Sidor

lördagen den 29:e januari 2011

Ingvar Kamprad är inte ond - han är kapitalist


Uppdrag Gransknings reportage om Ikeas grundare/ägare Ingvar Kamprad har uppmärksammats på olika vis. Den sorgeliga reaktionen har varit en sårad och ilsken reaktion gentemot de grävande journalisterna i programmet - som har mage att "attackera" en älskad landsfader. Det är en väntad reaktion från vissa, då maktpersoner alltid har sina villiga vapendragare.

En annan reaktion har varit den som försöker stämpla Ingvar Kamprad som en ond och korrumperad människa. Som om Ikeas skattesmitande skulle grundas i en individs bristande moral. Givetvis förhåller det sig inte så, utan Kamprad och andra maktpersoner i Ikeas styrelse agerar efter sedvanliga ekonomiska lagar inom det kapitalistiska systemet. Profitmaximering är en fråga om liv och död för företag. Huruvida det är lagligt, eller moraliskt gentemot oss skattebetalare betyder faktiskt ingenting vad gäller just det ekonomiska system vi lever i för tillfället. Det är bara att ta miljöförstöring som exempel för att få en att förstå kapitalisters motsägelsefulla men fullt logiska agerande, när kapitalister genom miljöförstöring hindrar sitt egenintresse att leva i en bra miljö.

Det gäller alltså att försöka applicera en strukturell analys på hur kapitalister agerar, det var det som Karl Marx erbjöd oss med sin metod/teori så att vi socialister slapp argumentera vår kritik mot klassamhället utifrån moraliska argument. Det är kapitalismen som gör människor till skattesmitare, osolidariska och själviska personer - inte tvärtom.



Intressant?
Bloggat:
Svensson
Media:
SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, EX, SVT1, SVT2, SVT3, SVT4, SVT5, SVT6, SVT7, AV1, AVI2, AVI3, AVI4, AVI5, FET, RT1, RT2, RT3, RT4, ST, VA1, VA2, E24

fredagen den 28:e januari 2011

Regimen i Egypten slår tillbaka - men folkupproret fortsätter!

Idag är det viktigt för omvärlden att uppmärksamma vad som sker i Egypten av många skäl, men det viktigaste är att de massprotesterna som har skett denna vecka sedan tisdagen och som fortsätter även idag allt mer försöks kväsas av regimens polismakt - bland annat idag när regimen stängt ner internet och sms- & telekommunikation.

Trots denna blackout som regimen utförde i desperat vilja att dämpa folks möjlighet att kommunicera information om eventuella protester och demonstrationer, så läcker det hela tiden ut information om vad som händer.

Enligt Guardians liveuppdatering så skrev folk på twitter att en folkmassa på 40 000 stormade det styrande partiets huvudkontor i Mansoura, även huvudkontoret i Ismailia skall ha stormats av folkmassa. Kristna egyptier har gått ut och uppmanat till att skydda sina muslimska bröder vid fredagsbönen om polisen skulle attackera.

Egyptisk polis skall ha krossat utrustning för CNN-journalister, och åtminstone två franska journalister har arresterats. Det kommer också rapporter om hur poliser agerar gentemot protesterna. När omkring 600 människor gick ut ur moskén i östra Alexandria med banderoller och ropade "Vi är fredliga! Vi är fredliga!" attackerade polisen med tårgas och gummikulor. Det resulterade i en timmes stenkastning varpå polisen började dras tillbaka, tills det kom ännu en massiv folkmassa från andra hållet med händerna uppsträckta ropande "Vi är fredliga!" och blockerade polisen så att de inte kunde röra sig. När polisen fick slut på tårgasbehållare bad de demonstranterna att sluta, och demonstranterna sa till dem att de skulle följa med dem i protesterna. Enligt Peter Bouckaert, från Human Rights Watch, så har polisen i Alexandria nu gett upp kampen mot demonstranterna, och de hjälper nu poliserna med vatten och vinäger för att lindra mot tårgasen.

Jack Shenker rapporterar från Kairo även hur fler poliser bytt sida och gått över till demonstranterna. En polis skall ha lämnat sin tårgasbehållare för att signalera till de som protesterade att han var på deras sida. Shenker frågade en journalist om regimen kommer att falla, och han fick svaret: "Den är redan på fall, det går inte att stoppa".

Polisen i Suez blev övermannad på några minuter av en folkmassa, som också stormade och tog över polisstation i Port City och släppte arresterade demonstranter. Några armerade polisbilar hade också satts i brand. Demonstranter har tagit full kontroll över det centrala torget i Suez, dock skall minst en demonstrant ha dödats. Enligt Reuters skrek en av demonstranterna: "They have killed my brother" medan andra bar på kroppen.

Två soldater kommer att åtalas för att ha vägrat skjuta skarpa skott mot demonstranter. Idag på morgonen rapporteras det att polisen utfört massarresteringar i folks hem, och skall ha arresterat nästa alla ledare i det Muslimska broderskapet. Polis skall också ha agerat provokatörer genom att hälla bensin på bilar och torg för att tända eld på dem.

För en timme sedan rapporteras det att demonstranter har helt tagit över Befrielsens torg i centrala Kairo, polisen skall ha flytt därifrån och en äldre kvinna skall ha dödats av polis, och två polisbilar är i brand. Demonstranter skall nu ha full kontroll över stadscentra i diktatorns hemstad AlMonoufia, utan polisnärvaro. 50 000 människor demonstrerar just nu i staden Mahalla där polisstationen Bander har brunnit ner, och tusentals demonstrerar vid Kairos pyramidområde Alharam.

Att just polisstationer stormas i massprotesterna är inte så konstigt, inte nog med att polisen mördar och misshandlar demonstranter just nu, utan egyptier har utsatts för tortyr under en längre period i polisstationer. Wikileaks avslöjar nu också om polisvåld i Egypten.

Fortsätt att följa liveuppdateringarna på Guardian, Aljazeera,elshaheeed, och Dagens Nyheter.


Intressant?

Bloggat: Tidigare, Clarté, Annarkia, SKP, K&Å, Röda Lund
Media: SVT-Debatt, SvD1, EX, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, DN1, DN2, DN3, SVD6

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

tisdagen den 25:e januari 2011

Uppror i Egypten - den tunisiska revolten sprider sig


Idag rapporteras det i medierna och på de sociala medierna (framför allt på twitter där det nu rapporteras från att en demonstrant dödats och hundratals skadats av polis) om de massprotester som sker överallt i Egypten (utanför högsta domstolen i Kairo, i industristaden Mahalla el-Kubra, i Alexandria, al-Mansoura i Nildeltat och i de andra större städerna i landet) - inspirerade av det folkliga upproret i grannlandet Tunisien. Liksom i Tunisien är folk i Egypten och annorstädes i området trötta på sina diktaturer och strävar efter frihet och bättre levnadsförhållande. Att större delen av egyptierna lever på mindre än 2 dollar om dagen, och att landet i praktiken styrs av en diktator (president Hosni Mubarak sedan år 1981) kanske får sitt slut.



