Sidor

söndag 25 april 2010

Oberoende vänsterpress - ja visst!



Andrea Doria har tidigare klargjort att han inte skulle gråta över om vänsterpressen inte fick något presstöd, varpå jag invände att den reella konsekvensen av detta skulle innebära att vänsterpressen (inklusive de nationella socialdemokratiska morgontidningarna) går under. Andrea Doria svarar nu på kritiken:

"Kristoffer Ejnermark verkar tro att jag vill att presstödet ska avskaffas så en massa andratidningar på småorter måste klappa igen. Naturligtvis inte. Eller, det är inget jag ens har funderat över. Andratidningars största problem är oftast inte att de har en socialdemokratisk ledarsida, utan att de är sämre än förstatidningen på orten. Sossarna regerar oftast i Malmö, men vem läste hellre Arbetet än Sydsvenskan på den tiden man kunde välja?"
Men varför stanna analysen vid tidningarnas form? Ur ett materialistiskt dialektiskt perspektiv försöker man även sätta formen i ett sammanhang - exempelvis fråga sig varför exempelvis VF här i Värmland inte har så stora reportage eller kulturdel som den borgerliga konkurrenten NWT. Det är synd att Andrea Doria väljer att stanna vid att vissa röda tidningar är 'sämre' än de blå tidningarna, och därmed missar att NWT har stora ekonomiska fördelar gentemot konkurrenten - just för att det är en borgerlig tidning med nära kontakt med näringslivet. En stor anledning till varför vi just har presstöd.

Visst kan man skylla vissa tidningars urartning på dess fifflande ledning, men det kan knappast förklara varför röda tidningar som regel har sämre utgångsläge. För det behövs ett materialistiskt perspektiv. Andrea Doria har dock en poäng med att:

"ett problem med att tidningar som ska förhålla sig antagonistiskt gentemot den borgerliga staten är beroende av samma stats välvilja för sin överlevnad."
Det problemet har så vitt jag vet endast FiB-Kulturfronts tidskrift lyckats undvika genom att helt drivas på prenumerantavgifter och medlemsavgifter. Oberoende är inte bara en viktig princip för autonoma. Men det kräver att tidningen startas i en gynnsam kontext - i en revolutionär samtid så som var fallet med FiB-Kulturfront. Vad än då i dessa reaktionära tider? Då allt som luktar vänster får svårt att komma ut till offentligheten - till spridning? Men visst vore det ett självklart alternativ att de socialistiska tidningarna som kritiserar den borgerliga staten också var oberoende av den borgerliga staten. Men i dagens hegemon-apologetiska samhälle så har nog denna revolutionära princip ett för högt pris, jag är inte beredd att offra "trista veckotidningar", som faktiskt innebär en viktig arena för socialistiskt arbete endast för att upprätthålla en princip.

Egentligen är väl denna diskussion en fråga om på vilket sätt revolutionärer bör förhålla sig till staten - bör vi revolutionärer av princip distansifiera oss från staten alltid? Eller bör vi använda staten för att försäkra revolutionen från eventuell kontrarevolution i en övergångsperiod? Detta är en diskussion som brunnit inom vänstern sedan århundraden. Och som Friedrich Engels
skriver:

"Ända sedan 1845 har Marx och jag varit av den åsikten att ett av de resultat som den väntade proletära revolutionen kommer att leda fram till blir en gradvis genomförd upplösning och ett konsekvent avvecklande av den politiska organisation som kallas staten. Denna organisations främsta syfte har alltid varit att med vapenmakt säkra den rika minoritetens möjligheter att förtrycka den arbetande majoriteten. Om den besuttna minoriteten försvinner ur bilden, behövs inte längre de statliga maktmedel som använts till att skydda dess ställning. Vi har emellertid också hela tiden varit av den uppfattningen att arbetarklassen - för att kunna uppnå såväl detta mål som en del långt viktigare ting på den sociala revolutionens program - först måste begagna sig av statens politiska maktapparat för sina egna syften och med dess hjälp slå ner kapitalisternas motstånd och ombilda hela samhället. Detta finns klargjort redan i 1847 års manifest (i slutet av det andra kapitlet).

