Sidor

onsdag 21 juli 2010

Det stundande upproret - "Tredje cirkeln" (eller lönearbetet som en vara)


Tidigare:
"Första cirkeln" (eller hur kapitalismen mördar människan)
"Andra cirkeln" (eller den dolda läroplanen)


Det tredje kapitlet handlar om arbetet, och liksom andra (Guldfiske exempelvis) så ser jag liknelser i DSU:s definition av arbete, med Marx & Engels analys av lönearbetet. Engels skriver i "Lönearbete och kapital" följande:

"Arbetskraften är en vara i vårt nuvarande kapitalistiska samhälle, en vara som varje annan, men ändå en alldeles särskild vara. Den har nämligen den särskilda egenskapen att vara en värdeskapande kraft, en värdekälla, och rentav vid lämplig behandling en källa till mer värde, än den själv besitter. På produktionens nuvarande nivå producerar den mänskliga arbetskraften inte bara på en dag ett större värde än den själv besitter och kostar. Med varje ny vetenskaplig upptäckt, med varje ny teknisk uppfinning växer detta dess dagliga produktöverskott över dess dagskostnader, förkortas alltså den del av arbetsdagen, under vilken arbetaren framställer ersättningen för sin daglön, och förlänges alltså å andra sidan den del av arbetsdagen, under vilken han måste skänka kapitalisten sitt arbete utan att få betalt därför."

Det sista som Engels skriver om i citatet ovan är det som av Marx benämner mervärdet, det värde arbetaren producerar utan ersättning till kapitalisten. Vidare skriver Marx:

"Arbetaren lämnar, när han vill, kapitalisten, som han hyr ut sig till, och kapitalisten avskedar honom, när han så finner för gott, när han inte längre har någon nytta eller den avsedda nyttan av honom. Men arbetaren, vars enda förvärvskälla är att sälja arbetskraften, kan inte lämna hela klassen av köpare, d.v.s. kapitalistklassen, utan att ge avkall på sin existens. Han tillhör inte den ena eller den andra kapitalisten, utan kapitalistklassen, och han måste själv sörja för att han får tag i rätt person, d.v.s. finna en köpare i denna kapitalistklass."

DSU menar dock att kapitalismen har utvecklats så långt att det idag bär på en sådan uppsplittrad kris så att individer kan "förkasta nödvändigheten i arbetet"(s.31). Vi behöver inte längre sälja vår arbetskraft till kapitalistklassen. Detta i och med att den nödvändiga arbetsstyrkan blir allt mer överflödig p.g.a. "vinster i produktivitet, outsourcing, mekanisering, automatiserad och digital produktion"(s.32). Kapitalistklassen har allt mindre användning av arbetskraft.

Tendensen av teknisk utveckling borde egentligen kunna leda till att arbetstiden minskade, och att vi borde få mer möjligheter till individuell utveckling. Men istället ser vi hur de löpande banden och de enahanda arbetena blev mer under 1980-talet i industrin, och dessutom:

"37 procent av männen och 44 procent av kvinnorna upprepade 1999 samma arbetsmoment många gånger per timme under halva arbetstiden. Det är en ökning sedan 1993, då siffrorna var 33 respektive 40 procent.
År 1995 upprepade 22,3 procent av alla arbetande enbart samma arbetsmoment minst två gånger per minut under minst halva arbetstiden. År 1999 hade andelen stigit till 23,7 procent." (Källa: Arbetarskyddsstyrelsen och SCB: "Arbetsmiljön 1999", 2000, och "Arbetsmiljön 1995", 1996 / Mikael Nyberg: "Kapitalet.se", Ordfront förlag 2001, s 228 och 430f)
DSU:s analys av den tekniska utvecklingen verkar mer vara en förhoppning än en reflektion av den bistra verkligheten, ty industrin verkar även i vår del av världen ha ett behov av löpande band och enahanda arbeten - dessutom i växande behov.

Däremot finner jag DSU:s beskrivning av den tillfälligt anställda arbetaren som korrekt. Vi har sett i en period nu av en ökad mängd visstidsanställningar, som en konsekvens av en allt starkare och aggressivare kapitalistklass och en svagare arbetarklass. DSU skriver:

"Vikarien är själva modellen av arbetaren som inte längre är en arbetare, som inte längre har ett yrke, men som säljer sina färdigheter där han kan - och vars själva tillgänglighet också är en sorts arbete"(s.34)
En oroande utveckling som faller in i den problemformulering som DSU beskrev i första kapitlet, där vår finanskapitalistiska verklighet allt mer frekvent utför symboliskt mord på människan. Undersökningar visar att alla (96 %) av de visstidsanställda inte trivs i sin anställning (Källa: Nelander, Sven och Bendetcedotter, Madelene (2001), "Anställningsformer och arbetstider 2001", LO/Löne- och välfärdsenheten s.19). Undersökningar i EU visar även att arbetsförhållandena är sämst för de som inte är fast anställda (Källa: European Foundation for the Improvement of living and Working Conditions: "Working Conditions in Europe", preliminär version från 960606). Enligt Arbetslivsinstitutet (DN 990519) så uppfattar de flesta tillfälligt anställda att deras anställningsform hindrar dem att "våga säga ifrån och komma med intern kritik".

Denna omställning av anställningsformen från fast anställning till tillfällig anställning ökar otryggheten och stressen hos varje individ. Detta att ständigt vara tillgänglig och anpassningsbar, att inte ha något fast i sitt liv. Istället kräver detta att individen alltid skall vara mobiliserad. DSU skriver att:

"Mobiliserbarhet är detta lilla särskiljande från Jaget, det oansenliga frånkopplandet från det som utgör oss, det är det besynnerliga tillståndet varigenom Jaget nu kan tas upp som ett arbetsobjekt."(s.36)
I likhet med att DSU menar att kapitalismens lönearbete har kommit till ännu ett steg idag, är när DSU menar att det nu är möjligt att "sälja sig själv snarare än sin arbetskraft, att bli avlönad inte för vad man gör utan för vad man är"(s.36), där samhället i stort är en enda stor sorteringsmaskin och utsugare av fysisk och psykisk energi från de överflödiga människorna. Detta steg beskrivs av Marx i termer av formell underordning och reell underordning, arbetets exploatering finns inte längre blott i säljandet av arbetskraften utan överallt i samhället, inkluderat sociala normer. Och idag existerar ett stort "utanförskap" där allt fler människor hamnar utanför trygghetssystemen (välfärden nedmonteras allteftersom), där allt fler (främst unga individer) blir tvungna att överleva på andra sätt än anställningar. Vi ser alltså en samtida utveckling av åter-proletärisering.


PS: DSU menar i tredje kapitlet att marxismen bara ser arbetets exploaterade dimension, och inte den andra motsägelsefulla dimensionen av delaktighet. Men den "marxism" DSU kritiserar är snarare en vulgärmarxism eller ingen marxism alls, ty Marx´s analysmetod var dialektisk, och har tvärtom aldrig missat arbetets funktion av delaktighet. Exempelvis så förutsätter Marx att delaktigheten genom samverkan fungerar som en fostrande funktion för arbetaren att kollektivt bekämpa det förtryckande kapitalet.




Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Inga kommentarer:

 
 
Copyright © LOKE - KULTUR & POLITIK
Blogger Theme by BloggerThemes Design by Diovo.com