Sidor

söndag 27 mars 2011

Om surrogatmödrafrågan


Hur ska vänstern ställa sig i diskussionen kring att tillåta surrogatmödraskap? Det är en fråga som många ställt sig den senaste tiden. I denna samhällsdiskussion har organisationen RFSL (Riksförbundet för sexuellt likaberättigande) argumenterat om att tillåta surrogatmödraskapet av en rad olika anledningar.

Bland annat påpekar RFSL att den nuvarande svenska lagen skapar stora problem för de familjer som redan genomfört ett surrogatmödraskap, och därmed menar att det vore för barnets bästa om inte samhället skapar problem. Undersökningar som gjorts påvisar även att barnet inte for illa av att ha fötts av en surrogatmoder. Ur barnets perspektiv kommer alltså ett eventuellt problem enbart om samhällets juridiska system inte tillåter surrogatmödraskap.

Om vi ska analysera hur den konkreta situationen faktiskt ser ut i vårt samhälle så existerar redan svenska familjer genom surrogatmödraskapet, som antingen gjort det genom anhörigadoption eller i utlandet där det blivit lagligt och kommit tillbaka till Sverige. Denna verklighet anser jag är av yttersta vikt i diskussionen, eftersom det betyder att problemet består - även om Sverige inte skulle reglera lagen.

En legalisering (dock med villkor) tycktes därmed vara en bra lösning på att lösa det nuvarande problemet. Det var inte bara en lösning för de nuvarande familjerna, utan även en lösning för medborgare, oavsett sexuell läggning, att kunna skaffa barn om de så ville. Även om de flesta som använder surrogatmödraskap för att skaffa sig barn inte är HBT-personer, så är det ändå en stor fråga för HBT-personer. Även den principiella frågan om kvinnans rätt till sin kropp ses som en central fördel vid en reglering av lagen.

Så i fjol vid Almedalen riktade RFSL en rekommendation till alla riksdagspartier där Ulrika Westerlund, förbundsordförande RFSL sa att: "Vi hoppas nu att också Vänsterpartiet kan ställa sig bakom förslaget om att utreda surrogatmödraskap i Sverige". Denna rekommendation ledde till att Vänsterpartiets HBT-talesman Hans Linde gick ut i ett pressmeddelande 2010-07-29:
"- Det är dags att svensk lagstiftning anpassas till moderna familjebildningar. Det finns redan föräldrar som skaffat barn genom surrogatmödrar i utlandet eller på annat sätt. De barnen och föräldrarna riskerar att få problem. Därför väljer vi nu, efter att ha tagit intryck av den diskussion som förts, att ta ställning för att tillåta surrogatmödraskap, säger Hans Linde"
Sedan dess har det förts en diskussion i tidningarna Flamman och Vänsterpress kring om Vänsterpartiets ställningstagande till en reglering var rätt eller fel.

I denna diskussion hänvisades det ibland till den uppmärksammade boken "Varat och varan - prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan" av den flitige vänsterskribenten Kajsa Ekis Ekman. Den kom lämpligt nog ut på bokmarknaden samma år och är en debattbok som vill behålla förbudet mot surrogatmödraskapet genom försök att analysera genom ett marxistiskt perspektiv. Det perspektivet har jag tidigare kritiserat för att vara en selektiv marxism genom ett digert missförstånd om lönearbetet, speciellt i hennes försvar av sexköpslagen. Lönearbetssystemet är immanent i vårt kapitalistiska samhälle. Det genomsyrar allt och är i sig en alienation som splittrar människans Jag-identitet. Men Ekman låtsas om att det bara skulle gälla kommersiell surrogatmödraskap och prostitution. Ekmans debattbok bygger också mycket av sin argumentation mot surrogatmödraskapet att det mest handlar om heterosexuella par från västerlandet, och att det förekommer utnyttjande av fattiga kvinnor i utlandet, speciellt i Ukraina och Indien, men också i det egna landet.

