Myterna om Lenin och bolsjevikerna del 2 – Var Oktoberrevolutionen en konspiration?

Tidigare:
Myterna om Lenin och bolsjevikerna del 1 - svälten år 1921

En av de hegemoniska myterna kring Lenin och bolsjevikerna är påståendet att Oktoberrevolutionen var en statskupp orkestrerat av en liten sluten mängd personer. Underförstått att Oktoberrevolutionen egentligen inte hade med sig massorna i sitt störtande av makten. Detta påstående kan läsas i den svenska och brittiska Nationalencyklopedin, och i vissa dåligt skrivna skolböcker för högstadiet och gymnasiet (exempelvis elevboken ”Levande historia” på förlaget Natur och kultur, år 2003 av förf. Kaj & Lars Hildingson).

Varför bry sig om en historisk händelse som skedde år 1917? Det enkla svaret på den frågan är att det handlar om en nödvändighet att bekämpa historieförfalskningar, men också intellektuell hederlighet.

Påståendet är för det första märkligt på många sätt eftersom begreppen statskupp och revolution måste förklaras, eftersom dess innebörd kan variera beroende på vilken ontologisk teori som författaren förhåller sig med. En intressant frågeställning är om det över huvudtaget är möjligt att göra en omvälvande och genomgripande samhällförändring (revolution) om man inte störtar den befintliga statsmakten? Bör inte statskupp alltid föregripa revolution? Och stämmer det att bolsjevikerna var få? Var Oktoberrevolutionen ett resultat av en konspiration?
Nej, i själva verket hade bolsjevikerna ett starkt folkligt stöd efter att den borgerliga provisoriska regeringen, som etablerades efter Februarirevolutionen, misslyckats med att upprätthålla sitt stöd bland allmänheten. Det var inte bara den provisoriska regeringen som tappade folkligt stöd, utan den reformistiska exekutivkommittén inom arbetarråden tappade också förtroendet på grund av den gav sitt stöd till regeringen. Detta ledde tillsammans med aktivt arbetardemokratiskt arbete mellan april och september till att bolsjevikerna fick majoritet i arbetarråden.

Ibland förekommer det en hänvisning till bolsjevikernas fick minoritet i valet, men det var valet på junikongressen och före Kornilovs misslyckade militärkupp.

Det folkliga stödet lyckades bolsjevikerna med genom vanlig opinionsarbete, och som sagt; genom att den provisoriska regeringen, med premiärminister Kerenskij i spetsen, misskrediterade sig genom att kontinuerligt skjuta fram de folkliga kraven, återinförde dödsstraff och arméns sammanhållning med general Kornilov till generalstabens ledare. Den man som senare vände sig mot Kerenskij i ett försök till militärkupp, men som misslyckades p.g.a. att bolsjevikerna kom till undsättning. Valet stod alltså inte mellan revolution och ”demokrati”, utan mellan revolution och militärdiktatur.

I slutet av oktober sammanträdde den nationella rådskongressen, som skulle ta det slutgiltiga beslutet om att fullborda revolutionen under parollen ”All makt åt sovjeterna!”: ” Av 650 delegater kontrollerade det reformistiska blocket (högermensjevikerna och SRarna) mindre än 100. Bolsjevikerna hade å sin sida absolut majoritet med omkring 390 delegater. Till dem anslöt sig vänstermensjevikerna och vänsterSRarna. Reformisterna, en minoritet, lämnade kongressen och gick över till kontrarevolutionen. Arbetarråden valde en ny exekutivkommitté – ett verkligt lagstiftande organ för den nya sovjetmakten – på pluralistisk grundval: 67 bolsjeviker, 29 vänsterSRare, och 20 platser till olika revolutionära grupper.” (E. Mandel, ”Oktoberrevolutionen – statskupp eller en revolution?”)

De otaliga historiska källorna som faktiskt existerar både från bolsjevikiska motståndare och sympatisörer hänvisar till bolsjevikernas breda stöd bland massorna, här är några källor som Mandel beskriver som motståndare till bolsjevikerna:

”[…] bolsjevikerna arbetade envist och oavbrutet. De fanns bland massorna, på fabrikerna, varje dag utan avbrott. Tiotals små och stora talare talade i Petrograd, på fabrikerna och kasernerna, varenda välsignade dag. För massorna hade de blivit deras folk, eftersom de alltid fanns där, och tog ledningen i detaljfrågor såväl som fabrikens eller kasernens allra viktigaste frågor. De hade blivit det enda hoppet, om bara därför att de var ett med massorna, de var flitiga med löften och vackra om än enkla sagor. Massorna levde och andades med bolsjevikerna. De var i händerna på Lenins och Trotskijs parti...Att tala om militära sammansvärjningar istället för ett nationellt uppror, när partiet följdes av folkets överväldigande majoritet, när partiet faktiskt redan hade erövrat den verkliga makten och auktoriteten, var helt klart absurt” (N. N. Suchanov, The Russian Revolution 1917, volym II, Oxford 1955, s 528 och 579)

”Bolsjevikerna var i majoritet i deputeraderåden i nästan samtliga stora industricentra och även i de flesta soldatdeputerades råd i garnisonsstäderna” (O. Anweiler, Les Soviets en Russie 1905-1921, Paris 1971, s 231)

”För det första var bolsjeviseringen ett resultat av massornas radikalisering, och följaktligen uttryck för en demokratisk vilja […]
Massornas radikalisering förklaras tillräckligt av regeringens ineffektiva politik (med socialistiskt deltagande sedan maj), som under nödvändighetens täckmantel tog initiativ till försoningsåtgärder mellan de härskande och de folkliga klasserna. Långt från att förändra den rådande ordningen, så förlängde förhandlingarna den […]
Från och med då pyrde missnöjet i städerna och armén. Dessutom gynnades de som ända från början hade motarbetat själva principen om klassamarbete, och bland dessa de mest oförsonliga motståndarna, det vill säga bolsjevikerna från Lenins tendens. Arbetarna krävde mindre omänskliga arbetsförhållanden. Det var de besuttna klassernas brutala eller sluga förkastande av detta som ledde till fabriksockupationer, beslagtagande av ägarna, och sedan, efter oktober, hämnd mot borgarklassen […]
Denna rörelse hade en folklig grund vars organisationsformer har beskrivits. Rädslan för förtrycket och ilskan mot de förrädiska ledarna räckte för att förklara kommittéernas i grunden absolutistiska inställning[!]. Den uppstod när de deltog i den rörelse som ledde fram till oktober, och det var inte bolsjevikernas absolutism utan i solidaritet med den rörelse de ledde” (M. Ferro, Des soviets au communisme bureaucratique, Paris 1980, s 139-40, 164)

”[massorna började] ... allt oftare uttrycka sitt missnöje och sin otålighet med överilade rörelser, och vände sig slutligen […] till kommunismen […] Den ena strejken följde på den andra. Arbetarna försökte besvara de snabbt ökande levnadsomkostnaderna med löneförhöjningar. Men i och med papperspengarnas ständigt sjunkande värde misslyckades alla deras ansträngningar. Kommunisterna lanserade i sina egna led parollen om ”arbetarkontroll” och gav dem rådet att själva ta över skötseln av fabrikerna, för att stoppa kapitalisternas ”sabotage”. Samtidigt började bönderna ta över de stora egendomarna, jaga ut godsägarna och sätta eld på herrgårdsbyggnaderna av rädsla för att egendomarna skulle undfly dem mellan denna tidpunkt och sammankallandet av den konstituerande församlingen” (Dan, i MartovDan, Geschichte der russischen Sozialdemokratie, Berlin 1926, s 300-01)

”Massorna betraktade sovjetmakten, snarare än partiprogrammen eller den konstituerande församlingen, som lösningen på sina problem, och det var bara bolsjevikerna som verkligen identifierades med sovjetmakten […] Partiet befann sig nu i en position där det kunde rida på den folkliga vågen till makten” (B Williams, The Russian Revolution 1917-1921, London 1987, s 38, 39)

Bolsjevikpartiet visade sig även vara det minst byråkratiska partiet i världshistorien (av 250 000 till 300 000 medlemmar var knappt 700 heltidsanställda funktionärer), och partiets sammansättning yrkade öppen och demokratisk diskussion om vilka ämnen som helst; ett tydligt exempel på denna öppna yttrandefrihet var när partiet av de 14 personer som utsåg som representanter till den andra sovjetkongressen inkluderade 6 som var mot upproret.

