Michael Moores senaste film verkar bli hans bästa

Michael Moore är en viktig debattör i vårt höger-hegemoniska klimat. Men det är inte bara från kapitalismens apologeter som kritiken kommer, utan även från vänster finns det kritiska invändningar och vänsterkritiken handlar egentligen om vad som gör Moore så viktig - hans populism. Vänsterns problem idag är just det som Moore försöker lösa, och det är att göra samhällskritiken tillgänglig på ett enkelt, och faktiskt underhållande sätt. Att helt enkelt nå ut till allmänheten och utmana med ett mot-hegemoniskt perspektiv, det som vänstern delvis lyckades med på 60-70-talet.

Därav blir kritiken från vänster just felställd, eftersom den utgår ifrån att all vänsterkritik alltid måste vara akademisk. Mycket av kampen för hegemonin i samhällsdebatten bygger faktiskt på självförtroende, och det visar Michael Moore med råga. I Moores popularisering har det tidigare anmärkts att han aldrig riktar kritik mot problemets kärna - kapitalismen i sig själv. Alltid har det varit avslöjanden och kritik mot vad som snarare skulle kunna ses som symptom på ett ruttet system, men den senaste filmen "Capitalism - a love story" verkar just vara Moores svar på kritiken. Även om jag inte sett filmen ännu, så verkar både trailern och hans reklam-intervjuer för filmen just peka på en kritik av kapitalismen i sig själv.

I Dagens Nyheter ger den aktade recensenten Johan Croneman filmen en 4 av 5 möjliga betyg, och passar på att påpeka att:

"Michael Moores metoder kan man säkert diskutera, men att stirra sig blind på finliret i stället för det han är ute efter att prata om – ett korrupt ekonomiskt system som måste förändras, reformeras, eventuellt bytas ut – det är att smita undan av ren feghet."

Det är det som är problemet med många arroganta högerspöken, som exempelvis SvD:s Per Gudmundson som passar på att stämpla Moore som fiende till demokrati. Det är intressant att se hur det endast är tokhögern och bombliberaler som fortfarande stämplar alla som inte håller med dem om att marknaden är lösningen på allt som onda demoner. Men den kritiken är egentligen ointressant eftersom den inte erbjuder någon som helst reflektion. Kritiken från vänstern riktar sig i alla fall mot innehållet i Moores filmer.

Jan Söderqvist försöker recensera Moores film i SvD och landar inte så förvånansvärt som en av kapitalets apologeter att kapitalismens negativa effekter på något märkligt sätt inte har med kapitalismen i sig att göra, utan... (trumvirvel)... med exogena effekter. Det är ett standardformulär för vad varje god epigon till kapitalismen bör argumentera; förneka orsak och verkan som en effekt av något annat och sedan hoppas på att allmänheten glömmer. Liksom Gudmundson nickar Söderqvist instämmande vid stämplandet av Moore som fiende till "demokratin". Gudmundson & Söderqvist anser nämligen att alla andra åsikter än de delar är odemokratiskt, även när åsikter tydligt stödjer demokrati - och tydligt vill ha mer demokrati. Som när Moore säger följande:

"– Det fina med den amerikanska drömmen är tron på demokrati och rättvisa. Men jag har svårt att se hur demokratin kan fungera när den ekonomiska makten är allt annat än demokratisk"

Inte konstigt att högerspöken som Gudmundson och Söderqvist ser rött när Moore dyker upp på bioduken. Moore spricker helt enkelt hål på den borgerliga myten om att marknadekonomi på något religiöst sätt skulle betyda demokrati. Ett ekonomiskt system som kapitalism, som bygger på ett system som utesluter demokrati, har naturligtvis ingenting med demokrati att göra, tvärtom innebär det att ekonomin inom alla så kallade "demokratier" idag helt enkelt inte är demokratiskt. På goda grunder går det därav att ifrågasätta vårt samhälle varande demokratisk nog. Men det vill inte högerspöken höra eller se, ty det riskerar att deras klassintressen av att diktatorisk äga produktionsmedel ifrågasätts på ett bredare lager i samhället. Demokrati är alltså en direkt fiende till kapitalismen, och därav är det så viktigt för högerspöken att vända på steken och försöka skydda sig mot kritiken.

Trots diverse högerspökens förutspådda galla mot Moore så verkar "Capitalism, A love story" gå väldigt bra hos allmänheten. På Twitter har Moore rapporterat ett bra tag nu att biosalongerna varit fulla och att den möjligtvis kommer att slå publikrekord i jämförelse med hans tidigare filmer.




Bloggat: Röda Malmö, Schools out
Media: EX

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Michael Moore, bio, kapitalism, Capitalism a love story, kritik, samhällskritik, ekonomi, marknadsekonomi, högerspöken, tokhögern, bombliberaler, vänstern, demokrati

Sexualmoralismens tråkeka är hyckleriet

Tråkeka är ett ålderdomligt invektiv för en någon som är efterhängsen, och liknande hänger hyckleriet med när sexualmoralismen trampar in i människors privatliv. Nu senast med hjälp av den ultrakonservative Göran Skytte i en kolumn i SvD 24 oktober 2009. Skytte har nämligen fått nys om att svenska skolor får besök av RFSU, som under sexualundervisning för 14-15 åringar inte bara undervisar i kunskap om könen, samlag och onani - utan även analsex. Det anser Skytte "inte [är] riktigt klokt", underförstått att analsex är något skumt och obehagligt. Samma gamla tusenåriga sexualmoralism alltså. Att det yttras av en gammal ultrakonservativ kolumnör kommer dock inte som någon överraskning.

Däremot kommer sexualmoralismen som en överraskning när den kommer från vänster, som traditionellt skall representera en progressiv åskådning på livet. Tyvärr måste man nog faktiskt medge att en stor del av vänstern kapitulerat inför en moralistisk syn, inte bara på sex, utan på mångt och mycket vad gäller handlingar som människor gör. Orsaken har med vår liberala, individualistiska, tidsålder. Där orsak och verkan förklaras med individer, istället för kontexter. Därav blir samhällsproblem ofta förknippat med onda kapitalister istället för att kapitalismen i sig blir orsaken, och så vidare. Det blir opportunt att bojkotta Coca Cola, som ett medel att bekämpa kapitalismens inneboende lagar.

Inom bloggosfären finns det enstaka pärlor, och en av dem är vänsterbloggaren och Fibbaren Knut Lindelöf, som tidigare deltagit i ett viktigt avståndstagande gentemot Förintelseförnekarna Omar & Wilhelmsson. I en bloggpost som kommenterar Göran Skyttes sexualmoralism yttrar dock Lindelöf att han minsann inte är moralist och därav inte vill införa statligt förbud, men att han ändock finner analsex motbjudande. Lindelöf representerar alltså en paradoxal sexualmoralism som förnekar sig som moralist och yrkar människors sexliv som deras privatliv, men ändå inte orkar utesluta att ge sin moraliska åsikt om viss sex. Och det är sexualmoralismen tragiska tråkeka, nämligen hyckleriet; ty nästan ingen vill vara en gammal konservativ moralist.

