Sidor

tisdagen den 29:e september 2009

Tolgfors krigshets till rättning i ledet

Den borgerliga försvarsministern Sten Tolgfors förklarar på ett synnerligt arrogant sätt att man minsann inte tänker avsluta sitt kolonialkrig i Afghanistan under superstaten USA:s ledning. Istället tänker Tolgfors fortsätta det imperialistiska korståget med att öka de svenska ockupanterna. Det är märkligt att Tolgfors krigshets just kommer vid detta tillfälle när han skall leda "EU:s försvarsministrar i en diskussion om det allt värre läget i landet".

Ty den senaste massakern utförd av ockupationen i Afghanistan har lett till proteststorm i Tyskland, där det i debatten hörts ledande politiker som yrkat om tillbakadragning av de tyska ockupationssoldaterna. Massakern skedde i början av september när en grupp talibaner kapade två tankbilar, som var på väg till Natos ockupationsstyrkor cirka tio kilometer söder om staden Kunduz. När talibanerna kort därefter försökte ta sig över en flod fastande en av bilarna, varpå talibanerna försökte tömma bilen på bränslet. Under tiden hade ryktet spridit sig runt den urfattiga befolkningen om att det här gick att skaffa sig gratis bränsle, varpå en folkmassa började samlas kring bilen vid floden.

Under tiden detta skedde hade kapningen rapporterats till Nato Air Command, och vid natten anlände några F-15E Strike Eagles som avfyrade två 500-poundbomber (227 kilo) som styrdes till målet på sedvanlig elektronisk väg. Denna elektroniska metod kräver att det i området fanns en NATO/Isaf-styrka som kunde peka ut målet, vilket alltså betyder att man var fullt medveten om den civila folkmassan kring bilen.

Afghanska nyhetsbyråer (se Pajhwok Afghan News) rapporterar att cirka 150 människor brändes ihjäl i denna massaker. Invånare i området raporterade att talibanerna redan hade lämnat bilen vid tillfället och att bara civila skall ha dött. En av invånare som förlorade båda sina söner i massakern förklarade att det var fattigdomen som drev folk till området. Liknande massakrar har skett (Panjwayi den 24 oktober år 2006 och i Hyderabad i Helmand i juni år 2007), men då har ockupationen lyckats tysta ned det. Nu var det, enligt professorn Marc W Herold, bara en tillfällighet som gjorde att massakern fick utrymme i massmedia, som berodde på det stora antalet döda och att det skedde på en plats som gjorde det svårt för NATO/Isaf att dölja den.

Denna massaker har alltså fått stora konsekvenser i debatten i Europa. Och nu yrkar den svenske krigsagitören Tolgfors för rättning i ledet bland EU:s försvarsministrar. Är det en tillfällighet? Skulle inte tro det. Det här är helt enkelt Tolgfors sätt att propagera för ett fortsatt europeiskt krig i Afghanistan, och påverka debatten. Som konsekvens kan vi se ökad misär för det afghanska folket, och fortsatta massakrer på civila människor.



Bloggat: Jinge, Röda Malmö, Claes K

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

lördagen den 26:e september 2009

Rösta mot PTS-domänförbudet – innan det blir flera förbud

PTS (Post- och Telestyrelsen) har underrättat .SE om att ordet "bank" ska skyddas i svenska domännamn. Namnbank skriver:
"Bakgrunden till Post- och Telestyrelsens, PTS beslut verkar vara att en svensk bank inte haft framgång vid ett tvistelösningsförfarande (ATF) där det inte fanns tillräcklig likhet med det aktuella domännamnet.

Därefter har frågan om förbud för ”bank” i domännamn drivits vidare av banken i media och även av Finansinspektionen, FI och branschorganisationen Bankföreningen, som bl.a. sitter i toppdomänadministratören .SE:s styrelse och hotat med utträde om inte .SE följer föreningens ståndpunkt."

Ska vi i Sverige alltså ännu en gång gå i bräschen för inskränkning i medborgerliga friheter på nätet? Passa på att skriva under protestlistan på namnbanken:
"SVERIGE bör inte, ensamt i Västeuropa, börja låta storföretag och särintressen förbjuda adresser på internet."
Inget land borde låta företag och särintressen förbjuda adresser på internet.


Bloggstormningen: Internet Sweden, loopia, Keep on Balping, Scaber Nestor, blogg-ahlund, Patrik Nordelind, Xor, Sanningen som jag ser den, Mmn-o, digital kommunikation, HAX, Yvonnes bärbara blogg, tankar om webutveckling, storstadspojken, Hedengren, Mymlan, Klibbnisse, Skottet, Kverulant och många fler.

Media: VA, Realtid


Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Kapitalism ser öppenhet som ett problem

Det är inte något omoraliskt i att vårt kapitalistiska system betraktar demokratiska fri & rättigheter som ett problem. Det är inte heller ett problem som bottnar i ruttna aktörer, så som våra liberala debattörer vilseleds att tro. Problemet bottnar i systemets struktur, d.v.s. i kapitalismens immanenta lagar. Ty kapitalismen drivs av konkurrensen mellan aktörer på en marknad, där profitjagandet är nödvändigt för att inte slås ut i konkurs.

Därför är det viktigt för aktören (företaget) att skydda all information och forskning inom företaget, så att inte andra företag kan använda den. Då riskerar företaget helt enkelt att slås ut av det andra företaget. Det är därför vårt nuvarande system lägger ner oerhört med resurser i patentsystem. På grund av denna inneboende slutenhet inom kapitalismen är det naturligt att många av dagens företagsledare oroar sig för de så kallade sociala medierna som Facebook, Twitter, och bloggar:
"Chefer över hela Europa oroar sig för att fenomenet ska göra de anställda mindre produktiva och att hemlig information ska läcka ut"
I en demokratisk, planbaserad, ekonomi hade istället denna öppenhet mellan arbetare varit en fördel. Inga resurser hade slösat på patentverk eller dubbelforskning, och en gemensam kommunikation hade upplyfts som en nödvändighet istället som något problematiskt. Ett uppenbart tecken på att kapitalismen har framtiden emot sig.


Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Torbjörn Tännsjö går vilse om könsidentitet

Liberalismens dikotomiska världsbild är tyvärr allt för utbredd i samhällsdebatten idag. Verklighetens kontext atomiseras i sina beståndsdelar och kateogoriseras därav. Just Tännsjö är en av våra mest intressanta filosofer p.g.a. hans radikala konsekvensetik. Han är alltså inte liberal, utan ser maximering av lycka som ledstjärna, istället för en egoistisk sådan. Tidigare har man bland annat kunnat lyssna på hans briljanta sågning i SR:s "Filosofiska rummet" av den liberala allmänhumanistiska och den konservativa förvanskningen av begreppet solidaritet. Men igår hade Tännsjö en kritisk debattartikel riktad mot "queerteorin", som han beskriver som följande:
"Queerteorin ser valet av kön som inte bara något nödvändigt, som något vi inte kommer ifrån, utan också som något önskvärt. Vi frigörs då vi får möjlighet att välja våra sexuella attribut."
Tännsjös tankefel ligger ironiskt i hans val av formulering, och känslan jag fick när jag läste artikeln från början till slut var att författaren absolut inte kunnat vara Tännsjö. Texten är full av upprepade logiska fel, som förhoppningsvis kommer ifrån en underliggande brist på kunskap i queerteori. Men det är just det som sätter tvivel, eftersom även jag som inte alls gått någon queerteoretisk kurs eller är särskilt beläst i ämnet vet att formuleringen "valet av kön" är problematisk eftersom det inte handlar om något val, utan om identitet. Transsexuella personer har inte en fredagsmorgon gnuggat sina tankeknölar och ställt sig frågan: "Hmm... vilken könsidentitet skulle jag vilja ha?". Tvärtom är det ett immanent problem för personen, inte något val som personen kan få för sig att göra. Utan det handlar om en befintlig diskrepans mellan kroppens attribut och dess förhållande till samhällets normer.

Istället uppfattar jag queerteorin som emancipatorisk bortom förtryckande könsroller; att vi helt enkelt borde röra oss ifrån de dikotomiska identiteterna av könsidentitet. När det gäller just transsexualitet kan jag hålla med liberalen Hanna Wagenius förklaring, att det handlar om en person som anser sig fått fel biologiskt kön. Vad som sägs vara nödvändigt i queerteorin är inte att varje människa borde få möjlighet och lika förutsättning att välja könsidentitet, utan att varje människa måste få denna möjlighet och förutsättning att få sin könsidentitet bekräftad utanför de dikotomiska ramarna. Det handlar alltså inte om att välja, utan om frihet för en redan befintlig identitet.

Tännsjö går därmed vilse genom att han valt fel formulering. Vad som ligger bakom Tännsjös formulering är svårt att analysera. Det kan vara ett ärligt misstag, eller en underliggande kritik mot transexualiteten i sig själv. Det får vi tyvärr inte något tydligt svar på i artikeln, trots uppenbara nedsättande formuleringar som att transexuella mäns "besatthet" av att bli kvinnor.

Artikeln är ologisk och otydlig, vilket inte minst poängteras av Tännsjö själv genom att på frågan om vi skulle bli lyckligare om vi tvingas välja kön svarar att han "är osäker". Det är ett fegt och ohederligt svar, och går stick i stäv mot hans tidigare filosofiska diskussioner. Det här är sannerligen olikt Tännsjö. Men själva resonemanget är logiskt korrekt om man bortser ifrån den felaktiga premissen, ty låter vi leka med tanken att det verkligen handlar om att välja könsidentitet då har Tännsjö rätt i att det kan påverka vår lycka. Då det skulle innebära fler val för oss att göra, och därmed ångest. Men premissen är fel, och därmed fallerar hela resonemanget i ett logiskt felslut.