Att se bilder och filmer (på facebook) över tusentals efter tusentals av egyptier, som tillsammans trotsar riskerna av påföljder från regeringen och dess polisiära beskyddare, är något av det vackraste vi nu kan beskåda. Inte bara unga folk tar till protesterna på gatan, utan det rapporteras om att äldre kvinnor kastar köksredskap från balkonger på poliserna nere på gatorna. Ett tecken på det breda missnöjet mot den sittande regeringen i landet, och den förtryckande polismakten.

Enligt Aljazeera har det rapporterats att det dött två civila människor och en polis hittills i protesterna, som verkar eskalera:
"The two civilians died in the eastern city of Suez, according to the Reuters news agency. The report did not detail how or when they died.

Meanwhile, in Cairo, a police officer died in the capital's biggest protest - held in Tahrir Square in the city centre - state television reported.

Thousands of Egyptians took to the streets on Tuesday in what were reportedly the largest demonstrations in years, and which they explicitly tied to the successful uprising in nearby Tunisia."
De egyptiska massprotesterna idag tisdagen den 25 januari kallas av egyptierna "vredens dag" för att visa sin motvilja gentemot diktaturen. Tidigare stora demonstrationer har snabbt skingrats och gatorna har blivit tomma just p.g.a. Egyptens bristande friheter vad gäller friheten och rätten till att demonstrera. I Egypten är det exempelvis av vikt att få till så kallade lagliga demonstrationer, har folk inte fått tillåtelse att demonstrera får polis och militär gripa dem.

Märk väl på vilket sätt dessa bristande demokratiska fri- och rättigheter kommit upp i debatt här i Sverige. När vänsterdemonstrationer förts här i Sverige har diverse högerdebattörer och journalister påtalat dem som "olagliga" då de inte anmält till polisen för att hålla protesten eller demonstrationen. Det tyder på att våra egna demokratiska fri- och rättigheter inte är given, utan något som ständigt får kämpas för och försvaras gentemot maktens krafter.

Men nu har polisen i Egypten svårare att hålla gatorna och torgen tomma, då folket gemensamt inspirerats av folket i Tunisien som lyckades få sin diktator på fall. Det är som den 23 årige Mamdouh Khayrat säger till Aljazeera: "Vi vill ha en regering som fungerar, vi vill att Mubarak avgår, vi vill inte leva under detta förtryck längre [...] Nog är nog, saker måste förändras, och om Tunisien kan göra det, varför kan inte vi?". Att protesterna eskalerar istället för att minska tyder på att folket helt enkelt nått gränsen för att avskräckas med polisvåld och arresteringar.

Det rapporteras nu av den utmärkta bloggen "Från Kairo till världen" att poliser har attackerat journalister, och att säkerhetspolisen skall ha arresterats en Aljazeera-journalist. Samtidigt som flera regimkritiska hemsidor har blockerats, däribland den oberoende liberala tidningen al-Dostor. Ändå fortsätter folket protestera, vilket Cecilia Uddén rapporterar i Sveriges Radio, att 15 000 protesterar i centrala Kairo, där tusentals belägrade Befrielsens torg (Midan Tahrir) i centrala Kairo ikväll, se bild här nedan:


Att de Egyptiska massprotesterna, trots att det är mer religiösa anhängare som deltar än i det mer sekulära Tunisien, så visar organisatörerna enligt Aljazeera att protesterna handlar om likadana progressiva och folkliga protester som i Tunisien. Nämligen protester mot arbetslöshet, korruption och fattigdom. Men även karaktäristiskt för Egypten också mot polisvåld och tortyr. Det är sannerligen något att ta tillvara på - att detta är en legitim och folklig massprotest mot Egyptens diktatur. Måtte nu folkets hedersamma uppoffring även bringa lycka i Egypten! Och må även den immanenta mänskliga viljan till frihet sprida sig till fler grannländer.


Intressant?
Media: DN, Dagen, SvD1, SvD2, SvD3, GP1,GP2, HD, DN2
Bloggat: Röda Malmö, K&Å
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

lördagen den 22:e januari 2011

Poeme Electronique

AnnaLogue på discogs.com:"POEME ELECTRONIQUE was Dave Hewson (synthesisers, production), Sharon Abbott (lyrics, lead and backing vocals), Julie Ruler (backing vocals) and Les Hewson (bass), formed in 1980 by Dave Hewson in South London, UK, in 1980. Dave was studying music and as a rare kind of student species he had a deep fascination for New Wave and electronic music thus also playing and recording electronic music ever since"


torsdagen den 20:e januari 2011

Maria Rankkas reaktionära fantasivärld

VD:n för Stockholms Handelskammare, Maria Rankka, ger oss läsare en inblick i sin komplexa verklighetsuppfattning i dagens Svenska Dagbladet. Det handlar om arbetarrörelsen, och fackföreningars klasskamp i synnerhet - men också om demokratisyn och förmågan att uppfatta förövare som offer och offer som förövare.

Maria Rankka är arg. Hon gillar inte syndikalisterna. Hon är så arg att hon vräker den pågående arbetsmarknadskonflikten på dess huvud. De avskedade städarna som pressades med ultimatum från Berns att lämna fackföreningen SAC, och som fick hotbrev hem till sig och hotades med stämning istället för förhandling - det är tydligen inte de som blivit utpressade och hotade. Nej, enligt Rankka är det stackars arbetsgivaren Yvonne Sörensen Björud på Berns som blivit utsatt för hot och utpressning.

Mobbaren blev till sin antites i Rankkas värld.

Sedvanlig praxis på arbetsmarknaden; som exempelvis blockad, och förhandling om utköp istället för återanställning förvandlas till något groteskt i Rankkas fantasivärld. Och det i sig är allvarliga bristande kunskaper i hur vårt samhälle fungerar, där fackföreningar är en viktig demokratisk ingrediens för att skydda den svage mot den starke. Som Svensson påpekar så finns fackföreningar för att hjälpa de svaga att bli starkare i ett samhälle som tenderar få grupper av människor som av olika anledningar är starkare än andra.

Fackföreningar hjälper arbetare att gemensamt kräva rättigheter och bättre villkor gentemot arbetsgivaren. Så är fallet också med SAC:s blockad av Berns. SAC använder metoder som är förenliga med praxis på den svenska arbetsmarknaden, men Rankka tror att metoderna "inte har med den svenska arbetsmarknadsmodellen att göra". SAC:s utköpskrav ligger till och med under Arbetsdomstolens praxis för utköp, och det är de berörda arbetarna själva som beslutar om sina krav, metoder och den slutliga uppgörelsen. Inget märkligt med det.

