Sidor

söndagen den 9:e januari 2011

Arbetarromantikens funktion som klassamhällets väktare

Det var Agnes Arpis ETC-artikel som startade twitter- & bloggdebatten om existensen av "skitjobb" i förhållande till yrkesstolthet. Arpi kritiserade hur begreppet "skitjobb" används av högre sociala skikt för att stämpla vissa yrken med låg status:
"Utmärkande för synen på skitjobben är att man sällan pratar om villkoren. Det är inte den extrema osäkerheten i att inte ha fasta tider och vara utlämnad till maktfullkomliga chefers godtycke man menar. Det är inte den futtiga timlönen eller maktlösheten inför att påverka sin arbetssituation man diskuterar. Det är heller inte den sociala miljön, hur tärande den ibland är, som nämns. Istället antas uppgifterna i sig vara ovärdiga."
Jag håller med Arpis kritik mot stigmatiserandet av vissa yrken, att skambelägga yrken försämrar lönearbetarnas egna kamp för bättre arbetsmiljö och villkor, samt hjälper de högre skikten i samhället att avskärma sig från de lägre. Dock håller jag även med Jesper Nilssons invändning mot Arpis utgångspunkt - kritiken mot "skitjobb" bygger mindre på skambeläggning och mer utifrån de dåliga villkoren. Och därav finner jag inte samma anledning att undvika begreppet "skitjobb", tvärtom kan det vara en stor fördel att kalla vissa jobb med dåliga villkor för just skitjobb.

Både Arpi och Nilsson har alltså delvis rätt i sina utgångspunkter, skambeläggningen av yrken försämrar klasskampen för bättre villkor inom yrkena, samt att det finns ett verkligt behov av att kalla arbeten med dåliga villkor som just skitjobb. I twitterdebatten deltog även högerdebattörer som Sakine Madon och Johan Ingerö och de kom att torgföra en hyllning till Arpis ETC-artikel utifrån en apologetisk moralism. Sakine Madon skrev: "snorungar, som aldrig fått skit under naglarna", och Ingerö: "Alltså, ni vänsterkids borde testa lite hårda arbeten. Inte bara snacka om dem". Syftet är tydligt, det ska vara fint att arbeta i skitarbeten med dåliga villkor, och det är bara de som själva har personlig erfarenhet av specifika skitarbeten som har moraliska förutsättningar att kritisera sina specifika skitarbeten.

Det är inget annat än gammal ohederlig apologetik av de rådande förhållandena i samhället. Att dessutom straffa de unga ytterligare som är mest utsatta på arbetsmarknaden vad gäller låglönearbeten, arbetslöshet och temporära anställningar - tyder på en cynisk inställning gentemot de mest utsatta i samhället. Den marxistiske socialdemokraten Gunnar Gunnarson förklarade det bra på 70-talet: "Människors protest mot det kapitalistiska systemets industriella miljö har ingenting med moraliska brister att göra - det bottnar helt enkelt i systemets inhumanitet".

Men det är inte bara de borgerliga debattörerna som utövar en moralistisk arbetarromantik, utan även vänsterdebattörer har en tendens att falla i denna moralfälla. Socialdemokraten och statstjänstemannen Anders Eriksson romantiserade sin period som vårdbiträde parallellt med sina akademiska studier: "Mina fyra år som vårdbiträde är bland det jag är mest nöjd över att jag gjort. Roligt, utvecklande och jag lärde känna fantastiska människor". Eriksson gick sedan vidare med att kritisera Nilssons invändningar att fortsätta använda begreppet "skitjobb", och krävde få svar på vilka arbeten Nilsson menade skulle avskaffas. Jag svarade att inga specifika jobb ska avskaffas utan det enda som ska avskaffas är lönearbetet i sig själv - varpå Eriksson viftade bort det som "teoretiskt fluff" och "bara defaitistiskt". Min invändning var naturligtvis inte riktat till att avskaffa specifika yrken, utan tvärtom att inte falla för en yrkesstigmatisering såväl som en uppmaning till yrkesstolthet.

Tyvärr verkar dock Nilsson anamma en viss yrkesstigmatisering, han skriver i sin bloggpost: "Vissa yrken är direkt skadliga (vapenindustrin, säljaryrken, banksektorn osv), skall vi verkligen vara stolta över att ha dessa yrken?". Det är ett moraliserande av yrken som existerar i en kontext som har ett behov av dem. Däremot betyder ju inte detta att dessa yrken är eviga, oberoende av samhällssystem. Vapenindustrin, säljaryrken och banker är ju inte yrken som är självklart skadliga för ett kapitalistiskt samhällssystem. Till Erikssons försvar så verkar Nilssons stigmatisering ha triggat ett missförstånd i debatten - som om det skulle handla om att avskaffa vissa yrken.

