Sidor

torsdagen den 25:e februari 2010

Den jämlika genen


Sociobiologer har olyckligt använt sig av termen "självisk" i sin forskning för att förklara att människan väljer utifrån sin egen vilja; ergo en självisk gen, så som Richard Dawkin betitlade sin bok om fenomenet på 1970-talet. Problemet ligger dock i själva termen som är släkt med termen egoism - vilket syftar i vardagligt tal på handlingar med negativa konsekvenser för andra. Sociobiologerna menar dock inte att människan bär på en gen som väljer handlingar med negativa konsekvenser för andra, utan att våra handlingar inte kan utföras om vi inte själva vill utföra dem. Således är titeln "självisk" falsk i sitt syfte att associera en egoistisk natur hos människan.

Nu har dock amerikanska forskare genom experiment visat att människans hjärna har: "djupt nedärvda mekanismer för rättvis fördelning". Något som Martin Ingvar, professor i neurofysiologi på Karolinska Institutet, förklarar som "ett basalt, inkodat motstånd mot ojämlika fördelningar". Människans strävan till jämlikhet ligger alltså, enligt dessa forskare, inlärt i hennes hjärna.

Det innebär naturligtvis att nyliberalerna, de som fortfarande tror på marknadens religiösa kraft, får ännu ett bakslag för sin homo economicus på forskarfronten. För inte så länge sedan var det dödsskrik i debatten kring Richard Wilkinsons och Kate Pickets bok, som visade genom samhällsvetenskaplig forskning övertygande samband mellan människors hälsa och grad av jämlikhet.

Jag ställer mig naturligtvis kritiskt mot de hastiga tolkningarna av forskningen, även om den är intressant. Eftersom jag är dialektiker kan jag inte finna det tillfredsställande med en vulgärbiologisk eller vulgärmaterialistisk förklaring till sådana fenomen som människans önskan efter en civilisations guldålder; till ett jämlikt samhälle som ger verklig frihet till människan. Det är möjligt att forskningsresultatet kan förklaras med en evolutionär växelverkan, där just jämlikhet har visat sig vara en vinnande strategi ur en evolutionär synpunkt.


PS: Här är forskningen i sin helhet. Dessutom klantigt av SR att välja en socialdemokratisk valaffisch för att pryda nyheten, vilket inte vetenskapsradion hade. Visserligen stärker forskningen i fallet en socialistisk politik, men oberoende journalistik borde inte göra den härledningen i sin rapportering.


Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Bilden från:

Shakespeare - Julius Caesar

(Julius Caesar)

För mig har Shakespeares dramaturger varit något av en paria. Denna negativa fördom gentemot hans verk skapades av en citatfetischering från Hollywoodfilmer och amerikanska TV-serier. Där behandlades Shakespeare som ett atomistiskt uppslagsverk, där meningar kunde associeras utanför dess kontext, en slags ”fast food”-variant för att etablera en karaktär som litterärt eller kulturellt lärd. Denna mall blev med tiden så förutsägbar att det för lång tid omöjliggjorde ett verkligt intresse.

Mitt intresse för Shakespeare som nu lever väcktes av förståelsen att hans sagor berättades realistiskt, ty trots att det handlar om till synes enkla myter så är den verkliga människan alltid närvarande. Denna närvaro finns i dramat Julius Caesar, där även Caesar får en mänsklig karaktär, med styrka och svaghet, och det märks att Shakespeare studerat den mänskliga gestalten på en hög nivå.

Jag skall inte försöka redogöra berättelsen i detalj, eftersom det är mycket bättre att läsa den själv, och uppleva det mänskliga genom egen erfarenhet. Kortfattat handlar berättelsen om en furste som skaffat sig den högsta makten i samhället, och personer som är beredda att rädda republiken från en envåldshärskare. I själva verket skulle man kunna hävda, tvärtemot vad dramats titel antyder, att det är de konspirerande mördarna som är huvudkaraktärerna. Handlingens höjdpunkt ligger vid mordet på Caesar, och handlingens katastrof ligger vid mördarnas olyckligt slut.

Man skulle kunna tänka sig att ett drama med titeln Julius Caesar skulle porträttera en übermensch, men istället framkommer en man som tvivlar och åldras. Caesars kroppsliga svaghet betonas i berättelsen, och han är inte den självsäkra mannen man skulle kunna tänka sig. Bland annat diskuteras Caesars fallandesjuka, och han tvivlar om sin framtid; även om han inte uttrycker feghet, så finns en rädsla och tecken på svag vilja. Det är också i dessa stunder av rädsla som Caesars briljans blir klar, exempelvis hans utfall mot feghet: ”En feg dör många gånger, förr´n han dör, den tappre smakar endast en gång döden.” Ty, Shakespeare porträtterar inte Caesar som en man med bara svagheter, alltså varken som övermänniska eller undermänniska.

Ett intressant exempel på detta är när sammansvärjarna Brutus, Cassius, Trebonius och Decius tvivlar om Caesar skall anlända till den planerade mordplatsen. Cassius vet nämligen att Caesar trots sin åberopande rationalitet har börjat vackla inför en skrockfullhet om onda drömmar. Då svarar Decius att om Caesar skulle tvivla om att komma så skulle det vara tämligen lätt att få honom att ångra sig, ty: ”att man enhörningen med träd kan fånga, en björn med spegel, elefant i grop, lejon i garn och människan med smicker. Men om jag säger, att han hatar smicker, så blir han nöjd och smickrad allramest”. En ironisk konsekvens av ett förhöjt och naivt ego; att tro sig stå över mänskliga laster.

Dock, som jag nämnt tidigare, är det de som sammansvärjer som befinner sig i berättelsens blickfång. Den karaktär som fångar det mesta är Brutus, vän till Caesar och sedermera en av hans mördare – ett av alla ironiserande tragedier i berättelsen. Brutus beskrivs som en boklärd och filosofens man, känd för sin heder och sin rättskänsla. Ett problem hos Brutus är hans inåtvändhet som gränsar till en social naivitet – han förutsätter att alla skall förstå hans rationella resonemang och övertygelse om republiken. Exempelvis talar han till massan vid Caesars bår genom att försöka väcka deras förnuft om det rationella att rädda republiken från en monark. Men istället eggas massan upp av Antonius, som Brutus lovat hålla tal vid båren med en naiv förhoppning att Antonius inte skulle utgöra någon fara. Antonius vänder massan mot Caesars mördare genom att tilltala dess mindre ädla sida. Således undviker Shakespeare att underminera sin estetik till ett apologetisk manifest, och istället blir dramat en estetisk gestaltning av den reella människan – med dess svagheter och styrkor, oavsett om man är en härskare, filosof eller en del av massan.


Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Bilden från:

lördagen den 20:e februari 2010

Välgörenhetens cynism

Samhällets övre skikt har en tendens att kyla ner sitt dåliga samvete genom diverse otaliga välgörenhetsorganisationer. Då kan det gå lite fel, inte bara att det cementerar en befintlig struktur som skapar denna fattigdom, utan den kan mekaniseras till ett stadie där själva välgörenheten försvinner. Det senaste uppmärksammade exemplet på en sådan mekanisering är Carola Häggkvists parfymgåva till ett svältande barn på Haiti:
"Edens, 15, presenteras som Carolas fadderbarn av Hoppets stjärna.
Men han har inte fått undervisning på två år. Och har inget att äta.
Ändå används han i en ny reklamfilm där sångerskan vädjar om pengar till hans raserade skola.
– Hon gav mig en parfymflaska. Jag behöver mat och kläder, ­säger han. "
Världen behöver inte mer välgörenhet á la cynisk västvärldshyckleri, utan en strukturomvandling där västvärldens historiska och nuvarande kolonisering och imperialistiska tryck på Haiti kompenseras, så att landet kan bygga upp ett stabilt och fungerande samhälle för sina medborgare.


