Sidor

måndag 10 januari 2011

Den borgerliga ormtungan

Johan Ingerö deltar nu i bloggdebatten kring Agnes Arpis text och om begreppet yrkesstolthet. Han vill positionera sig som en motsats till min och Jesper Nilssons kritik av begreppet, genom att utveckla sitt twitter-resonemang utifrån härskarteknik och egna moraliska förträfflighet.

Ingerö rasar mot "vänsterkids", "vänsterbarnen", och mot intellektuella som inte förstår: "att arbetet är helt avgörande inte bara för samhällets utveckling, utan även för individens personliga mognad, inflytande och självrespekt". Någon förståelse kring det kapitalistiska arbetets dubbelkaraktär låtsas förstås Ingerö inte ha, utan lönearbetets innehåll är det enda som belyses. I sann arbetsmoralistisk manér torgför Ingerö att det är lönearbetet som befriar människan. Arbetslösa skall vi alltså anta saknar både mognad och självrespekt - i alla fall den stora massan av unga arbetslösa - de där "kidsen" och "barnen" . Den cyniska människosynen lyser igenom.

För att försvara ett allt hårdare samhällsklimat måste borgerlighetens apologeter försvara regeringens arbetslinje, den politik som förstärker det kapitalistiska samhällets uppdelning av människan i mer eller mindre värda medborgare. De som har lönearbete är mer värda - de ska förtjäna "mognad och självrespekt". Så fungerar det arbetarmoraliska schemat som en passiviserande funktion, ty den säljer en idé om att arbetslöshet är en naturlig del sprungen ur individers bristande arbetsmoral. Därav Ingerös lustiga utfall mot individer som arbetsovilliga.

Den kluvna tungan blir synlig i Ingerös utfall när han försöker kritisera mig och Nilsson för att vi tydligen skall tycka oss för fina för vissa yrken, men själv erkänner han att han inte kan tänka sig arbeta i vissa yrken livet ut. Då helt plötsligt är han för fin för sitt eget resonemang, och naturligtvis har varken jag eller Nilsson sagt att vi för fina för vissa yrken.

Ingerö missförstår mycket av mitt resonemang, och jag är inte säker på att det är omedvetet. Hans resonemang att det är borgerligheten som nu axlar arbetarpolitiken från arbetarrörelsen passar in i missförståndet. Lögnen om att den borgerliga politiken om arbetarlinjen är likhetstecken med politik för bättre arbetsvillkor, solidaritet mellan arbetslösa och arbetstagare och jämlika förutsättningar. Att offra den intellektuella hederligheten kan vara en del av den retoriska taktiken att torgföra illusionen om att den borgerliga apologeten, som arbetar för att splittra arbetarklassen i två läger och försämrar skyddsnätet för lönetagare i själva verket är en vän till arbetarklassen.

Jag har inte argumenterat för att vissa yrken bör avskaffas, tvärtom jämför jag yrkesstigmatiseringen med andra arbetarromantiska uppmaningar som yrkesstolthet etcetera. Ändå bygger Ingerös resonemang på att jag vill avskaffa vissa yrken, och att det är vissa yrkens innehåll som jag skulle vara kritisk mot. Det handlar inte om yrkenas innehåll, utan det handlar om yrkenas form - huruvida de har dåliga arbetsvillkor. Där menar jag och Nilsson att det finns behov av att säga att det finns skitjobb. Jobb som i sin exploatering är sämre än andra.

Jag och Nilsson ville diskutera begreppet yrkesstolthet och på vilket sätt det fungerar i kontexten kring en arbetarromantik immanent i det kapitalistiska systemet, vi hävdar att det fungerar hämmande vad gäller arbetarnas kamp för bättre villkor, att den liksom stigmatiseringen av yrken inte bryter klassmönster. Därför är det synd att debattörer som Ingerö vrider debatten till något helt annat genom härskarteknik och missförstånd.


Intressant?
Bloggat: Kan.mabande.se
Media: GP
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

7 kommentarer:

Hampus Eckerman sa...

Jag håller med Ingerö om att att arbetet idag är helt avgörande för individens inflytande och självrespekt. Dagens politik som Ingerö står bakom dödar. Den tar ifrån människor deras självrespekt, får dem att känna sig som sämre människor utan värde. En del av dem dör av det.

En av de som dödades av dagens inhumana arbetsmarknadspolitik var en person i min yttre bekantskrets. Han hade uppfostrats med att arbetet var allt. Men han kunde inte få något arbete hur mycket han än försökte. Han planerade sitt självmord omsorgsfullt över månader. Tog farväl av alla bekanta. Satte på sig sin bästa kostym. Plastade in avskedsbrev och identitetshandlingar. Sedan dränkte han sig i sjön med hjälp av fastbundna tyngder.

Han var offret för tron att en människas enda värde finns i arbetet, samtidigt som samhället inte står berett att ge alla möjligheten till arbete. Jag skulle varit mycket glad om han insett att man har rätt att respektera sig själv, att kräva respekt av andra, även om man inte har jobb.

* * *

Samtidigt är det så att personer vars enda självrespekt återfinns i arbetet också är beredda att ta vilket jobb som helst. Ett jobb som kan skada dem, eller t.o.m döda dem (50 personer dör varje år i arbetsolyckor). Det kan avhumanisera dem och förnedra dem, de saknar både inflytande och en ordentlig ersättning för den tid de lägger ner. Sådana jobb kallar vi för skitjobb. Ingen vill jobba i sådana, men en del tvingas.

