Sidor

lördag 29 maj 2010

Är Dalai lama marxist?

Enligt DN:
"Efter att ha lovordat kapitalismen för att ha skapat större frihet i Kina sade han:

– Jag är ändå marxist.

[...]
– Marxismen har moral, medan kapitalismen bara handlar om hur man skapar profit."


Den 14:e Dalai lama, Tenzin Gyatso, verkar alltså hänge sig till en marxistisk kritik av kapitalismen, men också till en marxistisk förklaring av kapitalismen som en utveckling av underutvecklade samhällen som genererar större frihet för människor. Det är dock allt för lite redogörelse från Tenzin Gyatso för att vidare utveckla vad han egentligen menar med sin kritik och "lovord" av kapitalismen. Vad menar han med "större frihet", vilken sorts frihet?

Om han nu mot all förmodan vore marxist, skulle han mena människans frihet gentemot naturkrafterna, det vill säga frihet från misär. En marxist "lovordar" nämligen kapitalismen som en evolutionär samhällsutveckling som varje samhälle strävar till, och som förbättrar den mänskliga tillvaron. Detta är något som vulgära högerdebattörer allt för ofta missar i sina löpande kolumner, med allehanda mytiska fördömanden av Karl Marx.

Det är här som Dalai lamas prat om marxism blir lite motsägelsefullt vad gäller Kina. Kinas anammande av det stalinistiska politisk-ekonomiska systemet innebar att marxismens klassiska betoning på erövring av demokratin förvandlades till en deformering. Man kan alltså inte med rätta påstå att Kinas kommunistparti för en kommunistisk politik (ur marxistisk synpunkt). Dalai lama är inne på rätt spår när han kritiserar partiets ledning med att; "de försöker härska med terror, fast de strävar efter harmoni", men misslyckas att härleda detta till en kvalitativ analys där form och innehåll måste analyseras var för sig i en jämförande analys. En paradox med stalinism är just att stalinistiska byråkrater kallar sig "kommunister" och är medlemmar i "kommunist"-partier men till sitt innehåll är partierna och byråkraternas idéer mycket långt ifrån kommunistiska.

Att analysera formen i sig själv är ytterst meningslös, ty individen kan säga sig vara vad som helst utan att i verkligheten upprätthålla det den säger sig vara. Det handlar om att kunna analysera den konkreta verkligheten gentemot den illusionära. Om Pelle säger sig vara kommunist och agerar som en apologet till det kapitalistiska systemet är Pelle naturligtvis inte kommunist, även om han sa att han var kommunist. Nå, enligt mängder av högerdebattörer finns inte denna skillnad mellan form och innehåll. För den förkrossande majoriteten av dessa räcker det bara att Josef Stalin och Mao Tse-Tung sa sig vara kommunister för att de skall vara säkra på att de var kommunister. Likaså borde ju denna idealistiska fördumning göra så att Dalai lama faktiskt är marxist, eftersom han sa att han va marxist - inga mer innehållsanalyser behövs för att bekräfta påståendets riktighet. Detta är den borgerliga liberala inställningen i ett nötskal.

Men lyckligtvis har vi marxister ett mer vetenskapligt sätt att närma oss sanningen om saker och ting. Vi nöjer oss inte med att Pelle eller Dalai lama säger sig vara marxister, utan vi vill gräva ner oss i deras konkreta vardag - i verkligheten. Och i verkligheten är Dalai lama en religiös ledare för en buddhistisk religion med historisk anknytning till Tibet i nordvästra Kina. Den marxistiska metoden att förstå och förklara verkligheten genom en materialistisk dialektik existerar inte hos Dalai lama, utan istället finner vi en metafysisk kritik mot kapitalismen. Exempelvis kritiserar han den stressiga tillvaron i den moderna världen att sträva efter materiell rikedom, och kritiserar även föreställningen att alla våra mänskliga problem kan lösas med "maskiner eller på materiell väg" (Dalai lama - Om livet och döden, Svens aDagbladets Förlag 1996, s. 13). Dalai lamas kritik mot kapitalismen är intressant, men med tanke på hans metafysiska eller andliga fokusering så vänder han de facto upp och ned på den marxistiska kritiken av kapitalismens alienation av människan. Det är inte rikedomen, eller maskinerna i sig själv som är problemet utan det kapitalistiska klassamhället och dess produktionsförhållande, som leder till att människan förvandlas till en vara utan jämlika förutsättningar för att utveckla och tillfredsställa sina otaliga mänskliga behov.