Bloggat: Hampus, Jinge
Media: AB

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

torsdagen den 18:e februari 2010

Nu utreds polisövergreppen i tunnelbanan

Tidningarna och Jesper själv rapporterar nu att det inleds en förundersökning mot de två civilpoliserna som trakasserade Jesper i tunnelbanan:
"Nu har iaf. förundersökningen mot de två poliserna börjat. Jag har varit på förhör, fått kontakt med en väldigt kompetent advokat som ställer upp som mitt målsägarbiträde och även överlämnat bilderna och videofilen till internutredarna."
Jesper har även fått tag på den anmälan som de två poliserna gjort mot honom, där det framgår tydligt hur de ljuger om vad som verkligen skedde i tunnelbanan. Bland annat visar den videofilm som Jesper lyckats återskapa hur poliserna hotar med pissprov, vilket de utlämnat i sin egen anmälan.

Man kan ju alltid hoppas att sådana här belysningar av avskräden leder till en medborgerlig upplysning av den ruttna kårandan bland landets polismakt. Man kan alltid hoppas. Och det är väl där tron kommer in, så som Slavoj Zizek definierar tron, det vill säga tro som något bortom den bistra verklighet man lever i, ty i verkligheten sitter massmedia i knät på polismakten. Därför kommer nog hoppet om en äkta journalistisk granskning av poliskåren som når ut till medborgarna att stanna i tron.


Bloggat: Svensson, Andrea Doria

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Från Konfliktportalen.se: vsfstockholm skriver Försämrad sjukförsäkring slår mot studenter, Kaj Raving skriver Nya sparkar mot de utförsäkrade, Bo Myre skriver 7 – 13/3, Sthlm: Frihetliga feministfestivalen, kvinnopolitisktforum skriver What a way to make a living, loaderrorready skriver Humor från en sovande man

Liberalismen gör Sverige fattigare

(Andrei Tarkovskijs 'Stalker')

Marknadsvurmet tar ännu några steg med vår borgerliga regering. I dess kölvatten bubblas det upp protester, vare sig det är folk som varnar om ett kulturellt fattigare samhälle, eller mänskligt fattigare samhälle. Ty det är inte bara avskaffandet av inkomstgarantin för förtjänta konstnärer som gör Sverige fattigare, utan nu visar statistiken från Försäkringskassan att de sjuka medborgare som regeringen utförsäkrade vid årsskiftet fått lägre ersättning:
"Det är tvärt emot vad ansvarige ministern Sven Otto Littorin utlovade i december."
Ja, när det gäller kultur och människor kan inte politiker-byråkrater av den nyliberala sorten ha så mycket insikt, det följer av dess egna ideologiska logik. Så inte kom det som en överraskning att charlatanen Littorin inte hade en aning om de verkliga konsekvenserna.

Konsekvenserna blir att människor slås ut i ett samhälle som åberopar begrepp som modernitet, frihet och demokrati. Åtminstone är det sådana begrepp som man kan hoppas att samhället åberopar, men det räcker inte. Det kräver att begreppen upprätthålls och inte fastnar i en pseudoreligiös utopi. Marknaden är inte en gudom som ser det goda i alla, utan är en verklig företeelse som existerar i tid och rum, och som sådan är den föränderlig och i ständig utveckling. Därav är den fria marknaden en evig utopi, då den blott finner sin existens i en formell värld bortom tid och rum.

Den fria marknaden är en illusion, ja man skulle rent av kunna tolka idén som en romantisk apologetik av det cyniska klassamhället. Därför kommer övertygade (ny)liberaler aldrig förstå de reella konsekvenserna av sitt marknadsvurm, ty de saknar de glasögon som krävs för att se att verkligheten är i ständig rörelse och inte i en aristotelisk logik. Vad gäller marknaden är det konkurrensen som driver utvecklingen från en "fri" marknad till en monopolkapitalistisk transnationell ekonomi. Kärnan ligger i konkurrensens funktion att slå ut aktörer.

I verklighetens marknad slås konstnärer som Kjartan Slettemark och Roy Andersson ut, tillsammans med medborgare som är sjuka och arbetslösa. Kvar blir massiva sopberg av skräp från en ändlös och andlös masskonsumtion - då lever vi i en av Tarkovskijs dystopiska miljöer fyllda av rostande skräp och betongruiner.


Bloggat: Veronica Palm, Alltid rött alltid rätt, Peter Andersson, Röda Berget, Victor Estby, Niklas Hellgren
Media: AB, SvD, DN2, SvD2

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

onsdagen den 17:e februari 2010

Skolverkets liberal-atomistiska förslag om historiaämnet

I min lärarutbildning fick vi för några veckor sedan denna nyhet, att skolverket ger förslag om en ämnesfokusering i historia efter franska revolutionen. I måndags hade historieprofessorn Dick Harrison en debattartikel i Expressen som varnade om detta:
"Det nya förslaget till läroplan för grundskolans undervisning i historia är ett frontalangrepp på det svenska kunskapssamhället."
Vilket ledde senare till att SvD också kritiserade förslaget: "Redan de gamla grekerna visste värdet av att känna till sitt förflutna, men dem ska eleverna inte få höra talas om". Och idag triumferar SvD med att Jan Björklund minsann inte kommer att godkänna ett liknande förslag från Skolverket. Och läsarkommentarerna på SvD:s ledarsida gormar om de farliga "68-rebellerna med röda illusioner" inom Skolverket.

Bakgrunden till varför Skolverket över huvudtaget försökt göra en ämnesfokusering i historia bygger på att det schemamässigt är mycket få lektionstimmar. Varje lärare måste sålla och välja ut passager ur vår mänskliga historia, det är en del av vår bistra verklighet - om nu inte historia faktiskt får utökade lektionstimmar, men då handlar det återigen om att konkurrera ut ett annat ämne på schemat. Det är helt enkelt en svår uppgift för Skolverket, och en ämnesfokusering är en lösning.

Nå, jag anser dock att skolverkets förslag är dåligt inte p.g.a. att myndigheten yttrar vikt om fokusering, utan att det är en atomistisk indelning av historien där vissa delar (de närmaste) skall fokuseras. Det här är en typisk borgerlig historiesyn som Marx redan för två hundra år sedan avslöjade som idealistisk. För att skaffa sig en förståelse för vår historia behövs ett perspektiv som tar hänsyn till dess totalitet. Då kan inte vår historia delas in i självständiga delar, eftersom den historiska utvecklingen/förändringen blir osynlig.

Därav blir det humoristisk att läsa läsarkommentarerna på SvD:s ledarsida, inte bara för att de avslöjar dess fördummande funktion, utan också för att den borgerliga atomistiska historiesynen skylls på "röda illusioner" från 68-rebeller. Om Skolverket de facto hade 68-rebeller i sin utredning hade vi inte fått en sådan sållning av historieämnet som vi nu fått förslag på. Då hade vi faktiskt fått en fokusering på att få med helheten av den mänskliga historien, inklusive det antika och feodala samhället, ty det är omöjligt att förstå det kapitalistiska klassamhället utan att förstå de föregående klassamhällena.


PS: Dessutom ställer jag mig frågan till om Skolverkets förslag faktiskt vill ta bort undervisning i antiken och feodalism. Vad jag kommer ihåg från föreläsningen var det snarare tal på fokusering i undervisning, vilket alltså är något helt annat.


Pingat på intressant
Bloggat: Blogge

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

tisdagen den 16:e februari 2010

Krisen inom den parlamentariska demokratin


Det varnas nu från många håll om att nyheterna om moderaternas valfusk kommer att späda på ett ökat politikerförakt. Det viktiga verkar vara att förhindra denna påspädning genom att snabbt få bort nyheten från massmedia, som Ulf Bjereld säger:
"Fusket inom de moderata provvalen kan bidra till ett ökat politikerförakt. Det är därför viktigt att Moderaterna reder ut frågan på allvar, gärna genom en oberoende utredare."
Bjereld skriver inte i klara ordalag att det vore bra om nyheten kom i mediaskugga, men budskapet ligger implicit i att det vore bra om affären snabbt reds ut och klaras upp. Problemet kan dock ligga i själva systemets kärna, och då hjälper det naturligtvis inte om oberoende utredare klarar upp enskilda fall.

