Köp av kropp = lönearbete

S-kvinnornas debattartikel i VF den 25/11 statuerar att:

"Varje köp av någons kropp bygger på en exploatering och ett utnyttjande av dennes utsatthet. Det är att profitera på någon annans olycka."

På vilket sätt skiljer sig sexarbetarens säljande av sin arbetskraft gentemot sjukgymnastens säljande av sin arbetskraft? Varje köp av arbetskraft som kräver mänskligt kroppsarbete är en del av kapitalismens exploatering (alienering) av människan, det håller jag fullständigt med om. Men det gäller inte bara lönearbetare som säljer sex, det gäller även lönearbetare som säljer vård, omsorg eller sin kompetens i den direkta produktionen.

Att hävda att säljande av sexarbete skulle vara något särskilt exploaterande kan enbart landa i en sexualmoralism som tvingas på varje människa. Rent subjektivt kan det stämma att vissa av kulturella skäl anser att sex är heligt, liksom det stämmer att vissa inte anser att sex är något heligt, utan något helt normalt i människans liv. Att därav införa, eller rent av förstärka kriminalisering bryter mot en grundläggande mänsklig fri- & rättighet. Staten skall helt enkelt aldrig blanda sig i vuxna människors sexualliv.

Vidare förklarar S-kvinnorna:

"De kvinnor, unga flickor, män och pojkar som säljer sina kroppar befinner sig i vanmakt på grund av drogberoende, fattigdom eller annan utsatthet."

Vi lever fortfarande i en västerländsk kultur som stigmatiserar sexarbetare, ett historiskt arv från antikens filosofi om den dualistiska uppdelningen av människan i kropp och själ; den kristna sexualmoralismens ursprung. Därav är det inte lätt att vara kvinna eller man idag och vara sexarbetare. Det leder inte bara till social stigmatisering, utan även till institutionell stigmatisering. Alla sexarbetare är inte drogberoende, eller fattiga - eller ens särskilt utsatta förutom det kulturella stigmat. Att de skulle vara drogberoende är en missuppfattning som utgår ifrån gatuprostituerade, som faktiskt är överrepresenterade vad gäller utsatthet, fattigdom och just droger. Sexarbetare är dock långt ifrån enbart gatuprostituerade.

Hur skall vi då hjälpa de de utsatta sexarbetarna, och hur skall vi bekämpa den kulturella stigmatiseringen? Skall vi göra det genom att ytterliga stämpla de prostituerade genom statlig kriminalisering och institutionellt förtryck? Självklart inte, eftersom det faktiskt förvärrar tillvaron för sexarbetarna. Istället borde vi utifrån solidaritet hjälpa sexarbetarna själva att kämpa för bättre arbetsmiljö med ökad trygghet.


PS:Trafficking är slaveri, och har inget med lönearbete att göra (prostitution).


Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om trafficking, sex, sexarbetare, prostitution, VF, debatt, kropp, stigma, stigmatisering, förtryck, kriminalisering, arbetsmiljö

Från Konfliktportalen.se: andread0ria skriver Korrekt, PJ!, Jinge skriver En Ekorres bekymmer, domljuger skriver Urban Outfitters kommer förlora den här striden, Anders_S skriver Operation Adam knäckte Balkanrelaterat knarknätverk, Kaj Raving skriver Krävde schyssta villkor – får sparken, herman skriver Socialistiska forum

En samtida hjälte

Hjärtat värmer med tanke på att det fortfarande finns hjältar:

"Den 62-åriga kvinnan som nu kallas för "Robin Hood-bankiren" flyttade över mer än motsvarande cirka 77 miljoner kronor till andra personers konton.[...]Enligt BBC kunde kvinnan ha dömts till fyra år i fängelse. Men förmildrande omständigheter gör att kvinnan får en villkorlig dom. Hon har erkänt brottet och samtidigt inte profiterat själv på bedrägerierna, anser rätten."

Enligt Margarete:

"hon tog pengar från de rikas bankkonton och satt på de fattigas och konkursmässigas konton, för att skaffa dom kredit. När det hade lyckats satte hon tillbaka pengarna på de rikas konto. Vid vissa tillfällen lyckades det inte och det fattas 1,1 miljoner Euro som bara försvann. Kvinnan tog inga pengar själv utan hon villa bara hjälpa dessa som inte kunde få kredit. Nu har hon själv förlorat allting, jobbet, livförsäkringar allting är borta och hon lever nu på 1000 euro i månaden. Domaren tyckte det var ett svårt beslut att hitta ett rättvist straff. Domen blev 22 månader villkorlig straff."

Pingat på intresssant
Läs även andra bloggares åsikter om Robin Hood, hjälte, klasskamp, bank, fattig, rik

Författarens person är ointressant

Kajsa Ekis Ekman är en flitig vänsterdebattör, som oftast har intressanta analyser och slutledningar, men vad gäller som konstkritiker fumlar hon tyvärr i mörker. På Aftonbladets kultursidor ifrågasätter hon Åsa Linderborgs analys av Vertigos nyligen släppta bok av Markis de Sade - Juliette. Hon tycker Linderborg gör fel i att analysera det litterära verket, ty Markis de Sade var inte annat än en sadist som bara hade ett syfte: "att få fortsätta förgripa sig på unga fattiga kvinnor."

Ekmans utgångspunkt för en sådan analys är inte ur ett marxistiskt perspektiv över huvudtaget intressant, ty konstnären själv (Markis de Sade) är i grunden ointressant vad gäller konstverket. Det spelar alltså inte någon roll huruvida författaren som person varit ett helgon eller en sadist. Konstverket måste kunna stå och falla av sig själv. Ekman borde istället fråga sig varför Markis de Sades litteratur anses vara intressant. Det är knappast p.g.a. läsarfantasier om Markisen själv, utan jag vill vara så radikal att hävda att läsarna faktiskt bedömer romanerna efter deras innehåll.

Kan det kanske vara så att läsaren finner något avslöjande, och realistiskt skildrande i hans romaner om aristokraters materialistiska perversioner kryddat med beskrivande förhållande till den fattiga och maktlösa massan? I själva verket skulle man kunna hävda att hans romaner är exempel på den realistiska konstens triumf, som Engels en gång i tiden tolkade mycken konst.

Ju mer författarens åsikter förblir dolda desto bättre för konstverket. Den realism jag åsyftar kan växa fram till och med trots diktarens åsikter. - Friedrich Engels

Till skillnad från det borgerliga skönhetsidealet, som utgår från dogmatiska ramar, så ser den marxistiska estetiken att människans skapande reflekterar inte bara sig själv, utan även människans sociala och fysiska omgivning. Skönheten är inte något som kommer från en gudom som definierar eviga lagar, utan det är människan själv i hennes kontext som avgör skönhetens estetik. Det som lockar hos Markis de Sade är att hans konst avslöjar något sant hos oss själva och den kontext han levde i, och som vi fortfarande lever i (utvecklad och förändrad) - klassamhällets omänsklighet; Överklassens förakt mot massan, och dess hycklande apologetism.

Markis de Sades romaner avslöjar dock inte enbart om klassamhällets grymheter och dess dualistiska splittring av människan rent själsligt och kroppsligt, utan även om människans basbehov vad gäller sex. För trots att behovet ibland eller ofta får en vulgärform, så beskrivs sexuallivet inte som en nödvändig koppling till kärlek. Vi, liksom de andra djurarterna har behov av sex, med eller utan kärlek. Det är alltså ingen kristen moralism över kärleken, utan en sann beskrivning av människor som har sex för sexets skull. Sex behöver helt enkelt inte vara "fint" eller ett bevis för "kärlek", det har sitt eget existensberättigande.

