa konsekvenser för det italienska samhället. Bland annat kommer Perry Anderson fram till denna slutpoäng:

"Redeeming this desolation has, to all intents and purposes, been just one improvement, in job creation. Unemployment, which stood at 12 per cent in the mid-1990s has dropped to 6 per cent today. But most of this work – half of all the new posts in 2006 – involves short-term contracts, and much of it is precarious employment in the informal economy. No counteracting dynamism has resulted. In the formula of the Neapolitan sociologist Enrico Pugliese, Italy has gone from growth without jobs in the last years of the First Republic to jobs without growth under the Second, blocking productivity gains. The predominance of small to medium firms – some four and a half million, or a quarter of the total number in the whole of the pre-enlargement EU – has cramped expenditure on research, tethering exports to traditional lines of strength in apparel, shoes and the like, where competition from low-cost Asian producers is now most intense. High-tech exports are half the European average, and foreign investment is famously low, deterred not only by fear of extortion and maladministration, but also by the still close defences of Italian big business, whose holding companies and banks are typically controlled by shareholder pacts between a few powerful interlocking insiders.

In the past, this model flourished with a flexible exchange rate, adjusting to external challenges with competitive devaluations, and tolerating relatively high rates of domestic inflation and deficitary finance. With Italy’s entry into European Monetary Union, the Second Republic put an end to this. Budgets were retrenched to meet the Maastricht criteria, inflation was curbed, and depreciation of the currency ceased to be possible. But no alternative model materialised. The macro-economic regime had changed, but the structure of production did not. The result was to worsen the conditions for recovery. Growth was not liberated, but asphyxiated. Export shares have fallen, and the public debt, the third largest in the world, has remained stubbornly above 100 per cent of GDP, mocking the provisions of Maastricht. When the Second Republic started, Italy still enjoyed the second highest GDP per capita of the big EU states, measured in purchasing power parity, after Germany – a standard of living in real terms above that of France or Britain. Today it has fallen below an EU average now weighed down by the relative poverty of the East European states, and is close to being overtaken by Greece."

Läs även andra bloggares åsikter om Perry Anderson, Italien, ekonomi, historia
Pingat på intressant

Sensationsrubriker om det återfunna Atlantis visade sig inte vara Atlantis

Eller ska vi kanske kalla det spekulationsrubriker? För visst kan förhoppningar om att ha funnit det mytomspunna Atlantis enbart vara förhoppningar när vi endast har en bild av till synes skapade linjer på havsbotten. Atlantis har som en historisk hypotes eller fantasi fått utstå mängder av moraliskt och vetenskapligt tvivelaktiga åsikter, som huruvida all världens kultur egentligen direkt härstammar från en vit kultur. Självfallet är det inte märkligt att sådana hypoteser kan ha bakomliggande rasbiologiska motiv. Dessutom smutsar det ner arkeologisk och antropologisk forskning, där forskning huruvida det funnits kommunikation mellan världens civilisation tidigare än vad man trott fått utstå orättvisa bortviftningar från forskarvärlden.

Att spekulera är givetvis var och ens frihet att göra, men inte så värst konstruktivt innan vi ens fått någon som helst information av vad vi ser på bilden från Google Ocean. När vi således får information vad linjerna är så blir spekulationen helt plötsligt och rättmätigt dummförklarad, ty man bör inte spekulera i något man inte för stunden har information om - då kan det leda till allsköns märkliga slutsatser.

Linjerna var alltså rester från en färd av en undersökningsbåt. Inte rester från Atlantis.


