Sidor

söndag 2 januari 2011

År 2010 - valskådespel, medborgarkontroll och zombieliberalism


Vad hände förra året?

Det sorgsna tuggandet. Det desperata försöket. Det självförklarande hyckleriet. Eller med andra ord, den borgerliga parlamentariska demokratins återkommande valskådespel, hade ett av sina skämtsamma nycker att bekräfta dess illusion. De massmediala fabrikationerna, och de politiska lögnerna segrade, så som det brukar vara i ett system byggt på individens beroende av kapital. Regeringspartierna verkar allt mer tävla om surrealistiskt reaktionära förslag. Att landets massmedia behandlar regeringen och dess statsminister som en totalitär maktkonstellation hör till detta nycker av borgerlig nakenhet. Vill man hängiva sig till masochistiska begär kan man enkelt gå till Expressen för att få en dos av den massmediala maktbegäret, det en gång så hatade propagandan som tidigare ansågs vara exklusivt till statsmakter utan demokratiska valskådespel som vårt - de där diktaturerna i öst och väst.

År 2010 var det året då vi blev så tvungna att inse att vår liberala demokrati inte är så liberal längre, inte är så demokratisk längre. Kan det vara så att Slavoj Zizek hade rätt när han förklarade vårt förhållande till Fukuyamas dödsförklaring av historiens utveckling som förklarade den slutgiltiga liberal-borgerliga segern? Att trots vårt avfärdande av Fukuyamas plumpa idioti faktiskt agerar som om det vore sant? Med en slutgiltig seger för en statisk verklighetsbild, varför då ha en demokrati? Det är ju ingen idé att ha en konflikt mellan olika ideologier - ty det finns ju bara en ideologi kvar - liberalismen. Vi kritiserar nyliberalismen återigen århundraden efter århundraden, finanskris efter finanskris, massarbetslöshet efter massarbetslöshet, men agerar inte för att förverkliga vår kritik, den överlever trots detta. Tidningen Brand hade ett intressant tema kring detta, kallad med det slagkraftiga ordet zombieliberalismen - hur något som är dött inte riktigt förstår att den är död:

"Nyliberalismens orubbliga ”sanningar”, som hållit oss i sitt grepp så länge, har kollapsat. Ändå verkar vi sakna förmågan att kunna röra oss vidare. Protester och vrede har brutit ut mot krisens olika aspekter, utan att bli en sammanhängande gemensam reaktion. Varje försök att bryta sig loss från den här världens misslyckanden verkar föra med sig en allmän frustration." (Källa: Livet i limbo, Brands specialnummer år 2010)

Mänskligheten blir våldtagen igen och igen, och situationen i dagens Sverige ser likadan ut i resten av världen. Arbetarklassen försvagas genom en handfallen arbetarrörelse, partivänstern krackelerar, och en allt mer krisartad världsekonomi tillsammans med en växande rasistisk opinion. Finanskrisen år 2008 förintade många ekonomiska dogmen och dödsförklarade nyliberalismen, men det ekonomisk-politiska mittfält som tog över verkar ha svårt att klara av att hålla systemet vid liv. Antingen kommer det att leda till att nyliberalismen återigen kommer triumferande efter en tid av återhämtning, eller till en verklig genomgripande förändring av världssystemet.

Mystiken kring varför mitten-vänster-partierna verkade få skulden för 2008 års finanskris, är faktiskt inte så mystiskt då de accepterade den nyliberala politiken, och ibland stod i förgrunden för en nyliberal omstrukturering (exempelvis socialdemokraterna i Sverige). Samma problem har Obama i USA, som trots sina fagra löften om "förändring" och "hopp" ändå accepterade den nyliberala ledstjärnan.
"nyliberalismens ideologiska kärna är borta, varför lyckas då inte ett nytt mittfält träda fram? Varför får inte den diskursiva förskjutningen till vänster motsvarande resultat i praktiken? Svaret är delvis att det nyliberala projektet varit långt mindre ideologiskt än dess kritiker hävdat. Teori och ideologi används för att skapa nyliberala ideologier och aktivister, men det är inte genom en övertalning med argument som subjekt förändras eller gränserna för vad vi uppfattar som möjligt förskjuts. Dessa grundläggande förändringar genomfördes mer genom handlingar än ideologi. Nyliberalismen omorganiserar materiella processer och frambringa den social verklighet som dess ideologi påstår redan existerar. Den försöker skapa sina egna förutsättningar." (Källa: Livet i limbo, Brands specialnummer, svensk översättning av artikeln "Life in limbo" från tidningen Turbulence)

Förklaringen är alltså inte så simpel som en ideologisk debatt som Fukuyama en gång trodde liberalismen vann genom argument. Våra ageranden i livet påverkas mer i en växelverkan till den materiella verklighet vi tvingas leva i. Det är i vår relation med marknaden som vi fostras till nyttomaximerande individer, en relation som inte bara existerar i den ekonomiska sfären i samhället utan genomgriper hela systemet - så som utbildning, sjukvård, och barnomsorg. Människan tvingas till mänskligt kapital, till isolerande företag som konkurrerar mot varandra. Det är en fostran av människan som inte försvinner lika lätt som det nyliberala ideologiska korthuset. Nyliberalismen går vidare men utan mål och substans - en sann zombieliberalism.

För att slutligen få den odöda nyliberalismen att förbli död krävs en organiserad gemenskap, utanför små nationsgränser och utanför partigränser - vi människor måste själva tillsammans i en gemenskap bjuda på en motmakt. Här känns det ändå ganska positivt, då otaliga vänsterorganisationer och rörelser här i Sverige tycks vaknat. Detta tycktes synas hos 2010 års Socialistiska Forum i Stockholm där mer människor än tidigare visade intresse för en socialistisk kritik av kapitalistiska dogmer och på vilket sätt det påverkar människan. På senare år har det visat sig att vänsterorganisationer lyckats samarbeta i en rad olika evenemang, något som för några årtionden sedan var en omöjlighet.

Globalt ser vi en allt stigande kritisk medvetenhet i klimataktioner, ockupationer, strejker och protester. Ursprungsbefolkningen i Peru lyckades hindra skövling av regnskogen, franska arbetare kidnappade sina chefer och sydkoreanska arbetare ockuperade sin fabrik efter att de blivit sparkade. Det globala sociala missnöjet fick många exempel de senaste åren, så även året 2010.

Samtidigt måste det påpekas att lösningen inte ligger i ett enskilt parti här eller där, utan det ligger i vår förmåga att bilda och verka i gemenskap. Därav är det av intresse att se hur vi lyckas ordna denna gemenskap. Inte som Mona Sahlin uppmanade sitt parti att knyta globala kontakter med sina - systerpartier, utan faktiskt knyta globala kontakter med alla de som i gemenskap delar vårt öde - alla vi som hotas av en rovgirig kapitalistisk ordning. Vi behöver en global kollektiv organisationsform som tar våra behov som utgångspunkt.

Så för att summera år 2010 skulle jag vilja se det som året då vi fick bevisen för våra upplösta dogmer. Wikileaks bevisade det vi tidigare kritiserat regeringen och USA för, en härva av olaglig medborgarkontroll och övervakning. Samtidigt som de globala tecknen av socialt missnöje upplöst vårt dogma om den eviga nyliberalismen.

Intressant?
Bloggat: Opassande, Kildénn & Åsman, Mullvaden
, Isobel Hadley-Kamptz, C-M Edenborg, 907
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Inga kommentarer:

 
 
Copyright © LOKE - KULTUR & POLITIK
Blogger Theme by BloggerThemes Design by Diovo.com