Jesper Nilsson påpekade i sin bloggpost en mycket viktig skillnad som kan dras inom vänstern genom historien, och även ännu idag. De Rousseau-inspirerande socialister och de socialister som inspirerats av Karl Marx. Även de som bekänner sig till Marx idéer har tyvärr en tendens att luta sig till de Rousseau-inspirerade, just p.g.a. att anledningen till varför folk ursprungligen blir socialister är ofta p.g.a. moraliska anledningar. Nilsson förklarar skillnaderna mellan de båda socialistiska strömningarna:
"Rousseau-inspirerade socialister tenderar att måla upp bilden av arbetarklassen som mer autonomt, mindre smutsigt och inte medskyldigt till kapitalismen. Arbetarklassen är moraliskt högre stående än borgarklassen. Och dess frigörelse består av att denna ärliga, jordnära och mindre alienerade klass skall övervinna borgarklassen och ta över den demokratiska makten i samhället (power to the people).

Karl Marx talade istället aldrig om att arbetarklassen var mindre skyldig till kapitalismen än borgarklassen. Marx menade inte att det var arbetarklassens förträfflighet eller moraliska upphöjdhet som gjorde den till kapitalismens förgörare, tvärt om var det just för att arbetet tar ifrån arbetarna all sin värdighet, moral och deras människovärde. Till slut är arbetarklassen så fattig på allt av mening att den inte har något annat att förlora än sina kedjor."
Boven inom vänstern både igår och idag är alltså den arbetarromantiska vänstern, som argumenterar utifrån moraliska värderingar. Det är denna vänster som ofta pratar om vissa yrken som mer proletära än andra, och som uppmanar folk att vara stolta arbetare. I mina diskussioner med diverse medlemmar i det stalinistiska KP/RKU har det oftast landat i just en Rousseau-inspirerad syn på arbetarklassen och dess roll i samhället. Trots sina bekännelser till Karl Marx idéer så överges de snabbt för en arbetarromantik - att arbetare har en högre moral gentemot borgare etcetera...

En annan arbetarromantiker är den stalinistiska vänsterdebattören Jan Myrdal, som i sin kritik mot HBT-rörelsen syftar till arbetarklassens historiska kritik mot homosexuella, i Mohamed Omars intervju: "den kapitalistiska prostitutionspropagandan vi har idag, som också innefattar stjärtgossarna, är helt emot arbetarrörelsens tradition". Arbetarklassen glorifieras i en moralisk bubbla utan stoff av kritisk reflektion och kontextifiering. Här går alltså borgerlighetens debattörer tillsammans med en stalinistisk vänster-strömning till apologetik av det rådande samhällets arbetsförhållanden. En blå-röd röra där kritik mot begreppet skitjobb, uppmaning till yrkesstolthet och yrkesstigmatisering är sidor av samma mynt - arbetarromantiken och dess funktion som klassamhällets väktare.

Men varför är det då så fel med att uppmana till yrkesstolthet? Nilsson förklarade det på ett enkelt och bra sätt:
"Idéen om yrkesstolthet bygger bland annat på förvirringen kring arbetets dubbelkaraktär. Vi skall tydligen vara stolta över arbetets innehåll (att vi är duktiga på att vårda, städa eller bygga webbsidor osv) men bara inom formen av en anställningskontrakt."
Det handlar om att idén om yrkesstolthet alltså har sin förutsättning i lönearbetssystemet, varpå människan alltså uppmanas att identifiera sig genom lönearbetet. Människans stolthet blir en fråga för den rådande arbetsmarknaden, och därav sätts gränser för människans otaliga möjligheter och intressen. Den är också apologetisk och reaktionär, alltså den kan få en konservativ funktion vad gäller lönearbetenas utformning.

Jag tycker att debatten som helhet har avslöjat många bottnar av det rådande kapitalistiska systemet, dess inhumanitet, dess cyniska apologeter och på vilket sätt en omedveten vänster ofta hamnar i en arbetarromantik.


Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

14 kommentarer:

Agnes sa...

Menar du, ärligen, att jag arbetarromantiserar i min text?

Är något förvånad över både Jesper Nilssons och din läsning av den som främst en uppmaning till yrkesstolthet. Det är inte min åsikt ELLER min avsikt.

Agnes sa...

