Hon som förändrade min syn på hundar

(Dina)

Jag har alltid sett mig som en fyrkantig kattmänniska, omöjlig att ändra min aversion till hundar och hundägare, som alltid verkat vara nonchalanta till sin människans bästa vän och misslyckats med att uppfostra dem. Galna demoner som hoppar och skäller konstant, tuggar och river.

Det har ju naturligtvis inte varit hundarnas fel, utan felet har legat hos ägarna, som i någon slags missriktad självupptagenhet fått för sig att de varit tvungna att ha en eller flera hundar, utan att vara uppriktigt intresserad, eller ha den vilja som krävs för att få en bra relation med sin hund.

Men nu har jag faktiskt mött Dina, en Grand Donois (blue merle), och hon har totalt förändrat min uppfattning. En oerhört snäll, och absolut inte obehagligt stressig som de andra hundarna jag haft erfarenhet av tidigare. Nej tvärtom, en lugn och älskvärd hund. Kanske har det varit så att mina tidigare erfarenheter varit orättvisa som en generalisering. Och som en sann dialektiker välkomnar jag min förändrade uppfattning, inget får mig att ogilla karaktärsdrag som de som inbillar sig att de inte kan förändra sin uppfattning, åsikter eller smak.

Saknar dig Dina! <3

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Grand Danois, blue merle, hund, hundar, hundägare, dialektik, hundmänniska, kattmänniska