Mygel och röta frodas i instängda korridorer, där förtroendemän succesivt byter ut sitt förtroendemandat till incestuösa experter. Politikerförraktet växer från gräsrötterna, och är som sådan en faktor att verkligen tas på allvar. Den kan inte gömmas i några temporära skuggor, ty det är ett ständigt besviket bakgrundsbrus av att demokratin allt mer äts upp innefrån av karriärism och världsfrånvänt klassförakt. Demokratin metamorfosas till ett spektakel för experter, och folk tappar tilltron och därmed sitt intresse. Det är den borgerliga demokratins verkliga problem; dess vulgära individualisering av politiken, som leder till en underminering av demokratin - en tummelplats för just kollektiva identiteter i motsättningar.

Tyvärr är den svenska, och även den europeiska vänstern handfallna att på allvar utgöra ett verkligt alternativ till den borgerliga demokratin. Utanför Vänsterpartiet har de otaliga små vänsterpartierna svårt att ingå i någon enhetsfront för att utmana rikdagspartiet. Kvar blir soffliggarpartier och allehanda missnöjespartier som lyckas fånga upp den folkliga protesten. Det är inte för intet högerextrema partier går på frammarsch återigen i Europa.

Det är där den samtida ironin ligger; hur folk tvingas vända sig till högerextrema, med dess bristande demokratisk idéer, för att få utlopp för sitt demokratiska patos.


Bloggat: Svensson, Jinge, Mary Jensen, Peter Andersson

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Från Konfliktportalen.se: Fredrik Jönsson skriver Muslimer som hävstång i valrörelsen, Kaj Raving skriver Bra möte och ett gott skratt, vsfstockholm skriver Exklusivt: intervju med Stockholms bästa Flamman-försäljare, loaderrorready skriver Veckans Varning

måndagen den 15:e februari 2010

Män som hatar kvinnor - i teater och film


Stieg Larssons fiktiva Millenniumserie visar sig dag för dag vara allt närmare verkligheten. Manliga högdjur som politiker, polischefer och nu även teaterchefer och producenter visar sig överrepresenterade vad gäller att sexuellt trakassera och våldföra sig på kvinnor (och män). Nu har det avslöjats genom en undersökning inom film och teater:
"Värst drabbade är kvinnliga skådespelare. Nästan varannan svarar ja på frågan om de blivit sexuellt trakasserade och det är vanligt att just arbetsledaren är den som trakasserar. [...]"
Bekräftar inte detta att den hierarkiska arbetsdelningen har en maktstruktur som får, minst sagt, omänskliga konsekvenser?

Katarina Wennstam vittnade för ett tag sedan i Aftonbladet om kvinnohatet inom film & teatern: "När jag arbetade med researchen till min bok ”Alfahannen” möttes jag av det kvinnoförakt som finns i filmbranschen, men också av oerhört mycket rädsla". Wennstams analys är intressant i jämförelse med Ekots undersökning ovan. Därmot kan man mycket väl vara kritisk mot Wennstams vilja att gå in och modifiera pjäser, som dock är en annan intressant diskussion.


Bloggat: Kulturbloggen, HBT-sossen, Alltid rött alltid rätt
Media: AB, EX

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Bilden från:

Konsten att vara efterklok


Det blev ingen global influensakatastrof. Miljontals vaccindosor spreds, skolor stängdes och tvål och sprit såldes i mängder. Nu försöker Aftonbladet att surfa på tvivelvågen, den där vågen som representerades för några månader av allehanda konspirationsnötter. Kan det ha varit ett falskt alarm orkestrerat av läkemedelsföretag? Bush den yngre, eller illuminati?

Risken för en stundande katastrof var naturligtvis aldrig skrivet i sten, utan handlade om en kvalificerad analys av smittskyddsläkare. Som mycket annat handlar det om statistisk och sannolikhet, och att göra de bästa analyserna som möjligt. Alla dessa vaccindosor hjälpte naturligtvis effektivt att stoppa spridningen av svininfuensan. Därför är det lustigt att se den bittra efterklokheten som lever av att peka finger och slå sig på bröstet. Ty, vad hade hänt om vi inte lyckades hejda spridningen? Vad hade hänt om katastrofen faktiskt inträffade? Då hade kufarna suttit i sina mörka rum väntandes på den oundvikliga digerdöden.

Ett annat samtida exempel på briljerande efterklokhet är de moderater som successivt tar avstånd från sina partikamraters kreativa valfusk. Listan på valfuskande moderater växer dag för dag. Efter att Dagens Nyheter avslöjade valfusket bestämde sig moderaterna att starta en utredning, trots att moderaterna redan vetat om valfusket i flera veckor. Det är alltså inte bara i valfusk moderater visar kreativitet.


Bloggat: Jinge, Annarkia, Svensson

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Bilden från:

Förtrycket i Iran blottat och polisvåld i Sverige


Vad gäller Irans nuvarande position gäller det att inte göra det allt för svårt för sig, ty det är enkelt att hamna i ett isolerat hörn med ett ensidigt fokus. Från ett antiimperialistiskt perspektiv har en (liten) del av vänstern resignerat till en apologetik av teokratin i Iran. Antingen ifrågasätter man eller förminskar de folkliga protesterna i Iran, utifrån ett snävt perspektiv där USA:s imperialistiska hot är det enda man skall och bör uppmärksamma. Vissa har till och med upprepat den teokratiska propagandan att det folkliga upproret är orkestrerat av utländska agenter. En propaganda som ledde till politiska avrättningar för inte så länge sedan.

Att förstå imperialismens verkningar gentemot länder som Iran kräver dock inte att man ska bli blind för Irans protesterande arbetar- och medelklass. En kamp mot imperialism blir inte mindre bara för att man ger sin solidaritet till ett lands folk. Men denna blinda antiimperialism är typisk för den gamla, maoistiska, vänstern. Där all analys som inte var ensidig stämplades som "trotskistisk". Ett stöd till ett land eller rörelse betydde frånvaro av reflektion (och därmed kritik).

I samband med årets nationalfirande i Iran får vi återigen exempel på teokratins förtryck av sitt eget folk.Det är som Ali Esbati lakoniskt förklarar: "Protesterna som satt Irans politiska system i gungning kommer underifrån". Dessutom skall den iranske oppositionsledaren Mehdi Karroubis son Ali ha blivit utsatt av tortyr efter att ha deltagit i protester under nationalfirandet. Det är dock glädjande att se hur en förkrossande majoritet av dagens vänster ger sin öppna solidaritet till Irans folk, samtidigt som den behåller sin aktiva kritik mot västvärldens hotande imperialism.

Här i Sverige utfördes solidariska demonstrationer och manifestationer, däribland 500 personer vid Irans ambassad i Stockholm som arrangerades av en rad vänsterorganisationer däribland Unga Kommunister, Irans Arbetarkomunistiska Parti, Arbetarmakt, Revolution och Rättvisepartiet Socialisterna. I media rapporteras manifestationen vid ambassaden som våldsam. Deltagare rapporterar dock om övervåld från polisen när de försökte förhindra folk att ställa sig vid ambassaden:
"- Då jag fått pepparspray i ögonen och vände mig med ryggen mot poliserna fick jag fem batongslag mot huvudet och axlarna."
Batongslagen mot huvudet ledde till hjärnskakning, och han kräktes sedan i häktet. Polisen försökte sedan pressa honom att erkänna uppmaning till våld, och att ha kastat en iskoka mot en polis huvud. På det sättet hoppades polisen flytta fokuset bort från sitt eget övervåld till demonstranterna, och när man läser Dagens Nyheters rapportering verkar de ha lyckats. Ett par andra demonstranter blev så svårt misshandlade av polisen att de fick uppsöka sjukhus, däribland Parisa som fick sin arm sönderslagen när hon låg försvarslös på marken. Det är dock inte första gången Stockholmspolisen gjort sig kända för övertramp, det var inte länge sedan Jesper Nilsson avslöjade hur han trakasserats och hotats av två civilpoliser.