Även om vi hade en praxismodell, eller lagar som reglerade vad fackföreningar inte får göra för att kämpa för bättre villkor, lön och inflytande - så förhåller det sig så att folket ändå har rätten på sin sida att kämpa. Svensson gör en utmärkt liknelse till Tunisien där folket kämpade för frihet och förbättrad levnadsstandard trots att det bröt mot lagen i landet. Nu bryter ju inte SAC mot varken lagen eller mot sedvanlig praxis på arbetsmarknaden - trots Rankkas försök att hävda motsatsen.

Rankkas skadeglädje över att Svenska Pen nu beslutat att ändå dela ut Bernspriset på Berns visar på ett synnerligt förakt för de svaga i samhället. Svenska Pens beslut att ändå ha prisutdelningen på Berns handlade ändå inte om att Berns inte skulle ha utnyttjat papperslösa arbetare. Motivationen var istället att Berns inte utnyttjat några papperslösa sedan år 2007. Men i Rankkas fantasivärld var motiveringen naturligtvis något helt annat än den verkligen var...

Även om Rankka, eller andra starka krafter i samhället, skulle försöka förhindra folk att förbättra sin levnadsstandard, arbetsmiljö, lön och villkor så har alltså folk fortfarande rätt att kämpa för detta. Det må vara genom vanliga metoder som SAC använder (förhandlingar, anmälningar till AD, strejker och blockader), eller nationell revolt som den i Tunisien. Kampen för arbetares och folks frihet och förbättrade villkor fortsätter.

Tidigare om SAC och Berns:
Lögn-propagandan mot SAC:s blockad av Berns
SAC:s blockad av Berns avslöjar LO:s svaga punkt
Polisen inskränker på fackliga rättigheter
(S) kritiserar Ullman och liberalerna skräckpropagerar
SAC briljerar i replik



Intressant?
Bloggat: SKP
Media: SvD, SvD2
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Från Konfliktportalen.se: Kaj Raving skriver Regeringen suger – inte minst för vad man gjort med sjukförsäkringen, Cvalda skriver Tintin: Uppropet, Lasse Franck skriver Amöbabönder, martin skriver Tid att vara kritiskt nyfiken, Johan Frick skriver En dementi är på sin plats, Jöran Fagerlund skriver Fyra motioner till distriktsårskonferensen antagna på Vänsterpartiet Angereds medlemsmöte

onsdagen den 19:e januari 2011

Dödgrävaren Niklas Nordström skäms inte

Det var förra året den 17:e december som Aftonbladet gjorde sitt stora avslöjande om att en grupp Socialdemokratiska politiker köpts av Svenskt Näringsliv genom PR-företaget Prime, för att lobba för en högerpolitisk vridning av partiet. Avslöjandet som nu blev kallad "Primegate" resulterade i en storm av kritik, och även uppmaningar till medlemsuteslutningar. Av någon märklig anledning har det ännu inte resulterat i några uteslutningar - vilket tyder på att entristerna delvis lyckats med sin ideologiska lobbning.

Att ledningen i partiet varit influerad av Svenskt Näringslivets ideologiska intressen stod sedan klart när Mona Sahlin hade sitt tal vid förtroenderådet. Alliansens högerpolitik var egentligen Sahlins personliga åsikter, hon talade om hur arbetslinjen var bra, att A-kassans nivå bör vara hög från en början men snabbt sänkas för att skapa incitament för att arbetslösa skall skaffa sig jobb("nedtrappning av ersättningarna" som hon formulerade det). Arbete skall vara en skyldighet konstaterade hon, och det skall "löna sig att arbeta". Inte undra på att Socialdemokratin inte fick den opinionsstöd de önskade när deras egna politiker inte trodde på sin politik - utan i hemlighet trodde på Alliansens.

En av centralfigurerna kring Primegate-skanadalen är Niklas Nordström, som nu i sin krönika i Göteborgs Posten stolt förklarar att han inte skäms för att vilja: "stärka kontakterna mellan näringslivet och socialdemokratiska företrädare". Och varför ska han egentligen skämmas? Det är ju fortfarande det socialdemokratiska partiet som tillåter honom och de andra entristerna fortsätta som medlemmar i partiet. Det är partiet och dess ledning som bör skämmas som inte har petat Nordström direkt efter Primegate-skandalens avslöjande.

Nordström fyller naturligtvis en funktion i partiet som gillas av partiledningen. Under den orwellska täckmanteln "ekonomisk tillväxt" kan Nordström göra underverk, som att hjälpa partitoppens fortsatta nyliberala vridning av partiet. Enligt Nordström: "behöver [vi] en arbetsmarknad som är bland de mest flexibla och dynamiska i hela världen", och "vi behöver ett skattesystem som gör det attraktivt att investera, äga och driva företag, att arbeta och att utbilda sig". Känn på orden. Flexibel. Dynamisk. Och företagsvänligt skattesystem! Ack! så drypande positiva termer, som döljer en agenda där flexibilitet och dynamik menas på näringslivets villkor.

Om Svenskt Näringsliv lyckas slutgiltigt förvandla det Socialdemokratiska partiet till ett nyliberalt högerparti genom lobbyister som Nordström, ja då har Svenskt Näringsliv lyckats med sitt största historiska drag i klasskampen. Enda sättet för arbetarrörelsen att överleva som en legitim företrädare för arbetarklassen är då att bryta sitt förhållande med det Socialdemokratiska partiet. Och det vore partiets slutgiltiga död.



Aftonbladets krönikör Lena Mellin, som märkligt nog gjorde sitt bästa under valrörelsen för att underminera det rödgröna samarbetet, har varit den som offentligt gått ut och försvarat Niklas Nordströms förhållande med Svenskt Näringsliv. Enligt Mellin skulle det bara handla om att Nordström: "bara försökt påverka sitt parti i en mer tillväxtvänlig riktning". Där har vi det mystiska begreppet "tillväxt" igen. Med det kan man skapa underverk, som att försöka få det Socialdemokratiska partiet att bli ett tillväxtfientligt parti, och därav få Svenskt Näringslivs önskan om sänkta skatter och "flexibel" och "dynamisk" arbetsmarknad att bli den enda rätta vägen för ett parti, eller som Nordström formulerar det i sin krönika: "det finns nu bara en rörelseriktning: framåt".