Oktoberrevolutionen var alltså inte någon konspiration av ett fåtal bolsjeviker, utan ett resultat av en bred massrörelse.


Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Lenin, bolsjevism, bolsjevikerna, Oktoberrevolutionen, revolution, statskupp, konspiration, Sovjetunionen, sovjet, historia, historieförfalskning

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Och döden är min winning, kimmuller skriver Reclaim Rosengård – arrangörernas egna ord, Björn Nilsson skriver Frikopplat från globaliseringen? – Knappast., Krastavac skriver En arbetsdag, boladefogo skriver 80-talets återkomst i Honduras, kamratwot skriver En idiots uppgång och fall

Var Sovjetunionen kapitalistisk? del 2

Tidigare:
Var Sovjetunionen kapitalistisk? del 1

Tänkte jag skulle utveckla det motargument som jag nämnde i den första artikeln som handlade om det dialektiska sättet att se på övergångssamhälle. Det finns vänstergrupper som kritiserar Sovjetunionen som ett kapitalistiskt samhälle; ett hänsynslöst statskapitalistiskt och/eller socialimperialistiskt imperium.

Den marxistiska teorin om värdelagen (även om den är äldre än marxismen) inom det kapitalistiska systemet förordar konkurrens mellan producerande enheter, detta förhållande fungerar inom kapitalismen som en reglerande faktor i avsaknad av en plan. Så, om vi kallar ett system som statligt äger företag (producerande enheter) och låter använda konkurrensen som en reglerande faktor i ekonomin. Då fördelas arbetskraften och produktionsmedlen och endast högproduktiva enheter överlever, vilket i sig leder till koncentration av kapital – ergo: Kapitalism!

Statskapitalism är ett gammalt begrepp som användes på västerländska kapitalistiska stater som blott ägde företag som konkurrerade på en marknad, som vilket kapitalistiska företag som helst.

Men! Ett system kan ha en annan regulator än konkurrens mellan producerande enheter, det vill säga genom att reglera genom en plan. På det sättet undviker man den kapitalistiska värdelagen som annars spontant kommer till som en konsekvens av produktionsanarkin. Vi pratar alltså om en planerad ekonomi, inte blott statligt ägd ekonomi. Det är bara genom en planerad ekonomi (samverkan istället för konkurrens) och samhälligt ägda produktionsmedel som kapitalismens motsättningar kan undvikas.

För att avgöra huruvida Sovjetunionen skulle ha varit kapitalistiskt måste man försöka bevisa att varuproduktionen var allmän, att produktionen drivs av konkurrensen, att den regleras av värdelagen, att produktionens mål är profit, att ekonomin utvecklas efter de kapitalistiska rörelselagarna, och att en kapitalistisk klass har makten. Här gäller det inte att plocka ut något av kriterierna och behandla det som i sig ett bevis för kapitalism. Marx analys av kapitalismen utgör en helhet där delarna står i relation till varandra.

Vad gäller varuproduktion skriver Marx följande:

”Bruksföremål kan överhuvud inte bli varor, annat än då de är produkter av inbördes självständiga privatarbeten. Sammanfattade utgör dessa privatarbeten det samhälleliga totalarbetet. Producenterna träder i samhällelig kontakt med varandra först genom utbytet av deras arbetsprodukter och därför framgår det först genom varuutbytet att deras privata arbeten har samhällelig karaktär. Eller: först genom de relationer, som uppkommer mellan producenterna inbördes, då de byter sina arbetsprodukter, visar det sig, att privatarbetena utgör länkar i det samhälleliga totalarbetet” (Källa: Kapitalet I, sid 63)

Varuproduktionen förutsätter privata producenter vars sociala karaktär endast blir verklig på marknaden. Varuproduktionen existerar alltså endast om arbetet blir samhälligt när den slutligen säljs på marknaden. I sovjetunionen var dock produktionsmedlen inte varor. Produktionsmedlen inom den statliga sektorn var inte produkter av ”inbördes självständiga privatarbeten”, utan produkter av arbeten som fördelades och prioriterades enligt en central plan (ögonblickligen samhälleligt arbete). Produktionsmedlen kunde inte heller byta ägare eller säljas på en okänd marknad. Karaktären av produktionsmedlen var därmed bruksvärden, inte varor.

Konsumtionsproduktionen tedde sig dock annorlunda än de statliga produktionsmedlen, med tanke på att butiken sålde produkten till en annan ägare, alltså produkten går från kollektiv egendom till privat egendom. Men arbetet inom konsumtionsproduktionen var fortfarande inte privat och oberoende eftersom produktionen planerades centralt. Konsumtionsprodukterna var alltså endast delvis varor i den bemärkelsen att den byttes mot pengar.

Arbetskraften i Sovjetunionen var även den av en annan delvis karaktär än från varans, eftersom lönen inte gick efter prestation utan efter position, och den fastställdes utefter planen istället utefter tillgång och efterfrågan på arbetskraft (arbetslösheten påverkade inte). Merproduktionen tog heller inte formen av mervärde, och alla medborgare garanterades arbete. Mervärde existerade inte eftersom konkurrensen inte existerade som en motor och reglering för ekonomin, företagsledaren i sovjet riskerade inte behöva konkurrera ut andra företag för att överleva eftersom det inte fanns ”olika kapital” så som Marx karaktäriserar kapitalismen.

Att konsumtionsprodukter och arbetskraften antar delvis varuform kan helt enkelt inte tas som bevis för att Sovjetunionen var kapitalistiskt, eftersom kapitalism förordar generell varuproduktion. Byteshandling kan också endast försvinna med att knappheten försvinner, och kan inte avskaffas administrativt. Byteshandlingen kan endast gradvis utvecklas bort genom ökande produktion. Men en ekonomi som inte bygger på konkurrens mellan ”olika kapital” och där företag individuellt producerar varor på en marknad kan helt enkelt inte vara en kapitalistisk ekonomi.


Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om sovjetunionen, marxism, övergångssamhälle, dialektik, logik, kapitalism, varuproduktion, konkurrens, kapital, ekonomi, arbete, företag, profit, planekonomi

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Bild på Hitler i Israels ambassader, petter skriver Israels armé behöver PR-lektioner, Anders_S skriver Island: Knebent flertal for ansøgning om medlemskab, kimmuller skriver 53 eller 438 kvadrat per invånare, Björn Nilsson skriver En ny parad

Jan Guillous legalism och splittringsiver

Ont blod är spillt sedan Stoppa Matchen-demonstrationen i Malmö mot Israels krig i Gaza. Socialdemokraterna och Kommunistiska Partiet röstades ned i deras försök att splittra enhetsfronten i kampen mot staten Israels krig och apartheidpolitik. De ville utesluta de autonoma grupperna, för att själva verka som det respektabla och pålitliga alternativet inför polisen, de borgerliga ledarsidorna och TV-potatisarna i morgonsofforna. De röstades ner, och sedan dess har ivern för splittring och legalism fortsatt, precis som det gjordes efter Göteborg år 2001.