Anarkisterna vänder upp och ner på saken. De anser att den proletära revolutionen måste börja med avskaffandet av statens politiska organisation. Men staten är den enda organisation som kan finnas till vårt förfogande efter proletariatets seger. Det är mycket möjligt att den i många avseenden måste förändras, innan den förmår fullgöra sina nya uppgifter. Att genast slå sönder den vore dock liktydigt med att förstöra det enda medel det segrande proletariatet kan använda för att bevisa sin makt, hålla sina kapitalistiska fiender i schack och genomföra den ekonomiska samhällsomvandling som är en nödvändig förutsättning för att segern inte skall förvandlas till ett nytt nederlag och i likhet med Pariskommunen sluta som en tragisk massaker." (Min fetstil)
Som revolutionär är det alltså inte en självklarhet att av princip vägra använda statliga medel i kampen. Desto mer viktigt kan statliga medel vara för revolutionär kamp i reaktionära eller apologetiska tider - om möjligheten finns tillgänglig d.v.s.

Intressant?
Bloggat: Åsa Linderborg, Ulf Bjereld, Röda Lund, Svensson
Media: EXPO, SvD1, Syd1, SvD2, DN1, Fokus, DN2, DN3, DN4, SvD3

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Hotade fiskarter, andread0ria skriver Brunhögerns nyttiga idioter, loaderrorready skriver Våldsamma extremister attackerade Shell

2 kommentarer:

Andrea Doria sa...

Intressant att du vidgar diskussionen till att handla om statsmaktens vara eller inte efter revolutionen. Jag talar ju bara om den borgerliga staten, inte om proletariatets diktatur. Naturligtvis föregås det postrevolutionära socialistiska samhället av ett övertagande av den borgerliga staten, men ska vägen dit bli framgångsrik har revolutionärerna byggt upp en egen stat i staten, etablerat verklig dubbelmakt.

Den dubbelmakten är organiserad som arbetarråd, lokala samorganisationer eller vad man nu väljer att kalla dem. När den kontrollerar alla samhällsfunktioner som tidigare kontrollerades av den borgerliga staten anser jag att det är dags att kalla råden för den nya, socialistiska staten.

Vad jag vänder mig mot är inte statsmakt som sådan i alla lägen – jag är kommunist och vill ha ett klasslöst samhälle där staten så småningom vittrar bort – inte anarkist som vill krossa staten punkt slut.

Statligt stöd till statens fiender är repressiv tolerans, något Sverige länge varit väldigt bra på. Protestyttringar indefinieras och oskadliggörs.

På vilket sätt är Proletären, Internationalen eller Offensiv "en viktig arena för socialistiskt arbete" som inte skulle kunna ersättas med webbsidor? Hur många läsare har egentligen de här tidningarna, jämfört med exempelvis Konfliktbloggarna? Det är ju inte så att jag vill att vänstern ska sluta bedriva journalistik, bara att man ska göra sig fri från statligt stöd. Innebär det också att papperstidningarna inte kan överleva så gör det väl det.

Jag deltar i vänsterdebatten och läser mycket av det som skrivs – bara inte på papper. Partipressen känns ohyggligt ointressant jämfört med utbudet på webben.

L. O. Kristoffer Ejnermark sa...

Andrea:

Jag funderade på detta när jag läst ditt svar förut idag; alltså varför jag egentligen anser att vänstertidningar som Internationalen, Proletären, Arbetaren, ETC och Offensiv är viktiga för ett socialistiskt arbete.

Jag syftar nog på kanske inte så mycket i kvantitativ form, utan kanske snarare i kvalitativ form - alltså hur en journalistisk/teoretisk arena inom den befintliga (om än lilla) socialistiska vänstern i landet håller igång organisationen av arbetarrörelsen (i socialistisk anda). Nu tror jag i och för sig att en diskussion kring hur det journalistiska/teoretiska arbetet skall utföras (digalt och papper, eller utslutande digitalt, anställda arbetare etcetera...) är en intressant diskussion, men kanske egentligen är off topic i denna diskussion? Jag är givetvis öppen för digitala alternativ även om jag är ganska okunnig om hur sådana alternativ reellt skall kunna förverkligas.

Som det ser ut idag tror jag att den socialistiska vänsterpressen är ett livsviktigt arbete för organiseringen, det ger den en arena att testa sina idéer och lärdomar och diskutera med sig själv och andra organisationer.

 
 
Copyright © LOKE - KULTUR & POLITIK
Blogger Theme by BloggerThemes Design by Diovo.com