Sidor

söndagen den 31:e oktober 2010

Fireproof - kristen konservativ propaganda i långfilmsformat


I dessa Halloween-tider har jag precis sett den amerikanska skräckfilmen Fireproof på kanal TV1000. Fast någon traditionell skräckfilm var den inte, istället var den paketerad som en vanlig dramafilm om relationskonflikter. Dess synopsis handlade om en brandman som är gift med en kvinna som jobbar på ett sjukhus - vars äktenskap är dött och väntar på skilsmässa. De älskar inte varandra längre, och ömsesidigt vill de inte längre behålla äktenskapet.

Men så råkar brandmannen ha en djupt religiös far. Givetvis utifrån konservativ kristen tolkning kan inte fadern acceptera att sin son bryter mot äktenskapsförbundet till Gud och Jesus. Varpå fadern utmanar sonen till att försöka "rädda" äktenskapet genom en bokmanual som han skrivit. I denna bokmanual ska sonen utföra vissa olika saker varje dag i 40 dagar - exempelvis köpa saker till sin kvinna, eller inte säga något negativt till henne.

Nu skulle man kanske tro att filmen är som en helt vanlig film på en budget av en halv miljon dollar, det vill säga med ett seriöst filmmanus med subtila inslag av moralkakor - men så är inte fallet. I denna film finns ingen subtilitet, moralen förklaras i minsta detalj. Replikerna hamras fram, som så ofta sker i propagandafilmer för att försäkra sig att budskapet når publiken - alltid på bekostnad av känslan av dess eventuella riktighet som lämnar publiken till en känsla av obehaglig falskhet.

Sonen går igenom ett helvete i 40 dagar, ty kvinnan är iskall och har hittat en flirt på sjukhuset. Crescendot av sonens lidande leder till ett allvarligt samtal med fadern, som slutar med en kristen predikan och en omvändelse av sonen till en hängiven troende. Han har äntligen hittat Gud, och vill inte längre "spotta i ansiktet" på honom. Trots sin nyfunna tro till Gud och Jesus kan inte sonen dra sig för att lockas ta kontakt med andra kvinnor (ser en popup-reklam när han surfar på nätet), varpå han tar hjälp av faderns bokmanual där det varnas för parasiter. Ja, just det, parasiter. Sånt som alltså "suger ut" livet ur det kristna äktenskapet - som pornografi och spel etcetera. Slutligen leder detta till att sonen botar sitt "problem" med att bära ut datorn på gården för att slå sönder den med sitt basebollträ. Sensmoral: internet är dåligt, och för Guds skull lockas inte till att vilja följa dina egna riktiga känslor.

Självfallet slutar filmen med att de båda återigen finner "kärleken" till varandra och förnyar sina äktenskapsförbund. Den sista droppen som fyllde kvinnans "kärlek" till brandmannen var att hon av misstag fick information om att han spenderat 20 000 dollar på hennes gamla sjuka mor. Sensmoral: pengar räddar det kristna äktenskapet, och att det egentligen inte spelar någon roll om äktenskapet är byggt på riktig kärlek eller falsk - sålunda det är cementerat enligt kristna seder. Som alltid när Gud kommer in i bilden är det omöjligt att veta av vilken anledning en människa gör något - är det av hennes/hans egna vilja eller p.g.a. sin trohet till Gud?

Därför var det en skräckupplevelse att få bevittna ett sådant stycke kristen konservativ propaganda på en av våra stora filmkanaler, som uppmanar folk att oavsett vad stanna i döda relationer för att följa sin trohet till Gud. Precis före eftertexten började rulla visades ett bibelcitat som förklarade att Jesus dog för vår skull. Efter den upplysningen uppmanades publiken att lustigt nog använda internet för att surfa in på filmens hemsida - som inte är något annat än en kristen kampanj för att stoppa skilsmässor. Hemsidan slänger för säkerhetsskull ut en brasklapp: "While all of the resources on this site (and the ministries that provide them) advocate a biblical approach to building healthy marriages, their viewpoints are not necessarily those of the filmmakers". Not necessarily - men fucking ganska uppenbart för den som sett filmen! På hemsidan kan man också köpa bokmanualen och den novell som filmen bygger på - återigen kommer pengarna till räddning.

Bibelcitatet efter filmen: "But God demonstrates his own love for us in this: While we were still sinners, Christ died for us." (Romans 5:8).


Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

fredagen den 29:e oktober 2010

Nicolas Malinowsky - figurativt hjärta abstrakt

Tänkte presentera några intressanta verk av den franska grafikern med ryskt namn Nicolas Malinowsky. Han gör stilrena och kraftiga collage av fotografier, vilka både rent estetiskt är tilltalande och bjuder in till symboliska tolkningar av dess abstrakta men ändå figurativa verk. Jag gillar dem p.g.a. dess grafiska kraft och att Malinowsky inte är rädd för att använda sig av tolkningsvärda symboler i dessa postmoderna tider.









Nicolas Malinowsky har även gjort en video:



Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

onsdagen den 27:e oktober 2010

Benulic med titeln marxist - Timbros kelgris

En debattör som gillar att kalla sig marxist, är Boris Benulic, förr i världen chefredaktör för den maoistiska Stormklockan och idag VD för Kraft & Kultur. Han figurerar nu för tiden annars tillsammans som medförfattare till nyliberaler (ex. Johan Norberg för att försöka motbevisa Naomi Kleins succébok Chockdoktrinen för att rädda den nyliberale fadern Milton Friedman).

I kulturtidningen Voltaire, som är en del av företaget Kraft & Kultur, går det att läsa temanummer om den nyliberala modern Ayn Rand som beskrivs inspirera Boris Benulics "marknadsmarxism". Vad är "marknadsmarxism"? Marknadssocialism eller mutualism? Blandat med en vilja att försvara nyliberala teoretiker som Milton Friedman och Ayn Rand vore det svårt att förstå Benulics "marknadsmarxism" som något annat än just nyliberalism kryddat med en trygg arbetarromantik: "Allt det vackra finns hos det arbetande folket" (Newsmill, länk nedan).

I sin debattartikel på Newsmill förklarar han att han "hellre är exploaterad än bidragsberoende", att han som andra generationens invandrare hellre vill arbeta än att fastna i en bidragskarusell. För detta passar han på att kritisera de rödgröna för att stå för en politik för bidragsberoende. Naturligtvis underförstått att högeralliansen för en politik som inte leder till bidragsberoende. Det är inte för intet "marxisten" Benulic har blivit Timbros kelgris.