Sedan har ju den roman som Linderborg och Ekman diskuterat visserligen problem utifrån ett jämställdhetsperspektiv då det exempelvis saknas vaginal stimulans. Men borde inte Ekman utifrån det ovanstående resonemanget kunna tolka denna saknad som ett avslöjande av den kontext som Markisen levde i, av just de klassförhållanden och den sexuella efterblivenhet som existerar i ett patriarkalt samhälle? Istället landar Ekman i en borgerlig Hänt-Extra-tolkning vars enda produkt blir en affektiv moralkaka.


PS: Rekommenderar Vertigoförlagets Carl-Michael Edenborgs svar till Ekman, där han grundligt redogör för de faktafel som Ekman i all hast använde i sin analys:

"[...]Nej, Sade ägde inga bordeller. Nej, Sade skar inte sår i kvinnor och hällde kokande stearin i dem. Nej, Sade blev inte portad på Paris bordeller. Nej, Sade satt inte i fängelse i över trettio år för att han betett sig illa mot prostituerade. Nej, offren i hans böcker är inte bara vackra, unga kvinnor utan minst lika ofta vackra, unga män[...]."

Bloggat: Vertigomannen

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Markis de Sade, Kajsa Ekis Ekman, Åsa Linderborg, Carl-Michael Edenborg, debatt, estetik, konst, litteratur, roman

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Kommentar till det danska kommunvalet: Røde kommuner – og hvad så?, Jinge skriver Vem vill ha Göran Hägglund vid köksbordet?, Cvalda skriver Del 3 – Studiebesök

Vinklat om Venezuela från en rasande överklass

Är det någonstans Dagens Nyheter kan ha nyanserat och nyktert innehåll så är det tyvärr oftast bara på dess kultursidor, och således finner vi även denna gång närmandet till verkligheten i Venezuela i en kolumn i kulturavdelningen. Kanske inte undra på att högertrollen hatar kulturjournalister så mycket när de hindrar dess ideologiska potemkinkuliss.

Kajsa Ekis Ekman skriver om den tragiska sanning om en svensk massmedia som går ärenden åt Venezuelas hatiska elit. Samma mediaelit som deltog i statskuppen år 2002. Det är samma gamla ideologiska hyckleri som tvingar högerdebattörer och övertygade journalister att helga medlen för målet:

"Nyheterna från Venezuela går ofta ut på att svartmåla Chavez som en löjlig och galen diktator, medan det är knäpptyst om utvecklingen i landet. För tillfället gäller det medierna. Ett antal privata radiokanaler har blivit av med licensen, och hela censursnacket vevas i gång. [...]Men det räcker med att titta på venezolanska medier för att se att detta inte stämmer. Nio av tio dagstidningar är anti-Chavez, och de får Fox News angrepp på Obama att se ödmjuka ut."

Den venezolanska högerns ideologiska retorik har stupat ner i en avgrundskloak, och kan inte förstå att den i sin desperata splattrande i skiten missar att den stänker på sig själv.

Man skulle kunna tänka sig att svenska massmedier, som till 80% ägs av borgerligheten, i alla fall hade ett nyktert avstånd från dess venezolanska like. Tyvärr får man medge att även kloaken spridit sig hit, och det med en rasande fart och affektiv följd. Mycket tack vare ideologiskt övertygade höger-journalister som SR:s Lars Palmgren, som inte missar ett ögonblick att förmedla elitens klasshat i Latinamerika. Hur Palmgren fortfarande kan vara anställd på SR är en tragisk obegriplighet om vår hegemoniska samtid.

Många av lögnerna om Venezuela har varit om den så kallade "censuren" mot fria (privata) medier som är kritiska mot Chavez. I själva verket domineras massmedia i Venezuela näst intill totalt av privatägda oligopol. En följd av tidigare nyliberala avregleringar, som ledde till att radiolicenserna på svarta marknaden och licenser gick i arv. Till skillnad från andra länder (exempelvis Sverige) tappade staten kontrollen över licenserna (alltså vilka som hade rätt att sända), vilket Venezuela och andra Latinamerikanska länder försöker återupprätta.

I Venezuela gjordes en kartläggning av radiostationerna tidigare i år, där radiosändningsmyndigheten CONATEL bad radiostationerna i landet att sända in giltiga handlingar. Cirka 240 radiostationer och 45 TV-kanaler vägrade dock att skicka in sina papper, vilket resulterade i att 35 radiostationer stängdes. Bland högerns massmedia i Venezuela och Sverige har detta helt korrekta utförande blivit en propagandasymbol för Chavez' som "diktator".



Bloggat: Frasse, The Life of Avlo, Lasses Blogg

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Venezuela, media, massmedia, Chavez, demokrati, yttrandefrihet, privatägd media, oligopol, tv, radio, tidnignar, Dagens Nyheter

Från Konfliktportalen.se: kimmuller skriver Dawit Isaak och tysta arbetsplatser, Anders_S skriver Den borgerliga politikens pris, Jinge skriver Ge Zlatan Långledigt!, Johan Frick skriver Borås känns ”fult och kalt och kallt”, och så vidare

Nyliberalernas korståg mot demokrati och välfärd fortsätter

Folkpartiets Jan Björklund vill nu sälja delar av det statliga Vattenkraft:

"– Jag tror inte att det är realistiskt att sälja hela Vattenfall rakt av. Men att dela upp bolaget och stycka av vissa delar skulle kunna vara rimligt, sade Jan Björklund på tisdagen på en träff med riksdagsjournalisterna."

Bakgrunden är centerpartiets Maud Olofssons haveri vad gäller ansvaret för Vattenkraft, som i sin senaste internationella expansion visat sig ta på sig ansvaret att betala en eventuell kärnkraftsolycka i Tyskland. Därav har det yrkats för Maud Olofssons avgång, och nu vill högerregeringen rädda skinnet på sin kamrat genom att privatisera bort sitt eget misstag.

Det är dock glädjande för högerns nyliberaler vad gäller regeringens successiva slaktande av välfärdsdemokratin. Nu blir det alltså kanske ännu en spik i välfärdens kista som vi fått bevittna under en mycket kort tid efter högern intagit regeringen år 2006. Och vi får det allt svårare att på demokratiskt initiativ kunna hindra den kortsiktiga vinstmaximeringen som följer av privatisering. Folkets möjlighet att kontrollera Vattenfalls miljöhänsyn försvinner mellan borgerlighetens giriga fingrar.


Bloggat: Annarkia, Alliansfritt

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, välfärd, politik, nyliberalism, vinstmaximering, profit, vattenkraft, privatisering, Jan Björklund, Maud Olofsson, högerregeringen, regeringen

Högerns hyckleri

Åsa Linderborg sätter fingret på många av nutidens högerdebattörers tillkortakommande. Det är som om högern genomgår en sorts intern kris, där intellektuell heder bytts ut till en affektiv retorik. Linderborg analyserar hur högerdebattörer använt Jan Guillous ungdomliga ambition att avslöja KGB som ett politiskt slagträ för att ifrågasätta avslöjandet av IB:

"Men det är ingen vänstermyt att svensk militär ihop med socialdemokraterna registrerade, övervakade och avlyssnade 400 000 kommunister, VPK:are, fredsaktivister, miljövänner, FNL:are och radikala sossar utan att kunna döma nån för nånting. Reportagen i Folket i Bild/Kulturfront 1973 – som långt senare styrkes av den statliga Säkerhetskommissionen – är inga ord skrivna i sanden, som kan sköljas bort av en högervåg även om den är aldrig så kraftig. Samma krafter som nu med retuscherarens alla verktyg i handen försöker sudda bort denna skamfläck ur historien, accepterar FRA-lagstiftningen. Jag förstår om borgarna hellre pratar om Stasi."