I jämförelse har vi det paradoxala rasistargumentet som formuleras: "Jag är inte rasist, men...". För Lindelöfs paradoxala moralismargument formuleras det: "Men jag moraliserar inte. Jag resonerar. Jag redovisar ärligt min känsla av äckel samtidigt som jag är emot förbud, som jag vet är meningslöst". Lindelöf har naturligtvis all rätt i världen att inte tycka om vissa sexhandlingar, ty sex tillhör som Lindelöf säger människans privatliv. Men vad tillför en privat moralisk åsikt om analsex till diskussionen? Skall man vara ärlig som en förnuftig rationell upplysare, som inte moraliserar, bör man också låta sin privata moralism om sex just vara privat. Annat är just hyckleri.

Nu är ju inte Lindelöf ensam inom vänstern att moralisera om analsex, även författaren Margareta Zetterström nickar instämmande till Lindelöfs blogginlägg.


Bloggat: Niklas, projo

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om sex, sexliv, privat, privatliv, analsex, samlag, sexualundervisning, hyckleri, moralism, sexualmoralism

Vad är en blogg?

Metro fiskar i bloggosfären med en typifiering av olika slags bloggar. I den kategoriseringen slinker jag naturligtvis in som en politisk bloggare:

"KÄNNETECKEN: Är oftast strikt professionell åsiktsmaskin och avslöjar inga detaljer om sitt privatliv. FRA-bloggaren, som avskyr avlyssning och fildelningsförbud, kan betecknas som en underkategori här. Kan också vara ledarskribent eller politiker.
DRIVKRAFT: Vill driva opionion för politiskt parti eller organisation."

En åsiktsmaskin kan jag hålla med om, men ibland kan det hända att jag avslöjar mitt privatliv - eftersom jag inte använder den här bloggen endast som propagandafunktion, utan som ett personligt verktyg. Ibland kan det till och med slinka in ett inlägg om nybakade lussekatter eller semlor, och när jag firar midsommarafton. Annars kännetecknas mina inlägg av kritisk media-analys, oftast politiska texter från kolumner, ledarsidor, debattsidor men också av egna reflektioner kring viktiga ämnen som ekonomi, filosofi och kultur. Den enkla typifieringen stämmer alltså inte riktigt.

Min drivkraft är inte heller att lobba för någon speciell organisation (förutom arbetarrörelsen i sig själv). Än mindre för något speciellt parti (även om jag sympatiserar med Socialistiska partiet och Arbetarmakt), jag har ingen partibok. Så vad är då min drivkraft? Glöden i kraftens kärna bygger snarare på en övertygelse på förnuftets nödvändighet gentemot moralism, och vikten av ett jämlikt samhälle utan löneslaveri och klasskillnader.

En reflektion jag får varje gång jag påminns om existensen av andra typer av bloggar än sådana jag läser (det vill säga "politiska" bloggar) så reagerar jag instinktivt på dessa s.k. "modebloggar" varande icke-bloggar. De bloggar som inte innehåller någon djupare tankeförmedling än att hälsa på sin granne, eller ta ett bloss på kafferasten, eller visa upp sin nyköpta mascara anser jag inte ens vara värda kallas blogg. För att vara en blogg krävs något innehåll. Men jag har haft fel. Uppenbarligen har dessa otaliga bloggar ett innehåll, som jag missat, som många människor anser underhållande. Den viktiga frågan varför bloggar som levererar underhållning lockar fler besökare än djuplodade filosofi och kulturbloggar? Har inte människan filosoferat i alla tider?

Jo, det har hon naturligtvis. Men idag lever människan i allt mer grånande dagar, ty livet blir allt mer automatiserat och varufetischerat. Det kapitalistiska lönearbetet splittrar människan från hennes intressen och individualitet, och lönearbetaren orkar knappt gå in genom dörren när arbetsdagen är slut. Underhållning blir därmed människans omedelbara räddning, det hjälper henne att leva genom dagen, för att återigen tvingas säljas sin arbetskraft nästa dag. TV, film, sport och modebloggar fyller därmed en viktig funktion som ett eskapistiskt verktyg och systemets reproduktion. Om medborgarna är upptagna dygnet runt hinner man inte reflektera under längre perioder, och om man orkar reflektera så orkar man ändå inte göra något åt det.


Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om blogg, blog, bloggosfären, typ, politik, filosofi, kultur, media, kritik

Från Konfliktportalen.se: vsfstockholm skriver Absolut ingenting funkar, Anders_S skriver IB-affären och övervakningen av vänstern i verkligheten, Jinge skriver Dagens Bild – Ragnarök, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Kapitalism = ojämlikhet 2.0, Bo Myre skriver Poznan: In defence of Cegielski’s fired workers

Kapitalism = ojämlikhet 2.0

Tidigare:
Kapitalism = ojämlikhet 1.0
Cirkelresonemang i försvar av kapitalism

Ja, det är ju inte speciellt någon nyhet att kapitalism per definition innebär ett ojämlikt system. Ändock är det ett faktum som ständigt måste återerövras från en massiv borgerlig apologetism. Borgerlighetens apologeter har i århundraden försökt försvara det kapitalistiska systemets yttersta förträfflighet, och dess slutstation för mänsklighetens civilisationsbygge (Fukuyama). Denna borgerliga apologetism är just det uppdrag eller den funktion som nationalekonomer, objektivistiska filosofer, deterministiska högerdebattörer och dogmatiska juveniler har för att reproducera de nuvarande samhällsstrukturerna.

Enligt deras resonemang lever vi i den bästa av de möjliga världar som människan kan åstadkomma, oftast blir dock människan utesluten i en naturalistisk åskådning där den nuvarande liberal-demokratiska kapitalismen närmare anses naturlig. Den ultimata civilisationen; historiens slutstation. Även om Fukuyamas beskrivning av den liberal-demokratiska triumfen bemötts med mycken skepsis och stundtals förlöjliganden, så erkänns tesen ändock i det tysta. Visst finner apologeterna ändock trivialer som de anser måste förändras, exempelvis att vårt kapitalistiska samhälle inte är nog kapitalistisk. Alla problem som kapitalismen levererar enligt dess inre lagbundenheter förklaras som exogena effekter, alltså konsekvenser utanför kapitalismen. Enkelt och intetsägande, men de undviker förklara kapitalismens negativa effekter.

Dessa exogena förklaringar leder till att liberaler måste förklara de negativa effekterna på annat vis än att det har med systemets orsak och verkan att göra, och ur en liberal åskådning landar förklaringen nästan alltid på den enskilde individen. Därmed öppnar den liberala ideologin en möjlighet för moralistiska förklaringar på negativa samhällseffekter, exempelvis att förklara den senaste ekonomiska krisen på enskilda individer på Wall Street. De anses ofta vara speciellt giriga och nedriga människor, helt enkelt onda personer. Det här är en allvarlig paradox för liberaler, som annars slår sig på bröstet som de förnuftiga vapendragarna i det moderna samhället; de minnsann slåss för förnuftet i kriget mot den unkna moralismen (exempelvis sexualmoralism). Motsägelsen ligger dock när de skall förklara problemen som uppstår i deras ideologiska utopi; då kommer moralismen fram som en nödvändighet för apologetismen.

