Sidor

tisdagen den 21:e juni 2011

Vad hände med den intellektuella hederligheten?

Agnes Arpi beskriver i en intressant ledare i Expressen den senaste debattkonflikten - denna gång sprungen ur en kritiserad Roland Poirier Martinsson som argumenterat för att sexualitet inte bör vara ett politiskt projekt. Roland Poirier Martinsson, som är kolumnist på Svenska Dagbladet ledarsida och dessutom ledare för Timbros medieinstitut, har tidigare i det offentliga samtalet gjort sig känd som en ultrakonservativ debattör som inte räds att debattera först - och tänka sen.

Det märks i hur han i debatten kring sitt reaktionära ställningstagande om sexualiteten som en politisk fråga, systematiskt undviker den seriösa kritiken, och väljer istället att raljera över den infantila samtalstonen från unga politiker som Hanif Bali (känd på Twitter för sin infantila debatteknik). Agnes Arpi avslöjar därmed Poirier Martinssons egna oförmåga att försvara sitt ställningstagande, varpå han i sedvanlig intellektuell ohederlighet kletar hela debatten med enskilda infantila utfall.

Det är inte första gången Poirier Martinsson väljer den enkla vägen i sitt försvar. För två år sedan på SvD:s ledarsida slog han likaledes bort all kritik mot hans kontroversiella ställningstaganden med att kategoriskt påstå att "vänstern inte kan föra ett samtal", och fokuserade på enskilda citat - medan han hela tiden undvek att ta den seriösa kritiken på allvar. All kritik mot honom klumpades ihop till "medvetna missförstånden, personangreppen och de fördummande förenklingarna".

Poirier Martinsson talar ändock sig varm om det goda samtalet, inspirerad av Jürgen Habermas, och det som jag lärt mig genom åren är att när någon skryter om sin egen goda vilja så förhåller det sig troligtvis tvärtom i verkligheten. Än så länge är det upp till Poirier Martinsson att bevisa sin egen vilja till ett gott samtal, till att börja med krävs det en viss intellektuell hederlighet i sitt bemötande av seriös kritik.

Jag anser i och för sig att välanvända invektiv kan vara, och i vissa fall bör vara, en del i ett intellektuellt samtal och att samtalet absolut inte bör sträva efter något heligt samförstånd - konflikten mellan olika teorier och åsikter måste få en arena att luftas. Att se ett samtal som god endast när vi gemensamt kommer fram till ett samförstånd kan förklara varför vissa blir så provocerade av att samtalspartners har en helt annan åsikt än en själv - därav också blind för maktfaktorers påverkan av utgången av "samförståndet".

Men om invektiv ska vara en tillgång i debatten, ska också dessa fungera som en förstärkare av en substans i argumentationen. Hos infantila debattörer som Hanif Bali finns inte någon sådan substans, däremot hos litterära storheter som August Strindberg var invektiv inte något främmande - men då liksom nu utnyttjades det av ultrakonservativa debattörer för att förstöra samtalet.


Intressant?
Bloggat: Niklas Dougherty, Högbergs Tankar, Martin Moberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

måndagen den 20:e juni 2011

Marxistiska reflektioner om Lars von Triers film Antichrist


Jag vill först och främst varna möjliga läsare att jag kommer att avslöja en hel del av filmens historia, så har du inte sett filmen - gör det genast!

Hos bra konst är det komplexiteten som utmanar oss, och sporrar oss att reflektera. Hos Lars von Trier är detta en viktig del, och i hans film Antichrist finns det många möjligheter i att tolka, då det blandar en verklighetstolkning med en overklig dimension av religiös misogyn bekräftelse. The three beggers och de fria själarna i slutet, är ju bara två av en massa symbolik som kanske till viss del drar fokuset ifrån vad som händer i filmen.


Han och Hon har sex medan deras son ramlar ut ur fönstret och dör. Denna traumatiska händelse genererar ett psykologiskt dilemma som först får uttryck hos Henne, medan Han försöker gömma sig i ett rationellt skal för att rädda Henne från ångesten. Men skuldkänslan (eller sorgen?) är för stark, den tar överhand. Hon försöker rikta sin depression till en sexuell extas med förhoppning att det dämpar skuldkänslorna/sorgen, och till en början lyckas Han värja sig ifrån patientens/Hennes sexuella närmanden genom en professionell medvetenhet - dock misslyckas han tillslut och ger efter, varpå skuldkänslan/sorgen blir en del av den sexuella akten.

Höjdpunkten av detta psykologiska misslyckande ifrån Honom får vi i slutet av filmen i kastrerings-scenen.
Hennes våldsamma utfall triggas av att Han avslöjat hennes orsak till att inte fortsätta arbetet med avhandlingen - att Hon sakta men säkert anammat forskningsobjektets verklighetsuppfattning att Kvinnan är närmare Naturen och att Naturen är lika med Satan/Ondskan - att det ligger i kvinnans natur att vara ond. Det våldsamma utfallet triggas också när Han avslöjar att Hon satt fel skor på sonens fötter vilket lett till deformerade ben.

