Sidor

lördag 27 november 2010

Högersossens ovilja till diskussion

Peeter-Jaan Kasks ledarartikel (2010-11-22) lyckas med ett sällsynt konststycke att inte bara avslöja Socialdemokratins problem, utan även på vilket sätt problemet fortfarande göms undan och försvaras. Den senaste tidens bistra verklighet för partiet har sänt dödsryckningar från partitoppen till dess medlemmar. Ett eftertraktat uppvaknande som lett till fruktsamma diskussioner inom partiet om hur det bör tackla problemet med att det tappat kontakten med folket. Som i alla politiska diskussioner handlar det om konflikter mellan olika perspektiv och intressen. Detta har lett till att höger- och vänsterfalangen drivit diskussionen.

Högerfalangens profiler har under hela diskussionen främjat sig ifrån att bli kritiserad för sina högeråsikter, och menat att det inte finns några ”högersossar” – att det hela är ett påhitt från sina kritiker. Det är naturligtvis ganska bekvämt att få dölja sina åsikter, ty det innebär ju att man kan gå fri från kritik och undvika att hamna i negativt rampljus. Liksom de andra i högerfalangen uppmanar nu Kask på VF:s ledarsida att diskussionen skall gå bortom ”ideologiska skyttegravar” om vänster- respektive högerpolitik. Det ingår i en väl medveten taktik att slippa prata ideologi, på det sättet slipper högerfalangen att avslöja sig inför partiets gräsrötter inom arbetarrörelsen. Kask har valt sida, det skriver han att han gjorde redan år 2006. Då liksom idag gäller det att dölja problemets politiska och ideologiska orsaker.

Vi ska inte bry oss om klassamhällets ökade klyftor, och hur det politiska etablissemanget allt mer främjar sig från vanligt folk. Kask anser att partiet bör fokusera på folks behov och intressen, men vad innebär det? På vilket sätt har inte människors behov och intressen med klass (vänster- & högerpolitik) att göra? Kasks ställningstagande att gå bortom politisk diskussion sänder obehagliga signaler om att den demokratiska striden mellan olika åsikter inte längre är nödvändigt – ja rent av inte eftersträvandevärt.

Det Kask gör är att bekräfta den aktuella motsättningen mellan höger- & vänsterpolitiken. Tredje vägen, eller ”framåt”-politiken är inget annat än högervridning i nyspråklig skrud. Ett sätt att dölja en samhällsutveckling som går bakåt.

Visst är det viktigt att analysera den ideologiska skiftningen hos de europeiska ledarskikten inom socialdemokratin. För detta uppdrag har Mikael Nyberg gjort ett gediget arbete i sin bok "Kapitalet.se" och på sin hemsida, där det går att läsa om Mona Sahlins uppskattning av idéboken "Tredje vågens samhällsbygge". Det var en idébok som förklarade att vi nu lever i helt andra tider där demokrati, fackföreningar och offentliga välfärdsinrättningar är förlegade. Kapitalets diktatur har återigen kommit att dominera alla samhällsplan, och högersossen gör sitt bästa för att bekräfta det.

Martin Hofberg på Dagens Konflikt har poängterat att det inte räcker att bara analysera den ideologiska förändringen, utan att också analysera den materialistiska förändringen med en globaliserad värld där kapitalet dikterar villkoren genom sin frihet och flexibilitet. Detta kräver att arbetarrörelsen förändras på ett globalt plan, för att återigen statuera sin makt och börja få igenom sina intressen.



Intressant?
Bloggat: Lena Sommestad, Peter Andersson, Veronica Palm, Röda Berget
Media: DN
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

3 kommentarer:

sl sa...

Problemet med "högersossarna", dvs de sossar som intar den gamla sossepositionen från 50-60-talen, är ju faktiskt att de inte talar ur skägget. (s) gjorde stora insatser för Sverige på den tiden, och arbetade i samklang med marknadskrafterna. (s) sista stora progressiva insats var faktiskt utbyggnaden av kärnkraft, och (s) väg mot stupet började med att de inte lyckades hålla sin vänsterfraktion på mattan utan gick med på folkomröstningen om kärnkraft, alltså ett underkännande av sin egen politik. Året var 1980.

På 80-talet lyckades Reagan få fart på USA, vi exporterade till dem och importerade högkonjunktur. (s) stimulerade ekonomin när den redan var glödhet, boom följdes av bust, och 1991 års krasch krävde minskning av utgifter, precis som i Irland nu. Att göra något annat går inte, eftersom långivarna vägrar mera lån till den som inte kan betala tillbaka. Kanslihushögern är alltså ingen höger alls, utan bara just de sossar som sätts att administrera sitt eget partis fallisemang. Medvetenheten om villkoren för vårt välstånd är svag inom delar av (s), dessa kallar sig vänster och låtsas ha ett alternativ, det har de inte alls, det har ingen.

Tumregel ett för all verksamhet: man lånar till investeringar, inte till konsumtion. (s) lånade till konsumtion, det betalas alltid med att man avstår från konsumtion i morgon. Därför infördes budgettak och annat. Alternativet till budgettak nu är ännu mer drakoniska besparingar i framtiden.