SVT-programmet Korrespondenterna hade ett intressant avsnitt där de besökte Indien och intervjuade några av surrogatmödrarna - även där gjordes en direkt koppling till surrogatmödraskapet som princip. Frågan är om detta problem med utnyttjandet av fattiga indiska kvinnor löses med att Sverige fortsätter att ha den lagstiftning vi nu har? Jag ställer mig kritisk till denna förenkling av tillvaron, och vore det inte så att en svensk reglering faktiskt ökade chansen att genomföra surrgoatmödraskap här i Sverige? Och, vore det inte i så fall möjligt för oss som samhälle att utöva en större kontroll över just surrogatmödraskapet?

Låt oss inte glömma att uppmaningen om en reglering från RFSL kom också med klara uppmaningar om villkor, bland annat:
"Villkoren avser att skydda såväl surrogatmammornas som barnens intressen. Man ska så långt som möjligt säkerställa att kvinnor som egentligen inte vill bli surrogatmammor ej heller väljer att bli det på grund av sin ekonomiska situation. Man ska se till att surrogatmammor är välinformerade och vet vad surrogatmödraskap innebär. En surrogatmamma ska även ha en möjlighet att ångra sig och i stället behålla barnet. Den eller de som vill bli föräldrar ska inte kunna ångra sig och därigenom låta surrogatmamman ta hand om ett barn som hon aldrig hade för avsikt att ta hand om. Barnet ska ha en rätt att bli informerad om sitt ursprung."

Ekman å sin sida använder sig av en marxistisk kritik mot den liberala villfarelsen om rationella individer. Att människan inte kan vara "fullständigt informerad om något" (s. 143) En kritik jag helt delar, men som i detta fallet blir selektivt eftersom det är en kritik som egentligen gäller alla medborgare i alla situationer i våra liberal-kapitalistiska samhällen. Det är ju också just därför villkoren för en legalisering hela tiden funnits med från RFSL:s sida, att exempelvis surrogatmamman ska ha möjlighet att ångra sig. För Ekman verkar det dock inte finnas någon alternativ mellan att å ena sidan legalisera utan reella villkor eller förbjuda utan undantag. Det är ett olyckligt ställningstagande för statlig lagalistisk medborgarkontroll, som egentligen borde vara främmande för marxister.

Ekman har sedan boksläppet varit mycket aktiv med att hålla föreläsningar och debatter om sin bok, sina slutsatser och tolkningar. Inte sällan med en sorglig arrogans som blockerat en sund diskussion. Ung Vänster (UV) lockades efter hand av Ekmans debattbok och gav Vänsterpartiets ordförande Lars Ohly vid jultiden förra året en "hemläxa" vilket bestod av Ekmans debattbok "Varat och varan". UV hoppades att Vänsterpartiet skulle ändra:
"sin märkliga inställning efter hemläxan och ställer sig på kvinnornas sida i frågan om surrogatmödraskap. Det finns otaliga exempel som visar att en legalisering av surrogatmödraskap skulle leda till ökad ohälsa och maktlöshet för de kvinnor som ställer upp, säger Felicia Ohly."
Det stod nu klart att många inom vänstern ställde sig på Ekmans försvar av statligt förbud, trots att Vänsterpartiet redan några månader tidigare uttryckte sitt stöd till en reglering. Idag, 2011-03-27, får jag också reda på att partistyrelsen i Vänsterpartiet tyvärr röstade emot en utredning om en reglering av lagen. Lars Ohly, Hans Linde och Josefin Brink med flera ville ta ställning för en utredning, men majoriteten röstade nej - vilket alltså betyder att partiet gjort en helomvändning i frågan om surrogatmödraskapet. Det är bara att beklaga, och därmed också önska att diskussionen fortsätter inom vänstern.




PS: En del personer som nämns i Ekmans bok har också nödgats ta sig ut och kritisera dess faktafel, exempelvis av den forskare som Ekman som mest kritiserar i boken, och dessutom en förening som nämnts i hennes bok Kajsa Ekis Ekmans bok "Varat och varan" för faktafel. Det är viktiga inlägg i diskussionen kring Ekmans slutsatser.

Intressant?
Media: AB
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Från Konfliktportalen.se: Lasse Franck skriver Sommartid, Kaj Raving skriver Jordens herrar – en recention av årets bok, guldfiske skriver Storma Fort Europa, Johan Frick skriver Betongsosse – i ordets bokstavliga bemärkelse, Jöran Fagerlund skriver Göteborgs Stad skall börja med jämställdhetsdiplomering av stadens förskolor och skolor på initiativ av Vänsterpartiet, jesper skriver Följ oss på KongressExtra

lördag 19 mars 2011

Intressanta analyser om Libyen - vad tycker vänstern?