Tännsjö har tidigare kommit med tvivelaktiga uttalanden och analyser, men det har kunnat härledas till en öppen konsekvensteori eller med andra ord utilitarism. Den här debattartikeln tyder dock på att problemet med Tännsjö inte ligger i hans ulititarism som så mycket av våra nyliberaler älskar att hata, utan i hur han tolkar och formulerar sina premisser. Det kanske är dags för mig att omvärdera Tännsjö, trots sina ibland briljanta resonemang.


PS:
Den samtida kritiken mot identitetspolitik har dock rätt i problematiken i den ensidiga fokuseringen på just identitetspolitiska frågor. När vänsterekonomerna i onödan övergav Marx på nittiotalet hängav sig den etablerade vänstern åt att fly in i identitetsfrågor som feminism och hbt-frågor. Men problemet ligger inte i att kämpa för ett jämlikt och jämställt samhälle, utan problemet ligger i just ensidigheten. Det botas inte genom att byta ut ensidigheten till någon annan ensidighet, som att övergiva kampen för ett jämställt samhälle. Marx ville emancipera människan, som totalitet och som individ.


Bloggat: Projo, Niklas Hellgren, HBT-Sossen

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

tisdagen den 22:e september 2009

Död åt ockupanterna!

The Daily Show hade ett skämt häromdagen som drev med USA:s hybris. Ty, USA krigar i ett land (Afghanistan) som inget imperium i mänsklighetens historia lyckats vinna; varken Djingis Khan, Alexander den store eller Sovjetunionen. Inte nog med att den svarta ironin är uppenbar så ligger det även tragikomik i krigspropagandan. Ty, Afghanistans "demokratiska" system har idag lett till ett skämt i sig med utbredd korruption och valfusk. För att inte tala om att motståndsrörelsen kontrollerar stora delar av landet.

Nu rapporterar tidningarna att kriget i Afghanistan lett till stora flyktingströmmar:
"Att oroligheterna i Afghanistan trappats upp är ett skäl till det ökande antalet tonårspojkar som nu tar sig till Europa, menar FN:s flyktingkommissariat, UNHCR.

– Många av dem söker inte ens asyl utan lever utanför samhället. Därför vet vi inte exakt hur många de är, säger Hanne Mathiesen, presschef vid UNHCR.

Pakistan och Iran, som tagit emot miljontals afghaner, skickar sedan ett par år tillbaka flyktingarna till Afghanistan. Av de tonåringar som söker sig till Europa har många tidigare levt ensamma eller med sina familjer i något av grannländerna."
I Aftonbladet står det följande:
"trots att antalet trupper mångdubblats under åtta år av krig så står USA och Nato längre från en seger över talibanerna än någon gång tidigare. Säkerhetsläget förvärras konstant. Valet som hölls för en månad sedan ser ut att sluta i fusk och fiasko. De flesta kurvor pekar åt fel håll.

Precis som fallet var i Vietnam bedriver talibanerna en gerillakrigföring. De attackera med små förband i skydd av mörkret. De blandar sig med civilbefolkningen. De använder självmordsbombar."
Och följande:
"Den danske före detta soldaten Thomas Rathsack har skrivit boken ”Jæger - i Krig med Eliten” om sin tid med de danska elitförbanden i bland annat Afghanistan.

I boken beskriver Rathsack ingående vad militären gjort under kriget. Bland annat skriver han om hur han och andra jägarsoldater beskjutit en hemlig agent på uppdrag i Afghanistan.

Jägarsoldaterna ska ha varit utklädda till civila afghaner och gömt sina vapen under kläderna.

Detta har nu fått konsekvenser för den danska militären. Om beskjutningen har gått till så som Rathsack beskriver det, så bryter man nämligen mot Genèvekonventionerna.

– Om uppgifterna i boken är riktiga har danska jägarsoldater, förklädda till civila, varit redo att direkt överträda konventionen genom att döda eller såra andra, säger Jonas Christoffersen, chef för danska Institut for Menneskerettighede till den omstridda danska tidningen ”Politiken”."
Det tyder alltså på att Afghanistan kommer att bli Obamas Vietnam, i och med att militären i USA försöker trycka på om ökade trupper och med tanke på att Obama redan ökat antalet. Det enda som kan få slut på ockupationen är tyvärr liksäckar, för Sovjetunionen krävdes det 15 000 liksäckar för att det skulle dra sig ur Afghanistan. Sverige har tyvärr skickat legoknektar för att mörda afghaner i ockupationens tjänst, och senast rapporterades att de blivit beskjutna av afghanska motståndsmän men missade. Svenskarna är legoknektarna som har valt att tjäna förtrycket, eftersom de idag väljer om de skall ut och kriga. Därför bör man be motståndet bättre lycka nästa gång!


Bloggat: Svensson, Jinge, Röda Berget, Röda Verb
Media: AB1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Student svartlistad från högre studier

Det är märkliga tider vi lever i. Helt plötsligt kan Sverige mörda människor på USA:s begäran i Afghanistan, och jaga flyktingar utanför Greklands kust som desperat försöker finna en dräglig tillvaro i Europa. Detta var omöjligt för 20-30 år sedan, då skulle befolkningen aldrig ha tillåtit landet gå i krig tillsammans med supermakten USA. Vi ser också i den offentliga debatten en reaktionär renässans. Den svenska staten börjar öppet deklarera sin storebrors-attityd i form av FRA och IPRED.

Och nu börjar högskoleverket upprätta en svartlista för att hindra människor att läsa högre studier. Oavsett anledning är det en farlig utveckling, ty i ett fungerande rättssystem skall människor som fällts för kriminalitet alltid ha chansen att fungera normalt i samhället på jämlika villkor. Det görs verkligen inte genom svartlistor.

Studenten har överklagat beslutet, så man får hoppas att svartlistningen tas tillbaka.


Bloggat: Röda Verb
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

måndagen den 21:e september 2009

Al-Qudsdemonstrationen bjöds på motstånd från Palestinarörelsen

(Omar & Wilhelmson, foto från imagine)

Igår var det planerat, av den så kallade Al-Qudskommittén, en anti-sionistisk demonstration i Stockholm på Sergels torg. Ett 15-tal nazister deltog efter att den islamistiska kvasi-intellektuelle Muhammed Omar deltagit i nazistiska medier för att göra reklam för demonstrationen. En besynnerlig grupp av islamister och nazister kom alltså för att höra Förintelseförnekarna Muhammed Omar och Lasse Wilhelmson tala inför massan av 150 personer.

Motdemonstrationen med cirka 2 000 deltagare överröstade dock den lilla Al-Qudsdemonstrationen. Tyvärr kastade några motdemonstranter ägg och äpplen in i Al-Qudsdemonstrationen som olyckligtvis bestod av äldre människor och barn. Men som helhet var motdemonstrationen både korrekt och upplyftande. Ty när ett fåtal islamister tillsammans med nazister ordnar upp ett offentligt möte för att lyssna på Förintelseförnekare (Omar & Wilhelmson) så krävs det motstånd från det anti-imperialistiska lägret. Och mycket riktigt befann sig Palestinagrupperna (PGS), ISM-aktivisterna, och flertalet vänsterorganisationer och visade sitt avståndstagande.

Al-Qudsdemonstrationen skulle kanalisera en protest mot staten Israels ockupation och förtryck mot palestinierna, och tragiskt nog innebär detta en reell splittring i solidaritetskampen för palestiniernas fri & rättigheter. Men med tanke på att Al-Qud samlat radikala islamister och nazister så kommer nog denna grupp antagligen inte ha någon större betydelse i den anti-imperialistiska kampen. Därav var det viktigare att resten av den anti-imperialistiska solidaritetsrörelsen visade sin avsky för reaktionära krafter som nazism.

För trots allt kan inte denna obskyra grupp Al-Quddemonstranter göra anspråk att representera någon valid anti-imperialistisk rörelse. De är absolut inte något reellt hot mot demokratin, så som den patologiske islamofoben Per Gudmundsson varnar om på sin blogg. Istället är de, såsom Omar och Wilhelmson, så duktiga på att isolera sig själva genom märkliga konspirationsteorier (som att påstå att historikerna ljuger om Förintelsen) och att sionismen kan förklara allt mellan himmel och jord. Det handlar alltså inte om någon vanlig anti-sionism eller vanlig ifrågasättande av den israeliska staten. Isolationismen är alltså immanent.

Den like patalogiske islamofoben Fredrik Malm tar i sammanhanget chansen att slå ett ideologiskt slag för att Al-Qudsdemonstrationen skulle ha bekräftat hans uppfattning av "extrema" ideologier. Malm är nämligen övertygad om att alla idéer han anser vara extrema är lika. Därav såg vi nazister tillsammans med islamister i Al-Qudsdemonstrationen. Enligt Malm är kommunister också extremister, och gör en liknelse till några RKU:are som skulle ha blivit nazister. För det första är det talande för Malms dikotomiska verklighetsuppfattning, en svart-vit förenkling som buntar ihop idéer och personer i falska ramar. Hur förklarar Malms liknelse-förenkling att det var exiliranska kommunister tillsammans med olika trotskistiska förbund som deltog i motdemonstrationen? Och, när blev RKU/KP representativt för alla kommunistiska riktningar?