Regeringens propaganda om att de rödgröna skulle föra en bidragspolitik har annars i vår verklighet utanför Alliansens och Timbros väggar blivit en fars. Alliansens jobbpolitik visade sig vara sämst i Europa enligt OECD, då Sverige klarat sig sämst genom finanskrisen vad gäller graden av arbetslöshet. Om det verkligen hade varit jobb som Benulic önskade hade hans kritik riktats mot högerpartierna i Alliansen och regeringen, inte mot den rödgröna oppositionen.

Hade Benulic verkligen velat kritisera bidragsberoendet hade han riktat kritiken mot högerpartierna i Alliansen och regeringen, då landets bidragsberoende enligt färsk statistik ökar - inte minskar. Enligt Sveriges kommuner och landsting:
"Fyra av tio som får ekonomiskt bistånd är arbetssökande [...] Personer som är sjukskrivna eller får sjuk- eller aktivitetsersättning och behöver ekonomisk bistånd uppgår till 14 procent […] De som inte kan försörja sig på grund av sociala problem, utgör bara elva procent"

Men Benulic är egentligen bara ute efter att kritisera den rödgröna oppositionen och arbetarrörelsen (framför allt fackföreningarna), som alltså enligt Benulic bär skulden till att det inte finns jobb. Det är den vanliga högerretoriken - trygghet för lönetagare (så som LAS) är hinder för företagare att anställa fler lönearbetare. Om bara kapitalismen får härja fritt kan arbetslösa konkurrera bort anställda lönetagare genom att erbjuda lönedumpning, eller lova att arbeta mer "effektivt". Benulic konkretiserar på Newsmill:

"Det borgerliga blocket verkar mer benägna att släppa på regleringar och låta alla de där svartmuskiga människorna arbeta utan hänsyn till vad som anses normalt."


PS: Tack till Sakine för tipset om Benulictexten på Newsmill. Att Sakine retoriskt menar att Benulic är "den ende" som begriper sig på den politiska höger-vänster-skalan får nog i skuggan av Benulics åsikter betraktas som en ironisk kommentar.

Intressant?
Blogg: Alliansfritt, Kulturbloggen
Media: Aftonbladet
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Från Konfliktportalen.se: loaderrorready skriver Tröst åt ett fä, Anders_S skriver Moderat partisekreterare köpt av Shell, Fredrik Jönsson skriver Kommentar på SD-blogg: ”lasermannen han är bra”, Johan Frick skriver Att samla mod

tisdagen den 26:e oktober 2010

Konsten att motsäga sig genom syndabockar

Det finns en vänstertradition som brukar kretsa kring Fib/Kulturfront och det Kommunistiska Partiet (tidigare Kpmlr) som går ut på att ta kraftiga avstånd från en så kallad "våldsvänster" oftast betecknat som "AFA" eller något liknande (som "svarta blocket"...). Tanken går ut på att vänsterns misslyckande idag bygger på att denna "våldsvänster" stigmatiserar landets vänsterrörelse som helhet. Om avståndstagande handlade om just våldet hade det inte varit något märkligt med det, men problemet är att avståndstagandet stannar vid en hänvisning till "AFA" utan att närmare ge uttryck för en djupare förståelse till vad AFA är för något, eller till de konkreta situationerna då "våld" uppstått i samband med demonstrationer. Uppstår det konflikter vid demonstrationer är det alltid en grupp "vänsterhuliganer" som påstås ha skulden, som bara är ute efter att kasta sten och flaskor.

Än mer problematiskt blir det när politiska analytiker och debattörer ska försöka förklara Sverigedemokraternas framgångar i dessa ojämlika och osolidariska tider med att peka på just "AFA" som syndabocken. Detta feltramp gör FiB/Kulturfronts Kenneth Lundgren i senaste numret (FiB nr.10 år 2010) och den annars så eminenta VF-krönikören med vänsterprofil med historia i Fib/k och DFFG Mats Parner. I sin senaste krönika i VF analyserar Parner Sverigedemokraterna och hur de blivit bemött av media och folk. Större delen av den två helsidiga krönikan går ut på att beskriva vilka partiets fyra högsta politiker är och partiets mörka förflutna, för att sedan landa i en frän kritik mot hur partiet mötts av media och demonstranter. Parner börjar med att förklara varför SD har kunnat få det stöd den fått genom att påpeka de ojämlika förhållandena i det rådande Sverige. SD har haft vind i seglen p.g.a. ett nedstrukturerat trygghetssystem med ökad social ojämlikhet, tillsammans med en havererande regional obalans vad gäller bostadspolitik och arbetspolitik. Man kan vidare använda vad Slavoj Zizek analyserar den europeiska politiska utvecklingen som:
"Fram till nyligen var de flesta europeiska länder dominerade av två stora partier som riktade sig till majoriteten av väljarna: ett parti till höger om mitten (kristdemokratiska, liberala och konservativa) och ett till vänster (socialistiskt, socialdemokratiskt), med mindre partier (miljöpartister, kommunister) som vände sig till en smalare väljarkår. Senaste valresultaten i såväl väst som i öst signalerar den gradvisa framväxten av en annan uppdelning. Det finns nu ett dominerande mittenparti som står för global kapitalism, oftast med en liberal kulturell agenda (t.ex. tolerans mot abort, homosexuellas rättigheter, religiösa och etniska minoriteter). Mot detta parti står ett allt starkare invandrarfientligt populistiskt parti, vilket i sin periferi åtföljs av öppet rasistiskt nyfascistiska grupper."

Att debattörer som Parner blottlägger detta är en förutsättning för att bättre förstå vår samtid och vår ovissa framtid. Men tyvärr upphäver Parner sin egen klarsynthet genom att sedan lägga en stor skuld till SD:s framgång till det beryktade "martyrskapet" skapat av "AFA-ligisterna" som genom "sin allmänna tilltro till rent kriminella metoder" bidragit till partiets framgång. Att SD skulle stärkas av aktivister av "AFA-typ" (Parners term) är annars en propagandabild som målas av SD själv, vad som säger att partiet faktiskt skulle få mer sympatisörer och stöd är svårt att avgöra. Det är egentligen inget annat än ett voodoo-argument - helt taget ur luften för att det kanske låter logiskt. Att ta avstånd från misshandel av medlemmar i SD betyder inte att det leder till ett stöd till SD eller till dess främlingsfientliga högerpolitik.

