Sidor

tisdag 26 oktober 2010

Konsten att motsäga sig genom syndabockar

Det finns en vänstertradition som brukar kretsa kring Fib/Kulturfront och det Kommunistiska Partiet (tidigare Kpmlr) som går ut på att ta kraftiga avstånd från en så kallad "våldsvänster" oftast betecknat som "AFA" eller något liknande (som "svarta blocket"...). Tanken går ut på att vänsterns misslyckande idag bygger på att denna "våldsvänster" stigmatiserar landets vänsterrörelse som helhet. Om avståndstagande handlade om just våldet hade det inte varit något märkligt med det, men problemet är att avståndstagandet stannar vid en hänvisning till "AFA" utan att närmare ge uttryck för en djupare förståelse till vad AFA är för något, eller till de konkreta situationerna då "våld" uppstått i samband med demonstrationer. Uppstår det konflikter vid demonstrationer är det alltid en grupp "vänsterhuliganer" som påstås ha skulden, som bara är ute efter att kasta sten och flaskor.

Än mer problematiskt blir det när politiska analytiker och debattörer ska försöka förklara Sverigedemokraternas framgångar i dessa ojämlika och osolidariska tider med att peka på just "AFA" som syndabocken. Detta feltramp gör FiB/Kulturfronts Kenneth Lundgren i senaste numret (FiB nr.10 år 2010) och den annars så eminenta VF-krönikören med vänsterprofil med historia i Fib/k och DFFG Mats Parner. I sin senaste krönika i VF analyserar Parner Sverigedemokraterna och hur de blivit bemött av media och folk. Större delen av den två helsidiga krönikan går ut på att beskriva vilka partiets fyra högsta politiker är och partiets mörka förflutna, för att sedan landa i en frän kritik mot hur partiet mötts av media och demonstranter. Parner börjar med att förklara varför SD har kunnat få det stöd den fått genom att påpeka de ojämlika förhållandena i det rådande Sverige. SD har haft vind i seglen p.g.a. ett nedstrukturerat trygghetssystem med ökad social ojämlikhet, tillsammans med en havererande regional obalans vad gäller bostadspolitik och arbetspolitik. Man kan vidare använda vad Slavoj Zizek analyserar den europeiska politiska utvecklingen som:
"Fram till nyligen var de flesta europeiska länder dominerade av två stora partier som riktade sig till majoriteten av väljarna: ett parti till höger om mitten (kristdemokratiska, liberala och konservativa) och ett till vänster (socialistiskt, socialdemokratiskt), med mindre partier (miljöpartister, kommunister) som vände sig till en smalare väljarkår. Senaste valresultaten i såväl väst som i öst signalerar den gradvisa framväxten av en annan uppdelning. Det finns nu ett dominerande mittenparti som står för global kapitalism, oftast med en liberal kulturell agenda (t.ex. tolerans mot abort, homosexuellas rättigheter, religiösa och etniska minoriteter). Mot detta parti står ett allt starkare invandrarfientligt populistiskt parti, vilket i sin periferi åtföljs av öppet rasistiskt nyfascistiska grupper."

Att debattörer som Parner blottlägger detta är en förutsättning för att bättre förstå vår samtid och vår ovissa framtid. Men tyvärr upphäver Parner sin egen klarsynthet genom att sedan lägga en stor skuld till SD:s framgång till det beryktade "martyrskapet" skapat av "AFA-ligisterna" som genom "sin allmänna tilltro till rent kriminella metoder" bidragit till partiets framgång. Att SD skulle stärkas av aktivister av "AFA-typ" (Parners term) är annars en propagandabild som målas av SD själv, vad som säger att partiet faktiskt skulle få mer sympatisörer och stöd är svårt att avgöra. Det är egentligen inget annat än ett voodoo-argument - helt taget ur luften för att det kanske låter logiskt. Att ta avstånd från misshandel av medlemmar i SD betyder inte att det leder till ett stöd till SD eller till dess främlingsfientliga högerpolitik.

Samma logik skulle därav kunna användas när högerextrema misshandlat och dessutom mördat vänsteraktivister, invandrare och homosexuella. Våldet mot SD är inte något speciellt förekommande i den verklighet som många människor lever i. AFA är inte någon organisation med centralorganisering, utan är ett löst decentraliserat nätverk vilket följer att det inte går att använda sig av den titulering som Parner använder sig av. Hur Parner dessutom lyckas sammanbinda "kriminella metoder" till AFA framgår inte i krönikan, vad är det han egentligen syftar på? Är det våld öht? Är det stenkastning? Och i så fall, hur vet Parner att det är AFA som kastat sten? Hur vet Parner att det öht är någon maskerad "antifascist", det kunde ju ha varit vilken som helst som deltagit i de landsomfattande demonstrationerna mot SD. Över hela landet har vänsteraktivister tillsammans med helt vanligt folk (allt från gamla tanter till fjortis-tjejer) deltagit i de berättigade motdemonstrationerna. Jag betvivlar att Parner själv ha deltagit i dessa, utan det verkar återigen vara ett Voodoo-argument.

Däremot håller jag med Parner om att den liberala medias hantering av SD stärker bilden av SD som ett gediget parti som kämpar mot det politiska etablissemanget. Men att SD skulle ha tystats av media är inte riktigt sant, då SD faktiskt fått enorm uppmärksamhet. När den liberala media började stämpla SD-väljare som korkade unga män bekräftar man bara sin egen oförståelse varför SD får stöd. Då är det lätt för den "tolerante" kälkborgaren att bortförklara SD-väljaren, så slipper den att bry sig om att det faktiskt är de "toleranta" kälkborgarnas egna fel till att landet slits sönder och lockar till sig populistiska partier med enkla lösningar på livets problem.

Parner citerar Martin Luther King jr som menar att det verkliga problemet inte är de människor som gör onda handlingar, utan de människor som är tysta och inte gör något. Parner tar avstånd från SD, och menar att den bästa tekniken för att bekämpa liknande främlingsfientliga högerpartier är genom saklig argumentation. Men Parners egna krönika var själv fattig från saklig argumentation som attackerade SD:s politiska propaganda. Varför då? Hade det inte varit hederligt och konsekvent av Parner att rätta sig efter sin egen kritik? Att dessutom kritisera de som faktiskt gör något för att bekämpa fascismen och rasismen i landet - just de "självutnämnda antifascister" som Parner gör sig lustig över, det ringar i sin helhet falskt och märkligt.

Jag har svårt att instämma i den unisont och kategoriska avfärdandet av det antifascistiska arbete som görs runt om i landet. I en inressant artikel om ABF-huset i Stockholm i tidningen Arbetaren går det att läsa följande:

"Inför Socialistiskt forum 2006 hotade nazister att attackera huset. Polisen parkerade en piketbuss utanför (och polismännen sade sig vara beredda att jobba frivillig övertid för att styra borta eventuella naziattacker). Men polisen blev överflödig. Antifascistisk aktion, AFA, tog på sig uppgiften att skydda huset. Plikttroget höll de vakt utanför, från morgon till kväll. ABF gav dem lunchkuponger i restaurang Cirkeln som tack.
Om så bara för en dag var vänstern enad."


Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Inga kommentarer:

 
 
Copyright © LOKE - KULTUR & POLITIK
Blogger Theme by BloggerThemes Design by Diovo.com