Den nuvarande brännpunkten för revolutionerna i Nordafrika och mellanönstern är för nuvarande i Libyen. Ska praktstollen till diktator, Muammar Khaddafi, och hans regim lyckas krossa rebellernas frihetskamp, eller segrar upproret? Något som är helt klart vid detta tillfälle är i alla fall att de flesta av oss har grovt underskattat Khaddafi-regimens styrka och därav dess samhälleliga bas. Att FN/NATO nu genom FN:s säkerhetsråd kommer att militärt införa en flygförbudzon över Libyen kan inte ses på annat sätt än ett nederlag för folkupproret. Att rebellerna önskade sig denna internationella intervention bör tas som en väsentlig faktor om man ska se det som en imperialistisk manöver från USA/EU:s sida, eller blott ett stöd för ett inhemskt legitimt uppror.

Huvudsaken för detta är naturligtvis att USA/EU inte använder situationen för att skaffa sig materiellt inflytande - likt alla de andra "humanitära interventioner" de utfärdat resulterat i. Risken är alltså att folkupproret tappar sin legitimitet hos det libyska folket. Att Khaddafi härmed får en serverad fördel i sin propaganda är en tragisk självklarhet.

Att den europeiska vänstern, liksom den svenska, går ut och inte bara stöder ett flygförbud utan också kräver det, så är det inte för intet som det lämnar efter sig en obehaglig eftersmak. Här i Sverige var det Socialdemokraterna och Vänsterpartiet som var först ute med kravet, medan högerpartierna varit sparsamma. Men för det finns det ingen anledning att gömma sig i en statisk och dogmatisk antiimperialistisk analys - där all internationell intervention per definition bli dålig.

"Humanitär intervention" som USA/Natos anfallskrig mot Irak och Afghanistan är båda exempel på dålig intervention, uttryck för den expansiva imperialismen. Men kan det ändå inte innebära att den intervention som nu händer (eller mycket snart ska hända) i Libyens luftrum varken är imperialistisk eller uppenbar progressiv? Som det är nu verkar allt vara lite väl otydligt, men det viktiga här och nu är nog att inte att vänstern gör en plakatpolitik av denna tragiska utveckling där antiimperialister här i Sverige hamnar i demonstrationer med slagord mot imperialismen - medan folket i Libyen jublar över FN-beslutet om intervention.

Hur ser den övriga vänstern förutom Vänsterpartiets stöd till flygförbudzon på vad som händer i Libyen?

Socialistiska Partiets tidning Internationalen skrev på ledarsidan bland annat att:

"En flygförbudszon är dock inte bara en formalitet, att dra några streck över en karta. För att den ska fungera praktiskt måste man slå ut det libyiska luftvärnet, flygplatser, depåer och andra anläggningar. Det innebär att omvärlden – läs NATO – ingriper militärt i händelseutvecklingen. Flygförbudet blir en krigsförklaring från länder som på intet sätt hotats militärt av Khadaffi. Det kommer att kräva civila offer och förödelse, som kan spela Khadaffi i händerna. Han har ju alltid hävdat att revolten är ett verk av utländska krafter och al Qaida.

För det andra är det långt ifrån säkert att ett flygförbud får striderna att tippa över till revoltörernas fördel. Khadaffis armé har troligtvis med sina tanks och artilleri även tillräcklig styrka på markplanet. Att vinna militärt mot Khadaffi, och att inta Tripoli, kan förmodligen vara omöjligt om inte USA/EU/ NATO sätter in marktrupper. Men om så sker står vi inför en definitiv upprepning av Irak-invasionen. En stor del av upprors- och befrielseprocessen överlåts då åt andra krafter än det folkliga motståndet, utomstående imperialistiska krafter vars primära syfte är att upprätta kontroll över Libyen. När rebeller och delar av oppositionen vädjar om ett flygförbud tycks de omedvetna om att detta bara utgör första steget i en obönhörlig logik som till slut leder till fullskalig invasion – något oppositionen INTE vill se hända. Ett flygförbud sätter INTE punkt för inbördeskriget eller oskadliggör Khadaffi; det FÖRLÄNGER kriget, och utan segergarantier för oppositionen."