Samma logik skulle därav kunna användas när högerextrema misshandlat och dessutom mördat vänsteraktivister, invandrare och homosexuella. Våldet mot SD är inte något speciellt förekommande i den verklighet som många människor lever i. AFA är inte någon organisation med centralorganisering, utan är ett löst decentraliserat nätverk vilket följer att det inte går att använda sig av den titulering som Parner använder sig av. Hur Parner dessutom lyckas sammanbinda "kriminella metoder" till AFA framgår inte i krönikan, vad är det han egentligen syftar på? Är det våld öht? Är det stenkastning? Och i så fall, hur vet Parner att det är AFA som kastat sten? Hur vet Parner att det öht är någon maskerad "antifascist", det kunde ju ha varit vilken som helst som deltagit i de landsomfattande demonstrationerna mot SD. Över hela landet har vänsteraktivister tillsammans med helt vanligt folk (allt från gamla tanter till fjortis-tjejer) deltagit i de berättigade motdemonstrationerna. Jag betvivlar att Parner själv ha deltagit i dessa, utan det verkar återigen vara ett Voodoo-argument.

Däremot håller jag med Parner om att den liberala medias hantering av SD stärker bilden av SD som ett gediget parti som kämpar mot det politiska etablissemanget. Men att SD skulle ha tystats av media är inte riktigt sant, då SD faktiskt fått enorm uppmärksamhet. När den liberala media började stämpla SD-väljare som korkade unga män bekräftar man bara sin egen oförståelse varför SD får stöd. Då är det lätt för den "tolerante" kälkborgaren att bortförklara SD-väljaren, så slipper den att bry sig om att det faktiskt är de "toleranta" kälkborgarnas egna fel till att landet slits sönder och lockar till sig populistiska partier med enkla lösningar på livets problem.

Parner citerar Martin Luther King jr som menar att det verkliga problemet inte är de människor som gör onda handlingar, utan de människor som är tysta och inte gör något. Parner tar avstånd från SD, och menar att den bästa tekniken för att bekämpa liknande främlingsfientliga högerpartier är genom saklig argumentation. Men Parners egna krönika var själv fattig från saklig argumentation som attackerade SD:s politiska propaganda. Varför då? Hade det inte varit hederligt och konsekvent av Parner att rätta sig efter sin egen kritik? Att dessutom kritisera de som faktiskt gör något för att bekämpa fascismen och rasismen i landet - just de "självutnämnda antifascister" som Parner gör sig lustig över, det ringar i sin helhet falskt och märkligt.

Jag har svårt att instämma i den unisont och kategoriska avfärdandet av det antifascistiska arbete som görs runt om i landet. I en inressant artikel om ABF-huset i Stockholm i tidningen Arbetaren går det att läsa följande:

"Inför Socialistiskt forum 2006 hotade nazister att attackera huset. Polisen parkerade en piketbuss utanför (och polismännen sade sig vara beredda att jobba frivillig övertid för att styra borta eventuella naziattacker). Men polisen blev överflödig. Antifascistisk aktion, AFA, tog på sig uppgiften att skydda huset. Plikttroget höll de vakt utanför, från morgon till kväll. ABF gav dem lunchkuponger i restaurang Cirkeln som tack.
Om så bara för en dag var vänstern enad."


Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

söndagen den 24:e oktober 2010

Moderater finner inspiration från Sverigedemokraterna

När höga moderata politiker efter riksdagsvalet försökte dölja att Sverigedemokraterna var ett högerparti som i praktiken kommer att ge sitt stöd till högerregeringen försökte de sig på klassiska nyspråksmanövrar där SD:s stöd egentligen var oppositionens fel. Tidigare försökte bland annat Carl Bildt sopa vägen till ett eventuellt stöd från SD genom att likställa partiet med Vänsterpartiet. För de moderata högermännen finns inga retoriska ramar för att nå målet - regeringsmakten.

Det konkretiseras ytterligare nu när Dagens Nyheter avslöjar hur moderata politiker i Botkyrka svarade på ett departementsförslag om flyktingar. Moderaterna hade i stora delar av sitt remissvar plagierat Sverigedemokraternas Principprogram fjärde stycket.


Sverigedemokraternas Principprogram går ut på att kritisera "utopier" för att istället förespråka "verkligheten", eller som moderaterna i Botkyrka skrev hur det "verkligen fungerar". Det är en relativistisk retorik som upplöser språk och text till ingenting, men som på ett effektivt sätt spelar på strängarna för åsikter som kritiserar ett politiskt etablissemang som allt mer försvunnit från folket. Att det just råkar vara etablissemanget - näringslivets politiska representanter - som mest effektivt spelar på strängarna hör till samtidens stora ironiska tragedi. Etablissemanget räddar sig själv genom att kritisera sig själv.

Högern kommer att fortsätta att verka för en byråkratisering av samhället och en successiv avveckling av den politiska demokratin till en marknadsdiktatur. Den kommer att fortsätta den borgerliga individualiseringen för att minska individens möjligheter och förutsättningar, för att öka klassamhällets uppdelning av människan. Därav borde den politiska vänstern snarast vända sin taktik till att återigen prata mer om folket och utifrån deras perspektiv, detta kan endast göras genom att utmana den totala borgerliga hegemoni på massmedias arenor.

Vi borde bli mer aktiva på sociala medier, och som C H Hermansson påpekar i Flamman satsa på en morgontidning som ägs av arbetarrörelsen och som är för hela landet. Endast då kan arbetarrörelsen på allvar utmana den borgerliga hegemonin och det politiska etablissemanget.



Intressant?
Bloggat: Alliansfritt, Signerat Kjellberg, SKP
Media: Aftonbladet
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

lördagen den 23:e oktober 2010

USA:s krigsbrott - tortyren och de civila offren under Irakkriget

(Civila offer för USA:s krig i Irak)

Nu har Wikileaks publicerat dokumentrapporter av marksoldater som bevisar att USA ljugit om att sin ockupationsarmé under Irakkriget utfört omfattande tortyr, och dessutom avslöjar att det dött 15 000 fler civila människor än vad som tidigare offentliggjorts.

