När Beatles krossade stalinismen

SVT:s K special har en intressant dokumentär med titeln "När Beatles väckte den ryska björnen". Den handlar om hur den nya kulturen som Beatles introducerade, och framför allt vilken påverkan denna kulturrevolution hade på Sovjetunionen. Genom smuggling på den svarta marknaden bakom järnridån så spreds Beatles musik på gamla röntgenplåtar. Musiken förklaras som ett "virus" som spred sig och bidrog till att; [parafras]"folk övervann rädslan, och sen tilltron till staten".

De intervjuer som vi kan se i dokumentären visar också på hur Sovjetunionen stadigt genomgick en stagnation, och hur Beatles blev en kompensation för en annars kulturell ofrihet. Det som är trist är dock berättarens svepande överdrifter. Istället för att Beatles hjälpte att få Sovjetunionen på fall med sin kulturrevolution som vände folket mot diktaturen, heter det att Beatles "krossade kommunismen". Hur något kan krossa en idé, och ett samhälle i framtiden som aldrig existerat är inte bara underligt, det är banalt. Denna ihop-blandning av den stalinistiska diktaturen i Sovjetunionen med begreppet kommunism är dock inte så märkligt om man tar hänsyn till att det ingick i diktaturens propaganda; att den ville skapa ett "kommunistiskt samhälle" som ett arv från den revolutionära tiden - en propaganda som garanterade den stalinistiska diktaturen den legitimitet den egentligen inte hade ty den ville naturligtvis aldrig avskaffa sig själv vilket kommunism skulle innebära. Problemet som uppstår när man blandar ihop begreppen är att man buntar ihop många kommunistiska rörelser som inte bara kritiserar den stalinistiska diktaturen, utan även föll offer för den.

För att undvika dessa språkliga misstag kan vi låna ett ord om Stalinsovjet som den historiska forskningen använder - nämligen stalinism. Då handlar det om ett begrepp om ett system, och inte bara en idé/teori, och därav har vi en språklig förståelse om vad vi menar och vad vi syftar på - att det handlar om Sovjetunionen. Det är därför forskare i sovjetisk historia haft ett behov av ett begrepp som distinktifierar mer exakt innebörden av vad man vill förklara. Nå, hur som helst, är dokumentären intressant med tanke på kulturens makt när folket är i gemensam rörelse. Det inger hopp för oss människor när vi idag lever i en globaliserad värld i reaktionär stagnation. Kulturen kan göra oss fria, det finns hopp.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Beatles, stalinism, SVT, K special, kultur, kulturrevolution, historia, forskning, kommunism, Sovjetunionen, kalla kriget, musik, järnridån

Moderaterna - den pinsamt förljugna borgerligheten

Så nu försöker partisekreteraren i Moderaterna Sofia Arkelsten att komma undan den nationella, och internationella kritiken, mot att svenska partier kan dölja information om sina finansiärer. På Dagens Nyheters debattsida lovar hon stort att: "Vi kommer omedelbart och ensidigt att börja offentliggöra namnen på de privatpersoner som skänker mer än 20.000 per år".

Moderaterna har dock varit det enda riksdagspartiet som valt att inte delge information om partibidrag. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Folkpartiet och Centerpartiet har redan gjort det i åratal, och nu när det debatteras om att kanske införa en lag som skulle tvinga Moderaterna att redogöra bidragen så kryper Arkelsten till korset. Så mycket för det "ansvaret".

Att dessutom försöka förklara sig genom surrealistiska påstående om Socialdemokraterna och LO visar på en märklig sinnesbild av verkligheten. Arkelsten påstår att diskussionen i åratal inte bara handlat om Moderaternas envisa vägran att redovisa partibidragen, utan också: "handlat om Socialdemokraterna och det oavlönade arbetet och oredovisade miljon­stödet från LO". Vilket är en lögn. Socialdemokraterna och LO har redovisat varje detalj av sitt stöd från privatpersoner och juridiska personer.

Det är inte bara pinsamt för Moderaterna att behöva ljuga om politiska konkurrenter för att skydda sig mot kritik, det är en skandal. En kritik om dold partibidrag, som jag inte ens anser vara så värst allvarlig, men som Moderaterna nu gör till en gigantisk fråga genom att slänga sig med lögner och infantilt försvar. Vad hände med den förr i världen så korrekta och torra borgerligheten? Nu har vi det största borgerliga partiet - Moderaterna - som tummar på på allt möjligt för att få verka bra i media. Jag saknar den gamla borgerligheten, eller den har kanske aldrig existerat.


