Sidor

onsdag 31 augusti 2011

Staffan Norbergs kritik mot (V) efterlängtat och frånstötande

Det som är efterlängtat med Staffan Norberg, vänsterpartistisk kommunalråd i Södertälje, är att han äntligen introducerar en innehållsrik politisk debatt i diskussionen om vad som kommer efter Lars Ohly. Hittills har det blott varit fagra ord, och tomma uppmaningar om förändring från de nuvarande kandidaterna som stått för det mesta av diskussionen.

Men även om formen för Norbergs kritik är efterlängtat som introduktion till en kvalitativ diskussion, så är hans innehåll däremot frånstötande. Hans punktformade uppmaning som "gammal förnyare" (d.v.s. förnyare av den opportunistiska typen) målar upp en anpassning till den högerpolitiska mittfåran. För att slå bort eventuell kritik mot denna Norbergska anpassningspolitik stigmatiserar han all kritik med att man riskerar bli "högerpestförklarad och hamna i skuggan", som om kritiken mot hans anpassningspolitik inte var legitim. Det är den naturligtvis.

Norbergs uppmaning skulle innebära att Vänsterpartiet skulle tappa nästan all konkret vänsterpolitik som fortfarande finns inom partiet, och ersättas av en liberal allmänhumanism. Något som Vänsterpartiet redan idag har förmycket av. Norberg får gärna kalla ett sådant parti för Vänsterpartiet, men något parti för vänsterpolitik är det inte, om vi nu med vänsterpolitik syftar på ett arbete för ett socialistiskt samhälle.

Den första punkten Norberg vill få ändrad är den ekonomiska politiken inom partiet: "Ett parti som i alla lägen tycks ha ett överflöd av pengar och alltid ser den kommande budgeten som den sista före jordens undergång, behöver lära sig skilja på goda tider och dåliga tider och spara mer de goda åren för att kunna använda under de dåliga". Vart har vi hört detta påstående förut? Jo, på landets borgerliga ledarsidor och från diverse högerpolitiker som mantrar att vi inte har råd med en allmän välfärd. Det är ekon från nyliberala politiker som Margaret Thatcher vars politiska retorik varnade om att det bara fanns en väg. Påståendet är grundfalsk, då den bygger på en allvarlig missuppfattning av hur det kapitalistiska samhället försörjer människor. När högerpolitiker och vilsna socialdemokrater varnar om en åldrande befolkning och en minskande arbetande befolkning så försöker de måla upp en bild av att det är personer som försörjer andra personer inom en marknadsekonomi, när det i själva verket är pengar som gör det jobbet. Så varför använder dessa politiker en falsk bild över vårt samhälle? Svaret på den frågan är tämligen cyniskt enkel; nämligen för att motivera en politik för privatisering, eller förhindra investering i välfärden.

Daniel Ankarloo har skrivit mycket intressant om dessa välfärdsmyter och har visat att det är ett allvarligt misstag att påstå att framtidens åldrande människor ska betalas med dagens inkomster. Framtidens inkomster kommer att betala framtidens befolkning, och framtidens förväntade inkomster kommer också att stiga. De åldrande ökade också med ungefärlig mängd som nu varnas för i framtiden under perioden 1990-2010, detta utan att det blev nödvändigt att jobba mer (tvärtom sjönk sysselsättningsgraden), istället sjönk skattekvoten samtidigt som skatteskulden sjönk, och den offentliga sektorns andel av BNP:n minskade med 320 miljarder kronor. Det finns således inget finansieringsproblem vad gäller den allmänna välfärden. De som påstår det använder rökridåer för att motivera en borgerlig försämringspolitik.

Norberg fortsätter sedan med att raljera om "tragiska personer" i programmet Lyxfällan, och önska att partiet likt det hyperkapitalistiska Kina kastar planhushållningen på soptippen. Sådana raljerande uppmaningar kan bara ses som meningslösa provokationer för en som är ute efter medial uppmärksamhet (inte första gången Norberg kritiserar partiet i Dagens Nyheter). Ett drag som går som en röd linje för de "gamla förnyarna" inom partiet, bittra förlorare som desperat utnyttjar borgerliga tidningars intresse över vilken kritik som helst gentemot vänsterpolitik. Ett intressant påstående som Norberg dock snuddar vid är det att: "Ett socialistiskt samhälle går att kombinera med marknadslösningar". Det är en diskussion inom den socialistiska vänstern sedan Karl Marx dagar, och inte alls något nytt, men slutar ändå inte att vara aktuell. Eftersom det socialistiska samhället är det mellanstadie som skall sträva efter klassamhällets avskaffande kan det inte heller sträva efter en blandekonomi med marknadsinslag, eftersom marknaden förutsätter privategendom och klassindelning. Socialismen definieras därmed med en strävan att avskaffa marknaden. Marknaden och kapitalismen är visserligen två fenomen, men kan inte på något sätt behandlas på ett varsitt självständigt sätt. Marknaden är en konsekvens av privategendomen och klassamhället.