Bloggat: Jinge, Andrea Doria, Björn Nilsson,
Media: SvD, DN, AB





Fler bilder här.

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Från Konfliktportalen.se: cappuccinosocialist skriver Den kristna högern bor inte här, Krister B. Anana skriver It all depends on ones perspective…, Jinge skriver Kontaktförmedling och könsdiskriminering, Johan Frick skriver Burlövspolitikerna tar priset, Anders_S skriver Om jag slipper reklamen kan jag kanske betala för en tidning på nätet, Fredrik Jönsson skriver SD klarade inte målet

lördagen den 19:e september 2009

Sverige skall jaga flyktingar vid Greklands gräns

Svenska spaningsflygplan skall nu för första gången vara med i jakten på flyktingar utefter Greklands kust. Det är sägs vara för att "kontrollera över de flyktingströmmar som kommer olika vägar in mot Europa". Nu är Sverige alltså inte bara med och mördar människor i Afghanistan åt USA, utan nu skall vi jaga människor som desperat försöker finna en bättre tillvaro i Europa. Det är sannerligen inte några positiva tecken på vart Sverige är på väg; det lutar åt att vi kanar ner från en allt brantare reaktionär och omänsklig rutschbana.

Det hjälper inte heller att Grekland vid upprepade tillfällen fått kritik från humanitära organisationer för sin hantering av gripna flyktingar. Vart tog jämlikhet och solidariteten vägen? Vi har inget att göra i Afghanistan, och vi bör sannerligen inte utsätta desperata människor för mer misär än vad de redan befinner sig i.


Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

fredagen den 18:e september 2009

Svenska statens (FFLH:s) syn på antisemitism

I Sverige har Forum för Levande Historia (FFLH) varit en betydande faktor för studier i antisemitiska föreställningar och som en upplysare av antisemitismen som fenomen och dess historia. FFLH är en statlig myndighet som bildades den 1 juni år 2003. Bildandet av myndigheten startades, kan man säga, då den dåvarande statsministern Göran Persson år 1997 tog initiativet till informationsinsatsen Levande historia. Regeringen tog initiativ för att tillsätta en kommitté år 2000, som fick i uppdrag att utreda hur man skulle kunna göra Göran Perssons projekt permanent. I slutet av år 2001 beslutade Riksdagen att en myndighet skulle upprättas och förberedelser till myndighetens upprättande följdes därefter till den år 2003 slutligen inrättades.

Samma år kom Vänsterpartiet med en motion som uppmanade att avveckla FFLH som en myndighet. Motionen kritiserade att staten skulle förhålla sig med historieskrivning och därmed stå för en tolkning av historien. En kunskap om historien och samtiden skall vara en uppgift av forskarsamhället och inte av staten, menade motionsförfattarna. Motionen förklarar:

"Historieskrivning är ofta segrarnas historia, en politisk verksamhet som tjänar vissa syften. I många länder har det inneburit att man har haft en statens officiella historia, inte sällan tillrättalagd för att tjäna maktens intressen. I t ex Sovjet och östländerna förekom ren historieförfalskning, men även i demokratiska länder lyfts skeenden fram eller osynliggörs för att passa de egna intressena."

FFLH fick så sent som ifjol kritik från cirka 250 forskare, professorer och doktorander i ämnet historia och annan samhällsvetenskap i vad som kallades Historikeruppropet. Upp-ropet är nu underskriven av närmare 460 personer med anknytning till ämnena historia och annan samhällsvetenskap. I detta upprop kritiserades den upplysningskampanj om brott begångna av ”kommunistiska regimer”, samtidigt som uppropet inte förnekade behovet av kunskap av det förtryck som skedde i dessa regimer. Problemet var, som uppropet såg det, att FFLH skulle fungera som en kampanjmyndighet med stark anknytning till vad för regering som sitter vid makten. De ville inte att historia som ämne skulle förvandlas till ett regerings-ideologiskt slagfält, uppropet formulerar vidare:
"Vi historiker och samhällsforskare som undertecknat detta upprop har olika politiska uppfattningar, men vi förenas i åsikten att det inte kan vara statens och regeringens uppgift att ersätta ordinarie historieundervisning med kampanjhistoria och i detalj föreskriva hur historien ska tolkas och användas."
På FFLH:s hemsida finns det ett antal textmaterial i form av korta texter, frågor och svar, och samt några specialiserade textartiklar i ämnet antisemitism. Alla dessa texter behandlar i någon form begreppet antisemitismens definition och/eller en förklaring av dess historia och fenomen.

I en av artiklarna om antisemitism skriver Henrik Bachner en mer omfattande beskrivning angående antisemitismen som fenomen och begrepp. Det är en omarbetad text från hans avhandling och är både upphovsrättsligt skyddad till Bachner och FFLH, vilket betyder att det som står i artikeln är det som FFLH står för i beskrivningen av antisemitism. Bachners artikel behandlar antisemitismens olika historiska skepnader, och dess funktion som både ideologi och bredare attityder hos allmänheten. Den principiella antisemitismen kom i och med att kristendomen bröt med judendomen, och den skepnaden var religiös och inte rasistisk. Termen antisemitism myntades av Wilhelm Marr år 1878 och var ett led i den moderna rasistiska skepnaden av antisemitism. Den nya antisemitismen beskrivs av Bachners artikel som en konsekvens av staten Israels ageranden, politisk radikalisering i Europa, och svårig-heten att hantera sin skuld och ansvar för Förintelsen. Israelkritiken kom med tiden att vara en betydande arena för maskerad antisemitism. Detta tangerar med forskningen. Bachner skriver i sin avhandling att Israelkritik i sig inte är antisemitism, men i den artikel som återgivs i omarbetad version på FFLH:s hemsida, och som är inledningskapitlet i hans avhandling, skriver Bachner motsägelsefullt att själva jämförandet med staten Israel och Nazityskland är antisemitism. Bachner drar alltså en gräns i kritiken mot Israel, där demonisering eller osmak-lig kritik ändå skall tolkas som antisemitiskt.

Anledningen till att Bachner tolkar demoniserande eller osmaklig kritik av staten Israel som tecken för antisemitism är för att han tolkar staten Israel som den samtida judiska existensen (Återkomsten – antisemitism i Sverige efter 1945, s.330). Ifrågasättandet mot staten Israels nationella struktur blir därmed enligt Bachners uppfattning ett ifrågasättande av den judiska existensen. I boken Judehatets svarta bok skriver Håkan Harket att antisemitiska uttryck inte handlar om ”huruvida kritiken är grov och kränkande eller om den är ett uttryck för en berättigad vrede. Den springande punkten är om den aktiverar antijudiska stereotyper som stigmatiserar judarna som ’judar’”(Judehatets svarta bok – antisemitismens historia från antiken till i dag, s.566). Antisemitism handlar alltså inte om i vilken form kritiken har utan i vilken kontext det sätts i.

Därför är Bachners syn på staten Israels karaktär inte oomtvistad. Det är inte alla av världens judar som definierar sin existens med staten Israel, och det är inte alla israeler som definierar sig med staten. Judith Butler som är professor vid Berkely-universitetet i Kalifornien kritiserar exempelvis den syn på staten Israel som Bachner förmedlar. Hon menar att man bara kan tolka ifrågasättandet av Israels existens som antisemitism om man tror att Israel utgör den enda faktorn för den judiska existensen, och då frågar sig Butler vad vi skall:
”göra med judar som inte identifierar sig med Israel, eller åtminstone inte med den judiska staten? Eller judar som identifierar sig med Israel, men som inte accepterar vissa av dess handlingar”

Butler menar att om det inte är tillåtet att ifrågasätta staten Israel för att det skulle innebära ett hot mot judarnas överlevnad, så skulle det betyda att kritik inte uppfattas som ett ”judiskt värde”, något som Butler ifrågasätter genom att hänvisa till talmudisk och kulturell tradition. Religionshistorikern Neusner differentierar sig också mot Bachners tolkning av sionism och staten Israel. Bachners syn på den nya antisemitismen och dess koppling till staten Israel är alltså omtvistad.

Den historiska beskrivningen av fenomenet antisemitism som ett fenomen med olika historiska skepnader, men med gemensam nämnare i en fientlighet gentemot judar som kollektiv uttryckt både i attityder och föreställningar, tangerar väl med forskningen. Denna beskrivning finns hos FFLH:s texter där en kort förklaring av fenomenets historia erbjuds.

I Bachners och Poohls artiklar förekommer dock även ställningstaganden i en pågående forskningsdiskussion. Bachners tolkning av sionismen, Israelkritiken, och den socialistiska antisemitismen är inte enhetligt accepterad inom forskningen, så även Poohls som reproducerar Bachners syn på den socialistiska antisemitismen och förklarar nazismen som i grunden antikapitalistisk. Båda artiklarna är underskrivna av respektive författare, men också upphovsrättsligt skyddade av FFLH och får då stå för FFLH:s officiella uppfattning i ämnet. Inga artiklar är publicerade som påvisar en annan uppfattning av sionismen, den socialistiska antisemitismen eller staten Israel. Detta betyder att FFLH erbjuder en ensidig bild av den samtida antisemitismen och dess eventuella rötter i den socialistiska antisemitismen. Staten fungerar därmed i längden som en aktör i pågående vetenskapliga diskussioner.


************

Denna bloggpost är lite längre än mina vanliga poster pga att det är utdrag från min C-uppsats i religionshistoria. Uppsatsen i sin helhet med fotnötter, källhänvisningar och resultat finns nu publicerat på marxistarkivets hemsida.