Bloggat: Jinge
Läs även andra bloggares åsikter om atlantis, vetenskap, kultur, civilisation, historia, Google Ocean, spekulation
Pingat på intressant

Individualism föder nyandlighet

Frågar man liberalen vilket perspektiv som skall användas för att värdera och analysera vår gemensamma verklighet så blir det i regel ett atomistiskt, partikulärt och eklektiskt fokus på individen. Detta som ett led från antik till borgerlig filosofi, med gemensam nämnare i sin formella struktur med oförmåga att analysera historiens utveckling. Det var detta Karl Marx kritiserade och framställde en utvecklad form av dialektik, som även tog hänsyn till rörelse och utveckling i ett totalitetstänkande. Det är därför marxismen erbjuder möjlighet att analysera rörelselagar eller utvecklingslagar i mänsklighetens historia, medan den borgerliga formella logiken endast kan erbjuda kuriosa och romantiserande detaljer ur historien.

De reella konsekvenser som kan ske utifrån ett liberalt och atomistiskt perspektiv ser vi bland annat i det som religionshistorikern Anne-Christine Hornborg skriver på Aftonbladets debattsida idag (2009-02-19). Hon berättar hur ett individualistiskt perspektiv lett till att Arbetsförmedlingen hyrt in 1 500 stycken "coacher" som skall bemöta den stora arbetslösheten, som kommit i kölvattnet till den globala kapitalistiska krisen. "Coacherna", som innehar en yrkestitel som inte kräver särskild utbildning, har till uppgift att stärka den arbetslösa individens självförtroende genom att hjälpa denne att finna sin "inre potential", eller annan typ av individuell terapi.

Som jag tidigare nämnt är den individuella atomistiska synen oförmögen att se ett större sammanhang och därmed är det inte alls märkligt att "coacherna" utifrån individen försöker förklara dennes position genom nyandliga eller metafysiska förklaringar. Det är blott ännu ett steg i det individualistiska perspektivet, där man ger individen metafysiska krafter som skall förklara varför denne är arbetslös eller är arbetsskadad. Den ekonomiska finanskrisen flyger bort som något obetydligt, oförklarligt eller rent av som en tillfällighet. Det är ju ändå på individen allt hänger. Och med Hornborgs ord: "När strukturella problem i samhället framställs som enskilda individers tillkortakommanden bäddar man för permanent utslagning" så kommer Arbetsförmedlingens verklighetsuppfattning fram, så som hela vårt borgerliga samhälle alltid utgår ifrån individen och dennes eventuella tillkortakommande. Det är en institutionell filosofi som helt enkelt måste kritiseras och bemötas. Här erbjuder den marxistiska metoden utmärkta verktyg.


Bloggat: Ett Hjärta Rött
Läs även andra bloggares åsikter om arbetsförmedlingen, borgerlig filosofi, filosofi, eklektisk, atomism, individ, individualism, marxism, Karl Marx, marxistiska metoden, dialektik, formell logik, nyandlighet, metafysik
Pingat på intressant

Det mystiska sverigedemokraterna

Nu har Jan Guillou och Aftonbladet startat en reportageserie om sverigedemokraterna, där Guillou följer partiledaren Jimmie Åkesson. Själva innehållsmässigt erbjuder artiklarna inte särskilt mycket nytt, det vill säga mantrat om att (sd) idag är ett helt nytt parti sprunget från det nazistiska parti som sverigedmokraterna tidigare varit. Det är tyvärr inget betydande grävjobb Guillou målar upp. Trots att Guillou påpekar i lugnande ton till Åkesson att han som reporter är annorlunda än som kolumnist, så ligger värdet i reportageserien snarare i Guillous miljöbeskrivningar än i kritik av Åkessons politik. Kolumnisten tar alltså överhand.

Guillou kommer dock fram till vissa viktiga punkter i den nu två delar långa reportageserien. Den första är sverigedmokraternas strävan att verka vara ett konventionellt parti och inte ett en-frågeparti, här är Guillous jämförelse med julgranspyntning en träffsäker analys. Sverigedemokraternas xenofobi är idag partiets centrala hjärtefråga trots diverse försök att pynta.