Eventuellt beror det på att vi lägger olika värde i begreppet. I min text är det liktydigt med frånvaro av skam.

L. O. K. Ejnermark sa...

Agnes: Nej, jag menar inte att du gör det. Men debatten kring artikeln blev en debatt kring begreppet, jag försöker därmed citera din text som just motsätter arbetarromantiserandet. :)

Hampus Eckerman sa...

Kan vi inte bara enas om att de som bör skämmas är de som skapat jobb med så dåliga villkor att de bara kan klassas som skitjobb? Samt de som tycker att vissa personer ska vara stolta över att ha skitjobben, samtidigt som de aldrig skulle jobba i sådana själva om de hade annat val?

Ja, Ingerö och Madon alltså. Den senare som faktiskt en gång skröt med att hon minsann "sålt blommor på en festival" och därför ville marknadsföra sig som någon sorts arbetare. Och nu aldrig skulle ta i ett sånt jobb med tång.

Agnes sa...

Ett tips kan vara att länka till både min och Jespers texter, så även den utan Twitter kan följa debatten :)

Också GP plockade upp diskussionen: http://blogg.gp.se/ledarbloggen/2011/01/07/det-finns-inga-skitjobb/

L. O. K. Ejnermark sa...

Agnes: Jag har länkat till din och Jespers text, och till andra, problemet är dock att bloggdesignen inte färgar länkarna, men skall ändra det så snart jag orkar... hehe..

Tack för GP-länken förresten den har jag inte sett. :)

sakine sa...

Sålt blommor på festival, jomenvisst har jag det - och du läser som en kratta. Jag har aldrig beskrivit varken det (eller jobb som vårdare på gruppboende för handikappade, konsumkassan, fritidsledarjobb, fotbollsdömande etc etc etc) som "skitjobb". Däremot gör andra det.

Snorungar som knappt vet vad ett kroppsarbete är ser ner på dessa jobb, ja. Där gick det något, inte minst som du klippt i tweeten, bättre med läsförståelsen.

sakine sa...

Ps. Hoppsan. Två vänsterpojkar med efternamn på E... inlägget ovan är kanske riktat till två personer snarare än en. Ds.

Agnes sa...

Ytterligare diskussion:

http://kan.mabande.se/?p=333

Hampus Eckerman sa...

Sakine, du läser mycket riktigt som en kratta. Jag har nämligen aldrig sagt att du beskrivit skitjobb med usla arbetsvillkor som just "skitjobb". Och där i ligger ditt problem.

Ja, sen var det lite härskarteknik också. Känns det bra för dig om folk börjar kalla dig för "högerflicka"?

L. O. K. Ejnermark sa...

Sakine:

Jag länkar till ditt tweet så vem som helst kan läsa det i helhet. Tror dock inte att som jag citerar det nu skulle innebära någon betydlig lässvårighet.

Min poäng är att det inte är någon egentlig skillnad mellan att uppmana till yrkesstolthet eller till yrkesstigmatisering. Jag menar att du var en del av de som uppmanade yrkesstolthet genom att klumpa ihop de som använder begreppet "skitjobb" som personer med bristande moral. Därav kritiserar jag ditt resonemang som en sida av arbetarromantiken.

Agnes sa...

"Det är denna vänster som ofta pratar om vissa yrken som mer proletära än andra, och som uppmanar folk att vara stolta arbetare. I mina diskussioner med diverse medlemmar i det stalinistiska KP/RKU har det oftast landat i just en Rousseau-inspirerad syn på arbetarklassen och dess roll i samhället. Trots sina bekännelser till Karl Marx idéer så överges de snabbt för en arbetarromantik - att arbetare har en högre moral gentemot borgare etcetera."

OBS, igenkänningen från när jag umgicks i dessa kretsar. Pratar gärna mer om detta.

Hampus Eckerman sa...

Såg just att jag är 10 år äldre än den Madon som nyss kallade mig "pojke". Jisses...

Rava sa...

På tal om just arbetarromantik. Behöver det verkligen just vara en arbetarromantik om man som socialist anser att det på något sätt är eftersträvansvärt att arbeta med kroppen samt att leva simpelt, utan överflöd, speciellt då överflöd i detta samhälle oftast har konsekvenser som drabbar knegarklassen (det du skrev om Ingvar Kamprad). Att själv skapa det man lever av, att medvetet ta avstånd från det kapitalistiska maskineriet. "I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd".

 
 
Copyright © LOKE - KULTUR & POLITIK
Blogger Theme by BloggerThemes Design by Diovo.com