Som tur är finns det ett antal Socialdemokrater som kritiserar Mellins och Nordströms märkliga försök att dölja sin egen ekonomisk-politiska agenda. En av dessa är Lena Sommestad som skriver:
"Här finns [i Prime]målet att omvandla den svenska sjukvårdssektorn, som inom landstingen drivs enligt non-profit principer, till en vinstdrivande marknad för Svenskt Näringslivs medlemmar. Frågan måste ställas hur stora ekonomiska resurser som Svenskt Näringsliv pumpar in i svensk politik för att svenska politiker ska bejaka detta systemskifte. Svenska journalister som Lena Mellin borde fråga sig vad det betyder för svensk politik att alltfler företag blir beroende av politiska beslut för sin verksamhet och därmed har allt större skäl att betala enskilda politiker för att driva sina frågor."
Att det socialdemokratiska partiet vridit åt höger de senaste årtiondena har inte bara sett iom en livligare intern kritik från de politiska gräsrötterna, utan även från den politiska högern. Mona Sahlin hyllades av den politiska högern under sin sista partiledardebatt. Högern uttryckte sorg över att det socialdemokratiska partiet nu kommer att förlora en partiledare som står för "förnyelse" (nyspråk för ekonomisk högerpolitik).


Intressant?
Bloggat: HBT-sossen, Alliansfritt, Badlands Hyena, Kerstin Berminge, Rebella unga S-kvinnor, Röda Berget, Martin Moberg, Jämlikhetsanden
Media: ETC, Makthavare1, Makthavare2, Makthavare3, AB1, AB2
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Från Konfliktportalen.se: autonomak skriver We’ll sing the songs to fan the flames of discontent, Feline Flodin skriver Del 2: Mellan samhälle, kön och psykofarmaka, Kaj Raving skriver Knarka ansvarsfullt – rök heroin istället för att injicera, kritiskkultur skriver Frasier gillar kvinnounderkläder – So what?!, Jöran Fagerlund skriver Bra diskussioner om personligt ansvar för miljöarbetet på studiecirkel för nya medlemmar, Röda Lund skriver Solidarité avec le peuple de la Tunisie et l’Algérie

söndagen den 16:e januari 2011

Vad betyder revolten i Tunisien?


Det finns så klart en anledning till varför media här i Sverige varit tillsynes omedvetna kring vad som hänt och händer för tillfället i Tunisien, ett arabland vars folk successivt misshandlats av en väststödd nyliberal politik. Ja, så enkelt, men ack så svår är situationen.

För när ett folkligt uppror mot arbetslöshet, skyhöga matpriser, korruption, och yttrandefrihet tar plats i ett land som inte gillas eller stöds av västeuropa och USA då finns det inte nog med utrymme för våra journalister och reportrar att upplysa oss medborgare i väst. Det handlar om simpelt egenintresse, makthavarna här i väst stödde president Ben Alis regim helhjärtat, särskilt den forna kolonialmakten Frankrike (som erbjöd att hjälpa till att kväsa revolten med fransk kravallpolis). Nå, vem är då Ben Ali? Demokratisk vald president, eller diktator? Ben Alis regim ansågs vara ett föredöme för frälsta nyliberaler och som en allierad i kampen mot "islamister".

Ur ett borgerligt formellt demokratiskt perspektiv var naturligtvis Ben Ali en demokratisk president, han hade formellt valts till president. Men verkligheten har aldrig varit formell, även om borgare agerar som det. I verkligheten är förutsättningarna för en verklig opposition små, och därav har Ali suttit vid makten i landet sedan 23 år, i samma parti som haft makten sedan frigörelsen från den franska kolonialiseringen 1956. Reellt var Ben Ali en diktator, lika mycket som Vitrysslands president Lukasjenko, med skillnaden att väst gav Ali sitt stöd.

Det intressanta med denna folkrevolt är dock precis det som islamofobiska debattörer och högerextrema politiker inte hade kunnat föreställa sig, nämligen ett uppror i ett Arabland som inte leds av religiösa krafter. Enligt Rasmus Fleischer så verkar inte revolten ha någon definitiv ledare eller ledare för tillfället. Ändå pekar Fleischer på vissa nyckelpersoner/organisationer som spelat en betydande roll, exempelvis Tunisiens egna Piratparti, och det olagliga hoxaitiska (albansk maoism) partiet The Tunisian Workers' Communist Party (PCOT).

Liksom Rasmus Fleischer påpekar är det viktigt att inte förminska det Tunisiska upproret till att handla om annat än just Tunisien. Några exempel på felsteg är när det talas om upproret som en "Wikileaks-revolution" eller "twitter-revolution". Rasmus Fleischer citerar två kommentatorer som kritiserar detta sätt att glorifiera de sociala medierna:
"Twitter revolution narratives are popular because rather than being about Tunisia, they are often really about ourselves. When we glorify the role of social media we are partly glorifying ourselves."(Luke Allnutt)
"any attempt to credit a massive political shift to a single factor – technological, economic, or otherwise – is simply untrue. Tunisians took to the streets due to decades of frustration, not in reaction to a WikiLeaks cable, a denial-of-service attack, or a Facebook update."(Ethan Zuckerman)
Inte nog med att det genuint folkliga upproret lyckats få diktatorn Ben Ali på landsflykt och exilpolitiker på vägen hem, så är det också positivt att upproret fått en del av militären på sin sida. Dessutom verkar upproret ha spridit sig i regionen till andra länder som Libyen, Jordanien och Egypten med liknande problem där en hierarkisk maktstruktur förtrycker sin befolkning.



PS: Viktigt är det att försöka upprätthålla en skillnad mellan vad en revolution och vad ett uppror/revolt innebär för ett samhälle. En revolution kräver mer av en grundläggande samhällsförändring. En borgerlig diktatur, och en borgerlig demokrati har viktiga kvalitativa skillnader, men det är inte en grundläggande skillnad. Det är inte ett helt nytt samhälle. Därav är det tragiskt med de mediahypade titlarna som jasminrevolutionen o.s.v. Låt den tunisiska revolten vara det den är, en genuin folklig revolt gentemot ojämlikhet och bristande friheter.


Intressant?
Media: Motkraft, SvD1, DN1, DN2, SvD2, SvD3, AB, EX
Bloggat:Moberg, Annarkia, Kulturbloggen, Röda Malmö, Jinge, Rasmus Fleischer
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

måndagen den 10:e januari 2011

Den borgerliga ormtungan

Johan Ingerö deltar nu i bloggdebatten kring Agnes Arpis text och om begreppet yrkesstolthet. Han vill positionera sig som en motsats till min och Jesper Nilssons kritik av begreppet, genom att utveckla sitt twitter-resonemang utifrån härskarteknik och egna moraliska förträfflighet.

Ingerö rasar mot "vänsterkids", "vänsterbarnen", och mot intellektuella som inte förstår: "att arbetet är helt avgörande inte bara för samhällets utveckling, utan även för individens personliga mognad, inflytande och självrespekt". Någon förståelse kring det kapitalistiska arbetets dubbelkaraktär låtsas förstås Ingerö inte ha, utan lönearbetets innehåll är det enda som belyses. I sann arbetsmoralistisk manér torgför Ingerö att det är lönearbetet som befriar människan. Arbetslösa skall vi alltså anta saknar både mognad och självrespekt - i alla fall den stora massan av unga arbetslösa - de där "kidsen" och "barnen" . Den cyniska människosynen lyser igenom.