Den andra punkten Guillou kommer fram till formuleras i slutet av reportaget, och då har Guillou kommit fram till att (sd) gillar all slags mediauppmärksamhet - ergo; att anledningen till varför Guillou fått följa snygga Åkesson runt om i landet i en tåghytt är för att (sd) är desperat efter uppmärksamhet. Vad gör då Guillou när han kommit fram till denna, inte så innovativa, slutsats? Jo, han kommer fram till följande;

"Medialt kan Sverigedemokraterna knappast förlora. Varje journalistiskt försök att förklara vad de står för blir ett fall framåt för dem. De kommer därför att gilla den här berättelsen."

Vilket intellektuellt självmord! Den briljanta journalist som Guillou en gång i tiden var har alltså blivit en åldertrött kolumnör där allmänt gnabb och meningslöshet sipprar genom rynkorna. Självklart hade jag önskat mig den Guillou som en gång i tiden höjde svärd och sköld mot statsmaktens IB-affär. Då hade vi minsann inte sett honom lägga sig platt.

Sverigedmokraterna är trots allt inte något mystiskt parti, som varken politiker eller journalister kan besegra (om så vill skall tilläggas). Det som krävs är dock retoriskt slipade munläder, kryddat med kunskap om hur irrationella argument bör bemötas. Ty xenofobiska populister skall aldrig diskuteras med i en debatt eller utfrågning, utan istället diskutera mot samtidigt som man diskuterar med publiken. Skickliga retoriker som vet att de bygger sina argument på känslor (irrationell) vet vilka knappar man skall trycka på för att leda journalisten eller politikern i fällan att diskutera utefter den irrationellas verklighetsuppfattning. Och i en debatt med en irrationell så vinner alltid den irrationelle.

Bloggat: Signerat Kjellberg, SKP, Anna-Lena Lodenius, Stig-Björn Ljunggren
Media: AB1, AB2
Läs även andra bloggares åsikter om sverigedemokraterna, Jimmie Åkesson, Jan Guillou, Aftonbladet, kritik, journalistik, politik, politiker, debatt, diskussion
Pingat på intressant

En dag fylld av goda nyheter

Ibland sipprar det ner dagar då goda nyheter samlas på hög, och dessa är värt att minnas i mörkare perioder - ty de är även frekventa! Nej jag är ingen deppig misantrop, utan egentligen ganska optimistisk av mig, även om det också har sina negativa sidor.

För det första nås man av nyheten att Hugo Chavez vann folkomröstningen i Venezuela. Grattis Chavez! Även om jag egentligen inte är för att en president skall kunna väljas obegränsat, trots att det är vanligt bland parlemantariska demokratier idag. Men rent taktiskt är vinsten en vinst för det venezueliska folket och en fortsatt jämlik utveckling i landet - och regionen.

För det andra har Khalid al-Yousef friats i åtalet för finansiering av terrorism för att han har samlat in pengar till behövande i Gaza. Hoppas han yrkar på skadestånd, och åklagaren borde skämmas rejält. Grattis Khalid al-Yusef!

För det tredje nås jag av nyheten att åklageren i rättegången mot The Piratebay tagit bort halva åtalet. Så blir det när man inte riktigt vet man gör när målet helgar medlen för skiv- och filmindustrin.

För det fjärde har jag fått av Mikael Nyberg, redaktör och asnvarig utgivare av Clarté, gillande av vissa illustrationer jag gjort som möjligtvis kommer att vara med i nästa nummer. Alltid kul att få komma ut till en intresserad publik.

Bloggat: Ett Hjärta Rött, Röda Berget, Svensson, SKP, Röda Berget2, Dagens KOTKA, Intisbloggen, Magnus Berg, Opassande, Svensson2, Röda Malmö
Läs även andra bloggares åsikter om clarté, rättegång, The Piratebay, terrorism, Chavez, Venezuela, demokrati, åtal, åklagare
Pingat på intressant