Nå, om det vore sant att Hon verkligen var Satan så kan det tas som en förklaring till hennes våldsamma utfall, men det verkar lika troligt, om inte mer, att Hon verkligen inte vill att Han skall lämna henne (vilket förklarar varför hon sätter stenhjulet i benet på honom).


Men varför räddar hon inte sonen?

Varför satte hon fel skor på fötterna?

Det är möjligt att det är tillfälligheter som passar in i Hennes galenskap om att hon av naturen är ond - alltså efterhandskonstruktioner. Den inte bara reflexivt skapar en alternativ verklighetsuppfattning, utan den anammas också slutligen av Honom när det manifesterats i Hennes Jag-identitet.


Eller så är hennes inneboende ondska verklig och okontrollerbar. Varken helt ond eller god, och att vi alla bär på ondska inom oss, och slutet blir en poäng av att även Han bar på en okontrollerbar ondska - Han dödar Henne.

Det som förenar dessa tolkningar är dess dialektiska innebörd. Hur människor förändras av sin omgivning. Hur allt är i ständig förändring, och hur omöjligt det är att passa in något i definitiva - eviga - roller. På detta sättet är riktigt bra konst också konst som avslöjar den borgerliga, apologetiska, filosofin som en potemkinkuliss och inget annat. Att verkligheten, inklusive oss människor är dialektiskt - ständigt påverkbara av vår omgivning och ständigt skapar vår egen identitet.


Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

söndagen den 5:e juni 2011

Den förhatliga ungdomen - och det apologetiska köttberget


Få saker kan elda upp mina nerver som en självupptagen vuxenvärld. Det förnöjda köttberget, som hamnat i en beroendeställning till den omedelbara samtiden, och dess konservativa myter.

Gång för annan levereras det bete till köttberget och det nappar gladeligen på alla bekräftelser på samhällsillusionerna. När vårt samhälle faller ihop av en ökad klasskillnad, haltande välfärd och en massarbetslöshet, så är det naturligtvis behagligt för de förnöjda att förklara medborgarnas bristande tilltro till det politiska systemet med ytterligare potemkinkulisser.

I Dagens Nyheter kunde vi läsa återigen hur ungdomar tappat tilltron till vårt politiska system - eller som kulissen titulerar det; "demokratin". För det vet vi ju alla att vårt samtida system är Demokratin, denna statiska definition som åberopar en rituell handling vart fjärde år, varpå vi väljer experter i vårt ställe som bestämmer åt oss. I vår borgerliga kuliss finns det inte någon diskussion kring begreppet demokrati - "demokrati" är något objektivt - något värde utanför människan och verkligheten - något religiöst synonymt med vår borgerliga demokrati.

Lyckligtvis har inte dessa borgerliga dogmer ännu indoktrinerat den akademiska forskningen, där en livlig och pågående diskussion fortgår om begreppet demokrati. Tyvärr är denna värld fortfarande sluten, inte tillgänglig folkflertalet, tack vare den borgligt ägda massmedia vars dogm äger privilegiet.

Nå, den undersökning som Dagens Nyheter spann på resulterade i en sedvanlig bespottning på samhällets ungdom. De fick ställa sig i skamvrån, som alltid, och försöka förklara varför de inte har den tilltro till vårt politiska system. Artikelförfattaren, med hjälp av villiga "experter" som Jenny Madenstam (statsvetare vid Stockholms universitet), landade i förklaringen om bristande kunskap, och att ungdomen inte får kunskap om "demokrati" i skolan. Jag slås av den nakna bristen av självinsikt hos dessa villiga experter. För hur länge har vi haft en demokratisk fostran i skolsystemet? Men visst är det enkelt och behagligt att sopa bort problemet genom att syfta på okunskap.

Det är förresten en standard för apologeterna till vårt samtida samhälle. När högerextremisterna ökar i Europa är det p.g.a. "okunskap" och efterföljande "intolerans". Ingenstans finns den djupare förståelsen på hur människan reagerar på samhällen i kris. Medan liberalen gör sitt bästa för att nedmontera den demokratiska välfärdsstaten, och därmed underblåser högerextrema vindar, så blir liberalen samtidigt oförstående om varför rasism och önskan om starka ledare finns bland folket. Då finns bara den naiva förståelsen om "okunskap" kvar, det gamla hatet mot pöbeln.

Det är liberalen som är det största hotet mot den lilla demokrati vi fortfarande har i vår del av världen. Det är kälkborgarna som monterar ner vår välfärd och argumenterar nödvändigheten av arbetslöshet som skapar behovet av starka ledare, som fixar mat på bordet, värme i hemmet och arbete till folket.

OBS! Nu visar det sig ju återigen att dessa undersökningar som alarmerar om vår "okunniga" ungdom inte bara är pinsamt dåligt underbyggd vad gäller representation, utan även vad gäller tolkningen av undersökningen. Enligt DN:s pappersutgåva idag så tycker tydligen svenska vuxna lika som ungdomar vad gäller "stark ledare". Tyvärr hamnar sanningen i en notis dagen efter, medan den felaktiga tolkningen fortfarande dominerar.


Intressant?
Bloggat: Unni Drougge
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,
 
 
Copyright © LOKE - KULTUR & POLITIK
Blogger Theme by BloggerThemes Design by Diovo.com