För att försvara ett allt hårdare samhällsklimat måste borgerlighetens apologeter försvara regeringens arbetslinje, den politik som förstärker det kapitalistiska samhällets uppdelning av människan i mer eller mindre värda medborgare. De som har lönearbete är mer värda - de ska förtjäna "mognad och självrespekt". Så fungerar det arbetarmoraliska schemat som en passiviserande funktion, ty den säljer en idé om att arbetslöshet är en naturlig del sprungen ur individers bristande arbetsmoral. Därav Ingerös lustiga utfall mot individer som arbetsovilliga.

Den kluvna tungan blir synlig i Ingerös utfall när han försöker kritisera mig och Nilsson för att vi tydligen skall tycka oss för fina för vissa yrken, men själv erkänner han att han inte kan tänka sig arbeta i vissa yrken livet ut. Då helt plötsligt är han för fin för sitt eget resonemang, och naturligtvis har varken jag eller Nilsson sagt att vi för fina för vissa yrken.

Ingerö missförstår mycket av mitt resonemang, och jag är inte säker på att det är omedvetet. Hans resonemang att det är borgerligheten som nu axlar arbetarpolitiken från arbetarrörelsen passar in i missförståndet. Lögnen om att den borgerliga politiken om arbetarlinjen är likhetstecken med politik för bättre arbetsvillkor, solidaritet mellan arbetslösa och arbetstagare och jämlika förutsättningar. Att offra den intellektuella hederligheten kan vara en del av den retoriska taktiken att torgföra illusionen om att den borgerliga apologeten, som arbetar för att splittra arbetarklassen i två läger och försämrar skyddsnätet för lönetagare i själva verket är en vän till arbetarklassen.

Jag har inte argumenterat för att vissa yrken bör avskaffas, tvärtom jämför jag yrkesstigmatiseringen med andra arbetarromantiska uppmaningar som yrkesstolthet etcetera. Ändå bygger Ingerös resonemang på att jag vill avskaffa vissa yrken, och att det är vissa yrkens innehåll som jag skulle vara kritisk mot. Det handlar inte om yrkenas innehåll, utan det handlar om yrkenas form - huruvida de har dåliga arbetsvillkor. Där menar jag och Nilsson att det finns behov av att säga att det finns skitjobb. Jobb som i sin exploatering är sämre än andra.

Jag och Nilsson ville diskutera begreppet yrkesstolthet och på vilket sätt det fungerar i kontexten kring en arbetarromantik immanent i det kapitalistiska systemet, vi hävdar att det fungerar hämmande vad gäller arbetarnas kamp för bättre villkor, att den liksom stigmatiseringen av yrken inte bryter klassmönster. Därför är det synd att debattörer som Ingerö vrider debatten till något helt annat genom härskarteknik och missförstånd.


Intressant?
Bloggat: Kan.mabande.se
Media: GP
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

söndagen den 9:e januari 2011

Arbetarromantikens funktion som klassamhällets väktare

Det var Agnes Arpis ETC-artikel som startade twitter- & bloggdebatten om existensen av "skitjobb" i förhållande till yrkesstolthet. Arpi kritiserade hur begreppet "skitjobb" används av högre sociala skikt för att stämpla vissa yrken med låg status:
"Utmärkande för synen på skitjobben är att man sällan pratar om villkoren. Det är inte den extrema osäkerheten i att inte ha fasta tider och vara utlämnad till maktfullkomliga chefers godtycke man menar. Det är inte den futtiga timlönen eller maktlösheten inför att påverka sin arbetssituation man diskuterar. Det är heller inte den sociala miljön, hur tärande den ibland är, som nämns. Istället antas uppgifterna i sig vara ovärdiga."
Jag håller med Arpis kritik mot stigmatiserandet av vissa yrken, att skambelägga yrken försämrar lönearbetarnas egna kamp för bättre arbetsmiljö och villkor, samt hjälper de högre skikten i samhället att avskärma sig från de lägre. Dock håller jag även med Jesper Nilssons invändning mot Arpis utgångspunkt - kritiken mot "skitjobb" bygger mindre på skambeläggning och mer utifrån de dåliga villkoren. Och därav finner jag inte samma anledning att undvika begreppet "skitjobb", tvärtom kan det vara en stor fördel att kalla vissa jobb med dåliga villkor för just skitjobb.

Både Arpi och Nilsson har alltså delvis rätt i sina utgångspunkter, skambeläggningen av yrken försämrar klasskampen för bättre villkor inom yrkena, samt att det finns ett verkligt behov av att kalla arbeten med dåliga villkor som just skitjobb. I twitterdebatten deltog även högerdebattörer som Sakine Madon och Johan Ingerö och de kom att torgföra en hyllning till Arpis ETC-artikel utifrån en apologetisk moralism. Sakine Madon skrev: "snorungar, som aldrig fått skit under naglarna", och Ingerö: "Alltså, ni vänsterkids borde testa lite hårda arbeten. Inte bara snacka om dem". Syftet är tydligt, det ska vara fint att arbeta i skitarbeten med dåliga villkor, och det är bara de som själva har personlig erfarenhet av specifika skitarbeten som har moraliska förutsättningar att kritisera sina specifika skitarbeten.

Det är inget annat än gammal ohederlig apologetik av de rådande förhållandena i samhället. Att dessutom straffa de unga ytterligare som är mest utsatta på arbetsmarknaden vad gäller låglönearbeten, arbetslöshet och temporära anställningar - tyder på en cynisk inställning gentemot de mest utsatta i samhället. Den marxistiske socialdemokraten Gunnar Gunnarson förklarade det bra på 70-talet: "Människors protest mot det kapitalistiska systemets industriella miljö har ingenting med moraliska brister att göra - det bottnar helt enkelt i systemets inhumanitet".

Men det är inte bara de borgerliga debattörerna som utövar en moralistisk arbetarromantik, utan även vänsterdebattörer har en tendens att falla i denna moralfälla. Socialdemokraten och statstjänstemannen Anders Eriksson romantiserade sin period som vårdbiträde parallellt med sina akademiska studier: "Mina fyra år som vårdbiträde är bland det jag är mest nöjd över att jag gjort. Roligt, utvecklande och jag lärde känna fantastiska människor". Eriksson gick sedan vidare med att kritisera Nilssons invändningar att fortsätta använda begreppet "skitjobb", och krävde få svar på vilka arbeten Nilsson menade skulle avskaffas. Jag svarade att inga specifika jobb ska avskaffas utan det enda som ska avskaffas är lönearbetet i sig själv - varpå Eriksson viftade bort det som "teoretiskt fluff" och "bara defaitistiskt". Min invändning var naturligtvis inte riktat till att avskaffa specifika yrken, utan tvärtom att inte falla för en yrkesstigmatisering såväl som en uppmaning till yrkesstolthet.