Norbergs andra punkt i sin kritik handlar om partiets utrikespolitik, som raljant beskrivs som en uppdelning av "onda" och "goda". Norberg misslyckas att tala ur skägget, och faktiskt visa vad han egentligen menar. Kritiken saknar konkreta exempel.

Norbergs tredje punkt i sin kritik handlar om flyktingpolitiken, där Norberg vill inskränka på invandrares rätt att bosätta sig vart de vill i landet. För ett parti som värnar människors frihet och rättigheter är detta rent av frånstötande. Det finns många andra sätt att kritisera den förda invandrings och flyktingpolitiken, vilket också är en av partiets starka sidor. Vänsterpartiet borde göra dess kritik mot invandringspolitiken mer synlig för att vända den politiska diskussionen ifrån den invandrarfientliga diskursen till ett mer strukturellt och effektivt tänkande.

Norbergs fjärde punkt i sin kritik handlar om att partiet borde återigen bli ett parti för jobbskapande - något Norberg väljer att ta högeralliansens begrepp "arbetslinjen" för att beskriva en sådan politik. Alliansens så kallade "arbetslinje" har dock inte visat sig vara jobbskapande politik, utan snarare en reaktionär försämringspolitik riktad mot sjuka och arbetslösa. Om detta får vi inte veta av Norberg. Att vänstern misslyckats med att få fram denna sanning om högeralliansens misslyckade jobbpolitik, är det verkliga problemet, om detta borde Norberg fundera på.

Till skillnad från Norberg anser jag inte att partiet behöver bli mer reformistisk, bli mer anpassningsbar, utan istället måste partiet kasta dess reformistiska strategi överbord och inte bli ett vänsteralternativ till Socialdemokraterna. Det måste bli självsäkert nog att kunna ta sin egen väg förutom den reformistiska anpassningspolitiken. Det gäller att avslöja kapitalets spelregler, inte följa dem.



Intressant?
Bloggat: Svensson
Media: Röda Rummet
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

3 kommentarer:

markus sa...

Bra inlägg. Jag håller med i mycket, dock hajade jag till på en sak:

"Eftersom det socialistiska samhället är det mellanstadie som skall sträva efter klassamhällets avskaffande kan det inte heller sträva efter en blandekonomi med marknadsinslag, eftersom marknaden förutsätter privategendom och klassindelning. [...] Marknaden är en konsekvens av privategendomen och klassamhället."

Förutsätter verkligen marknaden privategendom och klassindelning? Varför fungerar inte en marknad utan klassindelning? Jag tror inte jag förstår riktigt.

- Markus

sl sa...

Marknaden är en konsekvens av att individerna har olika tillgångar, i form av arbetsförmåga, kunskaper, ålder bl.a. De har nytta av att byta med varandra istället för att lära sig producera allt de behöver individuellt. Människorna och deras förmåga och behov kommer först, marknaden blir som människorna gör den. Ingen vet allt, allt vi vet är hur det råkat bli, alternativen är oprövade och därför okända. Avskaffas möjligheten att köpa och sälja arbetskraft och produkter via politiskt tvång tvingas alla lära sig allt, eller så återuppstår marknaden underjordiskt till högre transaktionskostnader.

Vänsterpartiet är ett historiskt minne av den stora olyckan i Ryssland 1917, det degenererade på samma sätt som sin förebild. Om vänsterpartiet trillar ur riksdagen nästa gång skadas ingen utomstående, men kamrat fyra procent gör antagligen att riksdagsledamöterna kan stanna och lyfta sina löner i fyra år till.

Hålls inte statens utgiftramar i schack lånar staten, varpå vi alla får betala ännu högre skatt för att betala räntor. Betalar inte staten räntor får den inte låna alls. Då kan den trycka nya sedlar, trycks för mycket sjunker värdet per sedel. Statliga illusioner betalas av konsumenter och skattebetalare.

Nicklas Eriksson sa...

"Marknaden är en konsekvens av privategendomen och klassamhället."

Det behöver inte nödvändigtvis vara så. Man kan lika gärna ha en marknad på deltagarekonomisk grund eller på grund av arbetarägda kollektiv utan någon politbyrå som gör upp femårsplaner.

Fram för den revolutionära, frihetliga socialismen.

 
 
Copyright © LOKE - KULTUR & POLITIK
Blogger Theme by BloggerThemes Design by Diovo.com