Sidor

lördag 16 januari 2010

Problemet är för lite klasskamp

Jag har försökt läsa några nummer av tidskriften Arena men det har alltid slutat med att jag valt en annan tidskift istället, därför vill jag inte tolka Arena allt för mycket och kommer heller inte tolka den i detta inlägg. För några dagar sedan blossade det upp en debatt kring en kritisk artikel riktad mot Arena. Den artikeln gick ut på att Arena distanserat sig från arbetarklassen, och riktat intresset till politiska frågor rörande ämnen som feminism och sex:
"Genom att kritiskt granska Arena hittar man några viktiga förklaringar till vänsterns kris [...]Denna postmoderna vänster fokuserade helt enkelt sin frihetskamp till områden som den segrande makten struntade i: språk och sexualitet. Klassamhället blev en semantisk fråga, samtidigt som man övergav den grundläggande analysen om motsättningen mellan arbete och kapital. "
Nu vet jag som sagt inte om denna analys stämmer med tidskriften Arena, andra har tillsammans med Arenaredaktionen invänt att Dan Josefsson och Daniel Suhonen är orättvisa i sin tolkning, men kritiken är intressant som en generell kritik mot den postmoderna vänstern inom och kring Socialdemokratin (och tyvärr även Vänsterpartiet).

När jag har följt denna debatt ser jag att det finns mycket missförstånd och felsteg. För det första bör nämnas Gudmundsons pinsamma prat om "kommunism", som på ett underhållande sätt bekräftar hans patologiska anti-kommunism. Gudmundson får en alltid att nostalgiskt återblicka till 50-talets Kalla Kriget. Att prata om klass, arbete och kapital är faktiskt kutym hos de flesta, även om apologeter som Gudmundson skulle vilja ha det annorlunda.

Arenas Nisha Beshara svarade kritiken från Josefsson & Suhonen med att:
"Arena har ingen ambition att vara bekväm eller till lags för reaktionär vänster. Arena vill tvärt om ifrågasätta åsikter som anses vara givna om man tillhör den politiska vänstern. Som att det alltid är synd om migranter som råkar vara kvinnor och har barn. Som att arbetare är rasister bara för att det är synd (!) om dem."
Jag hoppas innerligen att Beshraras förenklade tolkning inte är meningen att appliceras på en bred uppfattning inom arbetarrörelsen, ty dessa uppfattningar finns knappast representerade inom vänstern.

Inom vänstern finns det alltså två läger i denna debatt. De som kritiserar den etablerade (elitiska) vänstern för att ha övergivit klassanalys i termer av arbete och kapital, och de som anser att vänstern även kan och bör prata om frågor som jämställdhet och sex. Jag håller delvis med båda dessa läger inom vänstern. Den etablerade vänstern har tappat fotfästet i en generell högervridning, och det gäller specifikt socialdemokraterna under en längre period. Sedan tidigt 90-tal övergav vänsterekonomerna utan anledning den marxistiska värdeterorin till fördel för en nyliberal borgerlig nationalekonomi. Detta är vänsterns reella kris, vilket bara kan botas genom en själkritik, men tyvärr har de istället en tendens att isolera sig och avfärda kritiken genom att gorma om "kommunism" eller "sektvänster". Å andra sidan är det fullständigt fel att kritisera vänsterns engagemang inom jämställdhetsfrågor och sexpolitik, problemet är inte att vänstern kämpar för ökade jämställdhet och jämlikhet utan att den tappat självförtroende vad gäller klasskamp.

Det är möjligt att Josefssons & Suhonens kritik är fel riktad mot Arena, men riktad mot en generell etablerad vänster så som våra riksdagsparteir är den högst aktuell, och det ses främst i hur väljarna drar sig till populistiska uttalanden gentemot diverse eliter.

När jag läser Arenas svar i Aftonbladet på Josefssons & Suhonens kritik får jag dock upp hoppet om Arena som en tidskift som inte bara pratar om sexpolitik och jämställdhet. En vänster utan klassanalys är trots allt ingen vänster. Kanske ska ge Arena en chans till...


Bloggat: Paolo, Organisk intellektuell, Erik Svensson

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

13 kommentarer:

Anonym sa...

Arbetarklassen nådde sin numerära kulmen 1965, sen dess har den bara minskat. Den syns inte till så värst numera, till skillnad från de s.k. mellanskikten. Ägandet i Sverige är privat, offentligt och i fonder; befolkningen eller staten äger stora delar av produktionsmedlen. Den som försöker hävda "kapitalister" mot "arbetare" i en ägandekontext har en hopplös pedagogisk uppgift. Nästan inga arbetare, näringslivet utan kapitalister. Däremot politiker vid köttgrytorna hela tiden, och anställd bankpersonal som plockar bonusar framför näsan på ägarna.

Björn Nilsson sa...