Tyvärr verkar dock Nilsson anamma en viss yrkesstigmatisering, han skriver i sin bloggpost: "Vissa yrken är direkt skadliga (vapenindustrin, säljaryrken, banksektorn osv), skall vi verkligen vara stolta över att ha dessa yrken?". Det är ett moraliserande av yrken som existerar i en kontext som har ett behov av dem. Däremot betyder ju inte detta att dessa yrken är eviga, oberoende av samhällssystem. Vapenindustrin, säljaryrken och banker är ju inte yrken som är självklart skadliga för ett kapitalistiskt samhällssystem. Till Erikssons försvar så verkar Nilssons stigmatisering ha triggat ett missförstånd i debatten - som om det skulle handla om att avskaffa vissa yrken.

Jesper Nilsson påpekade i sin bloggpost en mycket viktig skillnad som kan dras inom vänstern genom historien, och även ännu idag. De Rousseau-inspirerande socialister och de socialister som inspirerats av Karl Marx. Även de som bekänner sig till Marx idéer har tyvärr en tendens att luta sig till de Rousseau-inspirerade, just p.g.a. att anledningen till varför folk ursprungligen blir socialister är ofta p.g.a. moraliska anledningar. Nilsson förklarar skillnaderna mellan de båda socialistiska strömningarna:
"Rousseau-inspirerade socialister tenderar att måla upp bilden av arbetarklassen som mer autonomt, mindre smutsigt och inte medskyldigt till kapitalismen. Arbetarklassen är moraliskt högre stående än borgarklassen. Och dess frigörelse består av att denna ärliga, jordnära och mindre alienerade klass skall övervinna borgarklassen och ta över den demokratiska makten i samhället (power to the people).

Karl Marx talade istället aldrig om att arbetarklassen var mindre skyldig till kapitalismen än borgarklassen. Marx menade inte att det var arbetarklassens förträfflighet eller moraliska upphöjdhet som gjorde den till kapitalismens förgörare, tvärt om var det just för att arbetet tar ifrån arbetarna all sin värdighet, moral och deras människovärde. Till slut är arbetarklassen så fattig på allt av mening att den inte har något annat att förlora än sina kedjor."
Boven inom vänstern både igår och idag är alltså den arbetarromantiska vänstern, som argumenterar utifrån moraliska värderingar. Det är denna vänster som ofta pratar om vissa yrken som mer proletära än andra, och som uppmanar folk att vara stolta arbetare. I mina diskussioner med diverse medlemmar i det stalinistiska KP/RKU har det oftast landat i just en Rousseau-inspirerad syn på arbetarklassen och dess roll i samhället. Trots sina bekännelser till Karl Marx idéer så överges de snabbt för en arbetarromantik - att arbetare har en högre moral gentemot borgare etcetera...

En annan arbetarromantiker är den stalinistiska vänsterdebattören Jan Myrdal, som i sin kritik mot HBT-rörelsen syftar till arbetarklassens historiska kritik mot homosexuella, i Mohamed Omars intervju: "den kapitalistiska prostitutionspropagandan vi har idag, som också innefattar stjärtgossarna, är helt emot arbetarrörelsens tradition". Arbetarklassen glorifieras i en moralisk bubbla utan stoff av kritisk reflektion och kontextifiering. Här går alltså borgerlighetens debattörer tillsammans med en stalinistisk vänster-strömning till apologetik av det rådande samhällets arbetsförhållanden. En blå-röd röra där kritik mot begreppet skitjobb, uppmaning till yrkesstolthet och yrkesstigmatisering är sidor av samma mynt - arbetarromantiken och dess funktion som klassamhällets väktare.

Men varför är det då så fel med att uppmana till yrkesstolthet? Nilsson förklarade det på ett enkelt och bra sätt:
"Idéen om yrkesstolthet bygger bland annat på förvirringen kring arbetets dubbelkaraktär. Vi skall tydligen vara stolta över arbetets innehåll (att vi är duktiga på att vårda, städa eller bygga webbsidor osv) men bara inom formen av en anställningskontrakt."
Det handlar om att idén om yrkesstolthet alltså har sin förutsättning i lönearbetssystemet, varpå människan alltså uppmanas att identifiera sig genom lönearbetet. Människans stolthet blir en fråga för den rådande arbetsmarknaden, och därav sätts gränser för människans otaliga möjligheter och intressen. Den är också apologetisk och reaktionär, alltså den kan få en konservativ funktion vad gäller lönearbetenas utformning.

Jag tycker att debatten som helhet har avslöjat många bottnar av det rådande kapitalistiska systemet, dess inhumanitet, dess cyniska apologeter och på vilket sätt en omedveten vänster ofta hamnar i en arbetarromantik.


Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

fredagen den 7:e januari 2011

Fler dödas vid gränsen USA-Mexiko varje år än vad som dödades vid tysk-tyska gränsen

Enligt den tyska tidningen Junge Welt så dödas det fler immigranter vid USA:s gräns till Mexiko varje år än vad som dödades vid tysk-tyska gränsen under 28 år:
"An der 3144 Kilometer langen Grenze zwischen dem Golf von Mexiko und dem Pazifik kommen jedes Jahr mehr Menschen beim illegalen Grenzübertritt ums Leben als während der gesamten Zeit an der deutsch-deutschen Grenze."
Endast under år 2009 rapporterade US Border Patrol att 417 personer dött, och över en halv miljon arresterats. Jämförelsen i sig hedrar inte den stalinistiska gränskontrollen i DDR, utan den avslöjar ett nutida hyckleri hos USA-apologeter. Jämförelser med dödssiffror för att avgöra länders/systems grad av ondska tenderar till det cyniska. Människor är människor, och USA-gränsen till Mexiko visar sig vara minst lika dåligt som den tysk-tyska. Hundratals människor dör varje år, och miljontals människor utvisas - det är det viktiga. År 2010 spenderade USA:s kongress 600 miljoner dollar på att bekämpa den olagliga immigrationen genom högteknologiska gränsfortifikationer och tusentals gränsvakter - som gör gränsöverskridningen mer till en fråga om liv och död.


Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

torsdagen den 6:e januari 2011

onsdagen den 5:e januari 2011

Hur ska vänstern förhålla sig till Slavoj Zizeks fläckar?


