Sidor

måndag 20 juni 2011

Marxistiska reflektioner om Lars von Triers film Antichrist


Jag vill först och främst varna möjliga läsare att jag kommer att avslöja en hel del av filmens historia, så har du inte sett filmen - gör det genast!

Hos bra konst är det komplexiteten som utmanar oss, och sporrar oss att reflektera. Hos Lars von Trier är detta en viktig del, och i hans film Antichrist finns det många möjligheter i att tolka, då det blandar en verklighetstolkning med en overklig dimension av religiös misogyn bekräftelse. The three beggers och de fria själarna i slutet, är ju bara två av en massa symbolik som kanske till viss del drar fokuset ifrån vad som händer i filmen.


Han och Hon har sex medan deras son ramlar ut ur fönstret och dör. Denna traumatiska händelse genererar ett psykologiskt dilemma som först får uttryck hos Henne, medan Han försöker gömma sig i ett rationellt skal för att rädda Henne från ångesten. Men skuldkänslan (eller sorgen?) är för stark, den tar överhand. Hon försöker rikta sin depression till en sexuell extas med förhoppning att det dämpar skuldkänslorna/sorgen, och till en början lyckas Han värja sig ifrån patientens/Hennes sexuella närmanden genom en professionell medvetenhet - dock misslyckas han tillslut och ger efter, varpå skuldkänslan/sorgen blir en del av den sexuella akten.

Höjdpunkten av detta psykologiska misslyckande ifrån Honom får vi i slutet av filmen i kastrerings-scenen.
Hennes våldsamma utfall triggas av att Han avslöjat hennes orsak till att inte fortsätta arbetet med avhandlingen - att Hon sakta men säkert anammat forskningsobjektets verklighetsuppfattning att Kvinnan är närmare Naturen och att Naturen är lika med Satan/Ondskan - att det ligger i kvinnans natur att vara ond. Det våldsamma utfallet triggas också när Han avslöjar att Hon satt fel skor på sonens fötter vilket lett till deformerade ben.

Nå, om det vore sant att Hon verkligen var Satan så kan det tas som en förklaring till hennes våldsamma utfall, men det verkar lika troligt, om inte mer, att Hon verkligen inte vill att Han skall lämna henne (vilket förklarar varför hon sätter stenhjulet i benet på honom).


Men varför räddar hon inte sonen?

Varför satte hon fel skor på fötterna?

Det är möjligt att det är tillfälligheter som passar in i Hennes galenskap om att hon av naturen är ond - alltså efterhandskonstruktioner. Den inte bara reflexivt skapar en alternativ verklighetsuppfattning, utan den anammas också slutligen av Honom när det manifesterats i Hennes Jag-identitet.


Eller så är hennes inneboende ondska verklig och okontrollerbar. Varken helt ond eller god, och att vi alla bär på ondska inom oss, och slutet blir en poäng av att även Han bar på en okontrollerbar ondska - Han dödar Henne.

Det som förenar dessa tolkningar är dess dialektiska innebörd. Hur människor förändras av sin omgivning. Hur allt är i ständig förändring, och hur omöjligt det är att passa in något i definitiva - eviga - roller. På detta sättet är riktigt bra konst också konst som avslöjar den borgerliga, apologetiska, filosofin som en potemkinkuliss och inget annat. Att verkligheten, inklusive oss människor är dialektiskt - ständigt påverkbara av vår omgivning och ständigt skapar vår egen identitet.


Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Inga kommentarer:

 
 
Copyright © LOKE - KULTUR & POLITIK
Blogger Theme by BloggerThemes Design by Diovo.com