Sidor

lördagen den 19:e mars 2011

Intressanta analyser om Libyen - vad tycker vänstern?

Den nuvarande brännpunkten för revolutionerna i Nordafrika och mellanönstern är för nuvarande i Libyen. Ska praktstollen till diktator, Muammar Khaddafi, och hans regim lyckas krossa rebellernas frihetskamp, eller segrar upproret? Något som är helt klart vid detta tillfälle är i alla fall att de flesta av oss har grovt underskattat Khaddafi-regimens styrka och därav dess samhälleliga bas. Att FN/NATO nu genom FN:s säkerhetsråd kommer att militärt införa en flygförbudzon över Libyen kan inte ses på annat sätt än ett nederlag för folkupproret. Att rebellerna önskade sig denna internationella intervention bör tas som en väsentlig faktor om man ska se det som en imperialistisk manöver från USA/EU:s sida, eller blott ett stöd för ett inhemskt legitimt uppror.

Huvudsaken för detta är naturligtvis att USA/EU inte använder situationen för att skaffa sig materiellt inflytande - likt alla de andra "humanitära interventioner" de utfärdat resulterat i. Risken är alltså att folkupproret tappar sin legitimitet hos det libyska folket. Att Khaddafi härmed får en serverad fördel i sin propaganda är en tragisk självklarhet.

Att den europeiska vänstern, liksom den svenska, går ut och inte bara stöder ett flygförbud utan också kräver det, så är det inte för intet som det lämnar efter sig en obehaglig eftersmak. Här i Sverige var det Socialdemokraterna och Vänsterpartiet som var först ute med kravet, medan högerpartierna varit sparsamma. Men för det finns det ingen anledning att gömma sig i en statisk och dogmatisk antiimperialistisk analys - där all internationell intervention per definition bli dålig.

"Humanitär intervention" som USA/Natos anfallskrig mot Irak och Afghanistan är båda exempel på dålig intervention, uttryck för den expansiva imperialismen. Men kan det ändå inte innebära att den intervention som nu händer (eller mycket snart ska hända) i Libyens luftrum varken är imperialistisk eller uppenbar progressiv? Som det är nu verkar allt vara lite väl otydligt, men det viktiga här och nu är nog att inte att vänstern gör en plakatpolitik av denna tragiska utveckling där antiimperialister här i Sverige hamnar i demonstrationer med slagord mot imperialismen - medan folket i Libyen jublar över FN-beslutet om intervention.

Hur ser den övriga vänstern förutom Vänsterpartiets stöd till flygförbudzon på vad som händer i Libyen?

Socialistiska Partiets tidning Internationalen skrev på ledarsidan bland annat att:

"En flygförbudszon är dock inte bara en formalitet, att dra några streck över en karta. För att den ska fungera praktiskt måste man slå ut det libyiska luftvärnet, flygplatser, depåer och andra anläggningar. Det innebär att omvärlden – läs NATO – ingriper militärt i händelseutvecklingen. Flygförbudet blir en krigsförklaring från länder som på intet sätt hotats militärt av Khadaffi. Det kommer att kräva civila offer och förödelse, som kan spela Khadaffi i händerna. Han har ju alltid hävdat att revolten är ett verk av utländska krafter och al Qaida.

För det andra är det långt ifrån säkert att ett flygförbud får striderna att tippa över till revoltörernas fördel. Khadaffis armé har troligtvis med sina tanks och artilleri även tillräcklig styrka på markplanet. Att vinna militärt mot Khadaffi, och att inta Tripoli, kan förmodligen vara omöjligt om inte USA/EU/ NATO sätter in marktrupper. Men om så sker står vi inför en definitiv upprepning av Irak-invasionen. En stor del av upprors- och befrielseprocessen överlåts då åt andra krafter än det folkliga motståndet, utomstående imperialistiska krafter vars primära syfte är att upprätta kontroll över Libyen. När rebeller och delar av oppositionen vädjar om ett flygförbud tycks de omedvetna om att detta bara utgör första steget i en obönhörlig logik som till slut leder till fullskalig invasion – något oppositionen INTE vill se hända. Ett flygförbud sätter INTE punkt för inbördeskriget eller oskadliggör Khadaffi; det FÖRLÄNGER kriget, och utan segergarantier för oppositionen."