Så, nej Dalai lama är inte marxist. Och det är inte Kinas "kommunist"-parti heller, för den delen.


Intressant?

Bloggat: Niklas Eriksson

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Meningslöst att döma ungdomar för brott?, Kaj Raving skriver Lars Ohly är övervakad, loaderrorready skriver Ett jävla hattande

måndag 24 maj 2010

Maud Olofsson och kung Carl Gustaf predikerade för kapitalets diktatur i Kina

Enligt DN sade Maud Olofsson: "- Vi anser att privata ägare kan driva de här företagen bättre än vad staten kan göra" och kungen: "- Utvecklingen av Kinas ekonomi de senaste tre decennierna har imponerat på världen, och verkligen på mig". Kina har nämligen sedan några decennier tillbaka förvandlats till en kapitalistisk diktatur som den elitiska byråkratin i landet betecknar med den motsägelsefulla termen "socialistisk marknadsekonomi". Kina som enpartistat och byråkratisk diktatur omfamnas idag av hela västvärlden.

Vi som tror på en verklig socialism vill varken att elitistiska byråkrater eller elitistiska privatägare skall diktera människors socioekonomiska livsvillkor. Vi är istället övertygade att arbetarna själva kan driva sina företag bättre än privata ägare eller byråkrater. Socialism är arbetarmakt, inte kapitalets diktatur eller byråkratens diktatur. Vi socialister vill alltså ha en verklig demokrati där människorna är delaktiga inte bara vart fjärde år i en politisk fars, utan ett demokratiskt system som styrs av folket för folket - även inom den ekonomiska sfären.

Med lite eftertanke ser vi hur de självgoda "demokraterna" här i väst tillsammans med de självgoda byråkraterna i Kina predikerar elitens makt över folket, vare sig den är en privat kapitalägare eller statlig tjänsteman. Staten och kapitalet sitter i samma båt - så som Blå tåget sjöng på 70-talet.


Intressant?
Media: SvD, Sydsvenskan
Bloggat: Alltid rött
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Revolt i Grekland, dagspendlaren skriver Prisjämförelser

lördag 22 maj 2010

Den borgerliga inhumaniseringen

(En del av målningen "Titania liebkost den
eselköpfigen Bottom" av Johann Heinrich Füssli)

Det är lätt att förledas tro att borgerligheten hyser ett förakt mot medmänniskor som i samhällets strukturering hamnat "utanför" och därav spelar en "svag" roll - det kan vara genom att försämra tillvaron för sjuka eller arbetslösa, eller det kan vara en egocentrisk övertygelse sprungen ur en logik om det lyckade Jaget: "Se på mig! Jag lyckades få arbete" eller "Jag är frisk!". Det immanenta väsen inom borgerligheten har ett infantilt ramverk just på grund av sin eklektiska idealism - denna frenetiska fokusering på "individen" som ett eget universum utan kontakt med yttre verklighet eller historisk kontext.

Föraktet mot sjuka kan logiskt förklaras med att de inte fyller någon roll i det kapitalistiska produktionsförhållandet, och på så sätt anses vara onödiga. Det kan också förklara hur pensionärerna successivt fått en försämrad tillvaro, tillsammans med en dalande välfärdsstat. Men arbetslösa? De fyller en faktisk roll i produktionsförhållandet. Med en armé av arbetslösa har näringslivet en större möjlighet att kontrollera arbetsmarknaden, att diktera det ekonomiska systemet och medmänniskornas socio-ekonomiska tillvaro. Näringslivets diktatur upprätthålls dock inte enbart p.g.a. arbetslösheten, men konkurrensen om arbete är en av kapitalismens beståndsdelar - en av dessa inhumaniserande faktorer som föder en egocentrisk tillvaro.

