Sidor

måndag 27 december 2010

Den reaktionära journalisten - Herman Lindqvist


Den smått högfärdige journalisten, som fostrades till en kompromisslös antikommunist som uppvuxen student i Finland avslöjade sina reaktionära kort i Sveriges Radios kanal P4 på annandag jul. Han som tidigare varit en av landets mysiga "historiker" som ägnat sitt liv åt att bli en monarkisk nörd - en expert på intriger och skvaller i det svenska kungahuset genom historien (låt vara med mängder av faktafel och kontroversiella värderingar som påpekats av seriösa historiker). Med en mängd skrivna böcker och TV-program personifierades han som en av våra svenska historieberättare, som mer liknar Hänt Extra-journalistik än historisk forskning.

Nu har dock den mysiga fasaden bytts ut till en obehaglig gyttja av reaktionär åsiktsmassa, något som kan förklara hans förkärlek till monarker.
Till skillnad från riktiga historiker bryr sig inte Herman Lindqvist att beskriva en riktig svensk historia, där man försöker få in en beskrivning av hur de flesta människorna hade det - även de mindre rika, de mindre mätta men ändå majoriteten av svenskarna under historiens gång. Nej, Lindqvist bryr sig bara om pompa och ståt, men framför allt auktoritär makt. Vilket också framgick av intervjun i SR där han fick svara på frågan vilka historiska personer han mest såg upp till, varpå han svarade Charles de Gaulle och Napoleon - två historiska personer som blivit kända för sin auktoritära maktbefogenhet och brist på demokratisk vilja. De han hatade mest var "kommunister".

Det är två ställningstaganden som hör ihop med en blåbrun reaktionär åsiktsmassa. Antikommunismen, som Thomas Mann kallade "vår tids största dårskap", utger sig i sitt känslotänkande, fanatism och besinningslösa hat, istället för en rationell och demokratisk debatt. Vilket bara bekräftar antikommunismens nära anknytning till antisemitismen och andra irrationell-konservativa värderingar. Inte för att jag vet Lindqvist åsikter vad gäller antisemitism, men reaktionär åsiktsmassa hyser så mycket annat konservativt åsiktsgods.
Tydligt är det att en fanatisk journalist, som bor i Frankrike och levt högst i några år i Sverige och som snöat in sig i en snäv historieberättelse inte längre är möjlig som en av våra mysiga berättarfarbröder. Låt Lindqvists insöade hat vila i frid i Frankrike, så kan vi leva gott med seriösa historiker som Peter Englund, Håkan Blomqvist, och Dick Harrison.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

12 kommentarer:

sl sa...

Hans historieprogram handlar alltid om äldre kungliga händelser, bra att någon gör såna, tycker jag. Någon kan ju få berätta om änkedrottning Josefine. När man tittade på Häger-Villius program handlar de om 1900-talet, också bra.

Valet av beundrade personer är ju direkt ovanligt, de Gaulle och Napoleon kräver en frankofon inställning som var vanlig i Sverige före Oscar II:s dagar, då Sverige svängde till tyskorienterad linje.

Leif Eriksson sa...

Herman är inget annat en reaktionär streber. Fostrad i den Finländska nationalismen som med hjälp av Sveriges arbetsgivarförening allierade sig med nazisterna under det andra världskriget. Att det autonoma Storfurstendömet Finland, annekterat av tsardömet Ryssland 1809 skyller den ”historiekunnande” Herman på sovjettunionen. Han skyller på kommunisterna som efter 1924 Kuppats av Stalinismen, en autokrati långt från socialism och kommunism.

August sa...

Finns det någon som anser att Herman någonsin varit seriös?

L. O. K. Ejnermark sa...

August: Jag hoppas inte. Men med tanke på han lyckats få ganska många upplagor sålda så lär en hel del göra det - tyvärr.

sl: Hade faktiskt varit bättre om ingen gör historieprogram om äldre kungliga händelser om det enda alternativet är kvasihistoria blandat med faktafel och märkliga värderingar. Ingen historia är bättre än anti-historia.

Leif: Ja, Herman liksom många som honom är tämigen vilse i sin hatiska attityd - typiska reaktionärer utan kontroll eller vilja till intellektuell hederlighet.

sl sa...

Två huvudskäl till andra historikers invändningar;

1) Herman blev tv-stjärna på att vandra runt berömda platser och berätta om gamla kungligheter, och programmen var populära. Kallas även den kungliga svenska avundsjukan. Den här sortens program, där historikern spelar stor roll i rutan kan ses också hos BBC. Jämfört med BBC-varianten var Hermans utmärkt. Intressantare program har inte visats på bästa sändningstid, man får vara glad åt att slippa gäspa sig igenom "Stjärnorna på slottet" eller valfri pseudohändelse i sportens eviga snömos.