Man kan förstå varför Socialdemokrater skulle ha ett motiv till revansch gentemot Guillou, och försöka grumla till IB-avslöjandet. Det skulle ju innebära att en av socialdemokraternas pinsammaste och mörkaste historia suddas bort - men som Chomsky har påpekat går det inte att mörda historien. IB-affären är grundligt kartlagt och kan inte suddas bort. Men av vilken anledning känner sig högern ha av att försöka grumla till IB-avslöjandet genom logiska felslut? Linderborg kommer till två intressanta slutsatser:

- Personligt hat gentemot Guillou varande klassförrädare. Likt Olof Palme och Olof Lagercrantz.

- Den borgerliga regeringens FRA-lagstiftning. Högerdebattörerna vill skifta fokuset bort från landet egna regering.

Högerdebattörernas apologetism är alltså inget annat än ett smaskigt hyckleri. Det syns när DN:s ledarsida under rubriken "Fortsätt riva murar!" helt utesluter staten Israels apartheidmur, som är både längre och högre än dåtidens Berlinmur. Därför håller jag fullständigt med Linderborg i att det inte går att ta den svenska högern på allvar när de försökte fira Berlinmurens fall.

Samma hyckleri finner vi när den ultrakonservativa Timbro-epigonen Roland Poirier Martinsson klagar på vänsterdebattörer för att de inte kan föra ett samtal:

"[det är] min fasta åsikt att de medvetna missförstånden, personangreppen och de fördummande förenklingarna i huvudsak kommer från vänster"

När man analyserar Martinssons argument för sitt svävande påstående, så visar det sig att han blandar ihop valid politisk kritik, som exempelvis Michael Moores nya film om kapitalismen, med personangrepp. Martinsson har därmed i sin affektiv vilja att försvara höger, borgerligheten och kapitalismen blandat ihop korten för det vanliga - målet helgar medlen! Hyckleriet hopar sig bland högerns debattörer, men varför händer detta just nu?

Jo, antagligen har det med att högerns klasskamp idag är starkare än den har varit på mycket länge i Sverige. Därav kommer politisk-ideologisk arrogans i kölvattnet. Det är helt enkelt frustrerande för högerdebattörer att bevittna hur intellektuella och populära människor kan kritisera kapitalismen, borgerligheten och högerpolitik överlag. Högerns hegemoni skapar alltså denna affektiva retorik hos apologeterna.


Bloggat: SKP, Lindelöf

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Jan Guillou, högern, högerdebattörer, intellektuell heder, retorik, hegemoni, kapitalism, borgerlighet, vänstern

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Handelsbanken – banken som rundat kriserna, Jinge skriver Intel Inside?, Cvalda skriver Del 2 – Första brainstormingen & möte med HGF

Den afghanska befrielsekampen

För några dagar sedan uppmanade högerblaskan SvD oss att stödja krig och ockupation i Afghanistan. Det uppmanades att vi skulle "stödja soldaterna" som är en kopiering av USA:s krigspropaganda "support our troops". I USA är denna paroll en orwellskt term eftersom det inte handlar om att stödja soldaterna, utan om att stödja en fortsättning av kriget - en fortsättning av lemlästningen och dödandet av soldaterna. Ett ärligt stöd till soldaterna hade varit att försöka få ett slut på kriget, och få hem dem vid liv istället för i svarta liksäckar.

I Sverige förhåller det sig smärre annorlunda i och med att soldaterna inte blir tvingade att "tjänstgöra" för ockupationen av Afghanistan, utan får frivilligt välja. Det innebär att det inte är som i USA att en fattig arbetarklass blir tvungna att tjäna en imperialistisk och militär supermakt om man är listad i militären. De svenska soldaterna är helt enkelt inte några vanliga soldater, utan legosoldater. Unga svenskar som längtar efter äventyr, eller blivit duperade av den amerikanska krigspropagandan där krig är fred, frihet är slaveri och okunnighet är styrka.

En viktig del av krigspropagandan har just varit den påstådda anledningen att invasionen och ockupationen skulle handla om att upprätta en "en stabil, demokratisk afghansk centralregering". Enligt den amerikanska författaren och fotografen Ann Jones har denna vision allt mer försvunnit i landet efter att ha besökt det och mött befolkningen. Hon säger:

"De flesta afghaner tror numera att det bara var fagert tal för att dölja de verkliga målen: permanenta baser och ockupation" [Källa: Afghanistan.nu nr3-09]

När man lyssnar på krigspropaganden från USA:s och Sveriges ministerier så är det lätt att tro att de ökande attackerna mot ockupationssoldater (inklusive FN-byggnader) endast kommer ifrån en vilja att stoppa de "demokratiska" val som marionettregimen försökt få igenom i landet. Bakom potemkinkulisserna sker dock en amerikansk militär offensiv med flygbombningar av södra delen av landet, där byar och civila bombas sönder.

"Det tar tid att bygga upp ett land" sade Carl Bildt i SR:s Konflikt förra veckan. Och visst är det så. Särskilt när de imperialistiska länderna satsar betydligt mer pengar på att bomba sönder landet än att bygga upp det. Tre gånger mer av våra skattepengar går till att kriga än vad som går till den civila hjälpen. I år har krigshetsarna i regeringen spenderat över 1 139 000 000 kronor för att kriga i Afghanistan i NATO-ledd trupp.

De svenska legosoldaterna lämnade för ett tag sedan över en fånge till afghanska myndigheter, vilket direkt bryter mot internationell lag som hindrar att överlämna människor om det finns risk att de torteras. Svenska Amnestys generalsekreterare Lise Bergh sa med anledning av att de svenska trupperna börjat överlämna fångar till afghanska myndigheter:

"Och det är alldeles uppenbart att fångar riskerar tortyr om de överlämnas till de afghanska myndigheterna"

Vad afghanerna behöver är inte krig och ockupation, utan civil hjälp och uppbyggnad. Talibaniseringen kan inte bombas bort, utan enbart bekämpas för gott om dess ursprungliga orsak elimineras, d.v.s. fattigdom och ojämlikhet. Med en väl fungerande välfärd dras möjligheterna för talibanerna bort. Krig är inte fred, så som USA propagerar och våra kära krigsivrande liberaler agiterar, utan verklig fred skapas genom att förankra ett väl fungerande samhälle där mat, hem, arbete och utbildning säkras.

Det är lustigt hur det enda officiellt liberala partiet i Sverige också hyser de flesta krigsivrande politikerna (SVT-Rapport 28/8) bland riksdagspartierna. Det är inte för intet som dagens liberaler kallas för bombliberaler - frihetsbegreppet har med tiden rationaliserats bort i försvaret av USA-imperialismen. Imperiet helgar medlen - känns det igen? Gårdagens stalinister är sannerligen dagens liberaler.

Det är inte så förvånande att bombliberaler som Niklas Lindgren leker okunnig om sakfrågan, som handlar om hur man bäst bekämpar talibaniseringen i Afghanistan. Niklas som tror på bombernas lösning, trots att talibanerna bara får mer stöd bland befolkningen, och mer etablering runt om i landet i samband med amerikanska bombmattor. Jag tror på fattigdomsbekämpning och civil uppbyggnad, vilket kräver att ockupationen snarast upphör. Därför ger jag mitt kritiska stöd till det afghanska motståndet, liksom jag ger mitt kritiska stöd till det palestinska motståndet, och det libanesiska motståndet. Det är viktigt att i samband med stöd till befrielserörelser även kritisera dem i de fall de, som talibanerna eller Hamas, är religiösa fundamentalistiska rörelser.