Fisförnäm borgerlighet

Konst och konstnärer har bland annat till uppgift att ifrågasätta regler och normer, att berika och öppna våra ögon för nya perspektiv. Konst är inte bara att utföra en sorts utförande eller några, utan konst kan vara mycket. Jag brukar göra skillnad på konst och hantverk/dekoration just p.g.a. den kontext som skiljer dem åt, men beroende på kontexten kan allt vara konst - exempelvis vill jag hävda att postmodernistisk, relativistisk, konst endast är konst i kontext där den ställs som post-modernistisk d.v.s. kritisk till modernismen. Sedan finns naturligtvis diskussionen om dålig och bra konst, och den är som bäst subjektiv. Någon objektiv bra konst existerar bara i en religiös hjärna som är övertygad om objektiva värden, och då figurerar man i världar som är omöjligt och därav meningslöst att utforska.

Konstnärer berör, om de är flitiga i sitt konstnärliga ifrågasättande upp-rör de dock för det mesta. Detta för att de utmanar vårt sätt att tänka, vårt sätt att vara men framför allt vårt sätt att vara i kollektivet. Konstnären känner ett behov att positionera sig utanför kollektivet, därav är det inte ovanligt att konstnären markerar sitt utanförskap genom hur han/hon klär sig, tänker, pratar, äter, beter sig etcetera. Detta för att konstnärens position är att undersöka samhället, kollektivet, människan, systemet och normerna.

För ett samhälle som vårt likriktade borgerligha system är detta tyvärr ofta betraktat som farligt, men ännu oftare betraktat med oförstående ögon. Ty för borgerligheten är allt som inte går att mäta empiriskt något att jämställas med prästens tro till Messias, astrologi och annat metafysiskt mumbo-jumbo. Därav pratar borgerligheten om information istället för förståelse, vi lever i ett "kunskaps"-samhälle påstår man, men missar att kunskap inte är lika med information och blandar ihop människans hjärnfunktion med en hårddisk i hast.

Istället för att diskutera vad konsten handlar om eller vad den säger om oss och hur vi lever idag, så ifrågasätts konstnärens handling i sin existens. Den konstnären var omoralisk, ohederlig eller rent av tjuvaktig gentemot alla stackars oskyldiga skattebetalare. Det är inte första gången konstnären testar gränser, särskilt vad gäller lagar och normer och det är inte första gången konstnärer riskerar åka fast eller får betala dyrt för sitt handlande. Det intressanta är varför vi i vår borgerliga välfärdstat har skadegörelse? Här kan konsten hjälpa oss att gå utanför våra kläder, språkbruk och invanda tankemönster och studera fenomenet som en forskare från en annan planet. Om konsten har svaret är ointressant att diskutera, huvudsaken är att konsten får ha denna funktion, och det kommer konstnären alltid att ha oavsett lagar och normer.


Bloggat: Svensson
Läs även andra bloggares åsikter om konst, konstnär, skadegörelse, borgerligheten, samhälle, kritik, konstfack, moral, norm, regler, lagar
Pingat på intressant

Guilt by association goes bloggkommentar

Som jag tidigare nämnt har SKMA och Magnus Sandelin försökt underbygga sina påståenden om Jinge som antisemit genom att leverera ett antal skärmdumpar och citat av bloggkommentarer av andra personer än Jinge själv.

Här har vi en skärmdump av en bloggkommentar från Magnus Sandelins blogg:
Här har vi ett citat från en kommentar av Tobias Struck från Charlotte Wibergs blogg Kamferdroppar:

"Koncentrationslägren skapades inte för att mörda någon, utan för att förvara de depoterade judarna tills det fanns ett land åt dem. Hitler ville inte ha judar i Tyskland, det är en sak som är fullständigt säker. Men det var ju mest för att tyskarna inte vill ha judar i Tyskland. Det var populism. [...] "Den slutgiltiga lösningen" var inte att döda judar i gaskammare för att de var judar, utan att döda alla de sanna judar som motsatte sig den blivande staten Israel.
[...] De judar som dog i koncentrationslägren avrättades för regelbrott (som exempelvis att gå på toa utanför schemat, detta ökade nämligen spridandet av Tyfus, den främsta avmagrinsgorsaken och dödsorsaken i lägren). "Bevisen" för att nazisterna dödade judar industriellt är patetiska."