Har tidigare skrivit om Henrik Bachners resonemang kring staten Israel och antisemitism. Har även kritiserat hans metod av textanalys genom citatförfalskning genom att han inte tar hänsyn till citatets kontext.


Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Från Konfliktportalen.se: jesper skriver Landstinget bygger murar mellan medborgarna, Fredrik Jönsson skriver Mona, Lena och kändiseliten, martin skriver Vilken elit talar du om, Hägglund?, Anders_S skriver Hult och EF Education, Jinge skriver Sahlin markerar avståndet till väljarna –> POLL, Tuss skriver Är Meyers hantering av sina kvinnliga karaktärer misogyn?

torsdagen den 17:e september 2009

Det handlar om demokratisyn - demokrati versus postdemokrati

Kristdemokraterna drar sig allt mer till ett högerpopulistiskt parti, tillsammans med andra som sverigedemokraterna, det österrikiska Frihetspartiet (FPÖ), och liknande högerpopulistiska partier i Belgien, Danmark, Schweiz, Nederländerna, Norge, Italien och Frankrike som varit på frammarsch den senaste tiden.

Göran Hägglunds reaktionära populism är inte något enskilt fenomen, och skall inte viftas bort som något extremt ovanligt, eller extremt tokigt, ty dessa populistiska rörelser vinner terräng och har spridit sig över hela Europa. För oavsett hur tokigt Hägglunds och sverigedemokraternas retorik kan tyckas vara så fungerar den som en logisk ventil för ett undertryckt missnöje mot ett reellt demokratiskt problem idag. En konstruktiv och hederlig kritik mot Göran Hägglund & Co kan aldrig ligga i stämplar som "extremister" etcetera, utan snarare i att erkänna att Hägglund & Co kanaliserar ett befintligt samhällsproblem för sina egna ideologiska syften. Tyvärr har allt för många debattörer, journalister, politiker och forskare kunnat ignorera högerpopulistiska rörelser genom att isolera dem som enskilda fenomen och som tokstollar.

Det viktiga är istället att fråga sig varför högerpopulismen blivit så stark i Europa. Svaret ligger i de kodord som högerpopulisterna använder. De använder alla en retorik som riktas mot en abstrakt elitgrupp som skall ha distanserat sig från det vanliga folket. Den abstrakta elitgruppen manifesteras i retoriken som "feministlobbyn", "hbt-lobbyn", "politiker", "konstnärer", "akademiker" eller "kulturradikaler". Hägglund har tillsammans med sitt tal i Almedalen och din senaste debattartikel i DN fokuserat sin manifestation hos "kulturradikaler". Men alltid är kärnan densamma; "elit" versus "vanligt folk":
"samhällseliten lever i en verklighet som skiljer sig från vanligt folks
[...]
Inom kulturvänstern har vanliga Svenssons och deras Svenssonliv länge setts som det självklara objektet för hån och misstänksamhet. Det har stått klart i filmer och böcker i mer än trettio år. Men under senare tid har den andan spridits till allt större delar av det svenska offentliga livet. Det handlar inte bara om mediala Reclaim the street–upplopp och ”konstnärer” som lever på att provocera och sprida olust i det offentliga rummet. Det handlar också om en allmän politisk trend.
[...]
Jag brukar ofta hänvisa till vad som diskuteras vid köksborden. Där talar man om skolan, om hushållskassan, om de gamla föräldrarna, om hur det går på jobbet, när man skall få tid för varandra och om hur man skall pussla ihop nästa helg. Oftast har man över huvud taget inte tid att förhålla sig till alla konstigheter.
[...]
Jag tycker mig se en växande klyfta mellan folk och etablissemang.
[...]
vad är det egentligen för attityd som döljer sig under alla ideologiska krumbukter när man inte vill tilltro vanligt folk att få använda sitt omdöme? Är det inte det som är folkförakt?"
Det handlar alltså om en elitgrupp som distanserat sig från massan. Och det är en medveten retorisk taktik, inte någon gallimatias från valfritt dårhus. Ty våra parlamentariska demokratier har gått in i ett nytt paradigm som följer den nyliberala, postpolitiska demokratisynen som presenterades av bland annat sociologen Giddens. Han menade att vi borde överge högerpolitik och vänsterpolitik och ingå i en "dialogisk demokrati", och våra Europeiska borgerliga demokratier har också sannerligen anammat denna postpolitiska syn på demokrati. Det är denna demokratisyn som finns förhärskande inom den nuvarande sociologin och statsvetenskapen, och kallas också för deliberativ demokrati eller konsensusmodell. Vi har bland annat kunnat se hur SÄPO-rapporten om politisk "extremism" utgick från denna modell.

Detta har lett till att de traditionella partierna successivt närmat varandra på en höger-vänster-skala, och skillnaderna suddats ut. Den postpolitiska vägen underkänner synen på politik byggt på motståndare i konflikt. Dock misslyckas den alltid eftersom konsensusmodellen i sig betraktar kritiker till konsensusmodellen som motståndare och utesluter dem från debatten (exempelvis genom att stigmatisera dem som fundamentalister, traditionalister eller extremister). Det är denna modell som lett till att kollektiva identiteter undertryckts i en utopisk verson av en "konfliktfri" demokrati. Och just därför liberala debattörer fortfarande är förvånad varför politiska partier får stöd genom att prata i "arkaiska" eller "förfallna" termer som folket.

Den postpolitiska synen på demokrati kan aldrig eliminera den inneboende antagonistiska kärnan i politiken, trots dess envisa försök att blunda och trycka undan den. Istället har det lett till att Europa fått en frammarsch av högerpopulistiska partier som kunnat utnyttja denna demokratiska problematik. De har lyckats med något som vänstern tyvärr misslyckats med, nämligen att kanalisera det legitima och folkliga missnöjet i att samhället kidnappats av samarbetande elitgrupper. Låt vara att Hägglund & Co totalt missar vilka elitgrupper som faktisk innehar makten i samhället.

Denna destruktiva konsensusmodell har blott lett till att samhället blivit ett expertstyre med ett snävare utrymme av demokratiska identiteter. Alliansgrupperingar har bland annat minskat de parlamentariska alternativen. Istället för att motståndskonflikten låg hos traditionella vänster och högerpartier utnyttjar istället högerpopulistiska partier tomrummet genom att applicera en ny motståndaridentitet där "vi" och "dom" blivit folket och etablissemanget. Konsensusmodellen bottnar egentligen ur en liberal verklighetsuppfattning, där varje människa kan komma fram till ett konsensus med andra människor genom rationellt förnuft, med andra ord förnekar liberalen det politiska som en antagonism. Men demokrati är inte att eliminera skillnaden mellan vi och dom, utan att i pluralismens tecken faktiskt kanalisera klyftan. Det går helt enkelt inte att eliminera klyftan mellan vi och dom, och det är demokratins syfte att hindra att denna klyfta hindrar en pluralistisk tillvaro där motståndare utesluts ur demokratiska diskussioner.

Ironiskt nog är det just den "dialogiska" demokratiteorin som utesluter dialogen mellan motståndare, eftersom den förnekar att det existerar motståndare. Detta har alltså lett till att den liberala hegemonin i det offentliga samtalet stigmatiserat motståndare, och bara kunnat förklara dem genom att hänge sig åt moraliska argument. De förklaras som "traditionalister" eller "extremister" som inte behöver lyssnas på. De har helt enkelt inte "insett" att vi lever i en ny, postpolitisk, globaliserad värld. Således blir de högerpopulistiska partierna stämplade som nazistiska högerextremistiska partier som inte behöver tas på allvar, allra minst analyseras på ett seriöst sätt. På det sättet blundar också förespråkarna för konsensusmodellen för rådande maktförhållanden och reproducerar den nyliberala hegemonin.

Jag instämmer därmed i den kritik som marxisten Perry Andersson riktar mot konsensusmodellen:
"Faran med att uppfatta det demokratiska livet som dialog är att man kan komma att glömma att dess främsta egenskap är striden."

I kölvattnet av denna konsensusmodell har vi alltså sett att människor allt mer tappat intresse för politik, och de få tillfällen det blossar upp intresse är det en tydlig motståndarsymbol (Obama). Istället för politiska konflikter har vi fått ett allt mer eskalerat expertstyre av ett distanserat byråkrativälde. Professionella politiker sprungna ur alliansgrupper som inte erbjuder mothegemoniska alternativ.

Skall vi inom den radikala vänstern erbjuda motstånd mot den reaktionära högerpopulismen måste vi alltså bli bättre på att kanalisera det legitima missnöjet mot den distanserade makten, och faktiskt erbjuda en mothegemoniskt alternativ mot den nyliberala. Det är trots allt inte kulturradikaler eller feministiska debattörer som innehar den reella makten i samhället, utan den ansiktslösa kapitalisten.

Tyvärr verkar många av vänsterbloggarna fokusera på Hägglunds reaktionära retorik och nöja sig med att stämpla honom som liknande andra högerpopulistiska partier som använder liknande retorik. Det är lätt att plocka isär reaktionära formuleringar och kritisera dem, men svårare att se hur Hägglund rationellt resonerar för att öka popularitet. Hägglund är en kuf med konstiga idéer som inte är logiska, men det spelar ingen roll eftersom han spelar på känslor hos befolkningen; känslor som är undertryckta av en liberal demokratisyn. Borgerligheten är alltså med andra ord både från reaktionärt och liberalt håll i motsättning till ett fungerande demokratiskt samhälle. Det är upp till oss inom vänstern att ta upp kampen för demokratin.


Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

onsdagen den 16:e september 2009

Bra gjort av AFA

ACTA-chefen, som hellre valt att renovera sin fina villa än att renovera de hyreshus som ACTA äger, har nu fått en fin present från AFA-Stockholm i form av ett 20-tal levande kackerlackor i ett paket utanför hans farstukvist.

ACTA tycker att det är okej att fattiga barnfamiljer levde i förfallna lägenheter med skadedjur och mögel. AFA-Stockholm rapporterar:
"Trots den negativa mediala uppmärksamhet som bolaget fick har de struntat i att göra något åt misären.

Detta meddelade Aftonbladet den 26 augusti i år. Ledningen har lagt hyresgästernas pengar på renoveringar i sina egna hus som ligger i attraktiva områden som exempelvis Täby. I Rosengård har varken möglet eller kackerlackorna försvunnit.

Därför bestämde sig AFA Stockholm för att påminna ACTA om de hyresgäster som de har åtaganden till. Presenten som AFA Stockholm överlämnade innehöll nya husdjur i form av kackerlackor . En påminelse om vad som händer när man skor sig på hyresgästerna och låter deras hus förfalla."
Ja, så går det när giriga fastighetsägare skor sig på fattiga hyresgäster. Ett fantastiskt tillslag av civil olydnad av AFA, som vi borde se mer av.


Bloggat: Röda Malmö, Andrea Doria, Svensson
Media: DN, Sydsvenskan, Nyheter24, SvD, AB

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Från Konfliktportalen.se: jesper skriver SL bluffar i sin kampanj mot plankare, Johan Frick skriver Sverigedemokraterna gör det igen, Jinge skriver Bodströms handel och vandel

måndagen den 14:e september 2009

Att locka studenter genom att kasta smulor

Högerregeringen meddelar nu på ett ypperligt förnedrande sätt att den nu vill höja studiemedlet, för att hjälpa oss fattiga studenter. Vi skall få totalt 15 kronor mer i bidrag, resten höjs på lånet. Tack så jävla mycket! Jag får för fan inte ens en sirapslimpa för 15 kronor. Saxat från Utredarna:
"När studiebidraget först sänks och sedan höjs igen med regeringens förslag så kommer studiebidraget ha ökat med 15,50 kr i månaden. För det kan man få nästan tre dagars radio- och tv-avgift eller någon annan nödvändig utgift som dagens studiemedel inte räcker till."
Visst är det inte fel att få ökad inkomst på 350 kronor. Det är ju bättre än ingenting, och mycket bättre än sänkt studiemedel. Men fortfarande för lågt för en boendesituation som vi studenter befinner oss i, den senaste hyreshöjningen äter upp stora delar av dessa smulor jag kommer få från regeringen.

Som valfläsk för högeralliansen är det tämligen patetiskt. Hoppas den "röd-gröna" alliansen kan se de verkliga förhållandena bättre. Alliansfritt Sverige skriver om valfläsket från höger:
"Därefter bör det uppenbara påpekas - valfläsk. Eftersom det rör sig om en permanent höjning och inte en höjning för att stimulera ekonomin, så är det märkligt att pengarna inte fanns under överskottstiderna, men nu plötsligt finns tre år efter att regeringen tillträtt lagom till sista budgeten innan valet. Man hade pengarna hela tiden, men delar inte ut dem förrän nu - det är precis som med polisen och med de kommunala anslagen - under tiden har studenterna haft de kärvt. Många som fick löftet har dessutom hunnit studera klart, eller hoppat av på grund av en undermålig ekonomisk situation."
Thérèse Nilsson skriver också bra:
"De allra flesta högskole- och universitetsstudenterna försörjer sej med hjälp av studiemedel från CSN. För studier på heltid innebär det just nu en månatlig inkomst om 7821 kronor. Problemet är bara att dessa 7821 kronor inte räcker - enligt upprepade undersökningar från SFS, Sveriges Förenade Studentkårer, behövs minst 900 kronor till varje månad för att studenten inte ska gå back! Det går helt enkelt inte att leva på studiemedlen! Ska du klara dej måste du alltså antingen arbeta vid sidan om dina heltidsstudier, eller hoppas på att du har rika föräldrar som kan bistå med pengar när det krisar. Varannan student klarar inte sin ekonomi själv."



Bloggat: Arvid Falk
Media: AB, SvD, EX, GP, HD

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Hemsidan, Kaj Raving skriver Så kryper sanningen om de “nya” moderaterna fram, Anders_S skriver Nya bilbränder den gångna natten, jesper skriver Wendy Brown i senaste magasinet Neo

torsdagen den 10:e september 2009

Vad menar Gunnar Bergström & Jan Myrdal?

I kontexten kring den famösa reklamvideon som FFLH släppt på YouTube har det blåssat upp en intressant diskussion på Newsmill. Det är inte ofta det uppstår intressanta diskussioner på den debattportalen, med en stark överton av reaktionärt slask. Men då och då förekommer det polemik som ger värde för en fortsatt diskussion, framför allt på grund av att debattörerna själva får komma till tals, och inte kontinuerligt bli avbruten av avföringskastande primater.

En annan positiv sida av denna diskussion är att de konsekventa liberalerna stått upp för grundläggande medborgerliga fri- & rättigheter, och faktiskt kritiserar FFLH:s senaste propagandakampanj och yrkar dess avvecklande. Till och med Timbros vd Maria Rankka kritiserar FFLH:
"Det är principiellt tveksamt att en statlig myndighet har ett uppdrag som opinionsbildare, även om frågorna är angelägna. Att en sådan myndighet dessutom i sin marknadsföring använder sig av enskilda medborgare, som Jan Myrdal, och hånar och förlöjligar dem är ännu värre."
Det är hur som helst intressant att analysera vad Jan Myrdal faktiskt skriver och menar i sitt försvar mot den statliga myndighetens propaganda, ty det är inte alltid vi får lyxen av att få höra Myrdal prata till punkt utan att någon moralkärring viftar med sin präktighet. Myrdal försökte vid ett tidigare tillfälle i SVT-Debatt, men blev enligt Mats Parner:
"Det var som helhet en ytterst beklämmande tillställning med idel råskäll i stället för saklig och sansad debatt. Icke desto mindre gav spektaklet viktiga besked på flera samtidspunkter: enfald (Malmberg), självförhävelse (Bodström), övermod (Frida Johansson) och svartvit tvärsäker-het (Josefsson) är fullt gångbara kvaliteter i dagsläget. Det kommer att bli åtskilligt av vi mot dom under de närmaste åren. Dessutom väldigt mycket ont mot gott, falskt mot sant, blind-styre mot folkstyre och, som grädde på moset, skinande vita samveten åt de burgna i väst."
Debatten på Newsmill har tack vare att Myrdal kunnat skriva till punkt blivit en sällsynt debatt utan störande råskäll. Han har hunnit hittills publicerat två svar i debatten, det första är ett bemötande av Gunnar Bergströms kritik och mot själva myndigheten. Bergström skriver:
"I utställningsdelen har jag själv medverkat med vissa texter, en bok med mina tankar ges ut och i höstas åkte jag tillbaka till Kambodja efter 30 år, bland annat för att be det kambodjanska folket om ursäkt för mitt tidigare stöd till de röda khmererna.
[...]
Jag och Jan Myrdal blir i filmen beskyllda för att ha burit /fortfarande bära "maoistglasögon" - ett uttryck jag tror kom från mig i något sammanhang. För min egen del avrådde i somras jag från denna film, bland annat för att det min förändrade ståndpunkt om röda khmererna inte framgår och för att jag tyckte att det kändes olustigt med en raljant film i ämnet massmord.
[...]
Några av invändningarna har en poäng - ska vi ha en statlig "sanning" i historiefrågor? Men det har vi ju i viss mån i vår läroplan i skolan som ska främja demokratiska värderingar. Vi har inte neutrala skolböcker om nazismen, om Hitler, om förintelsen. Staten tar ställning, trots att det finns enskilda förnekare, t.o.m. av förintelsen. Jag tycker det är helt OK att staten tar ställning i just frågan om demokrati och mänskliga rättigheter.
[...]
Jag är inte överens med honom [Jan Myrdal] om Pol Pot, och kanske inte heller om vad som gör att länder under kommunismen tyvärr alltid utvecklats till diktaturer. [min fetstil]"
Det är tydligt att Bergström förenklar sakers tillstånd, men har ändå intressanta och välformulerade argument för diskussionen. Bergström försvarar FFLH som en statlig propagandamyndighet, med att skolväsendets läroplan också innehåller värderande målsättningar. Det är som argument tämligen falskt eftersom läroplanens värderande och ideologisk-religiösa målsättningar innebär ett problem i sig, vilket bottnar i vilken demokratisyn man har. Det faktum att skolväsendet har ideologiska målsättningar kan inte i sig tas som argument för att en myndighet skall tolka vår historia och samtid. Vår ideologisk-religiösa läroplan är alltså inte skriven i sten, och på något sätt en självklarhet för ett demokratiskt samhälle. Den nuvarande läroplanen kan inte tas som ett försvar för att staten genom myndigheter tar ställning i pågående akademisk historieforskning.

Det är även talande att Bergström inte ser det problematiska i att skolan saknar "neutrala" skolböcker. Det korrelerar nämligen med just problematiken kring den nuvarande läroplanen. Bergström drar halmstrå-argument, som om en i sig redan existerande problematik fodrar fler problem. Bergström får naturligtvis tycka att staten bör ta ställning för "demokrati" och "mänskliga rättigheter", det gör även jag, men Bergström bör förstå att dessa begrepp kan uppfattas olika och därav blir det meningslöst att yrka dessa utan klartext till vad som menas. Dessutom är det inte självklart hur staten skall yttra sitt ställningstagande. Problematiken kring läroplanens målsättning att skolan skall fostra demokratiska medborgare bottnar i hur man gör detta på bästa möjliga sätt. Gör man detta bäst genom att stämpla åsikter som felaktiga?