För att ta ett exempel kan man ta Folksams försäkring, som nu halverat utgifterna till begravningar till sina kunder, så att de i praktiken knappt har råd att bli begravda. En liberal kan aldrig erkänna att detta är en verkan på en kapitalistisk lagbundenhet om profitmaximering, utan landar troligtvis på att Folksam är ett ondskans företag, eller alternativt styrs av en ond person. I självaverket är inte sådana här profitmaximeringar ovanliga, tvärtom regelmässigt kopplade till det kapitalistiska systemet som bygger på att företag i konkurrens tvingas jaga profit för att överleva. Folksam är inte Lucifer, utan agerar bara inom marknadsekonomin.


Bloggat: Röda Malmö

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Kapitalism, ojämlikhet, ekonomi, ideologi, apologet, apologetism, försvar, Folksam, moralism, liberal, profit

Skriv under för MST‏ mot våld och kriminalisering av social kamp

Lucia Barbosa från MST i Bahia beskriver hur makteliten försöker kriminalisera de sociala rörelserna i Brasilien:

Från LRB (översatt med google till engelska):

"According to the Pastoral Land Commission (CPT, 2009) of land conflicts first half of this year following marking an extreme violence against rural workers. Between January and July 2009, 366 conflicts were recorded, which directly affected 193,174 people, a murder occurring every 30 conflicts in the 1st half of 2009, there were 12 murders, 44 attempted murders, 22 death threats and 6 people tortured in the first half of this year."

Här är petitionen: Manifesto in support of the MST


Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om MST, Brasilien, våld, förtryck, klasskamp, social kamp, civil olydnad

Jan Guillou var ingen spion

Jag har inte läst en enda bok av Jan Guillou, även om jag nu börjar vackla om att slå upp hans historiska romaner om Arn. Men hans populära spionromaner har aldrig motiverat min läsnerv, dock har han genom åren skrivit både utmärkta och mindre bra kolumner och artiklar - inte på tal om hans bidrag till IB-avslöjandet. Tydligen skall hans spionromaner uttrycka en ovilja gentemot Expressen, vilket alltså skall tydas som en del i ett personligt vendetta mellan Guillou och tidningen Expressen. Att avslöjandet om Guillou varande KGB-agent råkar hamna i Expressen är alltså inte någon tillfällighet.

Expressen är naturligtvis överlyckliga över att kunna utnyttja denna "nyhet" ett tag för att sälja ytterliga lösblaskor, och hova in pengar från en allmänhet som längtar bort från den trista gråa vardagen. Idag fungerar kvällstidningarna som eskapistiska verktyg för människan, som allt mer tappat sin kontakt med sig själv i en kapitalistisk alienation. Verkligheten är för hård, romantiken blir ens omedelbara räddning. Därav blir spiondramat klockren för en tidning som Expressen, och indirekt Aftonbladet som har Guillou som anställd skribent.

Men hur är det med analyserna av de faktiska uppgifterna? Fakta har rapporterats att Guillou har tagit emot pengar och skrivit under kvitto från en KGB-agent, och enligt egen uppgift fått vara med i ett "lojalitetstest" där Guillou skulle leverera en portfölj. Han skulle ha tagit emot pengarna på uppdrag att skriva en mindre text om ett svenskt parti (socialdemokraterna eller centern). Det är vad som kommit fram i de otaliga artiklarna. Högermuppar och Guillou-hatare gormar om landsförräderi, men är det en korrekt analys av saken? Guillou själv hävdar att det skulle handla om en naiv ungdomlig romantik om att journalistiskt avslöja KGB:s aktivitet här i Sverige. Guillous skall tydligen även ha nämnt KGB-kontakten i sin memoarbok som nyss kommit ut, vilket innebär att Guillou faktiskt var före Expressen med avslöjandet.

Den förre IB-agenten Gunnar Ekberg larmar om "landsförräderi" i Aftonbladet, samme man som själv var dubbelagent för en främmande makt - staten Israel. Ekberg agerade infiltratör i den svenska palestinarörelsen, och är skyldig till bland annat bombhot. Varför Aftonbladet över huvudtaget sneglar åt kufen Ekberg är oförståeligt. Är det någon personlighet som saknar all trovärdighet så är det herr Ekberg. Självfallet går det inte alls att påstå att Guillou gjort sig skyldig till landsförräderi, eftersom de enda fakta som presenterats är att Guillou skrivit korta politiska analyser, vilka inte går under brott som landsförräderi.

Men vad va då Guillous motiv bakom att hålla kontakt med KGB-agenten? Jag är bedd om att hålla med Ulf Bjereld att Guillous egna förklaring är den trovärdigaste av tolkningarna; nämligen att Guillou ville avslöja KGB-filialen i Sverige. Varför denna tolkning är trovärdig är inte bara för att det är den Guillou själv nämner som förklaring, utan främst eftersom det går i logisk linje med Guillous egna ideologiska övertygelse som en av landets maoister. De svenska maoisterna var inte pro-sovjetiska utan tvärtom utefter KKP:s linje starkt sovjetkritiska. Guillou hade alltså inga ideologiska anledningar att samarbeta med KGB, tvärtom hade han all anledning att inte göra det. Av ekonomiska skäl faller av det förra, så anledningen måste ha varit av en annan karaktär.

Så här i efterhand är det dock lätt att vara efterklok och yttra på tvivelaktiga moraliska ställningstaganden, men det är att falla på kontrafaktisk historieskrivning. En korrekt analys kan bara gå efter vad vi faktiskt, för tillfället, vet angående Guillous KGB-kontakt. Hittills så tyder det på att Guillou ville avslöja KGB-filialen, inte frivilligt samarbeta med den.


Uppdaterat 1: Mona Sahlin vill tydligen veta vad Guillou skrev om socialdemokraterna i uppdrag av KGB. Varför Sahlin vill veta är dock märkligt, för vilken betydelse skulle det vara vad en 22-årig journalist har gjort för politisk analys av partiet? Han hade uppenbarligen inte några hemligheter angående partiet.

Uppdaterat 2: Åsa Linderborg briljerar om att även hon försökts värvas av KGB, och skriver om de verkliga spionerna i dagens Sverige.


Bloggat: Annarkia, Röda Malmö, Svensson

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Jan Guillou, KGB, spion, agent, journalist, maoist, sovjet, Kina, KKP, IB

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Gemensamt ursprung för FRA och IB, tusenpekpinnar skriver Kick-ass Deleuze & Guattari introduction!!!, Jinge skriver Svinvaccinet farligt enligt Aftonbladet?, Fredrik Jönsson skriver Ledande Sverigedemokrater i tingsrätten igen, cappuccinosocialist skriver Guest spot

Klasskamp i sydkorea

... poliser är snälla och kapitalism = sockervadd & rosa elefanter.


Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om klasskamp, arbetare, poliser, kapitalism, våldsapparat, förtryck, Sydkorea, polisvåld

Den borgerliga propagandan mot Chavez

Nu får vi ännu ett typexempel på borgerlighetens hetsjakt mot Venezuelas demokratiskt valde president Hugo Chavez, och ännu en gång är det högertidningen Dagens Nyheter som står för noterna. DN:s Ia Wadendal låter meddela att Chavez: "har utfärdat en order till sina undersåtar: sluta sjunga i duschen!" Han har utfärdat order till sina "undersåtar" (SIC!).

