
En av de hegemoniska myterna kring Lenin och bolsjevikerna är påståendet att Oktoberrevolutionen var en statskupp orkestrerat av en liten sluten mängd personer. Underförstått att Oktoberrevolutionen egentligen inte hade med sig massorna i sitt störtande av makten. Detta påstående kan läsas i den svenska och brittiska Nationalencyklopedin, och i vissa dåligt skrivna skolböcker för högstadiet och gymnasiet (exempelvis elevboken ”Levande historia” på förlaget Natur och kultur, år 2003 av förf. Kaj & Lars Hildingson).
Varför bry sig om en historisk händelse som skedde år 1917? Det enkla svaret på den frågan är att det handlar om en nödvändighet att bekämpa historieförfalskningar, men också intellektuell hederlighet.
Påståendet är för det första märkligt på många sätt eftersom begreppen statskupp och revolution måste förklaras, eftersom dess innebörd kan variera beroende på vilken ontologisk teori som författaren förhåller sig med. En intressant frågeställning är om det över huvudtaget är möjligt att göra en omvälvande och genomgripande samhällförändring (revolution) om man inte störtar den befintliga statsmakten? Bör inte statskupp alltid föregripa revolution? Och stämmer det att bolsjevikerna var få? Var Oktoberrevolutionen ett resultat av en konspiration?
Nej, i själva verket hade bolsjevikerna ett starkt folkligt stöd efter att den borgerliga provisoriska regeringen, som etablerades efter Februarirevolutionen, misslyckats med att upprätthålla sitt stöd bland allmänheten. Det var inte bara den provisoriska regeringen som tappade folkligt stöd, utan den reformistiska exekutivkommittén inom arbetarråden tappade också förtroendet på grund av den gav sitt stöd till regeringen. Detta ledde tillsammans med aktivt arbetardemokratiskt arbete mellan april och september till att bolsjevikerna fick majoritet i arbetarråden.
Ibland förekommer det en hänvisning till bolsjevikernas fick minoritet i valet, men det var valet på junikongressen och före Kornilovs misslyckade militärkupp.
Det folkliga stödet lyckades bolsjevikerna med genom vanlig opinionsarbete, och som sagt; genom att den provisoriska regeringen, med premiärminister Kerenskij i spetsen, misskrediterade sig genom att kontinuerligt skjuta fram de folkliga kraven, återinförde dödsstraff och arméns sammanhållning med general Kornilov till generalstabens ledare. Den man som senare vände sig mot Kerenskij i ett försök till militärkupp, men som misslyckades p.g.a. att bolsjevikerna kom till undsättning. Valet stod alltså inte mellan revolution och ”demokrati”, utan mellan revolution och militärdiktatur.
I slutet av oktober sammanträdde den nationella rådskongressen, som skulle ta det slutgiltiga beslutet om att fullborda revolutionen under parollen ”All makt åt sovjeterna!”: ” Av 650 delegater kontrollerade det reformistiska blocket (högermensjevikerna och SRarna) mindre än 100. Bolsjevikerna hade å sin sida absolut majoritet med omkring 390 delegater. Till dem anslöt sig vänstermensjevikerna och vänsterSRarna. Reformisterna, en minoritet, lämnade kongressen och gick över till kontrarevolutionen. Arbetarråden valde en ny exekutivkommitté – ett verkligt lagstiftande organ för den nya sovjetmakten – på pluralistisk grundval: 67 bolsjeviker, 29 vänsterSRare, och 20 platser till olika revolutionära grupper.” (E. Mandel, ”Oktoberrevolutionen – statskupp eller en revolution?”)