Genom Richard Seymours (bloggpost1, bloggpost2) och Sebastian Wrights diskussion om den filosofiska stjärnan Slavoj Zizek blev jag varse om en av Zizeks kontroversiella förklaringar för att förklara sin kritik mot den liberala multikulturalismen. Den Zizek-formulering kritiken riktar sig mot handlar om det Zizek skriver i artikeln "Multiculturalism, the Reality of an Illusion", om en viss förföljd romsk familj i Slovenien:

"In a homologous way, there was, in Slovenia, around a year ago, a big problem with a Roma (Gipsy) family which camped close to a small town. When a man was killed in the camp, the people in the town started to protest against the Roma, demanding that they be moved from the camp (which they occupied illegally) to another location, organizing vigilante groups, etc. As expected, all liberals condemned them as racists, locating racism into this isolated small village, while none of the liberals, living comfortably in the big cities, had any everyday contact with the Roma (except for meeting their representatives in front of the TV cameras when they supported them). When the TV interviewed the “racists” from the town, they were clearly seen to be a group of people frightened by the constant fighting and shooting in the Roma camp, by the constant theft of animals from their farms, and by other forms of small harassments from the Roma. It is all too easy to say (as the liberals did) that the Roma way of life is (also) a consequence of the centuries of their exclusion and mistreatment, that the people in the nearby town should also open themselves more to the Roma, etc. – nobody clearly answered the local “racists” what they should concretely do to solve the very real problems the Roma camp evidently was for them."
Seymour kritiserar denna jämförelse som ett rasistiskt övertramp mot den romska familjen Strojan, och jag är beredd att hålla med. Den valida poäng som Zizek vill få förklarad görs inte bara sig själv orättvis genom denna jämförelse utan blir även motsägelsefull. Zizeks påståenden om familjen Strojan är också som Seymour avslöjar rena lögner och påhitt. Det är visserligen sant att familjen Strojan fick skulden för mängder av stölder av den lokala befolkningen, men det är också sant att när befolkningen pressats ha förklarat att familjen Strojan fått fungera som syndabock utan bevis. Lögner och påhitt sprunget ur fördomar om romer/zigenare.

Att försöka vifta bort Zizeks allvarliga snedsteg med att Zizek egentligen inte menade att han själv tror att romer/zigenare är mördare och tjuvar är att göra det för enkelt för sig. Därav håller jag alltså inte med Wrights försvar av Zizek.

Som många människor, visar det sig gång på gång att filosofiska och politiska stjärnor har sina solfläckar. Det är en ständig påminnelse att ingen människa är annat än människa - ingen ofelbar evighetsmaskin. När man tänker på det så är det en träffande avklädnad av den borgerliga utopin om en allvetande rationell människa - homo economicus, den där drömmen om renässansmänniskan som aldrig kom eller kommer att bli sann. Innebär då detta att strävan efter upplysning och rationalitet är fel väg att gå? Nej, drömmen om renässansmänniskan var en nödvändig uppgörelse av den medeltida mentaliteten, som fjättrade människan vid religiösa feodala ok.

Samtidigt som vi ska vara tacksamma för den borgerliga individuella friheten, så är det nödvändigt att gå längre för att förstå vad som verkligen händer runt omkring oss. Det arbete som Karl Marx och Friedrich Engels utförde inom den socialistiska rörelsen under 1800-talet var på ett viktigt sätt revolutionerande vad gällde att frigöra människan från idealistiska fällor. Den "vetenskapliga socialismen" som de båda herrarna använde för att ställa emot en utopisk socialism byggt på metafysisk romantik om en gyllene ålder innan moderniteten. Marx och Engels såg tvärtom en människans frigörelse i och med det moderna samhället - det kapitalistiska samhället. Tillsammans arbetade de fram en teori/metod för att förklara samtiden och historien, fri från idealismens inskränkningar - nu behövdes inte samhället och historien förklaras utifrån vissa specifika individers nycker och tankar.

Borgerliga apologeter försökte, och fortfarande försöker likt zombieliberaler att hitta personliga snedsteg och därmed beskriva verkligheten. Karl Marx beskrivs ibland av borgerliga historiker som en otrogen hustrumisshandlare som drack för mycket alkohol, och tror sig därmed vifta bort Karl Marx intellektuella arbete ur historien. Nu fungerar det ju inte riktigt så, även om liberaler ibland får för sig det.

Zizek-citatet ovan skulle lika gärna kunna användas av en liberal för att avfärda Zizeks intellektuella arbete, i själva verket har liberaler redan försökt sig på denna citatlogik gentemot Zizek. Men vi marxister som läser både Marx och Zizek bryr oss föga om denna idealistiska demagogik, istället uppskattar vi kärnan i det arbete som intellektuella arbetat fram utan att hänga upp oss på kontroversiella poänger eller personliga snedsteg. Däremot kommer vi alltid som Seymour visar prov på att alltid kritisera och ifrågasätta - även våra egna stjärnor - när det gäller deras intellektuella arbeten. Att kritisera Zizeks rasistiska jämförelse här ovan betyder inte att Zizeks poäng om hyckleriet inom den liberala multikulturalismen är mindre valid, tvärtom hjälper kritiken till att göra poängen mer förstådd.

Jag håller inte med Andreas Nuottaniemi att vänstern inte behöver stjärnor, vänstern behöver intellektuella entusiasmerare, liksom den intellektuella högern behöver det. Vänstern har dock en lång tradition sedan Karl Marx dagar att kritisera allt, och det bör vi stolt bevara.


Intressant?

Bloggat: Emretsson
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Manifest: Gazas ungdom bryter sig ut

Genom Motkraft sprids nu en svensk översättning av manifestet "Gazas ungdom bryter ut"(GYBO). Manifestet handlar om ett kritiskt ställningstagande gentemot alla de makthavande organisationerna som visat sig svika palestiniernas kamp gentemot den israeliska ockupationen, vare sig det är Israel, Hamas, Fatah, FN, UNWRA eller USA.

Jag vet för tillfället ingenting om vad GYBO är för någon grupp eller organisation, förutom vad jag läst i manifestet, att de önskar hjälp att få manifestet spridet. På vilket sätt de skulle kunna innebära en reell utmaning till Hamas starka inflytande hos de palestinska gräsrötterna är alltså svårt att avgöra. Även om det visserligen inte går att blunda för att Hamas får sitt stöd av det palestinska folket för att Hamas lyckats vara en organisation för just folket som ingen annan organisation lyckats med. Det är ett underkännande framförallt av den palestinska vänstern, så kanske GYBO är det som behövs för att sakteligen förändra den palestinska kampen. Det är i alla fall ett upplyftande försök. För att stödja GYBO gå in på deras Facebooksida där GYBO-teamet tydligen har blivit bannade av Facebook att skriva, och följ dem på twitter.