Kommunistiska Partiets tidning Proletären är också kritisk till flygförbudszonen:
"I debatten om införandet av flygförbudszon över Libyen är det som om Irak inte existerar. Även bland svurna motståndarna till USA:s invasion för åtta år sedan finns de som nu kräver ett militärt ingripande för det libyska folkets skull.

Kravet är visserligen att det är FN som ska sköta flygförbudet. Men FN:s säkerhetsråd kommer aldrig att fatta ett sådant beslut. De permanenta medlemmarna Kina och Ryssland är mot en flygförbudszon. Motståndare är också säkerhetsrådsmedlemmarna Brasilien och Sydafrika, Afrikanska unionen och de progressiva staterna i Latinamerika. På Arabförbundets möte deklarerade åtminstone Syrien och Algeriet sitt motstånd.

Det alternativ som återstår är att USA och dess allierade i Nato upprättar en flygförbudszon över Libyen i strid med FN-stadga och folkrätt. Och bombar i humanismens namn. Först för att slå ut libyskt flygvapen och luftvärn. Och sedan…

För att avslöja krigshetsarna måste antiimperialister och fredsvänner lyfta fram exemplet Irak. Imperialistiska krigsaktioner är inte vägen till befrielse. Det vet irakierna."

Nu visade det sig ju att ingen i säkerhetsrådet, varken Ryssland eller Kina röstade emot förslaget om flygförbudzon, utan de la ner sina röster. Det betyder att flygförbudet inte upprättas, så som KP formulerar, i strid mot FN-stadgan. Det är även som jag försökt uttrycka inte heller klart om interventionen strider mot folkrätten.

Arbetarmakt menar å sin sida:
"Ett påtvingat flygförbud för Gaddafis styrkor kan verka sympatiskt, men det är ytterligt osannolikt att en intervention skulle nöja sig med detta. Oavsett om det skulle ske under FN- eller NATO-flagg skulle ett huvudsyfte vara att försäkra sig om ett fortsatt oljeflöde, privatisering och omstrukturering av ekonomin, fortsatt effektiva gränskontroller – samt en garanti mot en fortsatt revolutionär utveckling. En intervention i Libyen skulle således vara en fortsättning på de forna kolonialmakternas attacker på Afrika, och skulle vara ett dråpslag mot den fortsatta utvecklingen mot frihet och välbehövliga revolutioner.

Därför måste varje socialist med kraft motsätta sig alla former av imperialistiska interventioner! Men låt oss inte för den skull famla efter fraser om att bara det libyska folket får skjuta ner Gaddafis (importerade) flygplan och besegra hans (till stora delar inhyrda) trupper. Vi är emot en imperialistisk intervention – men om styrkeförhållandena hade varit andra, om vi hade haft möjligheten att organisera en revolutionär militär intervention så skulle Gaddafi ha haft svårt att hitta några hela flygplan eller piloter som var villiga att flyga dem vid det här laget."

International Marxist Tendency har gort en intressant analys kring hur delad vänstern är kring Libyen, beroende på om man är stalinistisk, icke-stalinistisk eller ex-stalinistisk:
"In the face of such brutality, the idea of imposing a no-fly zone over Libya has been raised. This has divided the left, some in favour and some against. Among the Stalinists and ex-Stalinists there is a wing that is actually supporting Gaddafi to one degree or another, on the basis that they view him as an “anti-imperialist”. There are also some minor groups on the left, who side with Gaddafi for the same reason. They forget that Gaddafi was doing very good business with the west, implementing new laws, including privatisations and incentives to foreign investment. Gaddafi was behaving as a kind of border guard for Europe, brutally dealing with desperate poor immigrants from Africa who tried to move through Libya on their way to Europe. Gaddafi in fact has reacted to the threats of imperialist intervention as someone who feels “betrayed” by his friends, not as an enemy.