Vad gör man exempelvis när de som bestämmer (Bergström?) synen på begrepp som "demokrati" börjar stämpla motsättande åsikter som fel? Bergström visar på en vanlig arrogant inställning i sina ideologiska tolkningar, som är så vanligt bland före detta maoist-stalinister. Hans tolkning av "kommunismen" när han var övertygad maoist var den stalinistiska modellen (av stalinister kallad "marxist-leninismen"). I efterhand har han kommit underfund med stalinismens inneboende destruktivitet, men envisas ändock genom maoistisk övertygelse att kalla detta för" kommunism". Det är inte fel att Bergström urskuldar sin tidigare övertygelse. Men varför skall vi kommunister som aldrig hyllat Stalin, Mao eller Pol Pot känna någon skuld? Vår kommunism har inte ett dugg med stalinismens förvridningar och destruktivitet. Än en gång förenklar Bergström genom en strukturerad falsk illusion.

Jan Myrdal svarar:
"Forum för Levande Historia är en förvaltningsmyndighet som sorterar under Kulturdepartementet. Den är - som den själv skriver på sin hemsida - en ovanlig myndighet.
[...]
den är en särskild statlig svensk förvaltningsmyndighet vars tjänstemän på skattemedel efter politiskt överordnades riktlinjer har i statlig uppgift att driva medvetet tillrättalagda kampanjer för att vilseleda medborgare.
[...]
I TV hör jag att det menas att filmen är förtal av mig och kränker. Sådant bekymrar mig inte. Det allvarliga är att den kränker och vilseleder publiken.
[...]
Jag har skrivit och publicerat det jag sett. Massavrättningar såg jag inte - vilket naturligtvis ingenting säger om sådana skett eller inte. Jag skrev om det jag sett som de nya husen för landsbygden och att det 1978 gavs skolor och sjukhus och läroböcker. Efteråt framträdde jag i TV-program i Förenta staterna samman med Elizabeth Becker som tillhörde den grupp journalister från Förenta staterna vilken rest i Demokratiska Kampuchea samman med Malcom Caldwell 1978 strax efter det vi varit där och hon och jag var helt överens både om vad vi sett - och om vad vi inte sett.

Ideologiskt var vi inte överens. Men det rörde inte vad vi sett och inte sett.
[...]
Jag vet vad jag sett och jag har rapporterat det. Men jag har inte gått med på att falla in i den allmänna kören och vittna om det jag inte sett men som vore politiskt och ekonomiskt lämpligt för mig att skriva.
[...]
Nu står tre av mina kambodjanska vänner inför rätta för folkmord 1975 - 1978. Att jag är misstänksam mot denna politiskt lämpliga rättegång är omvittnat. En från Förenta staterna inspirerad kanguroo court. Visst kunde man ställa de ansvariga inför rätta för de stora brotten. De är kända även om man oftast tiger lämpligt anpassligt om dem. Förenta staterna hade redan börjat bomba när Gun och jag reste i Kambodja 1967, sedan växte bombkriget till ett massmördande långt värre än det i Europa. Men till och med den officiella dokumentationen om vad som skett i Kambodja är fejk. Förenta staterna har ställt upp med pengar för att lämpliga forskare undersöker perioden efter 1975. Men "No funding" - för forskning om tiden före 1975 - "no funding" för tiden efter 1978 det är vad Documentation Centre of Cambodia svarar den som undra
[...]
Visst bör det finnas en rättegång. Alltså ställ de ansvariga för hela perioden inför rätta! Då är jag överens om att också mina vänner får svara för det de gjort när Förenta staternas soldatesk fått fly."[min fetstil]
Myrdals kritik av FFLH är i sak korrekt. Det är en statlig myndighet som av våra skattemedel tolkar (utesluter) vår gemensamma historia och samtid; ergo - vilseleder medborgarna. Det ironiska är att FFLH raljerar om ideologiska glasögon som den själv så gärna använder när den utesluter fenomen som kolonialism, imperialism och religion i sina massmordsrunor. Dess nuvarande ideologiska glasögon ser bara den statsvetenskapliga lögnen om att "demokratier" inte krigar; medan Irak och Afghanistan brinner.

Mycket av kritiken mot Myrdal har legat i att han skall ha blundat för massmord i Kambodja (dåvarande Demokratiska Kampuschea) när han tillsammans med svenska och internationella statstjänstemän och journalister besökte landet. Men detta fodrar en viktig premiss. Och det är om våra svenskar i Kambodja faktisk bevittnade några massavrättningar. Vad det verkar som har ingen av de personer som då besökte landet bevittnat några massavrättningar. Man måste nämligen bevittna en avrättning för att kunna blunda för den. Men betyder det att det inte begicks några avrättningar i dåvarande Kambodja? Menar Myrdal att det inte begicks några massmord av de Röda Khmererna?

Myrdal skriver ordagrant: "Massavrättningar såg jag inte - vilket naturligtvis ingenting säger om sådana skett eller inte". Så enkelt kan det bli. Myrdal skriver om vad han sett, det behöver inte betyda att Myrdal förnekar att det begåtts massmord av de Röda Khmererna. I själva verket skriver han att det bör upprättas en rättegång även för de Röda Khmererna och de massmordsansvariga i USA. Varför inte? Vore inte detta det absoluta önskvärda? Att de amerikanska massmördarna såväl som de röda khmeriska massmördarna ställs ansvariga för sina brott?

Bergström svarar:
"Det är sant att varken Myrdal eller jag såg några avrättningar. Det vore ju märkligt om de visat oss det. Men vi har en skyldighet att sätta in det vi ser i ett sammanhang. Det fanns uppgifter från många oberoende flyktingar om enorma övergrepp. Vi borde varit kritiska - det räcker inte med att bara rapportera det vi såg - då blir ju reportaget som de som besökte ett uppvisningsläger nazisterna hade under kriget. I det reportaget beskrevs lägret som en semesterläger. Reportern var naiv och vi var naiva i Kambodja för 30 år sedan.
[...]
Att folk skulle ha svultit ihjäl om man inte utrymt Pnom Penh är en av många förklaringar vi hört. Myrdals vän Ieng Sary som är åtalad säger att han inte visste om den och skyller på Pol Pot. I verkligheten dog oerhört många, man släpade ju t.o.m. ut sjuka och döende från sjukhuset och man tömde alla städer - inte bara Pnom Penh. Det låg ideologi bakom.
[...]
Vi såg inga svältande. Vi reste längs huvudvägarna där "basfolket" som behandlades bättre bodde. Inga avvikelser från de röda khmerernas resrutt kunde göras
[...]
Den rättegång som bedrivs mot några få röda khmerer har stora brister. Bland annat har västvärldens låga ekonomiska stöd , Hun Senregimens påtryckningar och korruption skadat domstolen. I den bästa av världar hade Myrdals vänner åtalats i Haag men det var inte möjligt. När jag besökte Kambodja i höstas förstod jag hur viktig rättegången var för många för att inleda en förståelse och försoning.
[...]
Man kan också diskutera om det skall finnas en myndighet som Levande Historia - men vi har en läroplan i skolan också. Och där lär (med rätta) ut att Förintelsen ägde rum. Vi struntar i att enstaka kufar förnekar detta. Om någon offentlig person förnekar detta så kanske han också får tåla en del.

Nu finns fakta i Kambodjafrågan också. Varför göra sig till kuf Myrdal?

Läs dokumenten, koppla på medkänsla och förnuft och såga av den gren du sitter på."[min fetstil]

Det är här Bergström kommer med intressanta argument. Han tar åter upp jämförelsen med skolväsendets befintliga läroplan och det faktum att den tar värderande ställningar. Men nu preciserar han detta med forskningen kring Förintelsen. Historikerna är alla ense om att Förintelsen ägt rum, inom det vetenskapliga samfundet ingår det inga kontroverser kring de historiska källornas existens i form av gaskammare, massgravar och otaliga dokument. Samma gäller de massmord begångna av de röda khmererna. Men problematiseringen försvinner inte på grund av detta, fortfarande består problemet i tolkningen och därmed uteslutningar av historiska skeenden. Problem uppstår exempelvis när Bergström skall tolka varför de röda khmererna utförde dessa massmord, och han är övertygad att skulden bör ligga på revolutionstanken och kommunismen. Han påstår att han tagit av sig sina Mao-glasögon men han bär dem därav fortfarande.

Bergström har dock rätt i att Myrdal bör diskutera forskningen och de källdokument. Jan Myrdal svarar:
"Vilket in t r e s s e skulle jag ha av att f ö r s v a r a Pol Pot? Jag försvarade inte heller Kenyatta och mau mau. Men då som nu ville jag att det historiska förnuftet och därmed rättvisan skulle segra.
[...]
Felet med Levande Historia är inte att den sprider kunskap och informerar utan att den inte gör det.
[...]
Om Levande Historia inte varit en propagandistisk institution utan en historisk institution med vetenskapliga pretentioner hade det just nu varit nödvändigt att undersöka hur Documentation Center of Cambodia arbetar, vem som finansierar och med vilka begränsningar.