Jag vet inte om vi är så oeniga. Men jag lade tyngdpunkten vid kritik av en "vänster" som just spolat nästan allt som gör vänstern till vänster och i stället lattjar på liberalernas planhalva. Då blir det sexradikalism som kanske är mindre intressant utanför rätt smala skikt av politiskt aktiva. Man löser inte det där med bajs i moderaternas trappor genom att dra en prideparad. Det är symptom på en vänster som tappat sin gamla bas, och egentligen är väl V lika förvirrat i sin identitet som centern. Och därmed verkar båda partierna vara på avskrivning. Ett parti är inget självändamål, så det kanske är lika bra.

L. O. Kristoffer Ejnermark sa...

Anonym:

Arbetarklassen har ökat sedan 60-talet. Myten om att den skulle ha minskat härstammar från nyliberala fantasier från 90-talet som aldrig blev verkliga.

Ägande av produktionsmedel är intressant, jag antar att du syftar på aktieägande i samband med folkaktier och pensionsparande. Och visst är det sant på ett visst stadie att kapitalisten blivit ansiktslös, men att produktionsmedlen skulle ha tilldelats folket är lögn. Ägandet utvecklas faktiskt till det raka motsatta, allt mer ägs av rika. Bara några procent av landets befolkning äger mer än hälften av aktierna.

//P sa...

Fan, vilken skön snubbe du verkar va! Jag håller med dig men fattar inte vad du menar för jag kan inte alla ord :-) !

L. O. Kristoffer Ejnermark sa...

Björn:

Håller med om att man inte löser sin bristande klassanalys genom att gå på Pridefestivalen. Däremot så motsäger inte Pridefestivalen en klassanalys.

Björn Nilsson sa...

HBTQ-andet trängde ut klassanalys och klasskamp. Även om någon V-människa kan hävda att "det ena utesluter inte det andra" så är det tomt prat. Det ena uteslöt det andra, och det kan (om man gör en klassanalys) bero av hur de ledande skikten inom V ser ut. V deltar därmed också i kampen för att få in SD i Riksdagen.

L. O. Kristoffer Ejnermark sa...

Björn:

Men nu analyserar du V:s destruktiva utveckling. V har övergivit den klassanalysen samtidigt som den omhuldade HBTQ-andet, men det betyder ju inte att V:s utveckling är representativ för allt engagemang för jämlikhet oavsett sexuell läggning.

Du har rätt i att V gjorde fel. Men sedan applicerar du V:s verklighet på all annan verklighet. Däri anser jag att du gör ett felsteg, när du kastar ut barnet med badvattnet.

Björn Nilsson sa...

Engagemang är OK. Kommer ihåg när de första homo-demonstranterna dök upp i Första majdemonstrationer i början av sjuttiotalet. Sedan gjorde den borgerliga motoffensiven, och de inre svagheterna hos vänstern, att frågor av den där typen tog över bland de "radikala". När en klassmedveten feminism ersattes av en sörja där "alla skall vara med" dog feminismen som alternativ för bajsplockarna. Och för att göra det ännu värre tog det tid för vänstern att fatta hur väsentlig miljöfrågorna är - samtidigt som man inte följde med vad som hände i klassamhället och hur det förändrades. Och så slutade det med att man idag står i ett tomrum. Det gäller V, det gäller de som försöker vara vänster inom SAP. Konstigt att det över huvud taget finns kvar någon vänster, med tanke på hur man missat i stort sett allt under de senaste trettio åren.

fredrik sa...

loke: håller helt med dig! det är tråkigt om debatten polariseras och stärker detta absurda dikesgrävande som endast pushar queeraktivister med flera bort från vänstern, då de hela tiden får höra att de inte hör hemma där. iom detta är det arenas kritiker som gör vänstern en stor otjänst.

samtidigt så är det självklart ett stort problem att antikapitalismen är så starkt marginaliserad. men detta kan den främst skylla sig själv för. utan bra lösningar och lyckad organisering så kommer man att krympa. däremot tror jag (@björn) att det är väldigt viktigt att inte inbilla sig att det ena engagemanget slår ut det andra. tvärtom: ju mer människor som aktiveras i kamp för b'ättre liv, desto större chans att alla typer av kamp kan växa, framför allt om vi är solidariska med varandra och andras kamp, snarare än att slösa dyrbar energi på att gnälla på andra som gör "fel" saker.

Hampus Eckerman sa...

Egentligen är det enkelt: HBTQXYZ-frågorna är inget unikt för vänstern. De gäller i alla partier nu (undantaget KD). Att bara rabbla dessa gör ingen till vänster.

Det som är unikt för vänstern är fördelningsfrågorna. Så länge Arena inte tar upp dem (om än så lite) är det inte en vänstertidskrift. Vilket det naturligtvis inte är, alla skribenter är från Bonnier-sfären. Det handlar snarast om Bengt Westerbergs socialliberalism.

Anonym sa...

Rättelse: industriarbetarklassen har minskat sedan 1965, inför detta faktum har vänstern omdefinierat arbetarklassen till alla människor som den tycker det passar. Numera är vårdpersonal "arbetare", trots att de inte levererar någon marxistisk "profit" eller "mervärde". "Mellanskikten" och förtidspensionärerna har ökat.