Intressant?
Bloggat: Björn Fridén, SKP, Svensson, Peter Andersson, Kulturbloggen, Röda Berget, Alliansfritt, Röda Malmö, Alliansfritt2
Läs även andra bloggares åsikter om Sofia Arkelsten, Moderaterna, lögn, kritik, partibidrag, stöd, Socialdemokraterna, LO, parti, politik, borgerligheten

Uppropet som avslöjade apologeterna

Apologeterna, de villiga försvararna - de oädla vapendragarna som i oväder alltid försvarar sin herre, sin regering, sin älskade borgerlighet. De har dragits ut i vårsolen i och med det så kallade Påskuppropet. Ett upprop som vädjar till den nu sittande borgerliga regeringen att ändra sina försämringar i socialförsäkringssystemet, efter att sjuka människor blivit utförsäkrade, fattiga och psykiskt trängda till självmord.

Det var på annandag påsk den 25/4 som tusentals människor landet runt demonstrerade och manifesterade sin rättfärdiga ilska mot en cynisk politik - en politik som inte bara förstör människor mentalt utan också fysiskt. Samma dag mobiliserade borgerligheten sina vapendragare, sina villiga apologeter, att som bäst försöka skydda sig själv mot kritik, eller som sämst försöka komplicera kritiken genom skenmanövrer (som exempelvis SvD:s ledarsida). Det är i sådana lägen som det gynnas att äga 80 % av alla dagstidningar. I Dagens Nyheter levererade således Göran Rosenberg en ledarkolumn som försökte komplicera kritiken mot regeringen genom att inte diskutera sakfrågan, utan istället fokusera på initiativtagaren Svenska Kyrkan:

"Idén om en högre rättvisa är naturligtvis helt central hos de bibliska profeterna som ju oupphörligen befinner sig i harnesk mot orättfärdiga makthavare: ”Ve dem som stiftar orättfärdiga lagar och skriver förtryckande stadgar! Änkor blir deras offer, faderlösa plundrar de.” (Jesaja 10:1–2.)

Det kyrkliga påskuppropet förkunnar i princip samma sak: ve dem som instiftar ett orättfärdigt sjukförsäkringssystem vars förtryckande stadgar tvingar ut svårt sjuka människor på arbetsmarknaden för att söka sig ett jobb.

Uppropet uttrycker det inte exakt så, och ett hotfullt ”ve” gentemot instiftarna skulle naturligtvis betraktas som högst otillbörligt i sammanhanget, i synnerhet som instiftarna är vi, eller åtminstone våra valda representanter. Men det hindrar inte att det kyrkliga påskupproret tycks tala för en annan och högre rättvisa än demokratins. Varför annars ett påskupprop och inte en förstamajdemonstration eller en riksdagsmotion?"

Budskapet från Rosenberg är således att demonstrationer och manifestationer strider mot demokratin, om de kritiserar den sittande regeringen. Att det är en demokratisk fri- & rättighet att demonstrera/manifestera, och faktiskt också kritisera, våra sittande regeringar verkar inte bekomma borgerlighetens apologeter. När det gäller att försvara Herren (den sittande borgerliga regeringen) kan man strunta i demokratiska fri- & rättigheter lite hur som helst. Målet helgar medlen, så att säga.

En annan apologet som skyndade till regeringens försvar var Dilsa Demirbag-Sten som på twitter också försökte sig på att genom en skenmanöver vända frågan till att handla om Svenska Kyrkan: "Påskuppropet. Är svenska kyrkan en del av Socialdemokraterna?". Vad gäller sekulära liberaler som Demirbag-Sten så kan jag tänka mig att det handlar om att slå två flugor i en smäll. Å ena sidan slippa diskutera den pinsamt katastrofala socialförsäkringen, och å andra sidan få kritisera Svenska Kyrkan.

Men vad gör regeringen själv? Går de borgerliga politikerna i försvarsställning eller attackerar de kritikerna? Nej. I sedvanlig arrogans väljer de inte att kommentera massprotesterna. Likväl de tidigare inte kommenterar "enskilda fall" av utförsäkrade människor. Nästan 280 stycken s.k. "enskilda fall" av utförsäkrade människor, jämfört med de 370 som återgått till arbete.