Samma oförstånd, eller ovilja, att se skillnad på meningslös skadegörelse och ett valid motstånd och försvar mot polisens övergrepp gjorde att de blev vilsna ifrån vad som verkligen skedde i Göteborg år 2001 och Malmö år 2009. Reformisternas och stalinisternas tilltro till det borgerliga rättssystemet och dess våldsapparat (polis & militär) ledde till att de för uppgifter svalde och bugade sig för den borgerliga massmedian, litade på polisledningens desinformation och blundade när ungdomar och vuxna människor misshandlades och togs ifrån deras medborgerliga fri- & rättigheter. Blundade för polisens provokationer, och situationens komplexa natur till fördel för en liberal förenklad svart-vit verklighetsuppfattning.

Legalisterna har också en tendens att själva hävda sig som ädla kritiker i ensamhet, och då särskilt mot de autonoma (ex. AFA). Dock, de som genomfört den effektivaste kritiken mot de autonomas taktik är faktiskt de autonoma själva. Så var det efter Göteborg år 2001, och så var det efter Malmö år 2009. Att legalisterna är okunniga om detta faktum konkretiseras när Guillou försöker associera det misslyckade bombattentatet mot McDonalds av en "f.d. AFA-aktivist". Det misslyckade attentatet kritiserades riktigt som kontraproduktivt och meningslöst av de autonoma, och den "f.d. AFA-aktivisten" betraktas allmänt som en förvillad knäppgök. Alltså inget som representerar de autonomas verksamhet.

Men så fungerar legalisternas resonemang kring de "autonomas" våldsamheter. Grovhuggna associationer och felaktiga faktaunderlag, kryddat med klassisk opportunistisk vilja att splittra rörelsen. Problemet med Stoppa Matchen-demonstrationen i Malmö i år var inte att det togs till militanta medel för att faktiskt försöka stoppa matchen, utan problemet var att de som tog till radikala medel inte hade med sig resten av folket som protesterade. Att de "autonoma" faktiskt brast i sin kommunikation och agerade ensamma. Och, nu syftar jag som sagt inte på den meningslösa skadeverksamheten; som utfördes av en person som hoppade på en polisbil.

Det skedde ingen utveckling till kravallverksamhet under Stoppa Matchen-demonstrationen, vilket man ibland kan fås att tro när man läser vissa rapporter om demonstrationen i de borgerliga tidningarna. Demonstrationen var alltså lugn. Betydligt lugnare än om de "autonoma" hade blivit uteslutna, vilket hade lett till att de ändå hade blivit med, eller haft en egen tillställning som ändå skulle ha blivit associerad till demonstrationen i borgarmedia. Att ha AFA och RF med i manifestationer och demonstrationen med en öppen kommunikation leder till att man undviker en okontrollerad och oönskad konfrontation. Det är alltså en medveten taktik att minska våldsamheter, inte att öka dem.

Detta är en taktik som är byggt på kunskap från tidigare erfarenheter av kravaller och demonstrationer, till skillnad från förståsigpåare som Guillou som antagligen inte deltagit i en demonstration på år några decennier, om några alls? Att stänga ute de "autonoma" är alltså kontraproduktivt. Att dessutom argumentera mot militanta medel i sig själv är talande för en legalistisk ståndpunkt, som egentligen skall vara främmande för varje radikalt element, i alla fall för grupper som kallar sig kommunister.


Bloggat: Svensson, REVO, Jinge, Björnbrum
Media: SvD
Pingat på intressant

Läs även andra bloggares åsikter om Jan Guillou, legalism, splittring, AFA, RF, autonoma, anarkister, våld, kravaller, militant, demonstration, Stoppa Matchen, Kommunistiska Partiet, socialdemokraterna, polisvåld, polis, staten, borgerligheten, media, kritik, politik, Israel, sionism, krig

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Högerns våld och vänsterns skadegörelse, Bo Myre skriver Östersund, 24/7: Fuck EU!, Jinge skriver Högern bör sopa rent, Björn Nilsson skriver “Förr växte det rovor i Sverige, …, Johan Frick skriver Nationalism till vänster?

Vänstern måste bli tuffare

Grundläggande retorik borde lära vänstern att det är bättre att höras och synas, än att vara tyst och osynlig. Har man bestämt sig att höras och synas så kan det också vara bra att gå till offensiv mot sina politiska motståndare, och inte låta apologeterna bestämma problemformuleringen och dagordningen. Svensson och Jinge har uppmärksammat en intressant artikel av Bo Rothstein, som har en tendens att slå huvudet på spiken emellanåt:

"Istället har vänsterns politiska agenda kommit att domineras av ett relativistiskt, anti-empiriskt (så kallat postmodernt) tänkande, som tar avstånd från att politik kan bedrivas genom en kombination av ideologiska visioner om ”det goda” och empiriskt baserade undersökningar om ”vad som är möjligt”. Denna vänster, i Sverige främst företrädd av skribenter inom Arena-gruppen och på Dagens Nyheters kultursida, har tagit avstånd från idén om universalism och istället kommit att omfatta vad som kan kallas identitetspolitik. Istället för en politik ”för alla” (barnbidragen!) har vänstern blivit till ett konglomerat av politiska krafter som strävar efter att uppfylla intressena hos olika identitetsgrupper, vars medlemmar uppfattar sig som förtryckta genom sin gemensamma (och marginaliserade) identitet."

Det tangerar vad jag tidigare har skrivit om arbetarrörelsen och vänstern:

"Vänstern behöver höja sin röst, så att den syns och existerar. Den "tredje vägen" förkastade vänsterns teoretiska bas, den marxistiska metoden (främst arbetsvärdeläran), och bidrog till att en stor del av vänstern tappade en teoretisk bas alternativ till den borgerliga nationalekonomin."

Vänsterekonomerna övergav värdeteorin på 90-talet utan någon som helst anledning. Konsekvensen till denna trötthet (?) bidrog till att vänstern inte hade något att stå på i sin samhällskritik, inte hade något att bygga en alternativ icke-borgerlig politik.

Nu är det bara Ohly som då och då syns i media, och då är det alltid om enskilda frågor. Som nu senast om kronprinsessans nya bostad, i form av Haga slott. Haga slott vid Brunnsviken i Solna har varit i folkets ägo, ett slott som regeringen använt för överläggningar och som bostad eller möte för representanter för andra länder som kommit på besök. Folk har dessutom haft tillgång till marken utanför slottet, som det bör i ett samhälle som åberopar någon sorts jämlikhet. Nu är det slut med detta, för nu skall landets monarki åter igen få tillgång. Överklass skall återigen ockupera slottet och stänga ute de vanliga människorna. Snacka om att ha en reaktionär regering. Så visst, det är en viktig fråga, dock något som borde vara en självklarhet för jämlikhetsförespråkare att protestera. Varför har inte Ohly hörts eller synts tidigare? Vart är alla andra vänsterpolitiker?


Bloggat: Stockholmsvänstern, Esbati, politik o poesi
Pingat på intressant

Läs även andra bloggares åsikter om vänstern, marxism, Ohly, Lars Ohly, vänsterpartiet, Haga slott, monarki, jämlikhet, folket, överklass, retorik

Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Gamla Uppsala – akut behov av klottersanering, Jinge skriver Reinfeldt och vaccinfabriken, jesper skriver Snart är vi alla terrorister!, acidtrunk skriver Fighters and Lovers Sverige lanseras, Anders_S skriver Förvirrad Neuding om monarki och LAS

Försäkringskassans jakt på svaga; ett tecken på borgerlighetens förhårdning?