Av 109 000 människor som dödades mellan åren 2004 och 2009 var 66 081 människor civila. Alltså över 60 % civila offer. Enligt internationell media (ex. Guardian och Al-Jazeera) visar dokumentrapporterna på hur övergrepp som tortyr, våldtäkter och dödandet av civila människor tystades från högsta nivå från USA:s och Storbritanniens militärkomplex.

Bland annat visar dokumenten hur ockupationssoldater skjutit upprorsmän som lagt ner vapnen och gett upp. Dessutom rapporter av tortyr om fångar som spänts fast, hängts upp i anklar eller vrister, piskats, slagits, sparkats och fått elektriska stötar. Rapporter som den militära ledningen sedan försökt tysta genom att stoppa eventuella utredningar.



För att stödja offren för USA:s och Storbritanniens imperialism bli medlem i föreningen Irak-solidaritet och stöd Fallujainsamlingen genom att sätta in ett bidrag till pg: 116 73-1. Dessutom bli medlem i Föreningen Afghanistan-solidaritet.

Intressant?
Media: DN, EX, DN2, EX2, SvD, SvD2, AB, SvD3, GP
Bloggat: SKP, Svensson, Det Progressiva USA, Jinge, Annarkia

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

söndagen den 17:e oktober 2010

Höst och avfällningen


Vad har fått mig att favorisera hösten mer än annan säsong? Jag tror det har med den vackra melankoliska omgivningen, som på ett klarare sätt kan associeras med det nivellerade samhälle vi idag lever i. Trädens urlakade löv börjar sakta men säkert ge upp både stam och rot för en säker död. Idag lever vi en falsk värld, begrepp blir dess motsats i ett hänsynslöst tuggande av nyspråk, och människor blir allt mer avskurna maktens korridorer.

Sol, blå himmel och sprakande blomprakt - vitskimrande snöfall och kristallträd - detta skymmer det ruttna samhället och ter sig därmed ganska overkligt. Hösten representerar vår tid på ett mycket realistiskt sätt. På en tid där människan allt mer genomgår avfällning från stam och rot - men inte av årets naturliga cirkulation, utan av att trädet de facto tagit livet av sig själv. Men in i det sista är människan drillade i marknadens filosofi av solipsism. Därav tror vi att vi fortsätter upp till gudarnas boning - att vi i själva verket är helt självständiga - när vi osjälvständigt vaggar till vår förruttnelse.


Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

onsdagen den 13:e oktober 2010

Nyliberal-maoisterna


Det är en hel del funderingar som kommer upp i ens tankar när man läser Per Gudmundsons livsreflektion kring ultraradikala maoister på 70-80-talet, som idag tvärvänt till ultraborgerliga nyliberaler. Länge har man funderat på vart alla dessa radikala unga människor tog vägen. Med Gudmundsons hjälp får vi nu alltså veta att Jörgen Widsell, den maoist som var en del av det "benhårda maoistiska gäng som drev tidningen Gnistan", blivit en nyliberal frälsare kring ärkekapitalisten Jan Stenbeck.

Att kapitalismens immanenta tillväxt- & industriella utvecklingskraft är en stor del av marxismens analys av det kapitalistiska samhället verkar dessa före detta maoister (och Per Gudmundson) ha glömt. Kinas enorma tillväxt skall på ett mystiskt vis tas som ett bevis för att marxismen har fel - när den har rätt. Det får mig att på allvar ifrågasätta på vilket sätt den marxistiska skolningen skedde i den svenska maoistiska rörelsen. Det verkar mer som att drivkraften var grundat i någon flummig allmänhumanism, som idag lika gärna finner sitt hem hos den nyliberala frälsningsreligionen.



Intressant?
Bloggat: Marios blogg
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Det surrealistiska Sverige


Den mardrömsliknande surrealism som nu för tiden existerar bland verklighetens folk är något som dolts bakom ett byråkratiskt skynke. Det är vår verklighet som annars tryggt kan stoppas undan i Kafkas fantasier i bokhyllan. Kafkas, liksom Orwells samhällskritik, bevarar tryggt våra illusioner om ett fritt och upplyst samhälle. Mardrömmen finns i fantasin, i bokens värld. Se på vår vackra illusion om formella rättigheter, så vackert hugget i sten!

Vi tror och hoppas att vi lever i ett samhälle där rasism och andra irrationella fördomar inte styr våra liv. Den byråkratiska makten ska ju vara rättvis och logisk och gå utifrån våra parlamentarisk-demokratiska formella lagar och regler. Här skall inte människan ramla mellan ruttna stolar, dras in i surrealistiska processer eller få sin identitet ifrågasatt.

Den illusionen blir allt mer svårare att upprätthålla. Dagligen hotar verkligheten att rycka bort vår slöja som döljer sanningen om vår samhällslögn. När fascisterna återigen stärker sina trupper i landet p.g.a. slöjans allt mer genomskinlighet, men ändå fortsätter den irrationella marschen mot illusionära problem - då vet man att medborgarna hunsats nog till att tro och hoppas på illusioner. Illusioner som förenklar samhällssprickorna till abstrakta symboler, istället för att mobilisera sig gentemot det nakna samhällsproblemet så stormar de främlingsfientliga krafterna en fantasibild av "invandringen" och dess illusionära problem. Surrealism föder surrealism. Sådan far, sådan son.

En illusion som både främlingsfientliga och upplysta medborgare delar är den om det invandrarvänliga Sverige. I den bisarra verkligheten vägras asyl till flyktingar med byråkratiska motiveringen som denna:
"Trots hoten kunde ni inte acceptera att dölja er sexuella läggning utan valde istället att propagera för era rättigheter". Migrationsverket fortsätter: "…du och din partner NN [har] bott tillsammans mellan 2000-2008. Du uppger att ni under flera års tid visat ert förhållande öppet. (…) Det har inte framkommit att det faktiskt hänt er något förutom att folk, såväl grannar som folk på stan, trakasserade er och sa att ni var konstiga och onda samt hotade er."
Vi lever i ett land där en byråkratisk myndighet motiverar ett beslut med motsägelsefull formulering. Å ena sidan har det "inte framkommit att det faktiskt hänt" något mot flyktingen i hemlandet, men å andra sidan kommer myndigheten fram till att flyktingen blivit trakasserade och hotad, dessutom att myndigheten refererar hur flyktingens partner bränts inne till döds. Ett bättre exempel på en surrealistisk Kafkaprocess går nog knappast att finna.