March 4, anti-aircraft gun in rebel hands. Photo: Nasser NouriMarch 4, anti-aircraft gun in rebel hands. Photo: Nasser NouriThe bulk of the reformists, including ex-Stalinists, however, have come out in support of some kind of intervention to stop Gaddafi. An example of this was the resolution recently presented to the European parliament, signed by both right-wing and left-wing Members of the Parliament, which called “on the High Representative and the Member States to stand ready for a UNSC [United Nations Security Council] decision on further measures, including the possibility of a no-fly zone aimed at preventing the regime from targeting the civilian population” and emphasised “that any measures enacted by the EU and its Member States should be in compliance with a UN mandate and be based on coordination with the Arab League and the African Union, encouraging both organisations to steer international efforts.”

The signatories to the resolution included three members of the European United Left/Nordic Green Left group, Lothar Bisky, of Die Linke (Germany), who is also the president of the European Left Party, Miguel Portas, of the Bloco de Esquerda (Portugal), and Marie-Christine Vergiat, of the Front de Gauche (France). The resolution was approved by a majority vote, including 11 members of the 35 strong European United Left/Nordic Green Left, Bisky, Kohlíček, Liotard, Matias, Maštálka, Mélenchon, Portas, Remek, Søndergaard, Tavares and Vergiat.

The logic behind this idea is that “we must do something”. This is an understandable reaction of many workers and youth, but in such situations one has to think through the consequences of such action and also who is to impose such a zone and what would it lead to later. What may seem an attractive solution today can turn out to have dramatic and unforeseen consequences later.

Those who are backing the idea of a no-fly zone seem to think that this would serve to stop Gaddafi’s military operations and that this could be done in a nice clean manner, using so-called pin-point targeting etc. This ignores reality completely. To impose a no-fly zone one needs to hit airports, airplanes and anti-aircraft guns of any force one is trying to stop flying. This can only be done by aerial bombardment, by launching missiles from naval forces and by the use of commando forces on the ground.

The leaders of the Interim National Council understand that the presence of foreign troops on the ground in Libya would not aid their cause. On the contrary, it would play into the hands of Gaddafi who could raise the spectre of imperialist invasion. Already Gaddafi is shouting about the imperialists who want to get their hands on Libyan oil. On this he is right, but he conveniently leaves out the fact that they already had their hands on the oil via their multinationals operating in the country. He is thus cynically using the threat of foreign intervention to strengthen his position.

Let us not forget that Libya in the past has been bombed by US planes. Remember 1986, which is still used to this day by Gaddafi. That explains why the Libyan opposition, while asking for a no-fly zone, has also stated that no weapons or radar systems should be brought onto Libyan territory and, even more importantly, no foreign soldiers should be sent in."


Intressant?
Bloggat: Jinge, Svensson, Svensson2
Media: DN1, SvD1, AB1, AB2, SvD2, DN2, DN3, EX1, SVT, SVT2

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

7 kommentarer:

Dackes drabanter sa...

De som hörs och skriker mest nu (förutom högerkrafterna) är uppenbarligen den "humanitära" bombvänstern som vaknat till liv igen 10 år efter NATOs blodiga uppstyckning av Jugoslavien. Då svalde man Hitlerporträtten som mediekonglomerat Pentagon och USA kablade ut med hull och hår och allierade sig med västmakternas lokala klienter av terrorister trafficking och organhandlare. Man hurrade när bomber av atomsopor regnade ner över Belgrad och serbiska skolor sjukhus tåg och infrastruktur och som fortfarande och i tusentals år framöver kommer att skörda missbildade offer.
Den naiva amerikanska bilden av "goda" och "onda" folk gjorde hela rörelsen stelbent svartvit.