Kommunistiska Partiets tidning Proletären är också kritisk till flygförbudszonen:
"I debatten om införandet av flygförbudszon över Libyen är det som om Irak inte existerar. Även bland svurna motståndarna till USA:s invasion för åtta år sedan finns de som nu kräver ett militärt ingripande för det libyska folkets skull.

Kravet är visserligen att det är FN som ska sköta flygförbudet. Men FN:s säkerhetsråd kommer aldrig att fatta ett sådant beslut. De permanenta medlemmarna Kina och Ryssland är mot en flygförbudszon. Motståndare är också säkerhetsrådsmedlemmarna Brasilien och Sydafrika, Afrikanska unionen och de progressiva staterna i Latinamerika. På Arabförbundets möte deklarerade åtminstone Syrien och Algeriet sitt motstånd.

Det alternativ som återstår är att USA och dess allierade i Nato upprättar en flygförbudszon över Libyen i strid med FN-stadga och folkrätt. Och bombar i humanismens namn. Först för att slå ut libyskt flygvapen och luftvärn. Och sedan…

För att avslöja krigshetsarna måste antiimperialister och fredsvänner lyfta fram exemplet Irak. Imperialistiska krigsaktioner är inte vägen till befrielse. Det vet irakierna."

Nu visade det sig ju att ingen i säkerhetsrådet, varken Ryssland eller Kina röstade emot förslaget om flygförbudzon, utan de la ner sina röster. Det betyder att flygförbudet inte upprättas, så som KP formulerar, i strid mot FN-stadgan. Det är även som jag försökt uttrycka inte heller klart om interventionen strider mot folkrätten.

Arbetarmakt menar å sin sida:
"Ett påtvingat flygförbud för Gaddafis styrkor kan verka sympatiskt, men det är ytterligt osannolikt att en intervention skulle nöja sig med detta. Oavsett om det skulle ske under FN- eller NATO-flagg skulle ett huvudsyfte vara att försäkra sig om ett fortsatt oljeflöde, privatisering och omstrukturering av ekonomin, fortsatt effektiva gränskontroller – samt en garanti mot en fortsatt revolutionär utveckling. En intervention i Libyen skulle således vara en fortsättning på de forna kolonialmakternas attacker på Afrika, och skulle vara ett dråpslag mot den fortsatta utvecklingen mot frihet och välbehövliga revolutioner.

Därför måste varje socialist med kraft motsätta sig alla former av imperialistiska interventioner! Men låt oss inte för den skull famla efter fraser om att bara det libyska folket får skjuta ner Gaddafis (importerade) flygplan och besegra hans (till stora delar inhyrda) trupper. Vi är emot en imperialistisk intervention – men om styrkeförhållandena hade varit andra, om vi hade haft möjligheten att organisera en revolutionär militär intervention så skulle Gaddafi ha haft svårt att hitta några hela flygplan eller piloter som var villiga att flyga dem vid det här laget."

International Marxist Tendency har gort en intressant analys kring hur delad vänstern är kring Libyen, beroende på om man är stalinistisk, icke-stalinistisk eller ex-stalinistisk:
"In the face of such brutality, the idea of imposing a no-fly zone over Libya has been raised. This has divided the left, some in favour and some against. Among the Stalinists and ex-Stalinists there is a wing that is actually supporting Gaddafi to one degree or another, on the basis that they view him as an “anti-imperialist”. There are also some minor groups on the left, who side with Gaddafi for the same reason. They forget that Gaddafi was doing very good business with the west, implementing new laws, including privatisations and incentives to foreign investment. Gaddafi was behaving as a kind of border guard for Europe, brutally dealing with desperate poor immigrants from Africa who tried to move through Libya on their way to Europe. Gaddafi in fact has reacted to the threats of imperialist intervention as someone who feels “betrayed” by his friends, not as an enemy.