Vilka associationer Ia Wadendal syftar på angående Chavez är därmed övertydlig, snudd på självparodi. Talar vi om andra demokratiska presidenter som havande med undersåtar? Knappast. Det är bara demokratiskt valda vänsterpresidenter som högern inte gillar som förknippas med diktatorer eller monarker, själva kan de sitta på hyckleriets höga hästar och krama och skaka hand med riktiga (höger)diktatorer och monarker.

Nå, vad är det Chavez egentligen har sagt? Om man granskar artikeln i DN lite mer ingående finner man att Chavez kritiserar de som duschar länge för att slösa med energi, och uppmanar folk att duscha under kortare tid. Hans uppmaning var inte alls så märkligt, eller diktatorisk så som rubriken och inledningen av artikeln låtit det påskina. Här i Sverige har vi också gått igenom liknande miljökampanjer vad gäller dusch och energi överlag, och inte fick vi alarmerande DN-artiklar som varnar om undersåtar. Istället är det bra att Chavez startar denna miljökampanj, och något han borde få stöd för istället för märkliga grumligheter och smutskastningar.

Ia Wadendal slår på stora trumman i en avslutande triumf: "Exakt hur han ska få befolkningen att sluta sjunga i duschen är fortfarande oklart." Oklart alltså. Det låter obehagligt. Wadendal låtsas om att folkkampanjer om miljömedvetenhet aldrig funnits. Många av oss 80-talister som växt upp i Sverige känner dock igen oss vad gäller all slags miljökampanjer om vattensparande och källsortering, inte ansågs det vara något obehagligt.


Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Hugo Chavez, Venezuela, Dagens Nyheter, agitation, propaganda, borgerligheten, miljö, energi, vatten

Studenter och anställda ockuperar universitet i Wien

Konflikten blossade upp pga av förhandlingar om nedskärningar vilket resulterade i att studenter tillsammans med personal på universitetet i Wien ockuperade dess största föreläsningssal. Idag rapporteras det att det befann sig 2 500 personer i föreläsningssalen och runt omkring.

[...]the reason why this was possible is that we just did it, with a few hundred people and with effective and fast mobilization, by sms, email lists and most of all, by running from lecture to lecture, introducing why we are doing this and inviting students to join.

within half an hour we had broken the margin of a thousand, speech contributions were given on the stage and first working groups were being formed. as the word spread thoughout the day, we grew in numbers, and more and more news from groups in other universities and departments about action meetings drippled in.

there is no central organization, and n permanent structure, but the degree of spontanous self organization is amazing. people that have never been involved in student political groups (or any other) are taking action and working their asses off, turning from more or less passively accepting their situation to being actors and organizers.

without taking the space that we are not given at the university this situation could not have been created. a few days ago almost every politically active student would have described the majority of students as politically apathetic and almost impossible to mobilize. with classical forms of action as a demonstration, this was probably a realistic assesment. but we have created and are constantly creating a different reality!

the time of endless negotiations with officials on one side and a few of us on the other, which usually end either in no results or empty promises, is over for now. if we negotiate again, we will do so much, much stronger!

of course there is a chance that the spirit of the moment can vanish in a few days (even though it doesn't look like that right now), but the number of new people and the feeling of power by overcoming our singularity will have long lasting effects.

the strategy that seems to cristalize now is to not move away from our rather long list of changes that we long for, rather rediscuss and enlarge it, but at the same time focus on a few requests that embody the central points of our struggle, including the resigning of the austrian minister of science, because with him in office none of our demands will be met.

we call on everybody everywhere to take similar forms of action, to move on from the particularity of single issues on single departments and to take and create the space needed for our self organization, because by ourselves we are nothing, together we are powerful![...]

Studenternas krav är följande enligt universitetets tidning:

"- Re-democratization and strengthening of co-and self-government in all educational institutions!
- Ausfinanzierung der Unis! - Funding out Unis!
- Selbstbestimmtes Lernen und Leben ohne Konkurrenz- und Leistungsdruck! - Self-determined learning and life without competition and performance pressure!
- Freie Masterzugänge! - Free Master Additions!
- Keine verpflichtende STEP! - No mandatory STEP!
- Abschaffung aller Bildungs- und Studiengebühren! - Abolition of all educational and tuition fees!
- Keine Aufnahmeprüfungen! - No exams!
- Unabhängige Lehre und Forschung! - Independent research and teaching!
- Schluss mit prekären Dienstverhältnissen für Lehrende, Angestellte und ArbeiterInnen! - No more precarious employment contracts for teachers, clerks and workers!
- Genug Studienplätze für alle! - Enough places for everyone!
- Abschaffung der Erweiterungscurricula! - Abolition of the enlargement curricula!
- Flexible und selbstbestimmte Studienpläne! - Flexible and self-study plans!"

Några relaterande hemsidor:
- Freibildung
- Derstandard

Demo för solidaritet till ockupanterna:



Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om ockupation, protest, studentockupation, studenter, universitet, Wien

Om Hitler hade fått fredspriset 1938, hade vi kanske sluppit Andra Världskriget?

Ingen har väl lyckats undgå nyheten om att USA-imperiets nye president Barack Hussein Obama II fått Nobels fredspris, med motiveringen att krigsföraren tänt ett framtidshopp med sina ansträngningar för ett bättre samarbetsklimat i världen. Att han är president för en supermakt som för två parallella krig i Afghanistan respektive Irak, och dessutom har otaliga militärbaser över hela världen skall enligt Nobelkommittén inte innebära ett hinder för att få ett av västerlandets mest hypade fredspris. Det som övervägde beslutet inom kommittén var tydligen att Obama höll ett tal som de gillade, där Obama lovade nedrustning av kärnvapen. Det är andra gången en amerikansk krigsförare fått Nobels fredspris, förra gången var det massmördare Kissinger.

Hos vissa har utdelningen av priset till Obama tolkats som ett sätt för kommittén att sätta press på Obama att fortsätta sin samarbetspolitik, nedrustningspolitik och möjligtvis dra sig ur sina krig i Afghanistan och Irak. Det skulle vara ett sätt att sätta strålkastarna på Obamas handlingar, och därav skulle beslutet från kommittén faktiskt vara ett korrekt beslut.

En sådan uppfattning korrelerar med ett modernt fenomen inom maktens korridorer. Det vittnar om en upplevd vy som uppmanar en att blicka inom ramarna, och inte dialektiskt. Det "rätta" är att vara "pragmatisk" och inte "idealistisk", det "pragmatiska" upplevs som fri från "ideologisk" maktperspektiv.

Men medan Marx uppmanade oss att "taga världen som den är, och inte låta oss vara ideologer" så uppmanar våra nutida "pragmatiker" där de samtida politiska ramarna sätter dagordningen. Puts väck är den historiekritiska tanken, och kvar blir den nyliberala hegemonin - fri från motstånd.

Då blir det inte intressant att påvisa ironin att en amerikansk krigsherre för andra gången får Nobels fredspris. Utan då är det enda intressanta hur fredspriset möjligtvis kan påverka krigsherren. Puts väck är imperialism och historietänk. Det viktiga är här och nu, om den nuvarande kapitalets krigsherre drar undan sina legioner från någon av kapitalets otaliga fästningar. Vad USA gör nästa generation är inte viktigt.

