Sidor

söndagen den 28:e november 2010

Skyltsöndag i Hagfors - kultur och gemenskap

Det är inte den konsumistiska hypen som lockar, utan den gemenskap som traditionen ger, och att få dela denna upplevelse med sin älskade mor och syster gör det bara mer eftersträvansvärt. Dessutom ett ypperligt tillfälle att spana in kulturutbudet i bygden vad gäller konst, musik och dans.

I stadshuset var det vernissage i foajén och källaren, där jag själv och min mor deltar som en av de många utställare. Typiskt nog har den som hängt tavlorna hängt upp min mörka collografi helt fel utan ljus, men jag vill inte krångla. Ett dilemma för alla individer i beroende-situationer. Liberalerna ljuger helt enkelt, vi individer är inte födda fria.

Hur som haver, det var intressant att få se och jämföra de bra och de dåliga utställarna, och som vanligt toppar Hagfors Konstförening med den kvalitativa konsten i källaren - där den "fina" konsten (och de "fina" människorna) brukar husera. Konstföreningen hade för denna utställning bjudit in kooperativet Kaleido konsthantverk från Uppsala. Anniva Danielsson Alméns mångarmade husmor symboliserad på kakel var särskilt intressant, samt Lotta Hellströms kakel med figurer vars "Maos tusentals stjärnor" fångade blicken - En glad Mao Tse-Tung i röd skrud med stjärnor ovanför huvudet. Är det månne en parafras till hans kända citat: "Låt hundra blommor blomma"?

I Stadshusets foajé bjöds det på pepparkakor, glögg och livemusik av musikelever - som ständigt inspirerar en med sin skicklighet. Det gjorde förresten ungdomarna på Up Stairs (eller som det nu heter MKU) också, som bjöd på sång och dansshow.

En trevlig söndag. Önskar att de vara så här mer ofta.


Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

lördagen den 27:e november 2010

Högersossens ovilja till diskussion

Peeter-Jaan Kasks ledarartikel (2010-11-22) lyckas med ett sällsynt konststycke att inte bara avslöja Socialdemokratins problem, utan även på vilket sätt problemet fortfarande göms undan och försvaras. Den senaste tidens bistra verklighet för partiet har sänt dödsryckningar från partitoppen till dess medlemmar. Ett eftertraktat uppvaknande som lett till fruktsamma diskussioner inom partiet om hur det bör tackla problemet med att det tappat kontakten med folket. Som i alla politiska diskussioner handlar det om konflikter mellan olika perspektiv och intressen. Detta har lett till att höger- och vänsterfalangen drivit diskussionen.

Högerfalangens profiler har under hela diskussionen främjat sig ifrån att bli kritiserad för sina högeråsikter, och menat att det inte finns några ”högersossar” – att det hela är ett påhitt från sina kritiker. Det är naturligtvis ganska bekvämt att få dölja sina åsikter, ty det innebär ju att man kan gå fri från kritik och undvika att hamna i negativt rampljus. Liksom de andra i högerfalangen uppmanar nu Kask på VF:s ledarsida att diskussionen skall gå bortom ”ideologiska skyttegravar” om vänster- respektive högerpolitik. Det ingår i en väl medveten taktik att slippa prata ideologi, på det sättet slipper högerfalangen att avslöja sig inför partiets gräsrötter inom arbetarrörelsen. Kask har valt sida, det skriver han att han gjorde redan år 2006. Då liksom idag gäller det att dölja problemets politiska och ideologiska orsaker.

Vi ska inte bry oss om klassamhällets ökade klyftor, och hur det politiska etablissemanget allt mer främjar sig från vanligt folk. Kask anser att partiet bör fokusera på folks behov och intressen, men vad innebär det? På vilket sätt har inte människors behov och intressen med klass (vänster- & högerpolitik) att göra? Kasks ställningstagande att gå bortom politisk diskussion sänder obehagliga signaler om att den demokratiska striden mellan olika åsikter inte längre är nödvändigt – ja rent av inte eftersträvandevärt.

Det Kask gör är att bekräfta den aktuella motsättningen mellan höger- & vänsterpolitiken. Tredje vägen, eller ”framåt”-politiken är inget annat än högervridning i nyspråklig skrud. Ett sätt att dölja en samhällsutveckling som går bakåt.

Visst är det viktigt att analysera den ideologiska skiftningen hos de europeiska ledarskikten inom socialdemokratin. För detta uppdrag har Mikael Nyberg gjort ett gediget arbete i sin bok "Kapitalet.se" och på sin hemsida, där det går att läsa om Mona Sahlins uppskattning av idéboken "Tredje vågens samhällsbygge". Det var en idébok som förklarade att vi nu lever i helt andra tider där demokrati, fackföreningar och offentliga välfärdsinrättningar är förlegade. Kapitalets diktatur har återigen kommit att dominera alla samhällsplan, och högersossen gör sitt bästa för att bekräfta det.

Martin Hofberg på Dagens Konflikt har poängterat att det inte räcker att bara analysera den ideologiska förändringen, utan att också analysera den materialistiska förändringen med en globaliserad värld där kapitalet dikterar villkoren genom sin frihet och flexibilitet. Detta kräver att arbetarrörelsen förändras på ett globalt plan, för att återigen statuera sin makt och börja få igenom sina intressen.