Pingat på intressant
Media: DN, SvD
Bloggat: REVO1, REVO2

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Bilden från:

lördagen den 13:e februari 2010

Hans Blix kritiserar Irakkriget i samband med Chilcotkommittén

Hans Blix var med i ABC News (2010-02-09) och diskuterade Irakkriget i samband med Chilcotkommittén. Han gav intressanta och kritiska reflektioner kring Blairs försvar av kriget:
"LEIGH SALES: At the Chilcot Inquiry the former British prime minister Tony Blair said that it wasn't enough to ask the 2003 question; that people should ask the 2010 question which is: What would the situation be now if the US and its allies hadn't invaded Iraq?

What do you think?

HANS BLIX: Well I think that is this kind of defence of the Iraq war that they have thought out afterwards.

Before they went there they contended with no hesitation whatever that there were weapons of mass destruction and that they were in an imminent danger and that they had to go there.

If they had gone to the British Parliament and said that, well maybe there aren't weapons but he might reconstitute them, I don't think they'd have got an authorisation from the Parliament.

Nor do I think that the American Congress would have authorised the Americans.

So I think this is a defence that has been construed afterwards.

And moreover in substance I think it is doubtful that the Iraqis could have reconstituted the weapons. In 2003 Iraq was down on its knees and the UN system foresaw that there would be continued monitoring in the future. So if the Iraqis had allowed themselves to do anything the inspectors would have been able to report that."
Rekommenderar att ni ser hela videon från ABC News, eftersom Blix fortsätter att grusa Blairs och USA:s försvar.


Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Vad är kunskap? del 2 (Sven-Erik Liedman)



Sven-Erik Liedman börjar med att problematisera ett vanligt begreppet nu för tiden och det är den uppfattningen att vi idag lever i ett allt mer utvecklande Kunskapssamhälle. Liedman kritiserar detta begrepp eftersom den symboliserar endast en sorts kunskap, nämligen den kunskap som fungerar som färskvara i samhället, alltså kunskap som förbrukas snabbt. Det finns sådana kunskaper, exempelvis inom naturvetenskaperna är det inte ovanligt att gammal kunskap revideras, men Liedman menar att denna sorts kunskap inte är all sorts kunskap.

Liedman menar även att det inte är den detaljkunskap varande färskvara som egentligen är den viktiga kunskapen utan att den viktiga är något han benämner rotkunskaperna, de som gör detaljkunskaperna möjliga. Därav jämför han med att fokusera på kunskapen som färskvara är som att blott fokusera på trädets lövverk. Han menar också att kunskap bara är kunskap när den har möjlighet att sättas i ett sammanhang.

En förutsättning för kunskap är för Liedman en betydande faktor i beskrivningen av kunskap, bland annat tar han upp att om man skall kunna få till sig kunskap så krävs det att man är uppmärksam, vilket även kräver att man anstränger sig. Liedman förklarar att uppmärksamheten hos skolans elever brukade vara en sorts skräck som läraren försökte införliva i sina elever och genom detta konstruera en kadaverdisciplin hos sina elever, dock fick denna gamla metod konsekvensen att elevernas trots eliminerade den uppmärksamhet som läraren möjligtvis lyckats åstadkomma. Istället menar Liedman att intresset skall leda läraren att väcka uppmärksamhet hos sina elever.

Liedman tar även upp en traditionell syn på fantasin som att den skulle vara ett hot mot kunskapen, men Liedman menar istället att fantasin är kunskapens förutsättning, både i att den hjälper människan att förutsäga saker och att försätta människan i ett distansförhållande. En annan förutsättning för kunskap är minnet som har en dubbel funktion som individuell och kollektiv.

Dock, den viktigaste förhållningen till kunskap som Liedman till slut behandlar är den uppfattningen att kunskap skall eller kan uppdelas i det praktiska och det teoretiska, som enligt Liedman har rötter i en gammal klassuppdelning. Liedman tar utgångspunkt utifrån Aristoteles syn på verkligheten där teorins område handlar om att betrakta verkligeheten och därmed få kunskap av verkligheten som man inte kan förändra, vad gäller handling skiljer Aristoteles i två avseenden där poi´esis som är förmågan att skapa ett resultat och den som kan det har förmågan techne, det vill säga en teknik till arbetsuppgiften. Klokheten som associerat till begreppet praxis blir enligt Liedman kopplat till etiken och då får den särskilda praktiska klokheten, fronesis, ett område som handlar om mellanmänskliga sysselsättningar.

När Liedman talar om att kunskapen finns i kroppen menar han att den praktiserande färdigheten gått så långt att en lång betänketid innan inte längre är nödvändig, utan färdigheten utmärks i att det ”teoretiska” – idén – samverkar direkt med den praktiska kunskapen – skriva, måla, tala etcetera. Exempelvis hänvisar han till diktaren Sonnevi som skriver en perfekt dikt i stunden utan omarbete och lång planering, anledning enligt Sonnevi är hans långa erfarenhet att skriva.

Liedman menar att all kunskap egentligen är praktisk, eftersom de vad Liedman kallar teoretiska manualerna ständigt praktiseras. Hans ståndpunkt i denna sak kan också sättas i kontext till att han ifrågasätter en tendens att förklara teoretisk kunskap med att påvisa den kunskap som en dator har.

Datorn är enligt Liedman kvalitativt annorlunda människan, trots att det i vår samtid oftast görs jämförelser mellan dator och människa . Anledningen till varför datorn är så olik människan är bland annat det att datorn saknar en så kallad tyst kunskap eller med andra ord sinnlig kunskap, samt att denna sinneskunskap är primär hos människan medan den hos datorn är sekundär, datorn har heller inga känslor eller affekter och är inte definierad av andra datorer som människan är beroende av andra människor.

Liedman tar upp ett antal viktiga tänkare som Marx, Dewey och Wittgenstein som alla påpekat den praktiska sidan av den teoretiska aktiviteten, men skriver också att de inte har haft ett så stort inflytande på den allmänna synen som fortfarande har en dualistisk syn på kunskap i antingen praktisk eller teoretisk.

Visdom förklaras som en extrem form av kunskap som måste reflekteras med den personliga erfarenheten, visdomens sanning är dock inte vetenskapen utan har snarare med individens intellekt och känsla att göra och deras integrering med varandra.

Klokheten har snarare med en förmåga att i en konkret situation kunna hitta en lösning eller en aktivetet/handling, det gäller alltså att som klok ha ett gott omdöme genom att ha god kunskap om mänskliga förhållanden. Det är när kunskapen leder till ett sammanhang som Liedman pratar om bildning, och alla dessa tre aspekter av kunskaper, visdom, klokhet och bildning är förenade i att de alla är personliga.

Liedmans genomgång av olika slags kunskaper och dess koppling till människan verksamheter och handlingar är som i reflektionerna kring Gustavsson viktiga för såväl eleven som läraren och egentligen medborgaren som företeelse. Detta eftersom det talar om hur människan är som fenomen till skillnad från maskiner som datorer. Huruvida vår kunskap är kopplad till vår kropp och dess förmåga till att få sinnlig kunskap. Att kunskap skall jämföras med kroppen, och att de olika aspekterna på den förvärvade kunskapen kan vara så olika i form av visdom, klokhet och bildning men ändå vara beroende av personen.

Det viktiga att ta med sig från Liedmans redogörelse är främst att en dikotomisk uppdelning av kunskapen i praktisk och teoretisk faktiskt har en hämmande funktion och är ett perspektiv som är blind inför å ena sidan verksamheters teoretiska del och andra sidan teoretiska manualers verksamhet.



Källa: "Ett oändligt äventyr - om människans kunskaper", Sven-Erik Liedman, Bonnier pocket, 2001.

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Kvotering till kapitalets diktatur


SVT:s debattprogram i torsdags handlade om staten skall lagföra kvotering av kvinnor till bolagens ledning och styrelse. Problemet som framställs var tämligen surrealistisk med tanke på att det debatterades om samhället skall lagföra jämställda bolagsstyrelser i näringslivet. Folkpartisten Nyamko Sabuni kritiserade kvoteringen utifrån ett falskt individualistiskt perspektiv, och försvararna argumenterade att bolagens ledning och styrelse är den yttersta makten i samhället - och att de därför borde spegla det samhälle vi vill ha.