De otaliga historiska källorna som faktiskt existerar både från bolsjevikiska motståndare och sympatisörer hänvisar till bolsjevikernas breda stöd bland massorna, här är några källor som Mandel beskriver som motståndare till bolsjevikerna:
”[…] bolsjevikerna arbetade envist och oavbrutet. De fanns bland massorna, på fabrikerna, varje dag utan avbrott. Tiotals små och stora talare talade i Petrograd, på fabrikerna och kasernerna, varenda välsignade dag. För massorna hade de blivit deras folk, eftersom de alltid fanns där, och tog ledningen i detaljfrågor såväl som fabrikens eller kasernens allra viktigaste frågor. De hade blivit det enda hoppet, om bara därför att de var ett med massorna, de var flitiga med löften och vackra om än enkla sagor. Massorna levde och andades med bolsjevikerna. De var i händerna på Lenins och Trotskijs parti...Att tala om militära sammansvärjningar istället för ett nationellt uppror, när partiet följdes av folkets överväldigande majoritet, när partiet faktiskt redan hade erövrat den verkliga makten och auktoriteten, var helt klart absurt” (N. N. Suchanov, The Russian Revolution 1917, volym II, Oxford 1955, s 528 och 579)
”Bolsjevikerna var i majoritet i deputeraderåden i nästan samtliga stora industricentra och även i de flesta soldatdeputerades råd i garnisonsstäderna” (O. Anweiler, Les Soviets en Russie 1905-1921, Paris 1971, s 231)
”För det första var bolsjeviseringen ett resultat av massornas radikalisering, och följaktligen uttryck för en demokratisk vilja […]
Massornas radikalisering förklaras tillräckligt av regeringens ineffektiva politik (med socialistiskt deltagande sedan maj), som under nödvändighetens täckmantel tog initiativ till försoningsåtgärder mellan de härskande och de folkliga klasserna. Långt från att förändra den rådande ordningen, så förlängde förhandlingarna den […]
Från och med då pyrde missnöjet i städerna och armén. Dessutom gynnades de som ända från början hade motarbetat själva principen om klassamarbete, och bland dessa de mest oförsonliga motståndarna, det vill säga bolsjevikerna från Lenins tendens. Arbetarna krävde mindre omänskliga arbetsförhållanden. Det var de besuttna klassernas brutala eller sluga förkastande av detta som ledde till fabriksockupationer, beslagtagande av ägarna, och sedan, efter oktober, hämnd mot borgarklassen […]
Denna rörelse hade en folklig grund vars organisationsformer har beskrivits. Rädslan för förtrycket och ilskan mot de förrädiska ledarna räckte för att förklara kommittéernas i grunden absolutistiska inställning[!]. Den uppstod när de deltog i den rörelse som ledde fram till oktober, och det var inte bolsjevikernas absolutism utan i solidaritet med den rörelse de ledde” (M. Ferro, Des soviets au communisme bureaucratique, Paris 1980, s 139-40, 164)
”[massorna började] ... allt oftare uttrycka sitt missnöje och sin otålighet med överilade rörelser, och vände sig slutligen […] till kommunismen […] Den ena strejken följde på den andra. Arbetarna försökte besvara de snabbt ökande levnadsomkostnaderna med löneförhöjningar. Men i och med papperspengarnas ständigt sjunkande värde misslyckades alla deras ansträngningar. Kommunisterna lanserade i sina egna led parollen om ”arbetarkontroll” och gav dem rådet att själva ta över skötseln av fabrikerna, för att stoppa kapitalisternas ”sabotage”. Samtidigt började bönderna ta över de stora egendomarna, jaga ut godsägarna och sätta eld på herrgårdsbyggnaderna av rädsla för att egendomarna skulle undfly dem mellan denna tidpunkt och sammankallandet av den konstituerande församlingen” (Dan, i MartovDan, Geschichte der russischen Sozialdemokratie, Berlin 1926, s 300-01)
”Massorna betraktade sovjetmakten, snarare än partiprogrammen eller den konstituerande församlingen, som lösningen på sina problem, och det var bara bolsjevikerna som verkligen identifierades med sovjetmakten […] Partiet befann sig nu i en position där det kunde rida på den folkliga vågen till makten” (B Williams, The Russian Revolution 1917-1921, London 1987, s 38, 39)
Bolsjevikpartiet visade sig även vara det minst byråkratiska partiet i världshistorien (av 250 000 till 300 000 medlemmar var knappt 700 heltidsanställda funktionärer), och partiets sammansättning yrkade öppen och demokratisk diskussion om vilka ämnen som helst; ett tydligt exempel på denna öppna yttrandefrihet var när partiet av de 14 personer som utsåg som representanter till den andra sovjetkongressen inkluderade 6 som var mot upproret.
Oktoberrevolutionen var alltså inte någon konspiration av ett fåtal bolsjeviker, utan ett resultat av en bred massrörelse.
Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Lenin, bolsjevism, bolsjevikerna, Oktoberrevolutionen, revolution, statskupp, konspiration, Sovjetunionen, sovjet, historia, historieförfalskning
Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Och döden är min winning, kimmuller skriver Reclaim Rosengård – arrangörernas egna ord, Björn Nilsson skriver Frikopplat från globaliseringen? – Knappast., Krastavac skriver En arbetsdag, boladefogo skriver 80-talets återkomst i Honduras, kamratwot skriver En idiots uppgång och fall