Bloggat: Magnus Berg, Jinge
Media: SvD

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Afghanistan, krig, ockupation, Sverige, talibaner, fundamentalism, död, bomb, fred, samhälle, Carl Bildt, bombliberaler, befrielsekamp, motstånd

Liberalerna skapar det rasistiska Europa

De högerpopulistiska rörelserna i Europa är ett tragisk fenomen av många anledningar. Särskilt av den anledningen att de lyckats kanalisera ett tilltagande missnöje hos folket, och det tragiska ligger i att missnöjet bygger på ett falsk medvetande riktat mot en illusionär "elit" i samhället.

Det handlar i grunden om identitet. Folk känner sig orättvist behandlade i och med ökad osäkerhet på arbetsmarknaden i en tid av nedrustning av den allmänna välfärden. Detta folkliga missnöje skriker efter förklaring och en lösning på samhällsproblemen. Högerpopulisterna erbjuder en förklaring - det multikulturella samhället är problemet. Därav lockar de folk genom att spela på typiska fördomar mot främlingar. De blir erbjudna en lösning på ett problem byggt på identitet om "vi" och "de". Vi vanliga människor som blir lurade och utsugna av samhällets elit förklarad som bestående av kulturjournalister, och invandrare.

Hur skall vi bekämpa rasismen? Liberaler förstår inte hur människor kan ha rasistiska åsikter. De blir arga och ryter till i antalet invektiv och hoppas att sådan irrationalitet skall försvinna med tiden, ty liberalen är övertygad om individens rationalism och dess möjlighet till universell konsensus. I själva verket är det liberalernas allmänhumanism som har skapat den rasistiska och högerpopulistiska renässansen i Europa. Det är det samtida politiska klimatet om det multikulturella samhället med tolerans mellan olika kulturer som bär ansvaret till att man idag pratar om olika kulturer, istället för olika klassintressen.

Politik har idag blivit en fråga om tolerans mellan olika kulturer, där folk reflexivt anammar att det är intressant att diskutera om kulturer och deras skillnader. Således ligger det ironiska ansvaret av den ökande intoleransen hos yrkan av ett tolerant multikulturellt samhälle. Därför är det kontraproduktivt att mot rasism hävda tolerans med andra kulturer. Istället borde vi förändra det politiska klimatet där begreppet multikultur blir ointressant, att helt enkelt ge folket en annan mot-identitet än invandrarna.

Liberalerna å sin sida förnekar konflikter över huvudtaget, och vill se att alla konflikter snarast skall försvinna i en dialog. Den idag så populära demokratiteorin tangerar just detta - den så kallade deliberativa demokratiteorin. Syftet med den dialogiska demokratin är att så effektivt som möjligt dämpa konflikter och därmed stabilisera det nuvarande liberal-borgerliga samhället. Vad detta lett till är snarare tvärtom. Istället för stabilitet har vi fått ökad instabilitet mellan människor i Europa. Varför?

Jo, för att människor helt enkelt är identitetssökare och sociala varelser först och främst - inte rationella maskiner. Vi vill inte ha konsensus mellan oss och våra fiender. Vi erkänner inte liberalerna verklighetssyn om att det inte existerar "vi" och "de" - "vän" och "fiende". Tvärtom måste det demokratiska systemet kunna kanalisera dessa skilda intressen. Gör den inte det, som exempelvis i många av Europas riksdagsval, så vänder sig missnöjet till det som erbjuder det; tragiskt nog högerpopulistiska partier.

Det ökande stödet till rasistiska högerpartier i Europa beror inte på någon liberal fördom om ett arv från det nazistiska 30-talet. Det beror på att det politiska klimatet försökt vända ryggen åt "vän"-"fiende"-relationen till fördel åt en liberal dialogisk postpolitik, där folk inte kan identifiera sig själv. Har inte folk klara alternativ att välja och engagera sig i politiskt så gynnas populistiska partier som utnyttjar situationen.

Därför är kampen mot rasismen upp till Europas vänster. Det är bara arbetarrörelsen som återigen kan vända den dominerande höger-hegemonin och föra fram klasskampen till politikens frontlinje. Ty de konservativa rör sig åt högerpopulismen, och liberalerna förstår sig inte på orsaken till rasismen.

Tidigare:
Det handlar om demokratisyn - demokrati versus postdemokrati


Bloggat: Man kan vara svensk och heta Mohammed, Röda Malmö, Kildén & Åsman, arbetarprespektiv, Jinge, Svensson1, Svensson2, Svensson3, annarkia
Media: DN1, DN2, DN3

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Europa, liberal, liberalism, demokrati, postpolitik, politik, postdemokrati, rasism, sverigedemokraterna, främlingsfientlighet, irrationelism, rationalism, identitet, klass, elit,

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Bra beslut av Tingsrätten + Dagens Bild, Anders_S skriver Frige Annika Östberg!, Cvalda skriver Den sociala obduktionen

Stöd motståndet istället!

SvD:s funktion som imperialismens försvarare konkretiseras allt mer de frivilliga svenska ockupantsoldaterna kommer i direkt konflikt med Afghanistans befrielserörelse. Nu uppmanar högerblaskan att vi skall stödja de sårade soldaterna i samband med ett bombattentat:

"en erinran om att soldaterna förtjänar allt tänkbart stöd hemifrån"

Varför då? De svenska soldater som befinner sig i Afghanistan i tjänst för den av USA/ISAF-tillsatta marionettregimen har valt av helt fri vilja att befinna sig Afghanistan. De har inte blivit tvingade att delta i ockupationen. Så varför skall vi stödja krigsförande soldater som ockuperar ett främmande land?

Ledarskribenten i SvD menar att det är rätt av svenska soldater att delta i ockupationen eftersom FN finns närvarande i landet. Men FN har faktiskt inget att göra i Afghanistan så länge som landet de facto är under ockupation, således är det fel av FN att vistas i landet och därav försöka legitimera ockupationen. Befrielserörelsen är även införstådd i detta i och med att FN-lokaler attackeras, då man anser att det inte finns någon reell skillnad mellan ockupationstrupperna och FN-närvaron. Nu har FN bestämt sig att dra tillbaka 600 anställda från landet, vilket skall ses som en liten seger.

I SR-P1:s Konflikt i lördags pratade Carl Bildt om att det tar lång tid att "bygga upp" ett land. Och det enda problem som skall lösas i Afghanistan som Bildt tar upp är knarket. Borta är den gamla propagandan om kvinnors rättigheter och Usama bin Ladin. Nu motiveras ockupationen som ett medel mot knarket, men under de 8 åren av ockupationen har faktiskt knarket ökat i omfattning.

Jag håller med Kotka i att Afghanistans öde ska bestämmas av den egna befolkningen. Inte av FN, och USA och dess allierade.

Det är inte bara svenska legoknektar som blir offer i Afghanistankriget. Här är några bilder på civila afghaner:





Bloggat: Jinge, Jonas
Media: EX


Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Afghanistan, imperialism, USA, FN, Sverige, soldater, ockupation, krig, befrielsekamp, motstånd

Från Konfliktportalen.se: clausewitz skriver Leave Chavez alone!, Anders_S skriver I snigelfart mot jämställdhet, Jinge skriver Dagens Bild och Creative Commons

Högerpopulistens taktik är gnäll

Bertil Sundin skrev för någon vecka sedan en debattartikel i Värmlands Folkblad, där han gnäller över att folk kritiserar högerpopulistiska partier som sverigedemokrater och nydemokrati. Sundin är en förtroendevald kommunpolitiker i värmländska grums, och har tidigare varit central i uppbyggandet av nydemokrati i länet. Vilket han också skryter om i debattartikeln. Grums är ett välkänt fäste för högerextremism, så att Sundin just är förtroendevald i Grums förvånar en inte.

