Så, även om det är tragiskt att se hur toppskiktet inom arbetarrörelsen säljer sig i en tid då arbetarrörelsen borde stärkas för att bemöta borgerligheten/näringslivets stärkta positioner - så är det positivt att det avslöjar LO:s svaga punkt. Nämligen dess toppenskikt, de byråkratiska fackpamperna. Anders Knutsson visar hur LO gör sig blind för hur arbetsförhållanden verkligen förhåller sig:
"Berns har kollektivavtal och står med på LO:s ”schyssta lista”. I verkligheten, under ytan, arbetade inhyrda papperslösa där 10-, 12- och 14-timmarsskift utan spår av OB-tillägg eller övertidsersättning, som SAC dokumenterat med intervjuer i rapporten ”Berns sett med andra ögon”. I denna arbetsmarknadens undervegetation har SAC valt att ta strid med de metoder som vi funnit fungerar. Därmed försvarar vi inte bara de människor som har oturen att befinna sig där, utan motverkar också hotet om lönedumpning över hela linjen när fasta anställningar med avtalslön ersätts med allhanda tvivelaktiga ”flexibla lösningar”."
Det är ett starkt underkännande av hur LO-kollektivet förhåller sig till lönearbetarnas verklighet idag. Att dess toppskikt dessutom går arbetsgivarnas ärenden bekräftar bara toppskiktets bristande insikt i medlemmarnas vardag.
Bristande insyn i människors vardag fortsätter att få konsekvenser. När tidskriften 10-tal skulle avsluta sin antirasistiska poesifestival på Berns lokaler blev det starkt kritiserat och debatterat. Det var en av nutidens surrealistiska ögonblick då en "antirasistisk" fest befann sig på en plats som står i arbetsmarknadskonflikt för att ha utnyttjat asylsökande och papperslösa lönearbetare. Kritiken mot tidskriften 10-tal verkar dock ha gått vissa obemärkt förbi när även Svenska filminstitutet har valt att förlägga Guldbaggegalans efterfest just till Berns.
Surrealismen kan konkretiseras ytterligare om Alejandro González Iñárritus Biutiful, om papperslösas fasansfulla tillvaro i Barcelona, nomineras till bästa utländska film. Därav håller jag med Jonas Holmberg i Expressen, som menar att "det är lättare att visa solidaritet med världens utsatta så länge de inte stör våra galamiddagar". Fina fester, galamiddagar och ordförandeposter... medan papperslösa och asylsökande arbetar i slavliknande förhållanden.
Amnesty, Läkare utan gränser, Svenska Pen, Republikanska föreningen och artisten Timbuktu och andra har dock till skillnad från tidningen 10-tal och Svenska filminstitutet vägrat hålla sina evenemang på Berns eller ta emot donationer från Berns.
Sedan finns det de apologeter som aktivt tar ställning för arbetsgivaren Berns i konflikten med de organiserade arbetarna som utnyttjats, några av dem tillhör landets grotthöger och går att läsa i kommentarsfältet till SAC:s debattartikel i SvD. Där blir det klart att stödet till Berns liknar hatisk kaskadspya av tillmälen och idioti. Bland detta hyllas även DN:s Hanne Kjöllers försök att rikta debatten till en kollektiv smutskastning genom en analys av en enskild syndikalists personliga ekonomi. Kjöllers strawman-argument får bli årets höjdpunkt av surrealistisk svart-vitaBerns-apologetism som personifierar de myter och lögner som spridits om den fackliga blockaden.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om SAC, syndikalisterna, Berns, arbetsgivare, arbetare, arbetssäljare, lönearbetare, papperslösa, asylsökande, 10-tal, Svenska filminstitutet, Amnesty, Svenska Pen, Läkare utan gränser, Republikanska föreningen, arbetarrörelsen, fackförbund, klasskamp, näringslivet, borgerligheten
0 kommentarer:
Skicka en kommentar