Sabunis eskapistiska ställning förtjänar inte så mycket mer att kommenteras över, men de som försvarar kvoteringen har ett intressant avslöjande av det ekonomiska system som vi fortfarande har idag. Ett system fritt från demokratiska strukturer, styrt av nepotism och totalitära ideal. Det är inte för intet vi vittnar gigantiska resursslöseri i form av chefbonusar och fantasifulla fallskärmar i bolagstopparna. Det är en byråkratisk diktatur som tjänar sina intressen, och som sedan i religiös anda skyller på en marknad.

Det är detta som våra överklassfeminister vill jämställa, men en diktator är ändock en diktator - oavsett kön. Därmed blir det surrealistiskt hur debattörer helt öppet och självklart diskuterar om en kvotering till ett totalitärt system. Denna uppdelning av "experter" är nästan identisk med de totalitära staterna, som exempelvis DDR, vars system hade en arbetsdelning där "experter" i varje område höll sig inom området. Konsekvensen blev att de som verkligen hade expertisen hölls utanför.



Media: E24, DN1, DN2

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver En föraning om problematiken med personval, loaderrorready skriver Funktionshindrade: En grupp som sällan hörs i debatten, komakino skriver En spik i kistan, Josefin skriver Jesper Nilsson – jag älskar dig!, Kaj Raving skriver Dags att Stoppa kylan nu! i ett kallt Sverige, Röda Linjen skriver Aina spanar och bängen trålar. I tunnelbanan går ingen säker

Bilden från:

fredagen den 12:e februari 2010

Märklig logik om avtalsrörelsen - inte så märklig...

SvD:s ledarsida tycker till om avtalsrörelsen, naturligtvis utifrån ett arbetsgivarintresse. SvD:s logik ligger i att avtalsrörelsen egentligen kan avstå från avtal om löneökning, eftersom den borgerliga regeringen genomfört skattesänkningar. Det som är intressant i logiken är vilket intresse det gynnar, ty detta bekräftar att vår postpolitiska samtid (bortom höger- och vänsterpolitik) är en illusion, ett fantasifoster som inte lyckats kravla sig ut ur Fukuyamas hjärna.

För vad hade hänt om arbetarrörelsen faktiskt hade avstått löneökning? Det hade inneburit att "ökningen" inte hade varit juridiskt bindande. Arbetarna hade helt enkelt fått lita på att den sittande regeringen inte tar tillbaka den generösa gåvan. Man kan också, som Peter Eriksson gör, fråga sig varför SvD bara vill räkna med skattesänkningar och inte höjda avgifter till a-kassan eller sämre villkor i sjukförsäkringen.

För det intresse SvD pratar för är detta naturligtvis inte ett problem, eftersom SvD inte pratar för arbetarna. Ett uteblivet avtal om löneökning hade gynnat kapitalisten. Därmed blir SvD:s försök att "logisk" argumentera för både arbetarnas och kapitalistens intresse en falsk argumentation, som blott föder en fördummning á la Fukuyama.

Medan högerdebattörer ifrågasätter löneökning till arbetarna så gottar sig kapitalisten med att en majoritet av storbolagen på börsen höjer utdelningen till sina ägare. Utdelningen kommer att överstiga 100 miljarder kronor av det arbetarna skapat. Så rånas folket på sina pengar, samtidigt som de undervärderas på högertidningarnas ledarsidor.


Media: SvD

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Från Konfliktportalen.se: campkent skriver Fuck the police 3?, Mathias skriver Modern fascism: Fascistisering, loaderrorready skriver Komedi på allvar, Fredrik Jönsson skriver Jerry Williams om Sverigedemokraterna, Redaktionen skriver ”Liberaler som inte läser tidningar”, Anders_S skriver Malmö Järnvägar – MTJ och dess sidobanor

onsdagen den 10:e februari 2010

Vad är kunskap? del 1 (Bernt Gustavsson)


Bernt Gustavsson nämner att vi för det mesta sammankopplar begreppet teori med tänkande och begreppet praktik med handlande, där teorin appliceras som ett område för huvudet och praktiserandet som ett område i händerna eller i kroppen .Denna klassiska uppdelning har fått liknande uppdelningar i andra områden än just skolan/utbildningen, som exempelvis har arbetet blivit uppdelat i manuellt och intellektuellt arbete, som fått konsekvenser får vårt klassamhälle byggt på skillnader i produktionsförhållanden och därigenom anser många att uppdelningen i pratisk och teoretisk kunskap fått olika värderingar där det praktiska värderas lågt jämfört med det teoretiska .

Gustavsson förklarar att det under 1900-talet sker en annorlunda utveckling inom filosofin vid betraktandet av kunskap, nämligen att man börjar se ett förhållande mellan kunskap och kroppen och inte bara genom att se ett förhållande mellan kunskap och intellektet. Det var i detta sammanhang som filosofen Ludvig Wittgenstein nämns, som menade att det fanns två sorters kunskap där det ena kan uttryckas ord medan den andra kunskapen inte kunde uttryckas verbalt. Den kunskap som inte kan uttryckas verbalt benämns utifrån Wittgensteins förklaring gjorde att man i forskning och diskussioner kom att få ett speciellt namn för den praktiska kunskapen – nämligen ”tyst kunskap”.

Ett annat sätt att betrakta kunskap är att se all sorters kunskap, ”teoretisk” som ”praktiskt” som uttryck för praktisk kunskap genom att den alltid hör till ett sammanhang, att alltså även teoretiska kunskaper är beroende av det praktiska i sitt utförande. Man skulle även kunna gå längre och hävda att kunskap är beroende av sin situation, och därmed ha en beroendekoppling till det praktiska.

Ett annat sätt att komma fram till kunskapens innebörd är det som Gustavsson framställer som ”knowing how” (veta hur) som den praktiska kunskapen till skillnad från den som Gustavsson kallar traditionella kunskapen i ”knowing that” (veta att). Det intressanta här att ”knowing that” är kopplat till det teoretiska och ”knowing how” är kopplat till det praktiska, vilket betyder att kunskap kan betyda både teori och praktik. Att veta något betyder alltså att man kan göra något och dessutom kunna skildra vad det är man gör. Därför beskriver Gustavsson att det egentliga skillnaden i kunskap och icke-kunskap ligger i om människan ha kunskap i vad man utför, och inte i den traditionella dualistiska uppdelningen mellan medvetande och kropp.

Gustavsson ger också en syn på själva handlingen i den praktiska kunskapen ur ett reflekterande perspektiv, och menar att själva handlingen kan betraktas om kunskap vilket gör att det blir svårare att särskilja på forskning och praktisk verksamhet, eller som Gustavsson även nämner; mål och medel. Han förklarar att människan inte utför en sak och sedan tänker i efterhand, utan i stället gör vi dessa saker samtidigt i något som Gustavsson formulerar som att vi skulle reflektera i utförandet.

Om det nu existerar ”tyst kunskap” hur förhåller det sig då med att kunskap reflekteras och att man skall veta vad man gör? Detta förklarar Gustavsson med att oformulerad kunskap inte betyder att den kommer att vara oformulerad för evigt eller är omöjlig att formulera.
Gustavsson tar upp i perspektivet på kunskap som situationsbunden att kunskap ur det perspektivet är beroende av vilken situation som kunskapen praktiserades i. Här nämner Gustavsson forskaren Jean Lave som en representant för perspektivet. Man skulle kunna beskriva detta perspektiv som ett lärlingsperspektiv där människan skaffar sig kunskap genom att hon är aktivt deltagande i en bunden situation. Detta perspektiv på kunskap förklarar Gustavsson brukar sättas i motsättning till skolans utbildningssystem där läraren blott ska förmedla kunskap till eleven. Man skulle alltså kunna påstå att Lave kritiserar att det skulle finnas något som ”enkel faktakunskap”, utan kunskap är ur hennes perspektiv fullständigt kopplat till aktivitet.

Gustavsson nämner även förankringen pragmatism i USA som ett sätt att kombinera teori och praktik, och själva termen har ju fått namnet från ”pragma” som betyder handling eller verksamhet. Denna pragmatism utgår ifrån att vi får kunskap genom att handla, och att det endast uppkommer ny kunskap när de praktiska vanor och rutiner vi är vana vid inte hjälper vid problem. Här nämns tänkaren John Dewey som myntade ”learning by doing”, och han menar att skolan skall integreras med resten av samhället och absolut inte isoleras.

