Sidor

måndagen den 14:e juni 2010

Myterna om Lenin och bolsjevikerna del 3 - Partiet som elit och sekt


Kring bolsjevikerna råder det en hel del föreställningar. En av de fortlevande är den om en kontinuerlig utveckling från Oktoberrevolutionens progressiva dagar till den stalinistiska kontrarevolutionens terror. För att validera en sådan föreställning syftar man på diverse röda trådar, varav två som jag redan tagit upp (svälten 1921 och Oktoberrevolutionen). En tredje röd tråd är den om Lenins teori om avantgardet - en teori som i vissa led har tolkats som en elitistisk och sekteristisk teori. Avantgardeteorin skall enligt denna föreställning förklara den stalinistiska kontrarevolutionen, som ledde till en auktoritär och strängt centraliserad byråkratisk diktatur. För att underbygga en sådan genealogisk föreställning har man varit tvungen att selektivt försöka stämpla Lenin som en auktoritär och sekteristisk ledare för bolsjevikerna. Stämmer denna historiska förklaring av Lenin som revolutionär och marxistisk teoretiker? Och stämmer det att avantgardeteorin är en teori om nödvändigheten av en revolutionär elit som fungerar som en politisk sekt?

Den första frågan om Lenin som en teoretiker för en sluten grupp yrkesrevolutionärer är en allt för komplex fråga att besvara om man inte är införstådd i Lenins tänkande som en dialektisk teoretiker. Lenin försökte alltid forma teorin efter den konkreta situationen, vilket innebär att man inte kan dra ut en historisk händelse eller årtal i Lenins teoretiska produktion för att sedan bedöma Lenins tänkande som helhet. Mycket av missförstånden kring Lenins tänkande beror på just detta felsteg hos marxistiska och borgerliga historiker. En marxist som gör detta felsteg är Werner Schmidt, som väljer att fokusera på Lenins teoretiska produktion under de tidigare åren - nämligen under Tsarismens diktatur och våldscensur.

Lenin behagade sig nämligen svära i kyrkan genom att förorda en illegal verksamhet i det socialdemokratiska arbetet i Tsarryssland, vilket Schimdt förklarar som "rå- eller kasernkommunism" och hänvisar det direkt till narodnikerna. Narodnikerna var inte främmande för terror som metod i klasskampen och menade att Rysslands kapitalistiska efterblivenhet var en positiv förutsättning för klasskampen, istället för det marxistiska tänkandet att kapitalismens utveckling är en förutsättning för klassamhällets avveckling. Nu kritiserade Lenin narodnikerna, men såg ändå nödvändigheten i terror som metod mot Tsarrysslands desptoti och våldscensur. Werner Schimdt som annars visat sig vara en utmärkt dialektiker, har tyvärr vad gäller klasskampens metod visat ett förvånadsvärt bortfall av dialektiskt tänkande. Att ställa en atomistisk fråga: för eller emot terror som metod, är helt främmande för en dialektisk förståelse över verklighetens ständiga förändring och därav nödvändigheten att ta hänsyn till den konkreta verkligheten - att alltså ständigt vara beredd på att pröva sina ståndpunkter och analyser. Därav är det meningslöst att som princip ta ställning för eller emot terror som metod, utan en sådan fråga kan bara ställas och svaras i varje konkret händelse. Att stämpla terror som metod som kasernkommunism, och därav ställa det mot det marxistiska tänkandet, är inte bara märkligt utan motsägelsefullt.

Ty Lenins ställning till denna fråga visar sig vara helt i linje med just den dialektiska metoden - att sätta klasskampen i dess konkreta situationen. Den terror som Lenin ansåg vara nödvändig var endast nödvändig mot Tsarrysslands diktatur och våldscensur, när det ryska statssystemet förändrades efter den ryska revolutionen ändrade Lenin sin ställning om den bästa metoden för den revolutionära kampen. Efter 1905 års revolutionära samhällssituation förordade Lenin (visserligen i minoritetsställning) om delaktighet i riksdumans parlamentariska val, och förordade därmed att bolsjevikerna skulle föra en politisk kamp för massorna till skillnad från den tidigare elitiska yrkesrevolutionära situationen. Detta visar hur gravt fel Leninkritiker som Werner Schmidt har när de selektivt beskriver Lenins tänkande.