Ett annat exempel är när Karlshamns kommun låste in en fjortonårig flyktingflicka med den byråkratiska motiveringen att hon var en "zigenare" och "levde enligt romsk tradition". Så existerar den byråkratiska rasismen i en formell icke-rasistisk stat.


Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

tisdagen den 12:e oktober 2010

Hur man skålar socialistiskt

(Hittat på den utmärkta sidan fffound)

Ett tips som påminner om vikten av social kommunikation.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Marcus Birros vilsna vandring - från mysfarbror till reaktionär fanbärare?


Det är märkligt, för Birro är annars bra på att kritisera ett samhälle som föraktar de svaga, de defekta och de tysta. Vilket gör denna vilsna vandring bara ännu mera tragiskt. Nu blandas kritiken med sparkar nedåt. Nu är det plötsligt möjligt för Birro att hylla män "som vågar sig inåt i en tid och ett land där svaghet uppfattas som en sorts defekt, lite suspekt", men samtidigt slå fast att den riktiga "avskalade manligheten" bara finns om mannen skaffat barn.

Så talar den kalla handen som trycker in ishackan i människor. Sådant som får mig att bli både förbannad och ledsen, när personer som Birro inte förstår bättre än att sparka på människor. Män är bara riktiga män om de har barn, kvinnor är bara riktiga kvinnor om de har barn. Hur känns det för människor som inte kan skaffa barn? För de som verkligen vill, men inte kan?

Visst kan jag förstå en ursprunglig poäng i att försvara föräldrarollen, men den poängen dränks i reaktionärt gegga där kärnfamiljen sätts på en högre piedestal. I den iver att försvara kärnfamiljens förträfflighet över andra kastas förståelsen för de svaga, de defekta och de tysta tillbaka in i samhällets mörker.

Som en sökare halkandes på ett ruttet bananskal sparkar Birro runt omkring sig mot de som hotar hans dyrkan av kärnfamiljen. I ena stunden barnlösa människor, i andra stunden mot transpersoner och transsexuella: "Jag kräks på alla rättänkande predikanter som värnar “transpersoner” som vore dessa en stor, utsatt skara människor i Sverige". Som om uppmärksamheten för de svaga i samhället konkurrerar med varandra om.

Jag hade hellre sett att Birros språkliga upprördhet och skicklighet riktades åt rätt håll, mot de mäktiga. Mot det samhälle som delar upp människan i svaga och starka. Jag hade velat att Birro verkligen varit 2000-talets August Strindberg som riktade sina kanonader mot högkvarteret. Gav värme och hopp till transsexuella och till "fattiga, sjukskrivna, skilda fäder, romer, handikappade, utvecklingsstörda, knarkare, horor, fyllon, psykiskt sjuka".

Dock verkar vandringen allt mer blir mörkare och kallare för Birro. I Dalarnas Tidning vänder han sin senaste upprördhet mot förortens grymhet och mot de muslimska fundamentalisterna som hotar vår civilisation. Birro slår fast att han överger tanken på "förståelse" och:
"Jag har ingen förståelse för män som mördar kvinnor. Jag är trött på att sätta dessa grymheter i ett sammanhang. Lås in dem för all framtid. Gör det väldigt tydligt att Sverige inte är ett land i krig."
Bitterhet framför förståelse, förenkling istället för förklaring. Visst är det så mycket enklare att förklara graden av kriminalitet med dunkla formuleringar - som "missanpassade personer". Det är inte konstigt att Per Wirtén tolkar Birros bittra utfall som en utsträckt hand till Sverigedemokraterna. Det är nämligen en sådan blind bitterhet mot samhällsproblem som främlingsfientliga rörelser livnär sig på - och med Birro har de sannerligen fått sitt litterära avant garde.

Frågan är om Birro stannar sin vilsna vandring på den främlingsfientliga stigen som Sverigedemokraterna brukar gå på? I sitt svar till kritiken verkar han i alla fall vara medveten om att han tagit över samma megafon från Jimmie Åkesson: "
Med stor kraft och givetvis med personligt riktade överdrifter, ska sådana som jag hålla käften. Men om sådana som jag håller käften, talar Sverigedemokraterna istället". Främlingsfientlighet, och svaghetsförakt är inte okej, vare sig om det kommer från Jimmie Åkesson eller från Marcus Birro.


Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Från Konfliktportalen.se: loaderrorready skriver Det finns ett samband, Anders_S skriver Hur ska vi bekämpa Sverigedemokraterna?, Hans Norebrink skriver Populism – missförstådd folkrörelse, cappuccinosocialist skriver I Luv…, Kaj Raving skriver Sd:s kommunpolitik strider mot socialtjänstlagen

fredagen den 8:e oktober 2010

Rebecca & Fiona - mix av socialism och ytlighet

Ja, för alla ni vänsternissar därute som hoppats på att socialism återigen blir en populär livstil så verkar fenomenet Rebecca & Fiona nästla sig in lite överallt nu för tiden. Först som en Nyheter24-blogg under valrörelsen, och nu som en webb-TV:serieSVT. Istället för popvänster, kan man nog kalla detta för något slags dj-vänster alt. discovänster - två tjejer med socialism-attribut som vill ha fest och roligt hela tiden - istället för att tugga i sig Slavoj Zizek, Dilles Deleuze eller Étienne Balibar.

Jag vet inte, det känns lite osäkert på hur jag bör reagera på detta. Till skillnad från viss medelklassig liberalvänster så har jag inget emot att socialism yttrar sig i ytlighet. Yta är en del av vår verklighet, och där regerar idag andra ideologiska övertygelser än just socialism. Så varför skulle inte arbetarklassens klasskamp även kunna vara ytlig, nu när svenskt näringsliv innehar hegemonin? Borde inte klasskampen ha en så bred bräsch som möjlig gentemot borgerlighetens mur? Jo, jag anser det. Se bara på 60- & 70-talet då vänsterns problemformulering spred sig inte bara hos intellektuella och djuplodade kulturella skikt utan även i ytliga yttringar.