Vad vi såg då och vad vi ser och som hörs och skränar nu i takt med NATOs krigstrummor, efter blodbaden i Irak, Afghanistan och Gaza är en fullständigt resignerad del av vänstern som accepterar att "bomba fram fred" så länge bara USA & Co lyckats vrida armen ur led på ett korrumperat FN för att få igenom det. Men var f-n är flygförbudszonerna över Bahrain? Där skjuter och gasar den (fortfarande) "goda" diktatorn ihjäl folk i hundratals medans vi pratar och det med de andra "goda" diktatorerna Saudiarabiens hjälp.

Och flygförbudet över israel efter alla folkmord på icke-judar i och utanför landet sedan 60 år? I Bahrain har USA hela sin Persiska viken flotta för att hota Iran vilket är en del av svaret och Saudiarabien skall vi bara inte prata om. Det är inte av intresse för Libyens mycket komplicerade postkoloniala tribalsamhälle man nu återigen tar fram hitlermustacherna och skarvar lögner i media, hade man gjort det hade man lyssnat på Latinamerika och afrikanska förbundet (OAS, som USA skyndsamt uteslöt ur sin "villiga koallition" sedan deras lydstater i OPEC sagt ja) som vill medla med diplomati, inte bomber det är för att landet har Afrikas största reserver av olja och att "rebellerna" i oljerika Benghazi har sitt huvudkvarter i Washington.

Visst, Gadaffi är en diktator med alla mått mätt, liksom USAs och israels "goda" (Gaddafi var också det fram tills nu, omkramad av både Obama och Cameron) sådana i mellanöstern (vad som är sant eller inte i västmakternas feta krigsrubriker låter jag vara osagt men vi minns nog historierna om barn som slets ur kuvöser i Kuwait och alla rykten och hörsägensuppgifter som gapades ut som sanning under balkan) men till skillnad från de andra håller han inte folket i armod och fattigdom, de har den högsta levnadstandraden och barnadödligheten och analfabetismen är påfallande låg, allt betalat med oljepengar, inget försvar för en despot men en fan så mycket bättre sådan än vad USA kommer att installera när tusentals Libyer satt livet till.

En som beskriver USAs intressen bra och med en del satirisk humor är Gary Brecher på the american conservative:
http://www.amconmag.com/blog/the-littlest-invasions/

Men framför allt Diana Johnstone på Counterpunch som spånar vissa uppenbara paraleller mellan Clintons massakrer på Balkan och upptakten till Libyen:
http://www.counterpunch.org/johnstone03072011.html

Inte minst Craigh Murray, Londons fd diplomat i Jemen läs gärna!:
http://craigmurray.org.uk/archives/2011/03/military-action-against-libya-is-not-illegal-not-about-democracy-and-very-

sl sa...

Nato styckade inte jugoslavien, det splittrades inifrån.

Israel sysslar inte med folkmord, ett fåtal folkslag har utsatts för folkmord; judar, armenier, tutsis.

Dackes drabater sa...

"Nato styckade inte jugoslavien, det splittrades inifrån."

Med hjälp utifrån, alltså landet som under förödmjukande former två ggr i historien kastats ut av Serbien: Tyskland inledningstvis (vars första utrikespolitiska åtgjärd som enad stat var att stycka upp balkan) sedan NATO:

http://www.globalresearch.ca/index.php?context=va&aid=2110
Läs på och var inte så ignorant.

Att med ALLA medel försöka utplåna ursprungsbefolkningen fördriva dem och döda dem så gott som dagligen under 60 år, och slakta 1200 av dem som nu senast i Gaza kan inte beskrivas som något annat än folkmord. Märkligt nog var att kasta sig över detta folk det första europeiska och amerikanska judar gjorde när de skeppades till Palestina.