Intressant?
Bloggat: Lena Sommestad, Peter Andersson, Veronica Palm, Röda Berget
Media: DN
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

onsdagen den 24:e november 2010

Den nya grundlagen i tystnadens skimmer

Vad händer om landets två största partier vill förändra grundlagen tillsammans? Jo massmedia, som utefter kapitallogik inte ser någon anledning till att analysera och granska lämnar grundlagsändringen åt sitt öde. Eftersom politikerna är överens finns det ingen betydande parlamentarisk konflikt, och därmed blir det svårt att tjäna pengar. Att landets befolkning däremot har haft ett behov av en omfattande granskning och offentlig debatt är det ingen som ifrågasätter, men kapitallogik drivs inte av människors behov.

Massmedia bröt tystnaden när det var försent, och det i sig blev en nyhet. Det är en av alla ironiska eftersmaker som vi är vana med nu för tiden. Det surrealistiska.

Nå, just p.g.a. avsaknaden av en offentlig debatt och granskning så är det ganska svårt att riktigt förstå vad denna konstitutionella ändring har för konsekvenser. Tidningarna intervjuar det politiska etablissemanget och finner som sämst en ändring som inte gör så stor skillnad. Vi som är kritiska till en vulgär-individualisering av den parlamentariska demokratin kan dock ställa oss kritiska till att det i och med ändringen blir lättare att bli invald genom personval (spärren för personval sänks från 8 till 5 procent). Vänsterpartisten Jonas Sjöstedt känner sig dock lugn, trots att det är en fråga som Vänsterpartiet ställer sig kritisk till, och kallar det för en "rimlig kompromiss" då det har en "begränsad praktisk betydelse" p.g.a. väljarnas nuvarande "ljumma intresse". Frågan är om Sjöstedt förstått att kritiken handlar om en utveckling till mer personval, att grundlagsändringen är ett steg i just denna utveckling borde naturligtvis vara just ett föremål för den kritiken. Att folket fortfarande har ljummet intresse är ju inget statiskt faktum.

En annan vänsterpartist som försökt starta en debatt är EU-parlamentarikern Eva-Britt Svensson. Hon har tillsammans med andra EU-kritiker uppmanat att rösta nej till grundlagsändringen idag den 24:e november, detta eftersom de vill belysa på vilket sätt EU-medlemskapets reella konsekvenser har för det demokratiska statsskicket. Enligt SNS Demokratiråd så är EU:s inflytande så genomgående att grundlagen och regeringformen är missvisande. Det innebär enligt SNS Demokratiråd att vi idag har en "konstitutionella mörkläggning", eftersom det demokratiska systemet i praktiken har upphävts - riksdagens folkvalda är inte de som innehar makten eller den lagstiftande makten.

Men istället för att blotta denna negativa konsekvens av EU-medlemskapet och ta medlemskapet i diskussion, så gör det politiska etablissemanget tvärtom och ändrar istället grundlagen och regeringsformen så att den i medial tystnad kan ställa den konstitutionella mörkläggning i rampljuset. EU:s inskränkning i det demokratiska systemet har nu cementerats. Demokratin passade helt enkelt inte in i mallen.

Nu har jag inte hunnit analysera ändringen i detalj, utan mest skummat igenom den så jag får återkomma när jag vet lite mer om det konkreta. Vissa ändringar anser jag vara positivt, exempelvis att stödet till statsministerposten skall förankras mer och utvecklingen till maktdelning då uppenbarhetsrekvisitet försvinner. Men det kan knappast överväga de stora förändringar som skett i tystnad.


Intressant?

Bloggat: Juridikbloggen, Rick Falkvinge
Media: Newsmill - Henrik von Sydow
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Assange-affären rullar vidare, Hans Norebrink skriver Vist om hedersvåld, >> 907 skriver Vad hände med ockupationsrörelsen?, Röda Lund skriver Nordkorea mer demokratiskt än Sverige, martin skriver Det är makten, dumbom

lördagen den 20:e november 2010

IF Metall sviker det fackliga löftet återigen

(En arbetarrörelse som flaggar blått?)

IF Metalls tendens att svika sina egna medlemmar och resten av arbetarrörelsen bekräftas i dessa tider i allt snabbare fart. Steg för steg sviker de det fackliga löftet: "att aldrig någonsin under några omständigheter arbeta på sämre villkor eller till lägre lön". Den sista spiken i Metalls kista var finanskapitalismens kris från hösten år 2008, vars konsekvenser än idag hindrar den ekonomiska återhämtningen.

Då var det generella lönesänkningar (maskerade som "arbetstidsneddragningar") som motiverades med att industrin behövde akut hjälp. År 2009 bjöd IF Metall in arbetsgivarorganisationer för att diskutera hur de tillsammans skulle kunna hjälpa ungdomar in till industrin. Inbjudan motiverades av ordförande Stefan Löfven:
"– Genom att vara offensiva kan vi gemensamt se till att svensk industri är väl rustad när konjunkturen vänder och vi kan hjälpa många ungdomar som nu har en mycket besvärlig situation. Det gäller att agera och inte bara sitta på åskådarläktaren, säger Stefan Löfven."
Vad menas med att "vara offensiva"? Att tumma på arbetsrättsliga villkor och avtal? Eller att stärka den solidariska kampen för att mota försämringar? När en fackpamp pratar symbolspråk som inte konkretiseras bör varningstecken höjas - ty då är fackpampen väl medveten om att skulle han tala ur skägget så fick han det uppbränt. Nyspråk är enkelt, men effektivt. Det är inget annat än byråkratens livlina.

Igår kunde IF Metall meddela att deras avtalsråd röstade, med knapp majoritet, igenom ett ungdomsavtal där lönearbetare under 25 år får avsevärt mindre lön (75 % av minimilönen). Detta ungdomsavtal skall sedan undertecknas av arbetsgivarparterna. Avtalet motiveras med att det ingår utbildning och handledning under ett år, med möjlighet till förlängning till 2 år. Som om utbildning och handledning inte ingått tidigare när nya lönearbetare anställs. När ordförande Stefan Lövfen intervjuades av Tomas Ramberg i P1:s Lördagsintervju pressades Lövfen om detta märkliga agerande från fackets sida. Stefan Löfven försvarade dock ungdomsavtalet med att det i alla fall gav facket makt att kräva att ungdomsanställningen skulle inkludera utbildning.