Det är inte bara formella demokratiska fri- & rättigheter som är i fara. Försäkringskassans (FK) jakt på svaga personer rapporteras allt mer, och FK fälls allt mer för felaktiga beslut. Nya direktiv har intensifierat FK:s avslag till hjälp i och med att fokuset inte längre skall ligga på människans eventuella fysiska/psykiska hinder, utan istället på hur mycket människan kan lönearbeta. Bakgrunden till detta skifte ligger i en långtgående och intensiv propagandakampanj från högerdebattörer om en påstådd stor omfattning av bidragstagare och bidragsfuskare.

För samhällets utgifter ligger utgifterna i nivå med 1980-talets utgifter. I jämförelse med BNP:n så ligger utgifterna till och med lägre idag än förr. Alarmismen från borgarmedian är alltså helt enkelt fel. Om vi jämför till exempel utgifterna till hushållen som andel av BNP årtalet 2003 jämfört med 1990-talet så var det faktiskt mindre utgifter 2003. Den ständiga ökningen stämmer inte, detta trots att arbetslösheten var större 2003.

Ett annat faktum som tycks vara helt bortkommit i den borgerliga mytkampanjen är det att socialförsäkringssystemen går med stora finansiella överskott. År 2003 var överskottet 112 miljarder kronor (27 % av budgeten, eller lika som utgifterna för sjukpenningen och förtidspensionering tillsammans).

Aftonbladet rapporterar skrämmande fakta om FK idag:

"I Malmö gratulerades en anställd till sina många avslagsbeslut av sin enhetschef.

Varje år kollas handläggarnas verkningsgrad – hur mycket tid som gått i förhållande till den rekommenderade.

Och de siffrorna påverkar hur hög lön handläggaren får. "

Skall inte samhället vara till för människan, även de som behöver hjälp? Minns även den cancersjuka Ing-Britt som vägrades sjukpenning och dog som arbetssökande.

Bloggat: SKP, Gunillas blogg, Natthemligheter, Röda Malmö
Pingat på intressant

Läs även andra bloggares åsikter om bidrag, Försäkringskassan, försäkring, svaga, sjuka, bidragstagare, myt, propaganda, hetskampanj, borgerligheten, samhället, människan

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Brittan hos Max Martin, Anders_S skriver Gängkrig i Halmstad, jesper skriver Brett engagemang mot Stockholmsprogrammet, Björn Nilsson skriver Ny intervjubravad av Mohamed Omar, Kaj Raving skriver Varför är ni så höger, män?

Västvärlden överger demokratiska värden?

Varför kan man fråga sig. Man kan också fråga sig om dessa medborgerliga friheter och rättigheter reellt har existerat, om inte en omfattande övervakning och registrering av befolkningen skett hela tiden inom västvärlden. Globala övervakningssystem orkestrerat från USA och Storbritannien är sedan länge redan känt. Även Sveriges egna olagliga IB-affären och Sjukhusaffären, och nu FRA och IPRED. Vart finns människan i dessa samhällssystem?

Tidigare har det funnits ett hyckleri från borgerlighetens apologeter att storartade övervakningssystem endast kunde kopplas till andra samhällssystem, sådana som det stalinistiska DDR. Sådana villfarelser måste tyckas naivt i samtidens diskussioner, med tanke på att västvärldens brott mot demokratiska värden allt mer uppdagats för allmänheten. Kapitalets kuddprofeter kan härmed inte vara så självsäkra i sina ordsalvor om "demokratier" hit och "demokratier" dit. I själva verket har de aldrig kunnat vara det, skillnaden är väl ändå att de nu står med byxan nere i det offentliga.

Kapitalismen gav förutsättningarna för den progressiva borgerliga demokratin. Men förutsättning är inte detsamma som nödvändighet, vilket vi tragiskt börjar se tecken på.

På onsdag träffas EU:s justitieministrar i Stockholm på ett informellt möte för att diskutera det så kallade Stockholmsprogrammet. Där skall ministrarna diskutera om ett utökande av "rättslig samarbete", med fri tillgång till information om medborgarnas resor, bankaffärer och internetsurfande. Med andra ord; nästintill total övervakning av människor inom EU. Nu till onsdagen behövs alltså betydande protester mot västvärldens försök att smyga sig till en avveckling av våra få demokratiska friheter och rättigheter vi lyckats skaffa oss. På onsdag (15/7) sker en demonstration i Stockholm på Södermalmstorg kl. 17.00.

Tyvärr verkar liberalerna inom "piratrörelsen" ogilla att demonstrationen vid Södermalmstorg anordnats av migrationsaktivisterna, som HAX kallar "kravallvänster". Så har liberalerna tagit första steget till splittring av integritet och demokratirörelsen mot övervakningssamhället. Tack så jävla mycket!



Mer detaljer från HAX om vad Stockholmsprogrammet kan komma att ta upp:

* Ett utökat samarbete mellan EU och USA "in the field of freedom, security and justice".

* Nationella anti-terroristcenter i alla EU-stater, som skall rapportera in till Bryssel.

* Alla EU-stater skall dela sin underrättelseinformation med alla andra medlemsländer.

* Mer, och mer effektiv, "data-mining".

* Realtidstillgång till uppgifter om till exempel medborgarnas resor, bankaffärer, mobilpositioner, internetanvändning samt till fingeravtryck och porträtt.

* Effektiviserad övervakning genom aktiv insamling av enskilda medborgares elektroniska fotspår.

* EU-standardisering av övervakning.

* EU-harmonisering för att undanröja legala hinder för övervakning och avlyssning.

* Analys på EU-nivå av matrial från medlemsstaternas övervakning och massavlyssning.

* En utökad EU-byråkrati för övervakning, avlyssning och analys, kallad SitCen.

Bloggat: Dagens Konflikt, Kulturbloggen
Pingat på intressant

Läs även andra bloggares åsikter om västvärlden, demokrati, friheter, rättigheter, människan, kapitalism, kapitalismen, kapitalet, borgerligheten, borgarklassen, DDR, STASI, övervakning, integritet

SÄPO – propagandaministeriet för bourgeoisien del 2

Tidigare:
SÄPO – propagandaministeriet för bourgeoisien del 1

Dagens Nyheter spinner vidare på den undermåliga rapporten om "politisk extremism" från SÄPO & BRÅ. Där listas förutom AFA, RF och Djurens Befrielsefront (vad är det som säger att de är politisk vänster?) även den påstådda gruppen "Global Intifada" som blev uppmärksammad bland ivriga högerdebattörer, i samband med staten Israels massmord vid årsslutet och de bränder i Södertälje. Problemet är bara att "Global Intifada" troligtvis aldrig existerat, och om det någonsin gjorde det finns det inga tecken på att det skulle tillhöra en vänsterrörelse.

Rubriken som är satt på DN-artikeln lyder: "Extremister bakom ökat våld". Men i SÄPO & BRÅ-rapporten framgår inga uppgifter om att det "politiska våldet" skulle öka, tvärtom visar de siffror som finns att det minskar och att de autonomas våld är betydligt mindre än de högerextremas.