Arbetarrörelsen sprang upp som konsekvens av detta, där arbetarna kämpade mot den inhumanisering som skedde inom och utanför arbetsmarknaden. Även arbetslösa skulle räknas in i gemenskapen, för att upphäva konkurrensen på arbetsmarknaden som ledde till lönedumpning. Vi var alla bröder, vi kunde alla bli arbetslösa eller sjuka - därav så viktigt att ha en förståelse av gemenskap. Denna klasskamp fick positiva konsekvenser så som en generell välfärd, trygghet på arbetsmarknaden och bättre arbetsmiljö. Alla faktorer som strävar mot jämlika villkor för medborgare i vårt samhälle.

När nu den borgerliga regeringen införlivat en återprivatisering av arbetsmarknaden, där arbetslösa återigen skall ha en egocentrisk förståelse, ser vi inte någon reell åtgärd mot arbetslösheten som fenomen. Utan istället en ideologisk skolning av medborgare för en fortsatt arbetslöshet - där arbetslösa helt enkelt skall förstå att de är i sin situation p.g.a. egen kraft. En stab av så kallade jobbcoacher skall förmedla ett budskap till samhällets arbetslösa att om bara Du söker lite mer och filar lite mer på ditt CV, och har en allmän positiv inställning så får Du anställning. Därav har arbetsförmedlingen förvandlats till ett borgerligt skolningsläger i idealismens irrationella perspektiv. Detta är de samtida religiösa skolorna idag, och jobbcoacherna är dess predikanter.


Intressant?
Bloggat: Röda Berget, Alltid rött
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Intressant om Lars Vilks, samhället och yttrandefriheten, Hans Norebrink skriver Global borgarklass, autonomak skriver Förlåt., Bo Myre skriver From Copenhagen to Cochabamba: Walking We Ask Questions, 2.0?

torsdag 20 maj 2010

På tal om yttrandefrihet

Det stormar mycket kring Vilks islamofobiska provokationer dessa dagar. Inte bara från fundamentalistiska tokstollar, utan även från borgerliga debattörer som slår sig på bröstet i en övertygelse om att de minsann är de enda som slår vakt om den viktiga yttrandefriheten.

Problemet med en sådan övertygelse är att den nästan alltid följs av ett kompakt hyckleri. Ty samtidigt som borgare flaggar för försvar för Vilks rätt till yttrandefrihet, visar de ingen förståelse för vissa muslimers rätt till yttrandefrihet vad gäller minareter och slöja. Yttrandefrihet verkar tyvärr inte vara en generell självklarhet hos dessa debattörer. Den vänsterintellektuella Andreas Malm kommenterade i Sveriges Radio i förrgår just denna dissonans hos borgerliga debattörer. Men de borgerliga debattörernas hyckleri stannar inte med ett islamofobiskt raster, utan syns även i dess apologetik av en mängd digitala övervakningssystem som systematiskt inskränker på medborgarnas integritet - något av vår tids största hot mot yttrandefrihet och medborgerliga rättigheter.

En annan vänsterintellektuell är Noam Chomsky, och han har summerat innebörden av yttrandefrihet på ett mycket bra sätt:
"If you believe in freedom of speech, you believe in freedom of speech for views you don’t like. Goebbels was in favor of freedom of speech for views he liked. So was Stalin. If you’re in favor of freedom of speech, that means you’re in favor of freedom of speech precisely for views you despise."


Intressant?
Media: DN, EX, SvD
Bloggat: Blogge, Jinge, Svensson
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Från Konfliktportalen.se: salkavalka skriver 1800-TALETS IDÉVÄRLD 4: NATURVETENSKAP, FILOSOFI OCH BILDNING, Anders_S skriver Sossar upptäcker att de inte är sossar, Kaj Raving skriver Ytterligare en clownmyt om Las avlivas, dagspendlaren skriver En introduktion till Krösatågen, cappuccinosocialist skriver Nyheter i korthet

tisdag 11 maj 2010

Borgerligt nyspråk - ett postmodernt verbiage

(Målning av Johann Heinrich Füssli)