Men Ramberg påpekade för Lövfgren att ett sådant förslag med utbildning redan fanns hos Högeralliansens vallöften, med den skillnaden att IF Metalls ungdomsavtal var för de under 25 år och inte för de under 23 år och dessutom under längre tid. Så här säger Alliansens valmanifest:

"Alliansen föreslår att en särskild lärlingsprovanställningsform införs. För personer yngre än 23 år bör det vara möjligt att delta i en lärlingsprovanställning upp till 18 månader inom dagens regelverk för provanställningar och med en dispositiv inriktning. Villkoren ska regleras som på sedvanligt sätt på den svenska arbetsmarknaden genom kollektivavtal. Arbetsgivaren ansvarar för att anställningen ges ett utbildningsinnehåll."

IF Metalls ungdomsavtal är med andra ord en grövre försämring av avtalen än vad högerpartierna gick till val med. Detta var alltså vad Stefan Lövfen menade med att "vara offensiva" - nämligen konkurrera med borgerligheten om vem som bäst kan försämra kollektivavtal. Det är inte undra att nyliberalerna hyllar IF Metall som ett "modernt fackförbund". De enda som lyckades vara värre än IF Metall var centerpartiets sedvanliga anti-fackliga politik med förslaget om ungdomsavtal år 2006, vilket föreslog lägre löner för de under 26 år.

Det passar nog att för medlemmarna i IF Metall att påminna det byråkratiska ledarskiktet om det fackliga löftet:
Vi lovar och försäkrar
att aldrig någonsin
under några omständigheter
arbeta på sämre villkor eller till lägre lön
än det vi nu lovat varandra.

Vi lovar varandra detta
i den djupa insikten om
att om vi alla håller detta löfte
så måste arbetsgivaren
uppfylla våra krav!
Eftersom det inte är första gången som IF Metalls ledarskikt svikit löftet är det på tiden att gräsrötterna inom förbundet sätter stopp för denna utveckling. Att se igenom det retoriska nyspråket som maskerar den nyliberala försämringen, och se hur vi idag har fackföreningar som tillsammans med näringslivet utgör främsta ledet i en borgerlig klasskamp mot sina egna medlemmar. Vad ska vi med högerpartier som Centerpartiet till, när vi har en arbetarrörelse som ändå bedriver deras politik?


Intressant?
Media: Dagens Arena, SvD
Bloggat: Fredriks blogg
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

tisdagen den 16:e november 2010

Kajsa Ekis Ekman i UR:s "En bok, en författare" - ett förtydligande

Jag har funderat länge på varför journalisten Kajsa Ekis Ekman riktat sina affektiva kanonader gentemot forskaren Susanne Dodillet, att vara meningsmotståndare är ju inte en självklarhet till att spendera den tid Ekman gjorde för att försöka få Dodillets forskning att förgäves fällas för "oredlighet i forskning" (Dodillets avhandling "Är sex arbete? Tysk och svensk prostitutionspolitik sedan 1970" för Göteborgs universitet testades av universitetet och friades från Ekmans anklagelser).

När man läser Kajsa Ekis Ekmans uppmärksammade bok "Varat och varan" (Leopard Förlag, år 2010), tillsammans med den nyligen utförda intervjun i SVT:s UR "En bok, en författare" uppstår dock vissa förtydlingar om orsaken. Dodillets forskning handlade om att studera de feministiska debatter som skett i Sverige respektive Tyskland, där debatterna haft olika utgångspunkter med ändå samma mål, det vill säga bägge har haft välmenande motiv (ex. att minska kvinnoförtrycket i prostitutionen). Ekman däremot utgår ifrån ett resonemang som bygger på det motsatta. I UR:s intervju framstår det att Ekman på allvar menar att de som menar att prostitution är ett lönearbete, egentligen bara vill "bevara prostitutionen". Alltså har ett motiv att bevara prostitutionen som enligt Ekman inte är annat än "ett utnyttjande av kvinnans kropp" - anledningen till att den andra feministiska diskursen existerar är enligt Ekman bara ett försök av det ekonomiska systemet att tjäna mer pengar.

Dodillets forskning hotar därmed Ekmans axiomatiska utgångspunkt att de som försöker jämföra prostitution med annat lönearbete (alltså säljandet av sin arbetskraft) per automatik vill bevara ett utnyttjande av kvinnans kropp för att gynna ekonomiska intressen. Om feminister som kritiserar statlig kriminalisering som en metod för att förbättra prostituerades vardag har välmenande motiv, som Dodiletts forskning bekräftar, så faller Ekmans påståenden om meningsmotståndarna som ett korthus. Därav så viktigt för Ekman att försöka fälla krokben på Dodillets forskning.

Jag har tidigare kritisera Ekmans försök att underbygga sitt försvar av statlig kriminalisering (sexköpslagen) som metod med att applicera en marxistisk analysmetod, där prostitutionen kritiseras för att göra kvinnans kropp till en vara. Att Ekman försöker använda en marxistisk analys är eftersträvansvärt, framför allt eftersom den har en tendens att hålla analysen borta från metafysiska antaganden. Problemet är dock att Ekman enbart applicerar denna analysmetod på prostitutionen, och inte på något annat lönearbete. Vilket alltså återigen visar Ekmans cirkelargumentation, ty här passar axiomet om att prostitution inte är lönearbete in som handen i handsken.