Gustavsson redogör att det traditionellt finns en uppfattning att man som människa kan vara lärd, kunnig och klok., där lärdom kopplats till högre utbildning, kunnighet till hantverket och klokheten till vem som helst oavsett bakgrund. Vad gäller praktisk klokhet nämner Gustavsson att det inte har med saker som ”sunt förnuft” eller ”bondförnuft”, utan att det snarare kopplat med förmågan att i situationer se det unika och ovanliga, alltså är kopplad till sin gemenskap med mänskligheten.

Bern Gustavssons redogörelse för den traditionella uppdelningen av teoretiska och praktiska kunskaper och dess konkreta konsekvenser i skol och utbildningsväsen är oerhört viktiga för människor att reflektera på, så som lärare och elev – kort och gott som människor i vår gemenskap.

Framför allt att vara medveten om att uppdelningen i praktiska och teoretiska ämnen inte är något naturligt bundet människan, utan är en speciell uppfattning av människans sysselsättning som har rötter i en antik filosofisk tradition av särskiljandet av kropp och själ. Det har också en koppling till vårt samhälles arbetsfördelning i mekaniskt och intellektuellt arbete, vilket får en alienerad konsekvens av människan som tvingas bli dualiserad eller uppdelad i två läger. Därav är ett reflekterande perspektiv på den samhälliga uppdelningen av kunskap och arbete i skola och näringsliv av stor vikt för att kunna få kunskap om människan idag.

Som blivande lärare i en skola som traditionellt utgått från en sådan dikotomisk uppdelning av kunskap som praktik och teoretisk, kan det hjälpa läraren att bli medveten om att all kunskap egentligen handskas med praktisk och teori samtidigt och integrerat i varandra. Och att det är av oerhörd vikt att integrera hela skolväsendet i samhället ur en reflekterande position, där annars traditionella praktiska ämnen blir utan koppling till gemenskapen.



Källa: "Vad är kunskap? : en diskussion om praktisk och teoretisk kunskap", Stockholm Skolverket, 2002.

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,
Bilden från:

Flygplatspersonal sprider nakenbilder efter kroppscanner

Enligt infowars.com:
"Claims on behalf of authorities that naked body scanner images are immediately destroyed after passengers pass through new x-ray backscatter devices have been proven fraudulent after it was revealed that naked images of Indian film star Shahrukh Khan were printed out and circulated by airport staff at Heathrow in London."
Försäkringar om säkerhet och integritet kring det växande storebrorssamhället föll platt, som det var väntat. Kroppscannern är tänkt att förhindra terrorister, men bidrar också till att nakenbilder på flygresenärer kan spridas. Som Mary X Jensen riktigt påpekar så var helst den mänskliga faktorn kommer in så kan inte hemliga databaser med säkerhet vara hemliga.


Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Den dolda läroplanen


Föreställningen om ”den dolda läroplanen” korrelerar med en förståelse av verkligheten som både formell och reell, där skolan har detaljerade formella läroplaner om riktlinjer och målsättningar, men också reella normer som fungerar som dolda läroplaner för att de inte är formellt formulerade. Den dolda läroplanen bygger alltså på riktlinjer och målsättningar som samhället vill att skolan skall uppfylla, eller som skolan faktiskt uppfyller. Ett tydligt exempel är det som filosofen Kant påpekar angående skolans funktion som ett lärosäte för människan att hålla tider och sitta still .

I KRUT:s nummer 127 tas ämnet om ”den dolda läroplanen” upp med återblickar till den tid på 1980-talet som begreppet började användas. Sedan dess menar Donald Broady, som myntade begreppet på svenska, att begreppet snarare bör sättas i pluralis eftersom den dolda läroplanen ser olika ut beroende på den miljö skolan befinner sig i och hur skolan är konstruerad . Det handlar alltså om ett antal olika dolda läroplaner som påverkar lärandeprocessen och vad människor lär sig i skolan förutom de formella läroplanerna. Broady påpekar också omedvetna läroprocesser under undervisningen, så som att läraren tar kommandot under processen, exempelvis genom att vara den som pratar mest under lektionen, eller placerar de bäst presterande eleverna längst fram och i mitten av klassrummet . Vidare presenteras amerikanen Philip Jackson och hans forskning i amerikanska klassrum, där Jackson upptäckte en dold läroplan som gick ut på att lära människan att skaffa tålamod, exempelvis genom att vänta som försenade kamrater eller på en fråga från läraren . Andra har rapporterat olika dolda krav, som exempelvis att underordna sig makten, och att undertrycka sina egna erfarenheter . Så vad jag förstår handlar det inte bara om vad eleven omedvetet lär sig i klassrummet utan också hur läraren omedvetet handlar i klassrummet.

Något jag kan hålla med Broady om är de dolda konsekvenser klassamhället har i och med den ökade utvecklingen av friskolor som fungerar som elitskolor för övre medelklass och överklass för att distansera sig. Med fler alternativ till den vanliga kommunala skolan erbjuds möjligheter till den bildade överklassen att reproducera sig genom att sätta sina barn i prestigefyllda skolor . Den nyliberala, marknadsekonomiska, individualismens utbredning har också fått konsekvenser för skolan och lärandet eftersom det har lett till ett ensidigt fokus på individen som skolans motsvarande till konsumenter . Förståelsen av läroväsendet i samhället har därmed atomiserats till oberoende individer, till skillnad från en förståelse av betydelse av gemenskap. Detta anser jag leder till att uppfattningen om skolväsendets helhet försvinner när vi undervisar atomiserade individer istället för människor.

Något som jag tyckte var speciellt intressant var det Broady varnade om angående reformpedagogikens konsekvenser vad gäller lärarens uppgift att ta hänsyn till elevens egna kulturella och sociala kontext. Broady menade att detta kunde innebära att en social klassresa skulle kunna hindras genom att eleven tvingas blotta sig . Detta är ju speciellt viktigt för lärare att vara medveten om som ser till reformpedagogiken som en modern progressiv pedagogik, att detta dolda hinder kan stå i vägen för en elev att använda skolan som en social stege. En annan viktig aspekt med förståelsen av den dolda läroplanen är att det inte bara handlar om vad man lär ut utan också vad man inte lär ut till elever. En skola som är fokuserad på individen riskerar att även lära elever att det är deras fel att de inte förstår eller klarar av ett ämne. Många gånger har jag mött personer som efter erfarenhet från skolan fått lära sig att de inte är lämpade till matematiskt kunnande. Jag håller med Broady om att detta är något som dagens vulgära skoldebatt missar i sina yrkanden om en mer traditionell ”faktabaserande” undervisning .

Problemet med den dolda läroplanen är först och främst att den fortfarande är dold, och att lärare fortfarande är omedvetna om vad de reellt lär ut i lärandeprocessen. I sig själv är inte den dolda läroplanen ett problem, eftersom vissa av dess funktioner är viktiga för medmänniskor att lära sig fungera socialt (exempelvis att passa tider och kommunicera med andra människor) . Skolans funktion som fostrare åt barn och ungdomar har dock inte alltid varit dold, snarare har det varit tvärtom en öppen självklarhet för si så där 50 år sedan , och blev dold när progressivismen bredde ut sig med sin fokus på individen .

Men bara för att det borgerliga klassamhällets fostrande behov och funktion förblev dolt betydde det inte att fostrandet försvann. Förutom de exempel som jag redan tagit upp påpekar Broady hur den borgerliga pedagogiken om individ till individ (lärare till elev) fortfarande finns som idealexempel i pedagogiken, exempelvis Dewys reformpedagogik att ta hänsyn till elevens egna förutsättningar och erfarenheter. Broady påpekar med rätta att detta kan innebära problem i klassrummet eftersom detta idealtillstånd inte existerar i verkligheten, eftersom läraren idag arbetar med en grupp elever. Den reella situationen i klassrummet med ett förhållande till en grupp elever leder å sin sida till att läraren tvingas behandla eleverna som utbytbara, ännu en dold läroplan.