Det intressanta ligger i att detta "pragmatiska" tänkande bekräftar den samtida post-politiska konsekvensen att kunna analysera världen ur ett historiskt - totalitets - perspektiv, till förmån för en atomiserande individualisering. Därav min ironiska rubrik.

PS: Rubriken lyder: Om Hitler hade fått fredspriset 1938, hade vi kanske sluppit Andra Världskriget? Tydligen inte.

Bloggat: Jinge, Organisk intellektuell, Paolo, annarkia
Media: Ex

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Obama, Nobels fredspris, imperialism, krig, Afghanistan, Irak, kissinger, massmördare, krigsförare, krigsherrar, ironi

Från Konfliktportalen.se: Johan Frick skriver Arbetets olika villkor, jesper skriver Inför kvällens SVT Debatt…, Jinge skriver Telekompaketet och Ephone-domen gynnar Piratpartiet, tusenpekpinnar skriver Inte så långt från det totalitära samhället, Anders_S skriver Bostadsbristen leder till höga bostadspriser

Sexarbetare är också proletärer!

Fredrick Federley är ingen debattör som ärligt kan spela med solidaritetskortet vad gäller att stödja arbetares intressen. Tvärtom har han kontinuerligt argumenterat mot arbetares intressen utefter nyliberalt perspektiv, där den individuelle arbetaren sätts mot andra arbetares fri & rättigheter. Minns exempelvis Federleys spektakel om småföretagares rätt att utnyttja sina arbetare i samband med blockaden mot den beryktade salladsbaren. Federley för företagarnas intressen i marknadskonflikter, därav har Federley nu på offentligt maner blossat upp en redan pågående diskussion om sexköpslagens vara eller icke vara. Ur ett individualistiskt och kapitalistiskt perspektiv argumenterar han för sexköpslagens avskaffande.

Enligt mig, varande marxist, så är Federleys argumentation felaktig men slutsatsen håller jag med om. Liksom jag håller med marxisten och humanisten Håkan Blomqvist att rent principiellt skall inte staten (juridiskt) kontrollera människans sexualitet. Federley har dock rätt i att den nuvarande sexköpslagen antogs över huvudet på landets sexarbetare. Varför inte fråga de prostituerade själva vad de tycker? Men det är inte huvudargumentet i diskussionen; utan det är att staten aldrig skall blanda sig i människors sexualliv, såtillvida det inte handlar om slaveri eller våldtäkt.

Ett annat huvudargument grundar sig på konsekvensetisk solidaritet för arbetarklassen. Ty prostituerade är (uteslutande slavarbetare a.k.a. trafficking) lönearbetare och således ur marxistiskt perspektiv en del av det kapitalistiska samhällets arbetarklass. Ur proletär solidaritets perspektiv är det således förödande att arbetarklassen fodrar inre splittring och aktiv stigmatisering i sina egna led. Det strider mot solidaritetstanken, och strider därmed mot arbetarrörelsens mest grundläggande kampform. Arbetarrörelsen borde därför kräva sexköpslagens snaraste avskaffning, och upprätta fackföreningar eller välkomna sexarbetarna i de befintliga organisationer som finns tillgängliga.

Dessutom går det inte ur ett marxistiskt perspektiv skilja på lönearbete och lönearbete. All lönearbete är utsugande och utnyttjande av människan. Det är inte bara prostitution som detta gäller, utan alltså all sorts lönearbete.

Att ändå så många vänsterister yttrar till försvar till sexköpslagen, eller till och med yttrar till dess juridiska skärpning, talar för arbetarrörelsens försvagning både praktiskt och teoretiskt. När vänsterister yttrar att prostitution skulle vara ett uttryck av en särskild kapitalistisk vidrig människosyn, så gör de detta ur ett sexualmoralistiskt perspektiv, eftersom all lönearbetande är uttryck av denna kapitalistiska människosyn. Varför just prostitutionen skulle vara "speciellt" vidrig har alltså med att det handlar om sex. All annat lönearbete som handlar om "försäljning" av kroppsarbete är tydligen inte lika vidrig...

Oftast bygger det på förhastade slutsatser för det politiskt korrekta ur en neo-(radikal)feministisk utgångspunkt, som argumenterar att ett samhälleligt stigmata mot ett viss sorts arbete (i detta fall sexuellt) i själva verket leder till mindre lidande (i detta fallet mindre traffiking etc.). Dock innebär ett sådant neofeministiskt ställningstagande att man de facto splittrar arbetarklassen, avskaffar solidariteten, för att upprätthålla en konsekvensetik som faktiskt saknar forskningsgrund.

Så gott som all "forskning" som hänvisas av "prostitutionsmotståndare" (som om det vore ett giltigt begrepp) har blivit utsatt av diger metodologisk-vetenskaplig kritik. Även EU:s forskning i frågan vad gäller koppling mellan sexköpslag och trafficking erkänner att den inte har kommit fram till någon korrelation mellan fenomenen på grund av bristande kunskaper, däribland på grund av att prostitution i kriminaliserade samhällen har en tendens att gömma sig. Detta till trots att EU-parlamentarikern Anna Hedh (som lobbar sexköpslagen inom EU) låtsas om att korrelationen stämmer. Så här säger EU:s forskning att påståendet “prohibitionism” leder till minskad trafficking:

" is not sufficiently proven by the collected data and, most of all, it can arise from misleading evidence resulting from the fact that, under a regime of “prohibitionism”, victims are less visible and therefore can be less easily registered or recorded by statistics. A further analysis based on better and diversified data (see recommendations from 1 to 9) is thus required to assess if there is any causal correlation between the models of “prohibitionism” and the phenomenon of trafficking for sexual exploitation in the sex industry."

Media: AB1, AB2

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om sexarbete, proletär, arbete, arbetare, arbetarklass, marxism, Karl Marx, arbetarrörelse, Fredrick Federley, nyliberalism, vänsterister, politiskt korrekt, stigmatisering, EU, trafficking, slaveri, sexköpslagen

Vad är konkurrens?

I mitt förra blogginlägg riktade jag kritik mot en nyliberal apologetik från bloggen ”Who is John Galt” (vars titel syftar till objektivismens moder Ayn Rand). Min kritik låg i att nyliberalen helt enkelt missförstått Erik Svenssons argumentation och dess förhållande till marxismen. I ett svar i kommentarsfältet försökte nyliberalen att undvika kritiken genom att hävda att han kritiserat Svenssons argumentationsteknik – och inte marxismen. Det är ett ohederligt svar, eftersom det är en simpel negligering utan konkret innehåll. Självfallet handlade nyliberalens kritik om just Svenssons argumentation och dess koppling till den marxistiska metoden, det kan enkelt läsas genom att titta till de stycken som jag ordagrant citerade i mitt blogginlägg.