Varför prostitution inte är ett lönearbete förklaras ytligt med att det inte är som annat lönearbete, och till att Ekman i UR-intervjun går in i en diskussion om illegitima och legitima lönearbeten. Vilket alltså bara förvillar Ekmans egna resonemang, snarare än att förtydligar varför Ekman är så emot att analysera prostitution som lönearbete. Det är ju inte så att lönearbete per definition är säkert, tryggt och har en god arbetsmiljö - det borde vara en självklarhet för en journalist som vill utgå ifrån ett marxistiskt perspektiv att förstå lönearbetets historiska kontext. Och att prostitution inte är ett lönearbete som andra, stämmer inte det påståendet med nästan all lönearbete? Är ett lönearbete som grafisk designer lika med ett lönearbete på ett vårdhem, eller i en gruva? Skillnaderna dessemellan säger ju inget av själva definitionen som ett lönearbete.

Problemet med att lönearbetet gör kroppen till en vara, (och idag allt mer Jaget själv) är immanent hos all lönearbete. Som det står i Kommunistiska manifestet: "Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras", det gäller även människans individualitet och Jag-identitet. Exploateringen av människans arbetskraft, och den efterföljande splittringen av kropp och själ vill jag hävda återfinns i alla lönearbeten. Ekman säger sig i UR-intervjun vara orolig över en utveckling där allt blir till varor - även kvinnans kropp. Men kvinnans kropp är redan en vara, i alla fall för alla de kvinnor som lönearbetar.

Dessutom hävdar Ekman ett dilemma med prostitutionen att kunden vill att lönearbetaren utför tjänsten p.g.a. egen vilja, detta vill jag hävda också återfinns i andra tjänstearbeten än enbart prostitution. Vore det märkligt om kunden till en massör föredrar att massören av egen vilja vill utföra arbetet? Nej, naturligtvis inte, självklart är det så att kunder till sociala tjänstearbeten föredrar lönearbetare som vill utföra arbetet snarare än agerar som maskiner. Jag föredrar en läkare som vill vara läkare, framför en läkare som absolut inte vill vara läkare. Dilemmat, som ingalunda kan lastas på individuella konsumenter - utan på själva lönearbetssystemet, är alltså inte uteslutet till prostitution.

Ett annat argument Ekman använde sig av i UR-intervjun var den att en undersökning visar att prostitutionen minskat i Sverige, och syftar därmed på den undersökning som beställdes av högerregeringen (Beatrice Ask) år 2008 för att motivera för en skärpning av sexköpslagen. Denna undersökning visade sig dock vara minst sagt tvivelaktig:
"Slutsatserna om att lagen minskat omfattningen av prostitutionen i Sverige baseras på polisuppgifter, nämligen prostitutionsenheter i tre städer, några små akademiska studier samt jämförelser med de nordiska länderna. Men polisen kontaktar bara sexarbetare i samband med brottsutredningar, enheterna har kontakt med få sexarbetare, dessa studier kan bara vara indikativa, och dansk statistik över antalet aktiva gatusexarbetare har visat sig vara grovt felaktigt och ett känt faktum sedan november förra året. [...] Det påstås att lagen minskar den organiserade brottsligheten, men det saknas analys av de brott som upptäckts och hur de klarats upp, och hur de sedan verkligen kan kopplas till lagen."
Ekman utgår ifrån att kritikerna till statlig kriminalisering som metod motiverar sin kritik på ett diametralt annorlunda sätt än vad de själva motiverar det som. Detta axiom-argument används sedan av Ekman för att grumla en valid komparation av prostitution med annat lönearbete. Två argument som bekräftar varandra i en cirkulation, och inget annat än en fantasiskapelse av Ekman själv. Jag som marxistisk radikalfeminist och tillika kritiker till statlig kriminalisering (ex. sexköpslagen), har inget som helst intresse av att "bevara prostitutionen", utan tvärtom menar att det inte handlar om att vara "för" eller "emot" prostitutionen eftersom jag inte tror att det går att avskaffa prostitutionen så länge lönearbetssystemet återstår. Jag som socialist arbetar för en framtid bortom lönearbetssystemet, bortom kapitalismen och därmed bortom prostitutionen som är intimt förknippad med just det systemet. Därför är det extra tragiskt att det naiva ställningstagandet "jag är emot prostitutionen" sväljs som ett självklart ställningstagande, det verkar inte för prostitutionens försvinnande eller för de prostituerade kvinnornas välbefinnande.

PS: Det är även välkomnande att en del som nämns i Ekmans bok nödgats ta sig ut och kritisera dess faktafel, exempelvis av den forskare som Ekman som mest kritiserar i boken, och dessutom en förening som nämnts i hennes bok Kajsa Ekis Ekmans bok "Varat och varan" för faktafel, som annars nästan lyckas få en unisont hyllning på sin sida.

Tidigare: Debatten om sexköpslagen av ABF Göteborg


Intressant?
Media: Newsmill, EX1
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

måndagen den 15:e november 2010

Må SAP förnyas till sin vänstertradition

Visst var det bra att den nyliberal karriäristen Mona Sahlin nu går ner från ordförandeposten i SAP. Socialdemokraterna bör inse sitt misstag med att avveckla den generella välfärden, och återigen kämpa för lönearbetarnas intressen om ett jämlikt och solidariskt samhälle.