I DN-artikeln framgår även i en "fakta"-ruta att en grupp under namnet "Revolutionär Ungdom" tagit på sig en: "äggattack mot folkpartister i Uppsala" (min kursiv). En folkpartist får ett ägg på sig och media gormar om extremistiskt våld, vart ligger gränsen då? Annars har liberaler inte så svårt att hylla politisk äggkastning på socialister. Ett ägg på en politiker är bara hot mot "demokratin" när politikern är en högerpolitiker. Men så är det - med den hycklande borgarklassens diskreta charm.

Intressant blir det också när man lyssnar på SR:P1:s "Godmorgon världen!" (12 juli 2009) där man förutom Anna- Lena Lodenius (som talar om att de högerextrema utfört fler brott och de mest grövsta brotten, och att de flesta av de autonomas politiska åsikter delas av en majoritet av befolkningen till skillnad från de högerextremas åsikter) får lyssna på dokumentärjournalisten Christoph Anderssons, som vann Ikarospriset i år för sin dokumentär om extremhögern. Christoph menar att det är fel att jämställa de autonoma med de högerextrema genom att hänvisa till en liknande rapport som gjorts i Tyskland. I Tyskland har "föfattningsskyddet" nämligen kommit fram till att de högerextrema är ett större hot mot "demokratin" i och med att de aktivt strävar att skaffa sig representativa ställningar i kommuner och stat. De autonoma är å sin sida inte alls intresserade av det parlamentariska systemet. Han tycker att Sverige gör det för enkelt för sig med fokus på det våld som kommer ifrån dessa olika politiska rörelserna, istället bör man alltså se utifrån ett större sammanhang där de högerextrema får en helt annan karaktär i och med sina politiska ambitioner.


Bloggat: Röda Malmö, Trotten, Svensson, Kim Müller, Andrea Doria, Johan Frick
Media: AB
Pingat på intressant

Läs även andra bloggares åsikter om SÄPO, BRÅ, vänsterextremism, extremhögern, högerextremism, politik, våld, propaganda, media, höger, borgerligheten, borgarklassen, hyckleri, autonoma, vit makt

Från Konfliktportalen.se:Anders_S skriver En mördare som aldrig åker dit, Jinge skriver Vänstern på väg mot undergång?, Björn Nilsson skriver Kallas inte sådant förräderi?

SÄPO – propagandaministeriet för bourgeoisien del 1

För några dagar sedan presenterades ett samarbete mellan BRÅ (Brottsförebyggande rådet) och SÄPO (Säkerhetspolisen) i form av en rapport om ”politisk extremism”. Rapporten var beställd från den nuvarande högerregeringen för att sammanställa:

”ett kunskapsunderlag om våldsam extremism som kan ligga till grund för att utforma strategier och konkreta åtgärder för att motverka denna typ av brottslighet ” (s.5)

BRÅ skall av högerregeringen fått direktiv att: ”beskriva det preventiva arbetet på lokal nivå med att motverka våldsam extremism i Sverige samt redogöra för vilka verktyg och åtgärder som kan utvecklas för att användas till att motverka och förebygga våldsam extremism”(s.5)

SÄPO skall av högerregeringen fått direktiv att: ”beskriva hur den våldsamma extremismen ser ut i Sverige, delvis i jämförelse med andra länder och bedöma den framtida utvecklingen i vårt land.”(s.5)

Och, högern verkar glad över sitt beställningsverk som tar chansen att ta glädjeskutt och presentera sin ideologiska syn på verkligheten. Kuddprofeten Nyamko Sabuni, som är folkpartist och tillika regeringsminister för ”jämlikhet”, utbrister till Svenska Dagbladet:

”- Jag är glad att vi nu fått kartlagt att det är lika illa med de autonomas brottslighet. De har ibland bagatelliserats och beskrivits som frihetsivrare som gått för långt”

***************************

Rapportens forskningsmetod förklarar att den tagit hjälp av journalisterna Magnus Sandelin och Anna- Lena Lodenius, vilkas ”forskning” i politisk ”extremism” kritiserats för bristande kunskaper i både ämne och vetenskaplig metod. Att denna rapport öppet förklarar journalisternas bidrag bådar alltså inte gott vad gäller rapportens eventuella vetenskapliga förfarande. Sandelins bok ”Extremisterna” citeras genomgående under hela rapporten, medan Lodenius till och med är medförfattare till rapporten. Inte heller presenteras någon källkritik, som är ett måste i all vetenskaplig studie; speciellt när det handlar om källor av kritiserade journalister.

Ett annat kriterie för vetenskap är att kunna presentera förklaringar till de begrepp som används. De ”autonoma” är i rapporten ett samlingsbegrepp för:

” nätverk; Antifascistisk aktion (Afa) och Revolutionära fronten (RF) är sådana exempel […]också av kampanjer; tillfälliga projekt med syfte att kraftsamla kring en viss fråga eller händelse. Under valrörelsen 2006 uppstod exempelvis Osynliga partiet, som var en protestkampanj mot den borgerliga alliansen” (s.12)

Någon förklaring eller motivering till detta urval ges inte. Den autonoma politiska rörelsen, som SÄPO och BRÅ skall försöka bekämpa med denna rapport, består alltså av politiska nätverk och kampanjer. Vilket banbrytande arbete! Vi får också reda på att den högerextrema rörelsen använder sig av politiska nätverk och kampanjer. Vilken politisk rörelse använder sig inte av politiska nätverk och kampanjer kan man fråga sig. Moderaterna? Folkpartiet? Svenskt Näringsliv? Nätverk och kampanjer är tvärtom alfa och omega i politiken, oavsett var den kan befinna sig.

Vid ett tillfälle förklarar rapporten att det är långt ifrån alla i ”extremistmiljöerna” som begår politiska brott, och att rapporten skall fokusera på brotten (s.10). Men varför består då rapporten av en psykologisk analys av de politiska rörelserna som helhet? Varför använda sig av begreppen ”Vitmakt-miljö” och den ”autonoma miljön” om det inte är de som man skall fokusera på? Vart finns motiveringen?

Nu börjar det allt mer visa sig att rapportens författare saknar grundläggande kunskaper i metodik och vetenskaplig praktik. Med motsättningar i begrepp, bristande motiveringar, och bristande källkritik. Redan i prologen i rapporten stöter man på två fantasitexter som är skrivna som om de skulle ha skrivits av två aktivister ur respektive politisk rörelse. Fantasitexterna skall enligt rapporten bygga på ”en mängd budskap” från rörelsernas hemsidor. Vilka hemsidor de hämtat materialet presenteras inte. Inte heller någon förklaring eller motivation till varför budskapen är relevanta till rörelsen som helhet.

Fantasitexten som skall tillhöra den ”autonoma miljön” innehåller bland annat detta budskap: ”Jag accepterar inte maktens lagar, jag tror inte på demokrati. Fria val är ett skådespel”. Vad betyder då begreppet demokrati? I rapporten finner vi inte heller detta begrepp förklarat eller definierat, det skall helt enkelt vara självklart för läsaren att förstå vad författarna menar med demokrati. I verkligheten är det dock inte självklart, eftersom begreppet demokrati är brett och kan ha många olika betydelser.

I själva verket är inte de autonoma mot demokrati, utan kritiserar dagens representativa parlamentarism för bristande demokrati. Att då påstå att en autonom aktivist inte skulle tro på demokrati är inte bara märkligt rent kunskapsmässigt, utan rent av löjeväckande. Det går helt enkelt inte att påstå att en autonom aktivist är mot demokrati eftersom det endast handlar om en annan form av demokrati. Detta till skillnad från en fascistisk aktivist som faktiskt inte vill ha någon sorts form av demokrati alls. Att rapportens författare missat detta är inget annat än alarmerande.