Förutom att den dolda läroplanen ger skolan samhälliga funktioner så bidrar den också till skolans självbild, exempelvis på vilket sätt kårandan påverkar lärare att uttrycka auktoritet i klassrummen. Regler i klassrummet fungerar som sociala ritualer för att exemplifiera vem som bestämmer, och försöker en lärare att bryta mot dessa så sätts kårandan in för att försöka få kollegan in i ledet och eleverna ser läraren som bryter mot kårandan som den svaga länken i ett förtryckande system och utnyttjar läget.

Med tanke på att det är först och främst skolans verksamhet som delar in eleverna och inte eleverna själva är pratet om en uppdelad skolgång för elitelever och sämre presterande elever särskilt vanskligt. Detta är ju något vi kunnat se den nuvarande höger-regeringen förorda, att det skall finnas speciella elitklasser för elever som presterar bra. Det leder till att skolan återigen stagnerar en prioritering av människor beroende av klasstillhörighet. Jag anser att den dolda läroplanen bör vara så synlig som möjligt för oss som verkar i och kring skolan som miljö. Detta för att veta varför det ser ut som det gör, och veta vad som förvärrar uppdelningen av människan och vad som förhindrar. Förståelsen av den dolda läroplanen hjälper en att förstå varför differentiering av skolan i exempelvis särskilda elitklasser faktiskt leder till en ökad klasskillnad i samhället.


Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Bilden är från:

Privatiseringen av apotek gynnar skatteparadis

Apoteket på min bygd privatiserades samtidigt som många av landet apotek såldes när den borgerliga regeringen hävde det gemensamma ägandet. Resultatet blev inte bara att priserna på medicin ökade så att det blev svårare för vanligt och fattigt folk att skaffa sig den medicin man behöver, utan nu rapporteras det att företaget Hjärtat som köpt upp många apotek skickar sin vinst till så kallade skatteparadis:
"Apotek Hjärtat ägs enligt tidningen ETC av Altor Fund III GP Ltd, ett företag med anknytning till skatteparadiset Jersey, där svenska Skatteverkets insyn är långt ifrån vad den är här hemma."
Således slår den borgerliga privatiseringshysterin i flera lager mot folket. Kommer högern att vinna ännu en valperiod blir jag mörkrädd.

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Ikea vägrar förhandla med sina arbetare

"- Vi tänker inte komma ut förrän vi får träffa företagsledningen", säger William Audemar, en av ockupanterna, till TT.
Den konflikt som uppblossat i Frankrike orsakades av att Ikeas företagsledning vägrar förhandla om generell lönelyft. Företagsledningen vill istället hålla lönerna nere genom att rikta in sig på individuella löner, en ny metod som företagsledare och arbetsgivare använder för underminera arbetarnas organisering.

Det är ett tecken i en tid som domineras av näringslivet, och arbetarrörelsen på defensiven. Därför är det särskilt glädjande att glöden hos arbetarna fortfarande är vid liv i Frankrike, och därmed förtjänar de allt stöd de kan få. Arbetarna började strejken i lördags, och i måndags började de anställda ockupera lokaler på huvudkontoret.


Bloggat: Svensson
Media: DN

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Från Konfliktportalen.se: Frances Tuuloskorpi skriver Ut ur dimman – avtalsrörelse och sammanhållning, Johan Frick skriver Bara dårar vänder ryggen åt parlamentet, Anders_S skriver Om att länka till tidningar och få fler läsare på bloggen, loaderrorready skriver Ekosocialister förena er!, vsfstockholm skriver Karl Marx: Arbete, Värde och Kris, Mathias skriver Modern fascism: Högern som hybrid

tisdagen den 9:e februari 2010

Död och misär i Afghanistan


Det är glädjande att svenska folket visar motvilja gentemot vår krigföring i Afghanistan:
"I en Synovatemätning i slutet av oktober var 37 procent emot ett svenskt deltagande, 34 procent för och 27 procent osäkra.

I en Sifomätning för Riksdag & Departement i december var de osäkra färre, men motståndet i gengäld större. 59 procent var emot svenskt deltagande i Afghanistan, bara 32 procent var för."
Opinionen sviker krigshetsarna även i Storbritannien, Tyskland och USA.

Det folkrättsvidriga kriget har varken lett till ökad säkerhet eller välstånd, utan har istället handlat om hur USA/NATO bombat civilbefolkning och infrastruktur. Det har också handlat om att västvärlden med USA i spetsen säkrat sitt imperialistiska intresse i Afghanistan, ty Afghanistan råkar vara ett fattigt och outvecklat land späckat med naturtillgångar och ett strategiskt läge. Istället för uppbyggnad och diplomati har vår västerländska närvaro prioriterat bomber. Det viktiga handlar trots allt om militär närvaro. Tre gånger mer av våra skattepengar går till att kriga än vad som går till den civila hjälpen. I år har krigshetsarna i regeringen spenderat över 1 139 000 000 kronor för att kriga i Afghanistan i NATO-ledd trupp.

Det uppmanades att vi skulle "stödja soldaterna" som är en kopiering av USA:s krigspropaganda "support our troops". I USA är denna paroll en orwellskt term eftersom det inte handlar om att stödja soldaterna, utan om att stödja en fortsättning av kriget - en fortsättning av lemlästningen och dödandet av soldaterna. Ett ärligt stöd till soldaterna hade varit att försöka få ett slut på kriget, och få hem dem vid liv istället för i svarta liksäckar.

I Sverige förhåller det sig smärre annorlunda i och med att soldaterna inte blir tvingade att "tjänstgöra" för ockupationen av Afghanistan, utan får frivilligt välja. Det innebär att det inte är som i USA att en fattig arbetarklass blir tvungna att tjäna en imperialistisk och militär supermakt om man är listad i militären. De svenska soldaterna är helt enkelt inte några vanliga soldater, utan legosoldater. Unga svenskar som längtar efter äventyr, eller blivit duperade av den amerikanska krigspropagandan där krig är fred, frihet är slaveri och okunnighet är styrka.

En viktig del av krigspropagandan har just varit den påstådda anledningen att invasionen och ockupationen skulle handla om att upprätta en "en stabil, demokratisk afghansk centralregering". Enligt den amerikanska författaren och fotografen Ann Jones har denna vision allt mer försvunnit i landet efter att ha besökt det och mött befolkningen. Hon säger:
"De flesta afghaner tror numera att det bara var fagert tal för att dölja de verkliga målen: permanenta baser och ockupation" [Källa: Afghanistan.nu nr3-09]
Och här i Sverige besökte kronprinsessan Victoria och hennes fästman Daniel Westling den svenska styrkan i Afghanistan. Det var ett besök som blandar in kungahuset i en pågående politisk debatt om vår militära närvaro i landet, och som sådan kan besöket faktiskt strida mot grundlagen som förhindrar kungahuset att blanda sig i politiken. Så ser vi ändå kungamakten beblanda sig med våra borgerliga krigspartier, som i dunkel vänder den svenska fredliga utrikespolitiken upp och ned - från alliansfrihet och neutralitet till krigsallians med NATO.

De som har det yttersta ansvaret för de två svenska soldaternas liv (Gunnar Andersson och Johan Palmlöv) och den afghanska tolken är våra riksdagspartier som röstade för krigföring i Afghanistan. Det var bara Vänsterpartiet som röstade emot, och det bekräftar att det enda riksdagsparti vi har idag som strävar efter fred och svensk alliansfrihet är Vänsterpartiet. Alla dessa riksdagspolitiker som röstade för krig är de som ansvarar för den död och misär som pågår, det var de som uppmanade svenskar att åka till Afghanistan och offra sina och andras liv.


