Sidor

måndagen den 1:e november 2010

Vänsterpartiets felsteg om religionskunskap i skolan


Inget skolämne är så ifrågasatt som just religionsämnet, som också genomgått en i särklass genomgripande förändring genom historien. För att av tradition ha varit en angelägenhet för kyrkan, har den idag förvandlats till ett sammelsurium av nyttoinriktade ämnen. Ända fram till 1962/69 års läroplaner för grundskolan hade kristendomen en särställning. I grundskolereformen år 1980 började näringslivets krav på en mer nyttoinriktad skola få respons (en skola som reproducerade en kultur- & religionspräglad medborgare anses som ett hinder för den konsumerande flexibla lönearbetaren) - med skolreformerna år 1994 var den nyttoinriktade skolan ett faktum.

Men fortfarande fanns den värdegrunsinriktade och kulturbärande prägeln i läroplanerna, fast nu inte inriktat på ett särskilt ämne utan nu inkluderande alla lärare, elever, skolpersonal, skolpolitiker och föräldrar:
"Skolan har en viktig uppgift när det gäller att förmedla och hos eleverna förankra de värden som vårt samhällsliv vilar på [...] I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande" (Lpo 94, Lpf 94)

Redan då var den stora debatten inför läroplansreformen om formuleringen om kristen etik som kohandlats fram med krav från Kristdemokraterna. Kompromissen som gav det slutgiltiga resultatet landade i att man gav varje enskild skola möjlighet att tolka själv vad begreppet etik innebar. Debatten inför 1994 års läroplansreform innehöll även frågan om att göra religionsämnet till ett kärnämne på gymnasiet - det resulterade i att Socialdemokraterna tillsammans med Vänsterpartiet föreslog ämnet som kärnämne, vilket också antogs av riksdagen. Religionskunskapen var därmed ett ämne som skulle förse eleverna samhällskompetens, yrkeskompetens och livskompetens - och fick alltså en mer breddning än enbart samhällsorienterad.

Denna breddning öppnade upp möjligheter för en religionsundervisning bortom en faktabaserad undervisning om religioner till mer av diskussioner kring egna personliga livsfrågor (se exempelvis Skolöverstyrelsens undersökningar om elevernas intresse inom religionskunskapen år 1968 respektive 1970). Detta var också något som kursplanerna förespråkade, en religionsundervisning som inte dominerades av religionsfakta - en förändring som visserligen i praktiken gått långsamt. Det förhåller sig alltså så att det ingalunda går att ifrågasätta religionskunskap som enbart ett ämne för religionsfakta.

Dock vill jag påpeka som nyexaminerad lärare i religionskunskap att en undervisning i just religionernas föreställningsvärld och yttringar är oerhört viktigt om den jämförs med samhället. I likhet med Émile Durkheim vill jag påpeka att religionssystem är fenomen som tillhör samhällen, vilket också tangerar Lev Vygotskijs pedagogiska teorier om vikten av sociala kommunikationer. För att bättre förstå vårt eget samhälle, och andras, spelar religioner en roll. Det är givetvis inte något religiöst ställningstagande, då även jag som ateist naturligtvis inte kan ifrågasätta den prägel som religionerna haft på våra samhällssystem. En undervisning som utgår ifrån den konkreta tillvaron och omgivningen kring eleven blir därmed något helt annat än det instrumentella lärandet genom bokläsning och faktaföreläsning. Att undervisa om religion är alltså inte uteslutande till instrumentell faktalärande.

Därav oroas jag när jag läser Vänsterpartiets reaktion på Folkpartiets religiösa förslag (och antagligen återigen en kompromiss för kohandel med Kristdemokraterna) att slå fast en dominans av kristendomen inom religionskunskapen. Mot detta okunniga och tokiga förslag reagerar Vänsterpartiet med att föreslå att hela ämnet religionskunskap skall avskaffas:

"- I vårt moderna samhälle har religionen blivit en ideologi bland andra. Det finns därför ingen anledning att religionskunskapen ska vara ett obligatoriskt ämne varken i grund- eller gymnasieskolan. Istället borde religionens påverkan på människor och samhälle ingå i undervisningen i historia och samhällskunskap, säger Rossana Dinamarca."
Det är en åsikt som kanske låter logiskt, men som i ljuset av ämnets förändring är verklighetsfrånvänt. Ämnet religionskunskap handlar inte längre om ett dominerande lärande i religionsfakta, detta borde naturligtvis Vänsterpartiets skolpolitisk talesperson veta. Rossana Dinamarcas reaktion verkar nu mer vara en ryggmärgsreflex på det religiösa ställningstagande från den borgerliga regeringen, än ett seriöst och genomtänkt förslag.


Intressant?
Media: SvD, Torbjörn Tännsjö, DN1, DN2
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

1 kommentar:

sl sa...

Varifrån kommer begreppet skola? Jo från skolastikerna, katoliker som studerade bibeln med lite mera vetenskaplig ansats. Från början var skolan samma sak som bibelstudier, utantill-kunskaper om händelser i bibeln. Att den sen byggts ut till en verksamhet med upplysningen och vetenskapen som grund hindrar inte att skolan från början är religiös. Vetenskapen påbörjades av religiösa, och de har inget motsatsförhållande så länge de religiösa inte försöker dogmatisera vetenskapen.

Värderingarna i vår kultur, den västerländska, har bibeln som grund. Kristendomen kan aldrig vara en ideologi bland andra, den är basen ifrån vilka alla ideologier; konservatism, liberalism och socialism, stammar.

I bibeln, med alla dess kända och okända författare, kan man hitta svar från "ett öga för ett öga" till "vända andra kinden till". Där finns argument för allt från celibat för katolska präster till månggifte hos mormonerna. Man kan inte göra bibeln ansvarig för något, däremot vore det ansvarslöst att skrota ämnet, det är skolans gamla ryggrad och allmänbildningen om vårt eget samhälle det gäller.

 
 
Copyright © LOKE - KULTUR & POLITIK
Blogger Theme by BloggerThemes Design by Diovo.com