Partiet borde inse att något smicker med högern är ett ödesdigert misstag eftersom dagens "liberalism" förlorat sin ursprungliga progressivitet och blivit en apologet för ett människofientligt kapitalistiskt samhälle. Borde åter inse att den politiska demokratin endast är en halv demokrati, och att en ekonomisk demokrati gör samhället till en hel demokrati. De bör åter ta till sig Socialdemokratins progressiva klasskämpande som företrätts av August Palm, Axel Danielsson, Branting, Per Albin Hansson och Wigforss.

I sin karriär har Sahlin bland annat med Ingvar Carlsson och Göran Persson stått för den ideologiska omsvängningen i partiet under 1990-talet. Dessa högersossar (ja, högersossar är de trots att de inte vill bli kallade för vad de är) har faktiskt ett stort ansvar vad gäller den nyliberala utvecklingen i Sverige, vilket alls inte bara kan skyllas på den nyliberala tankesmedjan Timbro. I längden har naturligtvis denna nyliberala utvecklingen lett till att arbetarrörelsen tappat taget om det politiska samhället och gett utrymme för borgerligt övertagande. I mångt och mycket kan man lägga ansvaret för vår nya högerregering på dessa högersossar. Det är en ganska stor tyngd dessa personligheter har på sina axlar.

Mona var ju faktiskt som arbetsmarknadsminister mellan 1990 och -91 en av frontfigurerna för förslaget om ett så kallat Stoppaket vilket bland annat innehöll strejkförbud, lönestopp och höjda strejkböter. Som tur var gick det inte igenom p.g.a. massiva protester. Samma mönster går igenom när hon tillsammans med Ingvar Carlsson trots utlovad återuppbyggnad av folkhemet efter borgarnas regering 1994 bidrog till att 107 000 offentliga arbetstillfällen försvann under året. Högersossen säger en sak, och gör en helt annan sak vilket vi dyrt fick bevittna.

Det är dock tragiskt att Sahlin avgått p.g.a. en totalitär borgerlig makt över landets press och massmedia. Ett tecken på att vi inte längre lever i frihetens och demokratins land längre - utan under Bonniers och Svenskt Näringslivs nycker och diktat. Se bara de vämjeliga Kim Jong Il-reportagen i Expressen, men den store rorsmannen Fredrik Reinfeld kramandes über-lyckliga barn.

Lars Ohly gör det lite lätt för sig genom att förklara Sahlins avgång med att hon var en kvinna, visserligen kan det vara en bidragande orsak i dagens patriarkala borgerlighet. Men faran låg i att den store rorsmannen Reinfeldt utmanades av just Sahlins om ändå ljumma stöd till lönearbetarnas intressen. Hetsen mot Mona var för att hon var en tacksam offersymbol i en smutsig högerkampanj.

Välkommen till dagens Sverige där borgerligt nyspråk och hegemoniskt ägande av "journalistiken" försäkrar sig om arbetarrörelsens svaghet.

Nå, det enda hopp som ligger kvar är nu om SAP väljer att att utmanövrera den katastrofala högervridningen av partipolitiken. För en sådan framgångsrik vridning till dess vänstertradition hoppas jag på att Lena Sommestad, Morgan Johansson, Leif Pagrotsky, eller Suhonen intar ordförandeposten. Tyvärr är väl Suhonen för ung för att hoppet skall vara realistiskt. Annars tippar Dagens Nyheter för att asylkritikern och slöjförbudsivraren Sven-Erik Österberg anammar posten - låt oss hoppas att så inte sker.


Intressant?

Media: DN, EX, SvD, AB, EX, SvD2, EX2, SR, AB2, DN2, DN3, SvD3, SR2, SvD4, DN4, DN5, EX3, EX4, AB3
Bloggat: Svensson, Annarkia, Peter Andersson, Röda Malmö

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

lördagen den 13:e november 2010

Edith Nylon - franskt New Way-punk

Den här New Way-kulturen som blomstrade i slutet på 70-talet och i början av 80-talet är intressant just p.g.a. att det var fräscht och nytt som vände ryggen mot den kommersiella kulturen för att befria den till fördel för experiment. Vi skulle behöva en ny våg av anti-kommersiell musik och film idag, som ägnade sin energi och kreativitet till just skapandet.









Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Hatbrotten ökar i norden - effekt av zombie-kapitalismen?


Det handlar främst om Danmark och Finland. I Finland har de ökat med hela 20 procent på ett år. Enligt Göteborgsposten fördubblades hatbrotten förra året i Skåne, och hatbrotten med homofobiska motiv rapporteras ha ökat de senaste tio åren i hela Sverige. Visserligen är det svårt att veta om det gäller en reell ökning av hatbrotten eller om det är en förändringseffekt av polisens arbete. Men i Finland ser Polisyrkeshögskolans polisdirektör detta som allvarligt:
"- Den här utvecklingen är mycket oroande och det blir bara värre. Hela samhället måste sända starka signaler om att rasism och hatbrott inte är okej."
Västvärldens samhällsutveckling har med andra ord slagit bakut, som värst har rasismen och hatbrotten ökat de senaste åren och kommer fortsätta. En rimlig förklaring till denna utveckling är att den härstammar från en ökad social oro.

Det trodde vi nog inte för ett halvt århundrade sedan att vi var på väg till en framtid som återigen slungar människor i social oro. Att den minskade klyftan i klassamhället skulle vändas till en laizze faire-renässans, som helt enkelt vägrar begravas efter otaliga dödsrunor i krisernas spår. Den marknadsanpassade nedstruktureringen fortsätter sin zombie-marsch genom Europa, trots att den bär skulden till den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet. Då liksom idag livnär sig enkla mytiska lösningar på människors problem, främlingsfientliga och värdekonservativa krafter mobiliserar över hela kontinenten och intar maktens korridorer.