Martin Fahlgren på Marxistarkiv har gjort en intressant iakttagelse om den nya Leninbiografin (utgiven år 2008 på svenska) av Hèlène Carrère d`Encausse, medlem i den franska akademien. Där försöker d`Encausse att i samma led som Schmidt att försöka få grumla till Lenins tänkande vad gäller revolutionärernas metod i klasskampen. Vid ett tillfälle försöker d`Encausse att framställa Lenins politiska hållning till parlamentariska val till en ambivalent och stundtals "oförsonligt negativ" hållning till att delta i Riksduman (parlamentet). För att underbygga detta normativa påstående om Lenins tänkande som en huxflux-teori påstår hon att Lenin ändrade sin negativa hållning så sent som hösten 1907 utan orsak. Men Lenin ändrade ställning redan inför 1906 års val till Riksduman, då majoriteten inom bolsjevikerna fortfarande ville bojkotta valet (något som fortsatte under åren 1907 och 1908), och Lenin hade en orsak till att ändra hållning. Varför han var för en bojkott av Riksduman 1905 berodde enbart på att Tsarryssland var i en utbredd revolutionär kris, vilket avtog under året 1906 - varpå Lenin ändrade sin ståndpunkt och önskade att det socialdemokratiska partiet skulle delta i Riksduman. Det var en medveten taktik, utifrån en dialektisk metod om den konkreta situationen. Men hos d`Encausse förvandlas detta till en obegriplighet i en normativ vilja att passa in Lenin som sekteristiskt.

Marcel Liebman har i sin bok "Lenins leninism" redogjort just denna dialektiska rörlighet hos Lenins tänkande. Där det framgår att man visst kan säga att Lenin var för en hemlig grupp av yrkesrevolutionärer, men bara under en viss specifik historisk tidpunkt - nämligen under den tid han skriver och ger ut artiklar och pamfletter samlade i sin berömda bok "Vad bör göras?". Vare sig man som socialist ville det eller ej var den konkreta situationen så att Tsarryssland var fritt från demokratiska grundläggande friheter, vilket tvingade arbetet till att vara hemligt och utgöras av ett mindre antal yrkesrevolutionärer. Det är dock viktigt att påpeka att Lenin trots denna elitiska ställning aldrig hängav sig till en blanquism, eftersom Lenin alltid poängterade vikten av att partiet måste förankra sig hos arbetarklassens massorna (vilket Blanqui inte brydde sig om): "Vi måste komma ihåg, att ett revolutionärt parti förtjänar sitt namn först då det i handling leder den revolutionära klassens rörelse" (Lenin, VV10, bd 2, s 200). Lenin ändrade sin elitiska partiteori redan under 1905 års revolutionära kris då han kort efter den "blodiga söndagen" slog fast att: "Nu har den öppna propagandan för demokratiska tankar och krav, som inte längre förföljs av den försvarade regeringen, spridit sig så mycket att vi måste lära oss att anpassa oss till rörelsens helt nya omfattning" (Lenin i tidningen Vperjod). Och gjorde en totalomvändining vad gällde arbetarklassens spontana medvetandegöra: "Proletariatet kände tidigare än sina ledare den förändring i de objektiva kampbetingelserna, som krävde övergång från strejk till uppror" (Lenin, VV10, bd 3, s 264).

Lenins inställning till terror som metod, och till ett hemligt parti av yrkesrevolutionärer tas alltså som ett principiellt ställningstagande av vissa historiker för att påvisa den röda tråden till den stalinistiska terrorregimen efter Lenins död. Detta utan att ta hänsyn till att dessa inställningar av Lenin gjordes i specifika historiska tidpunkter, och utan att ta hänsyn till att dessa inställningar förkastades av Lenin när de konkreta situationerna ändrades. Antingen påvisar detta en bristande kunskap i ämnet, eller en intellektuell ohederlighet.

Per-Åke Westerlund har kommenterat vidare på d`Encausses historieförfalskningar i en artikel i Offensiv.