Sundins politiska agitation som kommer fram i artikeln är typiskt för de högerpopulistiska rörelser som vuxit upp lite överallt i Europa. Taktiken är väl medveten för att locka till sig en stor massa av missnöjda människor till följd av ett Europa med ökande klyftor och orättvisor. Därför försöker Sundin att verka sympatisk till utsatta, och själv vara en av de utsatta i samhället. I artikeln i VF är det främst den politiska kritiken som Sundin ogillar. Han känner sig utsatt för att han fått kritik för sitt tidigare arbete i det rasistiska partiet nydemokrati:

"Jag blir uppriktigt förbannad när jag kan konstatera att så många politiska partier inte kan skaffa sig väljare genom att i ord och handling visa sin egen förträfflighet, utan mestadels genom att smutskasta andra och bedriva en skräckpropaganda"

Sundin tycker inte om kritik, utan önskar att politiker helt enkelt bara propagerar sin egen politik. Det visar på ett grummligt synsätt på demokratiska friheter och rättigheter, där just kritiken spelar en central roll. Sundin försöker dock vifta bort kritiken, med en juvenil plattityd att alla har rätt till sin åsikt och passar på att citera Voltair.

Ja, alla har rätt till sin åsikt i en demokrati. Men det betyder inte att det är fel att kritisera andras åsikter, tvärtom ingår det i åsiktsfriheten att just kunna få möjlighet att kritisera. Att skydda sig själv från kritik är dock en vanlig taktik för högerpopulister och rasister som inte riktigt har byggt upp en fungerande diskussionsbank med argument för sina egna åsikter. Det betyder att Sundins gnäll är en verkan på hans egna argumentoriska tillkortakommanden. Inte på att kritikerna är elaka, eller diskriminerar honom. Felet ligger hos honom själv.

Och ofta ligger det till så att när man diskuterar med en person med rasistiska åsikter så kommer man slutligen fram till att personen avbryter med plattityden att "alla har rätt till sin egen åsikt", som om det vore ett giltigt argument för åsikten. Denna plattityd gäller alla, och därmed faller det meningslöst av Sundin att använda det. Men den har en viktig taktisk funktion, och det är den populistiska funktionen av offermentalitet. Illusionen om att vara ett offer hoppas av Sundin och liknande högerpopulister leder till sympatier hos möjliga väljare.

Med irrationella argument kommer också hyckleriet som ett brev på posten, ty Sundin orkar inte hålla inne sin egna politiska kritik - mot vänsterpartiet. Andra får inte kritisera Sundin, men han själv får gärna göra det! Sundins vulgära högeråsikter syns i hans stigmatisering av vänsterpartister i och med:

"vad kommunismen ställt till med, hur många miljoner som förlorat sitt liv på grund av kommunisterna, hur folk förtrycks i kommunismens namn."

Säg nån ideologi eller trosuppfattning som inte använts för massmord och förtryck, både kristendomen, demokrati och västerländsk civilisation har fått stå som slagträn i dödandet av miljontals människor och omfattande förtryck. I Indien har det dött 100 miljoner människor p.g.a. de nyliberala struktureringarna enligt Nobelpristagaren Amartya Sen. Sundin försöker avleda diskussionen från de reella politiska ståndpunkterna för vilken kritiken egentligen handlar om. Kritiken mot sverigedemokraterna och nydemokrati handlade om vad de faktiskt står för, och det är just det som de vill undvika genom gnäll och undanmanövrar. Då behöver sverigedemokrater inte bemöta argumenten, utan bara hänvisa till plattityden; jag har rätt att tycka vad jag vill...

Sverigedemokraterna och liknande högerpopulistiska partier kommer dock inte kunna bota det missnöjje som existerar ute bland folket, eftersom det är ett renodlat borgerligt parti som tjänar näringslivets intressen - det vill säga samhällets elit. Det är enbart arbetarrörelsen som har medlen att bekämpa den ökande klassklyftan i Europa, och åter kämpa för människors rättvisa och jämlikhet.


Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Bertil Sundin, Grums, sverigedemokraterna, nydemokrati, högerpopulism, vulgärism, plattityd, åsiktsfrihet, demokrati, kritik

Kriget mot arbetare och fattiga idag

Värmlands Folkblad rapporterar att det skall bli dyrare att få sina tänder lagade nästa år i Värmland:

"taxorna [höjs] med i genomsnitt 3,5 procent inom Folktandvården"

Kommunpolitiker fick gå före vanligt folk i vaccinkön:

"Årjäng är den enda kommunen i Värmland, förutom Karlstad, som har vaccinerat politiker mot svininfluensan trots att alla riskgrupper, barn och unga ännu inte har fått vaccin. Där har tre av fem ledamöter i kommunstyrelsens arbetsutskott fått sina doser."

I Karlstad rapporteras det arbetsmiljöbrott:

"Trots att läkaren utfärdade ett intyg om mannen inte skulle arbeta med uppgifter där han kom i kontakt med isocyanater fick han fortsätta med sitt arbete. Den anställde är sedan i höstas sjukskriven. "

Rika politiker och kapitalister skor sig på den vanliga värmlänningen, som så det sett ut i hundratals år. Är det inte dags att på allvar kräva jämlikhet?


Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om klassamhälle, klasskillnad, tandvård, folk, rika, politiker, kapitalister, ojämlikhet, jämlikhet, arbetare, fattiga

Konflikt i Nepal

The New York Times rapporterar att en massiv demonstration på tio tusentals människor kommit i konflikt med polis idag. Det är landets reformerade maoister, d.v.s. maoister som erkännt demokratiska fri- & rättigheter, som yrkar presidentens avgång.

Bakgrunden till konflikten mellan presidenten och maoistledaren Pushpa Kamal Dahal (aka; Prachanda) är att Prachanda avgått sin statsministerposition i protest mot presidentens drog tillbaka det avsked som Prachanda levererat till arméns överhuvud Rookmangud Katawal. Därmed kritiserar maoisterna presidenten för att ha brutit mot författningen.

Maoisterna hävdar att Rookmangud Katawal tidigare brutit mot en FN-stödd fredsdekleration:

"by refusing to integrate some 20,000 former guerrilla fighters — most of them jobless and living in U.N. camps — into the Nepalese military."

Sedan Prachanda avgått från sin statsministerpost, som han år 2008 blev demokratiskt vald till, har det kontinuerligt skett massdemonstrationer som polis och militär försökt blockera. Förra veckan varnade Prachanda att man kanske återigen kan komma ta till vapen om polis och militär försöker fortsätta blockera demonstrationerna.

Det var maoisterna som störtade Nepals tidigare monarki år 2006, efter att ha kämpat i tio år.


Media: DN, SvD

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Nepal, maoism, demokrati, konflikt, polis, militär, demonstration

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Varför skulle Reinfeldt inte åka med Wallenberg?, Jinge skriver Tre soldater flygs hem till intensivvård, vsfstockholm skriver Mera bokbord!

Hattar som lösning på chefers problem?

Kommunerna i landet har det extra hårt i och med den ekonomiska krisen. Ökad arbetslöshet leder till minskade inkomster, och högerregeringens försenade hjälp räcker inte för fem öre. Det har lett till tämligen desperata åtgärder, inte bara nedskärningar i välfärd som skola, omsorg och vård - utan också "färgglada hattar":

"Motivering till inköpet är att hattarna är ett arbetsverktyg och ska hjälpa de kommunala cheferna att lösa problem. "

Och:

"Enligt kommundirektören representerar hattarnas färger olika sätt att tänka. En gul hatt står till exempel för positiva möjligheter som motiveras logiskt. Hattarna ska, menar Kristiina Kosunen Eriksson, hjälpa bärarna att hitta nya infallsvinklar på problem.

Det senare kan kanske bli nödvändigt med tanke på utvecklings- och förändringsarbetet som kommundirektören har fått i uppdrag att genomföra de närmaste åren."