Hellre dj-tjejer som lobbar för jämlikhet, solidaritet och frihet - än för egoism, privatiseringar och klasskillnader. Problemet är väl om denna medvetenhet stannar där, men som jag ser det har den svenska vänsterrörelsen ganska väl med Deleuze-runkande teoriknölar som inte finner glädje i något annat än att bara gnöla. I sin senaste bloggpost på Nyheter24-bloggen berättar Rebecca & Fiona om valresultatet:

"Först blir det fyra år till med alliansen och fyra år till av underhållningskultur, utförsäkringar, bostadsrätter och riskkapitalistfriskolor och 2014 står vi där med ökade klasskillnader och ännu mer segregation. Och sen har vi sverigedemokrater i riksdagens talarstol, som en spya på snorloskan.
[...]
Det är vi utanför riksdagen som kan se till att det bara blir fyra år till. Varenda gång den trångsynte medborgaren dyker upp i tunnelbanan, på fikarasten, i krogkön, i mataffären, i plugget och på nätet måste alla orka säga ifrån och snacka för oss."




Intressant?
Media: AB-bloggoholics
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Förklaring till stödet för Sverigedemokraterna

(Massdemonstration mot rasism och
nedskärningspolitik i Stockholm)

Både Jesper Nilsson och Roya Hakimnia på Dagens Konflikt har sin valida poäng om vad som lockat väljare till Sverigedemokraterna (SD). Jesper argumenterar i samma andra som jag gjort tidigare här på min blogg (om det liberala etablissemanget, och om den regionala obalansen) att de som dragits till SD är missnöjda över hur samhället vänts emot dem - jag anser exempelvis att det inte går att stigmatisera SD-väljare/sympatisöserer som okunniga, lågutbildade eller efterblivna. Jesper menar ungefär likadant att "det inte är rasism som är grunden till Sverigedemokraterna och högerns framgångar".

Roya å sin sida påpekar att vi inte skall blunda för rasismens faktiska roll hos Sverigedemokraterna. Jag håller med Roya och anser att rasismen alltid är närvarande när människor blir rädda - då spelar det irrationella en större roll för människors sätt att förhålla sig till sina problem.

När det är viktigt att förstå att rasismen inte är en platt liknelse med ökade klasskillnader, så är det ändå viktigt att förstå hur människor lockas till irrationella förklaringar på sina verkliga problem. Det är så jag förstår min och Jesper Nilsons hållning vad gäller att försöka förklara orsaken till varför människor väljer att dras till en befintlig rasism - till att skylla på invandrarna för diverse samhällsproblem som arbetslöshet, bostadsbrist och en bristande sjukvård. Gunnar Westin har utvecklat orsakerna till ett ökat stöd till rasismen på SVT-Debatt:

"För oss i STARK, Stockholms Antirasistiska Kulturförening är det självklart att kampen mot rasismen måste gå hand i hand mot, bland annat, den nedskärningspolitik som lagt grunden för Sverigedemokraternas framgångar. Det är inte så enkelt som Claesson och andra delar av det borgerliga etablissemang som tror att rasismen kan vara en fråga som bara handlar om ”grundläggande människosyn”.

Sverigedemokraterna har inte växt fram i ett vakuum. De har kunnat rida på ett missnöje över samhällsutvecklingen överhuvudtaget. Vi har under många år, och under olika regeringar, sett klassklyftorna växa och segregationen förvärras.

Arbetslösa och sjuka har fått ta de tyngsta slagen. Det råder massarbetslöshet i landet, och några av de värst drabbade är de 200 000 unga människor som står utan jobb. Den globala kapitalistiska kris som slog med full kraft under åren 2008-2009 har huvudsakligen fått betalas av arbetare – med förlorade jobb, förlorad trygghet och förlorade möjligheter. Sambandet mellan massarbetslöshet och ökande rasism är heller inte nytt: Nazismens framväxt i Tyskland på 1930-talet skedde mot en liknande bakgrund."

Det är alltså viktigt att inte schematisera sin analys av Sverigedemokraterna. En korrekt analys av stödet för SD kan exemplifieras av Henrik Oscarsson, som är professor i Statsvetenskap, han menar sig kunna styrka bilden av SD-väljaren/sympatisören som en person driven av ett missnöje av det parlamentariska systemet och dess etablerade riksdagspartier. Att en SD-väljare/sympatisör:

"gärna ser att SD som parti inte ges något reellt eget inflytande så länge effekterna av SD-rösten blir de rätta, det vill säga en förändrad politisk agenda där man kan få bekräftelse för vissa verklighetsuppfattningar och en större uppmärksamhet för de samhällsproblem man tycker är viktiga. Valsedeln är för dessa väljare inte något mandat till ett specifikt parti utan en passning till alla de andra."
Detta tangerar något jag tidigare har varit inne på, att synen på det parlamentariska systemet har förändrats i grunden. Jag vill hävda att vi överlevt en parlamentarisk implosion, där vi inte längre kan tala om en fungerande parlamentarisk demokrati, varken reellt eller hur folk uppfattar sitt valdeltagande. För att väcka ett folkligt demokratiskt engagemang och förtroende behöver demokratin åter bli en folkrörelse och dras ner till gräsrötterna - politiken måste tillbaka till folket.


Intressant?
Media: AB, ETC, AB2, AB3, SVT-Debatt, Arbetaren, AB4, AB5, AB6, SVT-Debatt2
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

torsdagen den 7:e oktober 2010

Mario Vargas Llosas fick inte Nobelpriset för sina antidemokratiska åsikter

(Mario Vargas Llosa)

Visst kan man, och bör man, kritisera Mario Vargas Llosas marknadsliberala frälsningar och antidemokratiska ställningstaganden. Men en del av oss verkar ha svårt att analysera konst och person. Den marxistiske socialdemokraten Gunnar Gunnarson skrev en viktig bok om marxistisk syn på estetik där det klarlades att litteratur som reflekterar vår verklighet bör uppskattas trots författarens personliga åsikter. Det är en av fördelarna med den realistiska konsten (inte att jämställas med schematisk socialrealism), som reflekterar över vår sociala verklighet.

Därför kan vi exempelvis läsa hur den Fjodor Dostojevskij blottlägger klassamhällets ojämlika relationer, trots sina personligt klassapologetiska åsikter. Realismens triumf ligger i att konstnärens intellektuella heder övervinner personliga potemkinkulisser hos konstnärerna, och visar oss intressanta sanningar om vår tillvaro. För Marx och Engels var det inte främmande att just läsa romaner av klassapologetiska författare, och uppskatta dem för sin estetiska triumf.