Andra Källor:
Marcel Liebman - Lenins leninism
Martin Fahlgren - Lenin om parlamentariska val – en introduktion
Werner Schmidt - "... då är jag inte marxist" (Brutus Östlings Bokförlag, 1997)


Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Mer att kriga om i Afghanistan, luklof skriver Vänsterpartiets valprogram för Heby – Klimatsäkra jobben, >> 907 skriver Svappavaara: De verkligt hunsade, tusenpekpinnar skriver Gemensamt – att outsourca till allmänningarna, Johan Frick skriver De sätter agendan

5 kommentarer:

lotek sa...

...eftersom Lenin alltid poängterade vikten av att partiet måste förankra sig hos arbetarklassens massorna (vilket Blanqui inte brydde sig om): "Vi måste komma ihåg, att ett revolutionärt parti förtjänar sitt namn först då det i handling leder den revolutionära klassens rörelse"

Det ar val en sak att saga att man forankrar sin rorele i arbetarrklassens massor, en annan att verkligen gora det. Menar du att Lenin verkligen gjorde eller forsokte gora det?

sl sa...

Lenin och hans anhängare såg sig själva som arbetarklassens förtrupp i ett "objektivt" perspektiv. De arbetare som hade för låg "klassmedvetenhet" hade inte "förstått" rätt. Ur denna mentala miljö är det lättare att urskuldra förbudet mot alla andra partier än bolsjevikerna, de var "objektivt" klassfiender eller förrädare. Alla partier utom bolsjevikerna var förbjudna innan Stalin tagit makten, Kronstadtmatroserna massakrerade 1921. Denna regim var ett militariserat sektparti redan innan det tagit makten. "Arbetarklassen" och dess "klassmedvetenhet"
var dess redskap, inte tvärtom. Lenins lära låtsas som om arbetarklassen är ett subjekt, och partiet en förfinad organism som handlar i subjektets intresse. I verkligheten är arbetarklassen inte ett subjekt, utan en skock får man kan använda som kanonmat (vilket skedde), partiet är subjektet. Sen visar det sig att endast ledaren förstår vad "klassen" behöver, dess "objektiva" intresse. Vill man förstå bolsjevismen på ett mänskligt plan är George Orwells "Djurfarmen" det bästa valet.

Stalins regim var lika med bolsjevikpartiets utveckling. Man kan ju kalla det kontrarevolution om man vill, då får man kalla jakobinerna under franska revolutionen kontrarevolutionärer. Revolutionen äter sina egna barn, det händer hela tiden. Stalin fullföljde vad Lenin inledde.

Själv undrar jag mest hur mycket vatten om ska rinna under broarna innan något ljushuvud inom vänstern inser att Marx måste befrias från Lenin för att alls ha någon legitimitet som tänkare. Så länge Marx förknippas med bolsjevikernas illdåd är han icke gångbar, deras brott drar honom i smutsen. Med tanke på den tid det tog för vänsterpartierna att distansera sig från Stalin, kan vi nog se fram mot mycket vatten.

L. O. Kristoffer Ejnermark sa...

lotek:

Om du läser vad det jag tidigare skrev om Oktoberrevolutionen finner du en historisk redogörelse, där inte bara jag menar att bolsjevikerna var ett massparti förankrat hos arbetarklassen vid Oktoberrevolutionen.

Läs mer om myten om Oktoberrevolutionen som statskupp här: Var Oktoberrevolutionen en konspiration?

L. O. Kristoffer Ejnermark sa...

sl:

Om du läst vad jag skrivit så har du förstått att Lenins teori om ett hemligt parti med yrkesrevolutionärer bara kan appliseras på Lenin före 1905, och definitivt före år 1906. Under 1906 ändrade Lenin sin elitiska partiteori som han bland annat beskrev i sin bok "Vad bör göras?"... allt detta är vad jag skrev om i inlägget här ovan.

Din uppfattning av Lenin bygger alltså på exakt samma missuppfattning som Schimdt och d´Encausse, vilka jag kritiserar i inlägget.

Att fokusera på formuleringar av Lenin före 1905, och fokusera på händelser som Kronstadt 1921 nedlåter man sig till selektiv historieberättande för att passa en mall. Jag kommer att ta upp Kronstadt vid ett senare tillfälle, men talande för tillfället är att du blundar successivt för de historiska händelserna som talar emot din dom över Lenin och bolsjevikerna - exempelvis att Lenin ändrade (och ångrade) sin tidigare elitiska partiteori, att bolsjevikerna vid Oktoberrevolutionen var ett brett massparti.