March 4, anti-aircraft gun in rebel hands. Photo: Nasser NouriMarch 4, anti-aircraft gun in rebel hands. Photo: Nasser NouriThe bulk of the reformists, including ex-Stalinists, however, have come out in support of some kind of intervention to stop Gaddafi. An example of this was the resolution recently presented to the European parliament, signed by both right-wing and left-wing Members of the Parliament, which called “on the High Representative and the Member States to stand ready for a UNSC [United Nations Security Council] decision on further measures, including the possibility of a no-fly zone aimed at preventing the regime from targeting the civilian population” and emphasised “that any measures enacted by the EU and its Member States should be in compliance with a UN mandate and be based on coordination with the Arab League and the African Union, encouraging both organisations to steer international efforts.”

The signatories to the resolution included three members of the European United Left/Nordic Green Left group, Lothar Bisky, of Die Linke (Germany), who is also the president of the European Left Party, Miguel Portas, of the Bloco de Esquerda (Portugal), and Marie-Christine Vergiat, of the Front de Gauche (France). The resolution was approved by a majority vote, including 11 members of the 35 strong European United Left/Nordic Green Left, Bisky, Kohlíček, Liotard, Matias, Maštálka, Mélenchon, Portas, Remek, Søndergaard, Tavares and Vergiat.

The logic behind this idea is that “we must do something”. This is an understandable reaction of many workers and youth, but in such situations one has to think through the consequences of such action and also who is to impose such a zone and what would it lead to later. What may seem an attractive solution today can turn out to have dramatic and unforeseen consequences later.

Those who are backing the idea of a no-fly zone seem to think that this would serve to stop Gaddafi’s military operations and that this could be done in a nice clean manner, using so-called pin-point targeting etc. This ignores reality completely. To impose a no-fly zone one needs to hit airports, airplanes and anti-aircraft guns of any force one is trying to stop flying. This can only be done by aerial bombardment, by launching missiles from naval forces and by the use of commando forces on the ground.

The leaders of the Interim National Council understand that the presence of foreign troops on the ground in Libya would not aid their cause. On the contrary, it would play into the hands of Gaddafi who could raise the spectre of imperialist invasion. Already Gaddafi is shouting about the imperialists who want to get their hands on Libyan oil. On this he is right, but he conveniently leaves out the fact that they already had their hands on the oil via their multinationals operating in the country. He is thus cynically using the threat of foreign intervention to strengthen his position.

Let us not forget that Libya in the past has been bombed by US planes. Remember 1986, which is still used to this day by Gaddafi. That explains why the Libyan opposition, while asking for a no-fly zone, has also stated that no weapons or radar systems should be brought onto Libyan territory and, even more importantly, no foreign soldiers should be sent in."


Intressant?
Bloggat: Jinge, Svensson, Svensson2
Media: DN1, SvD1, AB1, AB2, SvD2, DN2, DN3, EX1, SVT, SVT2

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

måndag 14 mars 2011

Björklund har rätt om vikten av lärarledd undervisning - men fel om katederundervisning

("Blir du lönsam lille vän?" av Peter Tillberg)

Jan Björklund försöker sig på en ful manöver på Dagens Nyheters debattsida idag. Det är hans vanliga uppmaning, i strid mot vetenskap och beprövad erfarenhet uppmana lärare till katederundervisning (en monologisk, totalitär, förmedlande undervisning). Denna försöker Björklund klä i termer av "lärarledd undervisning", vilket är en pedagogisk kunskap som förordas av just den moderna pedagogiska vetenskapen som Björklund vill stämpla med diverse fantasifiender.

Det betyder att Björklund kritiserar en "1968 års kultur­radikala vänstervåg" för något som inte stämmer. Den nya pedagogiska forskningen, som orättvist fått stå skulden för mycket av det slentrianmässiga hos undervisningen på senare tid, poängterar i själva verket betydelsen för undervisningen att läraren fungerar som en ledare i klassrummet, som leder elevens kunskap till högre nivå. Det är centrala begrepp i exempelvis Vygotskijs dialektiska pedagogik där eleven är aktivt deltagande men där läraren är den som leder undervisningen - ständigt i lite högre kunskapsnivå än vad eleven befinner sig i för tillfället.