I sann guilt by association konstaterar vi att Sandelin och Wiberg är antisemiter för att de har antisemitiska bloggkommentarer.

Bloggat: Hampus Eckerman, Steve Lando, Svensson, GPF, Annarkia
Läs även andra bloggares åsikter om antisemitism, blogg, Jinge, bloggkommentar, kommentarer, guilt by association, Magnus Sandelin, SKMA
Pingat på intressant

SKMA:s syn på antisemitism

I Sydsvenskan har SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism) skrivit en debattartikel som riktar starka anklagelser mot sveriges mest lästa politiska blogg - Jinge. Enligt SKMA skall Jinges blogg vara en antisemitisk blogg varpå debattartikeln levererar en del antisemitiska citat som de påstår sig ha hittat på bloggen:

Inte heller i det här fallet handlar det om subtiliteter eller enstaka övertramp. ”Judar” och ”Israel” utgör ett huvudintresse på bloggen och ämnena behandlas regelmässigt utifrån anti­judiska stereotyper och demoniserande bilder. I all oändlighet upprepas budskap som ”Hade Obama inte krälat framför den judiska sionistmaffian AIPAC & Co hade vi aldrig hört talas om honom, USA:s politik styrs direkt från Tel Aviv”, ”Ett tips är att om man vill veta mer om hur världen styrs, kan man alltid lägga till Rothschild, Rockefeller eller Kissinger som ett extra sökord”, ”Sionisterna med förintelseindustrins miljarder dollar har köpt upp allt motstånd inom de viktigaste sektorerna runt om i världen”, ”Talmud uppmuntrar judarna att ta död på kristna”, och så vidare i samma stil.

Nu råkar det dock förhålla sig så att dessa citat inte går att finna vare sig hos Jinge eller hos google. Hampus Eckerman skriver följande:

Givetvis har Jinge aldrig skrivit något sådant, det är rena påhitten från SKMA som gladeligen ljuger om sådant. Det första citatet är skrivet av någon som kallar sig “bäng”, det andra, tredje och fjärde går inte att hitta överhuvudtaget vilket troligen beror på att de aldrig skrivits eller för att de redan raderats av Jinge p.g.a antisemitism.

Att anklaga någon för antisemitism genom att hitta en kommentar på en blogg är högst tveksamt, mer tveksamt när det gäller en blogg som har många läsare som kommenterar kontinuerligt dygnet runt på bloggens inlägg. Det måste naturligtvis finnas mer substans att gå på för att komma fram till en sådan analys. Men hos SKMA verkar målet vara att komma fram till att något är antisemitiskt. Att detta något råkar vara kritisk mot staten Israel är kanske inte en tillfällighet med tanke på vilka som skrivit under debattartikeln.

Bland underskrifterna finner vi bland annat idéhistorikern Henrik Bachner, som gjort sig känd för citatfusk i samband med anklagelser om antisemitism gentemot Israelkritik. Bachner står för en speciell syn på staten Israel, som framstår i hans avhandling om antisemitism i Sverige efter 1945. Där formulerar han varför antisionism och grov och osmaklig kritik mot staten Israel skall tolkas som antisemitism. För Bachner är nämligen staten Israel garanten för den samtida judiska existensen. Ifrågasätter man staten Israel ifrågasätter man därmed den judiska existensen. Självfallet är denna märkliga syn på staten Israel inte den enda synen på staten Israel, eftersom inte alla judar runt om i världen identifierar sig med staten Israel, och långt ifrån alla israeliska medborgare identiferar sig med staten. Bachners syn på staten Israel som den judiska existensen är helt enkelt staten Israels verklighetsuppfattning, den sionistiska uppfattningen att nationalstaten Israel i Palestina är samfundet (israel) för alla judar. Bachners egen förklaring av sionismen är att den är som all annan nationalism, vilket inte är sant, men det ger Bachner tillfälle att tolka antisionism som antisemitism.