Den konservativa ideologin om nödvändigheten av auktoritet, synen på staten som en organism, patriarkala familjeideal och klass-apologetism dammas av. Samtidigt som de nyliberala laizze faire-idealen vurmas. Det är en idéströmning som brukar betecknas neokonservatism, som har sina rötter från USA. Neokonservatismen är ett hopkok av libertariansk och konservativ ideologi, där den generella välfärdsstaten skall avvecklas till fördel av en privatiserad välfärd. Men till skillnad från en renodlad libertarianism vill man ha en starkt statlig kontroll av kultur- och familjepolitik.

Man hade ju hoppats på att den historiska medvetenheten hade kunnat förhindra att historien upprepar sig. Vad är det egentligen för skolsystem och folkbildning vi har när förmågan att reflektera historiska lärdomar på samtida utvecklingar lyser med sin reella frånvaro? Som lärare i historia skräms jag över tanken att denna historiska upprepning av gångna ekonomiska misstag bygger på en mekanisk faktabaserad undervisning - där medborgarna inte får förutsättningarna till att utvecklas till aktiva och reflekterande medborgare. Att samhället dessutom rasar in i en otrygg och stressig framtid för lönearbetare gynnar givetvis inte heller möjligheterna för reflektion.


Intressant?
Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, VF1, VF2, VF3, NWT1, NWT2, NWT3, GP1, GP2, Sydsvenskan1, Sydsvenskan2
Bloggat: Verd, Bo Widegren, Jinge, Annarkia, Svensson

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

tisdagen den 9:e november 2010

Anders Knape & Birgitta Ohlsson snedsteg om extremism

Anders Knape, ordförande Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har tillsammans med folkpartisten och EU-ministern Birgitta Ohlsson skrivit en debattartikel i SvD. De vill erbjuda sin kunskap om hur man bäst bekämpar politisk extremism som de förklarar: "använder sig av våld [och] utgör ett allvarligt hot mot det demokratiska samhällets grundläggande värderingar". Det faller sig ganska naturligt att förstå att den politiska extremismen de syftar på är den högerextremism som misshandlar och mördar invandrare, homosexuella och vänsteraktivister i Sverige.

Men ack! Så lätt är det inte, ty Knape & Ohlsson vill även inkludera "vänsterautonoma grupper och islamistisk extremism". Det är frestande att spekulera i varför dessa odefinierade grupper skall inkluderas, framförallt då högerregeringen under tidigare regeringsperiod beställt en rapport från SÄPO för att underbygga sin skräckvision av vänsterextremister. Knape & Ohlsson kallar bland annat denna rapport för "en god bild om höger- och vänsterautonoma grupperingar i Sverige".

Tyvärr kunde inte SÄPO hjälpa högerregeringens likställning av vänsterextremister och högerextremister - varken vad gällde våld mot egendom eller (framförallt) våld mot person. Istället fick författarna till SÄPO-rapporten fantisera ihop påstådda åsikter som en "vänsterautonom" kunde ha i jämförelse med vad en högerextrem hade. Vissa av dessa påstående stred mot vedertagen statsvetenskaplig demokratiforskning, exempelvis när författarna försökte få "vänsterautonomen" att vara emot demokrati. Om dessa teoretiska kullerbyttor har jag analyser mer ingående tidigare (Länk1,länk2).

Sammantaget har denna regeringsbeställda rapport från SÄPO inte någon "god bild om höger- och vänsterautonoma grupperingar" utan tvärtom är en vetenskaplig katastrof. Författarna själva erkänner att rapporten inte skrivits efter "en i strikt mening vetenskaplig metod” (s.26). Denna rapport som folkpartisten Nyamko Sabuni beställde under förra regeringsperioden var alltså tänkt att visa att det fanns "vänsterautonoma" grupper som kunde vara lika våldsamma som högerextrema grupper. Det syntes tydligt då Nyamko Sabuni gick ut i media och gladdes över att SÄPO-rapporten (som hon antagligen inte läst) "kartlagt att det är lika illa med de autonomas brottslighet". SÄPO-rapporten visade tvärtom hur högerns brottslighet var långt mer våldsam och frekvent än vänsterns, speciellt om man tar i åtanke att nästan all brottslighet som skulle tillhöra vänstern anknöts till Göteborgskravallerna år 2001. Det fanns alltså ingen liknelse mellan det högerextrema våldet/brottsligheten med "vänsterautonomas" våld/brottslighet.

Det är inte bara den märkliga analys av SÄPO-rapporten som Knape & Ohlsson gör ett snedsteg, utan även i sin beskrivning av på vilket sätt de lokala insatserna mot "politisk extremism" skall utföras konkret. Bland annat menar de att insatsen skall "sätta individen och inte ideologin i centrum" där kommunen skall bejaka nazistens individuella talang för att skapa "en meningsfull sysselsättning". Man kan ju undra ifall att "förebygga politisk extremism" skulle leda till att samhället gav alla indidiver en meningsfull sysselsättning utefter individens talang - men tyvärr handlar nog de konkreta åtgärderna enbart om på lokal nivå försöka motverka redan existerande extremism.

Ty pudelns kärna i högerns åtgärder mot politisk extremism är att försöka sudda bort den bistra verkligheten där högern har en intim tendens till våld och brottslighet, samt att undvika en socio-materialistisk förklaring till den ökande högerextremismen och rasismen. På det sättet kan högerregeringen undvika jobbiga diskussioner där deras egna klasspolitik visat sig vara orsaken till de ökade klyftorna i samhället - och därmed förutsättningarna för folks dragning till enkla lösningar på problemen, i kölvattnet kring välfärdens bortvittring.