Mycket av denna nya historiska kunskap har blivit möjlig på grund av att tidigare stängda arkiv i Ryssland blivit öppnade - av historiska forskare kallat som "arkivrevolutionen" på grund av dess oerhörda värde och validitet som historisk källa. Som professor Victor Danilov påpekar, så visar det sig att alla de framsteg som växte fram i det sovjetiska samhället var en konsekvens av den "sociala impuls som härrörde från revolutionen och som för lång tid framöver bestämde målet för det ekonomiska och kulturella uppbygget". Eller som professor Moshe Lewin vid University of Pennsylvania uttrycker det:

"Begrepp som "socialism", "leninism" och "bolsjevism" har uppfattats mycket dogmatiskt och som oföränderliga fenomen. Ändå har de alla ändrat sitt innehåll, till och med försvunnit helt, men ändå dröjt kvar i språkbruket som om ingenting hänt. Begreppet "leninism" är till exempel så mångtydigt beroende på om vi talar om tiden före 1905, "krigskommunismen", eller tiden för NEP, att en och samma term inte är användbar. Termen "bolsjevism" eller "bolsjevikpartiet", tillämpad på 1917, 1925 eller 1935 uttrycker inte alls, trots att den används, de förändringar som organisationen genomgått. Det parti som fanns låt oss säga från 1912, transformerades ganska uppenbart under NEP och fram emot 1929 fanns bara själva ordet kvar, eftersom det då inte längre existerade något politiskt parti utan organisationen hade omvandlats till en toppstyrd politisk administration." (Bönder och Bolsjeviker, s.13f, red. Lennart Samuelson)

sl sa...

Det är helt riktigt att innebörden av begrepp ändrar sig över tiden, det gäller hela språket, nu senast för mig personligen ordet "fantastiskt" som nog betydde "otroligt men sant" 1910, men numera kan appliceras på en vanlig svensktoppsdänga (som är föga otrolig, snarast ordinär)

Lenin:
Den springande punkten är nog ditt och andras uttryck "förankrat hos arbetarklassen". Ingen betvivlar att bolsjevikerna hade massivt stöd i delar av Ryssland i november 1918. Problemet är att bolsjevikerna såg sig som "arbetarklassens" förtrupp, de mest politiskt "avancerade" arbetarna, och att de beslut de tog "objektivt" var till förmån för, och sprunget ur denna intressegrupp. Steget från denna vision till vad de sen gjorde är inte långt. När "arbetarna" inte samtyckte till partiets diktatur, utsattes även de för partiets våld. Tydligt syns detta i Kronstadupproret 1921. I partiets perspektiv är partiets åsikt alltid rätt, den som opponerar sig är "objektivt" förrädare och kan skjutas som galen hund, det är rättvist ur de trognas synvinkel. Så ser praktiken ut, den stämmer inte med drömmar och visioner, men den är verklig.

Bolsjevikpartiet förändrades av sina egna beslut, men besluten var en konsekvens av den egna ideologin och visionen. Partiet var fjättrat vid "arbetarklassen" pga sin egen ideologi, men "arbetarklassen" valde partiet bara en gång, den gången man kunde välja, sen var alla i partiets våld. I många europeiska länder har "arbetarklassen" kunnat välja vilket form av "arbetarparti" de vill ha; de har valt socialdemokrater, antagligen för att dessa korrekt uppfattats som ett bättre val än kommunister. Man vet att det är med kommunister som med Hamas och Khomeini, man får välja EN gång; den gång partiet inte har makten men vill ha den, sen blir det inga fler verkliga val. Häri ligger bolsjevikernas arv. Allt deras personliga experimenterande med tex fri kärlek, alla deras antiauktoritära oppositionslekar under en fallfärdig monarki är glömt, de ihågkommes som skoningslösa dogmatiska totalitära förtryckare, långt värre än den de avsatte. De har gett planekonomin ett ansikte, helt rättvist. Sovjetryssland, verklighetens befästa fattighus. Kvar finns bara den gamla lydstaten Nordkorea.

Ingen reaktion på att skilja på Marx´ och Lenins gärning? Marx trodde nog inte att hans lära skulle få ett sådant resultat...

 
 
Copyright © LOKE - KULTUR & POLITIK
Blogger Theme by BloggerThemes Design by Diovo.com