Det verkar mer som om författarna medvetet undvikit att sätta termen demokrati i de autonomas uppfattningar om en bättre värld. Och i stället bestämt en förklaring till termen demokrati och sedan struntat i att presentera sin begreppsdefinition. Varför är inte så svårt att förstå, eftersom en ensidig förklaring av demokrati faktiskt strider mot den gängse akademiska forskningen om demokratiska samhällen (se exempelvis Robert Dahls Polyarchy som är standardverk inom statsvetenskapen). Författarna är helt enkelt medvetna om sina egna vetenskapliga brister, och försöker maskera dem. Tragikomiskt blir det när författarna försöker tvinga de autonoma att tycka illa om ”fria val”, när de egentligen vill ha mer fria val.

Hur har det kunnat bli så fel? Svaret måste ligga i att rapporten aldrig varit tänkt att fungera som ett verkligt faktaunderlag om de ”extrema miljöerna” utan endast fungera som en propagandapamflett för den nuvarande formen av borgerlig parlamentarism. Det syns även i det påstådda ”autonoma” buskapet: ” Polisen är nationalstatens väktare med uppdrag att bevara det rådande orättvisa maktförhållandet”(s.8), som de facto är definitionen av en stat, d.v.s. att en stat har våldsmonopol i form av militär och polis (se exempelvis Max Weber). Detta är inte något kontroversiellt utan fungerar som en befintlig definition inom forskningen.

Vidare förklarar rapporten att den ”autonoma miljön” drömmer om ett ”klasslöst samhälle med ett antiauktoritärt styre” (s.10). Underförstått; Ett klasslöst samhälle kan bara vara en dröm, och det borgerliga klassamhället är evigt. Även här undviker författarna att förklara att de autonoma vill ha en ökad form av demokrati, istället används termen ”antiauktoritärt styre”. De medger dock att det existerar reella skillnader mellan den ”autonoma miljön” och ”vitmakt-miljön”: ”Till skillnad mot vit makt-grupperingarna är inställningen till invandring, mångkultur och HBT-frågor positiv.” Men enligt jämlikhetsministern Nyamko finns det bara liknelser…

Rapportens författare analyserar sina svart-vita tolkningar och kommer fram till att de ”extrema miljöerna” lockar med en svart-vit världsbild. Att vitmakt-grupper inte är så insatta i vetenskaplig forskning i historia och samhälle är inte så svårt att komma fram till. Men att påstå att de autonoma förhåller sig med en svart-vit världsbild för att de kritiserar författarnas svartvita bild är ytterst tveksamt, speciellt eftersom de autonoma tangerar den humanistiska forskningen om demokrati och nationalstat.

Likheterna mellan de ”extrema miljöerna” finner rapporten i: ” frågor som antikapitalism, antiimperialism, miljö och djurrätt samt i stödet för palestiniernas sak och motståndet till Israel och USA”(s.11). Att antisemiter ogillar staten Israel är inte så svårt att förstå. Men att koppla detta till en valid politisk kritik mot staten Israels bristande demokratiska rättigheter, övergrepp, krig och massmord är minst sagt skrämmande. De flesta i Sverige kan nog stämma in i kritik mot staten Israels agerande mot sin egna arabiska befolkning och palestinierna, skall de också kopplas ihop med antisemitiska nazister?

Och, sedan när blev nazister antikapitalister? Vad är det för samhälle nazister vill ha? En feodalstat? Ett kommunistisk samhälle? Nazister är anti-liberaler, och det betyder inte att de är mot kapitalism, i själva verket är de för ett bevarande av det kapitalistiska systemet (se exempelvis Nazityskland, det fascistiska Italien, det falangistiska Spanien och Pinochets Chile). Att rapporten har stora brister, ofta skrattretande propagandiska inslag är alltså självklart, något som även SÄPO själv erkänner i rapporten: ” Säkerhetspolisens bidrag till denna rapport bygger inte på en i strikt mening vetenskaplig metod” (s.26).

Fortsättning följer.

Bloggat: Svensson1, Svensson2, Kim Müller, Andrea Doria

Media: AB

Läs även andra bloggares åsikter om SÄPO, BRÅ, extremism, autonoma, vitmakt, nazister, högerextrema, fascister, borgerligheten, bourgeoisie, propaganda, politik, ideologi, vetenskap, demokrati
Pingat på intressant

Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Kallas inte sådant förräderi?, Jinge skriver Iran och demokrati, Anders_S skriver Kapitalistdiktatur – så var vi då där igen, kamratwot skriver Allt som var mitt eget

Vad händer i Honduras?

För den som missat, så skedde det en militärkupp mot den demokratiskt valde vänsterliberala presidenten Zelaya för ett tag sedan. I reaktion har mängder av länder i Syd- & Latinamerika (ALBA), EU och förvånansvärt även USA protesterat och fördömt statskuppen i Honduras, tillsammans med ett växande folkligt uppror i landet. Nu har också den amerikanska samarbetsorganisationen OAS uteslutit Honduras.

De konservativa politikerna och militärerna i Honduras blev uppenbarligen överraskade att sin statskupp inte fick det stöd de trodde sig få, varken internationellt eller nationellt. Både höger- & vänsterregeringar världen runt fördömer och isolerar kuppmakarna. Och, här i Sverige rapporterar även högertidningar kritiska rapportage som benämner kuppen som vad det är; en militärkupp och statskupp i strid mot demokratin. Nu väntas president Zelaya återkomma tillsammans med några Sydamerikanska presidenter som stöd (troligen Ecuadors president Rafael Correa, Argentinas Cristina Kirchner och Fernando Lugo från Paraguay). Det bådar alltså gott om att militärkuppen i Honduras kommer att misslyckas; även om kuppmakarna nu försöker stoppa presidentens återkomst genom flygförbud:

"-Jag har beordrat att han inte får återvända, oavsett konsekvenserna, sade Enrique Ortez som är utsedd till utrikesminister i övergångsregeringen."

Tidigare har dock både president Zelaya och medföljande sagt att de är beredd på vilka konsekvenser som helst, även döden:

"- Honduras skulle vara en utmärkt plats att dö på. Jag är inte rädd, sade Ecuadors president Rafael Correa i en direkt utmaning av regeringen i Honduras, vilken å sin sida förklarat att ett tjugotal åtalspunkter väntar Zelaya om han återvänder."

Trots att de borgerliga tidningarna verkar ha lärt sig att inte stödja statskupper mot demokratiskt valda vänsterpolitiker, som varit fallet med försöket att störta president Chavez i Venezuela, så finns det ändock några högerdebattörer som envisas att försvara statskuppers störtande av demokratiskt valda ledare. En av dessa är inte så förvånande en skräpskribent på DN:s ledarsida, Håkan Boström:

"Chavez närmast autokratiska ställning har säkerligen inspirerat Zelaya i hans försök att stärka presidentmakten. Men just exemplet Chavez bidrog troligen också till den honduranske presidenten snöpliga slut [...] Hugo Chavez maktfullkomliga styre leder närmast tankarna till Putins Ryssland, med statskontrollerade medier och domstolar. En despoti har helt enkelt ersatts med en annan."

Högerdebattörer som Boström tycker inte om Chavez med milda ordalag, och har en märklig syn på störtande av demokratiskt valda presidenter. Ty störtandet av den demokratiskt valde Zelaya, och omfattande repression mot ett protesterande folk, är enligt Boström blott ett "snörpligt slut". Och, Böströms analys om varför det fick ett "snörpligt slut" i Honduras var naturligtvis bara Chavez fel, "troligen". Det bästa är naturligtvis att försöka dra blickarna ifrån Honduras till Chavez i Venezuela - borgarapologeternas och de liberala kuddprofeternas största hatobjekt, på det sättet slipper vi liksom bry oss om att högern kuppar i Honduras och att högerdebattörer i Sverige försvarar det.