Att det vore nödvändigt med en ordentlig undersökning över vad som skedde i Kambodja/Kampuchea 1967 - 2007 och att de för brott skyldiga straffades har jag skrivit." [min fetstil]
Här ifrågasätter Myrdal att han har intresse i att försvara Pol Pot, och att han är för en "ordentlig undersökning" över vad som skedde i Kambodja, både vad gäller USA:s & röda khmerernas övergrepp. Myrdal kritiserar den undersökning som gjorts av "Documentation Center of Cambodia" på grundval av att den endast fokuserar på röda khmerernas skuld. Han yrkar en analys över DC-Cam:s hittills tolvåriga (1997-2009) oberoende struktur och arbete. Något som i sammanhanget är ytterst viktigt med tanke på att DC-Cams förflutna som amerikansk forskningscenter grundad av Yale University år 1995, och att DC-Cam åtskilliga gånger prisats av USA. DC-Cams förhållande till USA är därmed inte neutralt. Så som en "oberoende" organisation borde vara med tanke på att USA:s massmordspolitik bombade landet till stenåldern före 1975. Nu fungerar DC-Cam som en ideologisk bindel för USA:s propagandaapparat. Är det att hedra och minnas offer för brott mot mänskligheten?

Gunnar Bergström må tycka att:
"man kan ha mer än en boll i luften
[...]
Det går att både fördöma det USA gjorde och det som skedde sedan.

Myrdal beskriver hur DCcamms (Kambodjas dokumentationsccenter) uppdrag begränsar sig till 1975-79. Att USA skulle finansiera en självrannsakan vore osannlolikt men det hindrar inte att DCCamms arbete är viktigt ioch gör nytta i Kambodja där skolbarn inte vet vad som hänt, där massgravar undersökts och material samlats in - allt för att studera en mycket speciell period i Kambodjas historia.
[...]
bara för att det är politiskt omöjligt att åtala alla behöver vi inte att avstå från att ställa de vi kan till svars."

Bergström har rätt i att man måste kunna hålla fler bollar i luften. Att så här i efterhand med facit i hand om ohyggliga massmord begångna av de röda khmererna också kunna fördöma det samtidigt som att fördöma det imperialistiska massmord som begicks (och fortfarande begår på vissa håll i världen) av USA. Fördömande av USA:s massmord skall inte förblinda brott begångna av andra, och vice versa. Vi bör dock inte för det vara orättvis mot Myrdal, som faktiskt har rätt i sin kritik mot DC-Cam:s apologetiska funktion som mörkläggare över USA:s brott i landet. USA:s massmord i Kambodja kan inte skäras bort från de brott begångna efter 1975, ty det vore en ahistorisk förståelse, en falsk illusion.

Till slut kan man fråga sig om det var rätt att stödja motståndsrörelsen (röda khmererna) när USA bombade landet till stenåldern och brände befolkningen till aska. Jag är beredd på att anse att det var korrekt att stödja motståndskampen. Men det hindrar inte, som Bergström formulerande det, hålla fler bollar i luften och samtidigt kritisera den. Speciellt så här i efterhand är det lätt att hänge sig åt kontrafaktisk historieskrivning och moralisera den solidaritet som gavs till motståndsrörelsen i Kambodja. Jag håller med Stefan Lindgren att man inte bör ursäkta solidarisk ställningstagande. Det är alltid rätt att vara solidarisk till en motståndsrörelse mot imperialistiska krig.



Media: AB- Åsa Linderborg, SVT

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Högern planerar lönesänkningar, tusenpekpinnar skriver Obegriplig delning mellan kropp och medvetande i ADHD-debatten…, Johan Frick skriver X2000 mot Borås, Anders_S skriver Skattepengar rakt i fickorna på skattesmitarbolag

tisdagen den 8:e september 2009

En liberal jag kommer sakna

En av bloggosfärens viktigaste intellektuella röster meddelar att han inte kommer att fortsätta skriva i bloggform längre. Blogge Bloggelito (Niklas Dougherty) skriver på sin hemsida att han inte har något att tillföra i sfären. But I beg the differ.

En intellektuell hederlig debattör har alltid något att tillföra, speciellt om denne är liberal i en pågående reaktionär renässans. En blogg har dock inneboende svagheter i sin styrka, nämligen att den är ett individuellt verktyg och därav blir individen en faktor att räkna med vad gäller bloggen som fenomen. Dougherty skriver trots allt att han inte vill använda bloggen längre. Bloggosfären behöver Dougherty, men Dougherty behöver inte bloggosfären.

Jag som vänsterdebattör och marxist har inte något att dela i Doughertys borgerliga filosofi och klassapologetism, men sannerligen något att dela i hans kritik mot konservatism, oförnuft, sexualmoralism, Israel och diverse falska illusioner. En liberal som jag sannerligen kommer att sakna.


Bloggat: Deepedition, Dexion

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

måndagen den 7:e september 2009

Pat Buchanan och Adolf Hitler - konservatismens skuld


"I'd like the country I grew up in. It was a good country. I lived in Washington, D.C., – 400,000 black folks, 400,000 white folks, in a country 89 or 90 percent white. I like that country." - Pat Buchanan

"Race matters. Ethnicity matters. History matters. Faith matters. Nationality matters. While they are not everything, they are not nothing. Multiculturalism be damned, this is what history teaches us." - Pat Buchanan
Den 1:a september år 1939 gick Nazityskland in i Polen, och två dagar senare deklarerade Storbritannien krig mot Nazityskland. Andra världskriget startade.

Patrick Joseph "Pat" Buchanan är en av de konservativa presidentkandidaterna i USA (fick 0,4 % av rösterna år 2000), och har varit politisk rådgivare till personligheter som Nixon och Reagan. Nu spenderar han dock sin tid som politisk kommentator i TV och radio, och som författare. På sin blogg publicerade han för några dagar sedan en bloggpost som ifrågasätter den vedertagna bilden av nazismen som glorifierande av krig och våld. Han har också skrivit en bok som kom ut ifjol under titeln "Churchill, Hitler and the Unnecessary War". Buchanan menar nämligen att Andra världskriget kunde ha undvikits om Storbritannien inte deklarerat krig mot Nazityskland 1939.Och som hängiven konservativ isolasionist tycker Buchanon att USA kunnat stå utanför kriget. Hitler skulle ha låtits expandera sitt lebensraum i öst.

Buchanon skriver på sin blogg:
"where is the evidence that Adolf Hitler, whose victims as of March 1939 were a fraction of Gen. Pinochet’s, or Fidel Castro’s, was out to conquer the world?"
Buchanon hänvisar ju till att att sudettyskarna, och medborgarna i fristaden Danzig, ville tillhöra Tyskland. Då var ju allt frid och fröjd, eller? Vid tillfället var nämligen nazisterna rädda för deklarerande av krig skulle leda till oro bland den egna befolkningen, och Hitler gjorde ett antal offentliga uttalanden där han förnekade att han ville ha krig:
"Det nationalsocialistiska Tyskland önskar fred i enlighet med sin djupaste grundade och övertygade livsåskådning... Hur skulle jag kunna önska något annat än lugn och fred? Om man då invänder att detta endast är ledningens önskan, så måste jag svara att om blott ledningen och de styrande vill fred, så har folket hittills aldrig önskat krig. Tyskland behöver fred och vill ha fred." [Hitler i riksdagen den 21 maj 1935, 'Dokumente, Berlin 1937, vol. 3, s. 74']

"Vi har inga territoriella krav i Europa" [Hitler i ett riksdagstal den 7 mars 1936, 'A.a. vol. 4 ]
Hitler deltog till och med i en intervju med en fransk journalist den 19 november 1933 där han sa att det var en: "förolämpning att i fortsättningen tillvita mig att jag vill ha krig" ['V B, 23-11-1933. Cit. ur Domarus, 1962, vol. I, s. 333'] Innebär dessa offentliga uttalanden från Hitler att han egentligen var en fredens man? Att nazisternas radikalkonservativa fallenhet för krig och våld, som vi kan läsa i Hitlers bok "Min kamp" (läs exempelvis avsnittet där H. förklara att nazisterna måste kolonisera ny mark och att Tyskland vara en världsmakt, s. 572-573) försvunnit?