Till dem hör inte Ingerö. Inte jag heller. Vi ska vara glada över det, men samtidigt göra vad vi kan från att andra ska slippa hamna i sådana situationer. Där i ligger vår mänsklighet och där i bör vår självrespekt ligga.

Jesper Nilsson sa...

Det är tydligt att Ingerö i brist på argument bygger upp sin argumentation genom att först måla upp dig och mig på ett sätt som gör oss mindre trovärdiga.

Detta är ett ovärdigt och ohederligt sätt att argumentera. Om du jämför med både ditt och mitt inlägg där citat från våra polemiker får stå för grunden av vår kritik, inte antaganden om deras bakgrund.

Det hela blir än mer komiskt eftersom Ingerö målar upp en bild av iaf. mig som inte på långa vägar stämmer. Jag och Ingerö är jämngamla. Det som främst skiljer oss är att jag hoppade av gymnasiet för att gå direkt ut i arbetslivet där jag stannat. Jag har alltså inte likt Ingerö förhållit mig inom det akademiska utan ägnat hela mit vuxna liv åt lönearbetet. Men jag antar att Ingerö behöver halmdockor för att kunna möta en fiende han kan vinna över.

Agnes sa...

Rollen som slagträ är rätt intressant. Speciellt när tydligen vad som helst kan tolkas in i det jag skrivit.

Funderar på att blogga något uppföljande, men kan känna att jag sagt mitt redan. Betackar mig alla eventuella drygheter på Twitter.

L. O. K. Ejnermark sa...

Agnes:

Det måste vara ganska underhållande :)

Hur som haver skulle det vara intressant att höra dig utveckla resonemanget kring vad du sätter i begreppet yrkesstolthet. Det är ju ändå den debatten jag och Nilsson eftersträvar, och just det du verkar anse dig missförstådd.

Agnes sa...

Frånvaron av skam. Att kunna tala öppet om sitt arbete. Att få vila i det och inte känna behov av att ursäkta sig, oavsett vilka drömmar man hyser.

Den hade stor del i att arbetet blev flyktigt för mig, även om jag tyckte mycket om arbetet i sig (vården). Att jag slutade i vården var heller inte ett aktivt val, men jag märkte hur attityderna gentemot mig förändrades.

Jag skriver utifrån den medelklass där jag på många sätt befinner mig, och denna medelklass är tudelad inför hur man ska bemöta sådana sysselsättningar. Det växlar mellan glorifierande och skampåläggande. Inget av detta ställer jag mig bakom. Inget av detta berör heller den arbetssituation jag var i.

L. O. K. Ejnermark sa...

Agnes: Ja men då förstår jag dig mer vad du sätter i begreppet yrkesstolthet, d.v.s. stolthet till vad yrket till sitt innehåll är för något - exempelvis kunskap och färdighet att vårda.

Jag vill däremot blottlägga ett mer komplicerat förhållande mellan begreppet och till yrkets form. Att begreppet "yrkesstolthet" är olyckligt, eftersom jag hävdar att det kan leda till en glorifiering som du här ovan motsätter dig. Där skiljer vi alltså oss åt, men vad gäller själva sakfrågan vill jag hävda att jag helt och fullständigt håller med dig. :)

leifecce bloggspot.com sa...

Jag har mött begreppet ”yrkesstolthet” många gånger i mitt liv. Efter att jag gjort en eftergymnasial utbildning som inte gav nått napp på arbetsmarknaden direkt, kände jag mig tvungen att ta nästa jobb som stod mig bjuden. Tiden var tidigt sjuttital och Rudolf Meidner och Anna Hedborg pressenterade förslaget om löntagarfonder. Jag fick anställning som sprutlackerare, dåligt betalt och dålig arbetsmiljö. Det var många ”diskussionscirklar” på arbetstid betald av ABF eller Metall. Som jag minns det var de välfyllda sammankomsterna inne på att deras jobb på fabriken var lika värda som vilket akademiskt yrke som helst. Någon närmare yrkesstolthet fanns inte utan själva hederskänslan låg i den samhällsnyttiga kedjan som utgör samhället. Ifrån ett auktoritärt samhälle där vi fick stå med mössan i handen och tilltala chefen ”ingenjörn”, började vi genom fackets frammarsch se oss som individer och börja sätta in oss i kedjan av betydelsefulla personer. Det kändes som en euforisk frigörelse från underlägsenhet till jämlikhet, rättvisa och solidaritet. Det fans inga gränser på de visioner som vi kände. Den känslan har format mig och jag jobbar fortfarande inom industrin. Visionerna bleknade, avstannade och omformades. Men min medvetenhet och mina ögon öppnades under den tiden. Känslan att vi alla behövs, lika mycket oavsett var vi än befinner oss i samhället är bestående. Stegen står inte upprätt utan ligger platt på golvet. Diskussionen gick som jag minns, om att vårt arbete som gick på export inbringade ett mervärde som de som inte var produktiva också fick del av, men som ett kultursamhälle måste ha, naturligtvis skulle de ha del av allt. Vi var säkra, men inte som utvecklingen sen blev. Det utvecklades en överklass som nu bara tar för sig mer och mer och sätter nu agendan om fördelningen av mervärdet och värderingarna om arbetets valör. Yrkesstoltheten är i dag omformad till löneslaveriet. Yrkesstoltheten Är en illusion utan värde.

 
 
Copyright © LOKE - KULTUR & POLITIK
Blogger Theme by BloggerThemes Design by Diovo.com