Ett enkelt tips på att lösa chefers problem med anställda är helt enkelt att genomföra en demokratisering av byråkratin. Sätt en blåslampa i röven på chefen! Demokrati istället för färgglada hattar. Av någon anledning anser jag att det låter rimligare.


Bloggat: Badlands Hyena
Media: EX, DN, AB, SvD


Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om hattar, kommun, chefer, anställda, demokrati, byråkrati

Högern stödjer diktatur, massmord, terrorism och krig

Högerblaskan SvD, som i juni 1954 vägrade fördöma den USA stödda statskuppen i Guatemala, passar på att stämpla nuvarande vänsterpartiet för vad partiet under sin stalinistiska historia gav sitt stöd till Östblocket. Visserligen får SvD erkänna att nuvarande vänsterpartiet inte stödjer någon diktatur. Men hur är det med högern idag?

I den borgerliga median är det enbart vänsterpartiet som måste dras med sin Kalla kriget-historia. Moderaternas och folkpartiets stöd till apartheid och diverse högerdiktaturer nämns inte alls. Till skillnad från vänsterpartiet har inte högerpartierna i Sverige lärt av sin historia utan fortfarande stödjer diktaturer och dessutom helhjärtat försvarar USA-imperialismens massmord och krig. Moderata ungdomsförbundet har till och med en förening som enbart går ut på att stödja och försvara USA. När skall de stå till svars?

SILC (Swedish International Liberal Center), som domineras av folkpartister, bjöd år 2003 in den exilkubanska organisationen CANF. CANF har ett antal kopplingar till terrorism, framförallt riktad mot Kuba:

"Enligt den exilkubanske terroristen Luis Posada Carriles finansierades en serie bombattentat han utförde mot turisthotell i Havanna bland annat med 200 000 dollar från CANF. En italiensk turist mördades i attentaten. CANF har också anställt en av de män som mördade den chilenske utrikesministern under Allende Orlando Letelier. Samme man står också anklagad för att ha planerat att utlösa en gigantisk sprängladdning i en universitetsaula där Castro skulle hålla ett tal för studenterna."

När skall folkpartiet hålla rent från terroriststödjande medlemmar? Folkpartiets ledare Sven Wedén försvarade också år 1965 USA:s massmord och krig i Vietnam. På 70-talet stödde ungmoderater apartheidregimen i Sydafrika med att "svarta inte bör få rösta, för då kommer Sovjet få kontrollen över hela södra Afrika.". Moderaterna visade aldrig något stöd till kampen mot apartheidregimen i Sydafrika, istället argumenterade man både emot det svenska stödet till ANC och till sanktioner. När skall moderaterna få stå till svars för sitt stöd till apartheid?

År 1986 försvarade den moderate riksdagsmannen Birger Hagård terrorgruppen UNITA i Angola i en riksdagsdebatt. Året efter bjöd Fria Moderata Studentförbundet in terrorgruppen till ett Sydafrikaseminarium. När skall moderaterna ta avstånd från stödet till terrorismen i Angola?

Moderata samlingspartiet ingår idag i internationalen IDU. Bland de övriga medlemmarna finns bland andra:
- ADN i Bolivia, den förre militärdiktatorn Hugo Banzers parti
- ARENA i El Salvador, som var dödskvadronernas parti under inbördeskriget
- RENAMO i Mocambique, en USA-stödd terrorgrupp
- DTA i Namibia, det apartheidparti som styrde Namibia under den sydafrikanska ockupationen
- Kuomintang i Kina, som regerade Kina innan revolutionen
- New National Party i Sydafrika, regeringspartiet under apartheidtiden

Men det som är mest uppseendeväckande är det öppna försvar av USA-imperialismen från våra högerpartier och dess unghöger. Där är inte bara historien full av miljontals döda och lemlästade människor p.g.a. USA, utan fortfarande härjar USA:s imperialistiska korståg världen runt. Och fortfarande ser vi högern försvara USA:s invasioner av Irak och Afghanistan. När skall högern få stå till svars för denna pågående grymhet?

USA-imperialismens krig och statskupper genom historien:

- Black-Hawk kriget 1832.
- Mexikanska kriget 1846-1848. Indian krigen 1850-1890
- Spansk-amerikanska kriget 1898.
- Ryska inbördeskriget 1917-1922 USA stödjer de vita.
- Indokinakriget, 1946-1954.
- Kinesiska inbördeskriget 1927-1949 USA stödjer det fascistiska Guomindang partiet.
- Koreakriget, 1950-1953.
- Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki 1945.
- Störtandet av Guatemalas demokratiskt valda regering 1953.
- Vietnamkriget, 1959–1975.
- Grisbukten 1961.
- Militärkuppen i Chile 1973.
- Afghanistankriget 1979-1989, USA stödjer Afghanska mujahedin vilket banar väg för talibanerna.
- Iran-Irak-kriget 1980-1988, USA ger stöd till Saddam Husein.
- Stöd till terrorgruppen Kontras, i Sandinist styrda Nicaragua 1980talet.
- Invasionen av Grenada 1983.
- Invasion av Panama 1989.
- Kuwaitkriget 1990-1991.
- Jugoslaviska krigen 1991-2001.
- Invasionen av Afghanistan 2001, som fortfarande pågår med Sveriges stöd.
- Kriget mot terrorismen 2001- med stora övergrepp på de mänskliga fri och rättigheterna samt inrättandet av koncentrationsläger.
- Statskuppen i Venezuela 2002.
- Irakkriget 2003, som fortfarande pågår.

Aldrig har högern fått stå till svars i TV, radio eller tidningar i Sverige för sin historiska och samtida stöd till diktaturer, terrororganisationer och krig. Till skillnad från vänsterpartiet har varken moderaterna, folkpartiet eller kristdemokraterna genomgått någon självkritik eller skrivit någon vitbok. Är det inte på tiden?

Medan världen firar Berlinmurensfall stödjer västvärlden i tystnad staten Israels mur gentemot palestinierna. En mur som både är högre och längre än den som fanns i Berlin. Hyckleri?


Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om USA, USA-imperialism, krig, massmord, terrorism, apartheid, högern, moderaterna, folkpartiet, kristdemokraterna, vänsterpartiet, historia, statskupper, hyckleri

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Stjäl verkligen svenskar mest?, Jinge skriver Mur i Berlin och Barriär i Palestina, jesper skriver I Ni’ilin river man fortfarande murar, kimmuller skriver Avgiftsfri kollektivtrafik också en arbetsmiljöfråga, Bo Myre skriver Support the Fittja 10

Kalla krigsagitationen, DDR och den folkliga kritiken mot kapitalismen

När vi idag talar om DDR är det ofta i samband med enkla ställningstanden i en kvarstående demoniserande agitation. Missförstå mig inte, jag har inga anledningar att måla ett stalinistiskt system i vackra färger. Hade jag levt i DDR hade jag nog troligtvis varit under övervakning - eller blivit fängslad som kommunisten Rudolf Bahro - för mina marxistiska åsikter, ty DDR:s stalinistiska ledarskap gillade inte att man kritiserade dess deformering av den "marxistiska" begreppsapparaten.

Men det hindrar mig inte för att vilja analysera DDR ur ett nyktert och hederligt perspektiv. Det händer ibland att juveniler värderar DDR som ett värre system än Hitlertyskland eller i alla fall jämställer de båda, vilket tyder på en allvarlig historielöshet. Men låt oss konstatera några fakta om DDR; det var en partidiktatur, med en stalinistisk byråkrati med följande allvarliga inskränkningar i medborgarnas politiska fri- & rättigheter.