Uppenbarligen förstod inte nyliberalen mitt resonemang och försökte finna den lätta vägen ut ur en möjlig diskussion, det var synd. Dock så hittade nyliberalen senare en annan utväg genom att fokusera på just fenomenet konkurrens, som togs upp av en annan i kommentarsfältet. Detta ledde till att nyliberalen skrev ett blogginlägg i svarsmål om just konkurrens. Nyliberalens kritik mot mig (och implicit ”vänsterfolk” i allmänhet) blev alltså att jag skall ha fastnat i ett ”systemtänk” och därmed inte förstått vad fenomenet konkurrens innebär.

Konkurrens, förklarar nyliberalen, är ju något vi som människor möter varje dag, varje timme och varje sekund när vi väljer det rationellt bättre alternativet – då konkurrerar det valda alternativet ut de alternativ som vi inte valt. Det här tangerar vad statsvetarna kallar rational choice och är en individfokuserad teori om hur människor handlar socio-ekonomiskt, där varje individ vid tillfälle människan tvingas att välja mellan olika alternativ väljer det rationellt bästa. Samhället kan då beskrivas som bestående av oberoende aktörer.

Denna nyliberala teori har ett huvudproblem i att människan måste vara kapabel att vid varje valtillfälle göra rationella beslut. Och det är här som objektivismens problem blir synlig, eftersom den som nyliberal filosofi utgår ifrån att människan per definition är rationell. Konkurrens som ett medel för utveckling kräver i sig att aktörerna (människorna) i samhället faktiskt väljer det bästa alternativet, gör inte aktörerna detta så riskerar konkurrensen att snedvridas och möjligtvis kantra över i monopol-kapitalism. Om aktörerna faktiskt var rationella vid varje valtillfälle, och hade kunskap om all information som krävs för att välja det bästa alternativet för dem och andra (samhället/ekonomin) så är frågan vad som egentligen vore det mest rationella för människor i ett samhälle? Är det över huvudtaget möjligt för varje individ att ha kunskap om alla varor och tjänster, vilka resurser, vilka miljöskador, vilken arbetsmiljö som följer?

Det kanske inte kommer som en överraskning att jag är ombedd att svara ett rungande nej på den frågan. Man kan till och med ifrågasätta möjligheten inom ett kapitalistiskt samhälle att införskaffa all nödvändig information för att göra ett rationellt beslut. Ständigt möts vi av nyhetsrapporter om själviska företag som utnyttjar inte bara människor utan vår gemensamma natur, och alltid är det i efterhand, som när mängder av dumpade avfall sköljdes med upp på land efter en tsunami, eller när norska företag anlitade den italienska maffian för att dumpa avfall. Listan kan göras mycket lång.

Nu kan visserligen nyliberalen invända med att hans utopiska system (som nyliberaler inte vill se som system) skulle innebära att även naturen ägs av kapitalister, och därmed har ägaren intresse i att hindra andra kapitalister att dumpa avfall i sina sjöar och hav. Men problemet består fortfarande i och med att utnyttjandet upptäcks i regel efterhand. Över huvudtaget verkar den nyliberala utopin vara en efterhandskonstruktion för att lappa och laga konsekvensen av kapitalismens inneboende lagar, istället för att överge kapitalismen svarar nyliberalen att en omnipotent kapitalism är lösningen. Om nu en omnipotent kapitalism vore möjlig, hur förhindrar den konkurrensens självupplösning? Hur förhindrar den karteller? Transnationella storföretag? Annat än reglering av kapitalismen?
Den nyliberala bloggaren skriver dessutom följande:

”Att leva utan konkurrens skulle innebära att alla alternativ en människa står inför är lika mycket värda för henne. Hon bryr sig inte om ifall mjölken surnar som en följd av ett icke fungerande kylskåp, att hon inte kan tillreda varm mat för att ugnen inte fungerar, eller om golvet är fläckigt eller inte.”

Detta fodrar att konkurrens mellan företag skulle vara det enda möjliga incitamentet för att få en så bra produkt som möjligt. Ett kapitalistiskt system där företagen är privategendom och drivs av egenintresse, är naturligtvis detta en omöjlighet. I kapitalismen måste ekonomin drivas av konkurrens för att överleva. Men i ett helt annat ekonomiskt system, där företagen utifrån en gemensam plan arbetar för att producera så bra produkter som möjligt utefter befolkningens behov, så existerar helt andra förutsättningar och incitament för utveckling. Nyliberalen låtsas om som att kapitalismens lagar även skall gälla för det icke-kapitalistiska. Ett typiskt exempel på logiskt felslut.

Som marxist finns det mycket att vara kritisk mot nyliberalers eller individualistiska anarkisters utopiska idéer, främst av dess inneboende självmotsägelser, utan också av motsägelsernas konsekvenser som alltid leder till att arbetarklassens självorganisering undergrävs. Ty organisationer ses per definition som negativt, då de anses hindra individens frihet. Kvar finns då en repressiv kapitalistisk stat som fritt kan utnyttja arbetarklassen, och utopin förvandlas snabbt till en förtryckande dystopi. De anti-auktoritära är nämligen blinda för den makt-hegenomi som råder, och vilka konsekvenser det ger. Tvärtom är det viktigt att konsekvent hävda att det är just det gemensamma som gett oss möjligheten genom historien att överleva och utveckla den dynamiska teknologi och välfärd som finns idag.

Men vad menar jag då med att konkurrensens ärna är att slå ut de svaga? Jo, konkurrensen inom det kapitalistiska systemet fungerar genom att de slår ut företag i en tävlan om profitjagande. Den som inte lyckats samla tillräckligt med profit går under i konkurs. Det betyder att de är ”svaga” i det systemet. Det betyder dock inte att företaget skulle ha varit svag att producera en så rationellt bra produkt som möjligt. Konkurrens kan föras på mycket olika sätt förutom att konkurrera med kvalitetsprodukter. När nyliberaler vill upphöja denna kapitalistiska lag till allmän regel i samhället, så menar jag att detta tangerar med de socialdarwinistiska uppfattningar som menar att konkurrens kan användas i samhället för att slå ut svaga grupper. Uppenbarligen håller inte nyliberalerna med om detta eftersom de faktiskt tror att deras utopiska system fungerar utan paradoxer, men hur skall kapitalisterna få ett egenintresse i att stödja svaga grupper? Den nyliberale bloggaren förklarar lakoniskt att: ”om de kommer tvingas att svälta på gatorna, kan man ställa frågan: skulle du låta dem göra det?” Det var väl en tillfredsställande tröst för alla sjuka och arbetslösa?

PS: Läs gärna den utmärkta SvD-kolumnen av Lars berge:

"Framgångsrika kapitalister jämförs med imponerande rovdjur som lejon eller hajar. Marknaden betraktas som ett ekologiskt system, självreglerande och på ständig tillväxt. [...]Problemet är bara att verkligheten så ofta tycks fungera precis tvärtom [...] det beror ju faktiskt på vad man menar med "the fittest". För tänk om "the fittest" inte alls är något rovdjur i toppen av näringskedjan? Tänk om "the fittest" i själva verket är en liten, liten slemmig mask i en hög av bajs?"