En annan skräpskribent är Sydsvenskans Henrik Jönsson. Om hans ideologiska manipulationer och lögner har Erik Svensson redan effektivt kommenterat på Second Opinion:

"När Henrik Jönsson ska beskriva omvärldens reaktion faller han dock in i de vanliga borgerliga klichébilderna av Venezuelas president Hugo Chávez och samarbetsorganisationen ALBA ("Det Bolivarianska Alternativet för Latinemarika"). Den demokratiskt valde Chávez kallas för "auktoritär" utan att Jönsson motiverar detta närmare. Det är märkligt att en såpass politiserad och värdeladdad term som "auktoritär" används som om det vore en beskrivande term, och ingen motivering ges för detta epitet. Med tanke på att det under Hugo Chávez tid som president hållits flera demokratiska val och folkomröstningar än under någon annan venezolansk presidents historia så förefaller beteckningen "auktoritär" vara något egendomligt vald. Är Chávez mer "auktoritär" än någon annan ledare i Latinamerika och vad krävs för att han inte ska få denna beteckning? Hur kan man använda en sådan här term om Chávez när man samtidigt vet att det finns en livaktig opposition i Venezuela som är mycket kritisk mot Chávez och som regelbundet, och utan inskränkningar, tillåts jämföra denne med Adolf Hitler? Majoriteten av medierna i Venezuela är privatägda och de flesta kontrolleras av högeroppositionen."

Betänk även Håkan Boström desperata försök att få Chavez att bli "despot" genom att jämföra Putins Ryssland och dess statskontrollerande medier. I själva verket består den förkrossande majoriteten av media i Venezuela av privatägda högermoguler som bara älskar att vältra sig i sitt klasshat mot Chavez.


Uppdatering: Nu rapporterar DN att kuppmakarna stängt flygplatsen där presidenten har tänkt att återkomma till. Jorge Capelán på MANA:s hemsida rapporterar kontinuerligt från Honduras, och rapporterar bland annat om massiv stöd-demonstrationer till presidentens återkomst och att presidenten har klivit på planet mot Honduras. Tidningen Flamman har en korrespondent på plats i Honduras som rapporterar (skrivet 090702): "Femtusen demonstranter som har kontrollerat fyra centrala kvarter i staden San Pedro Sula, Honduras näst största stad och industriella centrum, attackerades i dag av flera hundra armésoldater och militariserad polis. Ett 50-tal demonstranter arresterades och ett 20-tal skadades i konfrontationerna, meddelar organisatörerna"


Bloggat: Frasse1, Frasse2, Frasse3, Röda Malmö, Paolo, Esbati, Svensson
Pingat på intressant

Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, Venezuela, demokrati, statskupp, militärkupp, kupp, politik, media, högerdebattörer, skribenter, apologeter

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Jan Guillou och Åsa Linderborg om skolan, Björn Nilsson skriver Att jaga spöken eller ubåtar?, Jinge skriver Reinfeldt och Pseudodalen

Den falska demokratin och åsiktsregistrering

Sveriges säkerhetspolis rapporteras nu kontakta personer som på något sätt skulle kunna kopplas till eventuell politisk aktivitet i och med Sveriges ordförandeskap i EU framöver. Från åsiktsregistrerarna i SÄPO heter det att de vill skaffa informatörer. Går det inte att kontakta vänsterpersoner, så har de tydligen enligt McCarthyistiskt manér kontaktat personers vänner, och i sin tur vänners vänner. Till och med släktingar och grannar. Detta leder alltså till att SÄPO har tillgång till ett register över politiskt aktiva personer, deras vänner och deras släktingar.

Svensson rapporterar:

"Utöver breven har man också ringt till en del aktivister och framfört olika önskemål. Vid sådna här kontakter i samband med Göteborg så erbjöd Säpo ofta pengar för att man skulle bli angivare åt dem. Denna gång verkar det mera som om man kört med. Man har pratat med överordnade på arbetsplatser och likande för att baktala personer man vill få som tjallare. Man har i samtal och på telefon hotat människor med att se till att de inte kan få några jobb inom det område de utbildar och utbildat sig. Den senare typen av hot har också framförts direkt till aktivister som utan synbar anledning stoppats av poliser på gatorna i Göteborg och tryckts upp mot väggen."

Åsiktsregistrering av politiskt aktiva medborgare hör definitivt inte till ett reellt demokratiskt samhälle, som värnar om människors friheter och rättigheter. Att SÄPO dessutom trakasserar och hotar de personer som finns i deras olagliga åsiktsregister är ännu ett steg alarmerande. Tyvärr är det dock inte särskilt överraskande att polisen och säkerhetspolisen registrerar medborgares åsikter och utövar hot, trakasserier och våld. Det är helt enkelt deras funktion i vårt borgerliga klassamhälle. De är statens våldsutövare, och staten behöver den funktionen för att statuera sin makt och position.

Minns IB-affären!
Minns Sjukhusaffären 1975!

Och, liksom Svensson påpekar, så skall man naturligtvis inte kontakta, prata eller möta med någon kontaktperson från SÄPO.

Bloggat: Mullvaden, Badlands Hyena
Media: GP, DN, Dagen, SR-Ekot
Läs även andra bloggares åsikter om SÄPO, diktatur, demokrati, rättigheter, friheter, åsikt, åsiktsregistrering, hot, trakasserier, våld, polis, Sverige, vänsteraktivister, demonstrationer, politik
Pingat på intressant

Debattartikel i Clarté om maoist-stalinismen inom DFFG

Idag kom det andra årsnummret av Clarté med posten, en av de kvalitativt bästa intellektuella tidskrifterna med vänsterprägel i landet, dock med ett tvivelaktigt bagage från den svenska maoiströrelsen. Kvalitén är dock hög, liksom taket i diskussionerna vilket fick mig för några år sedan att bli medlem i Clartéförbundet och regelbunden prenumerant på tidskriften. På senare tid har man i tidningen kunnat läsa intressanta kritiska texter till stalinismen och Stalin, något som är av högsta vikt för en vänster som vill froda och leva. En kritik som tangerar mycket av det jag själv skrivit här på min blogg; att stalinismen inte var nödvändig för Sovjetunionen, och att stalinismen istället var orsaken till dess dekadens och fall.

I detta nummer har jag med en debattartikel som svarar Åke Kilanders debattartikel i förrförra numret, som behandlade kritiken mot hans bok ”Vietnam var nära” om De Förenade FNL-grupperna i landet. Tyvärr fick en stor del av min artikel inte plats, varpå mycket av resonemanget föll bort, men kärnan av min kritik står ändock kvar; att Kilander inte bemöter substansen i kritiken och därmed undviker en viktig diskussion om hur ett frontarbete skall och bör utformas.

De Förenade FNL-grupperna (DFFG) är ett av de mest tänkvärda ämnena i vår moderna historia, speciellt för oss som instämmer i Immanuel Kants och Karl Marx uppfattning att människan har möjlighet att lära av historien. Då kan vi nämligen göra kritiska analyser och dra slutsatser för nutida och framtida solidaritetsrörelser. Men detta förutsätter naturligtvis att kritiken bemöts på ett sakligt och hederligt sätt, och inte viftas bort med en enkel handviftning, utan reflektion eller distans.

I mitt svar tog jag upp två exempel på konkreta fall inom DFFG som faller inom ett maoist-stalinistiskt förfarande.