För många traditionella lärare har denna nya pedagogiska forskningen fullständigt misstolkats som att eleverna själva ska driva undervisningen, utan erhållna verktyg i form av olika slags kunskaper. Det är egentligen detta Björklund och alla andra kritiker mot brister i skolan syftar på. Björklund trampar i ideologisk fälla och skapar fantasimonster om en hemsk flumvänster, som egentligen vill ha exakt det Björklund nu påstår sig vilja ha - lärarledd undervisning.

En lärarledd undervisning är dock inte någon form av auktoritär/totalitär monolog-undervisning där läraren befinner sig vid katedern och förmedlar "kunskap". Katederundervisning är inte någon undervisning ledd av en lärare, det är ingen undervisning över huvudtaget - utan någon form av kontextfri memoreringsövning. En undervisning som leds av en lärare kräver att eleverna är med i undervisningen, inte genom att ta över ledarfunktionen (som vissa traditionella lärare misstolkat det) utan genom en kommunikativ dialektik och/eller dialog.

Det ironiska med traditionella lärare i denna debatt är att min erfarenhet av lärarkollegor är att det är de som klagar mest på den nya pedagogiska forskningen, som "flum" och som en del av en "kulturradikal vänstervåg", som är de som utövar denna flummiga "undervisningen" p.g.a. att det är så de misstolkat den - alltså som att de ska ge upp undervisningen som lärare och låta eleverna ta över. Sen längtar de tillbaka till den tiden före lärdomarna av Andra världskriget, som skrämde oss om konsekvenser av ett skolväsende byggt på katederdisciplin, och då sluts den illusionära cirkeln.


Intressant?
Bloggat: Farmor Gun, Mark Klamberg, Kristina Alexanderson, Alltid rött - alltid rätt
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

söndag 13 mars 2011

Favorit i repris - Jag som "trotskistisk viktigpetter i det sionistiska drevet"

(Omar & Wilhelmson på Al Quds-demonstrationen
bland annat tillsammans med nazister)

Idag hade jag lust att reflektera över den hetsiga debatt som skedde när poeten Mohamed Omar helt plötsligt bytte från en uppmärksammad och hyllad plats i kultursverige till en hatad utböling - reaktionär islamist, som i sitt vulgära antisionistiska patos bland annat började förneka Förintelsen. Vi inom vänsterbloggosfären kritiserade och beklagade Mohamer Omars tokiga vändning. Och eftersom jag själv var aktiv i FiB-Forums mejllista (som var oberoende av FiB/Kulturfront) som en av de som gav motstånd till vissa fåtalet brunvänster-intellektuella som försvarade Omars antisemitism, så klev bland annat Lasse Wilhelmson i en pubertal försvarsställning. Omar försökte klamra sig kvar i det offentliga rampljuset genom att göra ett antal intervjuer, bland annat med Wilhelmson som på frågan om han hade något att säga angående särskilda personer svarade:

"Det mesta var ju förutsägbart. Jag menar vad är det för skillnad mellan en Rydberg, en Malm och en Sandelin, som bara försöker kvala in bland dem som ”är något” inom det kultursverige, där sionister som Carl Rudbeck, Torbjörn Elensky och Jackie Jakubowsky är riktkarlar? Dessa judiska nationalsocialister som inte skyr några medel i sitt försvar av den rasistiska judiska apartheidstaten som upprättats på det stulna landet Palestina och där det bedrivs en folkmordspolitik på dem som bodde där – den värsta skurkstaten i världen. Eller den ”vänster” som sluter upp i det sionistiska drevet när de hetsar med sin ”antisemitism”, med trotskistiska viktigpettrar som Svensson och Ejnermark i spetsen."

Mohamed Omar gick efter hand vidare till att skapa ett "antisionistiskt" parti och organiserade några manifestationer. Men idag har Omar försvunnit verkar det som, och inga i det offentliga rummet verkar reflektera om honom eller hans "parti". Det är i alla fall något att glädjas över.