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om konkurrens, ekonomi, politik, nyliberalism, individuell anarkism, kapitalism, system, samhälle, marxism, produktion, arbetarklassen, klassamhälle

Från Konfliktportalen.se: Bo Myre skriver Reclaim your data from the European police!, Jinge skriver Vargen hotas av högerpartierna, Anders_S skriver Afghanistan – dags för väst att lämna, Kaj Raving skriver Välfärd till folket i stället för skattesänkningar till direktörer, jesper skriver Hitler om den enda lösningen på plankningsfrågan, autonomak skriver Lite citat vi gillar…

Logiska felslut – kritik mot nyliberalismens objektivism

Zooekologen Erik Svensson på den utmärkta vänsterbloggen Biology & Politics ska vara med på SR:s Filosofiska rummet imorgon, där han tillsammans med filosofen Per Bauhn, och sociologen Eva Kärfve ska debattera ämnet "ideologiska felslut".

Erik Svenssons tes ligger i att ideologiska felslut kan delas in i två huvudläger beroende på om felslutet ligger hos vänster (stalinism) eller hos höger (nazism eller nyliberalism). Josef Stalin skall ha resonerat ur ett ideologiskt felslut, och Hitler ur ett naturalistiskt felslut.

Exempel för det ideologiska felslutet: Stalin försökte införa genetiska egenskaper genom förärvade egenskaper: En smed som arbetat fram stor muskelmassa skulle få barn med stor muskelmassa.

Exempel för det naturalistiska felslutet: Hitler argumenterade utefter hur naturen är enligt det naturliga urvalet, för hur samhället bör vara. Detta ledde till utrotningsplaner på "svaga" grupper i samhället.

Eriks poäng är att den socialdarwinistiska teorin som Nazityskland hade som rättesnöre inte bara skall kritiseras som felslut, utan att även den stalinistiska kritiken mot socialdarwinismen skall kritiseras som felslut; det går inte att förändra hur naturen är genom vad man anser att naturen bör vara.

Därför anser Erik att ärliga marxister, som utgår ifrån en materialistisk ontologi, skall utgå ifrån hur verkligheten är och inte hur den bör vara. Vilket faktiskt är exakt så som Marx uttrycker det.

"Låt oss taga världen som den är, låt oss inte vara ideologer." (Marx i Rheinische Zeitung år 1843)

Men kan man då inte invända att en sådan materialistisk ståndpunkt tangerar det naturalistiska felslutet? Den nyliberala objektivistiska bloggen "Who is John Galt" invänder just med denna kritik mot Erik Svenssons marxistiska ontologi:

"[Erik Svenssons] kritik av det naturalistiska felslutet verkar alltså innebära att han menar att Hitler drog fel slutsatser av biologin, inte på något inneboende fel i själva meningen med att betrakta verkligheten som den är. Det är ju det han själv rekommenderar socialister att göra: betrakta tillvaron som den är istället för hur den borde vara."

Men en sådan liknelse mellan socialdarwinism och den materialistiska dialektiken är en falsk illusion, ty socialdarwinismen påtvingar det mänskliga samhället börat utifrån vad den betraktar som varat i naturen. Medan marxister utifrån ett materialistiskt dialektiskt synsätt inte konstruerar något böra utifrån varat. Istället ser marxister den materiella verkligheten ur en historisk-dialektisk syn utifrån över- & underbyggnad, där den materiella tillvaron påverkar människans förutsättningar i en växelverkan. Naturen är inte någon determinator enligt marxisterna, utan tvärtom är det upp till människan själv att skapa sin historia. Således delar marxisterna upp vad som är mänskligt (samhälligt, kultur, "andra natur") och naturen, och letar inte efter något ideal från naturen så som socialdarwinisterna gör.

Vad som triggade kritiken från den nyliberala bloggaren är för att det naturalistiska felslutet även kan appliceras på den nyliberala objektivismen. Objektivismen är i sig en moralfilosofi byggt på tron att människor kan komma fram till objektiva kunskap om moralvärden; kunskap som alltså skall kunna härledas till ett idealt samhällssystem - nyliberalism (laissez-faire). Objektivismen härleder alltså börat från varat, och tangerar därmed det naturalistiska felslutet varpå nyliberalen naturligtvis måste invända på kritiken.

Men som jag alltså har visat bygger den nyliberala bloggaren sitt svar på en feluppfattning av marxismens koppling till den materialistiska uppfattningen. Men även om marxismen skulle härleda ett böra från det materialistiska varat, så är det ju inte en invändning mot själva anklagelsen om naturalistiskt felslut.

Nu är det ju alltså så att marxisterna inte letar i verkligheten för att finna ett idealt samhällssystem, och försöker inte heller att upprätta en objektiv mänsklig moralnorm, varken egoistisk eller altruistisk. Istället menar marxisterna att denna metafysiska sida hos de borgerliga filosoferna hör till historien, eftersom borgarna är oförmögna att se människan och dess "andra natur" ur ett historiskt perspektiv.

För borgerligheten är verkligheten atomiserat i en formell aristotelisk logik där A är A och B inte är A. Medan marxisterna tar hänsyn till verklighetens rörlighet och utveckling, och ser att A inte är B om inte A utvecklats till B. Marxisterna tar alltså hänsyn till tid och rörelse, och för dem har inte människan någon objektiv natur, utan är i dialektiskt (inte deterministisk) beroende av dess kontext.

Objektivismen blir därmed ett sätt för borgerligheten att upphöja sitt eget logiska handikapp till filosofiska dogmer.


Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om marxism, logik, logiska felslut, nyliberalism, naturalistisk felslut, idealogiska felslut, människan, samhället, kapitalism, Karl Marx

Lärarna är inga mobbare

Det florerar siffror från en undersökning av Kamratposten, som säger att var sjätte elev någon gång blivit mobbad av en lärare. Detta tycker chefredaktören för Kamratposten Ola Lindholm är ”otroligt oroande siffror”. Visst bör man tycka att mobbning är oroande, all mobbning är oroande och skall bekämpas genom nolltolerans i skolan. Men, som forna elev och nuvarande lärarkandidat kan jag säga att av alla mina lärare (lätt över 40 stycken genom mitt liv) så är det tyvärr inte något märkligt att man någon gång möter på ett rötägg i korgen. Jag själv kände mig mobbad av en lärare i högstadiet. Kan då detta förklara hur lärarna är? Möter man Kamratpostens undersökningsresultat i massmedia och kanske Lindholms alarmistiska formulering kanske man missleds att tro att den svenska lärarkåren består av en hel del ruttna ägg.

Självfallet gillas denna alarmism av den borgerliga utbildningsministern Jan Björklund som gjort karriär på att måla fan på lärarkårens panna. Dock vore en mer ingående undersökning i ämnet vara mer tillfredsställande, ty nu finns det för mycket hål som vore intressanta att fylla. Exempelvis en analys av vilka lärare som hamnar i sådan tragedi. Beror det på ålder, ämne, årskurs, utbildning och så vidare. Dock håller jag med Björklund, kors i taket, att en anmälningsplikt (Lex Sarah) borde finnas inom kollegiet om personal bevittnar att mobbning eller kränkning sker från lärare till elev.

Men här gäller det alltså att vara uppmärksam på skillnaden mellan att 1/6 del av de som svarade på Kamratpostens undersökning någon gång känt sig mobbade av en lärare, och att 1/6 av lärarna skulle vara mobbare - vilket alltså inte är vad undersökningen tyder på.



