Sidor

tisdag 11 maj 2010

Borgerligt nyspråk - ett postmodernt verbiage

(Målning av Johann Heinrich Füssli)


Sanna Rayman är återigen på korståg mot "vänstern" (en borgerlig ingrodd Socialdemokrati), eller det som hon egentligen fäktar emot - kritiken mot högern och den borgerlighet den representerar. De som kritiserar högerpolitiker för att vara "onda" och för att ha en cynisk människosyn har fel, enligt Rayman. Det handlar alltså om en klassisk borgerlig apologetik, och visst kan jag hålla med Rayman om att begrepp som Ondska är olyckligt, dock inte av den tarvliga anledningen som apologeterna predikerar för. Varför begrepp som Ondska och Gott är olyckligt beror på att det är moraliska begrepp, och i konsekvensens namn även religiösa begrepp. Sådant hör åtminstone inte till i en medveten vänsterrörelse, om inte tanken är ren populistisk taktik.

En sådan populistisk taktik har högerpolitikerna för länge sedan anammat, vulgäriserat och satt i retoriskt system. Låt högern således gräva sin egen grav, det finns ingen anledning för oss att dras med ner i träcket. Ett politiskt nyspråk är nuförtiden legio inom högerregeringen och hos efterföljande apologeter, vilket lett till ett politiskt språkbruk så missbehandlat att det successivt fräter på den borgerliga demokratin. Orwells dystopiska profetia uppfylldes således partiellt av svenska högerpolitiska riksdagsmän, påhejade av en icke-reflekterande hejarklack i media, som fortfarande ägs till 90 % av borgerliga intressen.

Vad gäller Raymans apologetik av högerpolitiken mot en vänsterkritik som utgår ifrån människosyn, så försöker Rayman att argumentera för att högern egentligen vill människor gott - att helt enkelt hjälpa de människor som behöver hjälp. Hon citerar vår borgerliga statsminister, som talar om att:

”Människor med kapacitet att göra gott har något slags moraliskt ansvar att låta den ambitionen gälla också för andra. Jag har haft mina prövningar i livet jag också, men jag har en kraft och en förmåga som räcker utöver att ta hand om mina egna problem.”
Detta historiska välgörenhetsideal vill inte Rayman riktigt kalla för välgörenhet längre, eftersom termen har fått en (välförtjänt) negativ klang. Istället hänvisar hon till ett politiskt nyspråk - "civilsamhälle", ett idealsamhälle vars välfärd inte är generell utan godtyckligt beroende av välmenande rika medborgare - det vill säga välgörenhet.

När SVT:s Debatt hade ämnet klass och klassamhälle för några dagar sedan försökte sig Rayman på att applicera sitt nytänk kring välgörenhet - och då förnekade hon begreppet helt och hållet. Och det visar på hur den samtida högern - riksdagsmän och debattörer - har ett postmodernt förhållande till det vardagliga och politiska språket. Språket ses inte längre som ett gemensamt kommunikationsverktyg, utan istället helgar de högerpolitiska ändamålen medlen att i en dekonstruktion omvandla termers innehåll, samt presentera nya termer för politik som i allmänheten fått negativ klang. Därmed förvandlas språket till ett verbiage - ett tomt språk som fullständigt förvandlats till ett tacksamt offer för borgerlighetens diskreta charm. Med en postmodernistisk uppfattning kommer också en speciell samhällssyn byggt på den deliberala demokratiteorin om samförstånd. Därför kan exempelvis den moderata bloggaren Mary X Jensen kritisera Lars Ohly för att vilja "avsätta regeringen", problemet är dock inte innehållet av vad Ohly vill utan snarare hur det formuleras. Nyspråk och nytänk slängs därmed inte bara inom de egna leden mellan högerns riksdagsmän och debattörer, utan även mot sina politiska motståndare.

På tal om borgerlighetens diskreta charm, så är dess mossiga (övre)medelklasstrygghet en av orsakerna till varför högerdebattörer ibland får för sig att bli oförstående över att vänsterpolitiker kan bli arga. Att borgerligheten inte vet hur det är att leva fattig är inte så konstigt.d. Borgerligheten vet inte heller hur det är att knappt kunna leva på den lön man får av att sälja sin arbetskraft, bara för att komma hem på kvällen helt utmattad utan kraft att varken sätta sig in i politiska agendor eller kulturell utveckling. Att dag ut och dag in leva i tristess, där det enda som får en att andas är glättiga nöjesprogram på TV3. Då vet man inte heller vad desperation och utsatthet är för något, och endast då kan man spela oförstående över att Lars Ohly pekar finger åt en klassapologet i TV. För oss andra är det fullständigt förståeligt, ty Ohly kanaliserar vår ilska mot det förtryckande helvete och tristess vi lever i, just det som samhälle som en klassapologet cyniskt försvarar. Men borgerlighetens människosyn är inte cynisk för att den är består av onda människor, utan istället handlar det om att borgerligheten försvarar sina klassintressen - vilket kräver att borgarna försvarar klassamhället, även dess förtryckande funktion.

Socialdemokraternas partiordförande Sahlin kritiserade med rätta de borgerliga för att föra en politik "att göra ont", det handlar inte om att de borgerligas politik utgår ifrån att göra ont mot människor så som moderaten Jan Nilsson tolkade det. Självfallet hade väl borgerligheten önskat att de kunde försvara sina privilegierade klassintressen utan att förtrycka i en uppdelning av människan. Men nu tvingar klassamhället de borgerliga att försvara en faktiskt situation där deras ställning är ett maktstrukturerat herravälde. För att borgarna skall kunna försvara sina egna intressen måste de göra ont mot medmänniskor.


Intressant?
Bloggat: Annarkia
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

3 kommentarer:

Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
sl sa...

"Verbiage" var ordet. Claes-Göran har hittat ett annat sätt att säga det på, kul faktiskt. Jag tycker också att "verbiage" sammanfattar ditt ordbajsande. "Lokes apologetiska verbiage"

B. Wisser sa...

Tycker du inte att ditt eget språkbruk är lite ironiskt med tanke på den kritik du försöker framföra?

Att Vänstern skulle vara det minsta bättre än Högern på att hålla sig borta från populistiska uttalanden är tämligen skrattretande.
Att en något sånär tänkande människa som du inte kan finna en gnutta objektivitet är märkligt, gränsande till....ja, i princip det du gnäller om i denna post.

"Klassamhället" är väl ett hyfsat värdeladdat ord som i dagens samhälle är ganska förlegat? Men likväl är det ett ord vänsterdebattörer och politiker använder i så gott som varje brandtal om högerns "onda politik".

Tänk om - Tänk rätt!

 
 
Copyright © LOKE - KULTUR & POLITIK
Blogger Theme by BloggerThemes Design by Diovo.com