PS: Jag deltog i Påskuppropet i Karlstad, bilder kan ses här, här, här och här. Läs också gärna mer om Arbetsförmedlingens rapportering om arbetet med de utförsäkrade av bloggen Storstad.

Intressant?
Bloggat: Martin Moberg, LO-bloggen, Vikström, Storstad, Röda Berget, Högbergs tankar
Media: SVT, TV4, Dagens Eko, DN, AB1, AB2, SvD1, GP1, GP2,

Läs även andra bloggares åsikter om Påskuppropet, socialförsäkring, utförsäkrade, sjuk, sjukdom, försäkring, borgerlighet, regeringen, apologeter, försvar, politik, Svenska kyrkan

Reaktionärernas tidsålder

Länge slog vi oss på bröstet här i västvärlden och kände oss överlägsna vad gällde progressiva reformer för ökad jämlikhet och jämställdhet. Vissa menade att det var vår arbetarrörelse som gått i bräschen i klasskampen som banade vägen för en utvecklad demokrati. Andra menade att det var kapitalismen som var garanten för denna framåtanda. Idag ser vi att båda hade sina nypor av sanning, i en samtid av reaktionär triumf. Inte bara i form av orwellskt medborgarkontroll, utan även i ökade klasskillnader, fler fattiga, och en till synes ökad motvilja till jämställdhet.

Kapitalismen var en garant för de moderna välfärdsstaterna, och en förutsättning för det moderna samhället. Karl Marx var mycket tydlig med att påtala det progressiva i det moderna kapitalistiska samhället, ofta i polemik mot utopiska socialister som drömde om en gyllene (primitiv) tidsålder. Det var också genom dessa vetenskapliga glasögon som marxister blev de som tog striden mot irrationella idéer inom arbetarrörelsen, en av dem var den starka antisemitismen under 1800-talet. Detta är en historisk kunskap inom den västerländska arbetarrörelsen som tyvärr inte är så levande idag i ljuset av en borgerlig offensiv.

Med en försvagad arbetarrörelse, som går på knä inför en borgerlig klasspolitik, har vi idag en arbetarklass som inte längre kan organisera och medvetandegöra sig själv. Den fundamentalistiska sosse-slogan "rörelsen är allt" har inte precis hjälpt den teoretiska analysförmågan inom rörelsen. Resultatet ser vi alltså idag, där den feministiska kampen för jämställdhet, vänts till sin motsats - till en reaktionär hysteri av bekräftande av traditionella könsrollsidentiteter. I Karlstad går näringslivet i bräschen för att återbekräfta unkna könsroller, "tjejkväll" blir ett tillfälle för kvinnor att tävla i ett highheel race, männen får sin "grabbfest" där de får tävla i "dragkamp och att stå med ishinkar med raka armar".

Den nyliberala gurun Johan Norberg visar å sin sida hur reaktionärerna trivs i dessa tider. I Aftonbladet propagerar Norberg för att vi bör avskaffa rätten till semester. Låt oss alltså avskaffa rättigheter som arbetare kämpat sig till under hundra år. Reaktionärerna spar inte på krutet, varför propagera för en långsam försämring av arbetares rättigheter när man kan yrka på att ta bort ALLA semesterdagar på en gång? På det sättet fungerar nyliberala våghalsar som frontfigurer för en mer moderat högerpolitik, som sedan passar på att förneka våghalsiga försämringar, men med det cyniska tillägget att "individualisera" och göra rättigheter mer "flexibla"... Arbetsgivarna, som sedan århundraden tillbaka haft devisen om att "ta ut allt som går" utifrån näringslivets vinster på bekostnad av arbetstagarnas löner, behagar sig nu förtiden gå ut och anklaga arbetarrörelsen för att vilja göra densamma. I reaktionärernas tidsålder är verkligheten sannerligen upp och ned.


Uppdaterat: Tydligen har Almega gått ut i Aftonbladet Debatt med liknande reaktionärt förslag om rätten till semester: "De rykande tvåtaktarna från Saab hör till historien. Det är nu hög tid att också industrisemestern går samma väg".

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Karlstad, feminism, reaktionär, reaktionärer, nyliberalism, arbetarrörelse, Karl Marx, arbetarklass, Johan Norberg, semester, cynism, högerpolitik, jämställdhet, jämlikhet