Det är en bild av DDR som å andra sidan inte förklarar varför så många människor i östra Tyskland är kritiska till det kapitalistiska systemet. Från SVT:

"Nästan två tredjedelar av människorna i före detta Östtyskland tycker att det kapitalistiska systemet har gjort samhället mindre rättvist. De minns tiden när var och en var garanterad ett arbete."

Nu i helgen uppmärksammas 20 år efter Berlinmurens fall inför måndagens jubileum, vilket naturligtvis bör uppmärksammas i TV och radio. Problemet är dock den historielöshet från många av dessa experter och tyckare i morgonsoffor och diskussionsprogram. I SR:s OBS talade Ulrika Knutson om för lyssnarna vad hon ansåg om den stalinistiska planekonomin:

"Jag tycker inte man behöver vara marknadsromantiker för att i en fotnot tala om att den renodlade planekonomin inte fungerat så värst bra."

En annars intressant reflektion från Knutson blev därmed snabbt ett tydligt exempel på just denna Kalla krigetagitation. Hennes poäng som hon är ute efter är att påvisa skillnad mellan "ren" planekonomi och "blandekonomi", som då implicit skall vara en icke-nyliberal ekonomi. Det viktiga problemet ligger dock i att hon helt utan vidare associerar planekonomi - i sig själv - till det historiska stalinistiska systemet. Det är alltså ett logiskt felslut, inte bara för att planekonomi kan vara både kapitalistisk och icke-kapitalistisk, utan även för att just planekonomi kan se mycket olika ut.

Knutsons raljanta försök att ogiltigförklara all sorts planekonomi är därmed enkelt att vifta bort som tokeri. Det blir ännu mer simpelt när vi ser hur vår "blandekonomi" allt mer slaktas av en maktelit som går kapitalismens ärenden för ökad privatisering och fri marknad. Vart är reformismen nu? Den aktör som varit mest aktiv i slaktandet har varit den som traditionellt varit den som representerat just blandekonomin i vårt land - ja just det socialdemokraterna!

En opinionsundersökning i 27 länder visar till och med att människor börjar bli allt mer kritiska till kapitalismen:

"Bara 11 procent av närmare 30 000 tillfrågade i en undersökning i 27 länder anser att den fria marknadskapitalismen fungerar väl.
[...]
- Det verkar som om Berlinmurens fall 1989 inte betydde den förkrossande seger för de fria marknadskrafterna som det verkade på den tiden. I synnerhet inte efter de senaste tolv månadernas händelser, säger Doug Miller, chef för firman Globe Scan som gjort undersökningen tillsammans med universitet i Maryland, USA.
[...]"

Och i Aftonbladet fick man i helgen läsa en sällsynt intressant intervju med paret Ingrid och Rolf Lämmel, som visade på en komplicerad bild av DDR istället för den vanliga demoniseringen:

"– Muren borde inte ha rivits på det sätt som skedde, säger Rolf.
Inte så att de tycker det vore bättre om muren fortfarande funnits. Men de vänder sig mot att man kastade allting i DDR på sophögen. Även sånt som de tycker var bra.
– Västtyskarna tittade på oss ungefär som om vi vore tysktalande gästarbetare från Polen, säger Ingrid. Vi var andra klassens människor.
Hon räknar upp allting som fungerade bättre i DDR.
Gratis utbildning åt alla. Gratis dagis åt alla. Alla hade ett jobb. Priserna var låga.
[...]
de känner fortfarande ilska över att DDR enbart förknippas med mur, Stasi och förtryck.
– Efter snart 20 år börjar Tyskland fundera på att införa utbildningssystem och sjukvård som vi hade i DDR. Då pekar politikerna på Finland och säger att av dem har vi mycket att lära. Sanningen är att finnarna importerade sitt system från DDR. Men det törs ingen säga. Om det håller man tyst.
Rolf skakar frustrerat på huvudet.
Men som många före detta östtyskar är han kluven.
– Friheten är större i dag. Nu slipper jag tänka på vad jag säger."

Om man skall tänka nyktert blir det förenklat att måla DDR som en förtryckarstat, men likaså blir det förenklat att nicka åt den stalinistiska censuren och enbart peka på de positiva delarna av DDR. Något har dock ändå många människor förstått. Nämligen att det är giltigt att kritisera det fria marknadssystemet, och längta till ett rättvist, jämlikt och demokratiskt samhälle. Därav finner vi faktiskt socialismens överlevnad. Reagan har sannerligen inte mördat kommunismen, vilket Östtyska marxister var väl medvetna om redan under DDR-eran. Kritiken mot stalinismen från kommunister ansågs farligare än kritik från väst. Ungefär som när dagens högerdebattörer och sossar avskyr när socialister och kommunister kritiserar Stalin, Mao och Pol Pot. Den marxistiska kritiken hotar nämligen dess förenklade anti-kommunistiska agitation, som delade in världen i enkla delar där stalinism helt enkelt betydde kommunism. Nu börjar verkligheten dock komma dem ikapp, och därmed också kommunismens revansch.

Reformismen har visat sig inte kunna fullfölja sitt socialistiska projekt. Nu för tiden tävlar postmodernistiska socialdemokrater med att genomföra nyliberala "reformer". Om ett reellt demokratiskt välfärdssystem skall garanteras för framtiden är en global revolution den enda lösningen, där världscentrum och periferi måste samarbeta. Hela det ekonomiska systemet måste alltså ändras i grunden. Stalinismens "socialism i ett land" var från början dömt att misslyckas.


Bloggat: Ett hjärta rött, Jinge, Kildén & Åsman, Erik Svensson

Media: DN, DN2, SvD

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om DDR, stalinism, agitation, politik, diktatur, förtryck, kapitalism, marknadsekonomi, nyliberalism, socialdemokraterna, reformism, ekonomi, socialism, kommunism, marxism, Kalla kriget, Sovjetunionen

Israelförsvararnas illusionära guldgruva

SR:s program Kaliber hade den 1 november ägnat dagen åt att granska kretsen kring Mohammed Omar under rubriken "Den oheliga alliansen - antisemitism på frammarsch". Vad som troligtvis sporrat Kaliber att göra en sådant granskning var den så kallade Al Quds-demonstrationen på Segels torg i Stockholm den 20 september. Den hyste de två kufiska Förintelseförnekarna Lasse Wilhelmson och Mohamed Omar, två personer med olika bakgrunder men som enas i sin förnekelse av historiska källor om Förintelsen. Demonstrationen, som endast samlade ett antal av 50 personer, inkluderade också ett antal nazister som passade på att visa sitt så kallade "antisionistiska" engagemang.

Omars & Wilhelmsons demonstration på Sergels torg sporrade en i jämförelse mycket stor mot-demonstration bestående av allehanda olika grupperingar inkluderat diverse vänstergrupper, palestinagrupper och exiliranska rojalister och socialister. Det var med stor glädje man kunde bevittna hur vänstern tillsammans med palestinarörelsen i Sverige aktivt och medvetet visade avståndstagande från en delvis förtäckt antisemitism som antisionism. Vissa i kretsen kring Omar har dock försökt stigmatisera mot-demonstrationen p.g.a. att folk därifrån kastade ägg och frukt mot Al Quds-demonstranterna. På det sättet har man försökt undvika kritiken mot Al Quds som pekat på att den aktivt välkomnade nazister och Förintelseförnekare i manifestationen. Men skillnaden mellan Al Quds-demonstrationen och mot-demonstrationen var den att Al Quds var centralt och organiserat som samling, medan mot-demonstrationens alla olika grupper var ett resultat av en spontan reaktion utan central organisering. Därav går det inte att kollektivt kritisera mot-demonstrationen så som det går att göra med just Al Quds.