Några texter om Mohamed Omar och
Lasse Wilhelmsson när det begav sig:
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om
, , , , , , , , , ,

fredag 11 mars 2011

Dagens bild 11/3-2011 - Meningsfylld meningslös kreativitet


Jag älskar det här. Detta mänskliga uttryck över att göra något bra, skapa något, och därav får känna sig bra. Skita i om det inte kan inställas i BNP-nytta, utan bara göra det för att man känner en lust för det.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

fredag 4 mars 2011

Arena vs. Axess - en pennfäktning om samtiden


För något år sedan kritiserades Arena från vänster för att vara en slätstruken postmodernistisk (läs vulgärrelativistisk) tidskrift. Den kritiken har jag allt mer funnit överdriven, och faktiskt ogiltig. Om det beror på att Arena ändrat sin inriktning låter jag vara för bättre vetande. Kritiken mot Axess från både höger och vänster har handlat om det motsatta, om att dess kulturkonservativa patos hamnat i en reaktionär tunna. Den kritiken gentemot Axess anser jag fortfarande står sig.

Årets första nummer av Arena (nr.1 februari år 2011) tangerar även årets första nummer av Axess (nr.1 februari år 2011). De båda tidskrifterna reflekterar över vår samtid av ökad rasistisk högerpopulism. Axess pennfäktare Johan Lundberg börjar med att måla i breda abstrakta drag, där han tar avstånd ifrån:
"svenska journalister och kulturskribenter [som uppfattar] att det är konstigare att försvara den liberala, västerländska demokratin och marknadsekonomin än att vilja störta det nuvarande systemet över ända"
För en borgerlig apologet är naturligtvis detta avståndstagande inte märkligt, tvärtom en immanent del av det politiska klimatet i ett klassamhälle som vårt. Det finns de som kritiserar dess negativa delar och arbetar för ett nytt samhälle, och de som väljer att försvara det nuvarande samhället genom att ursäkta dess negativa aspekter, som klasskillnader och bristande demokrati. Enligt apologeten lever vi i de bästa av världar, i historiens slutmål. Men Johan Lundberg är ingen vanlig borgerlig apologet som väljer att kritisera politiska åsikter utifrån sitt eget ställningstagande. Nej, istället väljer Lundberg den vulgära vägen. Det räcker inte med att "svenska journalister och kulturskribenter" har fel, de till och med anklagas för att ge stöd till terrorister, eller som Lundberg formulerar det; "åt dem som idag vill inympa sönderfallets virus i den västerländska samhällskroppen". Den högerkonservativa kvasireligiösa samhällsidén som en organism spökar alltså återigen.

Lundberg avslutar sin ledartext med att linda in temat i Axess-nummret, nämligen frågeställningen om det inte finns ett alternativ till en reaktionär attityd i kritiken mot "utopism och kulturrelativism". Det är alltså ett försök att komma undan kritiken mot Axess och Lundberg själv som reaktionära predikanter, en önskan att helt enkelt ta en genväg runt sin egen sittplats. Själva utgångspunkten är naturligtvis grundfalskt. Den utopism och kulturrelativism som påstås existera bland svenska opinionsbildare framstår mer som nödvändiga fantasifiender. Och det är här Arena kommer in i bilden.

Arena försöker analysera den nuvarande högerpopulistiska rasismen i Europa med Per Wirténs artikel "Farlig förbindelse", som åsyftar den oheliga alliansen mellan liberaler och högerrasisterna. Wirtén visar hur borgerliga liberala debattörer inte stöder rasisterna, men tyvärr upprätthåller ett klimat där rasismen frodas och kan inhämta föda. Detta klimat är alltså den debatt som liberaler vill få med en utgångspunkt från en sekulär ideologi, där den sekulära västerländska staten måste skydda sina värderingar genom att stärka kontrollen över medborgarna. Att dagens liberaler mer och mer frångår sina liberala värderingar för en stark sekulär stat är faktiskt en av vår samtids mer tragiska utvecklingar.

I Arena bjuds även en intressant sammanfattning av Jacques Lacans psykoanalys, och på vilket sätt det kan appliceras i en politisk samhällsanalys. Artikeln skriven av Per-Anders Svärd använder alltså en substans, en psykoanalytisk metod, för att analysera utopisk längtan och skapandet av samhälleliga syndabockar - fantasifienderna (juden i Nazityskland, muslimen i nuvarande Europa etcetera) - och alltså på ett långt mer tillfredställande sätt än det vulgära sättet Johan Lundberg slängde sig med begreppet. Genom Lacan blir det klart hur utopikritiker som Johan Lundberg är en del av samma mynt som utopisterna, i och med Lundbergs fantasifiender hos de svenska opinionsbildarna.


Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

onsdag 2 mars 2011

Dagens bild 2/3-2011

Via fffound

Stödet till diktatorn Khaddafi från Chavez är förkastligt


Något av det mest märkliga som kommit upp under den senaste tiden kring folkupproren i norra Afrika och mellersta östern är inte bara att EU:s makthavare och USA stött/stöder diktatorerna och dess förtryck av folket (ex. Carl Bildt och Tony Blair), utan även att syd- och mellan-amerikas makthavare närmare sagt Venezuelas vänsterpresident Hugo Chavez, Nicaraguas president Daniel Ortega och exdiktatorn Fidel Castro på Kuba påstås ge stöd till Khaddafi.

Med tanke på att Chavez tidigare gav stöd till folkupproret i Egypten; “What happened in Egypt — and which has not finished — is a sudden awakening of people’s power. We have only seen the first waves [...] They are events that mark a new phase of history in the entire world”, så blir det än mer märkligt, så varför detta förkastliga stöd till diktatorn Khaddifi; "Vi stöder regeringen i Libyen, Libyens självständighet", Khaddafis regering som nu har mer än blod på sina händer i våldsamma attacker mot sin egen befolkning? Det krassa svaret på den frågan är troligtvis realpolitiska anledningar, att Venezuela p.g.a. schism med den imperialistiska makten USA försökt skapat sig handelspartners runt om i världen (enligt DN har 150 samarbetsavtal slutits mellan länderna). Inte bara diktaturer som Libyen, utan även Ryssland och Iran har Venezuela försökt skapa avtal med. Men den som tror att Venezuela är det enda landet med dubiösa internationella kontakter misstar sig (betänk alla arabiska diktatorer som är/var stödda av USA), varför inte exempelvis den högerkonservativa Johan Lundberg från Axess anser att det är ett scoop säger mer om hans ideologiska analys av vad som händer i världen.

Det är talande att de stöduttalanden som yttrats av Chavez och Venezuelas utrikesminister syftar på en legitim rädsla att USA eller EU skulle närma sig med en militär intervention i landet Libyen, och därmed inte bara dra mattan ifrån folkets kamp utan även landets självständighet. Liksom hänt Irak och Afghanistan. En kritik mot USA:s närmande av krigsfartyg är av största vikt. Men, som sagt, det ursäktar inte Chavez förkastliga vägran att ge folkupproret sitt stöd.

Chavez har dock fått kritik för sitt ödesdigra misstolkning av situationen i Libyen, inte bara från vänsterdebattörer här i Sverige, utan även från sitt eget samlingsparti i Venezuela. Det skadar inte bara den demokratiska och progressiva utvecklingen i Venezuela, utan även den antiimperialistiska kampen världen runt när Chavez går ut och falskenligt stöder Khaddifi på grunder av antiimperialism. Där håller jag med Erik Svenssons kritik mot Chavez och den svenska högern, som båda verkar fått för sig att Khaddafi är en antiimperialistisk vänsterledare - självklart är så inte fallet.


PS: Jag har försökt hitta vad Fidel Castro faktiskt har sagt/skrivit som kan tolkas som ett stöd till Khaddafi. Det jag har hittat är detta: "I cannot imagine the Libyan leader abandoning the country, eluding the responsibilities attributed to him, whether or not this news is partly or totally false". Liksom fallet med Chavez är det inget annat än ett förkastligt uttalande, oavsett om kritiken mot en eventuell NATO-intervention är korrekt.


Intressant?
Bloggat: Svensson, Röda Malmö, K&Å
Media: AB, AB2, SvD1, GP, GP2, SVT, SVT2, SVT3, SVT3, SvD2, SvD3, DN1,DN2, DN3, DN4, GP2, GP3, AB3, AB4, SVT5, HD1, HD2, GP4, Lars Ohly på Newsmill, DN5,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,
 
 
Copyright © LOKE - KULTUR & POLITIK
Blogger Theme by BloggerThemes Design by Diovo.com