(Ett barn som dödats av flygbombning i västra Afghanistan)


Media:SvD SvD2 DN DN2 BLT AB AB2 Sydsv Sydsv2
Bloggat: Röda Malmö, Kildén & Åsman


Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Lavaldomen avslöjar klassamhället

Som mycket i vårt motsägelsefulla samhälle är tragedin kring Lavaldomen nästintill komisk. Först dömer AD till fördel för facket, och gav det godkänt att fortsätta liknande stridsåtgärder för att skydda gemensam arbetsrätt. Sedan skickade Svenskt Näringsliv Lavalfallet till EU där domstolen i strid mot svensk arbetsrätt dömde till nackdel för facket. Som en konsekvens av EG-domstolen bestämde sig AD att pröva fallet ännu en gång, och nu ångrade sig AD och dömde också till nackdel för facket och bestämde dessutom en rekordstor bötessumma mot facket. Facket skall alltså betala för något som AD dömde var helt rätt från början, borde det då inte i rättskaffens namn vara AD som gjorde fel?

Men egentligen visar detta AD:s meningslöshet i Sveriges arbetsmarknadspolitik, då den i slutändan kan kringgås bara Svenskt Näringsliv vill det. Svenskt Näringslivs intensiva klasskamp gentemot arbetarklassens intressen välkomnas självklart av vår egen borgerliga regering, som passar på efter Lavaldomen att försöka genom lagstiftning inskränka i svensk arbetsrätt i två viktiga punkter:

- Fackens rätt att fritt förhandla och teckna kollektivavtal med utländska företag.
- Fackens rätt att använda stridsåtgärder för att få ett avtal till stånd.

Det är historiska inskränkningar i arbetsrätten, som kommer att leda till att olika regler gäller för om företagen är svenska eller utländska. Då gäller inte längre samma regler för alla oavsett nationalitet, vilket inte bara ställer arbetare mot arbetare i en karusell av lönedumpningar, utan även underblåser rasism.

I lagförslaget vill regeringen till och med att utländska arbetare inte ska omfattas av avtalsförsäkringar om de råkar ut för en arbetsolycka. Alla dessa inskränkningar vittnar om ett bittert avslöjande av klassamhället brutala vardag. Får borgerligheten in en stöt i arbetarrörelsens kamp försvinner all illusionär god vilja hos kapitalisten. Profitmaximeringen kommer först.

Hos blogghögern försöker man dock få borgerlighetens uppdelning i utländsk arbetskraft och svensk arbetskraft att handla om "solidaritet". Det är en farlig relativism av begrepp, som vänder språket upp och ned. Konsekvensen av en sådan relativism blir att språket förstörs. Solidaritet mellan arbetare utgår från gemensamma intressen, inte från att dela in arbetare i olika grupper med olika avtal. Det borgerligheten strävar till hos arbetarna är motsatsen till solidaritet - konkurrens mellan arbetare.


Bloggat: Röda Berget, HBT-sossen

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Från Konfliktportalen.se: Fredrik Jönsson skriver ”Ställa raka frågor till SD”, Anders_S skriver Det finns ingen anledning att tillåta nazister på en skola, loaderrorready skriver Vill du jämna ut oddsen? Gå med i facket, andread0ria skriver Om det ändå vore så!, Redaktionen skriver SD i riksdagen om cheferna får välja

UOK bekräftar återigen sin okunskap

Jag har tidigare uppmärksammat kampanjorganisationen UOK (Föreningen för upplysning om kommunism):
"UOK är en förkortning av "Upplysning om kommunismen" som är en ideologisk kampanj mot kommunismen startat av Svenskt Näringsliv. Svenskt Näringsliv finansierar kampanjen genom sin stiftelse Fritt Näringsliv som är till för att "skapa en hållfast bas för opinionsarbete för marknadsekonomi och fri företagsamhet". Som styrelseledamot i UOK kan vi finna Maria Rankka som sitter i ledningen för stiftelsens dotterbolag Timbro. Även Anders Hjemdahl och Erik Zsiga är från Timbro. Detta visar effektivt vad UOK har för uppdrag och ramverk.

Det handlar alltså inte om någon opartisk kampanj för ökad historisk kunskap. Utan om en ideologisk kamp om tolkningsföreträdet i det offentliga samhället. Det har varit Svenskt Näringslivs främsta uppdrag sedan 1970-talet."

Då var det i samband med att UOK hamrat fram en oseriös "opinionsundersökning" med alarmerande påståenden om medborgarnas kunskaper om stalinismen. Undersökningens frågor var ideologiskt-normativt färgade och bröt mot hur undersökningar som sådana skall utformas efter vetenskaplig metod. Frågorna som ställdes till ett fåtal elever ställde exempelvis frågan vilka styrelseskick som de ansåg vara mest demokratisk, "kommunism" eller "västerländsk marknadsekonomi". Det senare är inte ens ett styrelseskick, och det tidigare syftar på ett styrelseskick fritt från en statsstruktur. En annan fråga UOK:s "undersökning" ställde var vilka fördelar man kan finna hos en planekonomi, 85 % av svaren hittade positiva fördelar som exempelvis ökad demokrati och jämlikhet, och att ekonomin inte styrs av företagen. Av svaren går det inte att finna något vurm för en totalitär stalinistisk kommandoekonomi, men det var så UOK:s stormtrupper tolkade "undersökningen".

UOK är en clown i en ideologiskt kamp. Den stora frågan är dock varför den etablerade borgerligheten sänker sig i nivå för att samarbeta med en pinsam förening som UOK? På UOK:s hemsida finner man en del borgerliga "hedersmedlemmar", och nu senast figurerar ett antal högt stående borgerliga politiker tillsammans med UOK för att likställa Lars Ohly med Nordkoreas Kim Jong-il i en debattartikel:
"Mona Sahlin är beredd att göra vad Erlander, Palme, Carlsson och Persson aldrig kunde tänka sig – att ta in kommunister i regeringen.
Regerandet innebär kollektiva beslut och kollektivt ansvar, vilket betyder att Vänsterpartiet skulle få inflytande över helheten – från ekonomi till försvar och EU. Mest inflytande skulle de naturligtvis få där de skulle få statsrådsposter.
[...]
Sverige skulle få Nordkoreas ekonomiska modell."
För det första pratar Vänsterpartiet om en ökad demokratisering. Planekonomi kan dessutom aldrig vara likställt med en stalinistisk kommandoekonomi, ty det är bara en form bland otaliga former av planekonomier. För det tredje så är det ett solklart tecken på okunnighet om man tror att Vänsterpartiet kan komma att helt omställa samhället i grunden genom ett samarbete med SAP och Miljöpartiet. Tyvärr föreligger det tvärtom att Vänsterpartiet troligtvis inte kommer få något reellt inflytande alls, och kommer att dras ännu mera åt höger tillsammans med SAP. För det fjärde så är den nordkoreanska ekonomiska politiken nischad efter sin speciella nationalism kallad Juche, som är en kombination av stalinism, traditionell konfucianism och koreansk kulturnationalism. Hur i hela fridens namn kan man seriöst påstå att Vänsterpartiet strävar efter en koreansk kulturnationalism?

Vidare varnar författarna till debattartikeln om att Vänsterpartiet i sitt partiprogram lyft fram marxistisk teori "som ett viktigt politiskt verktyg". Marxism är en valid vetenskaplig teori och metod, som används i nästan alla samhällsvetenskaper. Det är tydligt hur artikelns författare är oförmögna att skilja på begrepp och även tolka historiska kontexter. På vilket sätt skulle det vara möjligt att likställa stalinismen med den marxistiska metoden? Det strider både mot tid och rum, för att inte påtala om stalinismens systematiska förvrängning och omtolkning av den marxistiska begreppsapparaten. För att göra en sådan koppling måste man helt enkelt blunda för en 200 årig historia.

Författarna varnar till och med om att "marknadsekonomin ifrågasätts", och på så sätt försöker författarna likställa kritik mot kapitalism med stalinistisk terror. Så enkelt, och så fördummande.

Frågan kvarstår mer än förut; varför nedlåter sig borgerliga riksdagsmän att beblanda sig med hjärndöd propaganda? Bådar det en kris inom den svenska borgerligheten?


Bloggat: Hampus, Enn Kokk, Peter Andersson, Utsikt från höjden

Pingat på intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,
 
 
Copyright © LOKE - KULTUR & POLITIK
Blogger Theme by BloggerThemes Design by Diovo.com