Intressant?
Bloggat: Lasses blogg, Kildén & Åsman
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Wallenbergs makt – SEB, autonomak skriver Kristallnatten på repeat, Lasse Franck skriver Mossad + Säpo = Kärlek, Hans Norebrink skriver Asiens tid – igen!

söndagen den 7:e november 2010

Hyper-Scepticism

Vänstern som vill ha kul


Efter att ha sett de hittills fem avsnitten av SVT-serien Rebecca & Fiona har mitt tvivlande stöd gradvis bytts till en säkert stöd till det arbete de gör. I serien får vi följa de båda vännernas vardag och arbete som dj:s. Från fester, till dagar utan mat och pengar. Det är förfriskande att se två vänstertjejer som är producerande dj-musiker, och utmanar de nuvarande normerna för vad som är vänster - att inte vara ständiga moralpekpinnar men ändå av sin blotta närvaro vara en sticka i högerns fågelholk-ögon.

I det fjärde avsnittet förklarar de det ganska bra hur det har blivit av en norm inom dagens vänster att inte ha för mycket kul, eller för den delen ha självdistans. Har man det kan man få sina valida åsikter ifrågasatt, som om man inte var värdig nog att kritisera Israels apartheidpolitik. Denna norm borde omedelbart krackelera och försvinna, och Rebecca & Fiona verkar vara en effektiv bräsch mot denna hämmande moralmur.

Följ SVT-serien! De finns även på twitter och facebook.


Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

lördagen den 6:e november 2010

USA spionerar på medborgare i norden

Jag nås genom Annarkia till ett digert avslöjande om att USA bedriver olaglig övervakning av norrmän (Källa: VG1, VG2) och danskar (Källa: Politiken, DN). Enligt SvD har även USA lyckats få tag på polisregister i Norge. Enligt Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet, är det troligt att det bedrivs också en spionverksamhet på medborgare i Sverige (som när USA utförde olaglig spionverksamhet före Göteborgsdemonstrationerna år 2001). Men Säpos presstalesman Patrik Peter lugnar oss med sedvanlig västerländsk naivitet:
"– Och när det gäller amerikanska myndigheters verksamhet i Sverige förutsätter vi att de följer svensk lag."
Men va bra, då är ju allt lugnt, för USA gör ju aldrig något fel och har alltid visat respekt för nationers självbestämmanderätt.

Och naturligtvis visade det sig att SÄPO:s Patrik Peter hade fel, ty nu går Sveriges Justitieminister Beatrice Ask ut i media genom en presskonferens och erkänner att USA utfört spionverksamhet gentemot svenska medborgare. Men liksom SÄPO så slänger den borgerliga ministern Beatrice Ask ut en brasklapp för att försvara USA:s spioneri:

"– Jag utgår från att amerikanska myndigheter kan vara behjälpliga med hur verksamheten har bedrivits, säger Ask på pressträffen."
Tidigare kallade hon frågan om CIA:s eventuella spionverksamhet i Sverige som en "polisfråga". Liksom Jan Guillou, som avslöjade CIA:s spionverksamhet i Sverige på 70-talet, säger så är det en politisk fråga:

"– Hon bör fråga Säkerhetspolisen om vi håller på med sådant skumrask och avskeda de som låtit det ske på svensk mark."
Vill vi att Sverige ska bli en lydstat till USA med spionverksamhet på medborgare utan demokratisk insyn?


Intressant?
Bloggat: Svensson, Kildén & Åsman, Röda Malmö
Media: GP, AB1, AB2, Ex
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

fredagen den 5:e november 2010

Efterlängtad kritik av FFLH

Nu har Forum för Levande historia äntligen fått en kritik från JO. Kritiken gäller den famösa utställningen "Middag med Pol Pot" och dess kampanjfilm som enligt JO skall ha: "avsiktligt utformats för att förlöjliga de som deltog i resan till Kambodja", och att:
"agerandet är oförenligt med kravet på att det allmänna ska respektera den enskilda människans frihet[...]" Forum för Levande historia "saknar insikt om de rättsliga begränsningar som gäller för en statlig informationsmyndighet. Det är allvarligt".
Det är en svidande kritik av myndigheten FFLH, som den fått tidigare från diverse debattörer och en kritisk bloggosfär. Nu är det alltså glädjande att kritiken mot myndighetens övertramp även kommer från JO, och att myndigheten enligt Dagens Nyheter överväger "konsekvenserna för den fortsatta verksamheten vid Forum för levande historia". En statlig informationsmyndighet som FFLH passar inte in i demokratiskt öppna samhällen - och den gör sig en bra tjänst genom att avveckla sig själv snarast.



Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

tisdagen den 2:e november 2010

Elli et Jacno

Ett franskt elektropopband som tydligen blev ganska framgångsrika i Frankrike och Storbritannien.



New Left Media - precis det USA behöver

Vi har väl de flesta av oss hört om den så kallade nya "gräsrotsrörelsen" i USA - The Tea Party Movement - en högljudd nyliberal proteströrelse mot en utveckling till en generell välfärdsstat.

Liksom överallt i den så kallade fria västvärlden är mediaklimatet i USA dominerat av en massmedia som övergett journalistiken. Därför är det skönt att se fenomen som New Left Media (Facebook, YouTube, Twitter), som består av två studenter på Wright State University i Dayton. Deras lugna, respektfulla intervjuer av bland annat Tea Party-demonstranter blir en skarp kontrast mot en annars vulgär åsiktsjournalism. Det är när Tea party-demonstranterna själva får berätta vad de står för och vad de protesterar mot som det verkliga journalistiska avslöjandet sker.