1. Förtalskampanjen i och med Uppsala FNL-grupps utestängning av trotskister.

2. DFFG-ledningens försök till att anamma den maoistiska förståelsen av "socialimperialism" och "statskapitalism", som kritik av Sovjetunionen.

I sitt svar slingrar sig Kilander som vanligt ifrån diskussionen genom att åbäka sig i petitesser, som när han lakoniskt påstår att underlaget i kritiken består av att jag (och andra): "etiketterar DFFG eller någon grupp som "maoist-stalinistisk"". En föreställning som upprepas görs dock inte till mer sanning, och Kilander älskar att upprepa sig istället för att utveckla sina resonemang. Mitt svar var i själva verket ett försök att påvisa några konkreta orsaker till varför man kan etikettera DFFG som maoistisk-stalinistisk. Detta just därför att Kilander konsekvent blundat för de konkreta underlagen och istället låtsas om att kritiken handlar om "Guilt by association"-argument och simpel etikettering. Återigen upprepar sig alltså Kilander i sin ideologiska ögonbindel.

När han skall bemöta mina konkreta exempel visar han dock på en förvånansvärd öppenhet för sina anti-trotskistiska fördomar, som: "flera FNL-grupper hade dåliga erfarenheter av trotskisters arbete i fronten", och "de uteslutningar eller hindrade inval som ägde rum grundades på aktivisternas praktiska agerande och inte på deras åsikter". Tydligen förstår inte Kilander vad Guilt by association betyder eftersom han i ena stunden slungar det mot sina motståndare och i andra stunden använder det som argument. Hur kan hindrandet av inval av trotskister bygga på "erfarenheter" när det inte finns någon enhetlig "trotisktisk" linje vad gäller Vietnam-solidariteten? Dessutom, så är själva förekomsten av stalinistiska lögner om "trotskismen" i DFFG-publikationer ett konkret bevis i sig själv, det är inte något som kan sopas under mattan. Inte något som kan förnekas genom att DFFG inte formellt tog till sig lögnerna i sina stadgar och program.

Kilander försöker få det som om de uteslutningar och utestängningar av trotskister, som faktiskt skedde, skulle bygga på valida "erfarenheter" i de enskilda FNL-grupperna. Han misslyckas dock att påvisa varför detta inte skulle betyda att DFFG skulle vara maoistiskt-stalinistiskt, istället lyckas Kilander atomisera den konkreta funktion DFFG hade ifrån sin formella struktur. Trotskisterna, som inte hade någon enhetlig syn på solidaritetsrörelsen, visade sig vara en stor del av Vietnamrörelsen i Europa och i USA. Tydligen är erfarenheten av trotiskter i den internationella Vietnamrörelsen en positiv erfarenhet, speciellt med tanke på att rörelsen i USA lyckades mobilisera ett sådant stort motstånd att det bidrog till att USA drog sig tillbaka.

Här i Sverige fortsatte en utveckling av maoisternas egna version av enhetsfronten till ett närmande av Socialdemokratin och den kapitalistiska staten, tills den tillslut tynade bort i intet av inre motsättningar. Kilander analyserar närmandet dock som en sann ideologisk skapare med att det var Socialdemokratin och den borgerliga staten som närmade sig DFFG.


Läs även andra bloggares åsikter om DFFG, Vietnam, Vietnamrörelsen, Åke Kilander, trotskismen, Clarté, maoism, stalinism, historia, imperialism, USA
Pingat på intressant

Émile Zola - Thérèse Raquin

Émile Zola var den 1800-tals författare som myntade naturalismen, som en logisk fortsättning på realismen. Georg Lukács skrev:

"Naturalismens omedelbarhet framställer världen så som den direkt framträder i de skildrade figurernas upplevelser. För att nå fram till en fullständig äkthet går den naturalistiske författaren varken innehållsligt eller formellt utöver sina gestalters horisont; deras horisont är tillika."

Zola ville skapa en vetenskaplig form av litteratur, där författaren stegvis genom observation och analys bygger upp sin konst. Inte så sällan stöter man på Zolas egna beskrivning av naturalismen som en följd eller fortsättning av realismen. Problemet är dock att naturalismen i sig själv innehåller en brytning mot realismens hänsyn till den historiska, mänskliga, utvecklingen. Naturalismens kärna ligger istället i en deterministisk mekanik, där människorna styrs av arv och miljö. Och, det var detta Zola ville beskriva i sin genombrottsbok Thérèse Raquin.

Karaktärerna i boken; modern Mme Raquin, sonen Camille, hans kusin Thérèse och vännen Laurent har alla gemensamt i att vara slavar inför sin irrationalitet, ärvt från blod och miljö. Ständigt drivs de av sina känslor som är frånkopplade deras förnuft, ständigt närvarande är denna dualistiska uppdelning av världen:

"Hans ånger var enbart fysiskt betingad. Det var bara hans kropp, hans irriterade nerver och hans skälvande kött som var rädda för den dränkte. Hans samvete befattade sig inte det minsta med hans fasa, han ångrade inte ett dugg att han hade mördat Camille.(Bokförlaget Prisma, s.124)"

Världen och verkligheten fungerar dock inte så, enligt ett mekaniskt och deterministiskt schema, utan människans vilja har en dialektisk närvaro i den historiska utvecklingen. Människan blir alltså frånvarande i den naturalistiska litteraturen. Även Maxim Gorkij varnade för det naturalistiska självbedrägeriet att tolka i eviga strukturlagar, ty det leder till att man förbiser lagar som är historiskt betingade och i längden till:

"att kapitalismens allmänna utvecklingslagar i denna litteratur framträder, inte som historiskt betingade, endast för den borgerliga epoken gällande lagar, utan som eviga strukturlagar för livet överhuvud taget"

Thérèse tvingas mer eller mindre att gifta sig med sin kusin Camille, som sedan barnsben varit sjuk och svag. Omständigheten leder till att Thérèse gror ett hat mot Camille och Mm Raquin, vilket driver henne till Camilles falska och egoistiska vän Laurent som älskare. Det slutar med att de båda älskande mördar Camille, vars dåd de genom hela boken sedan försöker tackla känslomässigt. Berättelsen är en-spårig utifrån en allvetande berättarröst, kryddat med miljöbeskrivningar och känslostämmningar. Jag kan anta att den underliggande spänningen och de grafiska sexuella scenerna har bidragit till bokens spridning, det gör att boken får en känsla av modern deckarlitteratur över sig. Men något klassiskt verk logiskt härkommen från realismen kan inte påstås, ty människorna är inte närvarande i Zolas litteratur, blott deterministiska köttdockor drivna av yttre omständigheter. Ett typexempel på den borgerliga litterära fetischeringen; att relationer i samhället mystifieras mellan ting och inte mellan människor.

Jag kan dock rekommendera den, eftersom den räknas till mänsklighetens kulturarv, och som en av naturalismens standardverk fungerar den som ett utmärkt exemplar att förstå naturalismens plats i den litterära konsthistorien - som en motsats till realismen och som en katalysator till den moderna symboliken och surrealismen.


Läs även andra bloggares åsikter om Émile Zola, Zola, Thérèse Raquin, naturalism, realism, dualism, fetischism, borgerligheten, litteratur, determinism, historia, samhälle, konst, människan
Pingat på intressant

Från Konfliktportalen.se: andread0ria skriver Apartheid, anyone?, Anders_S skriver Israels rasistiska bostadsminister, Luddigt och Logiskt i Politiken skriver Ny debattartikel, cappuccinosocialist skriver Min vän Bresson, Björn Nilsson skriver Mot kuppen i Honduras

Vackert