I Sportpalatset den 26 september 1938 höll Hitler ett offentligt tal för att lugna Storbritannien:
"Jag är tacksam mot herr Chamberlain för alla hans ansträngningar. Jag har försäkrat honom att tyska folket vill inget annat än fred. Men, jag har också förklarat för honom att jag inte kan gå över gränsen för vårt tålamod. Jag har vidare försäkrat honom, och jag upprepar det inför er, att när detta [sudettyska] problem är löst finns det inte längre något territoriellt problem för Tyskland i Europa."
Det är alltså klart att man inte skall ta Hitlers offentliga retorik på så fullt allvar, som västländerna tyvärr gjorde, och som Buchanan ännu verkar göra. Redan under sommaren 1936 skrev nämligen Hitler ett PM som förklarde att:
"Den tyska armén måste inom fyra år vara färdig för aktion. Det tyska näringslivet måste inom fyra år vara färdigt för krig."[TWC, vol. XII, s. 439]
Inom fyra år (1939) gick den tyska armén in i Polen. Året innan höll Hitler ett hemligt tal inför ca 400 journalister och förläggare i Bruna huset i München:
"Det var av tvång som jag i många år endast talde om fred. Det var på den tiden nödvändigt att successivt omstämma det tyska folket psykologiskt och långsamt klargöra för det att det finns saker som, såframt de icke kan genomföras med fredliga medel, måste genomföras med våldsamma. Men det var också nödvändigt att inte bara propagera för våldet i och för sig, utan också inför tyska folket ställa vissa utrikespolitiska företeelser i en sådan belysning att folkets inre röst så småningom av sig själv skulle börja ropa på våld." [VfZ, 1958, nr 2, s. 182]
Cirka en vecka efter krigsutbrottet möter Hitler upp sina militära överbefälhavare i Brechtesgaden där han erkänner att han redan i våras samma år fattat beslutet att "göra upp med Polen" (SIC!), och att han nu var rädd för att "någon fähund i sista minuten ska lägga fram ett medlingsförslag". Vidare förklarar han att han kommer att ge ett:
"propagandaskäl till att utlösa kriget, likgiltigt om man tror på det eller inte. Segraren tillfrågas aldrig efteråt om han sade sanningen eller ej. När man börjar eller för ett krig gäller det inte rätten, utan segern. Slut hjärtat för medlidande. Gå brutalt till väga... Den starkare har rätt. Största hårdhet." [IMT, vol. XXVI, s. 338, 343 och 523]
Pat Buchanan tror dock på Hitlers propagandaskäl, trots att Tyskland till slut blev förloraren. Buchanan:
"Hitler had never wanted war with Poland, but an alliance with Poland such as he had with Francisco Franco’s Spain, Mussolini’s Italy, Miklos Horthy’s Hungary and Father Jozef Tiso’s Slovakia."
Uppenbarligen ville Hitler, enligt egen utsago, starta krig året 1939 innan krigsutbrottet. Dock skall man påpeka att Hitler inte alltid velat ha krig med Polen, länge vill nazisterna att Polen skulle bli en marionettregim så som Mussolinis och Francos, mot ett framtida kolonialkrig mot Ryssland och de omkringliggande länderna i öst. Polens utrikesminister kunde dock inte gå med på ett sådant avtal med Tyskland på grund av den inhemska opinionen med minne från första världskriget. Därav tvingades Polen ingå ett alliansavtal med Storbritannien, för att försäkra sig att Tyskland inte annekterar Polen.

Hitlers svepskäl, eller propagandaskäl, att gå in i Polen visade sig alltså bli fristaden Danzig i Polen, en stad som stod under Nationernas Förbund men hade egen konstitution och parlament där nazisterna vunnit makten samtidigt som i Tyskland. Hitler hade redan från början planerat ett expansionskrig i öst, och räknade främst med de ryska jordbruken. Huvudfienden till en sådan expasion visade sig ligga hos Storbritannien, och Frankrike. Att påstå att Hitler inte ville ha krig är således absurt av många anledningar, däribland att en kolonisering varit en självklarhet sedan Hitlers blev maktfaktor inom NSDAP. Hitler ville även skydda det viktiga industriella området Ruhr, genom att anneckdera Nederländerna och Belgien, något som Storbritannien aldrig skulle ha tolererat.



Det är slutligen intressant att se hur konservatismen fortfarande bär skuld av fascismen. Hur konservativa än idag kan övertyga sig om att "bolsjevikerna" var det verkliga hotet före andra världskriget, inte fascismen. Buchanan:
"A hundred million Christians were under the heel of the most barbarous tyranny in history: the Bolshevik regime of the greatest terrorist of them all, Joseph Stalin."


Läs också Megan Carpentiers kritik mot Pat Buchanan: "Why the hell does MSNBC give a Nazi apologist a national platform to spout this drivel? "


Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Den svenska polisen är bättre än den franska, Johan Frick skriver En andra lägesbeskrivning, Jinge skriver Ikväll händer det, andread0ria skriver Bo Könberg pissar på Sveriges arbetare

fredagen den 4:e september 2009

Forum för Tillrättalagd Historia

Den statliga myndigheten Forum för Levande Historia (FFLH) fortsätter sitt polemiska korståg att brännmärka idéer och åsikter. Nu kampanjar myndigheten mot Pol Pot och hans stalinistiska terrorregim i det dåvarande Demokratiska Kampuchea (Kambodja). I samband med denna kampanj har myndigheten låtit konstruera en ironiserande YouTube film, som inte bara propagerar för en oförståelse varför personer som Jan Myrdal och Gunnar Bergström reste till landet och varför de kan påstå att de inte såg något folkmord, utan också inbegriper ett personligt angrepp mot författaren och skriftställaren Jan Myrdal.



Det är sannerligen obehagligt att leva i en samtid där staten kan åta sig rollen som värderare av författare och intellektuellas åsikter. Detta är och bör vara i ett någorlunda demokratisk samhälle en angelägenhet för det civila samhället, inte för myndigheter. FFLH bekräftar tyvärr att vi inte lever i ett säkert samhälle, och den absoluta nödvändigheten av att myndigheten snarast avvecklas och slängs på närmaste soptipp.

Det är därför glädjande att se att de konsekventa liberalerna som Mattias Svensson på NEO-bloggen, och Louise P yrkar på myndighetens avvecklande och överlåtande av opinionsbildande till de "fria massorna".

Något mindre glädjande, men föga förvånande, är att högersossen och f.d. medarbetare på FFLH Jonas Morian, tillsammans med den stock-konservativa ledarskribenten Per Gudmundson på Svenska Dagbladet hyllar statens nya åsiktskampanj.

Det tåls att upprepas att i någorlunda fria stater så borde inte historieskrivandet i samhället överlåtas till en statlig myndighet, utan faktiskt utföras och diskuteras av det vetenskapliga samfundet. Historia bär alltid risken att bli ideologisk propaganda när den skall tolkas och skrivas på grund av nödvändigheten att selektivt välja vad, när och hur man skall skriva och tolka den. FFLH är inte immun mot denna risk. Tvärtom har det visat sig att FFLH konsekvent producerat ideologiserande tolkningar av vår mänskliga historia, där myndigheten i sitt material tagit ställning i aktiva vetenskapliga diskussioner. Den har dessutom i sin skrivning konsekvent uteslutit variabler som motsäger myndighetens bild av historien. Som jag har kritiserat förut: Varför riktar man endast in sig på brott begångna av fascistregimer och stalinistiska regimer, och inte på de liberala demokratiernas brott? Vart tog kolonialismen och imperialismen vägen? Östimor, Vietnam, Irak etc.?

Eller varför inte kampanja mot kristendomen genom att göra humoriska YouYube-filmer om Jesus bror Hong Xiuquan, som ledde Taipingupproret (1850-1863) och kostade ca 20 miljoner människoliv?

Låt oss heller inte glömma när historikerna i samband med FFLH:s kampanj om brott begångna av "kommunistiska" regimer satte de ideologitörstande politikerna på plats:
"I måndags presenterades resultatet vid ett internationellt seminarium, "Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer". Bakom de borgerliga ministrarna på första rad satt intellektuell elit och bildad allmänhet.

Många väntade att höra resultatet av kalla krigets sista ideologiska upprensningsaktion. Eskil Franck, chef för Forum för levande historia, räckte skriften till kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth. Hon såg nöjd ut och höjde ett varningsord: "Kommunismen är en ideologi som skördat och alltjämt skördar många offer!"

När så forskarna klev upp vände hela föreställningen. Jelena Zjemkova och Youkk Changg som leder dokumentations­centrum i Ryssland respektive Kambodja var ointresserade av ideologiska förklaringar. Deras mål är att identifiera gärningsmännen och hedra de döda genom att förhindra nya massmord. Michael Schoenhals, professor i Kinas historia i Lund, läste å sin sida upp ett gammalt dokument från Kinas underrättelsetjänst som fick illustrera hur långt Maos regim var beredd att gå i utrensningen av klassfiender. I skrivelsen avvisas entydigt folkkongressens vilja att begränsa våldsutövningen. Gäller det inte att föregripa angrepp på revolutionen och moderlandet? Då fordras hårdhet mot varje misstänkt!

Schoenhals förklarade: "Ni som kommit hit för att höra oss fördöma kommunismen har missat hela poängen med historisk kunskap. Vår uppgift är att strängt granska brott mot mänskligheten så att vi lär oss att känna igen dem i samtiden - och detta oavsett om det utförs i kommunismens eller demokratins namn." Sedan avslöjade han att dokumentet han läst alls inte stammade från Maos Kina, utan var en ordagrann återgivning, med enstaka substantiv utbytta, av George Bushs senaste tal, där presidenten förklarar varför USA ska använda tortyr i kampen mot terrorismen.

Michael Schoenhals inlägg kommer att gå till historien. Sällan har en svensk humanist tillrättavisat makten lika skarpt. Hans markering säkrar för lång tid oberoendet för Forum för levande historia och forskningen över lag. När Schoenhals vädrat ut flosklerna kunde seminariet rikta in sig på huvudsaken: hur förklara dessa ohyggligheter, hur undvika att de sker igen? Det var en historikernas seger över ideologerna."
Uppdaterat: FFLH:s YouTube-film har en hel del intressanta kommentarer, däribland från glesbygdsjohan: "Superbra! :-)
Hoppas det kommer uppföljare om aynrand-glasögonen, kapitalism-glasögonen och rasism-glasögonen. Alla tre mycket farligare och dödliga än mao-brillor i dagsläget."


Bloggat: Badlands Hyena

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Från Konfliktportalen.se: eiz skriver Det räcker inte Sahlin, Jinge skriver Lita på media om pandemin?, jesper skriver Lars Dahlberg ljuger!, Anders_S skriver Vi ser kanske samband som inte finns
 
 
Copyright © LOKE - KULTUR & POLITIK
Blogger Theme by BloggerThemes Design by Diovo.com