Naturligtvis undersöker inte New Left Media bara The Tea Party Movement, de senaste intervjuerna görs av demonstranter som kommit till den protest "Rally To Restore Sanity" som Jon Stewart uppmanade till under The Daily Show, som en av sina genialiska ironier över Glen Becks tidigare seriösa protestuppmaning "Restoring Honor".



PS: Tack till Jesper Nilsson för tipset om NLM.

Intressant?
Bloggat: Daniel Sturesson
Media: DN, Proletären, Guardian, Huffington Post, Time, DN2
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Bonnier är en judisk familj, Johan Frick skriver Nu är allting bokstavligen ljusare, Kaj Raving skriver Regeringens neddragningar på arbetsmiljön kostar miljarder

måndagen den 1:e november 2010

DÖF - Codo - NDW

Kas Product - Never Come Back

Vänsterpartiets felsteg om religionskunskap i skolan


Inget skolämne är så ifrågasatt som just religionsämnet, som också genomgått en i särklass genomgripande förändring genom historien. För att av tradition ha varit en angelägenhet för kyrkan, har den idag förvandlats till ett sammelsurium av nyttoinriktade ämnen. Ända fram till 1962/69 års läroplaner för grundskolan hade kristendomen en särställning. I grundskolereformen år 1980 började näringslivets krav på en mer nyttoinriktad skola få respons (en skola som reproducerade en kultur- & religionspräglad medborgare anses som ett hinder för den konsumerande flexibla lönearbetaren) - med skolreformerna år 1994 var den nyttoinriktade skolan ett faktum.

Men fortfarande fanns den värdegrunsinriktade och kulturbärande prägeln i läroplanerna, fast nu inte inriktat på ett särskilt ämne utan nu inkluderande alla lärare, elever, skolpersonal, skolpolitiker och föräldrar:
"Skolan har en viktig uppgift när det gäller att förmedla och hos eleverna förankra de värden som vårt samhällsliv vilar på [...] I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande" (Lpo 94, Lpf 94)

Redan då var den stora debatten inför läroplansreformen om formuleringen om kristen etik som kohandlats fram med krav från Kristdemokraterna. Kompromissen som gav det slutgiltiga resultatet landade i att man gav varje enskild skola möjlighet att tolka själv vad begreppet etik innebar. Debatten inför 1994 års läroplansreform innehöll även frågan om att göra religionsämnet till ett kärnämne på gymnasiet - det resulterade i att Socialdemokraterna tillsammans med Vänsterpartiet föreslog ämnet som kärnämne, vilket också antogs av riksdagen. Religionskunskapen var därmed ett ämne som skulle förse eleverna samhällskompetens, yrkeskompetens och livskompetens - och fick alltså en mer breddning än enbart samhällsorienterad.

Denna breddning öppnade upp möjligheter för en religionsundervisning bortom en faktabaserad undervisning om religioner till mer av diskussioner kring egna personliga livsfrågor (se exempelvis Skolöverstyrelsens undersökningar om elevernas intresse inom religionskunskapen år 1968 respektive 1970). Detta var också något som kursplanerna förespråkade, en religionsundervisning som inte dominerades av religionsfakta - en förändring som visserligen i praktiken gått långsamt. Det förhåller sig alltså så att det ingalunda går att ifrågasätta religionskunskap som enbart ett ämne för religionsfakta.

Dock vill jag påpeka som nyexaminerad lärare i religionskunskap att en undervisning i just religionernas föreställningsvärld och yttringar är oerhört viktigt om den jämförs med samhället. I likhet med Émile Durkheim vill jag påpeka att religionssystem är fenomen som tillhör samhällen, vilket också tangerar Lev Vygotskijs pedagogiska teorier om vikten av sociala kommunikationer. För att bättre förstå vårt eget samhälle, och andras, spelar religioner en roll. Det är givetvis inte något religiöst ställningstagande, då även jag som ateist naturligtvis inte kan ifrågasätta den prägel som religionerna haft på våra samhällssystem. En undervisning som utgår ifrån den konkreta tillvaron och omgivningen kring eleven blir därmed något helt annat än det instrumentella lärandet genom bokläsning och faktaföreläsning. Att undervisa om religion är alltså inte uteslutande till instrumentell faktalärande.

Därav oroas jag när jag läser Vänsterpartiets reaktion på Folkpartiets religiösa förslag (och antagligen återigen en kompromiss för kohandel med Kristdemokraterna) att slå fast en dominans av kristendomen inom religionskunskapen. Mot detta okunniga och tokiga förslag reagerar Vänsterpartiet med att föreslå att hela ämnet religionskunskap skall avskaffas:

"- I vårt moderna samhälle har religionen blivit en ideologi bland andra. Det finns därför ingen anledning att religionskunskapen ska vara ett obligatoriskt ämne varken i grund- eller gymnasieskolan. Istället borde religionens påverkan på människor och samhälle ingå i undervisningen i historia och samhällskunskap, säger Rossana Dinamarca."
Det är en åsikt som kanske låter logiskt, men som i ljuset av ämnets förändring är verklighetsfrånvänt. Ämnet religionskunskap handlar inte längre om ett dominerande lärande i religionsfakta, detta borde naturligtvis Vänsterpartiets skolpolitisk talesperson veta. Rossana Dinamarcas reaktion verkar nu mer vara en ryggmärgsreflex på det religiösa ställningstagande från den borgerliga regeringen, än ett seriöst och genomtänkt förslag.


Intressant?
Media: SvD, Torbjörn Tännsjö, DN1, DN2
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,
 
 
Copyright © LOKE - KULTUR & POLITIK
Blogger Theme by BloggerThemes Design by Diovo.com