Manifest: Gazas ungdom bryter sig ut

Fuck Israel. Fuck Hamas. Fuck Fatah. Fuck FN. Fuck UNWRA. Fuck USA! Vi unga i Gaza är så trötta på Israel, på Hamas, på ockupationen, på brott mot de mänskliga rättigheterna och det internationella samfundets likgiltighet! Vi vill skrika och riva ner denna mur av tystnad, orättvisa och likgiltighet på samma sätt som de israeliska F16:s bryter ljudbarriären, skrika med all kraft i våra själar för att släppa loss den enorma frustration som äter upp oss på grund av denna jävla situation vi lever i. Vi är som löss fastnaglade mellan två spikar, som lever en mardröm i en mardröm, utan utrymme för något hopp, utan något rum för frihet. Vi är skittrötta på att vara fångade i denna politiska kamp, skittrötta på kolsvarta nätter med flygplan som cirklar över våra hem, trötta på att oskyldiga bönder blir beskjutna i buffertzonen när de sköter sitt jordbruk; vi spyr på alla skäggiga snubbar som går omkring med sina gevär och missbrukar sin makt, misshandlar eller fängslar demonstrerande ungdomar för vad de tror på, så jävla trötta på skammens mur som separerar oss från resten av vårt land och håller oss fångade på bara en frimärksstor landplätt, trötta på att porträtteras som terrorister eller fanatiker med sprängämnen i våra fickor och ondska i våra ögon, trötta på den likgiltighet som vi möter från det internationella samfundet, de som är proffs på att uttrycka sin oro och skriva på sina resolutioner, men inte pallar att genomföra något av det som de kommit överens om, vi är så helvetes sjukt trötta på att leva miserabla liv, hållas fängslade av Israel, misshandlas av Hamas och helt ignoreras av resten av världen.

En revolution håller på att växa inom oss, ett enormt missnöje och frustration som kommer att förgöra oss om vi inte hittar ett sätt att kanalisera denna energi till något som kan utmana status quo och ge oss något slags hopp. Den sista droppen som fick våra hjärtan att skaka av frustration och hopplöshet hände den 30 november när Hamas poliser kom till Shareks ungdomsforum, en ledande ungdomsorganisation ( www.sharek.ps ), med sina vapen, lögner och aggressivitet, de slängde ut alla ur lokalen, fängslade några och förbjöd Sharek att bedriva någon verksamhet. Några dagar senare misshandlades demonstranter framför Sharek och några greps. Vi lever verkligen en mardröm i en mardröm. Det är svårt att finna ord för det tryck vi tvingas leva under. Vi överlevde med nöd och näpe Operation Cast Lead, där Israel effektivt bombade skiten ur oss, förstörde tusentals bostäder och ännu fler liv och drömmar. De blev inte av med Hamas som de hade tänkt sig, men de gav oss men för livet och gav oss alla posttraumatisk stress, eftersom det inte fanns någonstans att fly.

Vi är ungdomar med tunga hjärtan. Vi bär inom oss en tyngd så enorm att det gör det svårt för oss att njuta av solnedgången. Hur kan man njuta när mörka moln tornar upp sig vid horisonten och vi i vårt inre ser tragiska minnen så fort vi sluter våra ögon? Vi ler för att kunna dölja smärtan. Vi skrattar för att glömma kriget. Vi hoppas för att inte begå självmord här och nu. Under kriget fick vi en känsla vi inte kan skaka av oss att Israel ville utplåna oss från jordens yta. Under de senaste åren har Hamas gjort allt de kan för att styra våra tankar, beteenden och förhoppningar. Vi är en generation ungdomar som är vana att möta missiler, och försöka med det som verkar vara den omöjliga uppgiften att leva ett normalt och hälsosamt liv, och som bara med näpe tolereras av den massiv organisation som har spridit sig likt en skadlig cancer i vårt samhälle, som orsakar förödelse och effektivt tar kol på alla levande celler, tankar och drömmar – och nu är på väg att helt förlama folket med sin terrorregim. För att inte tala om det fängelse vi lever i, ett fängelse som upprätthålls av ett så kallat demokratiskt land.

Historien upprepar sig på de grymmaste sätt och ingen verkar bry sig. Vi är rädda. Här i Gaza är vi rädda för att bli inspärrade, förhörda, slagna, torterade, bombade, dödade. Vi är rädda för att leva, därför att varje enda steg som vi tar måste vara utarbetat och välgenomtänkt, det finns begränsningar överallt, vi kan inte röra oss som vi vill, säga vad vi vill, göra vad vi vill, ibland också inte ens tänka vad vi vill på grund av att ockupationen har ockuperat våra hjärnor och hjärtanså hårt att det gör ont och får oss att vilja gråta oändligt av frustration och ilska!

Vi vill inte hata, vill vi inte känna alla dessa känslor, vill vi inte vara offer längre. DET ÄR NOG! Nog med smärta, nog med tårar, nog med lidande, nog med kontroll, begränsningar, orättvisa motiveringar, terror, tortyr, ursäkter, bombningar, sömnlösa nätter, döda civila, mörka minnen, dyster framtid, hjärtesvidande närvaro, störd politik, fanatiska politiker, religiöst skitsnack, nog med fängslande! VI SÄGER STOPP! Detta är inte den framtid vi vill ha!

Vi vill ha tre saker. Vi vill vara fria. Vi vill kunna leva ett normalt liv. Vi vill ha fred. Är det för mycket begärt? Vi är en fredsrörelse bestående av ungdomar i Gaza och anhängare på andra håll som inte kommer att vila förrän sanningen om Gaza är känd för alla i hela denna värld och i en sådan omfattning att inga fler tysta medgivande eller likgiltighet accepteras.

Detta är Gazas ungdomars manifest för förändring!

Vi börjar med att förstöra den ockupation som omger oss, kommer vi bryta sig loss från detta mentala fängelse och återfå vår värdighet och självrespekt. Vi kommer vära våra huvuden högt trots att vi kommer att möta motstånd. Vi kommer att arbeta dag och natt för att förändra dessa eländiga förhållanden vi lever under. Vi kommer att bygga drömmar där vi möter väggar.

Vi hoppas bara att du – ja, du läser detta uttalande just nu! – kan stödja oss. För att ta reda på hur, skriv gärna på vår vägg eller kontakta oss direkt: freegazayouth [at] hotmail.com

Vi vill vara fria, vi vill leva, vi vill ha fred.

Här är några sätt som du kan hjälpa till:

1. Sprid vårt manifest
2. Skicka ett mail till dina vänner och be dem att gå med i våra olika konton på sociala forum (Facebook, Twitter)
3. Översätt manifestet till ditt språk och skicka det till oss
4. Skicka manifestet till journalister i ditt land
5. Se till att ideella organisationer i länder som arbetar med den palestinska frågan och / eller ungdomars rättigheter får veta om vår existens
6. Länka om kränkning av ungdomars rättigheter i Gaza på vår vägg på Facebook
7. Planera en aktivitet i ditt land om det här problemet och / eller organisera en Skype-konferens, där vi kan tala med en grupp ungdomar, politiker eller andra utanför Gaza
8. Föreslå oss idéer för att nå ut till ett större antal människor

/ Gazas ungdom bryter sig ut


Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,
 
 
Copyright © LOKE - KULTUR & POLITIK
Blogger Theme by BloggerThemes Design by Diovo.com