Omars & Wilhelmsons Förintelseförnekelse har tidigare diskuterats flitigt inom bloggosfären, och då särskilt inom vänstern. Varför just vänstern haft sina ögon på Omar och Wilhelmson beror på att de tidigare varit en del av palestinarörelsen i Sverige innan de nu positionerat sig som Förintelseförnekare och umgås i radikalkonservativa kretsar. Därav har vänstern haft ett tydligt incitament att ta avstånd från Omars & Wilhelmsons åsikter. Själv så bemötte jag systematiskt Omars & Wilhelmsons Förintelseförnekelse som av Wilhelmson och Erlingsson sedan fortsatte på Fib-Forum. Jag kritiserade även mer ingående Wilhelmsons irrationella "antisionism".

I kölvattnet efter Kalibers rapportage om kretsen kring Mohamed Omar så har det kommit diverse reaktioner i bloggosfären. Journalisten Magnus Sandelin, som tidigare vid upprepade gånger visat en märklig syn på kritik mot staten Israel, var researcher åt Kaliber reportaget. Han publicerade för någon dag sedan ett blogginlägg där han avslöjade att han gått med i Fib-Forum, som är en öppen mail-lista, för att analysera hur diskussionerna gick om just Al Quds-demonstrationen och om Omar och Wilhelmson. Inte helt oväntat kommer han fram till att det förekom öppen antisemitism i diskussionerna på Fib-Forum, vilket jag tidigare tagit upp här på min blogg. Att det just var Sandelin som var researcher var naturligtvis problematiskt eftersom han har en tendens att tolka kritik mot Israel som antisemitism, men Kalibers reportage håller jag fullständigt med om. Även om jag ställer mig kritisk till Sandelins raljanta attityd mot Fib-Forum.

För trots att det förekommer Förintelseförnekelse hos vissa listmedlemmar på Fib-Forum så anser jag att forumet fyller en viktig funktion som diskussionsportal på nätet. De få personer som yrkar Förintelseförnekelse och annan antisemitism är ytterst få, men väldigt aktiva, och kan räknas på under en handfull, och det tycker jag Sandelin missar att poängtera tydligare. Även missar Sandelin att poängtera tydligare att Fib-Forum är helt oberoende av Fib-Kulturfront som organisation, varpå listan är öppen för alla. Fib-Kulturfront har varit en aktiv del av vänstern som faktiskt tagit starkt avstånd från Omar & Wilhelmsons Förintelseförnekelse. Att inte nämna detta anser jag är ohederligt i kontexten av Sandelins "avslöjande" av antisemitism i Fib-Forum.

Det finns dock ett allvarligt problem med att allt för mycket fokusera på Omar-gänget, och det är att Israel-försvarare i sambandet kan slå sig på bröstet som auktoriteter i avlsöjanden av "antisionister som antisemiter". Varför just Israelförsvararen Sandelin valde att granska Fib-Forum var av egen utsago för att han fann det intressant att några från vänstern befann sig på Omars sida. Att dessa personer endast kan räknas på en hand verkar inte ens Sandelin reflektera över. I Kalibers rapportage kunde även andra Israelförsvarare, som Henrik Bachner och Helene Lööw, framträda som stora auktoriteter. Varför så få "vänster"-personer granskas för att passa in en mall på "ohelig allians" innebär ett oundvikligt problem som Sandelin och andra Israelförsvarare undviker. Dessa få "vänster"-personerna passar nämligen in i en propagandamall som Israelförsvararna agiterat om de senaste åren, nämligen en mall som säger att det finns en betydande antisemitism inom den svenska vänstern. Nu tar de alltså chansen att försöka bekräfta denna illusion genom att granska en handfull debattörer som de flesta inte ens visste fanns.

I självaverket är Omar och fåtalet listmedlemmar i Fib-Forum en illusionär guldgruva åt Israelförsvararna, som självfallet gottar sig i att de tycks bekräfta sina övertygelser om en befintlig antisemitisk vänster. Vad de egentligen gjort är att ha skapat ännu ett luftslott för att lappa och laga en välövad apologetism till staten Israel. Nu anser de att de kan peka på Fib-Forum och Lasse Wilhelmson när de kritiseras för en falsk illusion, men de kommer ändå dras med problemet av representativ giltighet. Nu fungerar bara de handfulla personerna som enskilda kufar inom vänstern, och är därav obetydliga.


Läs också om tidigare redogörelser om Israelförsvarare:
Henrik Bachners syn på antisemitism
FFLH:s syn på antisemitism
Jonathan Lemans syn på antisemitism
Johan Ingerös syn på antisemitism


Bloggat: Lindelöf, Dagens Kotka 1, Dagens Kotka 2, Jinge
Media: Sydsvenskan, SvD, Ekuriren, Bohuslänningen, Sydsvenskan 2

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om antisemitism, Mohamed Omar, Lasse Wilhelmson, Israel, Israelförsvarare, apologeter, Fib-Forum, Fib-kulturfront, antisionism, Israelkritik, Kaliber, Förintelseförnekelse

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Oklart om Telekompaketet, Anders_S skriver Rätt att han dömdes till fängelse, vsfstockholm skriver Rapport från filmkväll med sting., Johan Frick skriver Politikerna ska bli begripliga

Borgerlighetens diskreta charm går amock på sambolivet

Är det inte typiskt av vårt hyper-byråkratiska - borgerliga - samhälle att krossa något så fullständigt logiskt till något så komplext och ologiskt? Ta exempelvis paret Stieg Larsson och Eva Gabrielsson, som valt att vara sambo istället för äkta par i cirka 30 år. Valet att inte gå igenom äktenskap motiverades av att Stieg inte bara var deckarförfattare, utan även en aktiv journalist som avslöjade och bekämpade rasismen och nazismen i landet. För att stävja mordhot valde de att inte gå i äktenskap.

Det skulle de inte ha gjort enligt vårt juridiska byråkratsystem; ty det fick lagliga konsekvenser vad gäller arverätten. Det räckte inte att Stieg och Eva levt ihop och älskat varandra i under 30 år. Står det inte på papper så gills det inte, ty samboförhållanden anses inte ha samma tyngd som äkta par - enligt lagen. Så allt som Stieg ägde, inklusive de berömda deckarböckerna, lägenheten, och datorn med den icke slutförda sista boken i serien ärvdes inte av den kvinna som hjälpt Stieg att författa böckerna och levde tillsammans med Stieg, utan till Stiegs broder och fader.

Givetvis blev det protester mot ett sådan inhumant system, och brodern och fadern som gladeligen tagit emot arvet och försökt köpa ut Eva gnäller på att de blivit "bad guys" i denna tragedik. Det är inte konstigt alls med tanke på att de vägrat ge Eva någonting av arvet från början, och medan förhandlingarna var igång gick man tillslut med på att ge Eva rätten att ha kvar lägenheten (SIC!), om hon gav dem Stiegs dator som den sista boken är skriven på. Nu senast går fadern och brodern ut i media, utan att kontakta Eva, och "erbjuder" miljonbelopp till henne, vilket hon naturligtvis reagerar på. Det är inte särskilt sympatiska släktingar som beskrivs i denna tragiska historia. Men självfallet bör man inte moralisera allt för mycket (om ens något) på fadern och brodern, då själva kärnan av problemet fortfarande ligger i ett sjukt system som uteslutar människan ur juridiken.

Vi lever allt i ett märkligt samhälle som förvandlar människan till patalogiska pengarmarximerare, istället för att ge människan möjlighet att fokusera på saker som att Eva faktiskt fortsätter med sitt arbete med Stiegs författarskap. Istället får vi bråk och konflikt över ett gammal lag som var till för att skydda tillgångar inom familjen.


Bloggat: Svensson, Röda malmö

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Stieg Larsson, deckare, författare, juridik, lag, äktenskap, sambo, konflikt, arv, arvsrätten, borgerligheten, familj