"Vänstersossens" vilja till diskussion baseras på falska premisser, "högersossen" är i minoritet och orkar inte försvara sina korrekta ställningstaganden, bl.a. därför att han inte är glad åt de nödvändiga reträtterna på 90-talet, och resignerar inför den tokvänster som vill förstöra kraftförsörjningen.

Inom delar av (s) sprider sig kanske också insikten om att den gamla kungsvägen, skattehöjning, är en förbrukad väg, den har nått en slags slutstation. Skatterna är redan på max. Kan man inte höja skatten mera kan man bara minska vad man får för skatten, det är där vi står nu. Minst 50% skatt på allt, redan står dårarna och ropar på höjd skatt på vatten, snart vill någon införa skatt på luft. Mer troligt är dock minskade socialförsäkringar. Detta är inget (s) är experter på, de kan bara skattehöjartricket.

Ingenting är längre kul att tala om, verkligheten har blivit ond, därav tystnaden. Faktum är att verkligheten är den gamla vanliga, men partiet har ändrat karaktär. Det är numera ett parti utan framtidstro, utan arbetare, låginkomsttagare ska inte få det bättre av egen kraft utan hållas under armarna av en stat som redan dignar under trycket av för stora utgifter. Receptet heter "förnyelse", som betyder vad som helst, utom sänkt lön för egna politiker naturligtvis. Platsen vid köttgrytorna är beroendeframkallande.

L. O. K. Ejnermark sa...

Sl:

Kärnkraften är inte någon lösning, utan ett problem. Både vad gäller utsläpp (smutsig), och förvaring - dessutom vad gäller dess koppling till kärnvapen (utarmat uran o.s.v.).
Att högersossen såg det som en lösning på industriell utveckling utan att se dess negativa konsekvenser är tragiskt, och därav bör vänstern ha en stor eloge.

Att som du påstå att högersossen inte är högersosse utan någon 50-tals sosse med "korrekta" åsikter bekräftar bara min tes i blogginlägget. Du sympatiserar med högersossarnas marknadsvänliga åsikter och flum om kärnkraftens eviga elkraftförsörjning, och kallar den nyliberala omstruktureringen under 90-talet för "nödvändiga reträtter", och önskar minskade socialförsäkringar istället för höjda skatter.

Det är inget annat än blå högerpolitik. Ska ett arbetareparti syssla med borgerlig klasspolitik så bör det nog genast ändra namn och färg. Byta den röda fanan till Svenskt Näringslivs logo.

Att höja skatten behöver inte av nöd betyda att höja skatten på arbete. Vad vi behöver är en politik som för arbetarnas intressen, och därav höjer skatten och avgifterna där kapitalet finns.

sl sa...

I realiteten löste (s) energiproblemet med hjälp av kärnkraft, den är redan här, den hindrar att vi fryser ihjäl idag, och behöver byggas ut. Kärnkraft är arbetarvänlig politik. Alternativen till kärnkraft är kolkraftverk eller oljekraftverk. Vi har inte kol och lämnade oljan eftersom den innebär politisk risk. Minskad konsumtion existerar inte som politiskt alternativ, men om vi förstör kärnkraften kan minskad konsumtion införas som tvång, ransonering, sänkt levnadsstandard eller vilket namn man nu vill ge det. Detta är vänsterns alternativ, det förlorade just grundligt valet. För att bli ett vinnaralternativ måste (s återknyta till sin vinnarlinje från 50-60-talen och sluta flörta med vänsterextremisterna, dessa är få och saknar inflytande eftersom de saknar folkligt stöd. (s) var i sina heydays ett pålitligt antikommunistiskt parti, det kan de vara stolta över! Starka socialförsäkringar har folkligt stöd, men inte till vilka skattesatser som helst.

När skatten går över 50% blir den själva problemet, det finns en majoritet emot. Enskilda kan tycka vad de vill, vi röstar om skatten i detta land, (s) spjärnar emot, men tendensen är klar. När du drömmer om skatt på kapital istället för på arbete är detta just drömmar; istället väntar mardrömmen skatt på nödvändig konsumtion. El, boende, drivmedel, mat, just detta ska folket tvingas betala mer för. Då återstår inte ens den hederliga livräddaren svartarbete, inget sätt finns att rädda sig.

(s) var framgångsrika på den tiden de hade framtidstro och jobbade för högre levnadsstandard, fr.o.m. kärnkraftsomröstningen lutar partiet i en tillväxtfientlig riktning. LO-falangen var inte med på det, det är de som är för kärnkraft i partiet. Nedskärningarna å 90-talet var en konsekvens av stimulanspolitik under högkonjunktur, (s) lånade till konsumtion, av det kommer alltid surt efter, för enskilda, företag eller stater, eller valutaunioner för den delen. Konkurs är i slutändan en konsekvens av likviditetsbrist.

 
 
Copyright © LOKE - KULTUR & POLITIK
Blogger Theme by BloggerThemes Design by Diovo.com