Fondägandet har ökat, Wallenbergarna äger bara några procent av "sina" företag. Mest tydligt är statens och politikernas alltmer integrerade och styrande roll med företagen, samt en sanslös överbeskattning av befolkningen, 56% i genomsnittlig skatt, och det räcker inte ens till försvar, polis, tull, och sjukförsäkring. Däremot räcker det på ett bestickande sätt till att låta politiker hålla hov, leka allmose-utdelare, och driva kampanjer för än det ena, än det andra.

Att "klasskampen" hålls kort beror på att alla vet vem som först får betala notan för den; tredjeklasspassagerarna. "Arbetarklassen" är inte så angelägen om att följa Socialistiska Partiets råd, eftersom den själv får betala priset; den har mycket mer att förlora än sina "bojor".

Att vänstern håller på med HBT beror på att det engagerar mer, vänstern har som alla andra förmånen att få leva i ett privatiserat samhälle; dessutom består vänstern till icke ringa del av folk med borgerlig bakgrund. Det blir lite löjligt att prata om "klasskamp" när man själv tjänar 50.000 i månaden och skyddas av både bälte och hängslen mot "utanförskap". Bättre då att höja skatten för alla andra, sin egen lön så att det kompenserar, och vara nöjd. Det är vad vi kommer att få från Sahlin/Ohly/Wetterstrand. ("både nöjd och stolt"?)

Jag tycker förstås att det är bra att någon håller på med HBT, de har samma rätt att jaga lyckan och leva i fred som alla andra. Däremot är det störande när politikerfrälset försöker kampanjstyra företag och universitet mot vissa mål som anses hippa, men någon annan får betala kalaset. Bort med positiv särbehandling och obligatoriska genuskommenderingar.

Jan Wiklund sa...

Att alla arbetare inte levererar marxistiskt mervärde säger kanske mer om marxismen och dess bisarra arbetsvärdelära (dvs att allt arbete är likadant, à la Ricardo). Sjukvårdsbiträden gör ett nyttigt arbete som de får förbannat lite betalt för och har förbannat lite kontroll över. Det de drabbas av är klassherravälde.

Och kanske också en del könsherravälde.

Förtryck beroende på kön är givetvis lika verkligt som förtryck på grund av klass. Problemet med Arenavänstern är väl att den över huvud taget inte tycker att verkligheten är verklig, utan sitter fast sin postmodernism där allt är relativiserade "berättelser". Och att allt blir bra om man ser det från den ljusa sidan.

Anonym sa...

Arbetsvärdesläran är det som marxister hänvisar till när "arbetarklassen" skall definieras.

Givetvis gör sjukvårdspersonalen ett nyttigt arbete, jag har skäl att vara tacksam. För mig har sjukvårdspersonal gjort mer nytta än alla bilarbetare tillsammans. Men min individuella gränsnytta tillmäts inget värde av marxisterna, däremot anses det jättebra med klasskamp. För vem då? Inte för den lilla gruppen industriingenjörer och tekniska arbetare som försörjer oss via varuexporten, inte för icke-mervärdesproducerande biträden som betalas via skatt. Leksakskommunister tycker att klasskamp är bra. I Sverige har vi lite klasskamp, mycket individuellt ägande och protestantisk arbetsmoral. Där har vi tre riktigt bra saker, om man tycker om hög levnadsstandard. Däremot är mycket klasskamp finfina grejor för den som vill sänka andras levnadsstandard. LO inte så konfliktbenägna, 1909 är en erfarenhet, och den politiska vägen via egna partiet SAP the way to go. LO vet vilka som förlorar på "klasskamp".

Låg lön får den som förhandlar mot ett monopol. Ett skattefinansierat monopol som inte tar ut priser som ens täcker produktionskostnaderna kan givetvis inte betala bra löner, utom till ett par chefer som själva tar besluten om sin egen lön.

"Könsmaktsordning" är nyspråk. Kvinnans ägg har planetens i särklass dyraste kilopris, männens spermier är gratis. Män tvingas av kvinnorna att konkurrera om fortplantningstillfällen genom att leverera bäst arvsanlag för avkommans bästa överlevnadsvillkor. Inga politiska åtgärder (utom att eliminera fortplantningsdriften) kommer att ändra på att män måste tjäna mest pengar för att få till det, och att kvinnorna väljer de män som lyckas. Detta mänskliga fortplantningsvillkor döljs och används för politiska maktanspråk. Uttrycket leder avsiktligt vilse, och till slutsatsen att det blir bättre om politiker väljer ännu mer åt medborgarna. Vilket är avsikten.

Allt blir faktiskt lättare om man ser det från den ljusa sidan. Kvinnor tjänar mer pengar om de väljer privata arbetsgivare i branscher med hög lönsamhet, precis som män.

 
 
Copyright © LOKE - KULTUR & POLITIK
Blogger Theme by BloggerThemes Design by Diovo.com