2) Programmen gick stick i stäv med socialdemokratisk historieskrivning, där inget av vikt hänt före Hjalmar Branting. Lite extra svider det förstås att de var så populära. Eventuella faktafel spelade marginell roll, vissa ville förtiga ämnet i sin helhet.

I ett fritt land finns ju alltid möjligheten att låta bli att titta. Den tar jag vara på.

sl sa...

Jag borde väl tillägga att jag inte läst Hermans böcker, det finns ju så många böcker i ämnet historia, man hinner inte med allt. Just nu ligger Stig Hadenius bok om Gustav V på bordet. Verkar bra.

August sa...

Ett tips till si låt bli och läs Herman så kan du fortsätta att tro att han är något annat än usel.

L. O. K. Ejnermark sa...

sl:

Det där är smörja och verbiage

De enda invändningarna mot Lindgvist är hans mängder av faktafel, och märkliga pseodohistoriska värderingar. Att försöka blanda in något försvar av Socialdemokratisk historieskrivning gör försvaret av Lindqvists arbete bara mer surrealistiskt än vad det förtjänar.

Naturligtvis handlar det varken om Socialdemokratin eller simpel avundsjuka - utan om Lindqvist egna tillkortakommanden vars funktion gjort och fortfarande gör skada för den historiska medvetenheten i landet.

Att vi lever i ett fritt land är ett vanligt men också intetsägande försvar för något dåligt. Självklart har vi frihet att välja att inte se och läsa Lindqvist, det spelar ändå ingen roll vad gäller kritiken. Det är bara ett tarvligt försök att få honom i bättre dagar, och vända kritiken till något annat.

sl sa...

Man får nog acceptera att det finns olika intressen för historia, med olika inriktningar. Det är en egenskap hos ett fritt land. Många vill veta mer om gamla kungar och gamla krig, Herman levererade. Programmen var bra, böckerna vet jag inget om. Herman fick en plats i rampljuset just pga styvmoderligt behandlad historieundervisning, han levererade just det som saknades.

Avundsjukan skulle ju ingen vidgå offentligt, så man får väl se det som att jag levererar andrahands-skvaller från universitetet. (s) hegemoni är ett minne blott.

Jag ska faktiskt ta och läsa en Herman-bok, detta måste undersökas.

Vilken ska jag ta, för att få en riktigt usel? Svara nu inte "alla", det har jag inte tid med :)

sl sa...

Bristen på svar är talande. Nu växer en liten misstanke här; har någon av er läst en Herman Lindqvist-bok? Avskyn mot honom är kanske bara baserad på andrahandsuppgifter, något någon av er tror att någon annan har sagt?

Finns det verkligen ingen Herman-bok ni kan rekommendera som dålig läsning, full av faktafel och politisk uselhet?

Liliana Komorowska Ahmed sa...

Nu vet jag inte hur gamla ni är som skriver här, men jag var ung på slutet av sjuttio- och och början på åttiotalet och då var intresset för Sveriges historia lika med noll. Sedan kom Herman och ändrade på allt. Det var han som krattade i manegen och banade vägen för s k "seriösa" historiker som ingen skulle ha läst innan, inte ens under pistolhot. Vi har Herman att tacka för det enorma historieintresset som blomstrar nu. Utan Herman ingen Dick Harrison, ingen Peter Englund...Inte i en så stor skala som de läses nu i a f. Så visa lite respekt och ödmjukhet för det förtjänar verkligen Herman Lindqvist så mycket som han har gjort för vårt land!

Liliana Komorowska Ahmed sa...

oNu vet jag inte hur gamla ni är som skriver här, men jag var ung på slutet av sjuttio- och och början på åttiotalet och då var intresset för Sveriges historia lika med noll. Sedan kom Herman och ändrade på allt. Det var han som krattade i manegen och banade vägen för s k "seriösa" historiker som ingen skulle ha läst innan, inte ens under pistolhot. Vi har Herman att tacka för det enorma historieintresset som blomstrar nu. Utan Herman ingen Dick Harrison, ingen Peter Englund...Inte i en så stor skala som de läses nu i a f. Så visa lite respekt och ödmjukhet för det förtjänar verkligen Herman Lindqvist så mycket som han har gjort för vårt land!

 
 
Copyright © LOKE - KULTUR & POLITIK
Blogger Theme by BloggerThemes Design by Diovo.com