Således är det viktigt att påpeka att den latinamerikanske/spanske författaren Mario Vargas Llosa inte vann Nobelpriset i litteratur p.g.a. sina reaktionära åsikter och ställningstaganden, utan p.g.a. sitt estetiska författarskap. Därav blir det stigmatapolitik och ett intellektuellt handikapp av det hela när debattörer från höger till vänster ska ta avstånd från att läsa och uppskatta bra konst. Det är som när folk förr i tiden vägrade läsa Aleksandr Solzjenitsyns blottläggande av den stalinistiska terrorn bara för att han personligen tog ställning för den spanska fascistdiktatorn Franco. Gör därför som Marx och Engels, läs litteratur som är bra litteratur - inte läsa litteratur för att författaren har "rätt" personliga intressen och åsikter.


Intressant?
Bloggat: Röda Malmö, Kulturbloggen
Media: AB, SvD, AB2, Sydsv
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Fängelse för helikopterrånet, loaderrorready skriver Solidaritet är en insikt, inte en åsikt, Lasse Franck skriver Girighet varar längst, Johan Frick skriver Den enkla sanningen

onsdagen den 6:e oktober 2010

Debatten om sexköpslagen av ABF Göteborg

Igår (5/10-10) hade ABF Göteborg en intressant debatt om sexköpslagen, som jag gärna hade velat besöka. Det hade varit intressant att höra kritik mot Kajsa Ekis Ekmans debattbok "Varat och varan" om sexköpslagen, som nyss kommit ut på Leopards förlag. Eftersom jag läser Ekis Ekmans bok just nu vore det intressant att kunna få höra om mina kritiska invändningar också har reflekterats från annat håll. Speciellt hade det varit intressant att få lyssna på Susanne Dodillets eventuella kritik eller bemötande av Ekis Ekmans argument.

Efter att ha läst artiklar av Ekis Ekman så kan man inte låta bli att bli imponerad av hennes språk och klarsynthet. Hon förtjänar verkligen Robespierrepriset, som motiverades med: "Kajsa Ekis Ekman är en orädd, ung skribent som vågar gå emot strömmen och med knivskarpa analyser och en osviklig klasskänsla tar ställning mot exploatering och förtryck av människor. Hon stödjer sig medvetet på arvet från upplysningen och arbetarrörelsens traditioner i kampen för människans frigörelse". Men vad gäller ämnet prostitutionen verkar detta vacklar tyvärr, då blir hennes språk styrd av starka känslor vilket förvandlar klarsynthet till intellektuell ohederlighet.

Jag kunde tyvärr inte delta som åhörare till debatten i Göteborg, så istället följde jag twitter-flöden från publiken under debattens gång. Som jag misstänkte blev debatten mellan Ekis Ekman och Dodillet det som uppmärksammades mest. Även om jag visste hur känslig Ekis Ekman varit tidigare angående sexköpslagen, kom det ändå som en överraskning över hur folk beskrev Ekis Ekmans bidrag till debatten.

(Twitter från Niklas Broberg)

(Twitter från Agnes Arpi)

(Twitter från Agnes Arpi)

(Twitter från Lisa Magnusson)

Ja, reaktionerna var starka gentemot Kajas Ekis Ekmans sätt att argumentera och bemöta sina meningsmotståndare i debatten. Tyvärr verkar alltså min misstanke om Ekis Ekman vara sann, att hennes starka känslor i frågan påverkar hennes sätt att argumentera frågan. Jag har ingenting emot att debattörer visar känsloengagemang - tvärtom, men det är något helt annat att sabotera ett hederligt diskussionsklimat.

För mig som följt Kajsa Ekis Ekmans skriftställning är detta svårt att ta till sig, då jag tidigare och fortfarande uppskattar hennes politiska reflektioner, och engagemang i tidskriften Brand. Hon är verkligen en viktig resurs för den utomparlamentariska vänstern i Sverige. Vilket gör hennes klavertramp i sexköpslagsfrågan så extra svårt att förstå.


PS: Den affektiva ohederliga inställningen i debatten om sexköpslagen verkar också tyvärr ha smittat sig till en del apologeter till sexköpslagen. Exempelvis ordförande i Svenska Clartéförbundet Gustav Landström som beskriver Dodillets argumentering utifrån sin vetenskapliga forskning som "vidrig människosyn som lyser igenom, fascism kallar jag det". Jag tycker det är synd att Clartéförbundet (som jag är medlem i sedan några år, och tycker är en viktig intellektuell röst/arena i landet) nu har en ordförande som inte förstår vad intellektuell hederlighet är för något, och istället nöjer sig med infantila etikettering av meningsmotståndare.

En intellektuell hederlig apologet till sexköpslagen är Gustav Almestad, som också kritiserar Ekis Ekmans affektiva debatteknik.

Uppdaterat: Nu har Lisa Magnusson bloggat om debatten.

Intressant?
Media: DN
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Elin Krantz mördades av en person, tusenpekpinnar skriver Allmänningar: Navarinouvparken i Aten, Kaj Raving skriver Lyckad demonstration mot främlingsfientlighet i Nybro, Hans Norebrink skriver 68:s röda medelklass

söndagen den 3:e oktober 2010

USA:s krigsbrott - angreppet mot staden Falluja i Irak


Nu för tiden är det en allmän vetskap att USA:s invasion av Irak, i strid mot FN:s samtycke den 20 mars 2003, byggdes på falska uppgifter om massförstörelsevapen inom Iraks militärkomplex. Inte förrän den 9 augusti 2010 lämnade de sista stridande trupperna Irak. Ett krig som har kostat 654 965 människors liv. Men än idag har inte några av Sveriges politiska organisationer, högerpartier och liberala apologeter gått ut och ursäktat sitt fel med att öppet stödja Irakkriget. Hur kan det komma sig att borgerligheten alltid är undantagen ursäkter och självkritik vid historiska brott?

Ett speciellt uppmärksammat fall i Irakkriget var när USA:s invasionstrupper angrep staden Falluja. Fast att kallade det uppmärksammat är kanske att överdriva. Journalister runt om i världen har snällt lagt ett tystnadens skynke över USA:s krigsbrott under Irakkriget, ibland har det blossat upp till världsnyheter men lika snabbt har det försvunnit. Angreppet mot Falluja år 2004 var det blodigaste slaget under USA:s ockupation.