Med Bachners underskrift, och hans epigon Jonathan Leman vet man helt plötsligt varför citat som återgivs inte existerar, och varför överdrivna analyser blandas med guilt-by-association-argument.

Att Bachners namn syns med i samband med SKMA är kanske inte så oerhört allvarligt, men något som däremot är högst allvarligt är hans koppling till den statliga myndigheten Forum för Levande Historia, vars begreppsdefinition till stor del bygger på den bachnerska uppfattningen.

Uppdaterat: SKMA och Magnus Sandelin försöker belägga de antisemitiska texterna som man påstår funnits på Jinges blogg. Men lyckas bara komma med bloggkommentarer. Om man skall tolka Jinges inlägg "Familjen Bonnier förlöjligar Jesus" som antisemtisk måste man också kunna underbygga att Jinge reproducerar den klassiska antisemitiska föreställningen att judarna är ute efter Jesus (Jesusmördare, människooffer o.s.v.), så då är ju frågan om SKMA lyckas visa att Jinge riktar kritik mot Bonnier för att de är "judar", men det gör de inte. Istället hänvisar Jinge i kommentarfältet till en sång av Fria Proteatern som kritiserar Bonniers fokusering på porr/sex, och inlägget "Familjen Bonnier förlöjligar Jesus" handlar just om hur en Bonnierägs tidning skriver om Knutbysektens Åsa Waldaus sexfantasier om Jesus. Så då är ju frågan om Jinge kritiserar Bonnier för att exploatera sexfantasier eller för att de är "judar". SKMA har i alla fall inte bevisat det sista.


Bloggat: Blogge, Svensson, Mullvaden, Lasse, Jinge, Intisbloggen
Läs även andra bloggares åsikter om antisemitism, Henrik Bachner, Jonathan Leman, SKMA, FFLH, Israel, kritik, politik, Jinge
Pingat på intressant

De sjuka göms undan och makten jublar

Inte bara makten själv naturligtvis, utan också maktens hantlangare och försvarare. De där personerna som i sitt evinnerliga självhat inte orkar hålla sig att kasta sin avföring på människor. Reaktionära till den ruttna benmärgen luskar zombierna genom allt som kan tänkas föreställa allmän välfärd, och bakom podiet spottar de fram sitt vulgära hat gentemot jämlikhet och tanken på en gemensam mänsklig värdighet. Här skall det inte betalas ut bidrag! Här skall det inte belönas till svaga! Här skall gälla traditionell socialdarwinism i sann marknadskonkurrens!

Är individen sjuk får individen själv avgöra om det är värt att jobba och senare bli långtidssjukskriven. Det är invdividens frihet! Att denna frihet inskränks i sina grundbultar genom att individen kan förlora sin drägliga tillvaro genom förlorat arbete, ja, det får helt enkelt inte plats i maktens kalkyler. Ty makten har kapitalets kortsiktiga karta att gå efter. Det är vinster i stunden, att hänga under bron så länge det går tills allt går åt helvete.

Så är det för alla system med problem att den i apologetik försöker spackla över sina sprickor och ruttna bjälkar. Allt för att hålla den kortsiktiga vinsten i handen. Således kan vi se det glorifierade USA:s vägar och hus vittra sönder p.g.a. fejkbygge, se hur moderna Sveriges sjuka göms undan under ett mörkt skynke tills vi alla når tidpunkten då allt går åt helvete. Den gemensamma nämnaren för det idag apologetiska borgerliga samhället är att det i alla fall ska se bra ut, formellt.


Bloggat: SKP, Röda Malmö
Läs även andra bloggares åsikter om sjukskrivning, sjukfrånvaro, sjuknärvaro, sjuk, kapitalism, borgerlighet, människor, politik, arbete, arbetslöshet
Pingat på intressant