Lars-Erick Forsgren sa...

Det är intressant att det är högern som tillsammans med den yttersta vänstern i Sverige som motsätter sig att världssamfundet går in och försöker förhindra en diktators mord på "sitt" eget folk.

USA har gjort misstag i historien, men till slut är det USA som, efter nödrop från oss andra, som tvingats ingripa som räddare i nöden. Inte heller denna ggn ville egentligen USA ingripa, men vi andra ville ha med USA.

http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2011/03/det-internationella-samvetet-libyen-mm.html

Varför anses FN bättre än EU?

Nicklas Eriksson sa...

"Israel sysslar inte med folkmord, ett fåtal folkslag har utsatts för folkmord; judar, armenier, tutsis. "

Skitsnack. Det är bara mindre utstuderat och blodigt än det judarna, armenierna och tutsierna blev utsatta för och sker på lite längre tid. Resultatet är detsamma.

Christoffer sa...

Det finns enorma skillnader mellan denna konflikt och Irakriget (som jag var starkt emot när det begav sig). Vi har å ena sidan en inhemsk proteströrelse turned väpnad revolt som väldigt länge var framgångsrik men pga undermåliga resurser och bristande militär erfarenhet inte lyckades utnyttja det övertag den hade. En motståndsrörelse som länge bett om hjälp och direkt krävt en flygförbudszon. Något sådant fanns inte i Irak vid tidpunkten för anfallet.

Världssamfundet har hela tiden varit avvaktande och ibland rent motvilliga att blanda sig i Libyens krig. I synnerhet USA har länge tvekat då Stobritannien och, framförallt, Frankrike istället varit pådrivande. Detta står i stark kontrast till 2003 då Bushregeringen med aggressiv retorik och ihärdigt tjatande försökte få med sig omvärlden på en attack, för att till sist anfalla ändå utan FN:s godkännande.

Denna gång står och faller läget i Libyen istället med rebellerna. Koalitionen slår ut flyganläggningar, tanks och liknande men blandar sig inte i på marken så som man gjorde i Irak och Afghanistan. Kan inte rebellerna själva kapitalisera på de möjligheter som ges kommer de att besegras oavsett omvärldens stöd. Genom att ge rebellerna en mer självständig roll så kan man förhoppningsvi bevara dess trovärdighet och auktoritet gentemot t.ex. resten av arabvärlden.

Misstförstå mig rätt: naturligtvis kommer väst att ivrigt stå på kö för att signera nya oljekontrakt när allt är över, men man kommer ändå att ha att göra med en någorlunda självständig motpart, inte en marionett. Övergångsrådet i Benghazi har inte valts ut av USA et al, utan har uppstått gradvis och naturligt under upprorsfasen. Bara väst ser till att hålla inblandningen i kriget till ett minimum och inte försöker lägga vantarna direkt på naturresurser så kan jag tänka mig att även framöver se denna aktion som en nödvändighet för att hindra en grym diktator att utkräva en blodig hämnd på sitt folk.

Jan Wiklund sa...

Den som ser sig hotad till livet kan naturligtvis begära hjälp - även från maffian. USAs fackföreningsrörelse gjorde så under de extremt hårda striderna runt 1900 - och fick betala för det. En del av dem blev fullständigt behärskade av maffian, t.ex. Garment Workers' Union i New York som blev bas för Lepke Buchalters ökända Murder Inc.

Sett ur ett generellt perspektiv måste dock sägas att den som begär hjälp från NATO har förspillt sin kredit. USAs fackföreningsrörelse förlorade långsiktigt på sitt förbund med maffian och ses idag av många, även många arbetare, som föga bättre än maffior. Till stor skada för alla arbetande, i hela världen.

Felaktig strategi hänger kvar och kan förbli destruktiv i årtionden.

 
 
Copyright © LOKE - KULTUR & POLITIK
Blogger Theme by BloggerThemes Design by Diovo.com