Sanna Rayman är återigen på korståg mot "vänstern" (en borgerlig ingrodd Socialdemokrati), eller det som hon egentligen fäktar emot - kritiken mot högern och den borgerlighet den representerar. De som kritiserar högerpolitiker för att vara "onda" och för att ha en cynisk människosyn har fel, enligt Rayman. Det handlar alltså om en klassisk borgerlig apologetik, och visst kan jag hålla med Rayman om att begrepp som Ondska är olyckligt, dock inte av den tarvliga anledningen som apologeterna predikerar för. Varför begrepp som Ondska och Gott är olyckligt beror på att det är moraliska begrepp, och i konsekvensens namn även religiösa begrepp. Sådant hör åtminstone inte till i en medveten vänsterrörelse, om inte tanken är ren populistisk taktik.

En sådan populistisk taktik har högerpolitikerna för länge sedan anammat, vulgäriserat och satt i retoriskt system. Låt högern således gräva sin egen grav, det finns ingen anledning för oss att dras med ner i träcket. Ett politiskt nyspråk är nuförtiden legio inom högerregeringen och hos efterföljande apologeter, vilket lett till ett politiskt språkbruk så missbehandlat att det successivt fräter på den borgerliga demokratin. Orwells dystopiska profetia uppfylldes således partiellt av svenska högerpolitiska riksdagsmän, påhejade av en icke-reflekterande hejarklack i media, som fortfarande ägs till 90 % av borgerliga intressen.

Vad gäller Raymans apologetik av högerpolitiken mot en vänsterkritik som utgår ifrån människosyn, så försöker Rayman att argumentera för att högern egentligen vill människor gott - att helt enkelt hjälpa de människor som behöver hjälp. Hon citerar vår borgerliga statsminister, som talar om att:

”Människor med kapacitet att göra gott har något slags moraliskt ansvar att låta den ambitionen gälla också för andra. Jag har haft mina prövningar i livet jag också, men jag har en kraft och en förmåga som räcker utöver att ta hand om mina egna problem.”
Detta historiska välgörenhetsideal vill inte Rayman riktigt kalla för välgörenhet längre, eftersom termen har fått en (välförtjänt) negativ klang. Istället hänvisar hon till ett politiskt nyspråk - "civilsamhälle", ett idealsamhälle vars välfärd inte är generell utan godtyckligt beroende av välmenande rika medborgare - det vill säga välgörenhet.

När SVT:s Debatt hade ämnet klass och klassamhälle för några dagar sedan försökte sig Rayman på att applicera sitt nytänk kring välgörenhet - och då förnekade hon begreppet helt och hållet. Och det visar på hur den samtida högern - riksdagsmän och debattörer - har ett postmodernt förhållande till det vardagliga och politiska språket. Språket ses inte längre som ett gemensamt kommunikationsverktyg, utan istället helgar de högerpolitiska ändamålen medlen att i en dekonstruktion omvandla termers innehåll, samt presentera nya termer för politik som i allmänheten fått negativ klang. Därmed förvandlas språket till ett verbiage - ett tomt språk som fullständigt förvandlats till ett tacksamt offer för borgerlighetens diskreta charm. Med en postmodernistisk uppfattning kommer också en speciell samhällssyn byggt på den deliberala demokratiteorin om samförstånd. Därför kan exempelvis den moderata bloggaren Mary X Jensen kritisera Lars Ohly för att vilja "avsätta regeringen", problemet är dock inte innehållet av vad Ohly vill utan snarare hur det formuleras. Nyspråk och nytänk slängs därmed inte bara inom de egna leden mellan högerns riksdagsmän och debattörer, utan även mot sina politiska motståndare.