I senaste nummret av tidningen Flamman uppmärksammar Sköld Peter Matthis den civila katastrof detta angrepp medförde. USA:s ockupationstrupper använde nämligen utarmat uran i sin krigsföring i Irak, vilket har lett till att det i Falluja föds ett ökande antal missbildade barn. I angreppet användes även det förbjudna vapnet "vit fosfor". Men det är det radioaktiva ämnet Uran 238 som fortfarande skadar civilbefolkningen i staden. Är det inte missbildade barn, så är det tumörer. Uran 238 har en halveringstid på 4,5 miljarder år, vilket innebär att civila människor i Falluja kommer att riskera strålningsförgiftning för evig tid.

Det har framlagts en rapport med vittnesmål om brott mot mänskliga rättigheter till FN:s Människorättsråds 15e församling Genève 13 september – 1 oktober 2010Conservation Centre of Environmental & Reserves in Fallujah(CCERF) och Monitoring Net of Human Rights in Iraq (MHRI). Denna rapport bevisar att de ansvariga för angreppet borde ställas till rätta som krigsförbrytare.

Men media är tyst om denna mänskliga katastrof, vad gäller att försvara västerlandets intressen är dagens journalister förvånansvärt ohederliga och okritiska.





Intressant?
Media: Iraksolidaritet
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

fredagen den 1:e oktober 2010

Den regionala obalansen skapar vakuum för högerpopulism

(Foto från Big Meet år 2005)

I min tidigare bloggpost kritiserade jag det liberala etablissemanget som en orsak till att allt fler arbetare drar sig till främlingsfientliga högerpartier. Igår skrev Isobel Hadley-Kamptz en intressant bloggpost som tangerade det ämnet, nämligen att intresse för bilen verkar ha en korrelation med organiserat främlingshat. Runt om i Europa verkar alltså främlingsfientliga högerpartier profilera sig som bilvänliga partier.

Varför vita arbetarmän utanför storstaden allt mer sympatiserar med Sverigedemokraterna är just att vänstern misslyckats vara ett alternativ för deras intressen. Med det menar jag inte att vänstern ska prata mindre om socialförsäkringar, utbildnings- och industripolitik. Tvärtom! Utan vad jag menar är att vänstern måste vara medveten om att en stor del av arbetarkulturen (ex. motorsport) blir undanskymd och nedvärderad vilket leder till missnöje. Här i den värmländska bruksorten Hagfors finns en motorcykelklubb som i alla fall förr i tiden hade en inofficiell vänsterprägel, den lyckades vara oberoende från både Hells Angels och Bandidos samtidigt som klubben anordnade en av Europas största motorcykelträffar (Sundbäckens Bike & Beach Party) i en lite värmländsk stad. Ett exempel på hur gemenskap och solidaritet kan påverka så mycket.

Motorsport är stort i Sverige, framförallt för vita arbetarmän utanför storstaden, men media har lagt ett stort skynke över det. Sedan får de sin livstil, kultur och intressen konstant ifrågasatt.

Det är inte konstigt att Sverigedemokraterna får stöd när det är det enda partiet som populistiskt anser sig försvara de vita arbetarmännens livstil, kultur och intresse. Jag tror inte att det handlar så mycket om rasism eller fascism som lockar de flesta av dessa väljare och sympatisörer, det borde ju i så fall rimligtvis ha lett till ett ökat stöd till Folkpartiet som intensifierat sina flirtande med främlingsfientliga åsikter.

Det här handlar om vänsterns misslyckanden att representera arbetarnas intressen. Att utgöra ett seriöst strukturellt alternativ gentemot populistiska högerpartier. Att helt enkelt vara där folket är i vardagen. Se exempelvis Degerfors, där vänstern gjorde ett rekordval i år genom att lyssna på vad folk var intresserad av (fotboll, och ingen flyttning av gymnasieskola till Folkets Hus).

Vänstern i Degerfors har regionalpolitik för just en politik att möta den verklighet vi lever i där vi måste ställa om beroendet av fossila bränslen. Oljeförnödigheterna minskar vilket kommer att leda till att vi måste hitta alternativ. Det är inget vi kan ignorera eller blunda för. Därför är exempelvis Sverigedemokraternas politik för att "stödja" motorsporten en temporär illusion, det trollas inte fram mer olja bara för att Sverigedemokraterna vill sänka bensinpriset med subventioner, till slut kommer det vara så stor brist på oljebaserad bränsle att det blir omöjligt för folk att köpa det - och till slut blir det även omöjligt att över huvudtaget återvinna olja.

För denna verklighet har Sverigedemokraterna inga politiska lösningar, för att inte tala om den icke-existerande miljöpolitiken inom partiet. Istället menar Degerforsvänstern att vi bör satsa på ett seriöst alternativ till privatbilismen - det vill säga kollektivtrafiken bör utvecklas. Men också kompensera glesbygden där privatbilismen är nödvändig, exempelvis med ökade/höjda reseavdrag och glesbygdsavdrag. Dessutom satsningar på miljövänligt alternativ som metanolproduktion (exempelvis Värmlandsmetanol AB), som används i Speedway och i amerikanska Formel 1-bilar. Det är en politik som inte slår mot glesbygden, och som samtidigt förbereder oss inför en framtid då oljan tagit slut.

(Foto: Speedway, Åke Bengtsson, Valsarna)

Det finns en varierande kultur i glesbygden som är populär bland en stor del av landets befolkning, det är inte bara motorsport (som exempelvis speedway), bilintresse (världens största bilträff med amerikanska bilar finns i Västerås) utan även orientering. Det är kultur som "finkulturens" högborg - storstaden skiter i. Så frågan som Isobel Hadley-Kamptz ställer sig genom att ställa upp en korrelation mellan bilintresse och främlingshat, finns nog inte i någon immanent fascism eller främlingsfobi i bilen, utan svaret finns nog troligtvis i den regionala obalansen i Sverige.



PS:
Rasmus Fleischer jämför den intellektuella situationen för Sverigedemokraterna och den traditionella fascistiska rörelsen.


Intressant?
Media: ETC, Arbetaren, EX
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
 
 
Copyright © LOKE - KULTUR & POLITIK
Blogger Theme by BloggerThemes Design by Diovo.com