Bloggat: Röda Malmö
Media: AB1, AB2

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om skola, skolan, lärare, mobbning, elev, elever, kränkning, Lex Sarah, anmälningsplikt, kamratposten

Kina - den kapitalistiska diktaturen

I Dagens Nyheter var det ett stort uppslag om just Kinas födelsedag (1 oktober 1949), och naturligtvis följande politisk-ideologiska analys över landets historia och hur landet har det idag. Tyvärr hittar jag inte uppslaget på DN:s hemsida, så det var nog exklusivt för prenumeranter eller lösnummerkonsumenter (uppdatering; DN har publiserat uppslaget nu). Men DN följde troget den borgerliga apologetiken att ta alla tillfällen i akt som ger möjlighet att smutskasta den socialistiska kampen om jämlikhet och solidaritet. Ty, är man en god apologet då kan man vara både hycklare och blind

Den hycklande apologeten är alltid en högerdebattör som kramar och myser med Kinas anammade hyperkapitalism, men vid väl valda tillfällen också passa på att fördöma landet som ett ”kommunistiskt” land. Stalinismens disproportionalitet med den marxistiska kommunismen låtsas inte existera. Den borgerliga dogmen om revolutionstankens inneboende ondska tvingar apologeten att vända ryggen för all diskussion, oavsett hur rationell den kan te sig i sin korrelation till forskningen. Så fungerar hycklaren, och så fungerade DN:s uppslag. Kina stämplas prompt som ett ”kommunistiskt” land.

Den blinde apologeten väljer att se världen i abstrakta bilder utan konkreta innehåll. Verkligheten består i enbart former, men bara då det gynnar det borgerliga klassamhället. Exempelvis kan den blinde apologeten argumentera att Kinas Kommunistiska Parti (KKP) faktiskt är kommunistiskt eftersom de ju säger och hänvisar till den kommunistiska traditionen. Sedan följer ett otal logiska felslut i associationsled; ”eftersom KKP är kommunister så måste alla kommunister vara som KKP”.

Varför DDR eller Nordkorea inte bör vara demokrater kan de inte förklara. Ty, dessa diktaturer kallade sig ju också för demokratier. Det är ju också en abstrakt bild utan reellt innehåll, men den följer inte den borgerliga apologetens schema. Då kommer hyckleriet in för att plåstra om sprickorna.

Istället måste den rimliga vägen för en politisk-ideologisk analys bygga på systemets och idéernas innehåll än just deras propagandiska formbyggnad. Annars kan man lätt förledas. Så vad är Kina för samhällssystem? Är det ett kommunistiskt land, eller ett kapitalistiskt land? Ty, innehållsmässigt kan inget system vara både och. Så antingen är Kina icke-kapitalistiskt eller kapitalistiskt. Här hade faktiskt SvD en intressant debattartikel idag som handlade just om Kinas karaktär:

”Kina är ett av världens mest ojämlika länder och missnöjet jäser bland de kineser som inte får ta del av landets nyfunna välstånd
[...]
Landet står inför många utmaningar där de snabbt växande klyftorna kanske utgör den allra största risken för politisk och ekonomisk oro vilket kan komma att bryta Kinas starka expansion.
[...]
Resultatet är avgrundsdjupa sociala klyftor och det socialistiska idealet om en jämlik inkomstfördelning tycks alltmer avlägset. Nästan 100 miljoner kineser lever under fattigdomsgränsen samtidigt som det i Kina finns fler miljonärer än i något annat land. Idag är det kommunistiska Kina ett av världens mest ojämlika länder.
[...]
Att motarbeta de sociala klyftorna är den främsta utmaningen för den kinesiska regimen. Svårighetsgraden i denna uppgift har dessutom höjts i och med den globala ekonomiska krisen. Regimens respons har hittills varit ett minskat fokus på fördelningspolitik
[...]”

Innehållsmässigt kan inte ens svenska nationalekonomer påstå att Kina skulle vara ett kommunistiskt eller socialistiskt land, även om de också försöker stämpla det som just ett kommunistiskt land, men analyserar man vad de faktiskt beskriver är det långt ifrån ett sådant system. I Kina ser vi alltså en allt mer ökad klasskillnad, och utvecklade kapitalmarknader. När den globala kapitalismen havererar så ser vi att Kina inte överger det kapitalistiska systemet utan istället yrkar på fortsatt ökad frihandel, samtidigt som landet inte satsar på någon fördelningspolitik. Allt detta tyder på det motsatta från ett kommunistiskt samhälle, som skall ha eliminerat klasskillnaderna och det kapitalistiska systemet. Inte heller går det att förstå Kina som ett socialistiskt samhälle, eftersom den inte ens försöker utföra en reell fördelningspolitik eller reglera marknadsekonomin. Det mest slående exemplet på detta är Kinas 2 miljoner arbetslösa.

Någon politisk demokrati kan det inte heller vara, men att det skulle vara ett tecken på kommunism eller socialism är orimligt av flera anledningar förutom av de socio-ekonomiska förutsättningar som redan tagits upp. Kinas en-parti-diktatur är istället en ärvd tradition från den stalinistiska modellen, den så kallade maoistiska avarten. Och det finns otaliga exempel på kapitalistiska diktaturer och monarkier. Diktaturen motsäger alltså inte Kina som ett kapitalistiskt samhälle.

Nationalekonomerna som skrev debattartikeln i SvD skriver att Kina behöver tackla sina klasskillnader. Vilket är helt avgörande för Kinas framtid. Både ekonomiskt och socialt är kapitalismen ett för riskabelt och instabilt system, istället behöver ett öppet och demokratiskt system upprättas både på det ekonomiska och politiska lägret. En proletär demokrati med en demokratisk planekonomi skulle definitivt sätta Kina i toppen både vad gäller jämlikhet och utveckling.

Nationalekonomerna var ganska pessimistiska över huruvida Kina skulle kunna ändra riktning till en reell jämlikhetspolitik. Men som jag skrivit tidigare så verkar allt fler kineser vilja ha tillbaka den allmänna välfärd som fanns under Mao Tse-Tung, vilket tyder på en ökad medvetenhet vad gäller social jämlikhet. Det är sannerligen en intressant tid att följa Kinas utveckling, och man kan vid tillfället hoppas att folkets medvetande kommer påverka utvecklingen i rätt linje. Det sämsta alternativet vore den mänskliga katastrof som skedde efter Sovjets fall.


PS: Ett annat tecken på Kinas diktatur är att det svenska vänsterbandet The International Noise Conspiracy stoppats för att spela i landet. Bandets kritik av kapitalismen kanske inte faller i den kapitalistiska diktaturens smak?


Bloggat: JJ
Media: DN

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Kina, demokrati, diktatur, kommunism, socialism, kapitalism, borgerligheten, borgerlig apologet, apologet, högerdebattör, marknadsekonomi, välfärd, jämlikhet, solidaritet, arbetslöshet

Från Konfliktportalen.se: jesper skriver Konsten att vara tydliga med sitt budskap, Jinge skriver Det brann i Handen, Anders_S skriver Varför ny spårväg i Stockholm, men inte i Göteborg?, Fredrik Jönsson skriver Lars Ohly är en opportunist