På tal om borgerlighetens diskreta charm, så är dess mossiga (övre)medelklasstrygghet en av orsakerna till varför högerdebattörer ibland får för sig att bli oförstående över att vänsterpolitiker kan bli arga. Att borgerligheten inte vet hur det är att leva fattig är inte så konstigt.d. Borgerligheten vet inte heller hur det är att knappt kunna leva på den lön man får av att sälja sin arbetskraft, bara för att komma hem på kvällen helt utmattad utan kraft att varken sätta sig in i politiska agendor eller kulturell utveckling. Att dag ut och dag in leva i tristess, där det enda som får en att andas är glättiga nöjesprogram på TV3. Då vet man inte heller vad desperation och utsatthet är för något, och endast då kan man spela oförstående över att Lars Ohly pekar finger åt en klassapologet i TV. För oss andra är det fullständigt förståeligt, ty Ohly kanaliserar vår ilska mot det förtryckande helvete och tristess vi lever i, just det som samhälle som en klassapologet cyniskt försvarar. Men borgerlighetens människosyn är inte cynisk för att den är består av onda människor, utan istället handlar det om att borgerligheten försvarar sina klassintressen - vilket kräver att borgarna försvarar klassamhället, även dess förtryckande funktion.

Socialdemokraternas partiordförande Sahlin kritiserade med rätta de borgerliga för att föra en politik "att göra ont", det handlar inte om att de borgerligas politik utgår ifrån att göra ont mot människor så som moderaten Jan Nilsson tolkade det. Självfallet hade väl borgerligheten önskat att de kunde försvara sina privilegierade klassintressen utan att förtrycka i en uppdelning av människan. Men nu tvingar klassamhället de borgerliga att försvara en faktiskt situation där deras ställning är ett maktstrukturerat herravälde. För att borgarna skall kunna försvara sina egna intressen måste de göra ont mot medmänniskor.


Intressant?
Bloggat: Annarkia
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

lördag 1 maj 2010

Varför en arbetarnas dag?

Tokmoderaten Fredrik Antonsson kanaliserar borgerlig avundsjuka: Varför skall de få en ledig dag att demonstrera?!

Oftast är kälkborgaren så parlamentarisk introverta att arbetarklass och arbetarrörelse snabbt förvandlas till socialdemokratiska klassförrädare. Fredrik Antonsson ifrågasätter varför sossar ställer krav på rättvisa, jämlikhet och solidaritet när de i regeringsmakt faktiskt ökat klyftorna och skärt ner på välfärden de senaste decennierna. Ja, under 90-talet förvandlades det Socialdemokratiska partiet till ett nyliberalt elitparti, och allehanda vänsterekonomer övergav den marxistiska värdeteorin utan anledning. Högerpolitik var allenarådande och "den enda vägen" så som Carl Bildt förklarade, så förvandlades inte bara Sveriges politiker och ekonomer till dogmatiska determinister. Så visst har Antonsson rätt i att sossarnas krav klingar falskt.

Dock, det som är garanterat falskt är att som högerpolitiker slå sig på bröstet - eftersom det var sossarna högervridning på 90-talet som var boven i dramat. En högervridning botas inte genom att välja in politiker som flaggar för högern, utan tvärtom. Men är det inte lustigt hur det nästan alltid är högerpolitiker som klagar på sossarnas högerpolitik? Sossarnas högerpolitik är något som arbetarklassen och arbetarrörelsen måste ta itu med, och det socialdemokratiska partiet är inte fullt så homogent som man kan tro, fortfarande baserar sig partiet på arbetarklassen och däri ligger nyckeln - antingen till att partiet återigen blir vänster, eller till att arbetarklassen bygger upp en annan politisk organisation.

Men 1 maj, arbetarnas dag, handlar inte om sossarnas rättigheter - utan om arbetarnas rättigheter att demonstrera och samlas till manifestation för sina intressen. Att diverse kälkborgare försöker göra dagen till en parlamentarisk angelägenhet antyder bara på den parlamentariska demokratins förruttnelse - hur den isolerar förtroendemän från det folk den skall representera. Och i all bristande hederlighet gottar sig kälkborgaren i gammal god kommunistskräck, som om vår historiska medvetenhet dunstat bort till att massmord endast begåtts i namn av högerns politiska motståndare.


Intressant?
Media: DN, AB, AB2
Bloggat: Röda Malmö, Alltid rött
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,
 
 
Copyright © LOKE - KULTUR & POLITIK
Blogger Theme by BloggerThemes Design by Diovo.com